Blogg

hyperborea

Göticismen var en svensk kulturell, patriotisk rörelse som anknöt till Nordens forntid. Patrioter gör ju gärna så, knyter an till någon odefinierad forntid vilken man fyller med allsköns drömvisioner om hur det förmodligen måste ha varit.

Göticismens nordiska forntid uppfattades, hör och häpna, som en guldålder fylld av hjältar och stordåd i bjärt kontrast till den egna degenererade samtiden.

Denna samtid inföll först i stormaktstidens Sverige under 1600-talet (där göticismens uppstod) och fick en fortsättning i det romantiska och nationalistiska 1800-talet. En tid när svärmeriet drömde sig tillbaka till ett storstilat förflutet bort ifrån verklighetens efterblivna bondland.

Den moderna svenska nationalismen tar sig andra uttryck.

Visst finns det väl grupper som manifesterar sin nationalism genom att klä ut sig till vikingar (jag antar att det har med uppfattningen att vikingar endast söp och ägnade sig åt våld att göra möjligen ovetande om att schablonbilden av vikingar föddes på 1800-talet just under den pånyttfödda göticismens och nationalismens tidevarv).

De flesta av dagens nationalister drömmer sig dock tillbaka till 1900-talets svenska folkhem, alltså till en tid när invandrarna såväl som utvandrarna var relativt få. Nationalisten plägar ofta utbrista i tårdrypande längtan efter denna mytiska tillvaro då svenskar var svenskar, utlänningar utlänningar, män män och kvinnor inte alls att räkna med.

Och så vidare.

Göticismen tog sin utgångspunkt i tanken att de första människorna, goterna (göter) haft sitt ursprung i Sverige. Ett typexempel på resonemangen var åsikten att Sverige i själva verket var det sjunkna och mytomspunna Atlantis, civilisationens vagga. All civilisation hade i själva verket svenskt ursprung.

Enligt myten framförs bevisen för Nordens ursprung redan i antikens Grekland. I antika källor beskrivs nämligen det forntida riket Hyperborea, ett paradis beläget någonstans bland de arktiska vidderna uppe i norr.

Hyperborea beskrivs som ett lyckorike där marken var så bördig att det gick att skörda två gånger om året (de antika grekerna var tydligen, all sin visdom till trots, uppenbarligen ovetande om hur kallt klimat påverkar växtligheten), himlen var alltid klar (eller hur – helst på midsommar), som ett land där ingen blev gammal eller sjuk och som en plats där alla levde i fred och harmoni.

I Hyperborea dog man inte, ville man det så var det ättestupan som gällde.

Det var till detta antika arv som stormaktstidens intellektuella försökte koppla Sverige. Ingen unikt i det. Samhällen har i alla tider, i synnerhet diktaturer, sökt i historien för att finna argument för sin existens och sitt agerande.

Nazisterna, exempelvis, la (lägger) mycket tid och möda på det.

När jag idag studerar göticismens ideologi sitter jag med skämskudden i knät. Det är dock knappast första gången jag skäms för historien. 1600-talets och 1800-talets nationalister hade sin agenda, sammanfattningsvis kanske man kan säga att de rent historiskt och intellektuellt ville sätta Sverige på kartan.

För 1600-talsmänniskan var det där med kartan bokstavligt medan 1800-talets politiska och intellektuella makt istället ville söka hindra människor att fly landet. I dagens moderna tillvaro har vi ett annat ord för det: signalpolitik.

Politik betyder statskonst eller läran om staten. Signalpolitik måste således betyda signaler i statskonst. Statsbyggande är en mental process och däri ingår historia som en fundamental byggsten.

Idag verkar det på mig som samhällsdebatten är som i Göternas beskrivning och identifiering av Hyperborea – fast tvärt om. Det är enligt en del åsiktsyttringar nämligen ingen hejd på eländet som försiggår i vårt land.

Brottsligheten skjuter i höjden, polisen är underbemannad och inkompetent, invandringen ohämmad, politiker korrupta, det finns inga jobb eller bostäder, integreringen är obefintlig, sjukvården ett moras, skolan utsåld och skolresultaten i botten.

Jag skulle kunna fortsätta. Och jag skulle kunna jama med. Men det gör jag inte. För det är inte vad jag ser när jag lyfter blicken. Jag ser istället mycket gott i Sverige, jämförelsevis.

Min uppmaning blir: kom igen, släpp hörnflaggan!

Istället för att hänga med dystopierna, alarmisterna, gnällspikarna, rasisterna, vinst i välfärden-neggona, metoo-förnekarna eller allt vad som i sammanhanget tänkas kan – engagera er. Engagera er på riktigt.

Istället för att trolla i debattforum, gnälla på vargar, sverigedemokrater, snöröjning eller invandrare föreslår jag att ni engagerar er. I ett politiskt parti, scouterna, missing people, rädda barnen, facket, läkare utan gränser, idrottsrörelsen, djurskyddsföreningen, samla in pengar för cancerforskning, ensamkommande flyktingar, välgörenhet av olika slag – ja vad du vill.

Att enbart dela sitt glödande patos på sociala medier räcker nämligen inte. Man måste också göra något konkret. Dels för att vår demokrati bygger på engagemang och dels för att det är kul. Du får impulser vilket gör dig förändringsbenägen, progressiv och inte så insnöad.

Du lär känna nya människor. Du gör något för okända utan att tjäna något på det själv. Den som gått i den behövandes skor vet något om hur mycket en osjälvisk insats från en främling kan betyda.

Jag tror alltså framtiden är ljus och jag tror det blir kul framöver. Så därför vill jag avsluta med att återupprepa uppmaningen till engagemang. Någon gång någonstans. Det är engagemanget som gör oss mänskliga.

Just do it.


 

Relaterade blogginlägg

Det götiska riket


 

Länkar:

För den som vill djupdyka lite finns mycket nörd-kul. Här, till exempel.

versaler verses verserad

Vildvittrorna skulle gå på bio. Det är i sig en god sak.

Under tiden jag inväntade biografvaktmästarens myndiga men vänliga signal att nu var tid att äntra salongen lät jag vittrornas upprymda göranden sakta tona ut och studerade en upplysande skylt.

Jag begrundande meddelandet en stund varpå jag funderade över om jag skulle ta upp saken med personalen.

Hur tänkte man egentligen, undrade jag, när man beslutade att i offentlig miljö anslå den? Hurså? Jo, det är lätt att bli lite förvirrad av innebörden. För att kunna illustrera min undran klottrade jag ner några exempel på alternativ tillämpning av versaler i just detta sammanhang.

Versaler fungerar ungefär som imperativ eller skrik i en skriftlig konversation eller information. Så frågan man bör ställa sig är vad som egentligen är viktigt att understryka i en, exempelvis den här, text?

 

 

Exempel 1:

Permanent AVSTÄNGD! Reserverdelar finns ej att få tag på LÄNGRE. Alla biomater STÄNGS NER i mars 2018. Elektroniska biljetter behöver ej SKRIVAS ut. Dessa SCANNAS vid ingång i biografsalongen. För BILJETTKÖP hänvisar vi till kassan eller SF-appen. Mvh personalen. 

