Blogg

Transportstyrelsen

Jag har ägnat veckan åt att sätta mig in i och fundera lite över turerna kring transportstyrelsen.

Jag lämnar det häpnadsväckande faktum att en generaldirektör brutit mot minst tre lagar därhän. Jag kan inte överblicka vad som hänt med den läckta informationen men jag kan jag föreställa mig något av det.

Men mer om det senare – nu tänker jag kommentera det politiska.

SD väcker misstroende i parti och minut så det partiet går som vanligt inte att ta på allvar.

Många som vill försvara regeringen försöker skylla det skedda på den förra alliansregeringen eller lite mer luddigt på marknadsliberalism i största allmänhet genom att diskutera fenomenet outsourcing.

Det håller naturligtvis inte, det är alltid sittande regering får ta ansvar för det som sker. Jämför exempelvis med andra affärer som Nuon, vapenfabriken i Saudiarabien (vilket väl ledde till Odelbergs avgång som försvarsminister?) eller Vattenfall och kolet.

Nonsensargument, alltså.

Men är det rätt att väcka en misstroendeförklaring? Personligen lutar jag som många andra mot att man kunde nöjt sig med två och avvakta KU:s utredning för Hultqvist.

Kanske kan man fokusera på det så kallade politiska spelet. KD håller på att trilla ur riksdagen. M och AKB ligger risigt till och Björklund har en intern maktkamp på halsen. Så visst kan det finnas politiska poänger att vinna genom detta förfarande.

Jodå, så där kan man hålla på.

Det som upprör mig är dock inte att Alliansen beter sig som den gör (och det sagt i egenskap av Centerpartist som inte är så väldigt förtjust i allians-konceptet) eller att motståndarna gnäller på dem (oss) för det.

Jag vet inte om Alliansen gör rätt eller fel, i det här. Jag avstår,  till skillnad från en faslig massa människor, från att bara tycka innan jag har en ordentlig grund för mitt tyckande. Men att se människor peka finger men samtidigt helt missa poängen vad som faktiskt har hänt, ja det gör mig….arg.

 


 

Vi kan kalla henne Anna. Hon är 39 år och har 3 barn på 12, 10 och 7 år. Efter att genomlevt många år av helvete tillsammans med en grym och våldsam man, barnens far, lyckades Anna till sist bryta sig loss.

Det var inte lätt. Men tillsammans med anhöriga och sociala myndigheter kunde hon få mannen fälld för grov kvinnofridskränkning. Han fick ett flerårigt fängelsestraff men efter att det avtjänats började trakasserierna igen.

Anna lever under skyddad identitet eftersom hon och barnen flera gånger är dödshotade av mannen sedan han kom ut från fängelset. Det går ändå bra – barnen börjar bli någorlunda trygga igen.

Den äldsta dottern vågar gå till och från skolan själv, även om det tog ett tag, och de andra barnen skrattar allt oftare. Anna vågar sedan en tid gå ensam och handla och ibland kommer hon på sig själv med att inte tittat sig över axeln en enda gång under vägen till och från affären.

Nu stökar Anna i köket. TV:n står på i ett hörn: det är Jonas Sjöstedt som uttalar sig om regeringskrisen. Plötsligt knackar det på dörren. Det är en vanlig, helt lätt knackning. Inget konstigt med det. Öppnar någon? ropar Anna in i vardagsrummet.

 


 

Förstår ni som anklagar era politiska motståndare för ränksmideri inte vad som egentligen har hänt?

Jag har läst någonstans att knappt 15 000 personer i Sverige lever under skyddad identitet. Bakom denna siffra döljer sig 15000 fram till nyligen dolda identiteter, 15000 anledningar och många ofta svåra brott.

I en stad som Falun kan det handlar om 10-100 personer, vad vet jag.

Det handlar i riket om 15000 människor.

Det handlar om du och jag, vanliga människor.

Och ni pratar om taktik och spel.

Skämmes.

skäckerfjällen revisited – bild 31

Fjällvandring är en materialsport. Man köper på sig lite nya grejer inför varje säsong. Så här i medelåldern är det kanske inte så konstigt att årets inköp blev stavar och nya liggunderlag.

Stavarna blev en succé. I vad, uppför, nedför, rakt fram…det underlättar stort att ha fyra ben. Uppblåsbara liggunderlag i lättvikt gjorde att jag sov bättre än på onsdagsmöten.

 


 

Skäckerfjällen ligger i nordvästra Jämtland. De är relativt lättillgängliga när man väl är på plats men det tar lite tid att köra till en lämplig utgångspunkt. Men det är det värt. Inte minst för att man slipper träffa andra människor ute på fjället. I synnerhet om man jämför med Jämtlandstriangeln.

 

 

Jag vandrade senast i Skäckerfjällen för fyra år sen. Den här gången var alla svågrarna med familjer med och det konstaterades att det var 33 år sedan alla syskonen Tivander senast alla gick i fjällen tillsammans. Och det till just denna plats.

Min frus familj har alltid fjällvandrat men eftersom det är viss spridning i ålder på barnen har inte alla samtidigt varit med sedan 1984 – och då gick turen alltså också till Silvertjärnarna i Skäckerfjällen.

Det är ALLTID vackert väder i Skäckerfjällen.

 

Alla utom min familj

 

Den 20:e juli samlades vi på fjällstationen i Anjan. Denna station är inte ansluten till STF men är mycket mysig och genuin i ordets rätta bemärkelse. Man kan med fördel ha stationen som utgångspunkt eller rulla ett par kilometer med bilarna till point of no return. 

 

Dotter 1 har förhandlat bort sin ryggsäck. Igen. Ett politikerämne!

 

Den 21:a gick vi i strålande väder från Anjan till Strydalen, en sträcka på 1 mil, på 5 timmar effektiv vandring. Det var mycket blött i markerna och alla, it goes without saying, åt vid första lunchstoppet köttbullar.

(Detta är FjällTivander-tradition sedan barnsben och stammar från en tid då köttbullar var lyx och förövrigt tungt. Ja, tungt är det fortfarande för en gramjägare men det var ändå en lite lustig syn att se barnens mor och hennes syskon obekymrat och samtidigt packa upp exakt samma lunch).

 

 

Barnen –  4, 9 och 11 år – knotade sträckan utan problem och bar även lättare ryggsäckar. Jag själv bar relativt tungt: 25 kilo. Ska man gå längre sträckor är högst 20 kg att föredra.

(Här vill jag göra en utvidgning om träning. Jag har relativt ofta de senaste åren fått frågan, eller snarare uppmaningen, att jag, som ju tränar kontinuerligt, borde springa/simma/åka olika typer av lopp för att ha en målsättning med träningen.

Jag vill understryka att jag inte nämner detta för att skryta om träning hit och dit – jag säger det för att jag anser att ett mycket bra träningsmål är att vara jämnt tränad i hela kroppen för att klara en normal fjällvandring utan krämpor.)

 

”Jag är vackrast när jag diskar. All den kärlek hustrun rymmer”

 

Efter en varm, härlig dag tältade vi slutligen vid fjället Mekontjockes fot. Vattenfallet i Strydalen visade sig vådligt på grund av vattenmassorna så kvällstvagningen fick ske i en närliggande lugn tjärn.

