integration 2

Instegsjobb. Enkla jobb. Eller vad vi nu kallar det.


 

Min uppfattning är att integration är en ödesfråga. Integration innebär inte att någon måste sudda ut sin kulturella bakgrund, nej, det handlar om att förstå hur det samhälle man lever i fungerar och kunna, och vilja, delta i det.

För att integration ska vara möjlig behöver den det handlar om ha sin försörjning tryggad. Och för att ha sin försörjning tryggad krävs i allmänhet att personen behärskar språket i det aktuella landet.

Vi är dåliga på integration, anser jag. För att lyckas bättre krävs, för att låta lite klichéartad, nya tankesätt. Det finns massor med människor som inget hellre vill än att få chansen. Och då måste vi ju ge möjligheten.


 

Jag ser mig om kring i min egen dagliga verklighet, alltså i skolan. Det finns så många möjligheter, det finns så många behov. På en av skolorna här i stan fick någon nyanländ en möjlighet att sköta personalrummet.

Torka av bord, tömma diskmaskiner, kylen, tidningar med mera. Samtal fördes, skämt utbyttes, igenkänning, uppskattning, trygghet och tillhörighet. Identitet. Resultatet? Personen gick från att inte kunna svenska till att läsa tidningen och föra i stort sett obehindrade samtal.

I mitt eget personalrum skulle så väl fysisk som social trivsel öka om vi också hade det så.

Och vidare: vaktmästarna behöver mycket hjälp, lokalvårdarna och bespisningspersonalen också. Kanske finns någon med lite IT-kunskaper bland de nyanlända?

Vi lärare behöver administrativ avlastning, sägs det ju. Det äger förvisso sin riktighet. För vi vill undervisa, vi är pedagoger. Det behövs fler vuxna i skolan, rent generellt. Extra mentorer som kunde hjälpa till med frånvarohantering, elever med problem, elever utan problem – ja, alla skulle må och lyckas bättre av det.

Vem ska ta hand om det extra studiestödet? Vem ser till att det inte röks på skolans område (vilket i många fall är ett arbetsmiljöproblem eftersom, förutom fimparna, det ofta röks direkt utanför entrén och röken drar in i skolan), kanske finns extra resurser i hemspråk att tillgå – för det är ju dumt att springa över ån efter vatten.

En sak som varje år är en stor källa till irritation och stress är de nationella proven. Nu förekommer inte sådana i mina ämnen (tack och lov) men nog måste även jag vakta prov när det är dags. Och eftersom jag har annat göra blir jag därmed sur.

Ett lyxproblem i sammanhanget, kanske. Men får vi verkligen valuta för resurserna om jag, med 20 års yrkeserfarenhet och hög akademisk utbildning, ska ägna många timmar åt att stirra på provskrivande ungdomar och hålla koll på deras mobiler?

Det kunde lika väl, kanske bättre, skötas av en en nyanländ med skolbakgrund. I ett senare skede av processen kanske rättning av dessa nationella prov också kunde behöva mer resurser.

På vissa håll finns ett problem med värdegrunden. Killar som på olika sätt trakasserar tjejer och tvingar på dem patriarkala strukturer som kommer från en annan generation som i sin tur är ännu mindre integrerad.

Och så rullar det på.

Att bryta sådant inom skolan, i den mån det förekommer, kunde också vara ett område där människor kunskaper inom det kulturella området det nu handlar om kunde hjälpa till och vara föredömen.

Byter vi område från skola till vård och omsorg kan var och en se att behoven inom dessa områden inte står i proportion till resurserna. Även här tror jag att vi utan att anstränga oss allt för mycket ganska lätt kunde hitta platser att fylla.

Jag säger inte att en lärare är mer värd än en outbildad människa eller att läkare eller sjuksköterskor mer värda än någon utan vårdkunskaper. Jag säger bara att vi borde kunna tänka oss möjligheten med praktikplatser eller platser med lägre lön eftersom möjligheten att komma vidare för målgruppen i så fall ökar.

