leftovers

För 2 miljoner år sedan var vi människor trots våra intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade andra rovdjur och vi överlevde genom att samla växter, jaga mindre djur och att rafsa åt oss rester som andra större rovdjur lämnat efter sig.

Möjligen (över)levde vi under vår evolutionära barndom genom att kalasa på märg som vi knackat fram ur ben från kadaver – vissa forskare hävdar att detta länge var vår biologiska nisch.

Varför? Märg var det var det enda som fanns kvar att utvinna ur ett kadaver när större och farligare djur fått sitt. Vi var alltså en ytterlighetsgrupp som levde på rester från andras överflöd.

Ur ett biologiskt och historiskt perspektiv befann vi människor oss i mitten av näringskedjan tills alldeles nyligen. Under miljontals år fick vi vår biologiska programmering medan vi strövande omkring och samlade växter, jagade smådjur och levde på leftovers.

För ungefär 400 000 år sedan började vi jaga större villebråd och för cirka 100 000 år sedan gick vi upp i toppen av näringskedjan.  Detta skedde, återigen sett ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv, blixtsnabbt.

Konsekvenserna blev enorma. Andra toppdjur i näringskedjan har haft miljontals år på sig att hamna där (lejon, hajar, elefanter, vargar etcetera) och ekosystemet har därmed fått tillräckligt med tid att ordna kontrollmekanismer för att hindra dessa toppar att ställa till med allt för stor förödelse.

(När lejonen blev farligare blev olika potentiella offer-arter snabbare, bättre på att samarbeta och ilsknare.)

Balansen rubbades.

Människorna och ekosystemet utsattes för en (alldeles för) snabb utveckling och vare sig människa eller system hann anpassa sig. De flesta rovdjur är majestätiska och respektingivande medan människan, tillåt mig att citera en favoritpassage ur Harraris bok (se nedan), i sammanhanget framstår som en diktator i en bananrepublik.

Vi var tills alldeles nyligen underdogs i existensen, ständigt rädda, ständigt på vår vakt, ständigt bevakande vår ställning. Denna evolutionära prägling gör oss idag till naturen grymma, misstänksamma och farliga mot såväl varandra som andra arter.

Mycket elände i vår historia beror på detta snabba evolutionära språng.


 

Arten i marginalen som lever på vad andra lämnar efter sig. Parallellen till de människor som tigger utanför ICA kan väl inte bli tydligare. Jag, kung på savannen, går med stolta steg in och köper det jag vill ha, utanför sitter någon och hoppas på någon smula från mitt överflöd.

Kanske ger jag något, blir personen allt för påträngande blir hen avisad på många olika sätt.

Här i Falun är vi upprörda över att två migrant/bärplockarläger står övergivna utanför stan och förfaller. Vare sig kommunen eller markägaren vill sanera det marginalgruppen lämnat efter sig.

Vanliga medborgare oroar sig över att deras husdjur ska skada sig eller att rovdjur ska lockas till platsen. I den här (kon)texten blir den tanken absurt paradoxal. Men visst – problem av den här sorten borde gå att förebygga.

Vår biologiska oro över vår ställning och position passar också in dagens migrationsdebatt. Vi släpper fram omgivningen (exempelvis genom tillfälliga uppehållstillstånd eller kanske kvoterad anhöriginvandring) till kadavret när vi själva ätit oss mätta.

I den här liknelsen där jag är lejonet i skepnad av vit, medelålders, heterosexuell man.

Den som på olika sätt vill komma fram till kadavret och lindra svälten (bli svensk, få jobb, slippa läger och krig, slippa sexuella övergrepp, misshandel eller kränkningar) är människan.

Och själva kadavret…ja, det är väl Sverige, eller möjligen planeten, det.

Ekosystemet hinner inte med nu heller. Vi är mitt inne i ännu ett gigantiskt kliv. Ett kliv som avlägsnar oss från planeten. Från planeten som är ursprunget, eller fundamentet, till det system vi genom detta slutgiltiga kliv skjuter ut oss ifrån.


 

För 2 miljoner år sedan var människan trots sina intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade många andra djur och vi överlevde på att samla växter, jaga mindre djur och genom att rafsa åt oss sådant som andra rovdjur lämnat efter sig.

På 2 miljoner år tycks det mig ibland som om att inte mycket förändrats.


 

Relaterade blogginlägg

Röda drottningen


 

Länkar

Top of the food chain


 

Källor:

Harrari: Sapiens En kort historik över mänskligheten

besök i skolan

Trycket ökar på oss i skolan att släppa in politiska (och andra) organisationer. Samtidigt ökar kraven på säkerhet och arbetsro.

Jag behöver inte påminna om det fruktansvärda dådet i Trollhättan. En skola i Göteborg har valt att helt låsa sina dörrar och ha passerkort för behörig personal och elever. En i skola i Stockholm valde att porta SD när den skulle ta emot partier.

Så: vem ska få komma in och ha fri tillgång till våra elever och när?

Nu skriver SSU:s ordförande i Dalarna om saken. Här kan en intresserad läsa. 

Jag vill nämna att jag hårt skulle argumentera på samma sätt om frågan kom upp på ett centermöte där jag själv deltog. Jag noterar också stöd från ämneskollegor, rektorer – även sådana som är medlemmar i Vänsterpartiet.

Här är vi som jobbar i skolan tämligen överens, vad det verkar, oavsett vad vi har för politisk grunduppfattning.

Påståendet i artikeln att inte ett enda svar från skolorna inkommit stämmer inte. Åtminstone ett har inkommit. Det vet jag för jag skrev det själv. Min rektor delegerade frågan från SSU till ämneslaget i samhällskunskap och som ämnesansvarig föll det på min lott att svara – vilket jag efter diskussion med ämneskollegorna också gjorde.

Jag förklarade, alltså med kollegornas fulla stöd, att det finns en policy i kommunen angående besök i skolan. Jag förklarade också att vi pedagoger måste sätta in alla besök i utbildningens kontext och att vi på Lugnetgymnasiet föredrar att göra något större där alla partier bjuds in.

