black dog/bild 28 a-e

Black dog.

Det var så Winston Churchill kallade sina återkommande perioder av svårmod. Det har antagits att den stora talaren och ledaren led av någon form av bipolär sjukdom och att detta tillstånd faktiskt bidrog till hans framgångar.

Benämningen Black dog antyder att Churchill på samma tillgivna sätt såg på sina återkommande depressioner som man kan se på ett gammalt kärt husdjur. Alltså som en trogen, självklar följeslagare.

Vi bär kanske alla med oss våra metaforiska svarta hundar. Min är helt klart minnet av människor som lämnat alldeles förtidigt. Sommaren 2017 innebär en del tveksamma jubileum därvidlag.

Den 4:e juli är det 20 år sedan salig mor lämnade mig. 20 stormiga, lyckliga och händelserika år har förflutit. Men också 20 år av en ständig, dov, saknad.

Den 2:a juni, alltså den dag som detta skrivs, skulle min syster fyllt 40 år.

Jag uppmärksammar dessa båda händelser med några minnesbilder.

 


 

För bli lite klichéartad: den första bilden (nedan) är verkligen spot on salig mor. Så här såg hon nästan alltid ut. Jag behöver ingen annan bild för att minnas henne och jag har den alltid inom räckhåll.

Jag lyfter också fram ur minnet ett citat som bara är några år gammalt. Det var en kväll efter att jag hade uppträtt för en damförening här i stan där salig mor en gång var medlem. Efter framförandet kom en kvinna fram och tackade:

Tack för att jag fick minnas Anita. Du har hennes ljus i dig.

Det kan vara bland det finaste någon okänd sagt till mig.

 

 


 

Helena. Idag skulle du fyllt 40 år. Det hade firats stort, är jag säker på!

Men för mig var du inte enbart Party-Helle i boa och glitter. För mig var du också en person som jag hade ett särskilt band till. Om jag på något sätt tyckte att jag svek dig så var det nog att jag inte fanns bättre till hands när du började plugga i Uppsala.

Men det slutade ju så bra det kunde i det du gick i mammas fotspår.

De två följande bilderna är typiska. I källaren hos släkten i Göteborg eller i vårt hus på Engelbrektsgatan. Min klädsel på bild 2, jeans och scarf, är väl dock något tveksam, kanske.

Den sista bilden är tagen i vuxen ålder av en professionell fotograf: Anders G Warne och jag hoppas den kan få ligga kvar.

 

 

 

 

 


 

Mamma finns alltid med mig varför jag idag tänker mest på dig, Helena. Och jag föredrar att uppmärksamma födelsedagar framför dödsdagar. Jag sluter ögonen för en stund – och ser dig framför mig.

Jag ser dig en solig men blåsig dag på Styrsö i din morgonrock, framåtlutad i blåsten stretar du målmedvetet på mot morgonbadet.

Ett särskilt fint minne är när jag ser dig fem år gammal på gården Luras i Grangärde med händerna för öronen och ögonen hårt hopknipna nervöst vaggades fram och tillbaka. Jag kramade om dig och du blev åter lugnad från den inbillade faran, vad den nu kunde bestått i.

Jag ser dig som tonåring ligga på din säng och kasta en liten boll upp och ner, jag ser dig servera bacon på ett frukosthak i Dorking, jag ser dig njuta bekvämt avslappnad i en solstol och jag ser dig med ett av mina barn i famnen på dopdagen.

Till sist jag ser jag dig svårt sjuk, men ack så tapper, på en sjukhussäng inväntande det oundvikliga slutet. Jag minns att jag gjort vad som helst för dig då, om jag kunnat.

Det slår mig också så här i efterhand att jag i mina minnesbilder hela tiden ser dig leende.

Slutligen ser jag oss båda under de minuter vi fick ensamma tillsammans, utan sjukpersonal, talrika vänner eller andra familjemedlemmar, under din sista tid. Vi fick en stund att se varandra i ögonen, kramas och säga de där förlösande orden: det är okej.

Allt som varit och att du snart inte finns mer.

Det är okej, sa vi. Mer behövdes inte.

Vilket värdigt slut, ändå. Så fint, så starkt.

För det kommer jag alltid älska dig på samma sätt som jag tänker på vår mamma. Så länge jag finns finns du. Så länge mina barn och kanske deras barn finns, finns vi – både du och jag.

Sen kan det kvitta lika, kanske.

 


 

Släkten följa släkten gång. En av mina döttrar heter delvis som sin farmor och den andra delvis som sin faster.

Jag hävdar att det faktiskt inte enbart är dåligt att ha sällskap av en black dog genom livet. Man lär sig att leva, hantera och vårda den. Man lär sig samtala med den, plocka fram vackra minnen, som de jag beskrivit och publicerat ovan, som sällskap på vägen framåt.

Winston Churchills benämning på ett svårmod på, och emellanåt över, gränsen till sjukdom är mycket insiktsfull.

Jag avslutar med en bild från den finfina restaurangen Två Rum och Kök. Den måste vara tagen på Helenas 25-årsdag. Så måste det vara eftersom 30-årsdagen firade vi ute på Fjäderholmarna i Stockholms skärgård.

Malin tog den här bilden och jag, förutom det faktum att jag ser ut som ringaren i Notre Dame, gillar den. Vi är så glada, mätta och, för att låta nästan makabert cynisk, levande.

Hur det än är med svarta hundar och grejer så föredrar jag att göra som benämningen löd i kamerans begynnelse: att ibland frysa tiden.

Men jag lever i nuet. Och det är banne mig helt okej.

Men idag minns och tänker jag på henne som inte fick fylla 40 år.

Leve du.