Och alternativet är så mycket sämre. Att aldrig komma in i vare sig ett yrkesliv eller förstå det samhälle man lever i kan aldrig vara bättre än att få en inledande möjlighet om än med lägre ersättning.


 

Kan vi ha utrymme för ett mausoleum över uppstoppade djur så borde vi väl kunna finna platser för människor som vill vara med?

Det enda argument jag uppfattat emot är att det är orättvist och riskerar skapa ett samhälle med en underklass. Mitt svar på den frågan är en motfråga. Hur kan det inte skapa en underklass om dessa människor aldrig får en chans över huvud taget?

Det är, som så mycket annat, en fråga om ideologi.

Alla är vi hycklare men några av oss knypplare, som det heter.

 


Relaterade blogginlägg:

Så här resonerade jag i november 2012.

amnesti

Sverige har på kort tid gått från att ha en väldigt generös flyktingmottagning till att inte ha det. Detta är faktum och om det ska jag inte diskutera.

Intellektuellt förstår jag att vi måste ha begränsningar för hur många människor som kommer till Sverige även om insikten är känslomässigt jobbig att acceptera för någon med grundläggande humanistisk livsåskådning.

Och nu när vi har begränsat möjligheten att komma till vårt land är det tid att vända blickarna inåt.

Jag förespråkar härmed en allmän amnesti för alla papperslösa, asylsökande, ensamkommande, barn, som just nu befinner sig i vårt land. Låt oss börja om och göra rätt – låt oss bygga för framtiden och en allmän amnesti är första steget.

Det har gjorts förr i USA – även om det just nu kan verka avlägset – med gott resultat.

Ekonomiska, sociala, ekonomiska, historiska, humanistiska, säkerhetsmässiga, ja, egentligen alla skäl, talar för att vi ska utfärda en allmän amnesti för alla papperslösa flyktingar som av olika skäl befinner sig i Sverige.

Att vända blickarna inåt innebär inte att sitta på händerna. Nej, det gäller att kavla upp ärmarna. Vi måste bygga upp en infrastruktur för att alla ska få papper, en identitet, bli kända, på ett rättssäkert sätt, och därmed rättigheter och i förlängningen ett liv.

Vi måste följa upp denna organisatoriska förändring med stora långsiktiga politiska reformer, på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i den allmänna välfärden med skola, vård, omsorg.

Vi måste se över relationen sysselsättning kontra utrymme och resurser för stad respektive land, vi måste se över hur vi värderar människors erfarenheter och kunskaper. Och mycket mer.

Jag själv har massor med idéer för hur integrationen skulle kunna förbättras. Just nu är Falu kommun inte alls bra på det – det privata näringslivet är mycket bättre (jag kan gärna utveckla det resonemanget men det faller lite utför bloggposten).

Det är mycket som måste göras, visst, men det måste göras. Som nu är kan vi inte längre fortsätta. Det finns heller ingen annan väg att gå, som jag ser det.

10 000-tals människor lever i ett skuggsamhälle, helt utan grundläggande demokratiska rättigheter eller trygghet, i dagens Sverige. Hur kunde det bli så? Hur kan det fortsätta vara så? Jag tror inte det kommer sig av illvilja. Nej, jag tror helt enkelt Myndighetssverige inte kommit i kapp verkligen.

Efterkrigstidens Sverige är ett land av jante, ett land där man gör rätt för sig, väntar på sin tur och med högt förtroende för staten. Vi är inte det landet längre. Och gör vi inget lämnar vi inte bara 10 000-tals människor åt sitt öde, vi missar också en fantastisk möjlighet. En stor chans att investera i vår gemensamma framtid.

Ja, tills vidare får vi kanske fortsätta vara njugga med att bevilja nya flyktingar uppehållstillstånd – även om det inte känns bra.

