ensamkommande flyktingbarn

I veckan var jag på ett lokalt politiskt möte, ett medlemsmöte i centerpartiet.

Jag lyssnade på en person från socialtjänsten som var inbjuden gäst. Mötet handlade om de ensamkommande flyktingbarnens situation. Kommun efter kommun runt om i landet och länet säger nu nej till att hjälpa dessa ungdomar – men det betyder inte nödvändigtvis att kommunerna är grymma eller njugga i sin hantering.

Här följer en kort bakgrund.

De ensamkommande barnen placeras i olika kommuner runt om i landet för att försöka uppnå någon form av proportionalitet. Alla kan ju inte bo på samma plats. De får i allmänhet tak över huvudet och hjälp.

I förekommande fall ska de åldersbestämmas – något som är en helt egen historia. Metoderna för att åldersbestämma människor är kritiserade. Barn har större chans att få stanna än vuxna så det kanske inte är så konstigt om några ljuger om sin ålder.

Därefter vidtar en asylansökningsprocess. Det är nu jag träffar några av dem. De hinner nämligen ofta leva i Sverige i flera år, lära sig språket, rota sig och gå i skolan, innan de får avslag på sin asylansökan varvid avgrunden öppnar sig.

(Därför är det svårt för många att lyckas i skolan då de ofta mår mycket dåligt på grund av sitt förflutna i kombination med oron över att få avslag på sin asylansökan).

Socialtjänsten är ett bottenlöst hål. Det är enorma behov som föreligger och klar blir tjänsten aldrig. Det rullar på, helt enkelt. Jag har suttit tre år i socialnämnden så något om det behjärtansvärda arbetet vet jag ju.

Tjänstemannen på mötet berättade att de beräkningar som gjorts talar om ökade kostnader för att ta hand om de ensamkommande på omkring 11 miljoner under en viss period. Jag har inte koll på budgetperioden – men 11 miljoner på en redan sprängd budget i en kommun av Faluns storlek är rätt mycket.

Men ändå. Prova själv att gå i den behövandes skor. Kan vi inte hjälpas åt? Mötas halvvägs? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Det finns nämligen andra ensamma, trasiga, behövande. Svenskar. Medborgare.

Kan vi lyfta ur en viss grupp ur helheten och säga att de ska prioriteras framför andra? Anna, 16 år, kommer från ett missbrukarhem och har upplevt droger och övergrepp. Hon måste få hjälp annars går hon under.

Varför kan inte Anna få plats på ett hem? Jo, därför att där bor redan Ahmed. Hon är medborgare, inte han. Problemet är att det faktiskt inte är lättare för henne att återvända hem än för honom.

Det är att förenkla resonemanget men det är så populisten resonerar. Och så sprider sig ryktet och vad som därefter kommer. Rasism och elände. Så nej, vi kan inte agera på det viset.

Socialtjänsten bryter mot kommunallagen om de prioriterar bort Anna. Men Ahmed finns ju också. Här, hos oss, finns han – och många med honom. Socialtjänsten kan inget annat göra än att vända sig till kommunens politiska ledning och be om medel och styrning. I Falun är det C, S och MP som styr.

Jag har fullt förtroende för falucenterns ledning. Vårt kommunalråd Joakim Storck gör i mina ögon (även om jag är part i målet) ett mycket bra jobb. Och jag skulle sannolikt inte ta något annat beslut om jag vore i hans kläder.  Hur hårt det än låter – vi inte kan ta hand om dem. Inte på egen hand.

Vi kan ju alltid hoppas på andra aktörer därute i civilsamhället, förstås. Förutom att många redan gör så mycket. Kyrkor, privatpersoner…många fantastiska insatser görs redan.

Frågan ägs helt av regeringen. Varför vill regeringen inte bevilja allmän amnesti? Vi har ju redan i princip stängt gränsen. Låt det vara så ett tag och bevilja allmän amnesti för dem som redan är här.

En sådan amnesti skulle nämligen innebära att alla dessa ensamkommande blev medborgare och därmed en viss kommuns ansvar. Visst, det skulle kräva säkerhetsklassificeringar, undersökningar och insatser och det i sin tur skulle kräva statliga anslag och resurser.

Gör en försiktig jämförelse med allmän vapenamnesti, tänker jag. Varför gör man sådana? Jag menar inte att jämföra flyktingar med vapen – jag menar bara att ibland måste man göra något radikalt, se mellan fingrarna, för att åstadkomma något gott på sikt.

Så varför går inget annat parti än V fram med tanken? Sannolikt, gissar jag, för att man tror att det vore politiskt självmord. Rädslan för att SD ska växa ännu mer är det som styr politiken hos flera partier. Men jag tror inte det behöver bli den självklara konsekvensen.

Hur det än är med den saken – ibland måste man leda en opinion och inte följa den. Ibland måste man ha lite av Churchill i sig och gå sin egen väg istället för att förhandla eller anpassa sig till fienden.

V och C har vuxit lite – måhända bland annat på grund av sin inställning i flyktingfrågan. Kom igen, riksdagspartier – våga. Det kommer att löna sig. Vore jag MP så skulle jag inte tveka en sekund. Vad har partiet egentligen att förlora? Och ni socialdemokrater, var är er själ? Jag förstår nog hur ni tänker, att ni vill ta tillbaka försvunna SD-väljare. Men är det värt det?

Låt frågan provas av väljarna i val. Förtig den inte.

Personligen är jag för allmän amnesti för ensamkommande flyktingar. Jag tycker däremot inte att en kommun ska agera självrådigt och ta beslut om sådant på egen hand. Det är, som nämnts, ett nationellt ansvar som vilar på regeringen.

Det jag tänker göra är att försöka påverka mitt parti att driva frågan. Kanske blir det ett mejl till Annie, också. Den som eventuellt läser det här och håller med, eller inte, hoppas jag vill engagera sig i ett parti eller i civilsamhället.

Vi diskuterar inte flyktingar som kom igår. Vi pratar om unga människor som bott här länge, ofta i flera år, ungdomar som rotat sig och börjat bygga upp ett liv. De finns här, mitt ibland oss. Ger vi dem en chans, bara en liten, liten, chans, kan stora saker hända.

Jag har nämligen sett det själv. Från början darriga små förskrämda individer som några år senare bär studentmössan på högburet huvud ofta belönade stipendier som kronan på verket.

Det är i dessa lägen jag känner mig som allra stoltast över att kunna kalla mig svensk. Jag känner stolthet över att dela deras nationalitet, stolthet över att fått möjligheten att vara med och  bidra – om än aldrig så lite – och stolthet över att leva i ett land som givit dem chansen.

hyperborea

Göticismen var en svensk kulturell, patriotisk rörelse som anknöt till Nordens forntid. Patrioter gör ju gärna så, knyter an till någon odefinierad forntid vilken man fyller med allsköns drömvisioner om hur det förmodligen måste ha varit.

Göticismens nordiska forntid uppfattades, hör och häpna, som en guldålder fylld av hjältar och stordåd i bjärt kontrast till den egna degenererade samtiden.

Denna samtid inföll först i stormaktstidens Sverige under 1600-talet (där göticismens uppstod) och fick en fortsättning i det romantiska och nationalistiska 1800-talet. En tid när svärmeriet drömde sig tillbaka till ett storstilat förflutet bort ifrån verklighetens efterblivna bondland.

Den moderna svenska nationalismen tar sig andra uttryck.

Visst finns det väl grupper som manifesterar sin nationalism genom att klä ut sig till vikingar (jag antar att det har med uppfattningen att vikingar endast söp och ägnade sig åt våld att göra möjligen ovetande om att schablonbilden av vikingar föddes på 1800-talet just under den pånyttfödda göticismens och nationalismens tidevarv).

De flesta av dagens nationalister drömmer sig dock tillbaka till 1900-talets svenska folkhem, alltså till en tid när invandrarna såväl som utvandrarna var relativt få. Nationalisten plägar ofta utbrista i tårdrypande längtan efter denna mytiska tillvaro då svenskar var svenskar, utlänningar utlänningar, män män och kvinnor inte alls att räkna med.

Och så vidare.

