Rimlighet

Ideologi är en samling idéer som förklarar hur framtiden kan komma att se ut om man följer dessa. Politik är konkreta beslut och åtgärder som omsätter den teoretiska ideologin till praktisk verklighet.

Vare sig ideologi eller politik är vetenskap. Är det vetenskap man vill ha får man vända sig till statskunskapen (många politiker på högre nivåer har studerat statskunskap och ekonomi). Men jag vill påstå (såklart) att också historia är viktigt eftersom erfarenheten tjänar oss väl när beslut ska fattas och politik utformas.

I dagens samhällsdebatt använder många debattörer sig av formuleringen forskning visar att…. Detta gör mig lite irriterad. Skälet, att vilja tillföra tyngd till sin argumentation, kan man ju förstå om än inte sympatisera med.

Argumentationssättet bidrar till den faktaresistens som enligt vissa idag råder. Om universitetens nivå sjunker sker det samma i skolans olika stadier. Om vem som helst är fri att hänvisa till forskning utan att styrka sina påståenden handlar snart samhällsklimatet om vem som skriker högst.

Under 1900-talet vann vetenskapen insteg på religionens bekostnad. Religion blev i ett sekulärt samhälle en privatsak. Idag tycks det mig som den trenden är på väg att vända. Jag påstår detta utan att ha belägg eller hänvisa till religionssociologisk forskning på området.

Men jag håller med om att faktaresistensen är tydlig på sina håll. Jag märker att gymnasieungdomarna ännu i tredje årskursen inte använder sig av icke-internetbaserade källor när de ska genomföra en uppgift.

Två tredjedelar av mina elever förmår inte fullt ut ta till sig begreppet källkritik. Att ha en referensförteckning fungerar. Att övergripande resonera om källor likaså. Att gå in och värdera individuella källor – nej, där tar det ofta stopp.

Kanske för att allt ska gå så fort, nuförtiden.

Wikipedia. Mimers Brunn. Och nu senast företaget Spökskrivarna som ogenerat och öppet erbjuder sina tjänster på nätet: vi skriver skolarbeten åt alla och en var som är villiga att betala sig ur magister Adolphsons knepiga uppsatsuppgifter. 

But never bullshit a bullshitter. Nej, jag har själv aldrig fuskat. Men jag har mina metoder för att se igenom elevfusk/plagiat. Du, det här ordet ”ibidem” du skrivit – vad betyder det? Man kan få många ganska underhållande svar.

Problemet är att sedan, efter påkommet fusk, händer…ingenting. Det finns inga sanktioner att ta till överhuvudtaget. Jag måste ge eleven ny chans. Och sedan ännu en. Och så rullar nästa vagnslast genvägsbenägna unga medborgare ut i världen.

Sedan ska de snabbt som tusan ta sig igenom universitetet. Klart Dick Harrison blir förbannad. (Han börjar förövrigt knappa in lite på Peter Englund som min favorithistoriker).

Var det månne bättre förr? Fusk min herre, fusk!

Sedan har vi föräldrarna. Många kollegor vittnar om långa och truliga samtal med föräldrar som på olika sätt försöker komma åt sitt barns problem genom att undergräva eller ifrågasätta lärarens kompetens eller professionalitet.

Arbetsgivare och lärare på universitet och högskolor vittnar om föräldrar som hänger över axeln på de unga… 25-åringarna. Hur ska man kunna utveckla kreativa förmågor som källkritik under dylika omständigheter?

Min uppfattning är att vi går mot ett samhälle som trivialiserar kunskap, anser att fakta är färskvara och som uppmuntrar snabb utveckling. Men all kunskap måste vara vetenskaplig och erfarenhetsbaserad. Och sådant tar tid. Både att utveckla och att genomföra.

Alternativet är förlora kampen mot historierevisionister och andra extremister.

Ideologi och politik är alltså värdegrundsbaserade företeelser. Frågan man måste ställa sig är om det beslut man ska ta är rimligt över tid.

Rent logiskt kan man fundera över om någon nyanländ migrant inte har samma rätt till välfärd som farmor och farfar som bott, strävat och betalat sin skatt hela sina liv i det aktuella landet.

Eller undersöka den nyanlände in på bara kroppen (kanske till och med inuti kroppen som under Förintelsen) i jakten på ägodelar vars sammanlagda värde avgör hur mycket välfärd hen har rätt till.

Mot dessa exempel kan man ställa förslaget att vi alla går ner i välfärd för att den ska räcka till fler. Eller utforma den på annat sätt. Vill man inte ha ett A och ett B-lag bland befolkningen kanske det senare alternativet känns rimligare. Det motsatta synsättet är: vi har inte råd att ta hand om alla nyanlända.

Fakta (som exempelvis hur ytterst få bland världens alla flyktingar som kommer till Sverige) har det här sammanhanget inget med saken att göra – det är värdegrunden som avgör beslutet.

Historien hjälper kanske lite. Om Sverige skulle hjälpt flyktingar på plats under den nazityska ockupationen av Norge 1940 hade vi alltså kört flyende norrmän tillbaka och försökt prata med Quisling om saken.

Det finns forskning som visar att det är bra att blanda individer i skolan eftersom de studiestarka/motiverade lyfter de svaga. Samtidigt kan jag minnas min egen skolgång och hur frustrerande det var att leva i 70-talets svenska enhetsnorm. Hur svårt det var att på en del plan vara lite annorlunda.

Jag är kluven.

Men för att väva ihop denna något förvirrande bloggpost tänker jag att man kan ta det som var bra med 70-talets skola och blanda med dagens. Att vi som har det bra kan dela med oss lite av skola, vård och omsorg.

Som lärare skulle jag vilja ha något färre klasser, mer tid till varje elev och själva undervisningen och, kanske, lite mer respekt för min yrkesutövning. Å andra sidan: respekt får man inte bara. Den förtjänar man.

 

Så jag antar att det jag frågar efter är ytterligare tid. För mig, migranten och samhället.

John Winthrop

En välkänd, nästan mytisk, figur i amerikansk historia är John Winthrop.

År 1630 ledde han den första resan med migranter från England till det som senare skulle bli USA. Han räknas allmänt som den förste engelske invandraren till Amerika genom grundandet av kolonin Massachusetts – den första större bosättningen i det som i dag heter New England.

John Winthrop var ingen typisk migrant med dagens mått mätt då han var både förmögen och välutbildad. Han blev kolonins ledare under de första 20 åren, skrev mycket och organiserade ”staden på kullen”. Hans vision för Massachusetts utformning och framtid inspirerade även kommande kolonier och bosättare.