Nästa dag vaknade vi mitt i molnet. Bokstavligt talat.

Efter diverse parlamenterande enades vi om att det inte var helt roligt att ligga för ankar i ett moln (om man inte är dr Snuggles) och vi bröt därför lägret och vandrade de fyra kilometerna till…

 

När skämten ”det finns i molnet” tagit slut

 

…Silvertjärnarna!

Här slogs ett basläger upp på exakt samma tältplats som för de som var med 33 år tidigare. Och alltså strax nedanför den tältplats jag själv hade för 4 år sedan. En vacker plats.

 

Base camp Silvertjärnarna från ovan

 

På kvällen anlände Julia. Det kan ju låta som vilken banal händelse som helst men också det kräver en liten utsvävning. Trots sin sjukdom deklarerade Julia tidigt att det var klart hon också skulle till fjälls på det ena eller andra sättet. Och Julia är inte en person som ger sig.

Först utverkade hon specialtillstånd för att landa i nationalparken (vilket krävs från samerna) sedan crowdfundade hon ihop den inte oansenliga kostnaden för helikoptern. Och plötsligt stod hon där. Med en flaska champagne under armen, givetvis.

Jag tror vi alla hade tårar i ögonen när hon landade i den ljusa jämtländska fjällkvällen.

 

Julia (och champagnen) anländer!

 

Nästa dag valde några i sällskapet att bestiga Lillanjeskutans 1150 modiga möh. Det tog, effektiv tid, 4,5 timmar i strålande sol och lätt packning.

 

MiLo

 

Flickorna lämnades på vägen upp med följande tankegods: borde inte Vemdalen istället heta Vilkendalen? Denna tankenöt sysselsatte åtminstone Dotter 2 ett par hundra meter.

 

”Exakt HUR kallt vatten hade du tänkt dig?

 

glaciärsport

 

På väg upp valde några av oss att ta ett litet dopp i en 8-gradig tjärn. Barnens mor var orolig över mitt eventuella frånfälle varpå jag sturskt replikerade att det finns sämre sätt att dö på. Och Dotter 1 ville inte vara sämre än farsan.

Det var hon inte, heller.

 

Kallbad 1

 

Kallbad 2

 

Det tog ett tag innan värmen kom tillbaka på allvar. Nåväl, halva familjen badar – andra halvan inte. Svårare än så är det väl inte. Väl nere i base camp ordnades fjällfest på influgen skumpa, nybakat pinnbröd och charkuterier. Kanske inte helt vardagligt fjällbeteende.

Dagen efter tog vi oss åter ner till Anjan för vidare transport till lyx på Copperhill i Åre. Vilket är en helt annan historia!

 

Flags of our fathers

 

Det finns några platser i tillvaron man ofta pratar om att besöka men som man aldrig kommer till. Detr blir av olika skäl aldrig av. I vårt fall är ett sådant ställe Sockertoppsdalen.

I år fanns tanken där men eftersom vi vände i Strydalen och gick till Silvertjärnarna övergavs planen. Och vi kommer inte att ta risken att gå tillbaka till Skäckerfjällen. Det kommer nämligen med all säkerhet HELLregna.

Nä, vad tror vi, Hemavan nästa år?

 

Sunset Blvd

 

Avslutningsvis några näsvisa råd till mig själv inför kommande vandringar:

Mat: Pulver-tomatsoppa, 500 torkad färs på fransyska (att färsen är mager samt nymald är viktigt), makaroner ger fyra vuxna portioner mat. K-färsen måste ligga i blöt en stund först.

Skippa tortellini. Det är tungt och ingen som gillar egentligen. Här som där.

Orch-chipsen (torkad, marinerad lövbiff) blev en succé!

Köp extra tältpinnar =(

Dubbla strumpor i kängorna och byte till fräscha varje dag (något som är lätt all slarva med) är god fotvård och man slipper skavsår.

Flickorna föredrar chokladdryck – INTE nyponsoppa/blåbärssoppa. Har jag fattat det?

 

Jämtland + Dalarna = sant

 

eros

betyder kärleken på grekiska. Platon diskuterar temat i sin skrift, dialog, Gästabudet och en intressant passage handlar om ursprunget till de olika könen.

Platon berättar att det i människans gryning fanns tre kön: man, kvinna, samt ett som var en blandning av de första två vilket kallades androgynen. Nu (alltså i Platons samtid) används namnet androgyn som klander, anser han (som jag tolkar det) beklagande i boken.

Berättelsen är på många sätt hisnande och jag ska försöka återge den efter förmåga.

I ursprunget var varje människa rund till formen som en cirkel. Vi hade fyra armar, fyra ben och två likadana ansikten fästa på en cirkelrund hals. Vi hade ett huvud för de båda ansiktena vilka var riktade åt var sitt håll.

Ett janusansikte har vi väl alla än i dag – det får nog anses som något mycket mänskligt. (Janus var en romersk gud. I sin funktion som himlaljusets portvakt avbildades han med två ansikten: ett som blickar in i framtiden och ett som ser tillbaka in i det förflutna. Hans två ansikten har kommit att tolkas som att han också har en förrädisk natur – det finns en baksida till den putsade fasaden).

Åter till Platons berättelse. Varje ursprunglig individ hade också fyra ögon, fyra öron och två könsorgan. Hon gick upprätt och sprang (fort) på alla åtta. Vi var väldigt smidiga och rörliga genom vår runda form och stora antal lemmar.

Det tredje könet hade sin manlighet från solen, sina kvinnliga egenskaper från jorden och det androgyna kom från månen då månens egenskaper och symbolik ansågs finnas inom både män och kvinnor.

De var kraftiga, starka och högmodiga, dessa våra första anfäder. Och, så som människan alltid gjort, strävade vi i ambition och äregirighet vidare, uppåt. Till sist började vi klättra upp för Olympen och överfalla själva gudarna.

Nog kan man, så här 2500 år senare av mänsklig utveckling, hålla med Platon om att det är något mycket typiskt mänskligt att sträva efter gudomlighet. Evigt liv, mixtra med gener och egenskaper hos alla levande varelser samt makt.

Zeus och de andra gudarna funderade över vad som borde göras åt människornas beteende. De ansåg inte att de rätt och slätt kunde utplåna oss för då skulle också deras hyllningar och offer försvinna.

Samtidigt kunde människorna inte tillåtas fortsätta med sina fräckheter. Zeus kom då på en snillrik lösning. Han fann ett sätt att behålla och samtidigt försvaga människorna genom att klyva dem mitt itu i en manlig och en kvinnlig del.

Människan skulle härigenom bli svagare (vi går upprätta och långsammare på två ben) men också nyttigare eftersom vi blir fler. Och, menade Zeus, om vi människor fortfarande skulle visa oss bångstyriga kunde han klyva oss en gång till så vi bara fick ett ben.

Tur att våra forntida kusiner fattade budskapet redan efter första klyvningen, tänker jag samtidigt som jag för mitt inre ser Monty Pythons svarte riddare i The Holy Grail.