Göticismen tog sin utgångspunkt i tanken att de första människorna, goterna (göter) haft sitt ursprung i Sverige. Ett typexempel på resonemangen var åsikten att Sverige i själva verket var det sjunkna och mytomspunna Atlantis, civilisationens vagga. All civilisation hade i själva verket svenskt ursprung.

Enligt myten framförs bevisen för Nordens ursprung redan i antikens Grekland. I antika källor beskrivs nämligen det forntida riket Hyperborea, ett paradis beläget någonstans bland de arktiska vidderna uppe i norr.

Hyperborea beskrivs som ett lyckorike där marken var så bördig att det gick att skörda två gånger om året (de antika grekerna var tydligen, all sin visdom till trots, uppenbarligen ovetande om hur kallt klimat påverkar växtligheten), himlen var alltid klar (eller hur – helst på midsommar), som ett land där ingen blev gammal eller sjuk och som en plats där alla levde i fred och harmoni.

I Hyperborea dog man inte, ville man det så var det ättestupan som gällde.

Det var till detta antika arv som stormaktstidens intellektuella försökte koppla Sverige. Ingen unikt i det. Samhällen har i alla tider, i synnerhet diktaturer, sökt i historien för att finna argument för sin existens och sitt agerande.

Nazisterna, exempelvis, la (lägger) mycket tid och möda på det.

När jag idag studerar göticismens ideologi sitter jag med skämskudden i knät. Det är dock knappast första gången jag skäms för historien. 1600-talets och 1800-talets nationalister hade sin agenda, sammanfattningsvis kanske man kan säga att de rent historiskt och intellektuellt ville sätta Sverige på kartan.

För 1600-talsmänniskan var det där med kartan bokstavligt medan 1800-talets politiska och intellektuella makt istället ville söka hindra människor att fly landet. I dagens moderna tillvaro har vi ett annat ord för det: signalpolitik.

Politik betyder statskonst eller läran om staten. Signalpolitik måste således betyda signaler i statskonst. Statsbyggande är en mental process och däri ingår historia som en fundamental byggsten.

Idag verkar det på mig som samhällsdebatten är som i Göternas beskrivning och identifiering av Hyperborea – fast tvärt om. Det är enligt en del åsiktsyttringar nämligen ingen hejd på eländet som försiggår i vårt land.

Brottsligheten skjuter i höjden, polisen är underbemannad och inkompetent, invandringen ohämmad, politiker korrupta, det finns inga jobb eller bostäder, integreringen är obefintlig, sjukvården ett moras, skolan utsåld och skolresultaten i botten.

Jag skulle kunna fortsätta. Och jag skulle kunna jama med. Men det gör jag inte. För det är inte vad jag ser när jag lyfter blicken. Jag ser istället mycket gott i Sverige, jämförelsevis.

Min uppmaning blir: kom igen, släpp hörnflaggan!

Istället för att hänga med dystopierna, alarmisterna, gnällspikarna, rasisterna, vinst i välfärden-neggona, metoo-förnekarna eller allt vad som i sammanhanget tänkas kan – engagera er. Engagera er på riktigt.

Istället för att trolla i debattforum, gnälla på vargar, sverigedemokrater, snöröjning eller invandrare föreslår jag att ni engagerar er. I ett politiskt parti, scouterna, missing people, rädda barnen, facket, läkare utan gränser, idrottsrörelsen, djurskyddsföreningen, samla in pengar för cancerforskning, ensamkommande flyktingar, välgörenhet av olika slag – ja vad du vill.

Att enbart dela sitt glödande patos på sociala medier räcker nämligen inte. Man måste också göra något konkret. Dels för att vår demokrati bygger på engagemang och dels för att det är kul. Du får impulser vilket gör dig förändringsbenägen, progressiv och inte så insnöad.

Du lär känna nya människor. Du gör något för okända utan att tjäna något på det själv. Den som gått i den behövandes skor vet något om hur mycket en osjälvisk insats från en främling kan betyda.

Jag tror alltså framtiden är ljus och jag tror det blir kul framöver. Så därför vill jag avsluta med att återupprepa uppmaningen till engagemang. Någon gång någonstans. Det är engagemanget som gör oss mänskliga.

Just do it.


 

Relaterade blogginlägg

Det götiska riket


 

Länkar:

För den som vill djupdyka lite finns mycket nörd-kul. Här, till exempel.

strömmen

I mitt förra blogginlägg skrev jag, en aning hurtfriskt kan jag tycka så här efteråt (men jag har som princip att ((nästan)) aldrig ändra något i efterhand (((språkfel undantaget))), om de få som gjorde motstånd mot nazisterna i Tyskland under deras framväxt och maktinnehav.

Dessa hjältars öden var genom handlingarna oftast tämligen omgående beseglade. Händelseförloppen har många gånger och på olika sätt dokumenterats, diskuterats, nedtecknats och filmatiserats.

Sophie Scholls öde – och de övrigas i Vita Rosen – har filmatiserats åtminstone två gånger. Likaså huvudpersonens bakom attentatet mot Hitler 1944, von Stauffenbergs öde. Oscar Schindler odödliggjordes av Spielberg. Även vår egen Raoul Wallenbergs liv och hjälteinsatser öde har blivit film två (?) gånger.

Och så vidare.

Det är en god sak att emellanåt påminnas om goda och självuppoffrande handlingar. Men vi bör inte glömma den vanliga, den lilla, människan som inte gjorde, eller gör, så. De spelade, spelar, ofta stora roller i ett förfärligt skeende.

För det finns alltid en annan väg än hjältens att gå: den breda och enkla medlöparens väg.


 

Rochus Misch, var mellan 1940 – 45 Hitlers livvakt och adjutant. I januari 1945 flyttade han in i den så kallade Führerbunkern i Berlin tillsammans med andra ur Hitlers personal. Han var det viktigaste, ett av mycket få, ögonvittnet till Hitlers och Eva Brauns gemensamma självmord.

Han bevittnade inte själva händelsen eftersom det skedde bakom låst dörr. Däremot såg han deras kvarlevor. Efteråt stannade Misch kvar i bunkern i två dagar och var enligt egen utsago livrädd. Alltid något.

På morgonen den 2 maj försökte han och några andra fly genom Berlins tunnelbana men blev tillfångatagen​ av sovjetiska soldater. Efter kriget satt han i sovjetisk fångenskap till 1953 (det året dog Stalin vilken hade ett extremt intresse av Hitler varför Misch och framförallt Rattenhuber ((nedan)) blev extra intressanta att förhöra) då han återvände till Berlin och sedermera öppnade en färghandel.

Misch dog 2013, 96 år gammal, och har utgivit sina memoarer. Det framgår att han livet igenom var stolt över sina år med Hitler som han refererade till som ”chefen”. Misch beskrev Hitler som en ”väldigt vanlig man”.

Han tog aldrig avstånd från Hitler och även om han medgav att Förintelsen ägde rum hävdade han att den inte var Hitlers verk. ”Han var ju så vänlig och trevlig”, är ett av Mischs kända uttalanden.


 

Johann Rattenhuber var tysk polis och SS-officer. Mellan 1933 – 45 var han chef för den organisation som ansvarade för Hitlers och andra ledande nazisters säkerhet. Särskilt under kriget på östfronten var han ansvarig för Hitlers säkerhet när denne var på plats.

Rattenhuber förekommer också i Führerbunkern i slutet av kriget. Då försökte nämligen Himmler sluta en separatfred med de västallierade (där Folke Bernadotte i egenskap av representant för Röda Korset blev en förhandlingspart).

Hitler blev ursinnig över detta som han såg som förräderi och lät gripa Himmlers förbindelseofficer Hermann Fegelein. Denne (som för övrigt var gift med Eva Brauns syster och alltså svåger med Hitler – vilket hjälpte föga) överlämnades till Rattenhuber för arkebusering i rikskansliets trädgård utanför bunkern.

Rattenhuber greps av sovjetiska soldater den 2 maj 1945 och släpptes 1955. Han dog 1957.


 

Hitler var nykterist och vegetarian. Hans personlige kock på östfronten hette Fater och hade i uppdrag att anlägga ett grönsaksland där han personligen ansvarade för skörden.

Grönsakerna måste grävas upp inför ögonen på en kurir som tog råvarorna direkt till köket. All mat undersöktes noga och på kemisk väg och avsmakades av en provsmakare innan den nådde Hitlers tallrik.