Så vitt jag förstår var han både religiöst och politiskt konservativ och saker vi idag räknar som självklara demokratiska rättigheter var inte något alla skulle ha tillgång till under John Winthrops styre.

På det viset var han sprungen ur 1600-talets europeiska adels- och envälden och möjligen kan man, om man vill, koppla ihop det republikanska partiets tankegods med detta arv.

John Winthrops son bidrog till grundandet av kolonin i Connecticut och även här påverkade han konstitutionen. Hans tankar påverkar än i dag den politiska debatten och tänkandet i USA.

Finns det en motsättning mellan att vilja att samhället ska ta hand om utsatta, behövande människor och att förespråka en mindre utvecklad statlig välfärdsstat? Jag påstår att denna frågeställning sammanfattar debatten i Sverige sedan demokratins genombrott. Socialdemokraterna har i stort sett alltid vunnit idé-striden och därmed valen.

Idag faller S på sätt och vis själva offer på samma slagfält eftersom det är en S/MP-regering som står för åtstramningarna i humaniteten – jag tänker främst på id-kontrollerna vid våra gränser.

Frågan är om det inte är dags att överge socialdemokratin helt och hållet som politiskt projekt i Sverige. Alla kallar sig ju liberala i en eller annan form nuförtiden (något som fått Folkpartiet att i något som nästan liknar desperation byta namn eftersom de anser sig, med viss rätt, vara originalet).

Socialdemokratin är död som stormakt. Den har bara inte insett det än.

Jag ser fenomenet med alla flyktingar som nu kommer till Sverige som en historisk möjlighet – en chans av episka dimensioner. Framtida generationer kommer att, om vi hanterar situationen väl, se tillbaka på den svenska historien och om vår tid i bästa Churchill-anda säga att this was their finest hour.

För att kunna utnyttja denna gigantiska möjlighet måste vi kunna tänka oss att överge en samhällsmodell som i stort sett fortfarande efter 85 år bygger på samma socialdemokratiska vision om hur ett välfärdssamhälle ska se ut.

Det är inte bra. Samhällen måste förändra sig. Och det gör samhällen.

Men vi måste överge futtiga tankar om systemkollaps, rädsla för att vi inte ska klara att ta hand om alla, och genast sluta med den bedrövliga hanteringen av människor genom att i månader, år, hålla dem instängda och sysslolösa på asylboenden.

Vid sådana här resonemang reser genast en stor del av etablissemanget ragg inför det potentiella högerspöket. Men häng med ett tag till. (Som om etablissemanget skulle läsa min blogg. Ursäkta högmodet).

Nästa år säger Migrationsverkets prognos att flyktingströmmen till Europa kommer att öka med två tredjedelar. Schengen, och därmed EU, riskerar att falla sönder och återgå till nationalstater som stänger sina gränser. Det sker redan. Varje land för sig självt. Men vad händer då? Ska italienarna och grekerna stå med båthakar och knuffa tillbaka alla båtar ut i havet?

Jag kan inte överblicka vad en snabb fred i Syrien skulle innebära. Men jag håller fast i min övertygelse i att alla dessa människor som kommer till Europa och Sverige innebär en jättechans – om vi kan acceptera ett samhälle där människor har det olika, gör olika val och lever olika liv.

Så som det redan är, egentligen.

Mänsklig civilisation bygger på att människor genom historien tillsammans skapat samhällen och civilisationer. Människor följde John Winthrop över havet. Människor lyssnade när han presenterade utkast på hur den Nya Världen skulle kunna utformas.

Varför skulle den största invandringen i Sveriges historia vara något annat än ett gyllene tillfälle för oss som land, världsdel och mänsklighet? Sapiens betyder tänkande. Filosofi betyder kärlek till visdomFinns det en sanning utanför mina egna tankar? Ja, det gör ju det.

Ett personligt problem är att jag ofta för teoretiska resonemang och sällan kommer med konkreta förslag. Men den här gången har jag faktiskt några. Låt mig sammanfatta hur jag ser på denna historiska möjlighet som ligger precis framför oss:

Det krävs krafttag, visst. Tankarna rör sig närmst till politiker som den amerikanske presidenteden Roosevelt och hans New Deal. Det är den storleken på politiker och politik som krävs. Alltså: Låna (Sveriges ekonomi och kreditvärdighet är god) väldigt mycket pengar och bygg ett nytt miljonprogram. Börja genast.

Ge kommunerna full och rejäl ersättning med statliga medel för mottagandets olika krav i skola, vård och omsorger.

Avskaffa, eller reglera kraftigt, det fria skolvalet. Utbildning är en statlig angelägenhet och integration på allehanda plan fungerar bäst om man blandar olika grupper av människor. Detta har förövrigt stöd i forskning.

Avreglera vården helt och släpp in fria aktörer under statlig kontroll. Inte med USA som förebild – alla ska ha rätt till vård. Något måste dock göras om man beaktar hur landstingen idag fungerar. Socialdemokratin har styrt landstinget Dalarna sedan 1920-talet. Det går inte bra, för att underdriva, alltså kan man se systemskiftet jag föreslår som en praktisk möjlighet att fasa ut socialdemokraterna enligt ovan förda resonemang.

När alla dessa invandrade människor kommer igång med sina liv, har någonstans att bo, arbeten och samhället är lugnare igen, hur skulle detta inte kunna bli något bra? Jag kan verkligen inte se det på något annat sätt.

Nåja, drömma får man. Det, får man förmoda, gjorde även John Winthrop.

 

Relaterade blogginlägg:

Den rådande uppfattningen

Ond cirkel

 

Lite lojt har jag följt nyheten om att SAAB (eller Nevs som företaget heter nuförtiden) i Trollhättan fått en jätteorder värd miljarder på elbilar från ett, vad det verkar, skumraskföretag i Kina.

Jag säger att företaget verkar lite skumt eftersom det vid efterforskning inte stod att finna på den adress man uppgivit. Men Nevs säger att allt är väl. Nå, då så.

Det moraliska dilemmat rör emellertid något annat – nämligen huruvida man överhuvudtaget ska göra affärer med Kina. En regim med inte helt fräsch syn på det här med mänskliga rättigheter, som bekant.

Å andra sidan släpper landet ut mest fossila bränslen i världen så börjar 1 miljard kineser åka elbil är ju det något bra för alla på planeten.

Ett etiskt dilemma, som sagt.


 

Hitler var vansinnig. Detta är känt.

Mindre känt för en större allmänhet är att han planerade en gigantisk huvudstad, Germania, tänkt att ersätta Berlin, i sitt drömda tusenåriga världsherravälde. Planerna var faktiskt helt groteskt bisarra till och med för en sådan totalt vansinnig människa som Hitler.