Exempel 2:

Permanent avstängd! RESERVDELAR finns ej att få tag på längre. Alla BIOMATER stängs ner i mars 2018. Elektroniska biljetter behöver ej skrivas UT. Dessa scannas vid INGÅNGEN till biografsalongen. För biljettköp hänvisar vi till kassan eller SF-APPEN. Mvh personalen.

Exempel 3:

Permanent avstängd! Reservdelar FINNS ej att få tag på längre. ALLA biomater stängs ner i MARS 2018. Elektroniska biljetter behöver ej skrivas ut. Dessa scannas vid ingång till BIOGRAFSALONGEN. För biljjetköp HÄNVISAR vi till kassan eller sf-appen. Mvh PERSONALEN.

Personalen utväxlade nervösa blickar. Men jag märkte, inte utan viss tillfredsställelse, att några av de omkringvarande popcornstinna biobesökarna (såväl som delar av deras sällskap) faktiskt lugnande ner sig och lyssnade på meningsutbytet. Inga irriterade MEN HALLÅ – SKYMDA PÅ! avbröt oss med påföljd att en viss tystnad lägrade sig över den annars så livfulla biograflobbyn.

(Biograflobby låter förövrigt som en mäktig påtryckargrupp tänkt att bekämpa Netflix och andra streamingtjänster – men här avses entrén utanför salongen där biljetter säljs. Och popcorn, nota bene.)

Det hela lugnade ner sig med konstaterandet att något så sällsynt som en lärare med för mycket tid kan ta sig de mest märkliga uttryck. Vildvittrorna reagerade överhuvudtaget inte. Det  säger väl också något, antar jag.


 

Det har kommit en film om Björn Borg. Tydligen har huvudpersonen själv inte haft mycket att skaffa med produktionen. I ett uttalande uttryckte han något i stil med det där är deras grej.

Porträttlik är skådespelaren och 1970-talet fångas väl.

Jag tillhör generationen som fick min skoldag avbruten när Ingemar Stenmark skulle åka. Då samlades barnen på Södra skolan i Falun (det var en rätt liten skola) och tittade på TV.

Jag minns förövrigt också den klassiska finalen i Wimbledon mellan Borg och McEnroe 1980. Jag älskade McEnroe, trots allt. Vi hade mycket mer gemensamt än jag och Borg. Men okej, Borg var ju svensk.

Jag slås när detta skrivs av det skumma med Björn Borg. Jag menar, jämför med Ingemar Stenmark. Samtida och båda var absoluta superstjärnor. Yttersta världselit – fullt i klass med Zlatan. Men hur gick det sen?

Ingemar har förblivit folkkär och emellanåt dykt upp i rutan (exempelvis i Mästarnas mästare och olika trivsel- eller intervjuprogram) medan Borg bara försvann. Ett klädföretag han inte äger bär hans namn – det är allt.


 

En bilist har en ryttares vokabulär.

I skolan förekommer ibland att jag tipsar om filmer. Under det romantiska 1800-talet skrevs min favoritroman Dracula (ja, ja, min äldsta dotter är döpt efter den kvinnliga huvudkaraktären, ni vet) och en uppgift eleverna kan få går ut på att jämföra den första filmatiseringen (Nosferatu), Coppolas Dracula från 1992 med Stokers roman.

Jag är gammal nog att märka en förändring. För ett par år sedan var eleverna flinka att hitta filmer olagligt och det fick man ju försöka stoppa så gott det gick. Nuförtiden letar de vant bland diverse streamingtjänsters utbud – helt lagligt.

Salig i åminnelse VHS-oteket på Haraldsbo som kollegorna i ett försök att dölja innehållet försett med en skylt:

tyska grammatikor – äldre


 

Man får medborgarbetyg i Kina.

Jag är lite osäker på kriterierna men om du får högt betyg, och därmed anses som god medborgare, så får du på olika sätt fördelar i samhället. Snabbare eller bättre vård, lättare tillgång, kontakt eller hjälp av myndigheterna.

Du får det helt enkelt lite lättare. Vad hände med det klasslösa samhället, egentligen? Var och en efter sin förmåga, var och en efter sitt behov? Nej, kommunister –  bondfångare och hycklare är ni allihop.

Myndigheterna oroas dock av det faktum att utbudet på den kinesiska statliga televisionen är så erbarmligt att man fruktar en folklig revolt. Direktivet är tydligt från partiet – gör bättre TV.


 

Plötsligt händer det.

Jag skulle fara med osanning om jag inte medgav att det är roligt att höra ifrån gamla elever. Särskilt när de är nöjda och glada. Utvärderingar i all ära – den som hunnit prova sina vingar och funnit dem bära har måhända mer substans att komma med.

Nyligen hände det.

Hej Fredrik. Jag skulle bara vilja tacka dig för allt du tillfört under mina år på gymnasiet. Jag har valt att plugga vidare på högskolan och har precis gjort klart min första termin där. Under den tid som har gått så har det flera gånger slagit mig hur mycket jag har med mig från dina föreläsningar och din personliga handledning under kursernas gång. Jag inser nog nu först i efterhand hur mycket dina lektioner tillförde, inte bara just inom ämnet, utan kanske mest det faktum att du alltid tillförde ett annat perspektiv på saker som verkade självklara, samt ditt upplägg gällande mycket eget ansvar och studieteknik. Så jag skulle bara vilja säga tack för det fantastiska jobb du gör och för att du har tillfört mycket som jag kommer ta med mig i vidare studier och ut i livet. Fortsätt med det du gör!

 

För att inte en potentiell läsare ska få för sig att jag sitter här och skryter i all min inbillade briljans så, jodå, nog får också jag min beskärda del av negativ kritik. Den sparar och begrundar jag i mycket större utsträckning än den positiva – bland annat för att den ofta är rolig.

En favorit är:

Jag tycker inte du är en särskilt bra lärare. Visst är du för det mesta glad, man får välja uppgifter, redovisningssätt och du är alltid tillgänglig för handledning och hjälp och tydlig vid bedömning och så men utöver det har det inte varit så bra. Du har för långa lektioner, till exempel.

 

Hursomhelst – arbetet med att hjälpa eleverna att utveckla ett personligt förhållningssätt till sina studier går vidare. Jag kallar projektet magister online. Jag har min egen TV-kanal, helt enkelt.

Här bifogas det senaste exemplet på temat sänke vs ankare.


 

Att i skriven text ogenomtänkt använda stora bokstäver, versaler, innebär alltså att meddelandet framförs på ett skrikigt sätt, skulle jag berätta för biografpersonalen. Och det är tillräckligt mycket skrik i samhällsdebatten som det är. Jag skulle avsluta med att vänligen rekommendera att använda versaler och gemener enligt vedertagen praxis.

Vill man kan jag kontakta en språkkollega som mot billig popcorn eller ett rabatterat biobesök säkert kan tänka sig att hjälpa till vid författandet av framtida skyltar. Biografpersonalen verkade inte tycka att det var nödvändigt.

Varför allt detta? Är jag måhända en rättshaverist? Hoppas inte. Jag tror bara att jag rent generellt saknar lite av det verserade förhållningssättet i tillvaron.

Någon språkligt bevandrad får svara på om kategorin versaler är besläktat med adjektivet verserad. Men om jag ska knyta ihop det här gör jag det med ordlistans synonymer till ordet verserad:

mycket artig, belevad, världsvan, älskvärd, ämabel, urban, polerad, förbindlig.

