Transportstyrelsen

Jag har ägnat veckan åt att sätta mig in i och fundera lite över turerna kring transportstyrelsen.

Jag lämnar det häpnadsväckande faktum att en generaldirektör brutit mot minst tre lagar därhän. Jag kan inte överblicka vad som hänt med den läckta informationen men jag kan jag föreställa mig något av det.

Men mer om det senare – nu tänker jag kommentera det politiska.

SD väcker misstroende i parti och minut så det partiet går som vanligt inte att ta på allvar.

Många som vill försvara regeringen försöker skylla det skedda på den förra alliansregeringen eller lite mer luddigt på marknadsliberalism i största allmänhet genom att diskutera fenomenet outsourcing.

Det håller naturligtvis inte, det är alltid sittande regering får ta ansvar för det som sker. Jämför exempelvis med andra affärer som Nuon, vapenfabriken i Saudiarabien (vilket väl ledde till Odelbergs avgång som försvarsminister?) eller Vattenfall och kolet.

Nonsensargument, alltså.

Men är det rätt att väcka en misstroendeförklaring? Personligen lutar jag som många andra mot att man kunde nöjt sig med två och avvakta KU:s utredning för Hultqvist.

Kanske kan man fokusera på det så kallade politiska spelet. KD håller på att trilla ur riksdagen. M och AKB ligger risigt till och Björklund har en intern maktkamp på halsen. Så visst kan det finnas politiska poänger att vinna genom detta förfarande.

Jodå, så där kan man hålla på.

Det som upprör mig är dock inte att Alliansen beter sig som den gör (och det sagt i egenskap av Centerpartist som inte är så väldigt förtjust i allians-konceptet) eller att motståndarna gnäller på dem (oss) för det.

Jag vet inte om Alliansen gör rätt eller fel, i det här. Jag avstår,  till skillnad från en faslig massa människor, från att bara tycka innan jag har en ordentlig grund för mitt tyckande. Men att se människor peka finger men samtidigt helt missa poängen vad som faktiskt har hänt, ja det gör mig….arg.

 


 

Vi kan kalla henne Anna. Hon är 39 år och har 3 barn på 12, 10 och 7 år. Efter att genomlevt många år av helvete tillsammans med en grym och våldsam man, barnens far, lyckades Anna till sist bryta sig loss.

Det var inte lätt. Men tillsammans med anhöriga och sociala myndigheter kunde hon få mannen fälld för grov kvinnofridskränkning. Han fick ett flerårigt fängelsestraff men efter att det avtjänats började trakasserierna igen.

Anna lever under skyddad identitet eftersom hon och barnen flera gånger är dödshotade av mannen sedan han kom ut från fängelset. Det går ändå bra – barnen börjar bli någorlunda trygga igen.

Den äldsta dottern vågar gå till och från skolan själv, även om det tog ett tag, och de andra barnen skrattar allt oftare. Anna vågar sedan en tid gå ensam och handla och ibland kommer hon på sig själv med att inte tittat sig över axeln en enda gång under vägen till och från affären.

Nu stökar Anna i köket. TV:n står på i ett hörn: det är Jonas Sjöstedt som uttalar sig om regeringskrisen. Plötsligt knackar det på dörren. Det är en vanlig, helt lätt knackning. Inget konstigt med det. Öppnar någon? ropar Anna in i vardagsrummet.

 


 

Förstår ni som anklagar era politiska motståndare för ränksmideri inte vad som egentligen har hänt?

Jag har läst någonstans att knappt 15 000 personer i Sverige lever under skyddad identitet. Bakom denna siffra döljer sig 15000 fram till nyligen dolda identiteter, 15000 anledningar och många ofta svåra brott.

I en stad som Falun kan det handlar om 10-100 personer, vad vet jag.

Det handlar i riket om 15000 människor.

Det handlar om du och jag, vanliga människor.

Och ni pratar om taktik och spel.

Skämmes.

amnesti

Sverige har på kort tid gått från att ha en väldigt generös flyktingmottagning till att inte ha det. Detta är faktum och om det ska jag inte diskutera.

Intellektuellt förstår jag att vi måste ha begränsningar för hur många människor som kommer till Sverige även om insikten är känslomässigt jobbig att acceptera för någon med grundläggande humanistisk livsåskådning.

Och nu när vi har begränsat möjligheten att komma till vårt land är det tid att vända blickarna inåt.

Jag förespråkar härmed en allmän amnesti för alla papperslösa, asylsökande, ensamkommande, barn, som just nu befinner sig i vårt land. Låt oss börja om och göra rätt – låt oss bygga för framtiden och en allmän amnesti är första steget.

Det har gjorts förr i USA – även om det just nu kan verka avlägset – med gott resultat.

Ekonomiska, sociala, ekonomiska, historiska, humanistiska, säkerhetsmässiga, ja, egentligen alla skäl, talar för att vi ska utfärda en allmän amnesti för alla papperslösa flyktingar som av olika skäl befinner sig i Sverige.

Att vända blickarna inåt innebär inte att sitta på händerna. Nej, det gäller att kavla upp ärmarna. Vi måste bygga upp en infrastruktur för att alla ska få papper, en identitet, bli kända, på ett rättssäkert sätt, och därmed rättigheter och i förlängningen ett liv.

Vi måste följa upp denna organisatoriska förändring med stora långsiktiga politiska reformer, på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i den allmänna välfärden med skola, vård, omsorg.

Vi måste se över relationen sysselsättning kontra utrymme och resurser för stad respektive land, vi måste se över hur vi värderar människors erfarenheter och kunskaper. Och mycket mer.

Jag själv har massor med idéer för hur integrationen skulle kunna förbättras. Just nu är Falu kommun inte alls bra på det – det privata näringslivet är mycket bättre (jag kan gärna utveckla det resonemanget men det faller lite utför bloggposten).

Det är mycket som måste göras, visst, men det måste göras. Som nu är kan vi inte längre fortsätta. Det finns heller ingen annan väg att gå, som jag ser det.

10 000-tals människor lever i ett skuggsamhälle, helt utan grundläggande demokratiska rättigheter eller trygghet, i dagens Sverige. Hur kunde det bli så? Hur kan det fortsätta vara så? Jag tror inte det kommer sig av illvilja. Nej, jag tror helt enkelt Myndighetssverige inte kommit i kapp verkligen.

Efterkrigstidens Sverige är ett land av jante, ett land där man gör rätt för sig, väntar på sin tur och med högt förtroende för staten. Vi är inte det landet längre. Och gör vi inget lämnar vi inte bara 10 000-tals människor åt sitt öde, vi missar också en fantastisk möjlighet. En stor chans att investera i vår gemensamma framtid.