Zeus var en försiktig kirurg. Platon berättar att han klöv oss som man klyver ägg med hårstrå. Efter ingreppet gav han Apollon i uppgift att vrida ansiktet rätt och fixa till huden över såret i en knut vid naveln.

Tricket fungerade. De nya, halva, människorna började omedelbart rusa mot varandra i längtan att åter bli ett och människorna dog i denna omfamnande passivitet. Kanske inte ett så dumt sätt att dö på men Zeus gjorde några justeringar i det han flyttade könsorganen från sidan till framsidan för att manliga och kvinnliga halvor skulle kunna avla barn vid famntaget.

Synen på homosexualitet är tilltalande: ”men om en man råkade på en man skulle de åtminstone känna tillfredsställelse av samlaget, få ro att kunna gå tillbaka till sina uppgifter och livets övriga angelägenheter”.

Detta är Platons syn på hur kärlekens föds. Alla söker vi efter kärleken, alla söker vi vår förlorade hälft. De som blev avskurna från samma kön letar efter samma kön vilket innebär homosexualitet – inget konstigt ned det.

Platon beskriver individen som en halv människa, kluven som plattfiskarna, två av en, ständigt sökande sin andra hälft.

 


 

Inte alla män, hör jag om och om igen som kommentar till mäns våld i samhället. Men det är män som i upp till 99 % av fallen är förövare – mot kvinnor och mot andra män. Jag anser att vi män måste acceptera att våldet faktiskt till stor del är manligt.

När vi våldför oss på andra gör vi enligt Platons filosofi våld på oss själva. Här någonstans tycker jag mig se anledningen till varför jag anser att vi män måste ta ett gemensamt ansvar för det våld många av oss begår.

 


Källor:

Platon, Skrifter, Bok 1

amnesti

Sverige har på kort tid gått från att ha en väldigt generös flyktingmottagning till att inte ha det. Detta är faktum och om det ska jag inte diskutera.

Intellektuellt förstår jag att vi måste ha begränsningar för hur många människor som kommer till Sverige även om insikten är känslomässigt jobbig att acceptera för någon med grundläggande humanistisk livsåskådning.

Och nu när vi har begränsat möjligheten att komma till vårt land är det tid att vända blickarna inåt.

Jag förespråkar härmed en allmän amnesti för alla papperslösa, asylsökande, ensamkommande, barn, som just nu befinner sig i vårt land. Låt oss börja om och göra rätt – låt oss bygga för framtiden och en allmän amnesti är första steget.

Det har gjorts förr i USA – även om det just nu kan verka avlägset – med gott resultat.

Ekonomiska, sociala, ekonomiska, historiska, humanistiska, säkerhetsmässiga, ja, egentligen alla skäl, talar för att vi ska utfärda en allmän amnesti för alla papperslösa flyktingar som av olika skäl befinner sig i Sverige.

Att vända blickarna inåt innebär inte att sitta på händerna. Nej, det gäller att kavla upp ärmarna. Vi måste bygga upp en infrastruktur för att alla ska få papper, en identitet, bli kända, på ett rättssäkert sätt, och därmed rättigheter och i förlängningen ett liv.

Vi måste följa upp denna organisatoriska förändring med stora långsiktiga politiska reformer, på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i den allmänna välfärden med skola, vård, omsorg.

Vi måste se över relationen sysselsättning kontra utrymme och resurser för stad respektive land, vi måste se över hur vi värderar människors erfarenheter och kunskaper. Och mycket mer.

Jag själv har massor med idéer för hur integrationen skulle kunna förbättras. Just nu är Falu kommun inte alls bra på det – det privata näringslivet är mycket bättre (jag kan gärna utveckla det resonemanget men det faller lite utför bloggposten).

Det är mycket som måste göras, visst, men det måste göras. Som nu är kan vi inte längre fortsätta. Det finns heller ingen annan väg att gå, som jag ser det.

10 000-tals människor lever i ett skuggsamhälle, helt utan grundläggande demokratiska rättigheter eller trygghet, i dagens Sverige. Hur kunde det bli så? Hur kan det fortsätta vara så? Jag tror inte det kommer sig av illvilja. Nej, jag tror helt enkelt Myndighetssverige inte kommit i kapp verkligen.

Efterkrigstidens Sverige är ett land av jante, ett land där man gör rätt för sig, väntar på sin tur och med högt förtroende för staten. Vi är inte det landet längre. Och gör vi inget lämnar vi inte bara 10 000-tals människor åt sitt öde, vi missar också en fantastisk möjlighet. En stor chans att investera i vår gemensamma framtid.

Ja, tills vidare får vi kanske fortsätta vara njugga med att bevilja nya flyktingar uppehållstillstånd – även om det inte känns bra.

Under tiden ordnar vi misshälligheter i flyktingförläggningar, ger Migrationsverket resurser att korta oändliga väntetider, bygger upp (kommunal) expertis och satsar resurser för nyanlända men ställer också krav på medverkan från deras sida, lär oss att såväl uppmärksamma som motverka radikalisering samt omhänderta de som återkommit från sådan verksamhet.

Satsningen kommer på sikt att ge Sverige mycket tillbaka.

Gör vi däremot inget tror jag vi kommer att få se ökade klyftor och motsättningar, som rasism, bland annat som ett resultat av det nyss skrivna och kretsloppet fortsätter därefter med fler terrordåd och upplopp i förorterna.

Jag är lärare. Jag är också aktiv i politiken – jag är centerpartist. Den potential många av de ungdomar som kommit hit bär med sig är stor. Det vore otroligt dumt att inte kanalisera den.

Jag tror Sverige har fantastiska dagar framför sig  – bara vi är villiga att satsa på framtiden. Det skulle vara otroligt roligt och stimulerande att här i Falun få vara med och utveckla dessa tankar, att driva den politiken i samarbete med fler partier, tjänstemän, nyanlända och tjänstemän.

Tack för ordet.

Vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson (C)

 


 

Länkar:

Några partikamrater i Stockholm förslag på SvD

 

Nimis revisited

Nimis är latin och betyder för mycket. Passande uttryck så här i semestertider, kanske. Men, som jag brukar säga, man kan aldrig få tillbaka en förlorad kalori och mister du en så står det dig tusen åter.

 


 

Årets första semester började med traditionsenlig släktsamling i Söderbärke för midsommarfirande hos svärföräldrarna. Sång, mat, tjo och tjim. Jag och svägerska J diskuterar ivrigt redigeringen av sånghäftet. Vi spelar Settlers, äter, sjunger och dricker.

Midsommar i Söderbärke är förövrigt en rätt skön och avslappnad upplevelse – inte så himla petnoga så som det kan vara på andra håll i landskapet denna tid på året.

 

Stora Kopparbergsdräkten och jag i en salig blandning

En ”ärsnstoscha”

 


 

Sen bar det iväg söderut mot Sveriges Provence – a.k.a Österlen. Värt ett stopp under den 70 mil långa resan är vid det som anses vara landets äldsta vägkrog: Gyllene Uttern.