Under tiden ordnar vi misshälligheter i flyktingförläggningar, ger Migrationsverket resurser att korta oändliga väntetider, bygger upp (kommunal) expertis och satsar resurser för nyanlända men ställer också krav på medverkan från deras sida, lär oss att såväl uppmärksamma som motverka radikalisering samt omhänderta de som återkommit från sådan verksamhet.

Satsningen kommer på sikt att ge Sverige mycket tillbaka.

Gör vi däremot inget tror jag vi kommer att få se ökade klyftor och motsättningar, som rasism, bland annat som ett resultat av det nyss skrivna och kretsloppet fortsätter därefter med fler terrordåd och upplopp i förorterna.

Jag är lärare. Jag är också aktiv i politiken – jag är centerpartist. Den potential många av de ungdomar som kommit hit bär med sig är stor. Det vore otroligt dumt att inte kanalisera den.

Jag tror Sverige har fantastiska dagar framför sig  – bara vi är villiga att satsa på framtiden. Det skulle vara otroligt roligt och stimulerande att här i Falun få vara med och utveckla dessa tankar, att driva den politiken i samarbete med fler partier, tjänstemän, nyanlända och tjänstemän.

Tack för ordet.

Vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson (C)

 


 

Länkar:

Några partikamrater i Stockholm förslag på SvD

 

torg

Jag skulle kunna ställa klockan efter mig själv. Åtminstone kalendern. Så här års, ett par dagar in i semestern, börjar jag alltid fundera över nästa års skoluppgifter.

 


 

Jag har tidigare om åren haft historiska murar som tema och under ett par år Invandrarna/Utvandrarna. I år försökte jag mig på att koppla ihop Robinson Crusoe med The Martian samt Ingenjör André.

En tanke jag har inför nästa läsår är att jobba med betydelsefulla resor från den första resan (för Homo Sapiens) över till Australien för 25 000 år sedan till Columbus 1492 och Apollo 11.

Kanske temat egentligen handlar om hur naturligt det är för vår art att flytta på sig när levnadsbetingelserna förändras. Från Out of Africa till Folkvandringstiden, via 1800-talets massflyttningar till USA för att landa i ett land som 160 000 människor ville till 2015.

 


 

Ett annat arbetsområde kunde vara revolutioner.

Den kognitiva revolutionen

(innebär att människan skaffade sig förmågan att förmedla stora mängder information om omgivningen, om sociala relationer och om abstrakta företeelser – sådant som inte existerar annat än i hennes föreställningsvärld som andar och gudar, stater, pengar och gränser med mera)

kan jämföras med jordbruksrevolutionen (vi blir bofasta), de (natur)vetenskapliga, industriella och franska revolutionerna.

 


 

Eller varför inte en uppgift om historiska torg?

Från Agora, Forum romanum, Petersplatsen, Trafalgar Square, Röda torget, Himmelska Fridens torg, Stortorget och Stora torget till de digitala Forum som den rika delen av världen så ofta i dag besöker.

Frågeställningen kunde kanske behandla vad dessa platser betyder för respektive tidsålder och samhälle och hur de hänger de ihop.

 


 

Kanske lokalhistoriska, det var länge sedan.

På så vis kunde eleverna få binda ihop uppgiften med den om torgen eftersom Gustaf Vasa under det tredje Dalupproret (a.k.a.Klockupproret 1531-33) när han återkom till Kopparberget med väpnad här (efter att hans fogdar först fått fly efter att de mötts med hugg och slag) samlade ihop bergsmän och allmoge på Stora Torget…eh, nä. Det fanns ju inte då.

Det är därför det ibland i källorna kallas Nya Torget. Och inte var det väl på Fisktorget heller…? Jag tycker mig ha läst att det var på Hälsingetorget de ihopsamlade bergsmännen fick sig en utskällning ”som inte glömdes på mansåldrar”.

Lägg därtill några avrättningar så var Bergsmännens mäktiga gille St Örjan makt bruten liksom, förövrigt, även upproren i Dalarna. Och så  skulle sakerna bestå fram till 1743.