Läs mer om ämnet här eller här.

Detta var drömmar Hitler närt redan som ung konststuderande i Wien och som diktator i en av världens starkaste ekonomier och ett av världens mest tekniskt utvecklande länder kunde han på 1930-talet börja realisera sitt vansinniga drömprojekt med hjälp av arkitekten Albert Speer. 

I centrum av denna världens största stad skulle, vid Adolf Hitler plaz, (självfallet) världens största byggnad, Volkshalle, ligga. Inspirerad av Peterskyrkan i Rom, men givetvis betydligt större, skulle byggnaden rymma nästan 200 000 människor.

Huvudstaden skulle byggas utav ett bestående och magnifikt material och efter att Hitler sett sig om kring föll valet på svensk granit som beställdes från Bohuslän. Med dagens penningvärde var detta en enorm affär för Sverige.

Hitler blev nämligen förtjust i den bohuslänska graniten och den norska labradorstenen (som fraktades till norra Bohuslän och bearbetades). Stenen skulle utgöra stommen i en stad som skulle stå i evig tid.

Kanske med det romerska imperiets huvudstad som förebild skulle Berlin med hjälp av svensk granit förvandlas till Germania och en rad andra tyska städer byggas om till pampiga segermonument med gigantiska paradgator och storslagna byggnader.

 

Hitler och Speer iakttar en modell av Germania

 

Dokument undertecknades, allt beställdes och de svenska stenhuggarna i Bohuslän började hugga granitblock. Leveranserna, som var tänkta att pågå i 10 år (själva staden skulle vara klar 1950) påbörjades.

Men efter att de tyska motgångarna i kriget började så stoppades leveranserna 1943. Produktionen i Sverige fortsatte fram till 1945 eftersom tyskarna fortsatte att betala. Hitler ville väl inte i brådrasket ge upp sin dröm.

Stenen som producerades men inte exporterade lades istället på hög runt om i norra Bohuslän.

 

 

Stenhuggarna i Bohuslän ställdes under 1940-talet inför samma dilemma som biltillverkarna i Trollhättan idag. Å ena sidan arbetstillfällen, inkomster och bättre klimat, å andra sidan potentiellt stärka en totalitär regim.

I en dokumentär på SVT kommenterade en av stenhuggarna att ämnet var känsligt i barndomshemmet. Föräldrarna valde tystnaden eftersom man inte gillade att arbeta för Hitler men insåg att inkomsten behövdes i familjen.

Den sten som aldrig hämtades återköptes av stenföretagen men därefter blev den liggande. Från 1970-talet började den användas runt om i landskapet: som sittplatser och andra utsmyckningar i gatubilden.

De flesta som tar sig en vilostund på en sten i Lysekil vet inte vad de sitter på för sten. Och kanske spelar det heller ingen roll. Kanske är det en bra sak att en massa elbilar från Trollhättan rullar omkring i Kina om ett par år.

Till skillnad från Nazityskland är det normala, sett över en 3000-årsperiod, att Kina är en ekonomisk och politisk stormakt.

Sverige hade inte varit ett av efterkrigstidens rikaste länder, med en oerhört generös välfärd, om vi inte gjort affärer med Nazityskland och hållit oss utanför kriget. Sedan dess har vi exporterat vapen till Indien (Boforsaffären) övervägt att bygga vapenfabrik till Saudiarabien och sålt avancerade vapensystem till militärdiktaturen i Thailand.

För att nämna ett axplock.

Tänk om vi genom att stödja krigsförande skurknationer som förtrycker sitt eget och andra folk får ekonomiska muskler att ta emot många fler flyktingar än vi gör idag? Flyktingmotståndarna använder ofta ekonomiska argument, har jag uppfattat.

Så varför skulle vi inte sälja elbilar till Kina?

Money talks. Plain and simple.

Det är en historiens onda cirkel.


 

Edit 21/1 2017:

Nu är vi där, igen. Cirkeln.

Kina vill göra enorma investeringar i Lysekil. Bland annat vill man bygga en ny hamn. Planerna har presenterats för kommunledningen – nu kräver kineserna svar från kommunen inom tio dagar.

Det handlar om investeringar på flera platser i Lysekil. Man vill bygga en helt ny hamn i Brofjorden som skulle användas för att ta emot större containerfartyg. Enligt den kinesiska parten är tanken att Lysekil i framtiden ta emot stora mängder gods.

Det handlar också om investeringar i järnväg, motorväg och en bro över Gullmaren. Man nämner också en ny järnväg ut till Lyse och den nya hamnen. I sin presentation nämns även investeringar i sjukhus, skola och äldreomsorg.

Många som tagit del av presentationen vill inte kommentera på grund av att det är i ett tidigt skede. Kommunalrådet Jan-Olof Johansson (S) är positiv inför den stora investeringen. Vissa är dock emot.

Lyssna på inslaget här. (Studio Ett)

Varför återkommer lilla Lysekil i sammanhanget, funderar jag. Slump? Antagligen.

Personligen är jag nog inte tillräckligt mycket kapitalist för att tro på att ondskan blir snäll om man handlar med den. Jag tror i och för sig inte att ondskan blir bättre av att man skjuter på den heller. Är Kina ondskan, förresten?

Som framgår av reportaget tror även jag det verkar vettigt att följa sina egna demokratiska regler oavsett vad det handlar om.

Lyckolandet

Idag är mitt 45:e år fullbordat.

Vi firade med att i helgen åka till Stockholm. Jag fick göra allt det jag älskar: äta råbiff på Operakällarens bakficka, handla på NK, bo på hotell Diplomat och på söndagen gick familjen på barnteater, Snövit, på Maxim.

Man har det allt rätt bra, vid en jämförelse.

Det lustiga är att jag under resan ner lyssnade på Niklas Strömstedts omtalade låt han framförde i Så mycket bättre.

Alla människor – det är vi, sjöng han.

När han i lördags klev in på den aktuella bakfickan tänkte jag först, under inflytande av någon sorts lantlig kändisnoja, gå fram och säga att jag gillade hans låt. Detta händer väl inte allt för ofta (att jag gillar hans låt, alltså).

Sedan bestämde jag mig för att låta killen vara ifred. Han käkade ju också lördagslunch, när allt kom omkring. Istället ägnade jag en tanke åt alla dessa människor som genom historien rört på sig.

Sedan jag lyssnade på Vetenskapsradion Historia om Swede Hollow – svenskslummen i Chicago – (det finns en artikel i DN också) brukar jag återkommande ta upp temat i mina kurser.