Stället har anor från tidigt 30-tal och det är trevligt att njuta vällagad mat för några tior mer än vad kostnaden på hamburgerkedjan Voldemort skulle inneburit. Dessutom kan man på några minuter pipa ner till det pittoreska Gränna och köpa äckligt godis.

(Varning för fake facts! Det där sista var en åsikt!)

 


 

Med magnifik utsikt över havet strax ovanför Kivik ligger det utmärkta Bästekille trädgårdshotell. Barnens mor hade letat reda på detta ställe under inspiration av sin mans karaktär (varning för…).

Stället var hursomhelst mycket trevligt, prisvärt och vår bas under några händelserika dagar på Österlen.

Vi hade hört talas om en speciell pizzeria Friden vid vägs ände. Och, ja, det var mer än bara en pizzeria. Så mycket mer. Om Vildvittrorna trycker i sig var sin pizza efter en dag i bil så…ja. Mer behövs inte sägas.

Det var regnigt i Österlen. Ändå var vi tämligen aktiva med besök på Glimmigehus, Stenshuvud nationalpark, vi åt fisksoppa på Buhres i Kivik, fikade och köpte knäckebröd/te på Olof Viktors samt shoppade en pall och tvål hos Fredrik på Eklaholm.

 


 

Sedan var goda råd dyra. (Eller ja, allt är ju dyrt på den här sortens resor.)

Vi hade förhållande gott om tid att ta oss västerut. En gammal kompis, Pomma, har relativt nyligen flyttat till trakten och uppmanade oss att ta vägen förbi ett litet ställe, Fritidsbaren, på stranden i Ystad.

Nu har du chansen: Fritidsbaren utanför Ystad: wienerbröden. Jag kan inte nog understryka vikten av att avsätta tid för ett besök där. Wienerbröden där är heeeeelt oustanding. I jämförelse får Olof Viktors sötebröd kallas för motsvarande Delicato.

 Vad mer kan jag säga: Pomma hade rätt.

Wienerbröden! Wienerbröden!

 

Kanske är också besöket i Ystad tillfället vi kommer att se tillbaka på som det när dotter 1 upptäckte fotograferingen som konstart.

 

”Framkalla? Du är ju knäpp.”

 

Sedan var det dags för att besöka barnens mors moster, och några av hennes kusiner med tillhörande familjer i Viken utanför Helsingborg. Jag har förvisso upplevt det förr men det tål att upprepas: den skånska gästfriheten är spektakulär.

Middagar hemma, middagar i Vikens Strandbar gjorde morgnarnas havsnära träningsrundor såväl njutbara som avgörande. Som jag saknat att springa nära havet.

Lars Vilks konstverk i Kullabygden, Nimis, är välkänt. Även om jag är kluven till konstnären så är verket hisnande. Karln har samlat drivved och spikat upp sedan 1980! Särskilt gillar jag hans kommentar till att någon försökte bränna ner det i höstas: det var väl lite väl brutal konstkritik.

 

 

Döttrarna, särskilt den äldsta, och deras kusin, gillade att klättra i verket, iallafall. På så vis får man väl se det som användbart.

 

 


 

Att tura är ett välkänt begrepp för varje person som är någorlunda bekant med Helsingör. Biljetten gäller ett dygn och resenären kan alltså åka de 20 minuter överfarten tar fram och åter, om och om igen.

Ett helt dygn.

Alkohol säljs, enligt gällande regler, på den danska sidan (som tar 10 minuter) och tobak på den svenska.

Annat var det förr, fick jag mig återberättas. Då satt vanligt folk i den så kallade Proletärbaren men för att få köpa alkohol var man tvungen att köpa mat. Sålunda serverades, och slänges, ett berg av ostfrallor efter varje överfart.

Däremot stötte jag på ett sällskap helt i min smak när jag som student rumlade runt i Lund på 1990-talet: LASS (Lunds Akademiska Segelsällskap). De tillbringade sin tid med att en gång per år åka med båtarna Helsingör-Helsingborg.

Och aktiviteten skedde väl mest på den danska sidan, om en så säger.

 


 

 

Jag gillar ställen som ser stängda ut – men väl inne öppnar sig paradiset

 

Min gamle kollega Jonas brukar tjata om att man i Helsingör måste besöka Rådman Davids Hus. Men det har på de två besök jag hunnit med i stan aldrig blivit av. Istället lyssnade vi på den regionale Lasses förslag och valde Köpenhamnaren.

When in rome, tänkte jag och svågern och körde hela det danska konceptet. När akvaviten serverades frågade servitören oss helt sakligt om en Voxen eller Vanlig föredrogs.

Voxen innebar att ytspänningen nådde likörglasets kant.

Min svåger är också sångare och efter att vi mycket tyst framfört tersen och Den lille mand enades vi i bästa samförstånd över våra späde med reomläde och smörrebröd att tapas, som ju uppfanns i Spanien för att även kunna servera alkohol, betyder svepskäl.

Allåå, eller? Fattar du eller? Svepa. Skäl. (Min mamma är från Göteborg). Hursomhelst – ostmackor, smörrebröd eller tapas. Alla vill ha ett skäl att dricka alkohol ibland, tydligen.

För att citera Hamlet, (eller om det var från hamnkonflikten i Göteborg): Upp flyga orden, tanken stilla stå. I Göteborg sätter man upp en barnanpassad Hamlet: Ham-lätt.

Givetvis.

 

”Pappa! Du ser ju likadan ut på alla kort!”

 

Vad det berodde på vet jag inte. men plötsligt var alla överens om att besöka Kronborg -eller som det heter i poesin: Elsinore Castle. Inne i slottet är det inte så mycket att se – nästan inget finns kvar från 1500-talet.

Men en professionell ensemble spelade valda delar ur pjäsen inne i det mäktiga slottet. Och efter det var dotter 2 såld. Oavbrutet har hon efter besöket diskuterat och analyserat Hamlet. Så vi ska nog ta och se en av filmerna och se vad hon därefter tycker.

 

att shoppa eller inte shoppa – det är frågan

 

Dotter 1 ville helt enkelt ha en kram av den stilige prinsen. Mitt försök till lustighet – se upp – han kan vara galen! – rönte ringa framgång (eftersom det var en engelsk ensemble). Jag och Hamlet diskuterade istället hur illa det var att man tagit bort kyrkogårds-scenen ur just den här produktionen.

 

Dotter 1 och Hamlet

 


 

Sedan åkte vi till JoJE i Göteborg, besökte en relativt dålig restaurang på Avenyn som dessutom förlorat utskänkningstillståndet. (Det där anförs för att ingen ska tro att vi bara äter gott på våra resor).

JoJ hade bett J:s kusin Birger komma och hålla provning med italienska charkuterier. Efter en av korvarna var jag inte helt övertygad om valet mellan frun och den. Men som tur var kan jag ha båda. Iallafall ett tag och inte i kylen.

Bäste läsare (och särskilt mina ICA-handlare i flödet)! Nu är det dags för en av mycket få produktplaceringar på bloggen: PIXBO HILL. 

