Blogg

Sicilien – bild 34

 

Det var dags för den efterlängtade värmen och familjen styrde kosan mot Sicilien. Som vanligt hann jag inte förbereda mig tillräckligt inför resan varför jag på planet funderade över vad jag egentligen vet om ön.

Vy över Palermo från Monreale

 

Grekerna koloniserade delar av Sicilien, främst känd är väl staden Syrakusa som en plats som fostrat grekiska filosofer så som den berömde Arkimedes. Jag är personligen mer förtjust i Empedokles som hoppade ner i Etna då han trodde på återfödelse. (Eller det är jag väl egentligen inte alls det eftersom jag inte kan mycket mer än så om hans filosofi – men han passar bra in i temat).

Sen kom romarna och erövrade ön som sin första besittning utanför själva Italien. Det romerska imperiets brödbod har jag läst någonstans att Sicilien benämdes.

Därefter kom araberna, följda av Östrom (Bysans) varefter det var dags för korståg under normanderna. Under andra världskriget skedde den stora inbrytningen i Hitlers Europa via Sicilien men efter kriget rådde stor fattigdom, utflyttning och maffiavälde.

Ett torg i Palermo. Dotter 2 är lycklig.

 

Ja, det var väl det hela. Så nej, jag släppte det. Wifit på planet var ändå för segt. Har man inte pluggat på bättre innan får man väl stå sitt kast. Istället övade jag norrländska städer med dotter 2. Viss munterhet spred sig ombord då hon till sist tröttnade:

Pappa. Det finns en till stad i Norrland. Den heter Hållkäfteå.

 

Två dagar i Palermo. En ruffig men ganska häftig stad. Här finns jämföreslevis inte många turister men mer av verklighetens folk. Vissa saker finns självfallet att se: den normandiska katedralen i Monreale från 1174 är ett storslaget exempel på en konststil där normandiskt och arabiskt möts.

Nej – en mobilkamera fångar inte intrycket

 

Det slog mig efter ett tag varför jag gillade Palermo. Det är det där osnygga, ruffiga, det inte turistiga eller tillfixade personifierat av den oartige kyparen. Sätt dig ner och käka, ungefär. Samma stuk på stad som Marseille, en stad jag ofta hängde i perioden 1991-92.

Vi hittade förvisso ett bra hotell och några trevliga restauranger. Mer än så behöver man inte, egentligen.

 

PAPPA! DET ÄR JU EN HEL HUMMER PÅ DIN SPAGETTI!

Eh, ja, ibland måste man chansa lite.

 

”Skammens fontän” är annars en av få saker som turistböckerna tycker man ska se. Uppgrävd från en adelsmans trädgård och inflyttad till Palermo på 1700-talet.

Tydligen ligger Italiens största opera i stan. Visst – jättestor. Men också jättestängd.

Nakenhet var skam, tydligen

 

En bra grej med barn är att de fungerar som en förlängd antenn. Istället för att själv leta rätt på en bra uppkoppling behöver man bara leta efter Dotter 1. Säkert som amen på latin i katedralen i Monreale har hon, som Arkimedes en gång uttryckte det, funnit det.

wi-fi

 

Annars har man ofta en annan inställning till barn på många håll i världen än vad vi svenskar är vana vid. Till varje sevärdhet vi kom bröstade plötsligt, när de fick syn på Vittrorna alltså, vakter upp sig ur en till synes ändlös dvala.

 

”Jag är trött på kyrkor och vakterna är inte snälla”

 

Konstaterades utan att smaka att Big Mac-index i Palermo stannade på 6,8 euro. Betydligt billigare än i Sverige, alltså.

Vi tog tåget till Cefalù, en medeltida numera turiststad vid havet. En sak som indikerade…, ja, vad? Något indikerade det iallafall, var att man på tre språk via högtalarna meddelade att det fanns vapen ombord, att konduktören hade samma befogenheter som militär och polis samt att åtgärder skulle vidtas om man inte ville styrka sin identitet eller visa sin biljett.

Givetvis förekom ingen biljettkontroll.

 

Cefalù

 

I Cefalù finns fler turister. En liten, vacker plats som vuxit fram runt en kyrka förstås. Vi bodde någon kilometer utanför stadskärnan. På hotellet skulle man – till Vildvittrornas glädje – åka golfbil från receptionen till sitt rum. Personalen mumlade något och hoppade ur fordonet och försvann.

Okej, tänkte jag, jag får väl köra själv? Hur svårt kan det vara? Så ytterligt svenskt tänkt av mig. Hela personalen kom utspringande till undsättning. Personen undslapp sig ett lakoniskt…

what a fantastic family

…men man ska nog inte tolka det fantastiska som fantastiskt i en positiv mening. Nåja, det är ju sent på säsongen så de är säkert trötta – tröstade jag mig med. Klart är att det var bland det dummaste personalen varit med om, att en gäst skulle köra sin egen golfbil.

Jag inser att jag är sist i världen med insikten men ska man som normalt kaffekonsumerande svensk överleva i landet måste man be både om en cappuccino OCH en dubbel espresso – som man när servitören vänt ryggen till diskret blandar. Det är barnens mor som lärt mig det där för hon reser till Stockholm i jobbet ibland.

Barnens mor i Cefalù

 

Dotter 2 var lite orolig. Hon funderade över den där människan som gick omkring la ut sovande hundar överallt. Den människan ville hon minsann ta sig ett rejält snack med. Särskilt upprörande var att de, hundarna alltså, tvingades ha tungan utanför munnen och ofta på marken.

Sen ville hon hjälpa mig att shoppa. Det är tydligen lätt för jag gillar ju bara enfärgade kläder.

Dotter 2 gillar modern konst mer än ”dammiga gamla palatser”

 

Om det blev bad? Jovisst. I pool. I hav. I bubbelpool och i vulkanhav. I några dagar var det röd flagg vilket innebar att om man tog ett steg för långt ut kom en ilsken man och blåste jättehögt i en visselpipa.

Jag frågade en på fransk-engelska om vederbörande jobbade som fotbollsdomare på vintern men blev bortviftad.

I pool

 

I hav

 

Pappa. Du har bra badbyxor och shorts.

 

Jaså?

 

Ja, jag HATAR killar som går runt på stranden i för små kalsonger.