Skolan är inte en allmän plats dit alla och en var har fritt tillträde. Det är en arbetsplats för skolpersonal och elever där vi jobbar koncentrerat mot nationellt fastställda styrdokument och kursmål.

Det finns elever med språkproblem, det finns elever med kognitiva handikapp och det finns elever med sociala problem. Att inte veta vem som finns i lokalerna och vad som händer från ena dagen till den andra kan påverka dessa elevers lärande negativt.

Släpper vi in SSU måste vi släppa in alla ungdomsförbund och även andra organisationer och det håller inte riktigt av ovan angivna skäl. Så vi återkommer med en inbjudan, svarade jag alltså.

Om SSU inte litar på oss professionella, eller tror sig bättre än oss kunna utbilda elever, antar jag att man får skriva en motion till S-kongressen i syfte att förmå regeringen att lagstifta om att ungdomsförbunden – inklusive SD förmodar jag – ska få större inflytande i skolans utbildningsuppdrag.

Tills dess får de nog, som man säger, gilla läget. Fast skälla på oss i skolan går ju alltid, förstås.

Vi är högt utbildade specialpedagoger,ämneslärare, rektorer och även andra personalkategorier. Vi vet vad vi håller på med.

Så till SSU vill jag säga att vi inte värnar vår arbetsplats för vår egen skull, vi värnar vårt yrke och verksamhet för elevernas skull. Och det kan knappast anses som ett demokratiproblem att SSU inte får besöka en skola när helst ni önskar.

Jag vill avsluta med att uppriktigt och innerligt önska SSU och de flesta andra ungdomsförbund allt gott och lycka till. Det behövs engagerade ungdomar inom politiken – även om ni just här är lite snett ute.

Hesekiel 25:17

lyder (det låter lite fränare på engelska) enligt följande:

The path of the righteous man is beset on all sides by the inequities of the selfish and the tyranny of evil men. Blessed is he, who in the name of charity and good will, shepherds the weak through the valley of darkness, for he is truly his brother’s keeper and the finder of lost children. And I will strike down upon thee with greatvengeance and furious anger those who would attempt to poison and destroy my brothers. And you will know my name is the Lord when I lay my vengeance upon thee.

 

….truly his brother’s keeper and the finder of lost children…


 

Vi människor, homo sapiens alltså, såg ungefär likadana ut för 70 000 år sedan som idag. Det var då, för 70 000 år sedan, vi utvandrade från östra Afrika till den arabiska halvön. Och där, på den arabiska halvön och bortom, fanns redan andra människoarter.

Där vandrade homo erectus, neandertalare och dit kom vi. Släppte de beredvilligt in oss? Vad hände med de andra arterna – varför dog de ut? Det finns i huvudsak två olika hypoteser: korsningshypotesen och undanträngningshypotesen.

Korsningshypotesen är inledningsvis en vackrare förklaring som innehåller kärlek, blandade familjebildningar och korsbefruktningar mellan de olika människoarterna och med oss, dagens människor, som genetiskt resultat.

Vi vet att neandertalarna var kraftigare byggda än oss och bättre anpassade för kallt klimat. De använde verktyg, bemästrade elden, var jägare och hade en social struktur – de tog exempelvis hand om sina gamla och sjuka.

Precis som vi. Typ.

Enligt denna teori skulle dagens eurasier vara en blandning av homo sapiens och neandertalare. Dagens kineser och koreaner skulle istället vara ett resultat av en gen-blandning mellan homo sapiens och homo erectus.

Det andra hypotesen, undanträngningshypotesen, rymmer istället avsky, konflikt, våld och, för att använda en modern term, folkmord. Hypotesen hävdar att människoarterna hade så olika anatomi att de skulle vara helt ointresserade att para sig med varandra.

Arternas genetiska skillnader gjorde också att ingen livskraftig avkomma skulle komma av en sådan parning. Homo sapiens trängde med tiden direkt och indirekt undan konkurrenterna. Resultatet innebär att dagens moderna människor är rena rama sapiens och ingenting annat.

Den skarpsynte läsaren inser möjligen att diskussionen rymmer politiskt sprängstoff.

Den senare hypotesen är onekligen mer politiskt okänslig och det krävs ingen större begåvning för att inse att rasismen skulle riskera svinga sig upp på nya höjder om vi kunde fastslå att det finns genetiska skillnader mellan olika folkgrupper idag.

Så undanträngningshypotesen har fått gälla. Tills nu.

2010 kunde den svenske forskaren Svante Pääbo visa på motsatsen. Efter ett gediget arbete (hans bok är verkligen läsvärd) lyckades hans forskarteam visa att alla homo sapiens bär på neanderthal-dna.

Ett fynd 2010 – ett finger och en tand från ett barn som levde för 41 000 år sedan – i Denisovagrottan i Sibirien visade på en ny okänd människoart eftersom dess dna inte matchar homo sapiens eller neandertalarna.

Ett internationellt forskarteam kunde visa att förfäderna till flera mindre folkslag i Asien och Australien, bland annat melanesier och aboriginer, fick avkomma med denisovamänniskor.

Det verkar alltså som vi är alla är en enda stor blandning men, som det heter, forskning pågår. Många forskare lutar nu åt en kombination av dessa två hypoteser. Vi homo sapiens är ju inte alltid så snälla. Alltså undanträngning men också några korsbarn blev det.

Och det är allt som behövs för gener att överleva.

Bättre teknologi, kommunikationsförmåga och kognitiva förmågor gör att homo sapiens vinner. Om nu överlevnad är samma sak som vinst. Men tänk om de andra också överlevt? Tänka sig en värld där flera människoarter samexisterat – vilka perspektiv!

Hade vi i så fall haft en värld där många fler individer fått lida så som ursprungsbefolkningarna? Hade Marx uppmanat världens arbetare från olika människoarter att förena sig, hade kärleksbudskapet istället uppmanat oss behandla alla människoarter så som du själv vill bli behandlad och hade hinduerna infogat alla människoarter i sitt kastsystem?