Utgångspunkten är att 1,3 miljoner svenskar (bland annat släktingar till mig), och förövrigt många fler miljoner människor från resten av Europa, utvandrat till USA. De flydde från en hård tillvaro mot drömmarnas horisont och många dukade under på vägen eller mötte en framtid som inte stod tillvaron de lämnat långt efter.

Området där svenskarna höll till i Chicago präglades av uppfattningen att svenskar är kriminella, våldsamma, luktar illa och går inte att prata med. Håll dig borta från svensk-slummen om du inte vill få en kniv i ryggen.

Parallellen till tiggarna på våra gator blir uppenbar för eleverna.

Ett annat exempel är de så kallade Kirunasvenskarna som på 1920- och 30-talen utvandrade till Sovjet. De emigrerade av ideologisk övertygelse för att vara med och bygga det fullbordade kommunistiska samhället.

De sökte paradiset.

Men Stalin mötte dem med stor misstänksamhet och istället för det klasslösa lyckolandet blev tvångsarbete eller avrättning i många fall konsekvensen. De få som lyckades återvända till Sverige fick det svårt även vid hemkomsten till Kiruna.

Sedan har vi ju vikingarna förstås. I många fall rörde det sig om våghalsiga ungdomar som ansåg att en resa över havet mot ett okänt öde var bättre än att svälta, eller lida på andra sätt, hemma i norden.

Fast de hade ju egna sjödugliga båtar, åtminstone.

Det är inte konstigt att så många människor idag flyr. Inte minst med tanke på hur liten planeten blivit.

För det första har mänskligheten alltid gjort så när levnadsbetingelserna stått på minusskalan och för det andra är det inte den besuttnas privilegium att flytta på sig. Det kan idag nästan alla göra. Åtminstone kan de försöka.

Om det är så att vi faktiskt blivit för många individer här på gamla Tellus, för att vi ska kunna tvinga människor som inte vill att stanna där de befinner sig, får vi nog ta ett större kollektivt ansvar för att se till att livsbetingelserna där dessa människor lever är drägliga.

Oj. Det var en lång mening.

I år tänkte jag – med anledning av flyktingkatastrofen – bygga ut temat i undervisningen. För jag tycker att utbildning måste hänga i hop med verkligheten.

Planen är att eleverna ska lyssna på inslaget i radion, läsa artikeln, kanske se Troells filmatisering av Utvandrarna samt möjligen se/lyssna på Kristina från Duvemåla. Sedan kan man på olika sätt koppla detta med dagens situation för flyende.

Jag fick idén när vi jobbade med att analysera filmen Casablanca. Det är ju i Nordafrika den filmen utspelar sig när en massa (vita) människor inväntar möjligheten att fly från kriget över havet till säkerheten.

Tyvärr fick jag inte med skolledningen på att göra det till en temadag för hela skolan med alla ämnen inblandade, men att själv jobba inom mina ämnen funkar ju det med. Det bästa är att man lär sig så mycket själv – jag måste åter få säga det: jag har ett fantastiskt yrke.

Det är så sant som det en gång är sagt: skam den som ger sig.

Här som där. Nu som då.

Kanske kan man kan lägga till salig mors gamla ordstäv: Den som börjat har gjort hälften. 

Sisyfos 2.0.

År 46 ser på avstånd bra ut. Iallafall för mig som vit, heterosexuell, europeisk medelklass. Jag har det bättre än flera miljarder människor. Eller, om man så vill, bättre än 90% av planetens befolkning.

Alla människor, det är vi.

Tack för all uppvaktning via de sociala medierna, IRL och på andra sätt! Ni är allt för snälla, alla människor därute!

Offerkofta

#SDinformerar är verkligen jätterolig.

Hello – in Sweden we have a word – offerkofta – so dont come here 

Humor funkar ju nästan alltid men om man vill få en publik att fatta sympati för sig eller sin sak finns det några klassiska ticks. Det mest grundläggande är att försöka väcka medlidande. Antagligen för att omgivningens medlidande är så användbart.

En sak som ofta framkallar medlidande är att tala om tur och otur. Om man jämför hur bra man en gång hade det med hur dåligt man har det nu framgår poängen tydligt. Exempel:

  1. En bild på en normal medelklass-familj i Syrien före kriget varvas med samma familj som istället kämpar för sina liv på medelhavet.
  2. Tiggaren utanför ICA som visar upp en bild på sina svältande barn samtidigt som du passerar förbi med dina egna barn på väg in att införskaffa fredagsmyset.
  3. Sverigedemokraten som jämför Sveriges välfärdssystem förr och nu med sin egen farmor som exempel.

Dessa exempel kan man sedan gå vidare med och förklara vilka följderna blir om publiken inte gör något åt den nuvarande, alltså den dåliga, situationen.

Genom att i fall 1 och 3 försöka övertyga opinionen om vad det kan få för konsekvenser om den inte gör något använder de argumenterande, på helt olika sätt, medlidandet som retoriskt medel.

(Anledningen till 2:an inte passar så väl är att det är svårt att argumentera, oavsett om man kan språket eller ej, för egen direkt vinning även om behovet är uppenbart och omedelbart.)

Bilden man försöker sätta säger att underlåtelse att reagera omedelbart leder till svåra konsekvenser inte bara för åhörarna personligen utan även för föräldrar, barn, släktingar och vänner.

Den som lyssnar på debatter idag har säkert hört att den argumenterade sällan pratar direkt om sig själv utan vill mena att det är om andra – exempelvis närstående eller (det man ser som) svenskarna – som ens oro handlar.

Det handlar alltså om att väcka medlidande för genom andras medlidande når man enklare och oftare (men inte alltid) sina mål. Det behöver inte handla om cynism men det kan göra det. Oavsett om försöken att väcka medlidande är avsiktliga eller inte:

Genom att lyfta fram den eventuella mildhet, medmänsklighet och det medlidande som man själv tidigare visat andra hoppas man nu väcka sympati och medlidande.

Genom påståenden att man alltid eller under lång kämpat mot orättvisor och övergrepp, genom att klaga över sitt öde, otur eller det orättvisa bemötande man tidigare fått utstå försöker man vädja till publikens känslor.

Och för att ytterligare förstärka sin trovärdighet argumenterar man för att bara man får (ännu) en chans, bara en enda liten gnutta utrymme, så kommer man i framtiden att visa sig värd förtroendet och uppvisa bra egenskaper och förmåga att uthärda motgångar tillsammans med publiken. 

Det blir alltså bra för åhörarna längre fram om de visar medlidande nu.

Denna antika grundskolning i retorik fungerar fortfarande.