 

Röd flagg. Farligt, farligt.

 

I bubbelpool

 

Det fanns svenskar i Cefalù. Snart kände vi igen några eftersom stan inte var så stor. Visst är det skönt att höra hemlandstoner i främmande land. Man stannar och samtalar en stund. Inget ont i det.

Fritt översatt från italienska:

Jag är så in i helvete trött på de där sillstinkande, rågblonda, rödmosiga svenskjävlarna. Ska de hit och bada kan de väl åtminstone ge fan i att tjattra på den där obegripliga rotvälskan – ÅK HEM!

 

En man som jag aldrig träffat förr tyckte att han kunde förstöra mitt porträtt – bara för att vi var landsmän, liksom.

Generationsskämt i stundens ingivelse

 

Något om maten. Jovisst, den var ju strålande. En av de mer bisarra händelserna bestod i att salt överhuvudtaget inte kunde uppbringas på restaurang eftersom det regnat nyligen. Detta hade medfört att alla saltkar hade kladdat ihop.

Regnat? Här? Taskig ursäkt. Jag käkar ju carpacci. Seccundo platti blev som hämnd friterade räkor. Man vet att man är kladdig om händerna när man kan torka sig med barnens överblivna pizza – och det funkar.

I Italien finns det glass

 

Jag läste (dechiffrerade) ett anslag. I Cefalù har fullmäktige beslutat om en turistskatt om 1 euro per person och dygn. En sorts trängselskatt, måhända.

Hotellet skulle göra en ny hemsida. En professionell fotograf vände sig till hotellets manager som i sin tur vände sig till mig. Man ville ha min fru. Då föreslår jag att ni frågar henne, svarade jag.

När jag hörde att hon skulle få en drink för besväret anmälde jag mig omedelbart som frivillig. Fotografen rörde inte en min i det han svarade:

we need a lady, sir. A blonde one.

Så kom det sig att det var barnens mor och inte jag blev modell i hotellets katalog för 2018. Men hon kompenserade mig den förlorade drinken senare. Hon är en god och fin människa, barnens mor.

Spritz –  3 delar Prosecco, 2 delar Aperol 1 del soda – poppis i landet. Mitt ansikte har samma nyans som drinken. Till de unga: den finns även som alkoholfri variant. Antar jag.

 

En heldagsutflykt till de Lipariska öarna (se karta ovan). Turisttätt, javisst, men en upplevelse. Där fanns allt man kunde önska sig: vulkaner, utslocknade som aktiva. Svart lavasand, pimpsten och svavelos.

Lipariska öarna på avstånd

 

Här brukade Pegasus och Venus hänga, tydligen. (Jag måste läsa på).

Etna på avstånd

 

En vulkanisk strand (Nagellacket är svart – det är inte en slump).

 

Jag måste verkligen säga något om bilden nedan. I mycket stark doft av svavel, vilket närmast för tanken till en stank av ruttna ägg, fanns en sorts spa. Värmen från berget gjorde denna pöl av gyttja varm pch bubblande. Människor vallfärdade hit för att bada i gyttja för 3 euro.

Vi är alla olika. Men doppade i gyttja är vi mer lika än man kan tro.

en peu bizarre


 

Något på minussidan?

Tja, en butiksinnehavare som sålde på oss några baskrar av märket Coppola tyckte själv det var ett korkat produktnamn eftersom alla förknippar det med maffian.

Filmen du vet?

Jo, jag vet.

 

Italien är inte bra på ostar. Iallafall inte enligt mina smaklökar.

Jag fick mycket kritik (av Pomma) för kvaliten min livesändning. Han har väl rätt, antagligen.

Någon dag innan avfärd frågade jag managern på hotellet efter transfer till flyget. Han slog ner blicken och mumlade något om att sådant inte fungerade så bra här i södra Italien. Så det blev taxi.

Samma dag vi skulle åka blev Dotter 1 magsjuk. Typiskt. Men södra Italien levererade. Trots att vi redan checkat ut ställde man raskt i ordning ett nytt rum, ordnade taxi med strikta order att köra långsamt. De var så omtänksamma.

På Clarion hemma på Arlanda i fina rika Sverige brydde man sig föga om att jag bar ett tillsynes utslaget barn i min famn. Receptionen var helt tom ändå rörde de två som bemannade den sig inte ur fläcken för att hjälpa till.

Ingen hjälp med väskor, inget erbjudande om vatten eller rullstol, ingen aning om huruvida läkare, termometer eller sjuksköterska fanns.

Det var ingen fara med Dotter 1 som det visade sig. Men managern på hotell Calette i Cefalú vill jag uppmana att lyfta blicken och sträcka på ryggen. I service och omtanke sopade hans hotell banan med sin motsvarighet på Arlanda.

De finns olika former av mättnad, strävan och bortskämdhet som framgår ovan.

Kom an, höstjävel!

 

 

bild 33 – lycka

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 i mitt eget liv.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Darke?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer vi frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad.

Rå styrka betalade sig, som alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.


 

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden.

Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

 

Foto: Gunnar Sjögren


 

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

 

satansbrev/vers

Lyssnar man på dagens debatt får man lätt intrycket att ett fullskaligt religionskrig råder mellan kristendom och islam. Det kan vara värt att påminna sig om att läget på många sätt var, om inte värre så minst lika allvarligt, under 1970-talet.


 

1500 och 1600-talen var också en orolig tid i Europa. Motsättningarna mellan katoliker och protestanter ledde till att i princip hela 1600-talet slets sönder av religiösa konflikter och krig.

Under 1580-talet försökte i Sverige katoliker under visst stöd från Johan III vinna tillbaka sedan reformationen förlorad terräng. Mestadels spreds budskap genom olika skrifter och cirkulär om att motståndaren var djävulens hantlangare.

I en tid av rykten, fanatism och intolerans kunde det vara minst lika effektivt som dagens troll-drev på (a)sociala medier.

Särskilt en pamflett författat av en viss Kloster-Lasse (namnet låter ju som vilket twitter-ägghuvud som helst) höll på att leda till totalt upplopp. Nu menade visserligen Lasse att brevet, satansbrevet som det kallades, var skrivet av ingen mindre än Lucifer själv.