Från gamle Göstas agerande i Falun 1533 kanske man kunde dra paralleller till Margaret Thatchers 1980-tal och vidare till konflikten i Göteborgs hamn idag. Eller…så kanske det är att göra lite väl stort våld på historien.

 


 

Jag är något på spåren, känner jag, men det här måste nog verka fram ännu en tid.

 


Relaterade blogginlägg:

Himmelsfärd som himmelsfärd

Studenten 2017 – bild 30 a-e

Det är tyst i köket. Barnens mor bläddrar i tidningen. Efter ett tag lyfter hon på ena ögonbrynet, i det hon på sitt karaktäristiskt harmlösa sätt ger mig ett av sina snabba ögonkast, och säger:

Du är inte rädd att det blir lite för mycket av dig? Du kan ju lätt bli lite…carried away?

 


 

En gång för flera år sedan var jag konferencier på skolans studentlunch. Den gången styrdes skolan av en annan regim och jag …råkade… från scenen skämta lite om några i denna the last administration, denna l’ancien regime, med påföljd att jag hamnade längst ner i frysboxen.

 

Foto: Glen Bergsten

 

Sedan dess har jag legat där och gonat mig – och blev därför glad när möjligheten att åter få vara med och bidra i samband högtidligheterna kring studenten dök upp. Jag gillar nämligen festliga inramningar av stora ting, så som studenten.

I år var jag inbjuden att för tredje året i rad hålla tal och sjunga på studentbalen, (studenterna har i allmänhet en annan inställning till skämt än vissa före detta chefer) jag fick även möjligheten att hålla högtidstalet till studenterna på studentlunchen och att vara konferencier på den högtidliga avslutningen på studentdagen.

Så nog hade barnens mor fog för sin fundering. Och hon känner ju mig rätt väl vid det här laget.

 

Foto: Glen Bergsten

 


 

Det har under våren uppmärksammats och diskuterats hemska, fruktansvärda budskap på studentflaken. Indignerade debattörer i allehanda medier har upprört undrat vad skolan gör åt problemet, egentligen.

Svaret är…ingenting.

Eller, ja, ingenting och ingenting. Förutom att skolan jag arbetar på under året haft tre heldagar med tema jämställdhet, att jag själv i mina kurser återkommande tagit upp genus, jämställdhet, mänskliga rättigheter, våld i nära relationer, personligt ansvar, yttrandefrihet och respekt i största allmänhet så har det väl inte hänt så mycket.

Själv förespråkar jag alltid en hurtfrisk promenad istället för flak, men blir aldrig bönhörd. Men det enkla svaret på flak-problematiken är att skolan inte har något alls att göra med det eftersom flaken smyckas utanför skoltid.

Efter utspringet är eleverna inte skolans ansvar längre – men vi har nog alla ett ansvar i sammanhanget. Dock: uttalanden i stil med VAD GÖR DOM I SKOLAN EGENTLIGEN !?! får mig i allmänhet på mycket dåligt humör.

 

 

Rektorerna tog sig hos oss tid att gå runt och inspektera flaken innan avmarsch – så just Lugnetgymnasiet har nog tagit sitt ansvar.

Jag skulle vilja påstå att den största heder man kan visas som lärare är att citeras på ett studentflak. Nu har det hänt undertecknad för tredje gången. Jag är så stolt. Och i år var det dessutom, givet ovan anförda resonemang, extra viktigt.

Det finns olika sätt att uppnå rumsrenhet.

 

 

Jag fick inga bra bilder på det hela – men det står alltså:

Det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen – Adolphson

Under året tycks det också väckts visst munterhet att jag skaffat snapchat vilket förklarar symbolen bredvid citatet.

 


 

Betyg, ja. Det spelar nog ingen roll vilket system som används: lärare ska inte utvärdera sitt eget arbete. Jag hävdar att eftersom utbildning i grunden är en positiv sak formas alltid särskilda band mellan gruppen och läraren.