Ja, tills vidare får vi kanske fortsätta vara njugga med att bevilja nya flyktingar uppehållstillstånd – även om det inte känns bra.

Under tiden ordnar vi misshälligheter i flyktingförläggningar, ger Migrationsverket resurser att korta oändliga väntetider, bygger upp (kommunal) expertis och satsar resurser för nyanlända men ställer också krav på medverkan från deras sida, lär oss att såväl uppmärksamma som motverka radikalisering samt omhänderta de som återkommit från sådan verksamhet.

Satsningen kommer på sikt att ge Sverige mycket tillbaka.

Gör vi däremot inget tror jag vi kommer att få se ökade klyftor och motsättningar, som rasism, bland annat som ett resultat av det nyss skrivna och kretsloppet fortsätter därefter med fler terrordåd och upplopp i förorterna.

Jag är lärare. Jag är också aktiv i politiken – jag är centerpartist. Den potential många av de ungdomar som kommit hit bär med sig är stor. Det vore otroligt dumt att inte kanalisera den.

Jag tror Sverige har fantastiska dagar framför sig  – bara vi är villiga att satsa på framtiden. Det skulle vara otroligt roligt och stimulerande att här i Falun få vara med och utveckla dessa tankar, att driva den politiken i samarbete med fler partier, tjänstemän, nyanlända och tjänstemän.

Tack för ordet.

Vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson (C)

 


 

Länkar:

Några partikamrater i Stockholm förslag på SvD

 

frågor till Sverige

Hej, Sverige.

Jag har några frågor av olika slag så jag vänder mig till dig.

 


 

Först en bagatell.

Jag såg nyligen filmen Arrival. Den var väl okej även om förhoppningarna nog var större än de som införlivades. (Som reservation ska tilläggas att jag möjligen var för trött när jag såg den).

Sedan dess har jag gått och grunnat över om förlagan till äjlienarnas språk i filmen är inspirerat av inkarikets skriftspråk quipu.

(En quipu bestod av många olika trådar i olika färger och på varje tråd knöts olika knutar. Genom olika kombinationer kunde inkakulturens byråkrater hantera stora mängder information om exempelvis skatter och egendomsinnehav i imperiet).

Det är konstigt, och lite spännande, hur det undermedvetna ger upphov till olika associationer. Kanske finns det någon cineast därute i landet som vet besked? Här är bilderna:

 

en quipu

äjliensarnas språk i filmen

 


 

Sverige: jag har noterat att vissa friskolor och grundskolor refererar till sina lärare som pedagoger. Inte ont i det, kanske. Men jag blir irriterad när någon (mig närstående) kallar mig det. Ofta i ett sammanhang som men du som ju är pedagog och allt borde väl kunna förklara detta…

En snabb titt på Wikipedia säger mig att pedagog kallas den som i sitt yrke använder sig av pedagogik i syfte att underlätta och befrämja inlärningen hos den undervisade. Pedagog var i antikens Aten namnet på den slav, som undervisade herrefamiljens barn.

Jag avstår från att vitsa om slavkontraktet som man kanske kan tycka sig (inte) ha undertecknat givet arbetsbördan. Tydligen betyder ordet att leda också. Jodå, led kan man bli. Ledd också kanske. Åt fel håll.

Eller hur, Sverige?

Jag tar mig samman och konstaterar att jag personligen inte ser mig som pedagog – och läser man definitionen ser man ju att det där med pedagogik kan gälla allehanda yrken.

Jag har läst en termin pedagogik som fristående kurs på universitetet men jag kan inte så här 23 år senare säga att jag minns vad den kursen handlade om. Ett minnesfragment är att Anatol Pikas höll i ett av momenten som handlade om mobbning.

Nej, jag är lärare – närmare bestämt gymnasielärare – i historia, samhällskunskap, kulturhistoria och religion. Dessa ämnen kan jag nog (på gymnasienivå) presentera ett hyfsat genomtänkt upplägg för.

Allt annat är tur och/eller bonus. En elev som jag uppmanade vara källkritisk även mot mig utformade sin källkritik på följande vis:

Läraren Fredrik Adolphson som utger sig för att vara historielärare. 

Huvudet på spiken. Trots våra burgna titlar är vi i slutändan väl inget annat än amatörskådespelare på livets alla-kan-själv-scen som hoppas på att inte bli avslöjade innan pjäsens slut.

 


 

Så, Sverige, till sist vill jag diskutera en allvarlig sak.

När jag programmerades politiskt, under 1980-talet, var motståndet mot det rasistiska samhället i Sydafrika, apartheid, en viktig sak. Sverige stödde motståndet i landet och inte minst statsminister Olof Palme var personligen engagerad.

(Ett av hans sista framträdanden var förövrigt på en gala i Scandinavium där 25 000 människor, artister med flera samlats i protest mot apartheid-regimen).

Alla var med på det tåget. Även om flera, främst moderater, inledningsvis var lite tveksamma till den där Nelson Mandela och att det inte ser så bra ut så här i historiens backspegel, så var alla med på tåget.

Så, Sverige, hur är det idag?

När jag iakttar nuet så ställer jag mig frågande inför engagemanget. Och det oavsett var någon har sin politiska hemvist. För hur kan man blunda för att hälften av människorna, kvinnorna, förtrycks i många länder. Till exempel i Saudiarabien.

Saudiarabien är ett land som deltar i ett blodigt krig (Jemen) och där den kvinnliga inhemska befolkningen saknar stora delar av de mänskliga rättigheterna. Precis så som det var i Sydafrika under apartheid, alltså.

Hur reagerar vår feministiska utrikespolitik på det? Utsätts landet för bojkotter? Inte.

Samlar det enade politiska etablissemanget till galor, möten eller bjuder in till protestmarscher? Icke.

Vad gör vi då? Jo, vi fortsätter att exportera vapen till saudierna och hemligstämplar hur vi röstade i omröstningen kring om landet skulle få sitta med i FN:s kvinnokommission.

Du, Sverige, vet du vad jag tror? Jag tror att vi röstade ja till det. Jag tror vår röst ingick i ett rävspel om affärer, tjänster och gentjänster. Fast vi har ingen lust att stå för det så vi hemligstämplar det istället.

Jag tror vi är rädda för att störa våra handelsintressen med saudierna så istället gör vi – ingenting. Nu har jag ju inga substantiella belägg för detta – det är bara som jag tror. Och jag har heller ingen koll på hur våra handelsintressen såg ut med Sydafrika på 1980-talet – så jag vet inte om jämförelsen haltar.

Näru, Sverige, det kanske bara är jag som håller på att bli gammal, eller nåt, men någon nationaldag känns det inte som jag har lust att fira.