 

Birger briljerar

 


 

Liseberg är ju alltid Liseberg. Billigt, gemytligt och folktomt.

 

Nimis på Liseberg

 

 

När ”de sista ljuva åren” skallade över stället gick det inte längre

 

 

Spår av äkta nöjespark

 


 

Så var det dags att återvända hem.

I den litterära världen spelar Nimis en helt annan roll. Och enbart positiv.

Den största glädjen finns hemma, ju!

 


Relaterade blogginlägg:

To be or not to be

torg

Jag skulle kunna ställa klockan efter mig själv. Åtminstone kalendern. Så här års, ett par dagar in i semestern, börjar jag alltid fundera över nästa års skoluppgifter.

 


 

Jag har tidigare om åren haft historiska murar som tema och under ett par år Invandrarna/Utvandrarna. I år försökte jag mig på att koppla ihop Robinson Crusoe med The Martian samt Ingenjör André.

En tanke jag har inför nästa läsår är att jobba med betydelsefulla resor från den första resan (för Homo Sapiens) över till Australien för 25 000 år sedan till Columbus 1492 och Apollo 11.

Kanske temat egentligen handlar om hur naturligt det är för vår art att flytta på sig när levnadsbetingelserna förändras. Från Out of Africa till Folkvandringstiden, via 1800-talets massflyttningar till USA för att landa i ett land som 160 000 människor ville till 2015.

 


 

Ett annat arbetsområde kunde vara revolutioner.

Den kognitiva revolutionen

(innebär att människan skaffade sig förmågan att förmedla stora mängder information om omgivningen, om sociala relationer och om abstrakta företeelser – sådant som inte existerar annat än i hennes föreställningsvärld som andar och gudar, stater, pengar och gränser med mera)

kan jämföras med jordbruksrevolutionen (vi blir bofasta), de (natur)vetenskapliga, industriella och franska revolutionerna.

 


 

Eller varför inte en uppgift om historiska torg?

Från Agora, Forum romanum, Petersplatsen, Trafalgar Square, Röda torget, Himmelska Fridens torg, Stortorget och Stora torget till de digitala Forum som den rika delen av världen så ofta i dag besöker.

Frågeställningen kunde kanske behandla vad dessa platser betyder för respektive tidsålder och samhälle och hur de hänger de ihop.

 


 

Kanske lokalhistoriska, det var länge sedan.

På så vis kunde eleverna få binda ihop uppgiften med den om torgen eftersom Gustaf Vasa under det tredje Dalupproret (a.k.a.Klockupproret 1531-33) när han återkom till Kopparberget med väpnad här (efter att hans fogdar först fått fly efter att de mötts med hugg och slag) samlade ihop bergsmän och allmoge på Stora Torget…eh, nä. Det fanns ju inte då.

Det är därför det ibland i källorna kallas Nya Torget. Och inte var det väl på Fisktorget heller…? Jag tycker mig ha läst att det var på Hälsingetorget de ihopsamlade bergsmännen fick sig en utskällning ”som inte glömdes på mansåldrar”.

Lägg därtill några avrättningar så var Bergsmännens mäktiga gille St Örjan makt bruten liksom, förövrigt, även upproren i Dalarna. Och så  skulle sakerna bestå fram till 1743.

Från gamle Göstas agerande i Falun 1533 kanske man kunde dra paralleller till Margaret Thatchers 1980-tal och vidare till konflikten i Göteborgs hamn idag. Eller…så kanske det är att göra lite väl stort våld på historien.

 


 

Jag är något på spåren, känner jag, men det här måste nog verka fram ännu en tid.

 


Relaterade blogginlägg:

Himmelsfärd som himmelsfärd

Studenten 2017 – bild 30 a-e

Det är tyst i köket. Barnens mor bläddrar i tidningen. Efter ett tag lyfter hon på ena ögonbrynet, i det hon på sitt karaktäristiskt harmlösa sätt ger mig ett av sina snabba ögonkast, och säger:

Du är inte rädd att det blir lite för mycket av dig? Du kan ju lätt bli lite…carried away?

 


 

En gång för flera år sedan var jag konferencier på skolans studentlunch. Den gången styrdes skolan av en annan regim och jag …råkade… från scenen skämta lite om några i denna the last administration, denna l’ancien regime, med påföljd att jag hamnade längst ner i frysboxen.

 

Foto: Glen Bergsten

 

Sedan dess har jag legat där och gonat mig – och blev därför glad när möjligheten att åter få vara med och bidra i samband högtidligheterna kring studenten dök upp. Jag gillar nämligen festliga inramningar av stora ting, så som studenten.

I år var jag inbjuden att för tredje året i rad hålla tal och sjunga på studentbalen, (studenterna har i allmänhet en annan inställning till skämt än vissa före detta chefer) jag fick även möjligheten att hålla högtidstalet till studenterna på studentlunchen och att vara konferencier på den högtidliga avslutningen på studentdagen.

Så nog hade barnens mor fog för sin fundering. Och hon känner ju mig rätt väl vid det här laget.

 

Foto: Glen Bergsten

 


 

Det har under våren uppmärksammats och diskuterats hemska, fruktansvärda budskap på studentflaken. Indignerade debattörer i allehanda medier har upprört undrat vad skolan gör åt problemet, egentligen.

Svaret är…ingenting.

Eller, ja, ingenting och ingenting. Förutom att skolan jag arbetar på under året haft tre heldagar med tema jämställdhet, att jag själv i mina kurser återkommande tagit upp genus, jämställdhet, mänskliga rättigheter, våld i nära relationer, personligt ansvar, yttrandefrihet och respekt i största allmänhet så har det väl inte hänt så mycket.

Själv förespråkar jag alltid en hurtfrisk promenad istället för flak, men blir aldrig bönhörd. Men det enkla svaret på flak-problematiken är att skolan inte har något alls att göra med det eftersom flaken smyckas utanför skoltid.

Efter utspringet är eleverna inte skolans ansvar längre – men vi har nog alla ett ansvar i sammanhanget. Dock: uttalanden i stil med VAD GÖR DOM I SKOLAN EGENTLIGEN !?! får mig i allmänhet på mycket dåligt humör.

 

 

Rektorerna tog sig hos oss tid att gå runt och inspektera flaken innan avmarsch – så just Lugnetgymnasiet har nog tagit sitt ansvar.

Jag skulle vilja påstå att den största heder man kan visas som lärare är att citeras på ett studentflak. Nu har det hänt undertecknad för tredje gången. Jag är så stolt. Och i år var det dessutom, givet ovan anförda resonemang, extra viktigt.

Det finns olika sätt att uppnå rumsrenhet.

 

 

Jag fick inga bra bilder på det hela – men det står alltså:

Det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen – Adolphson

Under året tycks det också väckts visst munterhet att jag skaffat snapchat vilket förklarar symbolen bredvid citatet.

 


 

Betyg, ja. Det spelar nog ingen roll vilket system som används: lärare ska inte utvärdera sitt eget arbete. Jag hävdar att eftersom utbildning i grunden är en positiv sak formas alltid särskilda band mellan gruppen och läraren.