Vattenreserven skulle testas flera gånger om dagen, mineralvatten följde samma rutin som grönsakerna och man röntgenstrålade tvätten i jakt på bomber. Det fanns extra syrebehållare utanför bunkern ifall anfall med giftgas inträffade.


 

Varför skriver jag om det här?  Tja, kanske för att det i alla sammanhang, hur bisarra omständigheterna än är, alltid finns en grad av normalitet.

Det svåra är inte att följa en rutin, historien är full av människor som gjort sin plikt. Nej, det svåra tycks vara att stanna upp mitt i en ideologisk händelsekedja och fundera över om ens handlingar i det stora hela är rimliga. Och vad de får för konsekvenser.

Att gå emot strömmen. Eller att inse när en kanske inte ska gå emot strömmen utan snarare simma med den. Skillnaden mellan kurage och rättshaveri kan vara liten, ibland.

Hitlers livvakter tycks under hela sina liv varit övertygade om att de inte gjort något fel. De dömdes inte till döden eftersom de inte personligen deltog i förintelsen. Inte heller hans sekreterare. Kocken har jag inte sett några spår av.

Dessa människor utgör viktiga pusselbitar till varför det gick som det gick. Men ska du bara läsa en bok de närmsta tiden rekommenderar jag (nedan) och avslutar med ett citat ifrån den:

Historien lär oss att se mönster och göra bedömningar. Den skisserar de strukturer inom vilka vi kan söka efter friheten. Den avslöjar ögonblick som alla är olika men ingen helt unik. Att förstå ett ögonblick är att se möjligheten att vara med och skapa ett annat. Historien låter oss ta ansvar, inte för allting men för något. (…) Historien låter oss slå följe med dem som gjort och lidit mer än oss själva.

 


 

Relaterade blogginlägg:

Den banala ondskan

Folke Bernadotte


 

Källor:

Beevor: Stalingrad

Junge: I Hitlers tjänst

Snyder: Om Tyranni tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet

Expressen 6/9 2013

Wikipedia

det utgick ett påbud

För några dagar sedan nåddes jag av följande upprop från en moderat politiker i Falun.

Först vill jag börja med att önska er en God fortsättning på julen! (detta meddelande har skickats även på mail) Har skrivit förslag till nyårsbrev/insändare från Faluns politiker till faluborna. Bifogar texten nedan i mailet – om ni ser skriv-/faktafel – maila/pma enbart mig och inte i gruppen så justerar jag. Här är tanken att Faluns politiker skriver under med förnamn och efternamn – men alltså utan partibeteckning – just för att förstärka att vi gemensamt tar avstånd mot främlingsfientliga, antisemitistiska och våldsbejakande krafter. Tycker att det är ett viktigt avstamp inför valåret där extrema krafter vill ta plats. Hoppas att så många falu-politiker som möjligt vill vara med på detta nyårsbrev – the more the merrier! Hör med era partikollegor och maila mig namn på de politiker som vill skriva under på detta nyårsbrev senast kl 22.00 onsdagen den 27 december så sammanställer jag namnen och skickar in insändaren/nyårsbrevet. Med vänlig hälsning, (…) sprid gärna förfrågan (…)

Reaktionen var positiv. Det var idel uppmuntrande ord och alla var med på tåget. Så även jag. Men så plötsligt kom invändningar från socialdemokraterna.

Hej allihop. Jag är inte intresserad av att skriva under detta brev. Håller med om innehållet men ser inte syftet med att skriva under som ”falupolitiker”. Vad är det? Jag är inte med på att klumpas ihop med partiföreträdare från partier med rakt motsatt agenda och att dessutom inte skriva med partibeteckning? Varför? Jag är socialdemokrat i första hand. Varför avpolitisera oss? Fint innehåll men jag avstår. God fortsättning på er.

Det kom ännu ett inlägg:

Jag har meddelat (…) att jag väljer att inte skriva under texten som jag i sak och innehåll står bakom. Efter att jag svarat ok blev jag uppmärksam på att företrädare från alla partier fått frågan om att skriva under. Något som är för mig helt principiellt otänkbart. Jag kan förstå att man ser styrkan i att samtliga partier skriver under en gemensam text till faluborna.

För mig blir det däremot helt fel att skriva under något tillsammans med personer från ett parti som inte står upp för det som texten förmedlar, varken dess företrädare eller partiprogram. Detta är inte bara en ”lokal” fråga och man kan inte låtsas om som att man inte kan ta ansvar för partiets politik som bedrivs på riks/nationell nivå.

Det glädjer mig ändå att vi är många som vill och verkar för ett bättre Sverige och värnar mänskliga rättigheter och människovärde. Det är en styrka i sig!

Därefter var bollen i rullning. En efter en hoppade de som tidigare i eufori anslutit sig av. Jag tvekade. Vi diskuterade saken internt i Centern och alla var väl hyfsat överens om att syftet gått förlorat. Poängen var ju alla skulle så enade.

Jag grubblade och jag grubblar fortfarande. Det är verkligen något av ett etiskt dilemma, detta. Ska en person som tidigare, kanske fortfarande, stått för åsikter jag avskyr hindras från att skriva under något som jag verkligen omfamnar av hela mitt hjärta?

Jag håller inte med socialdemokraterna – deras argumentation är olycklig. Det är inte alls fel att skriva under som ”falupolitiker” i detta sammanhang.

Det är heller inte så att SD som parti (eller någon av deras företrädare – vilket är en diskussion i diskussionen. Genom att få partiet att skriva under värdefrågor av detta slag kan man också tvinga dem att ändra sin politik. Demokrati in action, alltså.) bjudits in (vad jag förstår) – däremot en före detta SD-medlem (jajemän – det är samma person jag samtalade med för ett par veckor sedan), numera politisk vilde.

Jag kan självfallet förstå den som inte vill bli sammanblandad med hen. Å andra sidan: ska vi inte välkomna en person som vill lämna (för all del: blivit utesluten) en rörelse som SD? Att sätta sitt namn under uppropet hade också medfört förpliktelser för vederbörande.

Jag lekte med tanken att låta mitt namn stå kvar. För principens skull. Alla har nämligen rätt att få vara med när det handlar om demokratiska kärnvärden. Men man behöver ju inte vara någon större begåvning för att räkna ut hur det skulle slutat.

Saken skulle kommit att utnyttjas politiskt. Jag skulle komma att skyllas som SD-kramare oavsett vad jag sagt, gjort eller tänkt tidigare i det avseendet.

Visst, jag erkänner. Inte ville jag stå där ensam axel mot axel och försvara vederbörande. Och visst det fanns fler som resonerade som jag – men vi var alla för undfallande. Ingen av oss ville kliva fram och ta en principiell kamp för en människa med den bakgrunden.

Plötsligt fick det hela nästan bibliska dimensioner, känner jag.

Nu är det kanske läge att lugna ner sig ett par hekto. Inte vill jag framställa personen som ett offer. Jag säger bara att exemplet visar exakt hur långt (eller kort) vi är villiga att sträcka oss i kampen för mänskliga rättigheter. Det är för bedrövligt hur polariserade vi blivit.

Också jag drog tillbaka min underskrift. I mitt parti var detta valfritt.

Den enda (?) som till slut var villig att sätta sitt namn under ett upprop för att alla politiker utan partibeteckning gemensamt ska ta avstånd mot främlingsfientliga, antisemitiska och våldsbejakande krafter var en förutvarande sverigedemokrat, numera politisk vilde.

Nej, det där med att stå upp mot intolerans klarar alla bra på egen hand anses det.

Och ickedemokraterna log.

Det självklara motargumentet mot allt jag sagt ovan är väl antagandet att personen som blev dramats huvudperson drevs av opportunism och ville utnyttja läget att komma in i värmen. Och i så fall är väl allt gott nog.

Men jag kan ändå inte helt frigöra mig från känslan av ytterligare något gick förlorat i dag. Frasen vänsterns goda hat ringer också i mitt inre. Blev jag nu en del av det?

Gjorde jag verkligen rätt?


 

Relaterade blogginlägg:

samtal med en sverigedemokrat 

samtal 4

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.


