Astrid och Pomperipossa

Tankarna vandrar, som man säger. Det gjorde de även i Astrid Lindgrens värld. Kanske ger Astrids värld en bra grogrund för tankar att vandra. Jag menar: jag brukar ju inte blogga på sommaren.

Lite surrealistiskt blev det i astridlandet när några finlandssvenskar på sin vackra dialekt frågade mig vad klockan var. Nu har ni allt kommit fel, Mumintrollen bor inte här svarade jag.
Äh. Det klart jag inte gjorde. Men jag tänkte det. Sedan vandrade tankarna osökt, medan flickorna trollbands av en Pippi-föreställning, till begreppet Pomperipossaskatt. 
 
Ett taskigt tillfälle för socialdemokratin var det allt när sagotanten Astrid Lindgren 1976 utmanade självaste finansminister Gunnar Sträng. Och vann, kan man väl så här i efterhand säga.
Det finns till och med de som hävdar att Astrids agerande bidrog till att bryta ett 40-årigt socialdemokratiskt maktinnehav. Socialdemokraterna är fortfarande regerande världsmästare i grenen obrutet regeringsinnehav i ett demokratiskt land. Tage Erlander, den okände värmlänningen (var han väl?), är världsmästare i statsministerskap, eller motsvarande, på samma villkor
Men det är inte bra för något parti i en demokrati att regera för länge. Makten blir sig själv nog och det fungerar dåligt i det demokratiska systemet. 1976 tog det alltså efter (för) lång tid slut för sossarna här hemma.
Statstjänstemän och partifunktionärer grät öppet efter valförlusten 1976. Halva släkten på västkusten tågade hem till mormor och morfar och vrålade: Det är ert fel! (Mormor och morfar var folkpartister). Sverige var chockat.
Och den stora socialdemokratin föll alltså för en liten sagotants penna. Oavsett var man har sina politiska sympatier finns en ganska tydlig sensmoral här, eller hur?
Men hur var detta möjligt? Jo, under vissa omständigheter kunde på 70-talet höginkomsttagare betala mer i skatt än de faktiskt tjänade. Astrid fick betala 102 % av inkomsten i skatt 1976.
Det hela fungerade ungefär som Prins Johns skattepolitik i Robin Hood. Astrid uppfattade inte samma sensualism som Mona Sahlin över skattesatsen. (Hoppsan, se där en oavsiktligt ekivok ordlek i sammanhanget).  Hör Astrid Lindgren själv berätta här.  
 
Sedan dess har (S) och i viss mån (V) brottats med problemet hur man ska kunna tillgodose solidariteten genom en rättvis skattestats och samtidigt behålla entreprenörslustan hos olika individer. Det har gått sådär.
Och så har pendeln svängt från vänster till höger. Tänk om folk kunde lära sig att pendelns bästa läge är i mitten. Problemet för röda partier är hursomhelst i grunden det samma som för hela sovjetsystemet. 
 
Det GÅR helt enkelt inte att låsa in den mänskliga kreativiteten bakom en allom rådande norm. Det är emot moral, instinkt och natur. Släpp den fri istället.
Då får vi fler konstnärer och företagare vilket i förlängningen leder till högre skatteintäkter vilket i sin tur gynnar hela samhällsstrukturen. Jämlika och fria individer utvecklar i samverkan samhället bäst. Men de måste också få skörda framgången av sin kreativitet. Detta blir så tydligt i fallet med den lilla sagoboksförfattaren Astrid Lindgren och den stora tunga socialdemokratiska regeringen. Det är inte fult att tjäna pengar. 


Kapitalism innebär inte automatiskt, som på 1800-talet, att man går över lik efter större inkomster. Det finns problem förknippat med renodlad ohämmad kapitalism, självfallet. Men att kräva att alla måste göra på exakt samma vis är omänskligt därför att vi alla är skapade olika.

Detta bör man bejaka istället för att sträva efter ett samhälle där alla ska stöpas i en gemensam (socialdemokratisk) form. Var Astrid är en gniden kapitalist som inte kände empati för sina medmänniskor? Naturligtvis inte. Den som tror det kan ju läsa Madicken exempelvis. 
Astrid säger i intervjun jag länkar till ovan att hon inte har lust att skriva en enda bok till. Sådant leder en allt för kollektivistisk och betongfotad skattepolitik till.
Detta är inte en cynisk människosyn och motsäger inte att vi bör ta hand om varandra. Kreativitet och entreprenörskap avstannar och flyttar utomlands om upphovsmänniskor inte får erkänsla och lönsamhet i sina ansträngningar.
IKEA är inte längre ett svenskt företag, det är av skattetekniska skäl skrivna i Holland (tror jag det var).

Ja, ja. Som tur var fick Astrids artikel det mäktiga socialdemokratiska partiet i gungning och man ändrade sig en aning när man återkom till makten. Och vi 70-talets barn fick ännu ett mästerverk att njuta av eftersom hon skrev Ronja Rövardotter 1981.

Åh vad skönt att hitta ett exempel från 70-talet som inte talar i vänsterns favör. Och vilket exempel, sen. Astrid Lindgren är utan tvivel en av de största svenskarna under 1900-talet. Tack för dina sagor, som jag nu med glädje läser för mina barn, Astrid! 
 
Vi ses i Nangijala!