Men ändå – det är varmt idag. Och jag har ett glas svalt glas rosévin framför mig. Barnen leker fridfullt fjärran från bomber och elände.

Så skål du gamla nation, du land som snart ska fixa en integration värd namnet, som ska stå upp mot förtryck inom och utom landets gränser och som sannolikt avskaffat monarkin inom en mandatperiod eller två.

Jag är trots allt tacksam över att få bo i dig.

Bortom Hygia

Jag fortsätter ältandet.

 


 

Hur kan vi egentligen vara säkra på att det vi tror oss veta om sakernas tillstånd verkligen stämmer? Hur kan vi exempelvis vara så säkra på att vinstuttag inom skattefinansierad verklighet är omoraliskt och hur kan vi veta att vi får en bättre välfärd om vi i stället tillåter det?

 


 

Romarna insåg tidigt, med grekerna som förebild, att rent vatten är bra för folkhälsan. De förknippade bad med sundhet och ett rikt socialt liv. På de romerska badhusen var det vanligt förekommande med statyer av läkekonstens gud Aesculapius och dennes dotter Hygia, hälsans gudinna.

Vad de inte visste var att de paradoxalt nog genom badhusen också främjade ohälsa. Badhusen bytte sällan vatten i någon större omfattning och dusch med tvagning innan bad existerade självfallet inte.

Klor i vattnet, eller andra bakteriedödande ämnen, var inte känt. Och det kanske var tur i oturen, så att säga, givet att många bakteriedödande ämnen också är hälsovådliga för oss människor.

Men den insikten låg 2000 år bortom romarens horisont.

 


 

På 1500-talet fanns ett recept på salva för att bota skador från vapen. Det intressanta var att salvan skulle smörjas på vapnet som åstadkommit skadan – inte på själva såret. Gjorde den skadade så läkte skadan omedelbart.

Sas det.

På innehållsförteckningen, (eller kanske receptet) framgick att salvan innehöll två uns mossa som vuxit på ett kranium blandat med två uns människofett, ett halv uns mumie, ett halvt uns mänskligt blod, linolja, rosenolja, honung, oxfett.

Jag vet inte om känsliga personer, så som barn, allergiker eller gravida, varnades i någon större omfattning. Inte heller fanns varningstrianglar som meddelade att den som nyttjade medicinen inte omedelbart efteråt kunde köra…häst och vagn.

Skämt åsido.

Dåtidens lärde diskuterade hur man vetenskapligt kunde förklara att salvan faktiskt kunde kurera vapenskador. Någon menade att receptet måste kompletteras med terpentin, daggmask björnfett och vildsvinsister för att fungera.

 


 

Helsingforsdeklarationen från 1964 föreskriver etiska regler för forskning på människor. Till dessa riktlinjer hör att man måste ha informerat samtycke från en försöksperson, eller för omyndiga personer en person som har försökspersonens bästa för ögonen.

Internationella läkarförbundet har förbundit sig att följa deklarationen, och ingen tidskrift får publicera artiklar om forskning som inte utförts i enlighet med den.

Bakgrunden är förstås andra världskrigets förintelseläger där plågsamma vetenskapliga experiment utfördes på människor. Bara det att offren inte betraktades som människor av nazisterna.

I Sverige har vi Macchiariniskandalen som färskt exempel. Man får inte göra vad som helst i vetenskapens namn vår moderna värld. Och det är en god sak.

 


 

Men ändå. Tänk om.

Hur vet vi att vi inte, oavsett vad vi anser om vinsternas vara eller icke vara i välfärden, gör samla paradoxala tankefel som den antike och moderne romaren (nåja, Macchiarini är förvisso italienare men inte från Rom) eller som de samhällen där dessa verkat?

Kanske kommer ett framtida samhälle om en si så där 500 år att titta tillbaka och med samma roade småleende med vilket dagens människor läser om 1500-talets sårsalva, iaktta vår diskussion om vinster i välfärden.

Inte vet jag, men det är en smygande känsla jag bär på. Kanske kommer Alexander snart till Gordion igen, tänker jag i ett fåfängt försök att försöka rycka upp mig. Under tiden knypplar vi väl vidare på vår stora olösliga knut.

Eller så är det kanske inte svårare än som kommunens roligaste invånare Marklund uttrycker det:

Om någon siare för 20 år sedan hade kommit fram till mig på Gökboet vid Karlaplan och sagt: när du är 43 å ett halvt år gammal, då kommer du sätta koppartejp runt en odlingslåda. Som du byggt själv. Och göra en klassisk ölfälla, allt för att stoppa mördarsniglarna att komma åt salladen, sockerärtorna och dilljäveln. Då hade jag sagt, med en ironisk och ganska dålig imitation av Robert De Niro: ”Get the fuck out of here. What is your problem?”
Men nu är vi här. Det är ganska kul att göra saker med händerna. Sallad. Döda sniglar. Äh, get the fuck out of here. You god damn slug motherfuckers.

 


Källor:

Wikipedia

Populär historia, 2010

Håkansson: Vid tidens ände

Michael ”Hammarn” Marklund

To be, or not to be 2

Många är det som vet hur det ligger till med det här med vinster i välfärden. Tvärsäkra argument böljar fram och åter. Jag har varit lite missnöjd med hur debatten förts och plötsligt funnit mig själv uppträngd i ett hörn bland finanskramare och allehanda kapitalistfifflare.

Jag tycker inte människor är handelsvaror. Det hela har förbryllat mig, därför.

I veckan provade jag ett experiment. På Facebook finns många som råkat i luven på varandra i just denna fråga. I studio ett slentrianlyssnade jag på regeringens utredare Reepalu i debatt med Friskolornas Riksförbunds ordförande Ulla Hamilton.

Plötslig slog det mig att dessa båda i sin debatt sammanfattade hela problematiken. Frågan jag ställde var rakt ut i den virtuella luften löd:

Hej Facebook! Det är mycket känslor i svallning i frågan om vinster i välfärden. Själv är jag inte helt positionerad men lutar åt att det möjligen passar bättre med företagsamhet i vården än i skolan. Nu undrar jag dock följande. Ett typexempel på argumentation är från tex Reepalu att den som startar vårdcentraler/skolor enbart gör det i områden där stålar finns att tjäna och därmed prisger (!) andra delar/grupper av samhället. Den andra sidan, exempelvis företrädd av Friskolornas riksförbunds vd Ulla Hamilton, menar istället att vårdcentraler startas just på landsbygden och i utförskapsområden där landstinget dragit sig tillbaka samt att kvinnor skulle drabbas särskilt hårt vid ett vinstförbud eftersom det särskilt riktar sig mot kvinnodominerade yrken.Så om vi struntar i magkänslor, personangrepp och gissningar: vem har rätt? Går det ens att svara på? Jag frågar därför att jag vill lära mig mer om ämnet.