Det finns inget sådant som en neutral lärare. Vi är alla fästa vid våra elever och sett ur ett helikopterperspektiv leder det ofrånkomligen till att vi generellt sett hellre friar än fäller. Vi är alla subjektiva individer som gillar våra elever.

Genom åren har nog mitt eget rykte ändå varit ”hård men rättvis”. Och det är väl vackert så.

 


 

Svenska flaggan. Nationalsången. Kyrkan.

Varje år blossar diskussionen upp. Nej, vi ska inte vara i någon kyrka alls om vi ska följa lagen. Men när det kommer till högtider är det inte riktigt så enkelt. Av olika skäl ägde vår avslutningsceremoni i år rum i Lugnetkyrkan och jag försökte som konferencier hålla en humanistisk ton.

Gymnasiechefen skulle mot slutet hålla tal och hade blivit försenad. Håll låda tills han dyker upp löd ordern. För att citera Basil i Fawlty Towers: I mentioned it once, but I think I got away with it all right.

När det var dags för nationalsången sa jag som det var: att det är en sång jag gärna sjunger. Och jag sjunger den högt, rätt och frimodigt för att hylla en plats dit alla är välkomna och där alla hör hemma.

Den sången är inte hel- eller seminazisternas. Den är allas vår. Kan en ledamot sjunga internationalen i fullmäktige kan jag sjunga nationalsången i Lugnetkyrkan.

Just sayin.

 


 

Nästan varje läsår händer det något. Något speciellt. Något som verkligen berör.

I år hände flera saker: först blev jag vid ett tillfälle överfallen med pussar och kramar av en jätte-entusiastisk  fjolårselev. Han var verkligen glad att ses – sådant är kul för med lite perspektiv på skolan så formas mer beständiga värderingar.

Mitt jobb har den välsignelsen att man får omedelbar respons. Kraftfull sådan. Efter studentbalen fick jag några meddelanden. Särskilt två meddelanden stannade kvar i sinnet.

Kan inte du adoptera mig?

Och:

Jag tänkte på det igår, att en ofta känner sig tacksam men kanske inte lika ofta säger tack, något en kanske borde göra mer. Så jag ska väl själv försöka leva efter denna nya princip och säga tack till dig, inte bara för ett fantastiskt framträdande igår kväll och ett toppenår med dig som lärare, utan för att du gett mig mer kunskap än du kanske själv anar. Hur en skall förhålla sig till världen och många sunda värderingar, men också hur en kan gå genom livet nyfiken och vetgirig. Men att också ta livet med en nypa salt ibland, och skämta med och om det. Jag känner mig trots allt lugn inför den ovissa framtiden och tänker att nåväl, det kanske kommer gå bra ändå, det gjorde det ju för Adolphson.

 


 

Alltihop, från bal till studenten, gick sammanfattningsvis rätt så väl och jag har fått många uppmuntrande tillrop från (den nya, nuvarande) ledningen, kollegor och elever.

Men jag ser ändå det hela som ett lagarbete. De konstnärliga kollegorna på Estetprogrammet, mina kollegor på NV samt alla andra program, alla gör de storstilade insatser.

Och så klart, alla elever. Det är inte så svårt att peta bollen i mål när den ligger halvvägs över mållinjen.

Falu Gymnasium är på gång, helt klart. Det är lätt att hålla tal och leda i en positiv organisation. Men ändå – det är också viktigt att ha någon som ramar in det hela och det fick jag delvis vara med och göra.

Men återigen: det är så många som redan gjort grundarbetet. Jag känner mig ödmjuk, glad och stolt över att få vara en del av det. Så till ledning, kollegor och elever vill jag säga: tack för möjligheten. Tack för vänliga ord. Tack för att jag får vara en del av något stort, bra, positivt och varmt. Tack.

Jag ser redan fram emot nästa läsår. Lärare på Falu Gymnasium – thats da shit!