De filosofiska frågorna hopar sig.

Någon sa att neandertalarna var allt för lika oss för att ignoreras och allt för olika för att tolereras. Det perspektivet går absolut att lägga in i dagens flyktingsituation.


 

Vad är egentligen liv? Det är både en naturvetenskaplig och filosofisk fråga, antar jag.

Om jag ska föredra en av de historiska hypoteserna som diskuterar andra människoarters undergång, och därmed sia om framtiden, väljer jag korsningshypotesen.

Oavsett om jag diskuterar flyktingar, människor från andra delar av världen eller utomjordingar ter sig den första hypotesen, den om undanträngning, hur realistisk den än är, allt för skrämmande.

Förövrigt är mitt google-alias just ”Neanderthalson”. Det säger väl något om mig, antar jag.


.

…truly his brother’s keeper and the finder of lost children… – det handlar ju inte om en viss art, gör det?


 

Relaterade blogginlägg

Homo sapiens


 

Källor:

Harari: Sapiens

Päbo: Neandertalmänniskan

integration 3

Vara i ett sammanhang.

Förstå kontexten.

Talk the talk.

When i Rome.


 

Härom morgonen överhörde jag en diskussion mellan vildvittrorna. Det var dotter 2 som frågade sin storasyster: Är du med i pappas fanclub? Jag spetsade öronen. Svaret var dock något förbryllande. Nej, men jag vaktar klubbens dass så inga obehöriga kommer in.


 

En elev kom mycket försent till lektionen. Jag tog det varligt: Hej! Har du koll på läget? Svaret var uppriktigt men samtidigt lite nedslående: Nej, jag har inte koll på ett jävla skit överhuvudtaget.


 

Vi diskuterar ensamkommande flyktingar. Nu börjar fler och fler passera mina kurser och program. De som kommer från Syrien har ofta en sak gemensamt. De är duktiga i naturämnen.

Man märker också att de är vana med ett annat skolsystem än det svenska. Ett auktoritärt sådant. De undviker att titta mig rakt i ögonen (jag är ju auktoriteten, gissar jag att de tänker), de förväntar sig hårda, manliga lärare och det där med att ta ansvar och uppnå kriterier är de inte vana med.

Kulturkrocken i Magister Adolphsons klassrum blir tydlig.

Å andra sidan. Vem av oss skulle efter ett par tre år i landet på syriska kunna diskutera ekonomisk politik utifrån Bath-partiet respektive dess motståndares ideologiska övertygelse? Inte jag, iallafall.

När jag studerade fransk politisk historia på Université Marsielle-d`Aix-en Provence stötte jag på en del svåra termer. Eller rättare sagt, jag förstod inte ett dugg av kurserna. Monsieur Bousquet höll föreläsningar i ett rasande tempo samtidigt som han skrev ner allt han sa på svarta tavlan.

Jag kopierade och gick hem och översatte. Det är den mest effektiva språkkurs jag gått. Han, monsieur Bousquet, anklagade mig en gång för fusk för att jag använde blyertspenna på en tenta. Blyerts går ju att sudda.

Han muttrade något om alla dressa korkade skandinaver som borde lära sig att skriva med stylo – bläckpenna. Jag förstod inget av det. Men jag fick genomsnittligt betyg – en framgång mot betyget i franska från gymnasiet, ska sägas.

Det är nog svårt att föreställa sig hur svårt dessa elever har det i den svenska skolan på grund av språket. De uttrycker ofta att det främst är två faktorer som gör det svårt, först alla nya ord och begrepp, och sedan att innehållet i kurserna är knutet till den svenska kulturen.

Och det är ju just den svenska kulturen som de inte har så mycket kunskap om ännu. Känslan av att kunna många saker men att språkkunskaperna inte räcker till för att formulera sina kunskaper är säkert svår för en utomstående att föreställa sig.
Det är viktigt att vi har ett gemensamt förhållningssätt kring detta. Samarbete mellan ämneslärare, modersmålslärare och studiehandledare (på modersmål). Tyvärr finns det väldigt få av de sistnämnda.

Andra förslag är att man låter dessa elever läsa de (natur)ämnen som går bra så de får en positiv skjuts in i det hela istället för raka motsatsen. Kanske kan man samla ihop de kommunikativa ämnena (samhällskunskap, historia och religion) att läsa under ett fjärde år – då när de styrkta av socialt sammanhang och akademiska framgångar.

Jag kan för min del inte låtsas som att alla elever i en ny klass har samma grundkunskaper. För det har de inte. Jag får hitta på kreativa lösningar för vilka uppgifter de som inte kan svenska så bra kan göra. Men de ska vara på plats och höra mina furiösa föreläsningar.

Det ska villigt erkännas att jag är osäker på hur långt min förmåga sträcker sig. 1990-talets tillvalskurs ”Mångkulturellt lärande” på lärarhögskolan känns på många sätt avlägsen.

Jag är nu på okänd mark. Som vi alla i sammanhanget. Individ som samhälle.

För att kunna lära sig något måste man vara i rätt läge rent mentalt. Det handlar om inställning.  Eleven måste vara trygg, hel, mätt och positivt inställd. Väntar du på ditt andra eller tredje avslag på din asylansökan är förutsättningarna inte bra.


 

Jag byter stol.

 

Valresultat 2014

 

Rent politiskt skulle vi kunna göra något. Nämligen att erbjuda allmän amnesti. En tvärpolitisk uppgörelse mellan V/MP/C/L skulle inte räcka. Men givet opinionsläget skulle det helt klart kunna bli en intressant valfråga. Ett vacklande S skulle kunna avgöra frågan.

Hur skulle det inte kunna vara en god idé med allmän amnesti?

 

 

Eller för att citera John Stuart Mill, och nu vänder jag mig direkt till er i SD, en otillfredsställd gris är bättre än en otillfredsställd människa.