  1. Aldrig har väl så många engagerat sig i flyktingars öden.
  2. Och trots att tiggarna på våra gator får utstå både spott och spe ser många av dem svenskarna som ett generöst och givmilt folk.
  3. Mig veterligt har inget svenskt parti – eller utländskt (NSDAP undantaget) – så framgångsrikt utnyttjat offerkoftan.

Men vi måste kanske också minnas romarnas sista råd till den som ber offentligheten om medlidande:

Vädjan om medlidande bör vara kortfattad ty inget torkar fortare än en tår

Referenser:

AD HERENNIUM – Retorikförlaget 2009

6/6 1944

En sak jag trots allt gillar med Folkpartiet är inställningen till EU och NATO.

Däremot gillar jag inte krig – men hur kan man på allvar jämföra NATO med Putin och försvara den ryske diktatorn med påståendet att ryssarna skulle vara trängda av EU/NATO?

Jahaaa! Ja, men då så!

Hörrni Nato-motståndare – har ni glömt er historia? Är vi verkligen så olika danskar och norrmän att ett medlemskap vore omöjligt? Nej – det håller inte. Jag tar min utgångspunkt för detta ställningstagande den 6:e juni 1944. Alltså dagen D.

Operation Overlord, som täcknamnet löd, är världens största militära operation. Under ett dygn skulle en invasionsstyrka bestående av cirka 175 000 soldater, utrustning, stödtrupper, tross och fordon flyttas över engelska kanalen.

Vi pratar om 5000 fartyg och 11000 flygplan. Man kan ju tänka sig dånet från alla motorer. Nazisterna hade stampat fram de sista resurserna ur Tyskland och sina ockuperade områden till sin försvarslinje som benämndes Atlantvallen.

Winston Churchill kallade händelsen det svåraste som gjorts.

Jag har besökt både tyska och allierade krigskyrkogårdar i Normandie. Det framgår av gravstenarna att de tyska soldaterna är mycket unga. Ofta gick det inte ens att fastställa identiteten.

Eine deutsche soldaten

Zwei deutsche soldaten

Tyska krigskyrkogården i Normandie

Denna avgörande krigsinsats hade varit omöjlig utan USA:s hjälp. USA:s insatser i samband med båda världskrigen är ovärderliga för det fria Europas utveckling under 1900-talet.

Man kan ju jämföra Sovjet och USA:s agerande under kriget. Och efter kriget. USA:s insatser under andra världskriget är centrala för EU:s framväxt. EU hade i princip varit omöjligt utan USA.

Så varför framhärdar ni, NATO-motståndare? Till och med Vänstern och MP är ju numera relativt okej med EU. Nästan, iallafall.

Jag läste nyligen Per Ahlmarks memoarer. Han tycker att vi borde fira nationaldag den 6:e juni. Inte till minne av Gustav Vasas trontillträde 1523 i Strängnäs eller för att minnas grundlagen från 1809 – han vill fira nationaldagen till minne av Dagen D den 6:e juni 1944.

Det var bland annat tack vare denna händelse vi i Sverige kunde fortsätta vara ett fritt land. Det var tack vare denna insats många andra europeiska länder också kunde det och det var alltså tack vare denna händelse EU kunde bildas och i förlängningen därmed – ännu fler fria länder.

Sovjet, senare Ryssland, alltid har stått emot den här utvecklingen. Fördröjt den. Försvårat den. Och det fortsätter Putin med. Han gör det i detta nu.

Stalin använde Röda armens position efter andra världskrigets slut att befästa sitt inflytande och bilda över ofria lydstater – det vi lite vårdslöst kallat Östeuropa eller Östblocket.

Stalins definition av demokrati skilde sig från amerikanernas och Europas.

Det är detta sovjetiska imperium som Putin söker återskapa.

USA har gjort många dumheter. Atombomberna över Japan och Vietnamkriget är kanske de värsta exemplen. Men man bör nog se EU/NATO som det bästa vi för ögonblicket har – alltså det i allmänhet goda.

Man får väl passa på att drämma till med några engelskspråkiga floskler:

either you’re in or you’re out

better safe than sorry

För det förhåller sig så här: Antingen har man ett starkt eget försvar och det kräver vapenexport. Då hamnar ens vapen förr eller senare i skurkaktiga diktaturhänder. I Saudiarabien. I Thailand. Hur trist det än är så förhåller det sig på det sättet.

Alternativet är att gå med i NATO. För det är den goda sidan. Den fria sidan. Då behöver man visserligen också en viss standard på sitt försvar (men man kan nischa sig).

USA har som sagt gjort dåliga saker, visst. Men det är lättare att styra jänkarna om man sitter med vid bordet. Och hur bra går det förresten att kasta pennor på Putin? Ledaren för ett land som beskriver Sverige som en nation av ryss-hatare, att vi svenskar är bittra och vill hämnas förlusten vid Poltava samt Carl Bildt som CIA-agent?

När jag betänker alternativen kommer jag fram till att jag vill fortsätta vara en del av den  västerländska liberala demokratin. Alltså föredrar jag ett större NATO med Sverige som medlem.

Det borde vara rätt självklart, egentligen.

Over and out – idiot

Jag vänder mig i detta blogginlägg till dem som i det senaste valet lagt sin röst specifikt på mig. Ni är ju ändå några stycken.

Det kan hända att det som härmed meddelas kommer plötsligt. Men det gör det inte. Man kan möjligen säga att den senaste utvecklingen i världen skyndat på beslutet. Att ingen i KF, eller ens i mitt eget parti, reagerade på det här bidrog definitivt till att jag förlorade tilltro till det politiska systemet och vad jag kunde utföra inom det.

Jag vill härmed be er alla om ursäkt men efter en lång process (flera år egentligen) har jag kommit till slutsatsen att jag inte känner mig hemma i Folkpartiet längre. Jag fattade beslutet under förra veckan som jag tillbringade på en länge emotsedd semester.

Jag har varit medlem i Folkpartiet sedan 2005 men inte ordentligt aktiv förrän inför valet 2010. När jag blev tillfrågad om jag ville bli ordförande för lokalavdelningen var ett av argumenten att jag därigenom skulle få en plattform för att kunna påverka partiets politik.

Så har det inte blivit i någon större omfattning.

Jag uppfattar partiets lokalavdelning i Falun som en grupp som har trevligt tillsammans men som inte samarbetar effektivt. Vi verkar inte ha samma mål utan handlar mer om en grupp individer som agerar efter eget huvud och (i bästa fall) informerar om tagna mått och steg i efterhand.

Ofta finner jag mig ensam i mina åsikter och ställningstaganden. Exempelvis har jag flera gånger skrivit debattartiklar och insändare och då erbjudit andra att vara medförfattare men ingen har nappat eller erbjudit mig detsamma.