Det blev en intressant och innehållsrik diskussion där båda sidor mycket skickligt och kunnigt argumenterade för sin sak. Men något direkt svar på själva sakfrågan framkom inte.

Här är länken till diskussionen. 

Igen vill jag tacka för alla inlägg – det blev som sagt mycket intressant och lärorikt. Särskilt glad blev jag över att de flesta, alla, höll sig sakliga och undvek angrepp på person.

Tyvärr tvingas jag nog til syvende og sidst inse så att den ursprungliga frågan är och förblir obesvarad då alla mycket skickligt argumenterade för sin ståndpunkt. Forskning och statistik som stödde den egna övertygelsen flög fram och åter.

För det är ju så det är: det är ideologisk övertygelse det handlar om. Och kanske mår den svenska debatten och demokratin alldeles utmärkt av lite mer av den varan. Så kör på kombattanter! Må bäste hen vinna!

När det kommer till ideologisk övertygelse stämmer inte kartorna överens och det är väl så det ska vara i en demokrati. I den meningen finns inget rätt eller fel, härvidlag.

 


 

I skrivande stund kommer jag på en annan tankenöt i sammanhanhanget.

På 1980-talet sommarjobbade jag som  lokalvårdare i landstingets regi. En tid städade jag på en avdelning som hette Lättmödravården (eller något ditåt). Det var en avdelning i avskilt, vackert läge där nyblivna mammor kunde få stanna för att återhämta sig efter förlossningen, få hjälp med amning och allt annat som hör till tiden efter en förlossning.

Där på avdelningen kunde mammorna få stanna en vecka eller så och så vitt jag förstår var det mycket uppskattat.

På 1980-talet hade vi också mycket höga skatter. Kanske ett av de högsta skattesatserna i världen. Idag har vi inte det men i dag åker kvinnan och barnet hem efter mycket kort tid och ibland läggs hela BB-avdelningar ner.

Nedläggning av BB innebär att kvinnor tvingas åka lång väg för att föda vilket självklart medför risker. I Sollefteå har medborgarna ockuperat BB i protest mot dess nedläggning.

För mig tycks det som om debatten om vinster i välfärden är ofullständig. Antingen så förbjuder vi privata alternativ helt och hållet och höjer skatterna så att de ligger minst i paritet med 1980-talets nivåer.  Därmed kan vi åter bygga ut en stor offentlig sektor.

Det kanske är bra och eftersträvansvärt på många sätt, helst om man är Vänsterpartist eller sympatiserar med FI kan jag tänka mig att detta är vägen framåt.

Eller så öppnar vi upp för privata alternativ, låter läkare och sjuksköterskor och seriösa entreprenörer öppna vårdcentraler, BB-avdelningar – ja, det kanske till och med finns en marknad för kvinnor som just genomgått en förlossning.

Regelverket styrs upp för att i möjligaste mån förhindra oseriösa eller kriminella aktörer. Samma principiella resonemang borde gå att tillämpa på skolan. Här hittar vi alla andra partier utom ett kluvet S. (Att vara socialdemokrat är att vara kluven).

Svårare än så här är det väl inte?

Förespråkarna för respektive sida får slipa sina argument utan att misskreditera eller demonisera varandra.

Var och en medborgare får sedan fundera över fördelar, nackdelar och konsekvenser för att själv bilda sig en uppfattning.

Sedan blir det väl val och grejer, tänker jag.

Göran Rosenberg

En av mina favoritkrönikörer på God morgon världen är Göran Rosenberg. Även om jag självklart förstår att vi inte riktigt har samma politiska åskådning så gillar jag ändå hans höga moraliska svansföring.

I krönikan från den 14: maj kände jag dock att det gick väl långt. Efter att jag lyssnat kände jag, ja, ilska faktiskt. Så jag bestämde mig för att, i min egen lilla morgonpigga värld, bemöta honom. Eftersom texten är offentlig och redan har sänts hoppas jag det är ett tilltag som fungerar.

Mina kommentarer är kursiverade och förekommer kronologiskt i Rosenbergs text.

 


 

För ganska många år sedan nu fick jag anledning att ställa mig frågan vad som driver oss att göra saker och ting. Det långa svaret blev så småningom en bok.

Det var på den tiden då det började bli en allmänt spridd uppfattning att vi drivs att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera vilka varor och tjänster som helst på vilken marknad som helst.

Att man tror att man kan åstadkomma en lika god, eller bättre, vård eller skola enligt marknadsekonomiska principer är inte liktydigt med åsikten att sjuka eller barn är en vara. Det är ett cyniskt och djupt kränkande synsätt att se så på ideologiska meningsmotståndare. 

Det var på den tiden då skolor och sjukhus blev till leverantörer och produktionsenheter och elever och patienter blev till kunder och intäktskällor, och offentligfinansierade verksamheter som nyss hade drivits av något slags förpliktelse mot våra barn, sjuka och gamla, plötsligt ansågs kunna drivas lika bra eller bättre av riskkapitalbolag drivna av krav på vinst.

Det är en högre förpliktelse mot våra barn och gamla att besjälas av övertygelsen att enbart det bästa är gott nog. Vårt målet är det samma men vägen dit skiljer sig. Varför inte pröva något nytt istället för att längta tillbaka? 

Det var också på den tiden som verksamheter byggda på tillit till professionalitet och yrkesetik –det slags verksamheter där man rentav talade om yrken som kall – undan för undan förvandlades till verksamheter byggda på kontrakt och kontroll.

Jag är lärare. Vad menar du? Den tilltro till min etik och professionalism du efterlyser var det sämre bevänt med för 15 år sedan. Och skulle förresten mitt kall vara sämre nu? Förespråkar jag kontrakt och kontroll? Nej. Och kall – ja, det blir man av osaklig retorik eller av att jaga rökare på en vintrig skolgård när man mycket hellre vill ägna sig åt att hjälpa elever. 

Anledningen att jag vid den här tiden började ställa frågan om vad som driver oss att göra saker och ting var den växande känslan av att grundläggande verksamheter i samhället plötsligt hade börjat drivas av fel skäl och därför börjat invaderas av ett språk som jag fick ont i magen av.

Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig att vi plötsligt skulle drivas att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera bilar och mobiltelefoner. Jag var fast i föreställningen att vi måste fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla oavsett om det lönar sig eller inte – eftersom det som ytterst driver oss att göra det är en förpliktelse och inte en lönsamhetskalkyl.

