bild 36 – angel

Hur ska en domare kunna avkunna en rättvis dom iförd notarieperuk?

I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar klantar Passepartout till det när han med skorna på går in i ett indiskt tempel. Eftersom de indiska kolonialmyndigheterna (enligt boken) hade stor respekt för lokala seder och bruk hinner rättvisan småningom ikapp sällskapet.

Orden fälls efter att komisk förvirring uppstått kring sekreterarens och domarens förväxling av peruker.

Än i dag används peruk i brittiska domstolar. Enligt vår man på tingsrätten har de engelska domarna försökt få bort perukerna men gruppen barristers (en sorts jurister som får föra talan i domstol och därför ser sig som lite finare) har motsatt sig det.

Solicitors (en annan grupp jurister som i konsekvensens namn inte anses lika fina) får inte ha peruker. I domstolen alltså – hur de ser ut på fritiden är väl deras ensak. I det offentliga England är det dock viktigt att hålla på formerna.

En peruk används annars ofta i komiska sammanhang, på maskerader eller i komedier, för att förstärka just det komiska. Paradoxalt nog kan en peruk i det vanliga verkliga livet användas för att normalisera ett utseende.

Eftersom normen i de flesta sammanhang innebär hår kan det kännas bra att bära en peruk när när känsla av normalitet eftersträvas. Det finns många tillfällen i livet när någon av olika skäl inte vill identifieras utifrån sin frisyr liksom det givetvis finns tillfällen när så önskas.

Men det är ju lite lättare att skaffa sig en frisyr om man faktiskt har hår.

Det hela är lite som när Fantomen ibland rör sig på gatorna som en vanlig man. Men han är ju Fantomen ändå, det är bara det att ingen ser det för han har inte sin fantomenkostym på sig.

Det kan vara lättare att ha, eller, för all del, inte ha, en fantomenkostym när man ska bekämpa det onda.

Möjligen är det också på det viset att det finns både tårar och skratt som världen helt enkelt inte behöver se. Salvation lies within, som det heter i en bra film. Personligen byter jag dock gärna ut the good book mot kultur i största allmänhet.

Helst mot musik, idrott, litteratur och historia.


 

Historia, ja.

 

Det finns någon, ja, det kan förresten ha varit jag själv, som på fullt allvar sagt att allt var fult på 1970-talet – allt utom Leksands IF (som vann SHL, eller elitserien som det hette på den tiden, senast 1975).

Välkomna till bild 36 och Grövelsjön (tror jag) vintern 1973! Det är jag och min kusin Stina är ute och traskar i solskenet. Särskilt gillar jag att våra föräldrar klätt flickan i blått och pojken i rödvitt.

Mössorna och glasögonen lämnar kanske en del i övrigt att önska men vare sig mor eller moster finns längre med oss att tillfrågas om saken (jag antar att det inte är mycket lönt att fråga våra fäder) varför denna gåta lär förbli gömd i historiens oskrivna annaler.

På 1970-talet såg svenska barn ut så här. Eller?!

Jag tror emellertid inte det är en slump att mina vantar matchar Stinas overall. Givet mitt, Stinas och mödrarnas kynne och karaktär är det mycket mer sannolikt att detta är en medveten handling från påklädaren än att jag olovandes skulle snott Stinas vantar.

För då hade hon helt enkelt sänkt mig.


 

I veckan undslapp sig elever en klagosång över kursen kulturhistoria. Jasså, du ska inte prata så mycket i dag, säger du? Är det som det brukar när du inte ska prata så mycket och så pratar du i 40 minuter?

Alltså, det här med kultur. Jag känner mig ofrivilligt uppträngd i nåt jävla kulturhörn bara för att jag går estetprogrammet. 

Jag försökte trösta de modfällda med dokumentären om Birgit Nilsson men befanns därmed mer tondöv än någonsin. Och jag som älskar kultur – det är min räddning, helt enkelt.

Ute i svängen finns det i #metoo-rörelsens spå en internationell larmsignal. Kvinnor som finner sig drabbade av en synnerligen dryg, efterhängsen man av typen som vägrar ta nej som svar, kan i sin nöd vända sig till bartendern och beställa en Angel.

Sedan går hon på toaletten medan bartendern uppmärksammar vakterna på det störande elementet vilket odelbart avlägsnas. Stämmer detta är det ju underbart.

Jag tror vi alla behöver en Angel emellanåt. Något eller någon som snabbt och enkelt kommer och hjälper en ur en jobbig situation.

Passepartout och kompani agerar Angel när de räddar den indiska prinsessan från en våldsam död på bålet och goda människor och gärningar finns överallt därute. För egen del skulle jag gärna vara medlem i Phileas Foggs klubb, Reformklubben, där det ursprungliga vadet ingås.

Den verkar så lugn och skön på något sätt, den där klubben. Jag nämner detta på försigkommen anledning med tillägget att både kvinnor och män borde äga tillträde till den moderna Reformklubben. Det ligger ju i namnet, liksom.

Salvation lies within. 

Under dessa förutsättningar kunde Reformklubben vara min Angel, eller oas, i tillvaron.

I brist därav vänder jag mig till litteraturen – jodå, jag läser Jorden runt på 80 dagar för dotter 2 och det är underbart.

Och jag vänder mig till Bach – Kristine kyrkokör framför Johannespassionen tillsammans med den fantastiska orkestern rebaroque 11:e mars – välkommen!