Ofta hamnar jag – om inte i konflikt så – inte i samförstånd internt i partiet. Det säger ju något om mig personligen men också om kombinationen Adolphson/Folkpartiet.

När jag ser tillbaka på de här 10 åren av lysrörsmöten – vad jag åstadkommit? Egentligen ingenting av vikt. Att vi gick fram lokalt i valet anser jag mig ha del i men i övrigt är det inte mycket.

Tydligt blir det när vi i lokalavdelningen diskuterar SD. Jag tycker vi, liksom partiet på riksnivå, har en flat och undfallande inställning till de fruktansvärda åsikter de står för. Det borde vara Jan Björklund – inte Annie Lööf – som debatterar med järnrörspartiet.

Det är detta som borde vara ett liberalt partis främsta drivkraft i dessa tider.

Mitt samvete och ideologiska övertygelse slår stopp. För 10 dagar sedan tog det slut. Sedan dess har jag noga funderat.

Jag mår inte bra av att representera FP idag. Det går inte att vara likgiltig för SD eller se dem som ett parti bland andra. Hur stort väljarstöd de har är i sammanhanget helt oviktigt.

På länsnivå finns det inte mycket att säga – där kämpar en samling individer på i motvind. Steget mellan län och lokalavdelning är enormt. Gärdesgårdarna i Dalarna tycks ibland för höga för att något gemensamt av värde skulle kunna genomföras.

Men på riksnivå är det värst. FP hade en mängd förslag inför landsmötet i november som på olika sätt gick ut på att begränsa invandring (bland annat Tillfälliga Uppehållstillstånd) och göra det svårt för flyktingar (visserligen gäller detta alla allianspartier plus S men minus C).

När flyktingkatastrofen inträffade kovände man. Fram tonar bilden av ett opportunistiskt parti som vacklar i för mig väsentliga frågor. Och att Jan Björklund utan utmanare åter väntas bli omvald känns för mig totalt inspirationslöst.

Även om han avgår redan om något år är detta en signal som inte går att missförstå. FP lär förbli lika vacklande som det är idag.

Jag menar: Var är alla modiga inspirerande människor? Cecilior, Birgitta – vad hände? Var är ni? Skulle det vara val i dag skulle jag utan tvekan rösta på Annie.

Engagemang handlar om vad som man vill lägga sin tid på. Jag behöver för min del ett mer konkret – hands on – engagemang. Min vän Joel är ett stort föredöme i sammanhanget.

Jag har respekt för politiskt engagemang men känner att där jag är just nu inte ger vare sig mig eller medborgarna något större värde. Jag ser helt enkelt inte någon möjlighetshorisont inom Folkpartiet. Jag kan inte åstadkomma något av vikt och tror inte partiet riktigt har någon användning av mig personligen (däremot av mitt mandat varför jag lämnar det till någon annan).

Jag har därför informerat Folkpartiet om följande:

… att jag snarast vill lämna min plats i fullmäktige.

… att jag är kvar som ordförande tills nästa årsmöte (typ i mars) då jag lämnar över till en efterträdare och efter vilket jag även lämnar partiet. Vill man ersätta mig snarare än så går det jättebra, så klart.

… att jag avstår från Landsmötet. (Som länets representant hade jag varit tvungen att rösta på Björklund – det hade inte känts så bra för mig personligen).

… att jag även avsäger mig alla uppdrag för Länsförbundet, politisk styrgrupp etcetera.

Jag kommer inte att gå med i något annat parti utan får söka efter nytt engagemang på opolitiskt håll – kanske inom Rädda Barnen, Röda Korset, som volontär eller liknande.

Det finns inga upprörda känslor eller bitterhet hos mig utan detta är alltså något som växt fram under lång tid – mitt ställningstagande är noga övervägt.

Jag utesluter inte att återkomma till politiken någon gång i framtiden även om det just nu känns avlägset.

Jag vill avsluta med att rikta ett tack till er som röstat på mig och kommit med tillrop.

Ska jag göra någon avslutande analys över sakernas tillstånd så är det självfallet så att det är svårt att vara politiskt aktiv i kombination med relativt små barn. Helst om man även har andra intressen.

Jag känner dock att alla dessa mötestimmar inte riktigt motiveras av det jag kan åstadkomma – därav mina tankar kring skifte av engagemang ovan.

Jag kan också tycka att det är en problem för demokratin att man i princip måste varit aktiv sedan tidiga tonåren för att ha möjlighet att komma någonstans. Det blir något av en broilerkultur inom politiken.

En negativ sak med att vara politiskt aktiv är att det försvårar många andra saker. Mitt jobb har blivit svårare, relationer till kollegor, nya bekantskaper liksom gamla vänner mer komplicerade.

Detta har jag – som en mycket utåtriktad människa – lidit av.

Jag har som sagt stor respekt för de som orkar gräva i handlingar för att ta beslut på timslånga möten. Men det är nog inte för mig. Som Den Änglaljuva brukar säga – jag ser dig ta strid för än det ena än det andra men inte för ett cykelställ i Bojsenburg. 

Med det menar hon att jag nog inte är en lokalpolitiker.

Nåväl – jag vill inte säga att jag avslutar mitt engagemang lättvindigt. Jag har lagt tio år av min stund på jorden på att lära känna den lokala demokratin och en partikultur. Jag vet vad jag talar om.

Ordet idiot avsåg i antikens Grekland ungefär en man som ägnar sig åt sina privata angelägenheter  (och alltså inte deltar i demokratin). Det var vederbörandes eget val och det låg ingen värdering i det.

Lätt sagt om man tillhör den styrande klassen, kanske. För egen del ska jag ägna mig åt min undervisning på heltid, mina barn, utveckla min träning, min sång, läsa det jag själv vill och lyssna på Beethoven – och småningom kanske finna ett nytt engagemang.

Kort sagt – jag ska ägna mig åt kärlek.

KF september 2015

Det första mötet i fullmäktige blev en lång historia. Den som är intresserad har väl inga större problem att hitta fram till såväl protokoll som webbsändning.

Själv hade jag bara en ambition med mötet: att få säga att jag tycker det dags för kommunens fullmäktige att skifta fokus. Betongfolket – alltså de som bara pratar om att bygga hopptorn och ordna stora tornerspel – har haft sin tid. Det är dags för ett skifte.

Jag tycker de folkvalda i framtiden istället bör utgå från två grundläggande frågor:

1. Hur gör vi Falun till en kommun som bättre kan ta emot fler människor? Och hur kan vi integrera dem på ett bättre sätt än idag?