Jag ser ingen motsättning i det du säger. Men det som framkallar magknip hos mig är tanken att tvinga in barn och gamla i en mall där allt måste göra lika och på samma sätt, en mall ur vilken ingen tillåts sticka ut och där alternativa synsätt, individanpassade behandlingsmetoder eller pedagogiska modeller automatiskt avslås bara för att de är just alternativa. Eller för att inte alla samtidigt överallt kan få dem. 

Försvinner lönsamheten kvarstår ändå förpliktelsen.

När vi nu likväl har infört vinst som drivkraft i verksamheter som ytterst måste drivas av något annat, så har vi därmed byggt in en växande konflikt mellan skilda och delvis oförenliga mål.

Jag tror det beror på hur man ser på vinst. Men det är en annan fråga. Att slösa med skattemedel, så som som förekommit i årtionden, är i alla händelser ett fruktansvärt, omoraliskt, sätt att använda skattepengar. 

Exempelvis mellan målet att dra till sig så många kostnadseffektiva elever (förlåt kunder) som möjligt för att dra in så mycket skattepengar till verksamheten som möjligt, och målet att ge alla elever, oavsett hur kostnadseffektiva de är, den skola de behöver för att klara sig genom livet.

Tänk så många gånger det privata alternativet varit överlägset i fråga om att skapa en skola barnen behöver för att klara sig genom livet. Ska vi avskaffa det för att några missköter sig? Måste alla ha det lika dåligt? Det tycker inte jag. Vi ska åtgärda bristerna och tänka positivt, utvecklas, inte titta bakåt och stagnera. 

Eller konflikten mellan målet att etablera så lönsamma vårdcentraler som möjligt på platser med så kostnadseffektiva kunder som möjligt, och målet att ge alla människor vård efter behov på lika villkor.

Men det är ju ofta på platser där det allmänna dragit sig tillbaka som privata alternativ uppstår. Helst på landsbygden. Gå åt det andra hållet – låt fler läkare och sjuksköterskor öppna vårdcentraler på landsbygden. Som vi säger i centern: låt hela Sverige leva!  

Svaret på den här typen av växande målkonflikter i den offentligfinansierade välfärden – med åtföljande skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser – har märkligt nog inte varit att försöka göra något åt själva målkonflikten, exempelvis genom att minska vinstens betydelse som drivkraft och försöka hitta fram till det slags balans som upprätthålls i andra jämförbara länder, där ännu inget land så vitt jag vet har tagit steget att låta vinstdrivna riskkapitalbolag äga och driva och köpa och sälja offentligfinansierade skolor.

Menar du på fullt allvar att skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser inte förekommit tidigare? Jag påstår i så fall att du nog har fel. Jag vågar till och med påstå att det många gånger varit värre tidigare. Den här typen av retorik tillför inget utan bidrar till den utveckling av värderingar du ofta själv i dina krönikor vänt dig emot. 

När den statliga välfärdsutredningen nu ändå försökt föreslå något sådant har reaktionen blivit ett samfällt ramaskri från den vinstdrivna välfärdens många och starka intressenter.

Deras samfällda idé är istället mer kontroll.

Hellre mer kontroll än mindre vinst.

Det här resonemanget är förvirrande. Du tycker det är bra att ta bort vinster i välfärden, eller vid 8%, men du tycker det är fel med kontroll? 

Mer kontroll också av det som inte så lätt går att kontrollera, exempelvis det slags kvaliteter som är beroende av hur en specifik person hanterar en specifik relation i en specifik situation, det vill säga det slags kvaliteter som bygger på tillit och som snarast riskerar att förstöras av krav på mer standardisering och kontroll.

Tja, personligen är jag förespråkare av att staten är huvudman för skolan men att flera utövare tillåts – under överinseende och…kontroll. Vi klarar det nog, ska du se. 

För så ser den onda spiralen ut; ju mer kontroll desto mindre tillit, och ju mindre tillit desto mer behov av kontroll.

Nja – det är jag inte helt säker på. Jag tror istället att dina resonemang för oss tillbaka till den kontrollerande tid jag själv växte upp i där SJ körde tågen, Landstinget stod för sjukvården och enbart en statlig huvudman för skolan fanns. Been there done that. Jag tror vi kan lyckas uppnå en bra välfärd på andra sätt.

Varför fostrar vi våra barn och vårdar våra sjuka och tar hand om våra gamla? är fortfarande en bra fråga.

Och jag väntar fortfarande på att de högljudda förespråkarna för vinstdriven välfärd ska ställa sig den.

Särskilt högljudd vet jag inte om jag är. Men jag ställer mig den där frågan du efterlyser hela tiden och jag kommer till andra slutsatser än du. För den skull behöver jag väl inte demoniseras? 

Det finns problem. Men istället för att kriminalisera en hel grupp eller konservativt längta tillbaka till en förlorad värld bör vi kanske fundera över hur vi tillsammans kan bygga en modern, fungerande välfärd.

Jag är friskoleförälder, Göran. Det är inte liktydigt med girighet eller att jag vill sälja mina barn på börsen.

På den här krönikan får du allt bakläxa. 

Med vänlig hälsning:

Fredrik Adolphson

En lektion om demokrati

Det här med att ge nazister demonstrationstillstånd eller inte är en frågeställning man kan jobba med i skolan. Jag har i någon klass låtit eleverna diskutera frågan utifrån nazismen i allmänhet, information från Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) hemsida, våra demokratiska grundlagar gällande yttrandefrihet, mötesfrihet (demonstrationsrätt).

 


 

Detta är Hitlers partis partiprogram. Mina kommentarer är kursiverade.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget. 

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är. 

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

 


 

Nordiska motståndsrörelsen vill (hämtat från deras hemsida 28/4 2017 – mina kommentarer kursiverade).

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

Repatriering innebär en flyktings återvändande till sitt hemland. För det mesta genomförs återvändandet frivilligt men kan även förekomma genom tvång. NMR tänker sig nog med tvång. 

Närbesläktade folkslag till nordeuropéer är, om vi nu ska ge oss in på den banan, exempelvis semitiska folkgrupper och afrikaner. Det kanske alltså inte är så många som ska återsändas, alltså? (Förlåt – men ibland kan jag inte hejda mig. Det är svårt att inte driva med okunskap). Allvarligt talat: detta innebär precis samma sak som det nazisterna började med i stor omfattning 1933 i Tyskland. 

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Håhåjaja – den gamla sionistiska konspirationsteorin igen. Det spelar för nazisten ingen roll hur många gånger det slås hål på den. 

3. Gemensamt med de övriga nordiska länderna skapa en nordisk självförsörjande stat med gemensamt försvar, gemensam valuta och centralbank, gemensamma övergripande lagar och regler. Detta innebär också omedelbart utträde ur den Europeiska unionen och eventuella liknande folkfientliga sammanslutningar.