För mycket av vart och ett av synonymerna är inte eftersträvansvärt, kanske. Men lite mer av dem här och där skulle väl vara trevligt?

bild 37 – symposium

Vin. Det smakar, det.


 

När jag studerade vid historiska institutionen i Uppsala hände det att vi hade symposium, också kallat post-seminarium. Det innebar att vi, på kvällstid, först hade seriös kursverksamhet och sedan avslutade med fest eller mingel. Vi drack vin och stämningen kunde bli hög.

Så här säger Wikipedia om saken:

Ordet symposium kommer från grekiskans symposion, som betyder dryckeslag, av potos, (dryck), men avser idag oftast akademiska konferenser – även de utan dryckesintag.


 

För de antika grekerna var vinet en dryck med stark symbolisk och kulturell betydelse. Dock dracks det aldrig oblandat. Det moderna grekiska ordet för vin är krasi vilket betyder blanda – under antiken blandades vinet med vatten i ett kärl benämnt krater. 

Blandningen, vilket kan låta märkligt för oss idag, bestod av 20 delar vatten och en del vin. Det blir sålunda ett mycket alkoholsvagt vin – mer att betrakta som en sorts allmän måltidsdryck.

När det däremot var fest eller mer formella dryckesslag kallades det för, mmm, just det – symposium. Och då gällde helt andra regler. Först och främst utsågs någon ur sällskapet till kvällens kung vilkens maktbefogenhet bestod i att avgöra hur starkt vinet (alltså blandningen) skulle vara och hur många kratrar som skulle serveras.

Ju fler kratrar och desto lägre andel vatten desto högre stämning, ansågs det.

Vinkulturen skilde sig åt mellan de grekiska stadsstaterna. Spartanerna var måttliga och disciplinerade vindrickare. I Sparta tilläts inga privata symposier och en begränsad mängd vin ingick i deras obligatoriska gemensamma kvällsmåltider.

Dionysos är vinets och berusningens gud hos grekerna (i Rom Bacchus)  och den som enligt mytologin överlämnade vinrankan till människorna.

Kring Dionysos finns även andra sagoväsen som självklart är omåttliga vindrinkare. Andra som hänger med vinguden är olika grupper av (som det hävdats) besatta kvinnor och det är framför allt dessa som förknippas med Dionysoskulten.

Kultens utövare, backanter (inte sällan också det kvinnor), var ökända för sitt vilda festande där dans, sång och orgier ingick. Ordet har överlevt – först via Rom där backanal var en extatisk och religiös rit till guden Bacchus ära.

Ordet används än idag som benämning på vilda, alkoholstinna fester. I Rom firades backanaler till år 186 f.v.t då senaten förbjöd verksamheten efter rapporter om orgier av sexuell karaktär. Jojo.

Men Dionysos stod inte högt i kurs i Sparta där den härskade klassen överlät sina vinodlingar till slavarna (heloter). Uppenbarligen var vinet alldeles för viktigt för exempelvis Atens eller Thebes befolkningar för att druvorna skulle skötas av om handlaget okunniga slavar.

Berusning var förövrigt heller inte uppskattat i Sparta. Som en del i sin utbildning fick de unga spartanerna bevittna en till bristningsgränsen berusad slav. Detta som exempel på hur man inte skulle bete sig i livet.

Kanske var det detta mina lärare på historiska institutionen ägnade sig åt? Frågan är vem som var lyckligast – slaven eller dess ägare. (Varför ler den druckne?)

Vinkulten finns förövrigt kvar i vår moderna värld. I vardagssammanhang via Bellman (alla kan väl tralla hans bordsvisor) men också via diverse gastronomiska sällskap och ordenssällskap som på olika sätt hyllar druvan, samvaron och sången.


 

Hitler gillade Sparta och spartanerna. Hitler var förövrigt också nykterist. Flera har vittnat, kanske främst Albert Speer, om de oerhört långtråkiga kvällarna i livet kring Hitler i hans privata residens på Berghof (som ligger i närheten av Berchtesgaden på Obersalzbergs sluttningar).


 

Bild 37 är min hyllning till vinet. Gutår!

 

 

Som jag brukar tjata om till mina elever – det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen. Bild 37 är tagen hemma hos kommendörkapten (som jag kallar honom) Pettersson i början av millenniet.

En kollega hade ordnat friidrottstävlingar på Lugnet och jag spöade Darke på 100 meter fritt (han snackar fortfarande om chocken). Efteråt hade vi bankett – med goda viner – och det var där min vän officeren i flottan kom in i bilden.

Det var en härlig kväll och förövrigt en härlig tid i livet i största allmänhet. Kanske är det därför många av oss dricker vin påfallande ofta – för att minnas allt det goda, i dubbel bemärkelse, vi upplevt genom åren.

Det och för den goda smaken, förstås.

Ikväll blir det På spåret och en eldig Rioja, tror jag.


 

Relaterade blogginlägg:

När jag gick kurs hos franska vinakademin

På akuten under skolavslutningar

Ingen dansar nykter


 

Källor:

Cartledge: Sparta

Wikipedia

bild 36 – angel

Hur ska en domare kunna avkunna en rättvis dom iförd notarieperuk?

I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar klantar Passepartout till det när han med skorna på går in i ett indiskt tempel. Eftersom de indiska kolonialmyndigheterna (enligt boken) hade stor respekt för lokala seder och bruk hinner rättvisan småningom ikapp sällskapet.

Orden fälls efter att komisk förvirring uppstått kring sekreterarens och domarens förväxling av peruker.

Än i dag används peruk i brittiska domstolar. Enligt vår man på tingsrätten har de engelska domarna försökt få bort perukerna men gruppen barristers (en sorts jurister som får föra talan i domstol och därför ser sig som lite finare) har motsatt sig det.

Solicitors (en annan grupp jurister som i konsekvensens namn inte anses lika fina) får inte ha peruker. I domstolen alltså – hur de ser ut på fritiden är väl deras ensak. I det offentliga England är det dock viktigt att hålla på formerna.

En peruk används annars ofta i komiska sammanhang, på maskerader eller i komedier, för att förstärka just det komiska. Paradoxalt nog kan en peruk i det vanliga verkliga livet användas för att normalisera ett utseende.

Eftersom normen i de flesta sammanhang innebär hår kan det kännas bra att bära en peruk när när känsla av normalitet eftersträvas. Det finns många tillfällen i livet när någon av olika skäl inte vill identifieras utifrån sin frisyr liksom det givetvis finns tillfällen när så önskas.

Men det är ju lite lättare att skaffa sig en frisyr om man faktiskt har hår.

Det hela är lite som när Fantomen ibland rör sig på gatorna som en vanlig man. Men han är ju Fantomen ändå, det är bara det att ingen ser det för han har inte sin fantomenkostym på sig.

Det kan vara lättare att ha, eller, för all del, inte ha, en fantomenkostym när man ska bekämpa det onda.

Möjligen är det också på det viset att det finns både tårar och skratt som världen helt enkelt inte behöver se. Salvation lies within, som det heter i en bra film. Personligen byter jag dock gärna ut the good book mot kultur i största allmänhet.

Helst mot musik, idrott, litteratur och historia.


 

Historia, ja.

