Bilden (12) av, talet till, stroken

För 4 år sedan, den 26:e januari, drabbades jag av stroke. Det har jag utförligt skrivit om under kategorin stroke.

Sjukdom och ohälsa kan ta sig olika uttryck och jag är rädd att jag under konvalescensen skevade ur tämligen ordentligt. Men det var också rätt kul. Att skeva ur, alltså, inte få stroke. Som när jag drog sjörövarprylen lite för, för att underdriva, långt.

Bild 12 är en av mycket få bilder jag har av stroken. Det är så jag ser det – bilden av stroken är inte samma sak som bilden av döden. Men jag gillar, så här i efterhand, inte tillståndet.

Jag tänker lite på Sokrates som via Platon låter oss förstå att den som är rädd för döden är någon som tror sig vara vis utan att vara det. Och utan insikt om att hen inte är vidare smart. För att vara rädd för döden är samma sak som att tro sig ha kunskap om något en faktiskt inte vet något om.

En kan inte med säkerhet säga att döden i själva verket inte är det högsta goda, finalen, målet, belöningen eller poängen med det mänskliga livet. Fruktar en slutet, döden, så utgår en ju ifrån att slutet är dåligt.

Det, menar Sokrates eller om det nu är Platon, är själva grundbulten för dumhet: att tro sig ha kunskap om något en rimligtvis inte kan ha någon kunskap om. Det är om detta, på olika sätt, strokebloggandet från mig främst har handlat.

Jag vare sig tror att jag vet, eller anser att jag verkligen vet, om hur det är i Hades. Därför bryr jag mig inte om att ha mynt till Caron i fickan i fall jag skulle stryka med alldeles strax. Jag är nämligen alldeles för upptagen med nuet.

Be gone, stroke-jävel.

402299_317698951613527_2053356009_n

Bild 12 – Errol Flynn på sjukan