Det finns inget sådant som en neutral lärare. Vi är alla fästa vid våra elever och sett ur ett helikopterperspektiv leder det ofrånkomligen till att vi generellt sett hellre friar än fäller. Vi är alla subjektiva individer som gillar våra elever.

Genom åren har nog mitt eget rykte ändå varit ”hård men rättvis”. Och det är väl vackert så.

 


 

Svenska flaggan. Nationalsången. Kyrkan.

Varje år blossar diskussionen upp. Nej, vi ska inte vara i någon kyrka alls om vi ska följa lagen. Men när det kommer till högtider är det inte riktigt så enkelt. Av olika skäl ägde vår avslutningsceremoni i år rum i Lugnetkyrkan och jag försökte som konferencier hålla en humanistisk ton.

Gymnasiechefen skulle mot slutet hålla tal och hade blivit försenad. Håll låda tills han dyker upp löd ordern. För att citera Basil i Fawlty Towers: I mentioned it once, but I think I got away with it all right.

När det var dags för nationalsången sa jag som det var: att det är en sång jag gärna sjunger. Och jag sjunger den högt, rätt och frimodigt för att hylla en plats dit alla är välkomna och där alla hör hemma.

Den sången är inte hel- eller seminazisternas. Den är allas vår. Kan en ledamot sjunga internationalen i fullmäktige kan jag sjunga nationalsången i Lugnetkyrkan.

Just sayin.

 


 

Nästan varje läsår händer det något. Något speciellt. Något som verkligen berör.

I år hände flera saker: först blev jag vid ett tillfälle överfallen med pussar och kramar av en jätte-entusiastisk  fjolårselev. Han var verkligen glad att ses – sådant är kul för med lite perspektiv på skolan så formas mer beständiga värderingar.

Mitt jobb har den välsignelsen att man får omedelbar respons. Kraftfull sådan. Efter studentbalen fick jag några meddelanden. Särskilt två meddelanden stannade kvar i sinnet.

Kan inte du adoptera mig?

Och:

Jag tänkte på det igår, att en ofta känner sig tacksam men kanske inte lika ofta säger tack, något en kanske borde göra mer. Så jag ska väl själv försöka leva efter denna nya princip och säga tack till dig, inte bara för ett fantastiskt framträdande igår kväll och ett toppenår med dig som lärare, utan för att du gett mig mer kunskap än du kanske själv anar. Hur en skall förhålla sig till världen och många sunda värderingar, men också hur en kan gå genom livet nyfiken och vetgirig. Men att också ta livet med en nypa salt ibland, och skämta med och om det. Jag känner mig trots allt lugn inför den ovissa framtiden och tänker att nåväl, det kanske kommer gå bra ändå, det gjorde det ju för Adolphson.

 


 

Alltihop, från bal till studenten, gick sammanfattningsvis rätt så väl och jag har fått många uppmuntrande tillrop från (den nya, nuvarande) ledningen, kollegor och elever.

Men jag ser ändå det hela som ett lagarbete. De konstnärliga kollegorna på Estetprogrammet, mina kollegor på NV samt alla andra program, alla gör de storstilade insatser.

Och så klart, alla elever. Det är inte så svårt att peta bollen i mål när den ligger halvvägs över mållinjen.

Falu Gymnasium är på gång, helt klart. Det är lätt att hålla tal och leda i en positiv organisation. Men ändå – det är också viktigt att ha någon som ramar in det hela och det fick jag delvis vara med och göra.

Men återigen: det är så många som redan gjort grundarbetet. Jag känner mig ödmjuk, glad och stolt över att få vara en del av det. Så till ledning, kollegor och elever vill jag säga: tack för möjligheten. Tack för vänliga ord. Tack för att jag får vara en del av något stort, bra, positivt och varmt. Tack.

Jag ser redan fram emot nästa läsår. Lärare på Falu Gymnasium – thats da shit!

Det är i mina ögon otroligt hur någon som vill studera Estet Musik inte väljer Falu Gymnasiums utbildning. Den håller hög kvalitet. Och förövrigt vill jag påminna om kollega Ulla Milstams ord: Lärare har inte sommarlov eftersom lärare i allmänhet är vuxna. Lärare har semester. 

 


 

Fast du kommer säkert att klara det bra – det gör du ju nästan jämt, avslutande barnens mor samtalet. Gå nu och jobba så du kommer hem nån gång. 

 

Foto: Glen Bergsten

reuterdalsfejden – bild 29 a-b

Konflikter eller olika perspektiv – det är väl bra saker, det? Olika tider, platser och generationer går igång på olika saker, så är det ju. Jag gillar förövrigt själv att fundera över och studera sånt.

Vad är rätt? Vad är fel? Enligt vem och varför?

 


 

På ett möte nyligen surnade plötsligt min nya, yngre, historiekollega till och utbrast:

Typiskt dig att inte gilla Håkan Hellström, Fredrik!

En gaphals från Göteborg? Jag är inte imponerad, det är riktigt. Det finns i så fall andra, mycket bättre, göteborgare. Som Freddie Wadling, exempelvis. Och det säger jag inte bara för att han nyligen lämnade oss – jag var ett fan redan under Blue for two-tiden.

Men det imponerade föga, tydligen.

 


 

När Vilhelm Moberg 1949 utgav Utvandrarna utbröt debatt. I berättelsen förekommer ett citat från en av karaktärerna, Ulrika, riktat till en kyrkvärd som kallar henne hora:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann´ra?

 

Sådant sa man inte hursomhelst dåförtiden, inte ens i fiktionens värld. En samhällsdebattör, Ebbe Reuterdahl, kritiserade Moberg. Till saken hör att Ebbe var pingstvän och ansåg att de verkliga utvandrarna genom romanen skildrades som en samling perversa individer.

Konflikten kom att stå mellan kultur vs religion och var en del av en större moraldebatt.

Ebbe var så upprörd att han skrev debattartiklar och spred cirkulär (dåtidens motsvarighet till sociala medier) som han spred inte bara i Sverige utan också i de amerikanska svenskbygderna.

Det genomgående temat var att boken var att betrakta som ”smutslitteratur”.

Saken eskalerade till ett regelrätt debattkrig och Ebbe publicerade slutligen en artikel Vem har rätt? I litteraturfejden Moberg – Reuterdahl. En artikel som fick flera riksdagsmän så upprörda att någon krävde att Moberg skulle sättas i fängelse och en annan eldade upp boken.

Det offentliga Sverige följde kampen mellan de två. På debattsidorna stod Reuterdahl tämligen ensam – även dåtidens litteraturvetare och kulturskribenter ansåg boken vara litterärt betydande, moraliskt förkastlig eller inte. Paradoxalt nog bidrog konflikten till att boken blev en kommersiell framgång.

Idag minns ingen Ebbe medan Wilhelm är odödlig.

 


 

I helgen var det Åfest i stan.

Åfesten innebär östtyska karuseller, blingbling, langos och…Dolly Style. (Förlåt min surmagade inställning – typiskt mig att inte gilla Håkan Hellström, liksom). För Dotter 2 var detta i alla händelser en stor sak – hon kan låtarna.