 

Det finns någon, ja, det kan förresten ha varit jag själv, som på fullt allvar sagt att allt var fult på 1970-talet – allt utom Leksands IF (som vann SHL, eller elitserien som det hette på den tiden, senast 1975).

Välkomna till bild 36 och Grövelsjön (tror jag) vintern 1973! Det är jag och min kusin Stina är ute och traskar i solskenet. Särskilt gillar jag att våra föräldrar klätt flickan i blått och pojken i rödvitt.

Mössorna och glasögonen lämnar kanske en del i övrigt att önska men vare sig mor eller moster finns längre med oss att tillfrågas om saken (jag antar att det inte är mycket lönt att fråga våra fäder) varför denna gåta lär förbli gömd i historiens oskrivna annaler.

På 1970-talet såg svenska barn ut så här. Eller?!

Jag tror emellertid inte det är en slump att mina vantar matchar Stinas overall. Givet mitt, Stinas och mödrarnas kynne och karaktär är det mycket mer sannolikt att detta är en medveten handling från påklädaren än att jag olovandes skulle snott Stinas vantar.

För då hade hon helt enkelt sänkt mig.


 

I veckan undslapp sig elever en klagosång över kursen kulturhistoria. Jasså, du ska inte prata så mycket i dag, säger du? Är det som det brukar när du inte ska prata så mycket och så pratar du i 40 minuter?

Alltså, det här med kultur. Jag känner mig ofrivilligt uppträngd i nåt jävla kulturhörn bara för att jag går estetprogrammet. 

Jag försökte trösta de modfällda med dokumentären om Birgit Nilsson men befanns därmed mer tondöv än någonsin. Och jag som älskar kultur – det är min räddning, helt enkelt.

Ute i svängen finns det i #metoo-rörelsens spå en internationell larmsignal. Kvinnor som finner sig drabbade av en synnerligen dryg, efterhängsen man av typen som vägrar ta nej som svar, kan i sin nöd vända sig till bartendern och beställa en Angel.

Sedan går hon på toaletten medan bartendern uppmärksammar vakterna på det störande elementet vilket odelbart avlägsnas. Stämmer detta är det ju underbart.

Jag tror vi alla behöver en Angel emellanåt. Något eller någon som snabbt och enkelt kommer och hjälper en ur en jobbig situation.

Passepartout och kompani agerar Angel när de räddar den indiska prinsessan från en våldsam död på bålet och goda människor och gärningar finns överallt därute. För egen del skulle jag gärna vara medlem i Phileas Foggs klubb, Reformklubben, där det ursprungliga vadet ingås.

Den verkar så lugn och skön på något sätt, den där klubben. Jag nämner detta på försigkommen anledning med tillägget att både kvinnor och män borde äga tillträde till den moderna Reformklubben. Det ligger ju i namnet, liksom.

Salvation lies within. 

Under dessa förutsättningar kunde Reformklubben vara min Angel, eller oas, i tillvaron.

I brist därav vänder jag mig till litteraturen – jodå, jag läser Jorden runt på 80 dagar för dotter 2 och det är underbart.

Och jag vänder mig till Bach – Kristine kyrkokör framför Johannespassionen tillsammans med den fantastiska orkestern rebaroque 11:e mars – välkommen!

postmodernism

Postmodernismen är en inriktning inom kulturen som innebär en reaktion mot (och sökandet efter något nytt efter) modernismen (1850-1950 cirka) och modernitet.


 

På 1600-talet avrättades i Sverige fler män för brottet tidelag (samlag med djur) än kvinnor för brottet häxeri.

Hör jag någon ropa men inte alla män! Någon? Inte? Denne någon har i så fall helt rätt. Alla män avrättades inte för brottet tidelag på 1600-talet och alla män ägnade sig inte åt detta brott.

Alla män anklagades heller inte för detta. Jag gissar (eftersom det är 1600-talet vi diskuterar kan vi inte med säkerhet veta) att alla män inte gick omkring och kände sig anklagade för tidelag.

Det enda statistiken säger är att fler män avrättades för tidelag än kvinnor för häxeri under 1600-talet. Personligen känner jag förövrigt flera män som verkar vara ena riktiga häxor. Men inte alla män jag känner, känns viktigt att påpeka i sammanhanget.

#metoo handlar inte om att skuldbelägga alla män. Det handlar om att vi alla, oavsett kön, ska uppmärksamma sexuella övergrepp och kränkningar. Där har alla ett ansvar. Svårare borde det inte vara.


 

Tidsbesparande åtgärder. Jag vet inte, jag.

Jag har nyligen gått igenom lite gamla prylar som sedan länge fört en undanskymd tillvaro på vinden. Jag tittar på mina gamla rollspel och inser att det finns nyare, snabbare och finare varianter om barnen vill spela. Och så finns dataspel, förstås.

Mina gamla brev blir dock kvar i vindsarkivet.

Det tog tid att sköta sin korrespondens, back in the day. Jag skrev och emottog brev från lågstadieåldern fram till 1990-talets mitt. Och det var, som sagt, ett tidskrävande nöje att hålla korrespondensen vid liv. Men icke desto mindre ett nöje.

Att utse (välja bland) mottagare, författa själva brevet utan att skriva fel (jag skrev för hand och med ((min special-)) bläckpenna – åh vad jag saknar den!), tillse att lämpligt kuvert fanns hemma, frankera det samma och gå till en postlåda, samt, eventuellt, emotse ett svar inom en månad eller så.

Allt detta tog sålunda tid. Det medförde att jag i allmänhet enbart skrev brev om jag hade något substantiellt att berätta – och jag tog god tid på att formulera mig. Formuleringarna varierade mycket beroende på vem mottagaren var. Ett brev till min oroliga mor från tiden när jag studerade i Frankrike såg naturligtvis helt annorlunda ut än ett från samma tid ställt till en kamrat.

De brev jag har kvar – ett par hundra – är i regel också genomtänkta och förmedlar något. Notera att jag genom det påståendet inte framhäver mig själv – breven jag har kvar är skrivna av andra och skickade till mig.

Dessa brev är så gott som samtliga baserade på någon känsla (glädje, kärlek eller vänskap) eller någon viktig information. De är fortfarande mycket viktiga för mig och jag kommer inte låta någon läsa dem – förrän efter min död.

Idag kan jag skicka mejl runt hela jorden och till massor med mottagare samtidigt. Kommunikationen ser idag överhuvudtaget annorlunda ut. Jag, och många med mig, skriver snabbt ner vad jag har i huvudet just där och då och skickar omgående iväg det.

Det är jobbigt att sortera dagens mejlskörd. Som regel, vill jag så här i förtroende anföra, slänger jag ofta bort vissa (fler än jag borde) oöppnade efter en blick på avsändare och rubrik.

Missar jag ändå något tänker jag att, nåja, det kommer nog snart en påminnelse på det där viktiga mejlet. Varje dag hör massor av människor hör av sig till mig och väntar sig omgående svar.

Svaret blir väl därefter. Snabbt, ogenomtänkt och skickat från en Iphone nära eller långt bort.

Skulle man göra en jämförelse mellan det förflutna och idag är jag inte säker på att mejl avgår med tidsvinsten trots att det går så oändligt mycket snabbare att få fram budskapet.