Hin Håle har låtit meddela följande…var inget dåtiden tog lättvindigt på. Satansbrevet, som alltså cirkulerade runt i landet, visste att berätta att Luthers predikningar om Satans evangelium lett till att Sverige blivit ett land av

 

lättja, girighet, drinkeri, frosseri, skökaktighet, högfärd, hat, avund, eder, bannor, slagsmål, kiv, förtal, ocker, förräderi, lögn, tjuveri, röveri och andra sådana dygder.

 

En rätt målande beskrivning. Det är väl ungefär så vilken opposition som helst beskriver sina politiska motståndare idag. Om än med annan vokabulär.  Även underskriften är mustig:

 

givet i det yttersta mörkrets tid på vårt konungsliga slott i Glödborg.

 

Dessa rader höll som sagt på att sätta hela riket i brand (!) och kung Johan tvingades inse att försöken till motreformation också höll på att gå över styr- och backade. Lasse själv fick motta dödshot men klarade sig till sist med livet i behåll. Hans fortsatta liv är helt klart en intressant historia.

Hur det nu än var förblev Sverige ett protestantiskt land som ännu hade att presentera sin superstjärna Gustav II Adolf.

Och en katolsk kardinal i herrens år 2017.


 

Satansverserna är en roman av Salman Rushdie.

Titeln syftar på några verser ur Koranen, vilka kommit att kallas så. I dessa verser uppmanar en viss profet Mahound efter en uppenbarelse människorna till dyrkan av tre gudinnor.

Profet Mahound inser dock senare att denna uppenbarelse var ingiven av satan. Man kanske kan göra en försiktig jämförelse berättelsen från gamla testamentet där judarna under Moses ledning ute i öknen vände sig bort från monoteismen. Moses fick knalla upp på Sinai för att knäcka den nöten.

Satansverserna publicerades 1988 och fick stora politiska följder. Irans andlige och högste ledare ayatollah Khomeini utfärdade en dödsdom mot Rushdie, vilket tvingade honom att länge leva under skyddad identitet. (Han är förövrigt säkert rätt nöjd att transportstyrelsen inte hanterar hans skyddade identitet).

Än i dag kvarstår dödsdomen (tror jag).

Dödsdomen utfärdades eftersom det ansågs att romanen innehöll hädelse av monoteismen samt att Rushdie driver med heliga individer. Ända sedan utgivandet har boken på många håll i världen bränts offentligt vid flera tillfällen av protesterande muslimer med motiveringen att den är anti-islamisk.


 

Givetvis kan en modern demokrati aldrig ge efter för politisk och/eller religiös fanatism. Man får skriva och säga vad man vill, även om det som uttrycks är olämpligt. Vissa ramverk har vi ändå att förhålla oss till. Som att NMR eller IS inte ska beviljas demonstrationstillstånd. (Jag ser inte detta som en motsägelse vilket jag tidigare redovisat för).

Till syvende och sist är ändå det märkliga att dessa satans mördare får hålla på, som Olof Palme uttryckte saken.


 

källor:

Håkansson: Vid tidens ände

Wikipedia

transportstyrelsen 2

Transport. Styrelsen. Skandal.


 

På temat historiska läckor kan det som gått till historien under benämningen Zimmermanntelegrammet uppmärksammas. Detta var ett meddelande som skickades av den tyske utrikesministern Arthur Zimmermann 1917 till den tyske ambassadören i Mexiko.

Den flinka brittiska underrättelsetjänsten fick dock också tag på det. Telegrammet sändes därifrån raskt vidare till Washington och bidrog sedermera till USA:s inträde i det pågående världskriget.

Av innehållet framgick att Tyskland snart skulle inleda vad man kallade det oinskränkta ubåtskriget, alltså att utan förvarning gå till attack mot alla fartyg med förhoppningen att USA inte skulle ge sig in kriget på grund av riskerna.

Vi idag vet ju att USA inte reagerar så bra på hot. Men 1917 var landet ännu inte en global supermakt.

Storbritannien och dess allierade skulle enligt den skisserade planen efter ett tag av oinskränkt tyskt ubåtskrig och utan amerikanskt stöd tvingas inleda förhandlingar om fred. Och skulle detta ändå misslyckas innebar plan B att Tyskland istället skulle försöka locka Mexiko och Japan in i kriget på centralmakternas sida.

Man lockade i telegrammet mexikanerna med möjligheten att ta tillbaka det man kallade tidigare förlorad mark – vilket inte var ett orimligt löfte givet det spända läget mellan USA och Mexiko. Mexikos svar blev ändå avvisande eftersom landet ansåg att tyskarna inte kunde ge den hjälp ett mexikanskt krig mot USA skulle kräva.

Idag hade nog vilken politiker som helst förnekat telegrammets äkthet ända in i kaklet. Lite som Reinfeldt i affären Nuon och Löfven i detta nu. Märkligt nog gick Zimmermann ut offentligt vid två tillfällen och bekräftade det.

Det kanske var annorlunda på den tiden.

Zimmermann förklarade att målet med tilltaget var att försöka få USA att fortsätta på sin neutrala linje och att uppmaningen till Mexiko (även Japan) endast skulle gälla vid en eventuell amerikansk krigsförklaring.

Tillsammans med en del andra omständigheter, som sänkningen av Lusitania, bidrog telegrammet till att vända opinionen i USA till att stödja ett amerikanskt inträde i kriget.

 


 

I skandalen kring transportstyrelsen ligger att uppgifter om militära fordon, dess antal och kapacitet får man förmoda, läckt till främmande makt. Sådan information kan påverka internationella skeenden.

I jämförelsen med första världskriget är en av anledningarna till dess utbrott byggandet av den tyska så kallade högsjöflottan. Under flera hundra år hade det brittiska imperiet, världens hittills största imperium, till stor del med hjälp av sin flotta dominerat världshaven.

Det brittiska imperiets motsvarighet till transportstyrelse var en viktig och mäktig sak. När den nyvaknade tyska industrinationen konstruerade en flotta som kunde mäta sig med den brittiska hotades sakernas tillstånd. Et voila: la guerre – som fransosen säger.

Idag rustar Kina och Indien på ett sätt som vi inte sett under relativt lång tid. De bygger civilia och militära flygplan – och en rejäl flotta. (Som nyligen var i Östersjön, nota bene.)