 

 

Relaterade blogginlägg:

Integration 2

Baath-partiet

Aix

When in Rome

ord

1982 släppte F.R David låten Words don´t come easy to me. Och samtidigt som jag blundar och ser mitt 12-åriga jag stuffa järnet i Södra Skolans matsal kan jag inte frigöra mig från tanken att ord, i olika form och sammanhang, alltid varit mitt intresse.

 

Hur saker framförs, var, när – ja allt det har alltid fascinerat mig. Föräldrarna var inte så lite oroliga när jag under det sena 70-talet ofta lyssnade när Palme talade. På senare tid har jag även börjat intressera mig för skrift och grammatik.

Skit, att ingen uppmuntrade intresset tidigare! Vem vet, då kanske jag varit översättare nu. Eller svenskAlärare.

Språk är viktigt. Språk allt.


 

Jag undervisar en fordonsklass i religion. Jag gillar verkligen det – de är alla helsköna individer med en synnerligen pragmatisk syn på ”pluggämnen”. Bara för att nämna ett axplock återger jag två episoder.

En kille berättade nyligen om när han under en internationell fotbollsturnering för ungdomar av två muslimer blev tillfrågad om var Mecka låg. Men han, givet sin värld och stora passion förutom fotboll, trodde de ville meka med bilen varpå han entusiastiskt pekade ut riktningen mot närmaste verkstad.

Eleven tackade mig för att han fått lära sig om Meckas religiösa betydelse.

Jag undrade vidare om någon i klassen någonsin känt sig diskriminerad. Efter lite vardagliga exempel på diskriminering räckte en tjej upp handen och berättade att (två företag vars namn jag inte hänger ut – ansvarig rektor är däremot vidtalad vilket får räcka i nuläget) inte hade olika omklädningsrum för män och kvinnor.

Det gjorde de kvinnliga elevernas praktiktid mindre lyckad. Sverige, Falun 2017. Man häpnar.

Men någon annan i klassen visste besked. Kunde man inte skicka ut en imam eller rabbin till de aktuella verkstäderna för de vill ju i allmänhet dela på män och kvinnor? Nja – inte riktigt på pricken kanske, enades vi om.

Dessa vardagliga diskussioner om religion är mycket givande, i all sin enkelhet. Min ambition är inte att lära eleverna om religiösa paradigmskiften eftersom jag vet att jag är lika hjälplös i deras verkstad som de i mitt klassrum om jag inte sköter mig.

Nej, de ska alla vara anställningsbara när de tar studenten. Och det måste innefatta även min kurs i religionskunskap.


 

Jag tänker på kära syster igen. Hon skällde lite på mig när jag vid ett tillfälle kallade Karolinska Universitetssjukhuset för ”Karro”.

Jag hade ju lärt mig slangen av svärfar som är född tvärs över gatan där (se nedan för adverbet) i Solna. Men Syster syster tyckte det var lite ovärdigt att kalla en plats som gjorde så mycket gott för ”Karro”.


 

Apropå Stockholm.

Vi har i helgen upplevt musikalen Cats i Globen. En må tycka vad en vill om konstformen – men Vittrorna älskar den. Och vilken fantastisk engelska! Varje ord framsjungen till perfektion.

 

 

Men det var också en annan sak som fångade mitt intresse, där (sic!) i huvudstaden. Huvudbryet gäller hur servicebranschen använder ordet jag själv just gjorde. Jag talar om ordet ”där”.

Är det någon mer som märkt det? Har du fått hjälp där? Det blir 200 kronor där. Ha det så bra där. 

”Där” fungerar såklart som imperativ: Du där! Eller som adverb förutsatt en oklar köbildning alternativt för att peka ut någon man inte känner bland andra okända: har du där fått hjälp?

Men när det bara är kassören och jag blir det lätt lite larvigt. Förvirringen blir total när jag svarar. Hej själv där. Jag här, som heter Pär, har fått hjälp, av hon där. 

Håhå, jaja. Stockholm.


 

I de stora städerna talas det om framväxten av en sorts parallellsamhällen. Religiös extremism och gängkriminalitet. Göteborg, Stockholm och Malmö. Platser dit den svenska staten, myndigheter och rättvisan inte når.

Kanske har de som förespråkar vinster i välfärden här en jättechans att kliva fram. På landet, i förorten, på platser där staten dragit sig tillbaka. Etablera er där, välfärdsföretagare! Kom igen Svenskt Näringsliv – häng på!

Människor vill ha trygghet. Trygghet innebär ofta närhet till skola vård, omsorg, sociala myndigheter och blåljus. Etablera er, bygg vårdcentraler och skolor, anställ människor. Det tror jag skulle vara win/win x 3.

Just saying.


 

Nazister som demonstrerar och finns på bokmässan. Hur tolkas egentligen våra lagar? Vi kan ju ta Regeringsformen 2 kap. 24 §

Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.

Lag (2010:1408).

Jag är inte jurist. Jag förstår orden ovan men inte tolkningen av dem. Mordiska…förlåt, Nordiska Motståndsrörelsen skulle vare sig få tillstånd att demonstrera eller ens tillåtas organisera sig överhuvudtaget om lagen tillämpades så som jag förstår den.

Men jag kanske helt enkelt har fel?


 

Ord, alltså. Jag tror jag överlåter det sista till en mästare. En som är och förblir på idol-listan livet (mitt alltså) ut, skulle jag tro.

Vet jag.

lyckoriket

IS och Boko Haram är exempel på två ytterst våldsamma och vidriga grupperingar som terroriserar omgivningen i religionens namn. Religiösa sekter, extrema grupper på såväl vänster som högerkanten har alltid funnits med i människans historia.

Ofta börjar det som en fredlig rörelse, kanske en mysig sekt, som efter en längre eller kortare tid slår över i ohämmat våld. Frågan har sysselsatt mig. Vad individer i en massa är villiga att göra i revolutionens eller det heliga lyckorikets namn.


 

Låt mig berätta om bagaren Jan Matthijs i den tyska staden Münster och hans efterföljare.