 

Samtal 4 var det enda samtal som aldrig blev av.

Det kan tyckas lite paradoxalt eftersom den jag ville samtala med rent geografiskt befinner sig närmast bland dem jag samtalat med under hösten. Men jag inser varför personen inte vill prata med mig.

För ungefär ett år sedan var vi nämligen osams. (Hen är förövrigt en av fyra personer som någonsin blockat mig på sociala medier. Den främste bland de blockande är för kännedom Jimme Åkesson. Är inte det en fin skalp så säg?)

Vår konflikt handlade om olika saker men det tydligaste gällde att vederbörande hävdade att andelen män respektive kvinnor i relationen offer-förövare i våld i nära relationer är ungefär 50-50.

I klartext innebär påståendet att kvinnor misshandlar män lika mycket som män kvinnor.

Visst ser det lite olika ut i samkönade relationer och visst finns det studier som problematiserar begreppet våld. Alltså vad vi menar med våld. Tyvärr, måste jag medge, gick jag i taket – då för ett år sedan.

Och det beklagar jag av flera skäl. Det var förresten bland annat därför jag började med det här projektet – för att bli mindre konfrontativ mot meningsmotståndare och istället lära mig saker av dem.

Åter till sakfrågan. Om vi utgår från fysisk misshandel i mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, finns det gott om statistiskt underlag att tillgå på BRÅ, SCB eller Nationellt centrum för kvinnofrid.

Har dessa organisationer fel? Ljuger man? Vad är argumentet för det, i så fall? Siffror, statistik, säger mycket om än inte allt. Här är en siffra: 13-17 kvinnor mördas varje år av en man de känner. Av en far, bror, kusin, en pojkvän eller sina barns far.

De mördas Inte av alla män. Men alltid av en man.

Nu när jag åter jobbar med frågan i mina kurser hörde jag åter av mig till personen. Jag berättade att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan att jag bad hen att framföra sina huvudsakliga argument för sin ståndpunkt och ange sina källor.

Mitt syfte var, och är, uppriktigt. Hur tänker en person som argumenterar på det viset?  Vad är poängen med att trixa med siffrorna och förneka det hemska men inte desto mindre uppenbara?

Jag ville också studera (de eventuella) källorna och kanske, tänkte jag, kunde jag göra en källkritisk uppgift av det hela lite senare.

Svaret var nedslående. Nej, det gick inte att ses och diskutera. Inte nu. Hen hade alldeles för mycket att göra. Jag framhärdade i två mejl där jag försäkrade, underströk, att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan enbart ville lära känna argumentationen.

Om det nu inte gick att ses så kanske kunde hen svara mig skriftligt? Jag fick inga svar.


 

Vad kan jag lära mig av detta?

Att mitt upprörda sätt för ett år sedan inte var bra? Att, som en gammal kompis i ett annat sammanhang en gång sa, jag ofta framstår som mer intresserad av konflikten i sig än av själva sakfrågan? Så nedslående. Jag erkänner att jag gillar debatt – men bråk, nej, det är inte min grej.

Att ett demokratiskt synsätt medger rum även för åsikter vi inte gillar och att detta, mitt tidigare beteende, kan tas för ett bevis för att nazister ska beviljas demonstrationstillstånd? Eller är det att sträcka ut tråden till bristningsgränsen?

Vi vet inte – för jag skrämde bort vederbörande genom mitt tidigare konfrontativa sätt.

Är det vettigt att bygga en mur mot Mexiko?


 

Därmed får projektet ses som avslutat för terminen. Några som läst vad jag skrivit har hört av sig och sagt att de gärna skulle vilja samtala. I vår tänkte jag försöka samtala med en tiggare och muslim.

 Inshallah.

Är det någon som har fler tips?


 

relaterade blogginlägg:

Samtal med en kommunist

Samtal med en fd sverigedemokrat

Samtal med frikyrkan

samtal 3

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Den 7/12 träffade jag en representant för Lugnetkyrkan i Falun. Jag har länge funderat på ett sådant möte eftersom församlingen är stor och ökar – man har sedan ett par år byggt en stor, ny kyrka alldeles bredvid min arbetsplats.

Vi är alltså grannar och kyrkan är verkligen stor och modern, jag äter då och då lunch i deras restaurang (som de inte driver själva utan har uthyrd). Jag känner flera församlingsmedlemmar.

Jag använder också byggnaden i min undervisning – exempelvis genom en uppgift där eleverna jämför Lugnetkyrkan med Kristine kyrka och en moské (eller annan religiös byggnad som pantheon ).

Jag är nyfiken på församlingen. Representanten och jag samtalade i en timme och jag hade gärna fortsatt längre om tiden medgivit det.

Lugnetkyrkan är en del av Evangeliska Frikyrkan (EFK) (jag visade mig hopplöst ouppdaterad när jag började svamla om örebromissionen) – en sorts samlingsorganisation för olika frikyrkor.

EFK spårar sitt ursprung till den så kallade läsarrörelsen vilket mer modernt brukar benämnas frikyrkorörelsen och är en av de olika folkrörelserna som växte fram under mitten och slutet av 1800-talet.

Än i dag är verksamheten utanför själva kyrkan viktig och en väsentlig del av frikyrkorörelsens historia har handlat om att flytta ut det religiösa livet från det (som man uppfattade som det) traditionella kyrkorummets stelhet.

Exempelvis har församlingen idag 35 stycken så kallade husgrupper. Detta innebär att församlingsmedlemmar turas om att träffas hemma hos varandra för att be, diskutera, och annat som mer hör till det religiösa livet i gudstjänsten inom andra samfund.

Församlingen äger kyrkan och dess kommersiella verksamhet genom ett bolag som heter LUKAB. Alla funktionärer inom bolaget är medlemmar i kyrkan så som bankpersoner och revisorer. Det kostar ungefär 25 000 kr att hyra den toppmoderna aulan. Det förekommer inga avgifter för medlemmarna däremot frivillig kollekt.

Kyrkan vill vara trovärdig i allt den lär ut, säger min samtalspartner. Den strävar efter att vara karismatisk.  Man betonar andens gåvor (den helige ande brukar inom kristendom, som främst fokuserar på nya testamentet, vara ett sätt att definiera Guds aktiva kraft i världen).

Församlingen tillämpar vuxendop eftersom man anser att en bör vara vuxen för att kunna avgöra om en vill åta döpa sig eller inte.

En präst har en fyraårig universitetsutbildning bakom sig och tjänster utlyses och tillsätts ofta via EFK:s hemsida. Om en församling vill ha en kandidat kallas och inbjuds denne av en viss församling.

Man utbildar sig alltså inte specifikt för en viss församling utan kan ansöka om tjänster inom alla frikyrkor anslutna till EFK.

EFK är, och därmed Lugnetkyrkan, missionsinriktad. EFK har missionsarbete i 40 länder och fokuserar sin verksamhet på barns rättigheter, församlingsbyggande, hållbar försörjning och arbete mot människohandel. Detta utgör en stor del av kyrkornas gemensamma arbete.
Man ser också Sverige som ett missionsland med många behov på olika sätt. Några materiella men desto fler av annan karaktär, säger samtalspartnern.

Prästerna har ett individuellt mandat och är inte styrda efter regler och ramverk från något råd eller liknande.

Det är inte bara prästen som kan förmedla guds ord – alla bär gud inom sig. Lugnetkyrkan betonar den sociala, gemensamma, verksamheten. Man fokuserar på socialt arbete då man anser att för mycket individualism präglar dagens samhälle.

Målet är helt enkelt att tjäna Falun, säger personen jag samtalar med.

Jag frågar vad de viktigaste skillnaderna är mellan Svenska kyrkan (eftersom det är min referensram) och Lugnetkyrkan. Svaret blir att Lugnetkyrkan är mindre styrd (vilket är själva poängen med frikyrkor – att vara mindre högkyrkliga, regelstyrda, och mer folkliga. Detta är ofta vad de själva hävdar och det kan också beläggas med historiska exempel).

Nattvarden, exempelvis, är mycket mindre styrd inom Lugnetkyrkan. Ritualen är kortare och fler kan dela ut nådemedlen – exempelvis inom husgrupperna. Det är alltså tillåtet att förrätta nattvarden i hemmet och vin och oblat kan istället symboliseras av bulle och saft eller vatten (tolkar jag personen).