Kriget i Irak 1992, och kanske ett kommande mot Nordkorea, bygger på beräkningar och antaganden om ländernas militära kapacitet. Samma typ av beräkningar britterna gjorde före skottet i  Sarajevo 1914.

Nordkoreas och Kinas transportstyrelser håller nog under alla omständigheter korten nära kroppen, skulle jag tro.


 

Mitt körkort har måhända läckts till främmande makt. Kanske sitter representanter för denna främmande makt just i detta nu på något hemligt seminarium djupt nere i ett superhemligt betongrum och analyserar just den här bilden.

 

Vem är han och vad gör han, tänker de kanske. Historielärare!? Livsfarligt!


 

Kanske är det ett uttryck för nationalism att (inte) flyga till Thailand på semester. Jag tänker på klimatavtryck per capita, och sånt. Kineser och indier vill väl också flyga på semester en gång per år. De vill väl också ha två bilar per familj och käka hämtmat på fredagar.

I takt med det ökade välståndet ökar deras transportstyrelser i omfång och vikt. De bygger högsjöflottor och bilar.


 

Transport. Styrelse.

I just det här fallet blir det intressant att tillämpa särskrivning, funderar jag. Transporter och kommunikationer är viktiga funktioner i världen. Det har mycket med välstånd och ett lands styrelse att göra.

Skandal.

Definitionen av skandal är enligt Wikipedia: offentlig anstöt, obehagligt uppseende; någonting förargelseväckande – även i betydelsen av en offentliggjord incident som innefattar anklagelser om brott, moralisk förflackning, korruption etc. En skandal kan vila på enbart rykten.

Håhå, jaja. Moralisk förflackning? Wikipedia hämtar ofta sina definitioner från Nordisk familjebok och då blir det lätt lite tokigt i vokabulären.

Jag blir så trött. Out of juice, så att säga. Eller som en elev uttryckte saken i ett fun fact-brev jag brukar efterlysa i början på terminen: Jag är ofta väldigt morgontrött. Ibland sitter det i hela dan. 

Och nu har Låffe kastat in handduken, också.


 

Relaterade blogginlägg:

transportstyrelsen

hemmakväll vs bortakväll

Om lördagen, när det allt som oftast vankas lördagsgodis, går Vildvittrorna all in. Jag försöker hålla tillbaka hysterin genom att åtminstone kräva ett besök på biblioteket först. Sedan är vi där. På Hemmakväll. Max 10 sorter var.

Medan vansinnet pågår konverserar jag artigt (nåja) butiksbiträdet. Hen ser frågande ut när jag frågar efter peps och kolabönor.

 

 

200 sorter godis – men inga peps eller kolabönor. Detta oomkullrunkeliga faktum (jag letar alltid efter en möjlighet att använda ordet oomkullrunkelig) får mig att ifrågasätta min syn på den fria marknaden, berättar jag.

OCH NI KALLAR ER GODISAFFÄR! säger jag däremot inte. Men jag tänker det.

Jag vill inte gå så långt att jag inför biträdet kallar etablissemanget amatörmässigt, nej, det vore fel med tanke på hur många halvmeterskunder de faktiskt har. Jag bara inser att vi lever i olika världar, biträdet och jag.

Och jag har lärt mig (den hårda vägen) att sedan man passerat 30 kan man inte uttala alla sina tankar högt. Så jag börjar istället skämta, som vanligt.

”Finns det möjligen något extra ordinarie butiksbiträde att fråga om kolabönor och peps?”

”Vad kallas SD:s kvinnoförbund? Bruna Bönor.

”Jo, jag skulle vilja hyra en film”. #AppleTV

”Om ni skulle utöka verksamheten kunde ni kalla den Bortakväll och specialisera er på profilprylar.

HAHAHAHAHAHA….ha”.


 

Jag vet inte men det är något med konsumtionssamhället som triggar mig. Jag går liksom igång på hela vansinnet – möjligen för att på något vis försöka dölja att jag själv i allra högsta grad deltar i det.

Så som vid den återkommande psykologiska kampen mellan mig och personalen i kassan om att gissa antalet kassar jag behöver givet mängden varor på rullbandet.

Ska jag måhända få den sista gratis om personalen uppskattat behovet dåligt? Givetvis inte – plast är dåliga saker. Jag har nu köpt några beständiga för att minska plastkonsumtionen.

Och för att lägga band (!) på mig själv.

När jag kommer ut ur butiken bärandes på mina överfulla beständiga kassar möter jag den ofta närmast apatiske tiggaren med sin obligatoriska mugg. Det är då samvetet slår till. Om man nu har något.

Jag är ju positiv till invandring, för det ger ett samhälle impulser, och gräver därför pliktskyldigast i fickan efter mynt jag redan vet inte finns där. När jag sen inte *kan* ge något säger jag istället ”hej!” i det jag intalar mig att denna min bekräftelse av personens blotta existens skulle göra någon som helst skillnad.

Förutom för mitt eget samvete, då. Länge hör jag efteråt ekot av en Vittras röst: ”ska vi inte ge henne något pappa – vi som har det så bra”. Ett eko som inte dämpas av att jag höjer volymen på den hyfsat moderna HIFI-utrustningen i min nya, fina bil.

Det är jobbigt med samveten. Att ständigt slitas mellan känslan över nöjdheten över att ha det bra samtidigt som jag vet att många har det svårt. För hur det än är så anser jag att omständigheterna egentligen kvittar – det är alltid en människas handlingar som talar om vad för sorts människa verbörande är.

Jag ser mig i spegeln. Det får vara nog nu. För, Adolphson, det räcker inte att bara skriva och prata. Eller att gå på lysrörsmöten. Man måste ge av sig själv och sin tid också. Engagera sig i verkligheten.

Så det börjar nu – vi ses kanske därute.

Here we go!

integration 2

Instegsjobb. Enkla jobb. Eller vad vi nu kallar det.


 

Min uppfattning är att integration är en ödesfråga. Integration innebär inte att någon måste sudda ut sin kulturella bakgrund, nej, det handlar om att förstå hur det samhälle man lever i fungerar och kunna, och vilja, delta i det.

För att integration ska vara möjlig behöver den det handlar om ha sin försörjning tryggad. Och för att ha sin försörjning tryggad krävs i allmänhet att personen behärskar språket i det aktuella landet.