Vafalls?! Ska vi avskaffa den svenska nationalstaten!? Det är ju landsförräderi! Skämt åsido: det där med självförsörjande kan bli knivigt då 60% av Sveriges export går till EU. Det kan också tänkas att exempelvis Norge som är rikt, välmående och de senaste 1000 åren existerat som ett bihang till antingen Sverige eller Danmark har synpunkter på att ge upp sin självständighet till förmån för ett land med Sveriges ekonomi. 

4. Införa en stark stat med utpräglat folkstyre. Ansvarspositioner ska tilldelas efter kompetens och statens mål blir att främst arbeta för folkets väl och bevarande. Yttrandefriheten ska vara omfattande.

Djävulen finns i detaljerna, heter det ju. Vi ska enligt NMR ha UTPRÄGLAT folkstyre. Inte folkstyre rakt av. Yttrandefriheten ska vara OMFATTANDE men alltså inte total. Detta ligger fullt i linje med Nazitysklands syn på dessa ting.

5. Att vår massmedia ska ägas av medborgare i det nya Norden. Utländsk såväl som inhemsk media som agerar folkfientligt ska kunna förbjudas. Ett alltför koncentrerat ägande måste motverkas.

En totalitär stat, alltså. Glidningen på demokratiska värderingar från punkt 4 blir tydligare. 

6. Skapa ett modernt samhälle i harmoni med naturens lagar. Våra djurskyddslagar ska vara framtagna med tonvikten på etik istället för profit. Naturen och dess resurser ska brukas med förnuft och framtiden i åtanke. Allemansrätten ska värnas.

Ytterligare en parallell till Nazityskland. Hitler var stor djurvän och verkar enligt den nära omgivningen (sekreterare Traudl Junge och Albert Speer) älskat schäfern Blondi (jag vet – ibland är saker, namnet på hunden alltså, för parodiska i sig själva för att det ska gå att driva med) högst av allt. Nazityskland hade verkligen för sin tid mycket framstående djurskyddslagar.  

7. Införa ett nationellt socialistiskt samhälle där resurserna fördelas så att vi tar hand om hela folket, såväl starka som svaga, och där alla ska ha möjligheten att nå sin fulla potential. Det ska finnas ett socialt skyddsnät som ger medborgaren rättigheter, men också skyldigheter. Staten ska kontrollera grundläggande infrastruktur av allmännyttiga intressen då detta kräver ett större ansvarstagande än vad ett företag klarar av. Samtidigt ska företagande och innovationsanda uppmuntras.

Fast bara de som är riktiga medborgare enligt deras etniska principer. Detta är nazism. 

8. Återinföra allmän värnplikt och utöka försvaret. Alla som fullgjort sin värnplikt behåller sitt vapen och sin utrustning. Varje medborgare ska kunna bidra till försvaret av nationen mot såväl yttre som eventuella inhemska hot.

Värnplikt har vi. Anledningar till varför det inte ska finnas en massa vapen i samhället likaså. 

9. Införa en rättsstat där alla medborgare är lika inför lagen. Utbildade jurister ska döma i domstolarna. En folkdomstol ska upprättas med syfte att pröva de svåra fallen av folkförräderi.

Utbildade jurister? Hur ser det ut i dag, tro? Folkdomstolar är förövrigt (historiskt sett) statens verktyg i totalitära stater och har inget med rättsstatens demokratiska principer om att separera domstolsväsendet från regimen att göra.

Folkförräderi är vad jag kunnat se inte närmare preciserat av NMR men demokrati verkar höra dit.

 


 

YTTRANDEFRIHETSFÖRORDNINGEN.

Yttrandefrihet innebär allas rätt att uttrycka sina åsikter. Men den har begränsningar som exempelvis gällande hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper.

Förekommer hets mot folkgrupp på NMR hemsida? Tveklöst. 

Jag kan tänka mig (men jag vet inte säkert) att Yttrandefrihetslagens 5:e paragraf är väsentlig när NMR beviljas demonstrationstillstånd:

5 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla

 


 

DEMONSTRATIONSRÄTT.

Strejkrätten, eller Demonstrationsfriheten, är vidgående i Sverige och definieras i den svenska grundlagen regeringsformen (2 kap) som ”frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats”.

Man garanteras alltså rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill. Den som anordnar en demonstration måste ansöka om tillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten.

Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller av andra praktiska skäl som hänsyn till trafiken. Polisen har inte rätt att stoppa en demonstration, det får de bara göra om tillstånd inte sökts, om den inte anses farlig av samma skäl som kan innebära avslag vid ansökan.

 


 

Så var hamnar vi? Ja, eleverna har iallafall sin åsikt klar. För att få ta del av demokratin måste man också acceptera den. Därmed kan man säga att vissas rättigheter inte står över andras.

Hur kommer det sig att en kriminell grupp som uppfyller lagens kriterier får tillstånd att ventilera sina hatiska åsikter i Falun och i en av den av den svenska demokratins viktigaste symbolplatser: Almedalen.

Jag blir svaret skyldig. Kanske är det en styrka för demokratin? Eller så är det lika naivt som eftergiftspolitiken strax före andra världskrigets utbrott.

De som begår brott som hot mot politiker, bombdåd (NMR har medlemmar som dömts för detta) hetsar och begår hatbrott förtjänar inte att omfattas av demokratin. Iallafall inte när det kommer till demonstrationsrätten.

När jag påtalar demokratins inneboende dilemma genom frågeställningen hur ska en tolerant människa bemöta en intolerant människa ändrar eleverna allt väsentligt inte åsikt.

Och jag blir alldeles trygg och varm inombords. Och jag hyser gott hopp om (över)morgondagen. För att vara människa måste man ju vara mänsklig, som en elev uttryckte saken. Och det är de allt, ungdomarna.

Hur tycker du själv då, magistern?

Mitt personliga ställningstagande blir att stanna hemma. Det bästa vore ju att NMR demonstrerar för döva öron. De när sitt hat och syr sin offerkofta i energi från det omgivande samhällets aggressiva motstånd.

Jag engagerar mig i demokratin på många olika sätt och mitt samvete är rent när det kommer till engagemang mot nazism och intolerans. Att stå och skrika på motståndare är inte min personliga stil.

Kanske går jag till kyrkans mässa för mångfald – men det är inte ett enkelt ställningstagande, svarar jag till sist.

Centerstämma 25/3 17

Det var i en anda av försiktig positivism som Centerpartiets Daladistrikt samlades på Sjöviks Folkhögskola för att tillsammans med Centerkvinnorna begå årlig stämma.

Stämningsläget är kanske inte så konstigt med tanke på opinionsläget. Men, som någon också påpekade från talarstolen, den här tiden nästa år kanske vår partiledare inte alls åtnjuter samma popularitet som nu. Sådant vet man ju inte.

