ad hominem

Ad hominem-argumentet innebär att i en argumentation vända fokus från argument till person. På så vis försöker man åstadkomma att det man/målgruppen tycker om någons argumentation avgörs av vad man tycker om själva personen och inte det hen säger om något i en diskussion. Det är i allmänhet illa men bland kanske ofrånkomligt.

Jag har förövrigt själv, måste jag tyvärr erkänna, någon gång hemfallit åt detta.

 


 

Jag har ett något kluvet förhållningssätt till frågan om vinster i välfärden. Det som mest upprör mig är hur själva debatten förs – detta har jagat upp mig mer än själva sakfrågan.

Kanske säger det en hel del om mig personligen. Men istället för att hemfalla åt Freud sneglar jag åt retoriken. Jag har under påsken roat mig med att retoriskt analysera argumentationen om vinster i välfärden.

Jag menar: något ska väl en långfredag ägnas åt.

När någon (någon får för enkelhets skull här stå för person, företag, politiskt parti etcetera) försöker vinna gehör för en argumentation så kan en enkel retorisk analys se ut som nedan. Det är samma modell som den mer allmänt kända diskussionsanalysen Alla människor är dödliga, Sokrates är en människa alltså är Sokrates dödlig. 

Jag påminner om att retorik kan definieras som läran om ändamålsenlig framställning i tal och skrift eller mer burleskt uttryckt: konsten att be människor dra åt fanders med effekt att de faktiskt vill göra så.

I allmänhet finns tre variabler i varje argumentation: Påstående, Grund och Garant.

Påstående:

Påståendet är den ståndpunkt som någon vill få målgruppen att ansluta sig till. Påståendet är det viktigaste i hela argumentationen eftersom det är det som ska fastställas eller rättfärdigas med hjälp av de två övriga variablerna (nedan).

Påståendet är alltså en synpunkt från någon med syfte att få målgruppen att hålla med. Det är startpunkten för en argumentation. (Med påstående avses inom retoriken alltså inte skillnaden mellan åsikt ((påstående)) och fakta). Kanske kan man se Påståendet som utgångspunkt för demokratin som filosofi.

Påståendet finner man i en analys genom att fråga vad den som påstår att jag ska hålla med faktiskt vill uppnå.

Grund:

Grunden är den information som den som står för påståendet lägger fram som stöd för sitt påstående. Innehållet i grunden måste vara mer direkt tilltalande eller acceptabelt än innehållet i påståendet.

Grunden finner man i analys genom att fråga vad den som påstår bygger sitt påstående på.

Garant:

Garanten binder samman Påståendet och Grunden. Det är den som gör att målgruppen kan acceptera påståendet med den grund som anges.

Man kan kanske istället kalla Garant för Värdegrund (även om det blir lite trubbigt med exemplet nedan). Det är emellertid här analysen blir intressant eftersom det är Garanten som avgör hur vi uppfattar Påståendet och tar ställning om vi kan acceptera det eller inte.

Jag presenterar två bilder för att åskådliggöra analysen.

Bild 1: FI, V, S och diverse lobbyorganisationer (som LO) syn på saken.

 

 

Bild 2: Alla andra riksdagspartier inklusive diverse lobbyorganisationer (som Svenskt näringsliv och Friskolornas riksförbund) syn på saken.

 

Sedan kan någon finslipa sina olika argument enligt retorikens övriga principer: logos, patos och etos och allt det där.

I den här debatten (vinster i välfärden) går dock mycket snett eftersom de olika parterna tenderar att tillskriva sina motståndare egenskaper och åsikter de inte alltid har. Mycket osakliga guilt by association-argument blir det.

Jag använde ordet ohederlig vid något tillfälle. Det var snubblande nära ad hominem även om jag med det avsåg själva debatten, inte personen. Jag bad om ursäkt och uttrycker mig inte längre så det eftersom det alltså kan uppfattas som ett angrepp på debattmotståndarens karaktär snarare än hens argument.

 


 

Vad jag själv anser? Det torde väl vara känt vid det här laget. Men låt mig ändå lägga till följande:

Rent historiskt och/eller filosofiskt har vi redan prövat den samhällsmodell bild 1 förespråkar – och vi har gått vidare. Samhället, historien och människorna har gått vidare.

Det betyder dock inte att människor inte vill ta bort möjligheten att göra vinst i välfärden.

Systemet med välfärdsföretagande är långt ifrån perfekt som det är och det finns många andra problem vidhäftade: ett fritt skolval som (möjligen) leder till segregation, fördelning av resurser, oseriösa aktörer med mera.

Ska jag anföra något och lansera som (min) sanning får det nog bli Påståendet att det aldrig går att vrida klockan tillbaka. Vi kan förvisso förändra samhället så det blir något nytt och annorlunda och förhoppningsvis bättre.

Men aldrig kommer den värld som flytt tillbaka. Och här finner vi möjligen något av kärnan i V:s, S och faktiskt SD:s (samt alla andra konservativa nostalgikers) problem i frågan (och kanske i allmänhet).

 

 

Det är kanske ändå på det viset att vad vi anser om den som säger något faktiskt spelar in. Jimmie får lite svårt att diskutera tiggarens välbefinnande hur skickligt han än argumenterar. Föräldern som själv röker får lite svårt med trovärdigheten när hen ska övertyga sitt tonåriga barn om tobakens skadeverkningar.

Person, situation och målgrupp är avgörande för hur väl ett argument lyckas.

Jag tror helt enkelt att det som upprör mig i debatten är att jag förväntar mig en diskussion där vi kan lyssna på varandras argument och i god demokratisk ordning till slut komma fram till något konstruktivt.

Istället ser jag en oförsonlighet från båda sidor där ad hominem är standard och man inte drar sig för något i sin argumentation. Det gör mig nedslagen. För hur kan någon säkert veta vilken framtid som är bäst? Är det inte bättre att diskutera och kompromissa sig fram till en lösning?

Jag tycker det.

 


 

Källor:

Jörgensen & Onsberg: Praktisk argumentation

 


 

Relaterade blogginlägg

Ovinster i välfärden