Vi är dåliga på integration, anser jag. För att lyckas bättre krävs, för att låta lite klichéartad, nya tankesätt. Det finns massor med människor som inget hellre vill än att få chansen. Och då måste vi ju ge möjligheten.


 

Jag ser mig om kring i min egen dagliga verklighet, alltså i skolan. Det finns så många möjligheter, det finns så många behov. På en av skolorna här i stan fick någon nyanländ en möjlighet att sköta personalrummet.

Torka av bord, tömma diskmaskiner, kylen, tidningar med mera. Samtal fördes, skämt utbyttes, igenkänning, uppskattning, trygghet och tillhörighet. Identitet. Resultatet? Personen gick från att inte kunna svenska till att läsa tidningen och föra i stort sett obehindrade samtal.

I mitt eget personalrum skulle så väl fysisk som social trivsel öka om vi också hade det så.

Och vidare: vaktmästarna behöver mycket hjälp, lokalvårdarna och bespisningspersonalen också. Kanske finns någon med lite IT-kunskaper bland de nyanlända?

Vi lärare behöver administrativ avlastning, sägs det ju. Det äger förvisso sin riktighet. För vi vill undervisa, vi är pedagoger. Det behövs fler vuxna i skolan, rent generellt. Extra mentorer som kunde hjälpa till med frånvarohantering, elever med problem, elever utan problem – ja, alla skulle må och lyckas bättre av det.

Vem ska ta hand om det extra studiestödet? Vem ser till att det inte röks på skolans område (vilket i många fall är ett arbetsmiljöproblem eftersom, förutom fimparna, det ofta röks direkt utanför entrén och röken drar in i skolan), kanske finns extra resurser i hemspråk att tillgå – för det är ju dumt att springa över ån efter vatten.

En sak som varje år är en stor källa till irritation och stress är de nationella proven. Nu förekommer inte sådana i mina ämnen (tack och lov) men nog måste även jag vakta prov när det är dags. Och eftersom jag har annat göra blir jag därmed sur.

Ett lyxproblem i sammanhanget, kanske. Men får vi verkligen valuta för resurserna om jag, med 20 års yrkeserfarenhet och hög akademisk utbildning, ska ägna många timmar åt att stirra på provskrivande ungdomar och hålla koll på deras mobiler?

Det kunde lika väl, kanske bättre, skötas av en en nyanländ med skolbakgrund. I ett senare skede av processen kanske rättning av dessa nationella prov också kunde behöva mer resurser.

På vissa håll finns ett problem med värdegrunden. Killar som på olika sätt trakasserar tjejer och tvingar på dem patriarkala strukturer som kommer från en annan generation som i sin tur är ännu mindre integrerad.

Och så rullar det på.

Att bryta sådant inom skolan, i den mån det förekommer, kunde också vara ett område där människor kunskaper inom det kulturella området det nu handlar om kunde hjälpa till och vara föredömen.

Byter vi område från skola till vård och omsorg kan var och en se att behoven inom dessa områden inte står i proportion till resurserna. Även här tror jag att vi utan att anstränga oss allt för mycket ganska lätt kunde hitta platser att fylla.

Jag säger inte att en lärare är mer värd än en outbildad människa eller att läkare eller sjuksköterskor mer värda än någon utan vårdkunskaper. Jag säger bara att vi borde kunna tänka oss möjligheten med praktikplatser eller platser med lägre lön eftersom möjligheten att komma vidare för målgruppen i så fall ökar.

Och alternativet är så mycket sämre. Att aldrig komma in i vare sig ett yrkesliv eller förstå det samhälle man lever i kan aldrig vara bättre än att få en inledande möjlighet om än med lägre ersättning.


 

Kan vi ha utrymme för ett mausoleum över uppstoppade djur så borde vi väl kunna finna platser för människor som vill vara med?

Det enda argument jag uppfattat emot är att det är orättvist och riskerar skapa ett samhälle med en underklass. Mitt svar på den frågan är en motfråga. Hur kan det inte skapa en underklass om dessa människor aldrig får en chans över huvud taget?

Det är, som så mycket annat, en fråga om ideologi.

Alla är vi hycklare men några av oss knypplare, som det heter.

 


Relaterade blogginlägg:

Så här resonerade jag i november 2012.

egoboost

Jag har börjat jobba, igen.

En sak jag ägnar tid åt är att gå igenom fjolårets utvärderingar. Det funkar bäst så, tycker jag. Att lägga lite tid mellan kursavslut och läsande av utvärderingar ger att det väsentliga på ett smidigt kommer med in i nuvarande läsår.

Jodå, visst får jag kritik. Det är för långa föreläsningar, det är för stora och svåra uppgifter som man dessutom får för lite lektionstid till att lösa, det är för många grupparbeten, det är för få studiebesök. Jag pratar för fort, är sträng och skriver slarvigt på tavlan.

Men det är inte sånt jag tänker på när höstmörkret sänker sig (och mig) eller när demonerna dansar där i halvdunklet viskande i mitt öra att jag inte duger till, att jag borde ägna mig åt något annat.

Det är då, när det känns tungt, som tar jag fram mina favoritcitat från utvärderingarna att lysa upp sinnet med. Självförhärligande? Kanske. Skryt? Visst. Men än sen? Vem bryr sig om en simpel adjunkt i läroverket, egentligen?

Jag har några strategier för mitt välbefinnande som genom åren fungerat rätt så väl. Kontinuerligt idrottande, sång och att, när det är tungt, påminna mig om det jag gör bra, tillfällen när jag lyckats, är några av dessa strategier.

Sådan är jag, det passar mig, och för det ber jag inte om ursäkt. Nedan följer årets favoriter.


 

Du är en av de bästa lärare jag haft!!!! Hoppas många fler får ta del av ditt strukturerade och tydliga arbete. Så kul att du är så otroligt insatt i det du lär ut samt att du är så medveten när det gäller kvinnofrågor. Tycker verkligen alla lärare borde ta efter dig, framför allt din struktur och ditt nytänkande.


 

Dina styrkor är att du är lär ut på ett relevant och anpassat sätt. Du är bra på att prata och vet vad du pratar om! Du är även öppen, pratar mycket och är lätt att prata med. Detta gör att fler känner sig villiga och välkomnade att vara med och delta samt prata. Allt blir roligare!