Det vi däremot definitivt gjort är att skruva upp tillvarons hastighet till något jämförelsevis enormt.

Skulle vi (exempelvis genom mina brev men efter min död) jämföra kvaliteten, substansen, i kommunikationen då och nu är jag säker på att då vinner. Och jag tror även konsten att minimera tidspillan väger över till dåets favör.

Det är åtminstone vad mina sparade brev säger mig.


 

Behövs Miljöpartiet i riksdagen?

När vi i början på millenniet renoverade mormors och morfars hus på Styrsö i Göteborgs södra skärgård gjorde vi några intressanta fynd.

På dagens Styrsö har man en fungerande sophantering men på 1940-talet var det sämre beställt med den varan. Jag minns att jag som liten pojke (vilket upplysningsvis inte var på 1940-talet – huset byggdes 1937) påfallande ofta av morfar uppmanades att slänga det (vad det nu kunde vara för avfall) nere i vika eller borti berga.

Att dumpa skräp till havs förekom säkert också. Det var väl naturligt för honom, som sprungen ur 1800-talet och efter ett liv på de sju haven, att förhålla sig så till sophantering. Jag minns att jag tyckte det kändes lite märkligt, fel på något sätt, att följa uppmaningen.

När vi 70 år senare renoverade huset gjorde vi en del intressanta fynd. Bland annat hittade vi, inmurad i grunden, en gammal cykel, en livskonsumtion av olika spritflaskor. Kvartingar av olika sorter – morfar tog sig en hutt då och då, vilket möjligen är en förklaring till att han blev 97 år.

Kanske uppskattade inte mormor huttandet lika mycket (jag har egentligen ingen aning om det – men gör ett kvalificerat antagande givet hennes kynne) varför flaskorna alltid befann sig i källaren.

Och där blev de kvar. När vi rev en vägg hittade vi mängder av tämligen oförstörda Göteborgsposten med datum från andra världskriget.

Far går, så vitt jag vet (jag vill åtminstone ha det så i mina minnen), fortfarande över hela ön (ca 5 kilometer enkel väg) till soptippen med rulleborn (morfars hemmasnickrade skottkärra).

Jag hör för mitt inre fortfarande morfar muttra schläng at i vika och far svara att det är inga problem att gå till tippen.

Tidsbesparande eller ej, vi människor är praktiska. Vi löser ofta problem utan större hänsyn tagen till planeten. Och vi bör se upp med vad vi uppfinner, kanske. Med stöd därav tror jag vi trots allt behöver ett miljöparti värt namnet i Sverige.

Bara det kunde skärpa till sig, lite. (OBS! ÅSIKT – INTE FAKTA!)


 

Samtidigt finns det faktiskt saker som är relativt oföränderliga.

För att återvända till 1600-talet när spanjoren Alonso de Barros konstruerade ett populärt brädspel. Spelet, som var lite som en blandning av dagens Monopol och rollspel, handlade om konsten att överleva vid hovet.

Lite i stil med Game of Thrones, kanske.

Hamnade man på ruta ministern avsätts fick man återvända till ruta smicker där man upplät all sitt smicker, åthävor och fjäsk för att få fortsätta till ruta Favoritens hem.  Väl där blev man rikligt belönad (inkassera kr 4000).

Spelet var hopplöst förlorat om man hamnade på din mecenat dör varvid man fick börja om från början.


 

Jaha, hur väver jag ihop det här? Kanske med att utveckling sker och ibland är det bra, ibland mindre så.

Ta exempelvis den där appen, apropå tidsspillan menar jag, som människor använder som preventivmedel. Och, som ett brev på posten, alternativt mejl i inkorgen, kommer rapporter om kraftigt ökade antal ofrivilliga graviditeter.

Tänka sig.

Under första världskriget förekom att riktigt desperata soldater på permission betalade prostituerade dyrt för att (för att vara riktigt säker på att smittas och därmed hamna på sjukhus) kunna smörja in sina kön med sekret innehållande veneriska sjukdomar. Vissa stoppade det i ögonen med blindhet som följd. Vad gör man inte för att slippa krig.

Vad finns det mer att säga? Antagligen inte alla män.


 

Relaterade blogginlägg:

Memory line

Ridicule is no shame

Släktens vagga


 

Källor:

Nordberg: I kung Magnus tid

Håkansson: Vid tidens ände

Englund: 1916

Diogenes

Jag gillar cyniker.

Det kan låta lite märkligt, kanske, med tanke på att för de flesta innebär cynism något negativt. Ofta ses en cynisk livshållning som liktydigt med känslokyla eller en illusionslös livshållning.

Men ändå, ofta stämmer det cyniska perspektivet rätt väl med verkligheten. Det är nog därför jag roas av cynikerns lågmälda kommentarer i samtalet. En cyniker ser ofta på tillvaron så som den faktiskt är. Alltså opåverkad av vedertagna uppfattningar om vad som är rätt och rimligt.

Termen cynism härstammar från antikens Grekland (kyniska skolan). Viktigt i denna filosofiska tradition var känslokyla, oberoende och självbehärskning. Alltså idealet för den traditionella brittiske gentlemannen.

Idag anses cynikern som pessimist eftersom vederbörande är kritisk till sin omgivning. Det tycker jag är något bra eftersom detta förhållningssätt står i motsatsförhållande till populismen.

En cyniker ser sakligt på tillvaron. En cyniker är nästan buddhist lika väl som viktoriansk gentleman genom att hen inte gärna hemfaller till överdrivna känsloyttringar. En cyniker gör sig inga illusioner och tror eller anser överhuvudtaget något som det inte finns grund för.

En cyniker är alltså inte särskilt lockad av populistiska tongångar signerade Trump eller Åkesson.

Den mest kända cynikern under antiken var greken Diogenes.


 

Grekland, ja.

På ön Lesbos finns ett flyktingläger som heter Moria. Varför det heter så vet jag inte men omständigheterna för flyktingarna där är omvittnat vidriga. Grekiska myndigheter vill inte flytta eller ta hand om flyktingarna eftersom det i så fall kan locka än fler till ön.

Samma logik som i Sverige och gränskontrollerna, alltså, med en modern term kallad signalpolitik.

Är det en slump? Namnet alltså. Är inte det rätt cyniskt, i så fall? Moria är ju också namnet på Tempelberget i Jerusalem – platsen där Salomo lät resa det templet. Det som senare förstördes av den romerske generalen sedermera kejsaren Titus år 70.

Resterna av templet, västra muren (klagomuren) är judendomens heligaste plats. Inte långt därifrån ligger några av syskonreligionernas heligaste platser, klippmoskén och den heliga gravens kyrka.

Moria borde stå för tro, hopp och glädje i såväl Jerusalem som på Lesbos.

Kanske kommer Tolkien närmare sanningen. Moria, dvärgarnas storslagna plats i Midgård. Moria heter på deras språk  Khazad-dûm men efter dess fall kom den att kallas Moria vilket på alvernas språk betyder den svarta avgrunden.

Jag är förvisso något av en Tolkien-nörd. Det viskas om en ny TV-serie.

Som vanligt har Tolkien rätt. För vill man inträda i Moria måste man säga vän på alviska. Det står ovanför dörren – säg vän och stig in. Man ska yttra ordet på alviska (mellon).