Mer konkret är det bibeltolkningen som skiljer. Ordet, alltså bibeln, är mycket viktigt. Det är bibeln, i synnerhet evangelierna, som styr uppfattningen i många frågor.

Jag övergår till några vanliga värdegrundande frågeställningar.

Alkohol/droger. Lugnetkyrkan har ingen officiell policy men traditionellt brukar frikyrkor inte acceptera alkohol eftersom de har sitt ursprung i nykterhetsrörelsen. Idag råder en mer nyanserad syn – det är okej med ett glas vin till maten men en bör inte berusa sig.

Den jag samtalar med säger att detta har att göra med allt det dåliga som ofrånkomligen följer med alkohol. Jag lyfter fram den framgångsteologiska aspekten kroppen är ditt tempel – att en sund kropp och livsstil, ett lyckligt och framgångsrikt liv, ska manifesteras och visar att guds nåd är med dig.

Min samtalspartner avfärdar inte tankegången men bekräftar den inte heller. Förlängningen av resonemanget blir nämligen att den sjuke är förtappad och har sig själv att skylla. Därmed ligger den historiska synen på kastlösa inom hinduismen eller att Jesus umgicks med spetälska nära som teologiskt motargument.

Kvinnliga präster. EFK har alltid tillåtit kvinnliga präster. Samtalspartnern berättar, inte utan stolthet, att organisationen faktiskt införde kvinnlig rösträtt inom sina församlingar före Sverige som land gjorde så.

Skilsmässa. Det är alltid tragiskt, säger personen, med tillägget att äktenskapet är mycket viktigt och givet av gud. Församlingen satsar stora resurser på att vårda det och förebygga kriser.

Kanske inte så dumt, tänker jag.

Vid en skilsmässa satsar kyrkan på omsorg för båda parter. Jag uppfattar det som att Lugnetkyrkan, och frikyrkor överlag, går rätt långt i sin ambition att rädda äktenskap. Man ger kurser i äktenskap, helt enkelt.

Baksidan, med stort socialt tryck att stanna i ett dåligt äktenskap (en nyskild som byggt hela sitt sociala liv på husgrupper kan få det svårt, våld i nära relationer som ju finns överallt i samhället kan göra skilsmässa till en nödvändighet) hinner vi inte gå in på.

Sex före äktenskapet. Sex är något som ska förekomma inom äktenskapet.

Homosexualitet är inte tillåtet eftersom Lugnetkyrkan, eller om det är EFK, tolkar bibeln så. Men varje människa är älskad av Gud, betonar min samtalspartner. Äktenskapet är dock instiftat för män och kvinnor.

Personen kan/vill inte viga någon homosexuell men å andra sidan vill nog en homosexuell inte det själv heller eftersom en homosexuell inte skulle acceptera själva vigselnormen. Och den går inte att ändra eftersom det står som det gör i bibeln, antar jag.

Abort. Livet blir givet av gud i befruktningsögonblicket och människan skapad till guds avbild. Jag påpekar att med det synsättet blir ju abort att betrakta som mord. Det finns en del åsikter åt det hållet i dagens Sverige. Men så långt vill personen jag samtalar med inte sträcka sig.

Vi avslutar samtalet lite allmänt. Församlingen fokuserar på socialt arbete som integration, man har stort fokus på ungdomar och barn i sin verksamhet.


 

På en timme hinner man inte så långt. Och det är svårt att komma åt en allsidig syn på något i samtal med någon som är en förespråkare av det. Det gäller väl oss alla, antar jag.

Jag har levt med en relativt fri syn på religiös verksamhet i hela mitt liv och främst ägnat mig åt körsång inom Svenska kyrkan. Jag har stor respekt för människors tro, så länge den inte kränker andra.

När reglerna och det sociala trycket blir (för) pressande reser jag omedelbart ragg. Jag säger inte att det är så inom Lugnetkyrkan – men jag får en viss känsla av det. Kanske är det fördomsfulla uppfattningar sprungna ur rykten om Jehovas vittnen och andra sekter som spökar?

Jehovas, berättar personen, är ett eget samfund som ligger närmare mormonerna än frikyrkosamfunden och vissa menar till och med att man kan ifrågasätta om de hör till kristendomen överhuvudtaget. De godkänner inga av de tidiga kyrkmötena som formade mycket av kristendomen och de har en helt egen bibel (mormons bok).

Jag förstår att bibelsynen styr de flesta uppfattningar inom EFK. Men jag undrar om någon teologisk diskussion om alternativa synsätt och om nya tolkningar förekommer.

Å andra sidan är det är frivilligt att gå med. Lugnetkyrkan gör ingen hemlighet av sina åsikter och den som inte håller med behöver inte bli medlem. Det är faktiskt så att församlingen ber en aspirant att noga överväga om hens övertygelse överensstämmer med kyrkans.

Jag kan förstå och sympatisera med önskan att leva med en ledigare syn på religion. Dock tror jag att alla organisationer i viss mån måste anpassa sig till majoritetssamhällets värderingar. Jag tror att alla budskap måste i viss mån gå i takt med samtiden.

Men tänk om det är fel på majoritetssamhällets värderingar? Och den som inte vill leva enligt majoritetssamhällets värderingar – måste vi tvinga den? Hur ska vi i det sammanhanget se på drogliberaler, nazister, de hårdföra buddistiska munkarna i Burma eller radikala islamister?

Ja, att brott eller att ens övertygelse inte ska drabba andra är en annan sak, jag vet. Normativa livsval i sin tur ytterligare något annat. Vem är jag att fördöma den som inte vill dricka alkohol, försöka vårda äktenskap eller främja social omtanke?

För egen del, berättade jag för samtalspartnern, ser jag abort som intimt förknippat med kvinnlig frigörelse och jämställdhet, sexuell läggning som något som är helt oväsentligt för rätten till att ingå äktenskap.

Och hen lät mig tycka så. Alltså måste väl jag återgälda artigheten? Hur vi utformar det offentliga samhället är däremot en helt annan fråga.

Det jag tyckte mig märka var att personen jag talade med var mycket mer försiktig än de föregående. Och jag funderar över varför. Intressant var det, i alla fall. Personen var intresserad av hur jag jobbade med etiska frågor i skolan så visst utbyte inbillar jag mig att båda parter hade av mötet.

Tack för samtalet!


 

Relaterade blogginlägg

samtal med en kommunist

samtal med en sverigedemokrat

samtal 2

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn (även om det inte är svårt att räkna ut då det stått så mycket i pressen) utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Den första december träffade jag en förutvarande Sverigedemokrat. Vi sågs på ett nytt café i Falun och samtalade i ungefär två timmar.

När jag först sökte kontakt med henne för att boka ett möte var hon fortfarande medlem i SD. När vi nu ses är hon inte det, längre. Inför samtalet har hon låtit förstå att hon inte vill tala om den nidbild på muslimer hon tidigare delat (och som upprörde mig) eller så mycket om själva uteslutningen. Det senare talar om hon rätt mycket om ändå, utan att jag frågar.

M är en förvärvsarbetande flerbarnsmamma i Falun. Det som gör henne ovanlig är att hon också är lokalpolitiker, tills nyligen för SD, med flera tunga uppdrag. Tills helt nyss var hon förbundsordförande i länet och gruppledare i Falun för SD.

M sitter i fullmäktige, kommunstyrelsen, kommunstyrelsens utvecklingsutskott, kommunstyrelsens ledningsutskott, kommunstyrelsens verksamhetsutskott, barn och ungdomsnämnden, val och demokratinämnden samt i landstingsfullmäktige.

Efter att blivit utesluten sitter hon kvar på samtliga uppdrag som politisk vilde. När jag undrar varför blir svaret att hon vill fortsätta driva sina frågor i rätt riktning och i ett rättssäkert sammanhang. SD har inte krävt att hon ska återlämna sitt mandat.

(Partier vill gärna ha tillbaka sina mandat när en vald representant lämnar men lagen säger att detta är upp till kandidaten själv. När jag lämnade Folkpartiet återlämnade jag alla mandat till partiet eftersom jag ansåg mig vald som deras representant).