Jag äntrade talarstolen under punkten  ”Antagande av Tillväxtprogram 2020”. För mig handlar nämligen tillväxt om just detta – även om en lång och förvirrad debatt om tillväxtbegreppet följde.

2. Hur lyfter vi kommunens skolresultat från botten till toppen – vi ligger på plats 243 av 260 – nationellt sett?

Majoriteten är allt bra märklig. Man röstar emot en strategi att stärka barns förmåga att nå målen i grundskolan men för att stärka barnens möjligheter att ta sig till och från skolan rent fysiskt.

Nota bene: Skolnämndens ordförande vill alltså inte ha någon sådan strategi.

Punkterna ovan hänger ihop. Jag föreslog bildandet av en grupp över partigränserna – alla oavsett parti (som finns representerade i fullmäktige) är välkomna liksom tjänstemän och övriga.

Efter vecka 44 ska jag bjuda in till ett möte för att tänka ut och organisera en lyckad integration. Bikupa, skriva motioner, väcka opinion, jobba ideellt för att jobba med det som är vår tids stora ödesfråga.

Själv stod jag i veckan och hjälpte en nyanländ kille med svenskläxan. Vi höll till i kopieringsrummet eftersom inget annat fanns ledigt. Det var kul och han var glad och tacksam.

Vi träffades av en slump. En bekant kastade ut en fråga om någon ville hjälpa till och jag nappade. Även om han går på IM så finns vi ju under samma tak – så varför inte hjälpa till?

Så här funkar det. Man behöver samordna det, bara.

Och fullmäktige behöver skifta fokus. Från betong till humanism. Jag fick väl inget större gensvar men man ska aldrig säga aldrig. Vill någon hjälpa till – maila mig på fredrik.adolphson@falun.se

Den observante uppmärksammar att jag alltså riktade mig även till SD. Alla är välkomna så länge man inte bara utgår från att förhindra och resa hinder.

För som någon sa: har man mer än man behöver bygger man inte stängsel – man bygger ett större bord. 

Chefen i EU vs Tage

Min vän Tage har ingen blogg, hemsida eller liknande. Iallafall inte vad jag känner till. Det är synd det – jag tror han skulle få många läsare.

Så här skrev han iallafall nyligen på sociala medier.

Lång(ish) post om vad DU kan göra IDAG för att ändra förutsättningarna för flyktingkatastrofen. Läs, agera, dela! Strunta i detaljerna längst ner om du inte hinner läsa allt.

EDIT: För att kunna dela posten, använd inte ‘share’ längst ned, utan kopiera och klistra in:https://www.facebook.com/tagewidsell/posts/10153084862102196?notif_t=like

När jag en gång för länge sedan blev utbildad i katastrofsjukvård fick jag lära mig mantrat ‘ABC’. När man anländer till en katastrofplats är allt kaotiskt, och för att hjälpa sjukvårdaren göra rätt prioritering ska man minnas ABC: Andning, Blödning, Chock. Ta först hand om de som inte andas, stoppa sen blödningen och vårda sen de som är i chock.

Situationen runt om oss påminner just nu om en enda stor katastrofplats, och vi som har en möjlighet att hjälpa till vet inte var vi ska börja. EUs system för att ta emot flyktingar är i chock. Syrien och andra länder blöder. Men först måste vi hjälpa de som inte andas. De som spolas upp på Europas stränder. De som kvävs till döds, packade som sillar i överhettade lastbilar.

Analogin haltar lite, för de personerna, de människorna är ju redan döda. Vi kan inte göra något för dem. Vad vi kan göra är att se till att inte fler går samma öde till mötes, och det är EUs regelverk kring vem som får komma in i unionen som är orsaken till de döda i medelhavet. Om det gick att komma till Europa med flyg skulle ingen riskera livet i vågorna. Att ändra det här är enkelt, om bara viljan finns. Jag fyller på med lite bakgrund längre ner, men först:

VAD KAN DU GÖRA?
Många gör jättebra saker just nu: samlar pengar, skänker saker etc. Det behövs, men kommer inte att hindra att fler dör på medelhavet. Vi måste skapa opinion, och det gör man genom att se till att alla förstår problemet.

1. Dela Hans Roslings film
I det här korta klippet förklarar Hans Rosling på sedvanligt briljant manér hur EUs regler skapar kaos och kostar liv. Du kanske har sett det, men alla har inte det. Dela dela dela!
https://www.youtube.com/watch?v=YO0IRsfrPQ4

2. Kontakta politiska partier och politiker
Kräv svar på vad de vill göra åt den akuta situationen. Jag kontaktade alla riksdagspartier på Twitter igår. Centern och Kristdemokraterna svarade, men utan någon lösning i sikte. Så här skrev jag:

“Tusentals flyktingar dör på Europas stränder. Inte pga av kriget, utan pga EUs asylregler. Vad gör ni för att ändra detta?”

Ni kan säkert komma på något bättre att skriva till:
@socialdemokrat
@miljopartiet
@nya_moderaterna
@folkpartiet
@Centerpartiet
@kdriks
@vansterpartiet
@sdriks (ja, de med)

3. Kontakta media
Media bevakar flyktingkatastrofen just nu, men inte mycket skrivs om EUs roll i hemskheterna. Känner du folk i media? Jobbar du själv i media? Upplys!

4. Dela den här posten
Ju fler som förstår att opinion är vägen till att ändra EUs regler desto närmare är vi en lösning. Har du vänner med bra nät-klout? Se till att de delar posten, eller delar länken här ovan.

BAKGRUNDEN
Jag är varken jurist eller särskilt bevandrad i EU, så det kan finnas detaljfel i den här beskrivningen. Huvuddragen är dock dessa:
EU har i en serie regelverk och fördrag enats om hur hanteringen av flyktingar ska gå till. I korta drag är det två separata delar som ställer till de största bekymren:

* EU-direktiv 2001/51/EC – det är detta Hans Rosling pratar om i videon. Direktivet lägger ansvaret för att avhysa någon som inte ges asyl på den som har transporterat flyktingen till ett EU-land. Dvs flygbolag. Eftersom flygbolagen inte vill, eller anser sig ha råd, att vara flyktingdomstol så släpps inga flyktingar ombord på flygplanen. Och den enda väg som återstår till Europa är med hjälp av människosmugglare.

* Dublinförordningen, som säger att det är det första EU-landet en flykting kommer till som är ansvarigt för att ge, eller inte ge asyl. Det vill säga, någon som kom in i EU via Grekland kan bara söka asyl där.

