Ovinster i välfärden

Jag har ganska länge engagerat mig hårt i frågan om vinster i välfärden. Varför? Antagligen för att jag äntligen tyckte mig ha hittat en fråga där ideologierna för en gångs skull var tydliga.

Och för att jag älskar frihet. Det kan låta banalt, men så är det. För att ge en bakgrund får den som vill gärna läsa:

Mattis fråga

Brevet till statsministern

Trumpifiering

Okej, vi går vidare. Jag har kämpat hårt för det som jag ser som en ohederlig debatt. Jag har lyssnat på vettiga människors vettiga argument och ovettiga människors ovettiga argument. Och vice versa.

Så i natt insåg jag det: jag är fel ute.

Inte i själva sakfrågan för i den går det inte att ha fel. Nej, den handlar mer om vilken vision man har för samhället. De båda sidorna kommer inte att lyckas övertyga varandra och jag kan bara hoppas att mina barn får gå kvar i sin skola.

Varför har jag till synes plötsligt kommit till denna insikt? För jag har alltså inte ändrat uppfattning i sakfrågan – jag bara släpper den. Jo: den vrider nämligen fokus åt fel håll.

En viktig orsak till att jag åter engagerade mig i politiken är att jag inte med gott samvete kunde stå och se på när världen, samhället, vrider sig mot det otänkbara. I det avseendet är vinster i välfärden en icke-fråga.

Flera partier har börjat darra ordentligt på manschetten när det gäller samarbete med SD. Det står och väger, just nu. Det finns prognoser som säger att partiet kommer att fortsätta att växa.

Men säker kan man ju aldrig vara.

Just nu finns det ingen majoritet i riksdagen för ett vinsttak bland annat eftersom SD är emot. Alltså kommer förslaget inte att bli verklighet utan snarare att bli en valfråga. (Det förefaller lite konstigt att SD är emot vinsttak eftersom partiet är såväl konservativt som populistiskt och borde i den här frågan se en gyllene möjlighet).

Men fan vet hur SD resonerar.

Efter valet säger de flesta förståsigpåre att det inte kommer att vara någon större skillnad i det parlamentariska läget. Om SD är ännu större kommer de sannolikt att komma ännu längre i sin normaliseringsprocess.

I det avseendet är frågan om vinsttak i välfärden alltså en icke-fråga, en petitess. Jag ser hellre att mina meningsmotståndare på vänstersidan får igenom nästan all sin politik ( i det här fallet vinsttak i välfärden) än att jag lever i ett land där SD har inflytande.

Inflytande har de redan, och mer kommer de kanske att få.

Jag inser därför att frågan är helt fel för mig att driva, även om jag alltså väl vet vad jag tycker i saken. Mitt engagemang inför ödesvalet 2018 måste istället fokusera på att i varje aspekt, i varje avseende och i varje ögonblick stå upp emot SD och dess sexistiska, homofobiska, rasistiska intolerans.

Och till alla er begåvningar därute, alla ni kollegor, vänner och bekanta som resonerar så klokt i så många avseenden: Jag tycker ni har en moralisk skyldighet att engagera er politiskt och inte nöja er med att debattera på nätet.

Annars går det som det går i den riktiga världen.

Och apropå har jag stängt av kommentarsmöjligheterna här på bloggen. Det är för mycket att moderera. Helst från vänsterns och SD:s undervegetation. Man kan ju tycka att de borde följa sin partiledarens exempel och blocka mig.

Hursomhelst: vill någon diskutera går det att göra via sociala medier eller i verkligheten. Och vill någon följa med på ett politiskt möte? Hör av er så tar jag med er till centerpartiet!