 

Du är en bra talare och du har en förmåga att få folk att lyssna. Och när vi frågar om saker försöker du inte ge oss svaret utan ger oss hintar så vi kommer på det själv.


 

Hur du individanpassar och strävar efter att alla ska nå sina mål. Sättet du ger tydlig respons och har en struktur i allt du gör. Jag vet vad jag har gjort och hur bra arbetet varit. Hur du presenterar läromaterial – intresseväckande och aktuellt. Har ett flertal gånger lyft fram dig när jag berömt lärare på Lugnetgymnasiet eller när ”bra lärare” diskuterats. Dig som filosofilärare skulle varit intressant…


 

Du undervisar med passion och det är underbart. Du ser till alla och har diverse forum där vi kan hämta kunskap! Jag gillar skarpt din hemsida med lite bredare/nördigare fakta.


 

Sarkasm. Sarkastiska människor är bra människor. Nej, men jag tycker på riktigt att du gjort genomgångarna intressanta med din humor.


 

Hur får man ett så välformulerat språk som du använder? Vad är ditt recept för att hinna med familj, politik, jobb, träning, kör osv… Imponerande


 

Förhållandet mellan lärare och elev har jag uppfattat varit väldigt bra och ”avslappnad”. Och då inte avslappnad på ett dåligt sätt. Man har kunnat tala på samma nivå. Bästa läraren jag har haft under min studietid.


 

Att du sätter bollen i rörelse, och kan engagera ungdomar på ett sätt som många lärare inte kan på samma sätt. Dessutom att du gör dina lektioner så intressanta som dem faktiskt är, är helt otroligt enligt mig. Även plan-ekonomins bieffekter (vilket inte är en personlig favorit) lyckades du som lärare göra intressant, och faktiskt roligt!


 

Enligt mig så är du en komplett lärare. Jag upplever inte några brister någonstans och känner mig väldigt trygg i ditt klassrum!


 

Redan första sommarlovsdagen hade jag bestämt att jag ville skriva detta mail, men sen har det plötsligt blivit två veckor innan terminsstart och jag har fortfarande inte gjort det. Idag flyttade jag (…) kände jag att det var dags. 
Det jag vill göra är att tacka dig. Sättet du lär ut på är helt fantastiskt enligt mig, så otroligt engagerande och fascinerande. Eventuellt kommer jag jobba (…) bredvid studierna, och för hur en bra lärare ska vara är du en förebild. Tack för en utmärkt historiekurs, jag uppskattade den verkligen. 
Men det är inte bara historia och det tankesättet som omger historia och historia i samtiden som du gett med mig, du har även hjälpt mig utvecklas som människa. Något jag kämpat med under en lång tid har varit att ställa frågor (en ytterst dum rädsla angående att bli sedd som dum vid fallet av dumma frågor – ett dumt koncept), så de många frågor jag haft har jag svalt. Du har konstant uppmanat till frågor. Jag skulle inte säga att knuten lossade under min tid på Lugnetgymnasiet, men när jag nu var (…) gjorde den det. Jag ställde så många frågor, frågor inför över 500 personer, frågor konstant. Jag vill tacka för hur du kanske omedvetet gjort detta möjligt, då jag vill mena att du haft en stor del i detta. (…) Jag tror att du får människor att växa, och tack även för det. 

svbk

Relativt ofta har ett tema på bloggen varit moraliska dilemman. Att fundera över vad som är rätt respektive fel rent moraliskt är måhända en enkel sak men att säga ifrån när verkligheten slår till tycks svårare.

Vetenskapen säger att vi människor har en moralisk kod, eller övertygelse, som individer men en helt annan när vi befinner oss i en grupp. Vi har även lättare att känna sympati för individer (gärna sådana som ser likadana ut som oss själva) än för hela grupper.

Exempel? Tja, vi kan ta hat på nätet eller fotbollshuliganer som exempel. Mycket av det som sägs och görs i de sammanhangen skulle inte ske öga mot öga mellan två individer.


Nyligen ställdes ”bokhållaren i Auschwitz” inför rätta. Den 93-årige Oskar Gröning, före detta medlem i Waffen-SS och anställd i Auschwitz, stod anklagad för att ha bidragit till att genomföra Förintelsen. 

Mellan 1942 och 1944 tog Gröning hand om och räknade koncentrationslägrets offers pengar som han skickade vidare till SS i Berlin. Han tjänstgjorde också som vakt när transporterna av nya fångar anlände lägret.

Åtalet var medhjälp till mord i 300.000 fall.

Förutom själva skuldfrågan – till vilken påföljd dömer man någon som bidragit till 300 000 människors död? Och hur tänkte Oscar då, när han stod mitt uppe i det? Funderade han aldrig över huruvida det var rätt eller fel?

Men Gröning har också valt att stå upp och försvara historien gentemot förintelseförnekare. Han säger att han ser det som sin uppgift. Jag såg krematorierna, sa han i en dokumentär för BBC 2005.

Är detta förmildrande omständigheter?

Samtidigt känner man igen Oskar Grönings försvar för sina egna gärningar. Jag skulle beskriva min roll som en liten kugge i maskineriet, sa han i en intervju med tyska Der Spiegel 2005. Om man kan kalla det för skuld, då är jag skyldig. Precis samma resonemang som Adolf Eichmann, alltså.

Den tyske historikern Andreas Eichmüller har beräknat att av de 6.500 SS-medlemmar som tjänstgjorde vid Auschwitz och överlevde kriget har endast 49 blivit dömda. Oskar Gröning dömdes till 4 års fängelse men det är tveksamt om han på grund av sin höga ålder kommer att avtjäna hela straffet.

Han sa inget då. Och inte sen heller. Han säger något nu, när han till sist åtalas.


Pelle Svanslös är en älskad barnsaga skriven av Gösta Knutsson. Hugo Boss är ett klädmärke som bärs av män världen över.

Den förre satte sitt namn på en protestskrift mot att tillåta judiska studenter komma till Uppsala universitet och den förre la grunden till sitt framgångsrika företag genom att designa SS uniformer.

Hugo Boss har hävdat att han drevs enbart av kapitalistiska motiv men det finns många som anser honom som övertyga nationalsocialist.