Det är i mina ögon otroligt hur någon som vill studera Estet Musik inte väljer Falu Gymnasiums utbildning. Den håller hög kvalitet. Och förövrigt vill jag påminna om kollega Ulla Milstams ord: Lärare har inte sommarlov eftersom lärare i allmänhet är vuxna. Lärare har semester. 

 


 

Fast du kommer säkert att klara det bra – det gör du ju nästan jämt, avslutande barnens mor samtalet. Gå nu och jobba så du kommer hem nån gång. 

 

Foto: Glen Bergsten

En lektion om demokrati

Det här med att ge nazister demonstrationstillstånd eller inte är en frågeställning man kan jobba med i skolan. Jag har i någon klass låtit eleverna diskutera frågan utifrån nazismen i allmänhet, information från Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) hemsida, våra demokratiska grundlagar gällande yttrandefrihet, mötesfrihet (demonstrationsrätt).

 


 

Detta är Hitlers partis partiprogram. Mina kommentarer är kursiverade.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget. 

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är. 

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

 


 

Nordiska motståndsrörelsen vill (hämtat från deras hemsida 28/4 2017 – mina kommentarer kursiverade).

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

Repatriering innebär en flyktings återvändande till sitt hemland. För det mesta genomförs återvändandet frivilligt men kan även förekomma genom tvång. NMR tänker sig nog med tvång. 

Närbesläktade folkslag till nordeuropéer är, om vi nu ska ge oss in på den banan, exempelvis semitiska folkgrupper och afrikaner. Det kanske alltså inte är så många som ska återsändas, alltså? (Förlåt – men ibland kan jag inte hejda mig. Det är svårt att inte driva med okunskap). Allvarligt talat: detta innebär precis samma sak som det nazisterna började med i stor omfattning 1933 i Tyskland. 

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Håhåjaja – den gamla sionistiska konspirationsteorin igen. Det spelar för nazisten ingen roll hur många gånger det slås hål på den. 

3. Gemensamt med de övriga nordiska länderna skapa en nordisk självförsörjande stat med gemensamt försvar, gemensam valuta och centralbank, gemensamma övergripande lagar och regler. Detta innebär också omedelbart utträde ur den Europeiska unionen och eventuella liknande folkfientliga sammanslutningar.

Vafalls?! Ska vi avskaffa den svenska nationalstaten!? Det är ju landsförräderi! Skämt åsido: det där med självförsörjande kan bli knivigt då 60% av Sveriges export går till EU. Det kan också tänkas att exempelvis Norge som är rikt, välmående och de senaste 1000 åren existerat som ett bihang till antingen Sverige eller Danmark har synpunkter på att ge upp sin självständighet till förmån för ett land med Sveriges ekonomi. 

4. Införa en stark stat med utpräglat folkstyre. Ansvarspositioner ska tilldelas efter kompetens och statens mål blir att främst arbeta för folkets väl och bevarande. Yttrandefriheten ska vara omfattande.

Djävulen finns i detaljerna, heter det ju. Vi ska enligt NMR ha UTPRÄGLAT folkstyre. Inte folkstyre rakt av. Yttrandefriheten ska vara OMFATTANDE men alltså inte total. Detta ligger fullt i linje med Nazitysklands syn på dessa ting.

5. Att vår massmedia ska ägas av medborgare i det nya Norden. Utländsk såväl som inhemsk media som agerar folkfientligt ska kunna förbjudas. Ett alltför koncentrerat ägande måste motverkas.

En totalitär stat, alltså. Glidningen på demokratiska värderingar från punkt 4 blir tydligare. 

6. Skapa ett modernt samhälle i harmoni med naturens lagar. Våra djurskyddslagar ska vara framtagna med tonvikten på etik istället för profit. Naturen och dess resurser ska brukas med förnuft och framtiden i åtanke. Allemansrätten ska värnas.

Ytterligare en parallell till Nazityskland. Hitler var stor djurvän och verkar enligt den nära omgivningen (sekreterare Traudl Junge och Albert Speer) älskat schäfern Blondi (jag vet – ibland är saker, namnet på hunden alltså, för parodiska i sig själva för att det ska gå att driva med) högst av allt. Nazityskland hade verkligen för sin tid mycket framstående djurskyddslagar.  