Cynismen tycks mig uppenbar – de flyende kommer till Lesbos, säger att de är vänner och släpps in i den svarta avgrunden.


 

Diogenes, han som grundade den kyniska skolan, bodde enligt traditionen i en tunna. När Alexander den store en gång besökte den berömde filosofen, satt han i sin tunna och lapade sol.

Det var en vacker dag och Diogenes gjorde sig inga illusioner om att åstadkomma något väsentligt. Världserövraren frågade om det var något han kunde göra för den cyniske filosofen.

Ja tack, svarade han, flytta dig lite åt sidan, för du skymmer solen.

Jag gillar cyniker. De drömmer inte om världsherravälde eller köper enkla populistiska lösningar på stora problem. För att en viss ordning ska existera måste människor tro på den och det gör sällan cyniker.

Kanske säger de helt enkelt bara tjenare kompis! och kliver in.


 

Relaterade blogginlägg:

mellon


 

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

strömmen

I mitt förra blogginlägg skrev jag, en aning hurtfriskt kan jag tycka så här efteråt (men jag har som princip att ((nästan)) aldrig ändra något i efterhand (((språkfel undantaget))), om de få som gjorde motstånd mot nazisterna i Tyskland under deras framväxt och maktinnehav.

Dessa hjältars öden var genom handlingarna oftast tämligen omgående beseglade. Händelseförloppen har många gånger och på olika sätt dokumenterats, diskuterats, nedtecknats och filmatiserats.

Sophie Scholls öde – och de övrigas i Vita Rosen – har filmatiserats åtminstone två gånger. Likaså huvudpersonens bakom attentatet mot Hitler 1944, von Stauffenbergs öde. Oscar Schindler odödliggjordes av Spielberg. Även vår egen Raoul Wallenbergs liv och hjälteinsatser öde har blivit film två (?) gånger.

Och så vidare.

Det är en god sak att emellanåt påminnas om goda och självuppoffrande handlingar. Men vi bör inte glömma den vanliga, den lilla, människan som inte gjorde, eller gör, så. De spelade, spelar, ofta stora roller i ett förfärligt skeende.

För det finns alltid en annan väg än hjältens att gå: den breda och enkla medlöparens väg.


 

Rochus Misch, var mellan 1940 – 45 Hitlers livvakt och adjutant. I januari 1945 flyttade han in i den så kallade Führerbunkern i Berlin tillsammans med andra ur Hitlers personal. Han var det viktigaste, ett av mycket få, ögonvittnet till Hitlers och Eva Brauns gemensamma självmord.

Han bevittnade inte själva händelsen eftersom det skedde bakom låst dörr. Däremot såg han deras kvarlevor. Efteråt stannade Misch kvar i bunkern i två dagar och var enligt egen utsago livrädd. Alltid något.

På morgonen den 2 maj försökte han och några andra fly genom Berlins tunnelbana men blev tillfångatagen​ av sovjetiska soldater. Efter kriget satt han i sovjetisk fångenskap till 1953 (det året dog Stalin vilken hade ett extremt intresse av Hitler varför Misch och framförallt Rattenhuber ((nedan)) blev extra intressanta att förhöra) då han återvände till Berlin och sedermera öppnade en färghandel.

Misch dog 2013, 96 år gammal, och har utgivit sina memoarer. Det framgår att han livet igenom var stolt över sina år med Hitler som han refererade till som ”chefen”. Misch beskrev Hitler som en ”väldigt vanlig man”.

Han tog aldrig avstånd från Hitler och även om han medgav att Förintelsen ägde rum hävdade han att den inte var Hitlers verk. ”Han var ju så vänlig och trevlig”, är ett av Mischs kända uttalanden.


 

Johann Rattenhuber var tysk polis och SS-officer. Mellan 1933 – 45 var han chef för den organisation som ansvarade för Hitlers och andra ledande nazisters säkerhet. Särskilt under kriget på östfronten var han ansvarig för Hitlers säkerhet när denne var på plats.

Rattenhuber förekommer också i Führerbunkern i slutet av kriget. Då försökte nämligen Himmler sluta en separatfred med de västallierade (där Folke Bernadotte i egenskap av representant för Röda Korset blev en förhandlingspart).

Hitler blev ursinnig över detta som han såg som förräderi och lät gripa Himmlers förbindelseofficer Hermann Fegelein. Denne (som för övrigt var gift med Eva Brauns syster och alltså svåger med Hitler – vilket hjälpte föga) överlämnades till Rattenhuber för arkebusering i rikskansliets trädgård utanför bunkern.

Rattenhuber greps av sovjetiska soldater den 2 maj 1945 och släpptes 1955. Han dog 1957.


 

Hitler var nykterist och vegetarian. Hans personlige kock på östfronten hette Fater och hade i uppdrag att anlägga ett grönsaksland där han personligen ansvarade för skörden.

Grönsakerna måste grävas upp inför ögonen på en kurir som tog råvarorna direkt till köket. All mat undersöktes noga och på kemisk väg och avsmakades av en provsmakare innan den nådde Hitlers tallrik.

Vattenreserven skulle testas flera gånger om dagen, mineralvatten följde samma rutin som grönsakerna och man röntgenstrålade tvätten i jakt på bomber. Det fanns extra syrebehållare utanför bunkern ifall anfall med giftgas inträffade.


 

Varför skriver jag om det här?  Tja, kanske för att det i alla sammanhang, hur bisarra omständigheterna än är, alltid finns en grad av normalitet.

Det svåra är inte att följa en rutin, historien är full av människor som gjort sin plikt. Nej, det svåra tycks vara att stanna upp mitt i en ideologisk händelsekedja och fundera över om ens handlingar i det stora hela är rimliga. Och vad de får för konsekvenser.

Att gå emot strömmen. Eller att inse när en kanske inte ska gå emot strömmen utan snarare simma med den. Skillnaden mellan kurage och rättshaveri kan vara liten, ibland.

Hitlers livvakter tycks under hela sina liv varit övertygade om att de inte gjort något fel. De dömdes inte till döden eftersom de inte personligen deltog i förintelsen. Inte heller hans sekreterare. Kocken har jag inte sett några spår av.

Dessa människor utgör viktiga pusselbitar till varför det gick som det gick. Men ska du bara läsa en bok de närmsta tiden rekommenderar jag (nedan) och avslutar med ett citat ifrån den:

Historien lär oss att se mönster och göra bedömningar. Den skisserar de strukturer inom vilka vi kan söka efter friheten. Den avslöjar ögonblick som alla är olika men ingen helt unik. Att förstå ett ögonblick är att se möjligheten att vara med och skapa ett annat. Historien låter oss ta ansvar, inte för allting men för något. (…) Historien låter oss slå följe med dem som gjort och lidit mer än oss själva.

 


 

Relaterade blogginlägg:

Den banala ondskan

Folke Bernadotte


 

Källor:

Beevor: Stalingrad

Junge: I Hitlers tjänst

Snyder: Om Tyranni tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet

Expressen 6/9 2013

Wikipedia

Gott nytt 2018!

Det där med falska nyheter, eller alternativa fakta, det kanske inte är så konstigt, egentligen. Jag menar att vi skapar väl alla vår egen verklighet. Det har vi ju alltid gjort.


 

Sent på kvällen den 27:e februari 1933 började det brinna i riksdagshuset i Berlin. Hitler insåg genast möjligheten.