M slår mig under vårt samtal som en ideologisk blandning av konservativa, liberala och traditionellt socialdemokratiska värderingar. Kanske är detta ett utmärkande drag hos SD och dess sympatisörer, funderar jag.

Själv ser hon sig som en mittenpolitiker som inte nämnvärt reflekterar över ideologi. Hon säger att hon mer funderar över etik och moral.

Hon gick med i SD 2014 för att en arbetskollega lockade med henne. Den huvudsakliga anledningen var invandringspolitiken. Hon ser Reinfeldts öppna era hjärta-tal som helt huvudlöst.

Hon har inget emot invandrare men anser att människor som kommer till Sverige måste förstå att landet är en demokrati och att män och kvinnor ska leva på lika villkor tillsammans.

Jag frågar henne vad en muslim är. Hon klarar frågan rätt bra. Muslim, svarar hon, är en människa som är religiös och det är skillnad på kultur och religion.

Jag frågar om bilden hon delade. Hur tänkte hon? Svaret blir att hon inte tänkte alls. Det var det dummaste hon gjort och hon ångrar sig djupt, säger hon. Den dök upp i flödet och hon delade den utan att tänka sig för. Hon säger att händelsen fått stora konsekvenser för henne och hennes familj, och hon anser sig betalat ett högt pris för sin dumhet.

Jag lyfter perspektivet. Ser hon verkligen inget problem med hur mycket och många rasistiska och kränkande saker som kommit från SD och dess representanter under årens lopp?

Hon drar lite på svaret – visst har hon väl sett det men man når inte alltid fram, svarar hon. Hon verkar heller inte göra kopplingen till sig själv i sammanhanget.

Hon håller med om att SD-representanter som uttrycker sig negativt är ett problem och tillägger att man måste vara på sin vakt mot extremister. Jag förstår att det tidigare fallit på hennes lott att hantera sådana ärenden i egenskap av länsordförande.

Samtidigt slår hon fast att SD inte är ett rasistiskt parti trots alla händelser. Jag möter hennes blick, ser in i hennes vänliga ögon, när hon säger detta och jag drar slutsatsen att hon verkligen inte förstår min fråga.

Hon driver sina kärnfrågor, som hon ser det.

Men hur ser hon på partiets bakgrund? I synnerhet då, 2014, när hon gick med? Svaret är både förbryllande och självklart på samma gång. Hon anser att partiets bakgrund i nazismen inte är något hon behöver förhålla sig till här och nu.

Det kommer en dag när SD också är gammalt och accepterat, en tid när ursprunget inte längre är viktigt. Det är här och nu gäller, människor bryr sig inte om det där, menar hon, och backar upp resonemanget med SD:s opinionsläge.

Hon säger också att det är först när hon besökt SD:s nationella sammankomster som hon insett hur stort partiet faktiskt är. Sammanfattningsvis säger hon sig inte ha några ideologiska betänkligheter men hon nämner i samma andetag att hon inte är till hundra procent insatt.

M berättar att partiet trots sin storlek inte har någon ombudsman för länet. Det är en brist. Det betyder att de flesta SD-politiker i Dalarna är relativt dåligt internutbildade. Partisekreteraren kommer ibland och håller en föreläsning, men det är allt.

Jag frågar henne (igen) hur hon ser på invandring generellt. Invandringen måste begränsas, blir svaret, för systemen klarar det inte. Jag följer upp med tankegången att vi kanske kan fixa systemen? M ser oförstående ut.

Jag förklarar: om vi tar beslut som innebär att vi ger migrationsverket ökade resurser, bygger ett miljonprogram 2.0, satsar resurser på språkkurser, låglönejobb, you name it – hur ser hon på det?

Jo, visst. Men vi måste ställa krav, också. Invandrare ska få komma till Falun om de får jobb och bostäder och… resonemanget börjar om igen. Hon menar att vi inte bara kan bygga bostäder för invandrare utan också bygga för hela samhället. Tillbaka till ruta ett, tänker jag.

Hon tvekar lite på frågan om allmän amnesti men svarar till sist med en motfråga. Vi kan ge Migrationsverket ökade resurser för att säkerställa en rättssäker process men hur hanterar vi dem som inte har asylskäl? Samtidigt tycker hon ingen ska behöva leva gömd.

I frågan om anhöriginvandring tycker hon att man i varje enskilt fall ska undersöka vad har familjen för kompetenser så de kan bidra till samhället. Det är viktigt att de inte kommer hit och blir socialfall, tycker hon.

Jag övergår till några andra frågor. Hon, och SD, vill gå ur EU men samtidigt bekämpa arbetslösheten och bygga ut välfärden. Sverige är ett exportberoende land och cirka 60% av vår export går till EU. Det finns ett direkt samband mellan arbetstillfällen i Dalarna och EU. Ser hon problemet?

Det gör hon inte, säger hon.

Mer förvånande är påståendet att hon och många inom SD är positiva till NATO. Jag frågar om hon känner till partiets hållning i frågan. Det gör hon, men säger att hon inte förstår varför SD tycker så. Det kan ju ha med partiets syn på nationalism att göra, säger jag försiktigt.

Jag frågar hur hon ser på #metoo. Hon tycker det är bra att kvinnor törs träda fram men säger samtidigt att det får inte bli en häxjakt som under pedofilhärvan för några år sedan. Då anklagades många oskyldiga och det får inte ske igen.

När vi kommer till landstinget tror jag att vi ska prata länge. Men hon säger att landstingspolitiken är rörig och inget hon satt sig in i. Trots att hon suttit flera år i fullmäktige, konstaterar jag för mig själv.

Jag frågar om hon har någon hjärtefråga eller framtidsvision för Falun. Hon svarar att hon inte har något konkret men vill fortsätta verka inom socialnämnden och omvårdnad. Hon vill få bukt med deras dåliga ekonomi och få ner sjuktalen.

Det bli allt mer tydligt att M inte ser sin politiska karriär som avslutad, något vi återkommer till.

Hur är det då att vara lokal och regional SD-politiker? M säger att mycket handlar om att försvara sig mot vantolkningar och ge svar på tal. Den lokala majoriteten, men även partier på riksnivå, har ofta kopierat SD:s politik. Det tar hon som bevis för att SD har rätt.

SD:s politik idag förs av flera partier men då, 2014, var partiet ensamt. Sossarna idag är hårdare än SD någonsin varit, anser hon. Moderaterna ser hon som ett opportunt parti – lokalt vill Moderaterna förbjuda tiggeri efter att SD redan fått en motion avslagen om det.

Hon ser ett problem att nazister kommit in på öppna SD-listor och säger att hon verkat för att ha stängda listor.

Hon är emot religiösa friskolor men gillar friskolor i allmänhet då hon är för valfrihet.

Så till det här med uteslutningen. (För närmare information rekommenderas DT:s utmärkta artikelserie i ämnet).

M är arg på partiet. Hon anser att partiledningen inte backat upp henne på grund av pågående interna maktkamper. I den striden används uteslutning som en metod att tysta kritiker.

Hon betonar att länsförbundet backade upp henne men inte riksorganisationen. Nu vill hon inte ha mer med SD att göra – hon ser partiet som ett totalitärt, toppstyrt parti som med hot om uteslutningar förser medlemmar med munkavle.

Det lilla Landsbygdspartiet har frågat henne om hon vill bli deras ordförande men hon anser det partiet för litet och det skulle innebära för mycket jobb att börja om från grunden. Jag påpekar att det annars är en rätt smart idé att samla upp alla avhoppade SD-vildar. Det ger inflytande. M har ingen kommentar på det.

Under samtalets gång kommer det fram att hon inte vill avsluta sin politiska karriär redan nu. Hon har ansökt om medlemskap i KD och där håller man på att behandla hennes ansökan. Det har ju stormat lite kring henne, så KD är tydligen lite tveksamt.

Hon gillar KD, de svajar inte som M, tycker hon. Jag berättar för henne om KDU:s paroll (som de hade med sig till min arbetsplats när alla ungdomsförbunden kom dit 30/11) som väckte viss uppmärksamhet: inte feminist – inte islamist. 

KDU visade sig ovilliga att förklara vad de menade med sin slogan så jag frågar M. Hon är van att prata runt frågor, märker jag, och säger att hon har ingen aning vad parollen betyder. Kanske får den som skapade den svara för den? Jovisst, hon har en poäng.