7. Införa ett nationellt socialistiskt samhälle där resurserna fördelas så att vi tar hand om hela folket, såväl starka som svaga, och där alla ska ha möjligheten att nå sin fulla potential. Det ska finnas ett socialt skyddsnät som ger medborgaren rättigheter, men också skyldigheter. Staten ska kontrollera grundläggande infrastruktur av allmännyttiga intressen då detta kräver ett större ansvarstagande än vad ett företag klarar av. Samtidigt ska företagande och innovationsanda uppmuntras.

Fast bara de som är riktiga medborgare enligt deras etniska principer. Detta är nazism. 

8. Återinföra allmän värnplikt och utöka försvaret. Alla som fullgjort sin värnplikt behåller sitt vapen och sin utrustning. Varje medborgare ska kunna bidra till försvaret av nationen mot såväl yttre som eventuella inhemska hot.

Värnplikt har vi. Anledningar till varför det inte ska finnas en massa vapen i samhället likaså. 

9. Införa en rättsstat där alla medborgare är lika inför lagen. Utbildade jurister ska döma i domstolarna. En folkdomstol ska upprättas med syfte att pröva de svåra fallen av folkförräderi.

Utbildade jurister? Hur ser det ut i dag, tro? Folkdomstolar är förövrigt (historiskt sett) statens verktyg i totalitära stater och har inget med rättsstatens demokratiska principer om att separera domstolsväsendet från regimen att göra.

Folkförräderi är vad jag kunnat se inte närmare preciserat av NMR men demokrati verkar höra dit.

 


 

YTTRANDEFRIHETSFÖRORDNINGEN.

Yttrandefrihet innebär allas rätt att uttrycka sina åsikter. Men den har begränsningar som exempelvis gällande hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper.

Förekommer hets mot folkgrupp på NMR hemsida? Tveklöst. 

Jag kan tänka mig (men jag vet inte säkert) att Yttrandefrihetslagens 5:e paragraf är väsentlig när NMR beviljas demonstrationstillstånd:

5 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla

 


 

DEMONSTRATIONSRÄTT.

Strejkrätten, eller Demonstrationsfriheten, är vidgående i Sverige och definieras i den svenska grundlagen regeringsformen (2 kap) som ”frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats”.

Man garanteras alltså rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill. Den som anordnar en demonstration måste ansöka om tillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten.

Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller av andra praktiska skäl som hänsyn till trafiken. Polisen har inte rätt att stoppa en demonstration, det får de bara göra om tillstånd inte sökts, om den inte anses farlig av samma skäl som kan innebära avslag vid ansökan.

 


 

Så var hamnar vi? Ja, eleverna har iallafall sin åsikt klar. För att få ta del av demokratin måste man också acceptera den. Därmed kan man säga att vissas rättigheter inte står över andras.

Hur kommer det sig att en kriminell grupp som uppfyller lagens kriterier får tillstånd att ventilera sina hatiska åsikter i Falun och i en av den av den svenska demokratins viktigaste symbolplatser: Almedalen.

Jag blir svaret skyldig. Kanske är det en styrka för demokratin? Eller så är det lika naivt som eftergiftspolitiken strax före andra världskrigets utbrott.

De som begår brott som hot mot politiker, bombdåd (NMR har medlemmar som dömts för detta) hetsar och begår hatbrott förtjänar inte att omfattas av demokratin. Iallafall inte när det kommer till demonstrationsrätten.

När jag påtalar demokratins inneboende dilemma genom frågeställningen hur ska en tolerant människa bemöta en intolerant människa ändrar eleverna allt väsentligt inte åsikt.

Och jag blir alldeles trygg och varm inombords. Och jag hyser gott hopp om (över)morgondagen. För att vara människa måste man ju vara mänsklig, som en elev uttryckte saken. Och det är de allt, ungdomarna.