År 1534 drabbades denne Jan av religiös hysteri (inget ovanligt vid tidpunkten) och ville grunda i den heliga staden Münster det nya Jerusalem. Som så ofta är fallet bland dessa figurer var han karismatisk och lyckades mobilisera stora delar av befolkningen för den slutliga kampen mot satan.

Alla skulle de kämpa mot de gudlösa (alla som inte höll med honom) och invänta belöningen i form av Kristus återkomst. Jan lyckades – massor av människor hörsammade uppmaningen. Tusentals, fattiga, utstötta, trashankar, såg i Jan den nya Messias och vallfärdade därför till Münster.

Stadsbefolkningen flydde efter att retoriken hårdnat och övergått i övergrepp mot de som ansågs som en av de gudlösa. Deras straff blev i bästa fall fördrivning och förföljelse.

Kungens, eller rättare sagt kyrkans, trupper anlände snart och stängde helt sonika in fanatikerna i staden och belägrade den. Inne i Münster skapades ett samhälle med strikt hierarki och ordning. Man byggde upp det man såg som ett jordiskt paradis där alla tillsammans ägede allt.

Allt privat ägande (och individuell frihet) konfiskerades och avskaffades för gemensam förvaring, pengar avskaffades och byteshandel infördes, man införde gemensamma måltider i stora matsalar med högläsning ur bibeln som enda tillåtna underhållning.

Inget privatliv, inga låsta dörrar tilläts i det nya israel. Oppositionella tystades med bryska metoder.

Men…Jesus kom inte. Jan, allt mer desperat, gick till sist personligen till anfall, övertygad om att Gud skulle stå på hans sida, mot den stora övermakt som belägrade staden – med enda resultat att han brutalt och omgående höggs ner.

 

Jan Matthijs

En ny ledare, Jan Beukels, stod självfallet genast redo att  ta över hans (bokstavligt talat) fallna mantel varvid allt plötsligt blev… ännu värre.

En strikt gammaltestamentlig lagstiftning infördes med omedelbar avrättning för hädelse mot gud och överhet, ohörsamhet mot föräldrar, otrohet, homoseualitet, girighet, stöld, lögn, obscenitet och tomma ord, missämja, och upproriskhet, ilska och rivalitet.

Polygami återinfördes (ledaren Jan Beukels själv hade 16 hustrur) – också det motiverades enligt gamla testamentets ord varen fruktsamma och föröken eder.

Det hela utvecklades till ett veritabelt skräckvälde med Beukels kröning till kung över Israel och hela världen som final. Belägringen tog emellertid till slut ut sin rätt. Maten tog slut, förråden sinade. Människorna åt allt, djur sopor, ja, till och med lik. Till sist tynade folket bort i sjukdom och undernäring.

Münster intogs slutligen utan större bekymmer och Beukels torterades offentligt till döds


 

Vi ser gång på gång hur övertygelsen vinner över verkligheten. När Gudsstaten, Det kommunistiska lyckoriket eller Det rasrena tusenåriga riket ska upprättas skyr godhetens apostlar inga medel.

Ändamålet helgar medlen.


 

Jag tänker som sagt en del på detta. Och jag blev mycket inspirerad av hur Soran valde att hantera saken.

Normalisera eller inte, det är frågan. Eftersom jag inte tror på våld – utan enbart på samtal och kommunikation – har jag satt upp en mötesagenda för hösten.

Min ambition är, och jag har nästan lyckats bestämma möten, att samtala med (hon som just blivit utesluten ur) SD, en gammal kompis och medlem i Kommunistiska partiet samt en präst (eller heter det pastor) i Lugnetkyrkan.

Har du förslag på frågor jag bör ställa till någon eller alla av kandidaterna? Maila mig gärna på info@fredrikadolphson.se


Källor:

Huffington post

Wikipedia (eng)

Håkan Håkansson, Vid Tidens Ände

satansbrev/vers

Lyssnar man på dagens debatt får man lätt intrycket att ett fullskaligt religionskrig råder mellan kristendom och islam. Det kan vara värt att påminna sig om att läget på många sätt var, om inte värre så minst lika allvarligt, under 1970-talet.


 

1500 och 1600-talen var också en orolig tid i Europa. Motsättningarna mellan katoliker och protestanter ledde till att i princip hela 1600-talet slets sönder av religiösa konflikter och krig.

Under 1580-talet försökte i Sverige katoliker under visst stöd från Johan III vinna tillbaka sedan reformationen förlorad terräng. Mestadels spreds budskap genom olika skrifter och cirkulär om att motståndaren var djävulens hantlangare.

I en tid av rykten, fanatism och intolerans kunde det vara minst lika effektivt som dagens troll-drev på (a)sociala medier.

Särskilt en pamflett författat av en viss Kloster-Lasse (namnet låter ju som vilket twitter-ägghuvud som helst) höll på att leda till totalt upplopp. Nu menade visserligen Lasse att brevet, satansbrevet som det kallades, var skrivet av ingen mindre än Lucifer själv.

Hin Håle har låtit meddela följande…var inget dåtiden tog lättvindigt på. Satansbrevet, som alltså cirkulerade runt i landet, visste att berätta att Luthers predikningar om Satans evangelium lett till att Sverige blivit ett land av

 

lättja, girighet, drinkeri, frosseri, skökaktighet, högfärd, hat, avund, eder, bannor, slagsmål, kiv, förtal, ocker, förräderi, lögn, tjuveri, röveri och andra sådana dygder.

 

En rätt målande beskrivning. Det är väl ungefär så vilken opposition som helst beskriver sina politiska motståndare idag. Om än med annan vokabulär.  Även underskriften är mustig:

 

givet i det yttersta mörkrets tid på vårt konungsliga slott i Glödborg.

 

Dessa rader höll som sagt på att sätta hela riket i brand (!) och kung Johan tvingades inse att försöken till motreformation också höll på att gå över styr- och backade. Lasse själv fick motta dödshot men klarade sig till sist med livet i behåll. Hans fortsatta liv är helt klart en intressant historia.