Detta var hursomhelst mitt första ordentliga uppdrag i partiet (förutom styrelseuppdraget i samma krets) som valt ombud för Falukretsen. Jag var där för att se och möjligen synas – men kanske inte höras så mycket.

Vid något tillfälle övervägde jag att begära ordet – men avstod av flera skäl. Man ska inte upplåta sin stämma i parti och minut enligt principen om fabeln om pojken och vargen. Förövrigt var stämman på många sätt organisatoriskt likt det jag tidigare upplevt i Folkpartiet – fast större, mer och fler.

Värt att notera är att Centerkvinnorna på varje plats den årliga stämman äger rum gör en insamling till förmån för den lokala kvinnojouren.

Stämman gjorde ett officiellt uttalande om vinster i välfärden där vi argumenterade för att V:s och S:s ståndpunkter i frågan är särskilt skadlig för kvinnor. Och för landsbygden. (Vill någon få detta ställningstagande ytterligare motiverat – säg till!)

Partiet kämpar, även om det är svårt, för att åstadkomma mångfald på de listor vi går till val på. Det är en god sak.

Ibland diskuterades lite småtokiga motioner men så är det väl inom alla partier antar jag. Dock är det bättre än som sakernas tillstånd är inom exempelvis SD där partiet centralt författar motioner och förslag att skicka ut till landets olika lokala företrädare.

(Detta är ett kvalificerat antagande och inte styrkt i sak. Vill någon diskutera den saken ytterligare – säg till.) Om det beror på avsaknad av dugliga lokala företrädare som är oförmögna att skriva (ordentliga motioner), toppstyrning eller en kombination av dessa låter jag vara osagt.

Jag tycker det är lite oroande att batongmullret slår igenom på alla plan vad gäller hårdare tag mot kriminalitet. Dessa morrningar hörs överallt i debatten och från många olika partier och ´kommer möjligen bli en huvudfråga i valrörelsen.

Nu hörs dessa tongångar även hos C, alltså.

Kretsloppet fungerar inte. Brott -hårdare tag – grövre och fler brott – … i all evighet. Detta mitt synsätt är inte samma sak som att hävda att vi inte ska ta kriminalitet på allvar. Nåja, just den frågan ligger inte riktigt på min tallrik.

En person som talade för kyrkovalet meddelade i en bisats att det finns 94 000 körsångare inom svenska kyrkan. Tre av dessa finns i min familj, tänkte jag för mig själv allt medan lördagseftermiddagen sakta led mot kväll.

 

Avslutningsvis kan jag göra följande notering.

Elever kan vara riktigt bedrövliga på att hantera datorer och telefoner på lektioner. Tittar man på vuxna är det samma sak. I riksdagen eller på andra ställen så ser man att en stor del av ledamöterna sitter med mobiler  och/eller datorer.

Det jag kan säga om det är att det inte går att vara fokuserad på två saker samtidigt. Antingen är man mentalt närvarande eller så är man det inte. Det gäller att välja sina strider, antar jag.

Då som nu som alltid.

Nog känns det som att jag klivit in i en folkrörelse väl förankrad i dalamyllan. Alltifrån bygdegården i vackra Sjövik till att någon från talarstolen hade den goda smaken att citera Dan Andersson:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,                                            det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Det ger gott hopp om fortsättningen, detta.

Charlotte Corday

Charlotte Corday har gått till historien som den som dödade den franske revolutionsledaren Marat. Händelsen har förevigats (nåja) genom Jacques-Louis Davids målning Marats död. 

Jag brukar ibland låta eleverna analysera tavlan. Det blir alltid spännande resultat.

 


 

Målningen fick i samtiden en stark symbolisk betydelse och om David inte redan varit revolutionens konstnärliga regissör så blev han det definitivt genom denna målning.

Målningen är ett exempel på nyklassisk stil (antika ideal, stämningar och motiv) och Marat framställs inte så lite om en kristusgestalt där han ligger ny-mördad i badet, stilla och fridfull.

Marat var i 50-årsåldern när han mördades men i porträttet syns en ung atletisk kropp och av den hudsjukdom han led syns inte mycket.

Samtidigt genomsyras hela scenen av martyrens fridsamma anletsdrag. Marat skulle i den här framställningen passa lika bra som frälsaren nedtagen från korset vilandes i jungfru Marias armar som mördad i sitt badkar.

Hela kompositionen framställer förövrigt Marat som fredlig (vilket naturligtvis är fullt medvetet): gåspennan och brevet, den vita färgen på tyget i kläderna (tygen för tankarna till de plagg Jesus i de flesta avbildningar bär på korset), ansiktsdragen.

Det är en liknöjd (jag kunde inte motstå göteborgsvitsen) man som just mött sin banekvinna.

Om man tittar närmare på det blodsfläckade brevet Marat håller i sin hand ser man att det rör sig om en vädjan från mördaren, Charlotte Corday, om att få hans uppmärksamhet och hjälp.

Hon använder sig av smicker för att vinna hans förtroende och få audiens för att när mötet väl äger rum kallblodigt hugga ihjäl honom. David har skapat ett mycket politiskt laddat konstverk som förmedlar den bild som regimen (jakobinerna) önskade.

Hur mordet verkligen gick till i detalj får vi aldrig veta men Davids målning skapade i samtiden en opinion mot revolutionens motståndare och för jakobinernas sak. Den kan därför ses som en tidig propagandabild även om propaganda i olika former alltid existerat.

 

 

Förutom det uppenbara – att låta eleverna diskutera varför tavlan är ett exempel på nyklassicism – brukar jag uppmuntra dem att gå längre. Historia ska ju vara relevant för individen som lever nu, är min filosofi.

Så vem var egentligen Charlotte Corday? Varför är hon viktig för oss idag?

Känt är att hon fick viss utbildning eftersom hon stammade från en familj ur den lägre adelsklassen. Flickor fick ju annars inte utbildning så lätt.

Bland annat hade hon studerat upplysningsfilosoferna, helst Rousseau. Hon förde därefter ett kringflackande liv och engagerade sig småningom för revolutionens sak, framförallt den nya, stora, medelklassens position och rättigheter var viktiga för henne.

(Det fanns två huvudsakliga partier, eller grupperingar, inom revolutionen som var fiender: Girondisterna och Jakobinerna).

Många utanför Paris började reagera på jakobinernas brutalitet och krävde att blodbadet inom revolutionen skulle stoppas. Efter att flera girondister uteslutits ur den styrande församlingen (konventet) och arresterats 1793, begav sig Charlotte till Paris för att på plats engagera sig och stödja deras sak.