Det där med att personligen ta ansvar för budskap som den organisation framför och som man själv är en representant för, är inget M verkar reagera på.

Mot slutet av samtalet är det mer och mer KD-politikern som jag pratar med. En politiker som vill fortsätta ha uppdrag inom falupolitiken och gärna representera KD inom socialnämnden.


 

Jag har efteråt tänkt mycket på vårt samtal. Hur typisk är hon? Förstår hon helt enkelt inte de frågor som handlar om ideologi, eller frågorna om personligt ansvar när ett parti och dess representanter beter sig illa? Eller är hon så slipad så hon vet hur hon ska ducka?

Antagligen hade en skarpare person kommit längre än vad jag förmådde under vårt samtal. För egen del kan jag säga att jag nu vet lite mer om hur jag ska agera om, eller när, jag hamnar i debatt med en Sverigedemokrat.


 

Relaterade blogginlägg:

samtal med en kommunist

samtal 1

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Jag träffade den 19/11 en gammal klasskompis på det klassiska falukaféet Princess. Under knappt två timmar diskuterade vi politik och ideologi.

M är en mjuk och intellektuell person och jag gillar honom. Men han är också en av de mest vänsterorienterade personer jag känner – uttalad kommunist och aktiv medlem i Kommunistiska Partiet, det som tidigare hette KPML(r) – Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna (revolutionärerna). Det är en rörelse som tidvis har åsiktsövervakats och M berättar för mig att han har sett sin egen SÄPO-akt på riksarkivet.


 

Det faller sig naturligt att bland det första jag frågar honom om är hans ideologis historiska förflutna. Mest handlar det om Kina och Sovjet. M är globalt intresserad och väl påläst om Sovjetunionen.

Han tycker diskussionen är relativt ointressant, säger han. Mycket av historieskrivningen är rena påhitt och måste förstås i ett samtida sammanhang. Han ser världskrigen som som två ”omstruktureringskrig” – alltså omstrukturering av världens resurser.

Krigen fördes, enligt M, som en reaktion mot kapitalismen. Jag håller inte riktigt med men låter saken bero – vi har ju så mycket att prata om.

Jag frågar honom om han ser Sovjet och Kina som demokratier eller diktaturer samt om han tar avstånd från Lenin, Mao och Stalin. Svaret är lite svårtolkat. M kan inte så mycket om Kina, säger han, men blir mer engagerad angående de sovjetiska ledarna.

Han tar självklart inte avstånd från vare sig Lenin eller Stalin men medger att att Stalin var tvungen att frångå vissa demokratiska principer. Men vad skulle han göra – alla segrarmakterna angrep Ryssland efter första världskriget dessutom rasade ett inbördeskrig.

Revolutionen i sig var fredlig, hävdar han vidare, och där får jag ge honom åtminstone delvis rätt. Vårt samtal ger sig nu ut i stora världen.

M är upprörd över NATO:s bombningar i Libyen och Afghanistan. Han ser Assads regim i Syrien som landets legitima regering och anser att NATO (med flera) förser terrorister (de så kallade rebellerna i konflikten) med vapen.

Jag frågar hur han ser på Kina, Nordkorea, Kuba och Venezuela. Han dröjer lite på svaret och säger till sist (han verkar uppriktigt förvånad): jag förstår inte riktigt vad man ska reagera på vad gäller Kuba…

Media ger en missvisade bild av Venezuela och när jag för SR:s Lotten Collin på tal så säger M att hon är en megafon för den ensidiga bild som media framför. Alltså den amerikanska synen. Han tror att hon måste rapportera negativt om chavezismen av karriärs-skäl och tillägger att all media även i Sverige är högervriden.

Han återkommer flera gånger till att media kontrolleras, också i Sverige, och menar att vi lever i en diktatur där media ägs av kapitalet. Kapitalets diktatur. Det här är en intressant aspekt som säger mycket om M och hans åsiktsfränders världsuppfattning, tycker jag.

M upprepar att han och partiet är pacifister. Han förklarar det våld som förekommit i kommunismens namn med att man försvarat sig när man angripits. Som i Sovjet efter revolutionen.

Men även här i Sverige har kapitalismen använt våld, uttryckt med M:s egna ord: många gånger har kapitalet visat sitt fascistiska tryne när den varit hotad. Därför, säger han, måste man vara beredd att använda våld i självförsvar. Återigen: så som i Sovjet efter revolutionen.

Jag finner det motsägelsefullt. Det gör inte han.

Revolutionen i Sverige ska komma naturligt, utan våld. Genom politiskt engagemang ska människor förstå hur dålig den kapitalistiska ordningen är. När beslut tas som går emot opinionen ska beslutsfattarna få stå till svars för det.

Människor kommer att förstå att kapitalismens inneboende motsättningar leder oss i fördärvet. Han ger exemplet NATO där han hävdar att motståndet bland befolkningen är tydligt – ändå går vi med i smyg.

Jag säger att M:s engagemang borde kunna tas till vara inom ett större parti. S avfärdar han eftersom partiet vill inte avskaffa kapitalismen utan snarare är en del av den. Reformerna har misslyckats.

V och FI ger han heller inte mycket för – dessa partier är på olika sätt med och organiserar kapitalet. V är ju för EU medan KP vill gå ur. Sjöstedt fördömde demonstrationen mot militärövningen AURORA i Göteborg, ger han som exempel.

Både Liberalerna och Centern ser han som en del av högern och kapitalismen. Han påpekar att det funnits antisemiter inom Centern på 1940-talet och ser partierna som stödjer NATO för krigshetsare.

Vid ett tillfälle går jag något till offensiv i vårt samtal.

Jag förklarar att jag finner det förvånande att han kan namnen på en eller två antisemitiska centerpartister som levde på 40-talet men inte vill kännas vid att Mao mördade över 70 miljoner av sina egna landsmän.

Jag säger att det är svårt för mig att se någon skillnad på hans parti och dess syn på Stalin jämfört med Nordiska motståndsrörelsens syn på Hitler. De argumenterar på samma sätt.

M försvarar sig med att nazismen avhumaniserar människor men att det inte gäller kommunismen. Återigen finner jag M:s resonemang motsägelsefullt.

Jag säger att när han citerar 1984 (Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna) så framstår han som enögd eftersom han är ovillig att se kommunismens brott.

Han svarar mig med motfrågor. Om NATO. Om kapitalismens brott.

M och jag har våra barn på samma friskola. Jag frågar om han inser vad den självklara frågan blir angående det. När jag försvarar det fria skolvalet gör jag det delvis för att jag tror på modellen även om den har problem. Jag gör det också av personliga skäl då jag vill att mina barn ska ha möjligheten att välja en skola som passar.

Ser han inte det motsägelsefulla i att han som förälder gjorde samma val? Han skruvar lite på sig och säger att man måste skilja på det stora och det lilla. Han hade ju hört att det var en bra skola och så låg den närmast.

Vi ska inte blanda in barnen i vår diskussion, tycker han, och idet jag ger honom rätt. Men jag finner honom, ännu en gång, motsägelsefull.

Lite stödda noteringar:

Partiet lever som det lär. Alla i organisationen tjänar lika mycket från vaktmästare till politiska företrädare.

Partiet verkar starkast i Västsverige.

I M:s drömsamhälle ska samhället, staten, stå för vård, skola och omsorg. Dessa tjänster ska vara gratis.

Alla ska tjäna lika mycket (eller lite, tänker jag för mig själv).

Inga val ska tillåtas eftersom de inte behövs – det är ändå enbart en privilegierad medelklass som kan göra val. (Här har han absolut en poäng, tänker jag, men vi ser olika på lösningen av problemet).

Staten ska betala människors bostäder.

Vi måste dela på jobben och ha kortare arbetsdagar bibehållen lön (V:s förslag i sammanhanget inte bra eftersom det bygger på att vi måste gå ner i lön).

Partiet är för litet för att ställa upp i val överallt men i Ludvika ställer de upp i kommunalvalet och brukar samla 100-talet röster, ungefär.


 

Jag kan inte påstå att vi på något sätt kom varandra närmare politiskt, M och jag, men det var intressant att lyssna på honom.