Hur det nu än var förblev Sverige ett protestantiskt land som ännu hade att presentera sin superstjärna Gustav II Adolf.

Och en katolsk kardinal i herrens år 2017.


 

Satansverserna är en roman av Salman Rushdie.

Titeln syftar på några verser ur Koranen, vilka kommit att kallas så. I dessa verser uppmanar en viss profet Mahound efter en uppenbarelse människorna till dyrkan av tre gudinnor.

Profet Mahound inser dock senare att denna uppenbarelse var ingiven av satan. Man kanske kan göra en försiktig jämförelse berättelsen från gamla testamentet där judarna under Moses ledning ute i öknen vände sig bort från monoteismen. Moses fick knalla upp på Sinai för att knäcka den nöten.

Satansverserna publicerades 1988 och fick stora politiska följder. Irans andlige och högste ledare ayatollah Khomeini utfärdade en dödsdom mot Rushdie, vilket tvingade honom att länge leva under skyddad identitet. (Han är förövrigt säkert rätt nöjd att transportstyrelsen inte hanterar hans skyddade identitet).

Än i dag kvarstår dödsdomen (tror jag).

Dödsdomen utfärdades eftersom det ansågs att romanen innehöll hädelse av monoteismen samt att Rushdie driver med heliga individer. Ända sedan utgivandet har boken på många håll i världen bränts offentligt vid flera tillfällen av protesterande muslimer med motiveringen att den är anti-islamisk.


 

Givetvis kan en modern demokrati aldrig ge efter för politisk och/eller religiös fanatism. Man får skriva och säga vad man vill, även om det som uttrycks är olämpligt. Vissa ramverk har vi ändå att förhålla oss till. Som att NMR eller IS inte ska beviljas demonstrationstillstånd. (Jag ser inte detta som en motsägelse vilket jag tidigare redovisat för).

Till syvende och sist är ändå det märkliga att dessa satans mördare får hålla på, som Olof Palme uttryckte saken.


 

källor:

Håkansson: Vid tidens ände

Wikipedia

transportstyrelsen 2

Transport. Styrelsen. Skandal.


 

På temat historiska läckor kan det som gått till historien under benämningen Zimmermanntelegrammet uppmärksammas. Detta var ett meddelande som skickades av den tyske utrikesministern Arthur Zimmermann 1917 till den tyske ambassadören i Mexiko.

Den flinka brittiska underrättelsetjänsten fick dock också tag på det. Telegrammet sändes därifrån raskt vidare till Washington och bidrog sedermera till USA:s inträde i det pågående världskriget.

Av innehållet framgick att Tyskland snart skulle inleda vad man kallade det oinskränkta ubåtskriget, alltså att utan förvarning gå till attack mot alla fartyg med förhoppningen att USA inte skulle ge sig in kriget på grund av riskerna.

Vi idag vet ju att USA inte reagerar så bra på hot. Men 1917 var landet ännu inte en global supermakt.

Storbritannien och dess allierade skulle enligt den skisserade planen efter ett tag av oinskränkt tyskt ubåtskrig och utan amerikanskt stöd tvingas inleda förhandlingar om fred. Och skulle detta ändå misslyckas innebar plan B att Tyskland istället skulle försöka locka Mexiko och Japan in i kriget på centralmakternas sida.

Man lockade i telegrammet mexikanerna med möjligheten att ta tillbaka det man kallade tidigare förlorad mark – vilket inte var ett orimligt löfte givet det spända läget mellan USA och Mexiko. Mexikos svar blev ändå avvisande eftersom landet ansåg att tyskarna inte kunde ge den hjälp ett mexikanskt krig mot USA skulle kräva.

Idag hade nog vilken politiker som helst förnekat telegrammets äkthet ända in i kaklet. Lite som Reinfeldt i affären Nuon och Löfven i detta nu. Märkligt nog gick Zimmermann ut offentligt vid två tillfällen och bekräftade det.

Det kanske var annorlunda på den tiden.

Zimmermann förklarade att målet med tilltaget var att försöka få USA att fortsätta på sin neutrala linje och att uppmaningen till Mexiko (även Japan) endast skulle gälla vid en eventuell amerikansk krigsförklaring.

Tillsammans med en del andra omständigheter, som sänkningen av Lusitania, bidrog telegrammet till att vända opinionen i USA till att stödja ett amerikanskt inträde i kriget.

 


 

I skandalen kring transportstyrelsen ligger att uppgifter om militära fordon, dess antal och kapacitet får man förmoda, läckt till främmande makt. Sådan information kan påverka internationella skeenden.

I jämförelsen med första världskriget är en av anledningarna till dess utbrott byggandet av den tyska så kallade högsjöflottan. Under flera hundra år hade det brittiska imperiet, världens hittills största imperium, till stor del med hjälp av sin flotta dominerat världshaven.

Det brittiska imperiets motsvarighet till transportstyrelse var en viktig och mäktig sak. När den nyvaknade tyska industrinationen konstruerade en flotta som kunde mäta sig med den brittiska hotades sakernas tillstånd. Et voila: la guerre – som fransosen säger.

Idag rustar Kina och Indien på ett sätt som vi inte sett under relativt lång tid. De bygger civilia och militära flygplan – och en rejäl flotta. (Som nyligen var i Östersjön, nota bene.)

Kriget i Irak 1992, och kanske ett kommande mot Nordkorea, bygger på beräkningar och antaganden om ländernas militära kapacitet. Samma typ av beräkningar britterna gjorde före skottet i  Sarajevo 1914.

Nordkoreas och Kinas transportstyrelser håller nog under alla omständigheter korten nära kroppen, skulle jag tro.


 

Mitt körkort har måhända läckts till främmande makt. Kanske sitter representanter för denna främmande makt just i detta nu på något hemligt seminarium djupt nere i ett superhemligt betongrum och analyserar just den här bilden.

 

Vem är han och vad gör han, tänker de kanske. Historielärare!? Livsfarligt!