Vi fick bra platser och hon intog bekvämt mina axlar under en halvtimmes tid.

 

Idolerna gör entré

 

Det var efter konserten problemen började. Med i sällskapet fanns en kamrat som firade födelsedag. Vi råkade alla efter konserten hamna i fel ände av autografskrivarkön men en vakt släppte som tur var in barnen också från det hållet.

Tills en barsk agent resolut meddelade att nu var det minsann slut med det. Vi befann oss plötsligt sist i kön på den andra, regelrätta, sidan. Dotter 2 och hennes kompisar, liksom förövrigt även Dotter 1, var besvikna.

Och vad gör man inte för sina barn?

Jag stegade sålunda raskt fram till vakten och sa som det var – med tillägget att vi hade ett födelsedagsbarn bland oss. Vi fick fri lejd av den barmhärtige. Sedan dök dock Häxan Surtant, förlåt, agenten, upp och menade att nehej, det här, det gick då rakt inte för sig.

Då klev Dotter 2 fram i ett sista försök att för sin vän (vännen hade överlämnat en teckning som hon gärna ville ha tillbaka med autograf) rädda situationen. Dolly Style, som bara hört agentens version, avspisade dock flickorna.

Besvikelse.

Dotter 2 kliver fram och vill att kompisen ska få en födelsdagsautograf men hindras av agent. Bandmedlem ställer upp på kort som kompensation.

 

Åter hemma framgick att det var jobbigt för Dotter 2 att ha, som hon upplevde det, grälat med sina idoler. Det hjälpte föga och intet hur mycket jag än försökte påtala det coola i att ha grälat med just Dolly Style.

Efter en sträng blick från barnens mor bytte jag taktik. Det samtalades länge.

Kontentan blev insikten att idoler kan vara storartade musiker men inte alltid lika storartade människor. Jag berättade upplysningsvis också om min egen idol Jussi och hans liv.

Vidare, fick jag nog till sist erkänna, var den ende som i någon mening gjort något fel i hela den här historien egentligen jag, hennes far. Och möjligen vakten. Varför, undrade Dotter 2.

Jo, jag chansade ju på att barnen skulle få gå före alla andra barn som lydigt (nåja) stod i kö och hade jag inte gjort som jag gjorde hade ju inget av allt detta hänt. Sedan analyserades ingående de olika bandmedlemmarnas agerande under händelseförloppet.

Det märkliga är att Dotter 2 faktiskt lät sig nöja med detta.

Sanningen är mitt vapen.

In hoc signo vinces.  

 


 

Ja, det är svårt.

Det enda man kan göra, antar jag, är att med jämna mellanrum plocka fram sina övertygelser ur sitt inre och syna dem. På så vis har man i alla fall  en hyfsad chans att då och då rensa ut lite gammal skåpmat som hunnit ruttna till fördomar.

Håkan Hellström kanske inte är så dum, när allt kommer omkring.

frågor till Sverige

Hej, Sverige.

Jag har några frågor av olika slag så jag vänder mig till dig.

 


 

Först en bagatell.

Jag såg nyligen filmen Arrival. Den var väl okej även om förhoppningarna nog var större än de som införlivades. (Som reservation ska tilläggas att jag möjligen var för trött när jag såg den).

Sedan dess har jag gått och grunnat över om förlagan till äjlienarnas språk i filmen är inspirerat av inkarikets skriftspråk quipu.

(En quipu bestod av många olika trådar i olika färger och på varje tråd knöts olika knutar. Genom olika kombinationer kunde inkakulturens byråkrater hantera stora mängder information om exempelvis skatter och egendomsinnehav i imperiet).

Det är konstigt, och lite spännande, hur det undermedvetna ger upphov till olika associationer. Kanske finns det någon cineast därute i landet som vet besked? Här är bilderna:

 

en quipu

äjliensarnas språk i filmen

 


 

Sverige: jag har noterat att vissa friskolor och grundskolor refererar till sina lärare som pedagoger. Inte ont i det, kanske. Men jag blir irriterad när någon (mig närstående) kallar mig det. Ofta i ett sammanhang som men du som ju är pedagog och allt borde väl kunna förklara detta…

En snabb titt på Wikipedia säger mig att pedagog kallas den som i sitt yrke använder sig av pedagogik i syfte att underlätta och befrämja inlärningen hos den undervisade. Pedagog var i antikens Aten namnet på den slav, som undervisade herrefamiljens barn.

Jag avstår från att vitsa om slavkontraktet som man kanske kan tycka sig (inte) ha undertecknat givet arbetsbördan. Tydligen betyder ordet att leda också. Jodå, led kan man bli. Ledd också kanske. Åt fel håll.

Eller hur, Sverige?

Jag tar mig samman och konstaterar att jag personligen inte ser mig som pedagog – och läser man definitionen ser man ju att det där med pedagogik kan gälla allehanda yrken.

Jag har läst en termin pedagogik som fristående kurs på universitetet men jag kan inte så här 23 år senare säga att jag minns vad den kursen handlade om. Ett minnesfragment är att Anatol Pikas höll i ett av momenten som handlade om mobbning.

Nej, jag är lärare – närmare bestämt gymnasielärare – i historia, samhällskunskap, kulturhistoria och religion. Dessa ämnen kan jag nog (på gymnasienivå) presentera ett hyfsat genomtänkt upplägg för.

Allt annat är tur och/eller bonus. En elev som jag uppmanade vara källkritisk även mot mig utformade sin källkritik på följande vis:

Läraren Fredrik Adolphson som utger sig för att vara historielärare. 

Huvudet på spiken. Trots våra burgna titlar är vi i slutändan väl inget annat än amatörskådespelare på livets alla-kan-själv-scen som hoppas på att inte bli avslöjade innan pjäsens slut.

 


 

Så, Sverige, till sist vill jag diskutera en allvarlig sak.

När jag programmerades politiskt, under 1980-talet, var motståndet mot det rasistiska samhället i Sydafrika, apartheid, en viktig sak. Sverige stödde motståndet i landet och inte minst statsminister Olof Palme var personligen engagerad.

(Ett av hans sista framträdanden var förövrigt på en gala i Scandinavium där 25 000 människor, artister med flera samlats i protest mot apartheid-regimen).

Alla var med på det tåget. Även om flera, främst moderater, inledningsvis var lite tveksamma till den där Nelson Mandela och att det inte ser så bra ut så här i historiens backspegel, så var alla med på tåget.

Så, Sverige, hur är det idag?

När jag iakttar nuet så ställer jag mig frågande inför engagemanget. Och det oavsett var någon har sin politiska hemvist. För hur kan man blunda för att hälften av människorna, kvinnorna, förtrycks i många länder. Till exempel i Saudiarabien.

Saudiarabien är ett land som deltar i ett blodigt krig (Jemen) och där den kvinnliga inhemska befolkningen saknar stora delar av de mänskliga rättigheterna. Precis så som det var i Sydafrika under apartheid, alltså.

Hur reagerar vår feministiska utrikespolitik på det? Utsätts landet för bojkotter? Inte.