Oavsett om det var nazisterna själva som tände på (det har har aldrig blivit helt klarlagt – men Hitler skyllde iallafall på kommunisterna) eller någon annan så använde Hitler händelsen till att permanenta det maktinnehav han på demokratisk väg fått.

Branden förklarades snabbt vara ett verk av Tysklands fiender (kommunisterna) och att nationen var hotad. Återigen (sagt med första världskriget i färskt minne). Så sa han iallafall, Hitler.

Alla tyska medborgares grundläggande demokratiska rättigheter upphävdes och polisen gavs rätt att utan grund eller på blotta misstanken om brottslig verksamhet sätta vem som helst i något som kallades skyddshäkte.

Hitler vann det kommande riksdagsvalet bland annat eftersom han lovade bekämpa de fiender som låg bakom branden och snart instiftades de undantagslagar som skulle komma att bestå ända till Nazitysklands kollaps 1945.

Regimkritiker, oppositionella, människor som klassades som icke-ariska och homosexuella greps och sattes med hjälp av dessa lagar i koncentrationsläger. Hitler skapade en alternativ sanning och människor valde att tro. Ämbetsmän på olika nivåer genomförde därefter visionen.

Detta är vad historien säger. Vad vi tror eller tycker om det är en annan sak.


 

Det fanns under 1600-talet en intressant instruktion om hur man drev möss ur huset.

Först formade man en mus av järn (man får väl anta att alla kände en god smed dåförtiden) men detta måste ske vid samma tidpunkt som planeterna Mars och Saturnus stod i ett visst förhållande gentemot varandra.

Hur man kände till när de gjorde så vet jag faktiskt inte. Antingen hade den dåtida människan mycket bättre kunskap om himlakropparna än dagens (något som faktiskt inte är helt otroligt) eller så frågade man (då som nu) väl någon auktoritet på området.

Eller så bestämde man sig helt enkelt, eller kanske auktoriteten, för när planeterna stod i gynnsamt läge. Fake news, alternative facts, kanske.

När järnmusen var beställd och tidpunkten fastställd graverade man ordet ALBOMATATOX under buken. Därefter satte man sig att vänta på den tidpunkt då månen stod i kräftans tecken varvid det var dags att gravera några grekiska fraser på musens högra sida.

När detta var gjort fick man vackert invänta samma gynnsamma astrologiska tecken och gravera några hebreiska tecken på musens vänstra sida. Sedan konstruerade man en ny mus, fast den här gången i bly, och gjorde om alltihop.

Därefter placerades de båda konstgjorda mössen mitt i huset och alla riktiga möss och råttor flydde genast. Jajemnän. JAG kan iallafall inte säga att jag var där och såg om det fungerade eller ej.

Detta är vad historien säger. Om vi tror på huruvida det faktiskt fungerade eller ej är en annan fråga.


 

Barnen är väl egentligen alldeles för stora för att tro på tomten. Men de älskar att berätta om den råbarkade (han bor vid sjön Barken, nota bene) rumpmas-tomten som dräller in, är högljudd, pussar mamma och är allmänt dumdryg.

Därför kunde det gått illa, illusionen kunde krossats tämligen brutalt, när en av de små oförhappandes sprang rakt in i rekvisitan. Jag låtsades förfärad över upptäckten och menade att tomten mycket väl kan ha tillhört lönnmördarsällskapet De ansiktslösa i Braavos.

Det kan iallafall inte uteslutas. Att mormor och morfar har en tomtefälla på gården kändes i alla händelser som en sämre berättelse/förklaring till den bisarra upptäckten om fem tomteansikten i en låda.

 

 


 

Bättre De ansiktslösa än De utsiktslösa, tänker jag.

För det fanns de som gjorde motstånd mot nazisterna under hela deras maktinnehav i Tyskland. Och de finns fortfarande – här och nu.

Och även om 1600-talsreceptet mot ohyra tycks skrattretande för dagens människor så fyllde det ett syfte för samtidens vardagliga människor.

Och även om tomtens identitet sedan länge är avslöjad så nog fyller han sin högst lokala funktion.

Det finns oro, mörker och elände. Med det finns också ro, ljus och glädje. Det hela handlar, iallafall för mig, om hur en konstruerar sina fake facts och därigenom förhåller sig till verkligheten.

Historien bär vi ju alltid med oss.

Och därmed tillönskas alla ett synnerligen gott nytt år!


 

Relaterade blogginlägg

Gott slut

Dolkstötslegenden

Jultomten


 

Källor:

T. Snyder: Om tyranni – tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet

Håkansson Vid tidens ände

det utgick ett påbud

För några dagar sedan nåddes jag av följande upprop från en moderat politiker i Falun.

Först vill jag börja med att önska er en God fortsättning på julen! (detta meddelande har skickats även på mail) Har skrivit förslag till nyårsbrev/insändare från Faluns politiker till faluborna. Bifogar texten nedan i mailet – om ni ser skriv-/faktafel – maila/pma enbart mig och inte i gruppen så justerar jag. Här är tanken att Faluns politiker skriver under med förnamn och efternamn – men alltså utan partibeteckning – just för att förstärka att vi gemensamt tar avstånd mot främlingsfientliga, antisemitistiska och våldsbejakande krafter. Tycker att det är ett viktigt avstamp inför valåret där extrema krafter vill ta plats. Hoppas att så många falu-politiker som möjligt vill vara med på detta nyårsbrev – the more the merrier! Hör med era partikollegor och maila mig namn på de politiker som vill skriva under på detta nyårsbrev senast kl 22.00 onsdagen den 27 december så sammanställer jag namnen och skickar in insändaren/nyårsbrevet. Med vänlig hälsning, (…) sprid gärna förfrågan (…)

Reaktionen var positiv. Det var idel uppmuntrande ord och alla var med på tåget. Så även jag. Men så plötsligt kom invändningar från socialdemokraterna.

Hej allihop. Jag är inte intresserad av att skriva under detta brev. Håller med om innehållet men ser inte syftet med att skriva under som ”falupolitiker”. Vad är det? Jag är inte med på att klumpas ihop med partiföreträdare från partier med rakt motsatt agenda och att dessutom inte skriva med partibeteckning? Varför? Jag är socialdemokrat i första hand. Varför avpolitisera oss? Fint innehåll men jag avstår. God fortsättning på er.

Det kom ännu ett inlägg:

Jag har meddelat (…) att jag väljer att inte skriva under texten som jag i sak och innehåll står bakom. Efter att jag svarat ok blev jag uppmärksam på att företrädare från alla partier fått frågan om att skriva under. Något som är för mig helt principiellt otänkbart. Jag kan förstå att man ser styrkan i att samtliga partier skriver under en gemensam text till faluborna.

För mig blir det däremot helt fel att skriva under något tillsammans med personer från ett parti som inte står upp för det som texten förmedlar, varken dess företrädare eller partiprogram. Detta är inte bara en ”lokal” fråga och man kan inte låtsas om som att man inte kan ta ansvar för partiets politik som bedrivs på riks/nationell nivå.

Det glädjer mig ändå att vi är många som vill och verkar för ett bättre Sverige och värnar mänskliga rättigheter och människovärde. Det är en styrka i sig!