 

Kanske är det ett uttryck för nationalism att (inte) flyga till Thailand på semester. Jag tänker på klimatavtryck per capita, och sånt. Kineser och indier vill väl också flyga på semester en gång per år. De vill väl också ha två bilar per familj och käka hämtmat på fredagar.

I takt med det ökade välståndet ökar deras transportstyrelser i omfång och vikt. De bygger högsjöflottor och bilar.


 

Transport. Styrelse.

I just det här fallet blir det intressant att tillämpa särskrivning, funderar jag. Transporter och kommunikationer är viktiga funktioner i världen. Det har mycket med välstånd och ett lands styrelse att göra.

Skandal.

Definitionen av skandal är enligt Wikipedia: offentlig anstöt, obehagligt uppseende; någonting förargelseväckande – även i betydelsen av en offentliggjord incident som innefattar anklagelser om brott, moralisk förflackning, korruption etc. En skandal kan vila på enbart rykten.

Håhå, jaja. Moralisk förflackning? Wikipedia hämtar ofta sina definitioner från Nordisk familjebok och då blir det lätt lite tokigt i vokabulären.

Jag blir så trött. Out of juice, så att säga. Eller som en elev uttryckte saken i ett fun fact-brev jag brukar efterlysa i början på terminen: Jag är ofta väldigt morgontrött. Ibland sitter det i hela dan. 

Och nu har Låffe kastat in handduken, också.


 

Relaterade blogginlägg:

transportstyrelsen

integration 2

Instegsjobb. Enkla jobb. Eller vad vi nu kallar det.


 

Min uppfattning är att integration är en ödesfråga. Integration innebär inte att någon måste sudda ut sin kulturella bakgrund, nej, det handlar om att förstå hur det samhälle man lever i fungerar och kunna, och vilja, delta i det.

För att integration ska vara möjlig behöver den det handlar om ha sin försörjning tryggad. Och för att ha sin försörjning tryggad krävs i allmänhet att personen behärskar språket i det aktuella landet.

Vi är dåliga på integration, anser jag. För att lyckas bättre krävs, för att låta lite klichéartad, nya tankesätt. Det finns massor med människor som inget hellre vill än att få chansen. Och då måste vi ju ge möjligheten.


 

Jag ser mig om kring i min egen dagliga verklighet, alltså i skolan. Det finns så många möjligheter, det finns så många behov. På en av skolorna här i stan fick någon nyanländ en möjlighet att sköta personalrummet.

Torka av bord, tömma diskmaskiner, kylen, tidningar med mera. Samtal fördes, skämt utbyttes, igenkänning, uppskattning, trygghet och tillhörighet. Identitet. Resultatet? Personen gick från att inte kunna svenska till att läsa tidningen och föra i stort sett obehindrade samtal.

I mitt eget personalrum skulle så väl fysisk som social trivsel öka om vi också hade det så.

Och vidare: vaktmästarna behöver mycket hjälp, lokalvårdarna och bespisningspersonalen också. Kanske finns någon med lite IT-kunskaper bland de nyanlända?

Vi lärare behöver administrativ avlastning, sägs det ju. Det äger förvisso sin riktighet. För vi vill undervisa, vi är pedagoger. Det behövs fler vuxna i skolan, rent generellt. Extra mentorer som kunde hjälpa till med frånvarohantering, elever med problem, elever utan problem – ja, alla skulle må och lyckas bättre av det.

Vem ska ta hand om det extra studiestödet? Vem ser till att det inte röks på skolans område (vilket i många fall är ett arbetsmiljöproblem eftersom, förutom fimparna, det ofta röks direkt utanför entrén och röken drar in i skolan), kanske finns extra resurser i hemspråk att tillgå – för det är ju dumt att springa över ån efter vatten.

En sak som varje år är en stor källa till irritation och stress är de nationella proven. Nu förekommer inte sådana i mina ämnen (tack och lov) men nog måste även jag vakta prov när det är dags. Och eftersom jag har annat göra blir jag därmed sur.

Ett lyxproblem i sammanhanget, kanske. Men får vi verkligen valuta för resurserna om jag, med 20 års yrkeserfarenhet och hög akademisk utbildning, ska ägna många timmar åt att stirra på provskrivande ungdomar och hålla koll på deras mobiler?

Det kunde lika väl, kanske bättre, skötas av en en nyanländ med skolbakgrund. I ett senare skede av processen kanske rättning av dessa nationella prov också kunde behöva mer resurser.

På vissa håll finns ett problem med värdegrunden. Killar som på olika sätt trakasserar tjejer och tvingar på dem patriarkala strukturer som kommer från en annan generation som i sin tur är ännu mindre integrerad.

Och så rullar det på.

Att bryta sådant inom skolan, i den mån det förekommer, kunde också vara ett område där människor kunskaper inom det kulturella området det nu handlar om kunde hjälpa till och vara föredömen.

Byter vi område från skola till vård och omsorg kan var och en se att behoven inom dessa områden inte står i proportion till resurserna. Även här tror jag att vi utan att anstränga oss allt för mycket ganska lätt kunde hitta platser att fylla.

Jag säger inte att en lärare är mer värd än en outbildad människa eller att läkare eller sjuksköterskor mer värda än någon utan vårdkunskaper. Jag säger bara att vi borde kunna tänka oss möjligheten med praktikplatser eller platser med lägre lön eftersom möjligheten att komma vidare för målgruppen i så fall ökar.

Och alternativet är så mycket sämre. Att aldrig komma in i vare sig ett yrkesliv eller förstå det samhälle man lever i kan aldrig vara bättre än att få en inledande möjlighet om än med lägre ersättning.


 

Kan vi ha utrymme för ett mausoleum över uppstoppade djur så borde vi väl kunna finna platser för människor som vill vara med?

Det enda argument jag uppfattat emot är att det är orättvist och riskerar skapa ett samhälle med en underklass. Mitt svar på den frågan är en motfråga. Hur kan det inte skapa en underklass om dessa människor aldrig får en chans över huvud taget?