Som huvudfiende såg hon tidningsmannen och revolutionsledaren Jean Paul Marat som bekämpade girondisterna, bland annat genom artiklar i sin tidning. Hon skrev flera brev i vilka hon bad om ett möte och som skäl angav hon att hon ville ange girondister som planerade att göra revolt.

Till sist beviljades Corday ett möte med Marat som satt i sitt badkar (eftersom han led av en hudsjukdom tog han ofta medicinska bad, vilket dock inte hindrade honom att ta emot besök).

Medan Marat skrev ner namnen på de girondister hon angav tog hon fram en insmugglad kniv och högg honom i bröstet. Han dog omedelbart. Själv gjorde hon inget för att komma undan och hon greps direkt.

Under rättegången uppgav hon att hon handlat helt på egen hand och myntade en fras som blivit välkänd: jag dödade en man för att rädda 100 000.

På kvällen fyra dagar efter att hon dödat Marat giljotinerades hon, liksom alla andra som anklagades för att vara revolutionens fiender, förövrigt tio dagar före sin 25:e födelsedag.

I avdelningen morbida fakta kan följande anföras: i samma ögonblick som hennes huvud ramlade ner tog bödelns assistent, en viss Francois Legros, upp det och förevisade det åskådarna varpå han slog det våldsamt i ansiktet.

Publiken ansåg att detta var att gå för långt – till och med under rådande omständigheter. Myten gör gällande att ansiktet rodnade, vilket det naturligtvis inte finns några belägg för. För att lugna publiken så fängslades mannen i tre månader för sin brist på ”giljotinetikett”.

Skarprättaren som hade en så olämplig assistent hette Henri-Clément Sanson utgav sina memoarer 1862 (eller åtminstone publicerades de då – det verkar en aning sent om han var bödel 1793) i vilka han skildrar (och här har vi kanske förklaringen till att det dröjde innan publiceringen) Charlotte Corday som en vacker (vad nu det har med saken att göra) och tankfull ung kvinna vars lugn och självkontroll ingav respekt.

 


 

Förutom dessa frågor brukar jag be eleverna fundera över varför/om det är viktigt att känna till Marat, Corday och David.

Den enes frihetshjälte är den andres terrorist, heter det ju. Charlotte Corday ville försöka stoppa det blodbad som franska revolutionen innebar, dock blev hennes handling istället upptakten till det skräckvälde som bröt ut.

För girondisterna blev Charlotte en hjälte, medan Marat dyrkades som ett helgon av jakobinerna. Bilden behöver som vanligt problematiseras.

Sedan kan man ju alltid slänga fram den etiska frågan huruvida det är rätt att döda en människa för att rädda 100 000 andra. För egen del tycker jag inte det men det finns som bekant gott om demokrater som förespråkar tortyr.

Nu kommer det i och för sig inte an på mig som lärare att förmedla mina egna åsikter. Kanske kan jag nöja mig med att försöka peka ut en riktning och uppmuntra självförtroendet som får individen att våga börja gå.


 

Relaterade blogginlägg:

Albert Pierrepoint 

God of the gaps…

…är en term tänkt att förklara luckor i vetenskapen med religiösa alternativ. Det vi inte vet är alltså lika med Gud. Ur ett filosofiskt perspektiv kan man kanske se benämningen som ett försök till svar på teodicéproblemet.

Utifrån sett är det lätt att tycka att förklaringen är att göra det lite väl lätt för sig – och den har inte stått oemotsagd.

Dietrich Bonhoeffer, exempelvis, var tysk präst och motståndare till nazismen under andra världskriget. Han dödades av nazisterna och formulerade i sin bok Ett liv i gemenskap citatet Vi ska finna gud i det vi vet, inte i det vi inte vet.

Bonhoeffer använde religionen för att bekämpa ondskan. Mönstrar vi ut de svaga går gemenskapen förlorad är en annan del av innehållet i boken.

Jihad betyder heligt krig. Genast dyker måhända bilden av skäggiga militanta jihadister upp på näthinnan. Men en inte ovanlig muslimsk tolkning av begreppet innebär att det i själva verket är individens, den enskilde muslimens, kamp mot tillvarons alla dåligheter och frestelser som avses.

Kanske passar Anonyma Alkoholisters bön som jämförelse i synen på vad det gudomliga kan innebära i sammanhanget:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Vad gott tjänar oss religion, invänder kanske någon. Nå, den frågan är allt för stor och komplicerad för en blogg (ens av denna magnitud – av de sju dödssynderna är det nog högmod, och någon enstaka gång frosseri, jag oftast gör mig skyldig till är jag rädd. Jag skämtade förvisso – men ändå).

Vad händer efter döden? Hur stort är universum? Vad innebär det att inte existera?

Den mänskliga hjärnan kan nog inte, rent filosofiskt, greppa begreppet ingenting. Därför finns religion, kanske. För att överbrygga de svarta hål vetenskapen på ett tillfredsställande sätt ännu inte hunnit förklara.

God of black gaps.

Annars kan ju ett alternativ, eller komplement, till religion och vetenskap vara demokrati. Demokrati bygger på vårt deltagande. Kanske är det så att vårt engagemang där sådant saknas gör oss gudomliga. Eller som Walt Whitman uttrycker det:

To be indeed a God!

För att konkretisera: det har väl inte undgått någon att värnplikten ska återinföras. Debatten har böljat fram och åter. En del röster har höjts till förmån för att bredda den värnpliktiges uppgifter.

Det tycker jag är en god idé. Det finns så mycket begåvade människor, och även andra, vars erfarenheter borde komma till ättre nytta. Så jag säger att istället för att tycka till på Facebook eller på andra ställen – låt alla tjänstgöra ett år som lokalpolitiker.

Någon gång under sitt liv förväntas varje medborgare göra en insats för demokratin, helt enkelt.

Fast det går ju inte. Vi kan inte tvinga fram engagemang.

Alltså säger jag så här: istället för att sitta vid datorn och prata rakt ut i luften uppmanas du att ta plats i en politisk nämnd, gå på partimöten, spendera en mandatperiod i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige.

Kort sagt – gör något. Det inte bara den sannskyldige demokratens moraliska skyldighet – det är och så en annan definition av det mänskliga. Det är engagemanget om gör oss mänskliga och det är det mänskliga som gör oss gudomliga.

Avslutningen på denna pseudofilosofi blir en hemmasnickrad parafrasering av AA:s bön:

Människa, acceptera att du kan förändra, se din kraft att vilja det och inse att du ständigt bör försöka. 


 

Relaterade blogginlägg

Fermis paradox

Värnplikten

 


 

Källor:

Dietrich Bonhoeffer Ett liv i gemenskap

Jan Hjärpe – professor em i islamologi