Bör man därför inte läsa Pelle Svanslös eller klä sig i kläder av märket Hugo Boss?


 

SVBK är en förkortning och kodord för sveda-, värk- och brännkärring, ett uttryck som tidigare förekom bland vårdpersonal avseende kvinnor som sökt hjälp för mer eller mindre diffusa smärtsymtom.

När det inte gick att diagnostisera togs SVBK till som förklaring. Beteckningen ska även skrivits ned i journalerna men när patienterna fick laglig rätt att läsa dessa upphörde detta.

Och det kan man ju förstå. Att ingen någonsin stannade upp och funderade över det olämpliga att stigmatisera vårdsökande på det sättet säger måhända en del om tidsandan.

Men det reser också följdfrågor. Fanns det, frågan är särskilt motiverad i detta vetenskapliga skrå, ingen som någonsin funderade över om inte sveda-, värk- och bränngubbe är väl så vanligt, då som nu?

Jag är en  då och då iallafall, kan jag villigt erkänna.


 

Regalskeppet Vasa, denna krigsmaskin som skulle manifestera Sveriges självklara roll som Östersjöns obestridliga stormakt, var ett gigantiskt fuskbygge. Skeppet var förövrigt också tänkt som ett mäktigt monument över Vasa-ätten tänkt att visas upp i olika hamnar runt om i Östersjön.

Skeppet hade kostat gigantiska 50 000 daler vilket motsvarade ungefär 800 årslöner för en arbetare. Det hjälpte inte. Redan tidigt kunde ett tränat öga inse att allt inte stod rätt till.

Amiralen Claes Fleming var en av dem som anande oråd och beordrade därför 30 man att springa fram och tillbaka på Vasas däck men experimentet fick avbrytas. Båten höll på att välta.

Ingen vågade säga som det var: att skeppet sjöodugligt. Så man fullföljde bygget sjösättning och lastade på 62 ton kanoner och allt annat. Många var det nog som höll andan på jungfrufärden i augusti 1628.

Vi vet hur det gick.

Hur kommer det sig att ingen valde att blåsa i visselpipan? Fler och fler som var involverade i konstruktionen tvivlade men valde ändå att tiga. Det var förvisso  mycket pengar och prestige involveras i projektet. Men ändå.

Alla är vi ibland rädda för att bryta tystnaden. Ofta vill vi vara en del av det kollektivet. Vi jamar med hellre än att reagera. Den ofrånkomliga demokratiska slutsatsen blir, åtminstone för mig, att de som få undantag som finns är värda respekt.

Det är svårt att säga ifrån och till.

Det krävs stort mod att vara visselblåsare.


 

Källor:

svt.se

Håkansson: Vid Tidens ände

vasamuseet.se


 

Relatrade blogginlägg:

Rättegången mot Eichmann

Gordon Gekko

bild (32) av fjäll

Det som är tänkt blir inte alltid.

Ännu en fjällvandring redan i år får därför låta vänta på sig och en potentiell läsare må ursäkta medan jag drömmer mig bort bland ytterligare bilder från den som nyligen ägt rum.


 

 

Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin högtidligt…. Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! sa Puh stolt för sig själv.


 

 

I blomman, i solen

Amanda jag ser.

Kring jorden, kring polen

hon strålar, hon ler.

 


 

 

Under första världskriget förekom att soldater begick självmord på grund av skobrist. De stod helt enkelt inte ut med ständigt blöta fötter därnere i skyttegraven.

Skyttegravsfot är en otrevlig åkomma som fått sitt namn efter de problem som kunde drabba soldater i skyttegravarna under kriget. På grund av att fötterna konstant utsattes för fukt och kyla, utan möjlighet att ordentligt kunna torka fötter, strumpor eller kängor, drabbades soldaterna dålig blodcirkulation.

Utsatta kroppsdelar kunde lukta illa till följd av sår, svampinfektion, förruttnelse och kallbrand.

Med andra ord: fotvård är viktigt.


 

 

Panteism betyder ungefär allt är gud och är en religiös övertygelse som ser hela naturen, världen eller universum, och allt liv däri, som heligt eller gudomligt.

Vissa dagar känns den övertygelsen närmare än andra.


 

 

Ur fjäll-led är tiden; ve! att jag är den,
som föddes att den vrida rätt igen.

 


 

 

Var nöjd med det du har och tillbringa inte din tid med att drömma om förvärv som väcker avund och beundran; se på hur de som är fattiga och nödställda lever, så att det du har och äger framstår som stort och avundsvärt.

Eller som filosofen Lacan säger: individen bör inte uppnå sina drömmar. Gör individen det upphör strävan efter fantasin/det ouppnåeliga. Och DET är farliga saker, det.


 

 

Skenbar är färgen, skenbar sötman, skenbart det bittra; skenbart varmt och skenbart kallt; verkliga är blott atomer och tomrum.


 

 

Gyllene snittet är det förhållande som erhålls när en sträcka delas i en längre del a och en kortare del b så att hela sträckan a + b förhåller sig till a som a förhåller sig till b:

\frac{a+b}{a} = \frac{a}{b}


 

 

Jag gillar att gestalta olika karaktärer. Här ges Gandalf, som framgår.


 

 

En utspilld färgburk. Är det en medveten skapelse eller en slumpartad olycka? Ser vi mönstret eller skönheten i kaoset? Det är kanske så man kan förhålla sig till modern konst – om man nu inte vet bättre.


 

 

Bröderna fara väl vilse ibland. 

 


 

 

Liten blir snabbt stor. Det är känslan när det går upp för mig att veckobrevet från skolan inte är en larmrapport om löss utan en uppdatering om vad klassen arbetat med i naturkunskap den gångna veckan.

Silly me.


 

 

Jihad betyder ungefär heligt krig. Termen är ofta felaktigt förknippad med diverse vansinnesdåd men en bättre betydelse är individens kamp mot tillvarons jävligheter och frestelser.

Som regn. Eller kanske mygg. Eller vetskapen att efter regn…


 

 

Eftersom ingen ser någon skogaholmslimpa på bilden kan ingen i sann polyfemosk anda utgå från att det är champagne i kåsorna. (Det krävs kunskap om 70-talet och viss klassisk bildning i kombination för att klura ut den.)