Jag såg, som framgår, många motsägelser och jag valde att i stort sett helt avstå från att bemöta hans historiesyn även om jag i vissa delar finner den revisionistisk.

Jag är uppriktig i min beundran för hans engagemang och jag upprepade flera gånger att den kunde komma bättre till pass inom Vänsterpartiet. Det trodde han inte skulle bli aktuellt för det vore att bruka våld på sin övertygelse.

Det han nog inte kan förstå (tror jag) är varför hans övertygelse och synsätt på många sätt verkar skrämmande och hotfull för mig. Kanske kunde de ändra sin logga nedan till Klass för Klass samt ta bort stjärnan och hammaren.

Bara ett tips, i all välmening. Hursomhelst: tack för ett intressant samtal, M!

 

bild 35 – den lille mand

Den lille mand med den röde näse är en dansk snapsvisa som jag och min svåger till övriga familjens förskräckelse gillar att sjunga. Högt.


 

På fotografi nummer 35 nedan syns salig mor med ett blomsterfång i famnen. Mamma gillade verkligen blomstermarknaden i Aix-en-Provence. Men skälet till att jag fotograferar henne i maj 1992 är ett annat.

Bredvid henne står nämligen den lille mannen som höll hov på den klassiska adressen Rue Pierre et Marie Curie 11 där jag och min kompis Jessica bodde under det år vi studerade i staden.

Jag sökte efter svepskäl att fotografera den lille mannen. Denna fantastiske lille man.

Jag vet inte vem han var. Han pratade med allt och alla, ivrigt sugades på sin sedan länge slocknade pipa, högt och ljudligt – även om det var fullständigt omöjligt att höra vad han egentligen sa. Detta mestadels beroende på kombinationen av hans kraftiga provensalska dialekt och tandlöshet skapade en viss otydlighet.

Men tydlighet var möjligen inte poängen.

Ibland, ofta på fredagarna spelade mannen dragspel. Då var det extra festligt, minns jag. Denna trashank var hälften så stor som mor och hon var inte lång. Men med vilken pondus han styrde kvarteret!


 

Begreppen naturligt respektive onaturligt är begrepp hämtade från kristendomen. Med naturligt beteende avsågs något som var i överensstämmelse med skaparens avsikter – att att använda sina lemmar eller bete sig så som skaparen avsett.

Män ska vara män, kvinnor kvinnor och vi ska ägna oss saker som skaparen avsåg med de biologiska och sociala könstillhörigheterna. Vem som äger tolkningsföreträde i det sammanhanget är självklart en annan fråga.

Men den som genom den kristna historien betett sig på ett avvikande sätt än vad herren enligt bibeln avsåg är, och har varit, att betrakta som onaturlig.

Detta stämmer naturligtvis (!) illa med evolutionen. Våra biologiska organ och sociala beteenden förändras nämligen med varje generation. Det går oändligt långsamt, lite i sänder. Men det sker.

När något sker relativt snabbt kallar vi det revolutionerande.

Alla våra organ utvecklades från början för en viss funktion men förändras genom årtusendena. Munnar, exempelvis, utvecklades för att flercelliga organismer skulle kunna inta föda effektivt. Vingar uppstod ur ett organ som tjänade ett annat syfte (som solfångare på insekter men hade bieffekten att de gjorde det lättare att hoppa, skutta och till sist..flyga).

Sex utvecklades för fortplantning – även uppvaktningsritualen är biologisk. Den används av såväl honor som hanar för att bedöma lämpligheten i parning med en viss individ.

Sex används idag också på andra sätt. Schimpanser exempelvis, har sex för att cementera allianser och dämpa spänningar. Är det onaturligt? Tänk om Trump och Kim Jing-Un kunde besegla en överenskommelse om avspänning med lite schyst och avslappnade sex?

Tanken svindlar.

Rent evolutionärt skulle man kunna påstå att #metoo är en fullständigt naturlig reaktion på det faktum att män genom sitt beteende genom århundraden satt den ursprungliga evolutionära tanken med parningsritualen ur spel.

Alltså – genom att kränka och förtrycka tillgodoses helt andra behov än att undersöka huruvida honan är en lämplig partner för parning samtidigt som honan förnekas denna biologiska självklarhet och rättighet.

Det börjar bli jobbigt, nu. Jobbigt att ta in omfattningen av vad kvinnor fått utstå. Kanske är det jobbigt för dem som sedan länge befunnit sig bland den grupp som ser det som en självklarhet att bete sig som han vill.

Reaktionen, äntligen, kommer att leda till förändring – kanske kan vi faktiskt tala om en revolution. Kanske kommer #metoo att leda till verklig, bestående förändring.

Kanske upplever vi just i detta nu det tillfälle då sexism och kränkning går från att vara en naturlig del av samhället till en onaturlig. I det perspektivet är åsikten inte alla män redan mycket forntida.


 

Den lille mannen lever säkert inte längre. Men han dyker då och då upp i mitt sinne. Kanske för att det för mig framstår som något mycket angenämt i hur han framlevde sin ålderdom. Han hade sin lilla scen, i ett kvarter i södra Frankrike, i slutet av ett millennium.

Ack, den som fick ha det så.

I väntan på min lilla scen upplever jag tiden när mina döttrar rent statistiskt och normativt plötsligt kan se fram emot en ljusare framtid. Och det är ju inte så illa, när allt kommer omkring.

 

heta stolen 1

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Inte vet jag vad det mynnar ut i.

Jag eftersträvar inte en plats i Faluns parlament för sakens egen skull. Men vill någon rösta på mig i kommande val så bör hen veta vad jag står för.

Jag har under hösten samtalat med människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort detta, inte för att övertyga dem, eller själv bli övertygad, utan mer för att förstå hur de resonerar.

Jag har också valt ut några heta frågor att fundera över. Jag tror jag utvecklas på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna.


 

Jag har tänkt mycket på den här frågan. Det är en sådan fråga som definierar mig som liberal och förklarar varför jag inte är, eller någonsin kan bli (antar jag), socialist. Socialismen tycks mig ofta konservativ. Så här har det alltid varit så därför ska det fortsätta vara det. Jag är inte förvånad över att så många ur LO-kollektivet röstar på SD.

Frågan för dagen handlar om droger. Först vill jag säga att diskussionen jag för med mig själv nedan handlar om tillgängligheten. Vem, hur, åldersgräns etcetera – är en annan fråga än vilka droger som ska tillåtas, hur och varför.

Så till mitt ställningstagande. Jag tycker personligen att opiaters användning i medicinskt syfte är en fråga värd att utredas ytterligare.

Jag tänker försöka undvika att gå i fällan att fastna i en mängd retoriska frågor i stil med ska vi bygga motorvägar för rattfyllerister, men om knarkare är lyckligare då, eller är det verkligen samhällets problem om en otroligt skicklig yrkesperson missbrukar på sin fritid.

Forskningen, sjukvårdens spjutspetsar, darrar lite på manschetten i sammanhanget tycker jag mig ha uppfattat. Och jag förstår ju varför. Det är en känslig fråga.

Om cannabisolja har effekt på cancer eller om någon svårt sjuk mår fysiskt eller psykiskt (så oerhört mycket) bättre av detta preparat – vem är jag, eller någon, att förhindra denne någon känslan av välmående?

Om tiden är utmätt och cannabisolja medför mindre smärta, fysisk och psykisk livskvalitet för återstoden av livet – kan vi då bara av gammal vana stänga den dörren?

Ett argument emot kan vara i samma stil med vapen. Ju fler vi släpper ut i samhället desto ökande antal okontrollerbara sidoeffekter får vi. Som rattfylla eller andra drogrelaterade brott.

Men jag anser ändå att legal användning under läkares överseende, det som kallas bruk för medicinskt syfte, är värt att utreda vidare. Vi kan iallafall inte vägra se att det kan finnas positiva effekter av det

Ställningstagandet kring att använda cannabis i medicinskt syfte är klassiskt liberalt. Åsikten är förekommande inom C och L även om partierna officiellt inte tagit ställning för det. Även inom V och MP tror jag mig uppfattat dessa strömningar.

Jag säger inte att jag har rätt – bara att detta är min övertygelse.