Så vad kan politikerna göra då?
* Tyskland har redan sagt att de inte tänker skicka tillbaka asylsökande till EU-landet de kom till först. Dvs, de frångår Dublinförordningen. Sverige skulle kunna göra samma sak.
* EU-direktiv 2001/51/EC har alltså en klausul om att Genevekonventionsflyktingar undantas från återtransportansvaret. Om EU deklarerade Syrienflyktingar som Genevekonventionsflyktingar skulle inte flygbolagen behöva ta ansvar för det beslutet.

Två simpla beslut, med otrolig impact.

Det är det här sista som får min hjärna att koka när jag ser bilder på döda barn i vattenbrynet. Det saknas bara en liten gnutta politisk vilja för att ändra på allt det här. Ett pennstreck och inga fler skulle behöva dö till havs.

Snälla hjälp till att dela och informera. Inga fler döda barn på stränderna!

Tage Widsell

This shows you why the refugees crossing the mediterranean by boat, can’t just fly to Europe. DATA SOURCE http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexU…
YOUTUBE.COM
Nu är det ju så att jag själv är politiskt aktiv. Visserligen på en ganska blygsam nivå men ändå – det där att man ska kontakta politiker och kräva svar som Tage skriver om …ja, den har jag funderat en del över.
Man hör nämligen motsvarande tankegångar här och där nu och då. Kontakta. Opinionsbilda. Ställ krav.
Det tycks mig ibland som att det råder ett skyttegravskrig mellan politiker och alla andra. Man ska kräva svar av politiker men man ska inte engagera sig själv i ett politiskt parti. Med den generella inställningen kommer demokratin att förändras till det sämre. Faktum är att den förändringen redan skett.
Visst är det många som engagerar sig och gör bra saker – men det är få som är medlemmar i ett politiskt parti och ännu färre som sitter i en nämnd eller fullmäktige.
Partiernas gräsrotsnivå krymper och de främsta företrädarna rekryteras ur en liten broiler-grupp. Demokratin professionaliseras – och det var ju aldrig meningen.
Med det sagt – vad är mitt svar i egenskap av politiker på det Tage efterfrågar? För även jag berörs ju oerhört starkt av det som händer runt omkring oss idag. Jag kan inte riktigt njuta av något fullt ut eftersom miljontals flyktingars öde ligger som en konstant störsändare inuti mitt huvud.
Så ja, naturligtvis måste man förändra EU i enlighet med vad Tage skriver ovan. Men jag tror som sagt inte det långsiktiga arbetet gynnas av att så få engagerar sig politiskt.
Och om det var jag som bestämde allt i EU?
Tja – för det första skulle jag stärka och utvidga flyktingläger i krisområdets absoluta närhet. Dessa skulle jag skydda med militär. Därefter skulle jag starta nya i varje EU-land. Jag skulle se till att stora, säkra passagerarfärjor trafikerade rutten över Medelhavet så de flyende säkert skulle nå fram.
Vidare skulle jag i varje medlemsland bygga upp nationella center för integration som involverade hela samhället och avslutningsvis skulle jag avskeda mig själv som Chef för EU och istället anställa mig i ett sådant center –  beläget i Falu-trakten – i egenskap av lärare.

Varför en håller på

Låt mig göra en principiell utläggning.

Jag tycker att vissa saker är viktigare än andra. Jag försöker – utan hänsyn till egen karriär eller vad människor i allmänhet tycker om mig – att alltid stå för mina grundvärderingar.

Jag gör det för att jag mår bra av det och för att försöka förmedla en annan samhällsbild än exempelvis den SD står för.

Jag vägrar förhålla mig till populism. Det gör att jag per automatik kommer att stå mot enkla synsätt eller förklaringar till saker och ting – alltså mot ytterligheter på vänster- respektive högerkanten.

Jag oroas av att det finns fler främlingsfientliga partier i Europa i dag än under 1930-talet. Det är illavarslande att det nuförtiden byggs fler, större och längre murar än när kalla kriget var som mest kylslaget.

Det finns hopp. Krisen idag är förvisso större än den som föregick nazismen och Hitler men skillnaden är att vi idag har EU. När Hitler började gasta fanns knappt ens ett FN.

Alla människor har rätt till frihet. Därför tror jag att EU i grund och botten är något bra som bör utvecklas i så många riktningar det går. EU står för öppenhet och människors lika värde – inte för ett ”vi” och ett ”dom”.

Därför gillar SD inte EU.

Det är också naivt av praktiska skäl att vara emot EU. Den ekonomiska (europeiska) dynamiken finns nämligen till stor del i Europa. Det, farbror Sverigedemorkat, påverkar farmors livskvalitet om order sluta komma till SSAB.

Man måste liksom ha alla Dalahästarna i hagen, om uttrycket tillåts.

Det blir alltså fattigare men också tråkigare här hemma om vi, för att använda SD-retoriken, stänger gränsen. Jag tror faktiskt inte – om jag får sticka ut näsan lite – att den enskilde svensken är fullt medveten om vilket mäktigt land hen bor i.

Om vi som nation i större utsträckning kände vilken potential som finns här hemma tror jag betydligt färre skulle rösta på SD.

Det tjatas nu och igen om att ingen politiker eller parti våga prata om integration. Därför äger SD den frågan. Vilket nonsens. Vi pratar ju inte om annat.

Att bli svensk måste ur ett liberalt perspektiv innebära att man lär sig ett språk och ett förhållningssätt men också att man behåller sin särart och identitet i sitt kommande svenska liv. Detta är verklig integration.

Alla har förutsättningar att göra en klassresa, att gå hela vägen, att finna sin fulla potential i Sverige.

En liberal måste ha en positiv grundinställning till invandring i en global värld – i synnerhet när flyktingströmmarna är de största sedan andra världskriget – annars är hen inte liberal. Vi får se till att lösa problemen, helt enkelt.

Det är detta det hela kokar ner till. Pudelns liberala kärna.

Det uttrycks oro för att engagemanget i Sverige sjunker. Kyrkor, föreningar och politiska partier – alla tappar medlemmar. Missing Peoples är det enda undantaget (och det är ju bra).

Men jag tror inte på det där. Jag tror bara engagemanget ändrat karaktär. Men det är en sak utanför ämnet.

Själv har jag – trots återkommande vånda – valt att engagera mig.

Jag väljer inte att kandidera för FP på grund av  partiets skolpolitik. Nej, för mig innebär en röst på FP att säga nej till rasism och att bejaka alla individers unika värde. Och jag tycker FP är bäst på att ge goda idéer en chans att förverkligas.

Eftersom dessa värden är så viktiga för mig anser jag att FP bör vara alliansfritt och byta ledning.