Samlar det enade politiska etablissemanget till galor, möten eller bjuder in till protestmarscher? Icke.

Vad gör vi då? Jo, vi fortsätter att exportera vapen till saudierna och hemligstämplar hur vi röstade i omröstningen kring om landet skulle få sitta med i FN:s kvinnokommission.

Du, Sverige, vet du vad jag tror? Jag tror att vi röstade ja till det. Jag tror vår röst ingick i ett rävspel om affärer, tjänster och gentjänster. Fast vi har ingen lust att stå för det så vi hemligstämplar det istället.

Jag tror vi är rädda för att störa våra handelsintressen med saudierna så istället gör vi – ingenting. Nu har jag ju inga substantiella belägg för detta – det är bara som jag tror. Och jag har heller ingen koll på hur våra handelsintressen såg ut med Sydafrika på 1980-talet – så jag vet inte om jämförelsen haltar.

Näru, Sverige, det kanske bara är jag som håller på att bli gammal, eller nåt, men någon nationaldag känns det inte som jag har lust att fira.

Men ändå – det är varmt idag. Och jag har ett glas svalt glas rosévin framför mig. Barnen leker fridfullt fjärran från bomber och elände.

Så skål du gamla nation, du land som snart ska fixa en integration värd namnet, som ska stå upp mot förtryck inom och utom landets gränser och som sannolikt avskaffat monarkin inom en mandatperiod eller två.

Jag är trots allt tacksam över att få bo i dig.

black dog/bild 28 a-e

Black dog.

Det var så Winston Churchill kallade sina återkommande perioder av svårmod. Det har antagits att den stora talaren och ledaren led av någon form av bipolär sjukdom och att detta tillstånd faktiskt bidrog till hans framgångar.

Benämningen Black dog antyder att Churchill på samma tillgivna sätt såg på sina återkommande depressioner som man kan se på ett gammalt kärt husdjur. Alltså som en trogen, självklar följeslagare.

Vi bär kanske alla med oss våra metaforiska svarta hundar. Min är helt klart minnet av människor som lämnat alldeles förtidigt. Sommaren 2017 innebär en del tveksamma jubileum därvidlag.

Den 4:e juli är det 20 år sedan salig mor lämnade mig. 20 stormiga, lyckliga och händelserika år har förflutit. Men också 20 år av en ständig, dov, saknad.

Den 2:a juni, alltså den dag som detta skrivs, skulle min syster fyllt 40 år.

Jag uppmärksammar dessa båda händelser med några minnesbilder.

 


 

För bli lite klichéartad: den första bilden (nedan) är verkligen spot on salig mor. Så här såg hon nästan alltid ut. Jag behöver ingen annan bild för att minnas henne och jag har den alltid inom räckhåll.

Jag lyfter också fram ur minnet ett citat som bara är några år gammalt. Det var en kväll efter att jag hade uppträtt för en damförening här i stan där salig mor en gång var medlem. Efter framförandet kom en kvinna fram och tackade:

Tack för att jag fick minnas Anita. Du har hennes ljus i dig.

Det kan vara bland det finaste någon okänd sagt till mig.

 

 


 

Helena. Idag skulle du fyllt 40 år. Det hade firats stort, är jag säker på!

Men för mig var du inte enbart Party-Helle i boa och glitter. För mig var du också en person som jag hade ett särskilt band till. Om jag på något sätt tyckte att jag svek dig så var det nog att jag inte fanns bättre till hands när du började plugga i Uppsala.

Men det slutade ju så bra det kunde i det du gick i mammas fotspår.

De två följande bilderna är typiska. I källaren hos släkten i Göteborg eller i vårt hus på Engelbrektsgatan. Min klädsel på bild 2, jeans och scarf, är väl dock något tveksam, kanske.

Den sista bilden är tagen i vuxen ålder av en professionell fotograf: Anders G Warne och jag hoppas den kan få ligga kvar.

 

 

 

 

 


 

Mamma finns alltid med mig varför jag idag tänker mest på dig, Helena. Och jag föredrar att uppmärksamma födelsedagar framför dödsdagar. Jag sluter ögonen för en stund – och ser dig framför mig.

Jag ser dig en solig men blåsig dag på Styrsö i din morgonrock, framåtlutad i blåsten stretar du målmedvetet på mot morgonbadet.

Ett särskilt fint minne är när jag ser dig fem år gammal på gården Luras i Grangärde med händerna för öronen och ögonen hårt hopknipna nervöst vaggades fram och tillbaka. Jag kramade om dig och du blev åter lugnad från den inbillade faran, vad den nu kunde bestått i.

Jag ser dig som tonåring ligga på din säng och kasta en liten boll upp och ner, jag ser dig servera bacon på ett frukosthak i Dorking, jag ser dig njuta bekvämt avslappnad i en solstol och jag ser dig med ett av mina barn i famnen på dopdagen.

Till sist jag ser jag dig svårt sjuk, men ack så tapper, på en sjukhussäng inväntande det oundvikliga slutet. Jag minns att jag gjort vad som helst för dig då, om jag kunnat.

Det slår mig också så här i efterhand att jag i mina minnesbilder hela tiden ser dig leende.

Slutligen ser jag oss båda under de minuter vi fick ensamma tillsammans, utan sjukpersonal, talrika vänner eller andra familjemedlemmar, under din sista tid. Vi fick en stund att se varandra i ögonen, kramas och säga de där förlösande orden: det är okej.

Allt som varit och att du snart inte finns mer.

Det är okej, sa vi. Mer behövdes inte.

Vilket värdigt slut, ändå. Så fint, så starkt.

För det kommer jag alltid älska dig på samma sätt som jag tänker på vår mamma. Så länge jag finns finns du. Så länge mina barn och kanske deras barn finns, finns vi – både du och jag.

Sen kan det kvitta lika, kanske.

 


 

Släkten följa släkten gång. En av mina döttrar heter delvis som sin farmor och den andra delvis som sin faster.

Jag hävdar att det faktiskt inte enbart är dåligt att ha sällskap av en black dog genom livet. Man lär sig att leva, hantera och vårda den. Man lär sig samtala med den, plocka fram vackra minnen, som de jag beskrivit och publicerat ovan, som sällskap på vägen framåt.

Winston Churchills benämning på ett svårmod på, och emellanåt över, gränsen till sjukdom är mycket insiktsfull.

Jag avslutar med en bild från den finfina restaurangen Två Rum och Kök. Den måste vara tagen på Helenas 25-årsdag. Så måste det vara eftersom 30-årsdagen firade vi ute på Fjäderholmarna i Stockholms skärgård.

Malin tog den här bilden och jag, förutom det faktum att jag ser ut som ringaren i Notre Dame, gillar den. Vi är så glada, mätta och, för att låta nästan makabert cynisk, levande.

Hur det än är med svarta hundar och grejer så föredrar jag att göra som benämningen löd i kamerans begynnelse: att ibland frysa tiden.

Men jag lever i nuet. Och det är banne mig helt okej.

Men idag minns och tänker jag på henne som inte fick fylla 40 år.

Leve du.