 

 

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

 

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.


 

 

Förälder. Ett liv som caddie.


 

 

Morbror. Ett liv som hjälpcaddie.

Gott är inte att inte göra orätt, utan att inte ens vilja det.


 

 

En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.


 

 

Ett liv utan fester är som en väg utan värdshus

 

Jag underskattar aldrig min egen (livs)törst.


 

Relaterade blogginlägg:

Skäckerfjällen

det götiska riket

Det var bättre förr.

 


 

Jag får ibland följdfrågor på mitt påstående att historieforskningen i ett visst land säger mycket om tillståndet i det. Egentligen är det, enligt mitt synsätt, ett ganska logiskt påstående.

Många ledare, partier, grupper och kulturer är det som med olika grader av kreativitet rotat i det förflutna på jakt efter bevis som legitimerar eller förhöjer dess existens som maktfaktor.

 


 

Under 1500- och 1600-talen florerade i Sverige uppfattningen att vi, svenskarna, i själva verket var den västerländska civilisationens vagga. Det var hit, till vårt land, Noaks släktingar efter syndafallet seglade med Arken och grundade en enastående kultur: det götiska riket.

Det var i själva verket här, i Mälardalen med Uppsala som epicentrum, som den kultur som greker och romare sedan fick cred för, grundandes. Jajemän. Så var det. Och vi svenskar hade sedan dess spridit vår kultur i Europa långt före Kristus.

Europa var en utlöpare av Sverige – inte tvärt om.

Nu kan man ju fundera över hur vi, eller rättare sagt 1500- och 1600-talens svenskar, kunde komma fram till dessa spektakulära rön. Ja, till att börja med existerade inte källkritik så som vi uppfattar idag det.

(Nåja – några av oss, är kanske bäst att tillägga i dessa de falska nyheternas tidevarv.)

En mer konkret förklaring är att våra lärde under slutet av medeltiden hade ägnat sig åt nya, kreativa, omtolkningar av antika och medeltida källor. Exempelvis hade en grupp som tidigare benämnts Goter i äldre historieskrivning enkelt översatts till Götar i den nya tolkningen.

Sagt och gjort.

Dessa svenska Götar hade en gång i den grå forntiden lämnat sin hemort, en ö benämnd Scandza belägen någonstans i de avlägsna arktiska isvidderna, och under sin kung Berik givit sig ut och erövrat världen.

(Berik verkar för övrigt i dessa dagar vara ett klädmärke för bikers).

Germanien, Spanien, Skytien (= ungefär delar mindre Asien, östra medelhavsområdet, norra Kaukasus, södra Ryssland och Ukraina) – alla föll de för Götarna och kung Beriks fana.

Götarna var med och kämpade vid Troja, det var de och inte Alexander som erövrade stora delar av Asien. Det var Götarna, inte Odovakar, eller om det var så att man såg Odovakar som göt snarare än german, som slutligen besegrade det mäktiga romerska imperiet.

Det var bland annat denna ideologi som låg som ideologisk grund för det svenska stormaktsväldet. Och det var ingen lek – det var blodigt (!) allvar. När Gustav Vasa utropade sig till Svearnas, Göternas och Vendels konung anspelade han på detta storslagna tankegods.

Att Gustafs son och tronföljare Erik XIV tog just nr 14 i regentlängden hade att göra med att det enligt götisk tradition skulle ha  funnits tretton stycken Erik före honom. Hjältekonungen Gustav II Adolf framträdde som kung Berik i det tornerspel som hölls i samband med hans kröning.

På 1800-talet fick dessa tankar ny näring genom nationalismens födelse. I Sverige manifesterade det sig detta genom Götiska förbundets bildande 1811. Efter stormakts-kistans sista spik, förlusten av Finland, letade man i sin desperation i litteraturen efter det svenska folkets sanna karaktär och storslagenhet.

Den nya 1800-talsgöticismen var mer inriktad förhärligande av forntiden och använde sig mer av vetenskaplig historisk forskning och var därför kritisk mot den ursprungliga varianten från 1500- och 1600-talen.

Goterna ersattes av vikingar och germaner. Det är från denna tid dagens bilder av den krigiska vikingen, dalkarlarnas och vasakungarnas och karolinernas hjältedåd härstammar. Denna tid har påverkat dagens uppfattning av historien på ett tydligt sätt.

Även i Nazityskland och i Sovjet förekom för övrigt liknande ”forskning”, alltså med syfte att vetenskapligt försöka leda i bevis den tes man redan höll för sann: den regim som leder ett så storslaget folk måste vara strålande.

 


 

Uttrycket Moder Svea är ett försök att ge Sverige ett subjekt. Benämningen uppstod under stormaktstiden och har sedan dess mest använts som nationalistisk propaganda.

En nation, ett land, är en mental skapelse. Det finns en massa saker i en stadsbildning – institutioner, lagar och normer – som människor (oftast) väljer att tro på. Men rent fysiskt finns inte Sverige, vårt land, och alla andra, existerar bara i sinnevärlden.

Jag har i modern tid (skämt och satir undantaget) enbart hört en av SD:s riksdagsledamöter offentligt använda benämningen Moder Svea. Jag gissar dock att den genomsnittlige SD-representantens historieuppfattning skiljer sig lite från min.

Det vore hur som helst intressant att diskutera detta med någon från partiet. Detta lär dock bli svårt eftersom Åkesson blockat mig.

 


 

Follow the money.

Genom att iaktta vilka forskningsprojekt som beviljas anslag i ett land kan man säga väldigt mycket om den aktuella tidsandan och landets regering. Och det oavsett disciplin.

Det blir särskilt tydligt inom historieämnet. Undrar om någon forskat på det förresten: historiska forskningsprojekt i Sverige perioden 1980 – 2017. Jag kan åta mig det – vill någon finansiera mig?

 


 

Visst kan du se det, riket vi en gång hade, landet vi en gång var?

Bara du tittar tillräckligt noga, så visst kan du ana det? Visst syns det, om än aldrig så lite, där borta i dimman? Nog hör du, om du lyssnar tillräckligt noga, hjältarnas rop och stridens dån?

Det är ju bara att känna och tycka, tycka och känna.

 


 

Relaterade blogginlägg:

Odovakar