Det är, som så mycket annat, en fråga om ideologi.

Alla är vi hycklare men några av oss knypplare, som det heter.

 


Relaterade blogginlägg:

Så här resonerade jag i november 2012.

svbk

Relativt ofta har ett tema på bloggen varit moraliska dilemman. Att fundera över vad som är rätt respektive fel rent moraliskt är måhända en enkel sak men att säga ifrån när verkligheten slår till tycks svårare.

Vetenskapen säger att vi människor har en moralisk kod, eller övertygelse, som individer men en helt annan när vi befinner oss i en grupp. Vi har även lättare att känna sympati för individer (gärna sådana som ser likadana ut som oss själva) än för hela grupper.

Exempel? Tja, vi kan ta hat på nätet eller fotbollshuliganer som exempel. Mycket av det som sägs och görs i de sammanhangen skulle inte ske öga mot öga mellan två individer.


Nyligen ställdes ”bokhållaren i Auschwitz” inför rätta. Den 93-årige Oskar Gröning, före detta medlem i Waffen-SS och anställd i Auschwitz, stod anklagad för att ha bidragit till att genomföra Förintelsen. 

Mellan 1942 och 1944 tog Gröning hand om och räknade koncentrationslägrets offers pengar som han skickade vidare till SS i Berlin. Han tjänstgjorde också som vakt när transporterna av nya fångar anlände lägret.

Åtalet var medhjälp till mord i 300.000 fall.

Förutom själva skuldfrågan – till vilken påföljd dömer man någon som bidragit till 300 000 människors död? Och hur tänkte Oscar då, när han stod mitt uppe i det? Funderade han aldrig över huruvida det var rätt eller fel?

Men Gröning har också valt att stå upp och försvara historien gentemot förintelseförnekare. Han säger att han ser det som sin uppgift. Jag såg krematorierna, sa han i en dokumentär för BBC 2005.

Är detta förmildrande omständigheter?

Samtidigt känner man igen Oskar Grönings försvar för sina egna gärningar. Jag skulle beskriva min roll som en liten kugge i maskineriet, sa han i en intervju med tyska Der Spiegel 2005. Om man kan kalla det för skuld, då är jag skyldig. Precis samma resonemang som Adolf Eichmann, alltså.

Den tyske historikern Andreas Eichmüller har beräknat att av de 6.500 SS-medlemmar som tjänstgjorde vid Auschwitz och överlevde kriget har endast 49 blivit dömda. Oskar Gröning dömdes till 4 års fängelse men det är tveksamt om han på grund av sin höga ålder kommer att avtjäna hela straffet.

Han sa inget då. Och inte sen heller. Han säger något nu, när han till sist åtalas.


Pelle Svanslös är en älskad barnsaga skriven av Gösta Knutsson. Hugo Boss är ett klädmärke som bärs av män världen över.

Den förre satte sitt namn på en protestskrift mot att tillåta judiska studenter komma till Uppsala universitet och den förre la grunden till sitt framgångsrika företag genom att designa SS uniformer.

Hugo Boss har hävdat att han drevs enbart av kapitalistiska motiv men det finns många som anser honom som övertyga nationalsocialist.

Bör man därför inte läsa Pelle Svanslös eller klä sig i kläder av märket Hugo Boss?


 

SVBK är en förkortning och kodord för sveda-, värk- och brännkärring, ett uttryck som tidigare förekom bland vårdpersonal avseende kvinnor som sökt hjälp för mer eller mindre diffusa smärtsymtom.

När det inte gick att diagnostisera togs SVBK till som förklaring. Beteckningen ska även skrivits ned i journalerna men när patienterna fick laglig rätt att läsa dessa upphörde detta.

Och det kan man ju förstå. Att ingen någonsin stannade upp och funderade över det olämpliga att stigmatisera vårdsökande på det sättet säger måhända en del om tidsandan.

Men det reser också följdfrågor. Fanns det, frågan är särskilt motiverad i detta vetenskapliga skrå, ingen som någonsin funderade över om inte sveda-, värk- och bränngubbe är väl så vanligt, då som nu?

Jag är en  då och då iallafall, kan jag villigt erkänna.


 

Regalskeppet Vasa, denna krigsmaskin som skulle manifestera Sveriges självklara roll som Östersjöns obestridliga stormakt, var ett gigantiskt fuskbygge. Skeppet var förövrigt också tänkt som ett mäktigt monument över Vasa-ätten tänkt att visas upp i olika hamnar runt om i Östersjön.

Skeppet hade kostat gigantiska 50 000 daler vilket motsvarade ungefär 800 årslöner för en arbetare. Det hjälpte inte. Redan tidigt kunde ett tränat öga inse att allt inte stod rätt till.

Amiralen Claes Fleming var en av dem som anande oråd och beordrade därför 30 man att springa fram och tillbaka på Vasas däck men experimentet fick avbrytas. Båten höll på att välta.

Ingen vågade säga som det var: att skeppet sjöodugligt. Så man fullföljde bygget sjösättning och lastade på 62 ton kanoner och allt annat. Många var det nog som höll andan på jungfrufärden i augusti 1628.

Vi vet hur det gick.

Hur kommer det sig att ingen valde att blåsa i visselpipan? Fler och fler som var involverade i konstruktionen tvivlade men valde ändå att tiga. Det var förvisso  mycket pengar och prestige involveras i projektet. Men ändå.

Alla är vi ibland rädda för att bryta tystnaden. Ofta vill vi vara en del av det kollektivet. Vi jamar med hellre än att reagera. Den ofrånkomliga demokratiska slutsatsen blir, åtminstone för mig, att de som få undantag som finns är värda respekt.

Det är svårt att säga ifrån och till.

Det krävs stort mod att vara visselblåsare.


 

Källor:

svt.se

Håkansson: Vid Tidens ände

vasamuseet.se


 

Relatrade blogginlägg:

Rättegången mot Eichmann

Gordon Gekko