Därefter var bollen i rullning. En efter en hoppade de som tidigare i eufori anslutit sig av. Jag tvekade. Vi diskuterade saken internt i Centern och alla var väl hyfsat överens om att syftet gått förlorat. Poängen var ju alla skulle så enade.

Jag grubblade och jag grubblar fortfarande. Det är verkligen något av ett etiskt dilemma, detta. Ska en person som tidigare, kanske fortfarande, stått för åsikter jag avskyr hindras från att skriva under något som jag verkligen omfamnar av hela mitt hjärta?

Jag håller inte med socialdemokraterna – deras argumentation är olycklig. Det är inte alls fel att skriva under som ”falupolitiker” i detta sammanhang.

Det är heller inte så att SD som parti (eller någon av deras företrädare – vilket är en diskussion i diskussionen. Genom att få partiet att skriva under värdefrågor av detta slag kan man också tvinga dem att ändra sin politik. Demokrati in action, alltså.) bjudits in (vad jag förstår) – däremot en före detta SD-medlem (jajemän – det är samma person jag samtalade med för ett par veckor sedan), numera politisk vilde.

Jag kan självfallet förstå den som inte vill bli sammanblandad med hen. Å andra sidan: ska vi inte välkomna en person som vill lämna (för all del: blivit utesluten) en rörelse som SD? Att sätta sitt namn under uppropet hade också medfört förpliktelser för vederbörande.

Jag lekte med tanken att låta mitt namn stå kvar. För principens skull. Alla har nämligen rätt att få vara med när det handlar om demokratiska kärnvärden. Men man behöver ju inte vara någon större begåvning för att räkna ut hur det skulle slutat.

Saken skulle kommit att utnyttjas politiskt. Jag skulle komma att skyllas som SD-kramare oavsett vad jag sagt, gjort eller tänkt tidigare i det avseendet.

Visst, jag erkänner. Inte ville jag stå där ensam axel mot axel och försvara vederbörande. Och visst det fanns fler som resonerade som jag – men vi var alla för undfallande. Ingen av oss ville kliva fram och ta en principiell kamp för en människa med den bakgrunden.

Plötsligt fick det hela nästan bibliska dimensioner, känner jag.

Nu är det kanske läge att lugna ner sig ett par hekto. Inte vill jag framställa personen som ett offer. Jag säger bara att exemplet visar exakt hur långt (eller kort) vi är villiga att sträcka oss i kampen för mänskliga rättigheter. Det är för bedrövligt hur polariserade vi blivit.

Också jag drog tillbaka min underskrift. I mitt parti var detta valfritt.

Den enda (?) som till slut var villig att sätta sitt namn under ett upprop för att alla politiker utan partibeteckning gemensamt ska ta avstånd mot främlingsfientliga, antisemitiska och våldsbejakande krafter var en förutvarande sverigedemokrat, numera politisk vilde.

Nej, det där med att stå upp mot intolerans klarar alla bra på egen hand anses det.

Och ickedemokraterna log.

Det självklara motargumentet mot allt jag sagt ovan är väl antagandet att personen som blev dramats huvudperson drevs av opportunism och ville utnyttja läget att komma in i värmen. Och i så fall är väl allt gott nog.

Men jag kan ändå inte helt frigöra mig från känslan av ytterligare något gick förlorat i dag. Frasen vänsterns goda hat ringer också i mitt inre. Blev jag nu en del av det?

Gjorde jag verkligen rätt?


 

Relaterade blogginlägg:

samtal med en sverigedemokrat 

samtal 4

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.


 

Samtal 4 var det enda samtal som aldrig blev av.

Det kan tyckas lite paradoxalt eftersom den jag ville samtala med rent geografiskt befinner sig närmast bland dem jag samtalat med under hösten. Men jag inser varför personen inte vill prata med mig.

För ungefär ett år sedan var vi nämligen osams. (Hen är förövrigt en av fyra personer som någonsin blockat mig på sociala medier. Den främste bland de blockande är för kännedom Jimme Åkesson. Är inte det en fin skalp så säg?)

Vår konflikt handlade om olika saker men det tydligaste gällde att vederbörande hävdade att andelen män respektive kvinnor i relationen offer-förövare i våld i nära relationer är ungefär 50-50.

I klartext innebär påståendet att kvinnor misshandlar män lika mycket som män kvinnor.

Visst ser det lite olika ut i samkönade relationer och visst finns det studier som problematiserar begreppet våld. Alltså vad vi menar med våld. Tyvärr, måste jag medge, gick jag i taket – då för ett år sedan.

Och det beklagar jag av flera skäl. Det var förresten bland annat därför jag började med det här projektet – för att bli mindre konfrontativ mot meningsmotståndare och istället lära mig saker av dem.

Åter till sakfrågan. Om vi utgår från fysisk misshandel i mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, finns det gott om statistiskt underlag att tillgå på BRÅ, SCB eller Nationellt centrum för kvinnofrid.

Har dessa organisationer fel? Ljuger man? Vad är argumentet för det, i så fall? Siffror, statistik, säger mycket om än inte allt. Här är en siffra: 13-17 kvinnor mördas varje år av en man de känner. Av en far, bror, kusin, en pojkvän eller sina barns far.

De mördas Inte av alla män. Men alltid av en man.

Nu när jag åter jobbar med frågan i mina kurser hörde jag åter av mig till personen. Jag berättade att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan att jag bad hen att framföra sina huvudsakliga argument för sin ståndpunkt och ange sina källor.

Mitt syfte var, och är, uppriktigt. Hur tänker en person som argumenterar på det viset?  Vad är poängen med att trixa med siffrorna och förneka det hemska men inte desto mindre uppenbara?

Jag ville också studera (de eventuella) källorna och kanske, tänkte jag, kunde jag göra en källkritisk uppgift av det hela lite senare.

Svaret var nedslående. Nej, det gick inte att ses och diskutera. Inte nu. Hen hade alldeles för mycket att göra. Jag framhärdade i två mejl där jag försäkrade, underströk, att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan enbart ville lära känna argumentationen.

Om det nu inte gick att ses så kanske kunde hen svara mig skriftligt? Jag fick inga svar.


 

Vad kan jag lära mig av detta?

Att mitt upprörda sätt för ett år sedan inte var bra? Att, som en gammal kompis i ett annat sammanhang en gång sa, jag ofta framstår som mer intresserad av konflikten i sig än av själva sakfrågan? Så nedslående. Jag erkänner att jag gillar debatt – men bråk, nej, det är inte min grej.

Att ett demokratiskt synsätt medger rum även för åsikter vi inte gillar och att detta, mitt tidigare beteende, kan tas för ett bevis för att nazister ska beviljas demonstrationstillstånd? Eller är det att sträcka ut tråden till bristningsgränsen?

Vi vet inte – för jag skrämde bort vederbörande genom mitt tidigare konfrontativa sätt.

Är det vettigt att bygga en mur mot Mexiko?


 

Därmed får projektet ses som avslutat för terminen. Några som läst vad jag skrivit har hört av sig och sagt att de gärna skulle vilja samtala. I vår tänkte jag försöka samtala med en tiggare och muslim.

 Inshallah.

Är det någon som har fler tips?


 

relaterade blogginlägg:

Samtal med en kommunist

Samtal med en fd sverigedemokrat

Samtal med frikyrkan