Hur tycker du själv då, magistern?

Mitt personliga ställningstagande blir att stanna hemma. Det bästa vore ju att NMR demonstrerar för döva öron. De när sitt hat och syr sin offerkofta i energi från det omgivande samhällets aggressiva motstånd.

Jag engagerar mig i demokratin på många olika sätt och mitt samvete är rent när det kommer till engagemang mot nazism och intolerans. Att stå och skrika på motståndare är inte min personliga stil.

Kanske går jag till kyrkans mässa för mångfald – men det är inte ett enkelt ställningstagande, svarar jag till sist.

Centerstämma 25/3 17

Det var i en anda av försiktig positivism som Centerpartiets Daladistrikt samlades på Sjöviks Folkhögskola för att tillsammans med Centerkvinnorna begå årlig stämma.

Stämningsläget är kanske inte så konstigt med tanke på opinionsläget. Men, som någon också påpekade från talarstolen, den här tiden nästa år kanske vår partiledare inte alls åtnjuter samma popularitet som nu. Sådant vet man ju inte.

Detta var hursomhelst mitt första ordentliga uppdrag i partiet (förutom styrelseuppdraget i samma krets) som valt ombud för Falukretsen. Jag var där för att se och möjligen synas – men kanske inte höras så mycket.

Vid något tillfälle övervägde jag att begära ordet – men avstod av flera skäl. Man ska inte upplåta sin stämma i parti och minut enligt principen om fabeln om pojken och vargen. Förövrigt var stämman på många sätt organisatoriskt likt det jag tidigare upplevt i Folkpartiet – fast större, mer och fler.

Värt att notera är att Centerkvinnorna på varje plats den årliga stämman äger rum gör en insamling till förmån för den lokala kvinnojouren.

Stämman gjorde ett officiellt uttalande om vinster i välfärden där vi argumenterade för att V:s och S:s ståndpunkter i frågan är särskilt skadlig för kvinnor. Och för landsbygden. (Vill någon få detta ställningstagande ytterligare motiverat – säg till!)

Partiet kämpar, även om det är svårt, för att åstadkomma mångfald på de listor vi går till val på. Det är en god sak.

Ibland diskuterades lite småtokiga motioner men så är det väl inom alla partier antar jag. Dock är det bättre än som sakernas tillstånd är inom exempelvis SD där partiet centralt författar motioner och förslag att skicka ut till landets olika lokala företrädare.

(Detta är ett kvalificerat antagande och inte styrkt i sak. Vill någon diskutera den saken ytterligare – säg till.) Om det beror på avsaknad av dugliga lokala företrädare som är oförmögna att skriva (ordentliga motioner), toppstyrning eller en kombination av dessa låter jag vara osagt.

Jag tycker det är lite oroande att batongmullret slår igenom på alla plan vad gäller hårdare tag mot kriminalitet. Dessa morrningar hörs överallt i debatten och från många olika partier och ´kommer möjligen bli en huvudfråga i valrörelsen.

Nu hörs dessa tongångar även hos C, alltså.

Kretsloppet fungerar inte. Brott -hårdare tag – grövre och fler brott – … i all evighet. Detta mitt synsätt är inte samma sak som att hävda att vi inte ska ta kriminalitet på allvar. Nåja, just den frågan ligger inte riktigt på min tallrik.

En person som talade för kyrkovalet meddelade i en bisats att det finns 94 000 körsångare inom svenska kyrkan. Tre av dessa finns i min familj, tänkte jag för mig själv allt medan lördagseftermiddagen sakta led mot kväll.

 

Avslutningsvis kan jag göra följande notering.

Elever kan vara riktigt bedrövliga på att hantera datorer och telefoner på lektioner. Tittar man på vuxna är det samma sak. I riksdagen eller på andra ställen så ser man att en stor del av ledamöterna sitter med mobiler  och/eller datorer.

Det jag kan säga om det är att det inte går att vara fokuserad på två saker samtidigt. Antingen är man mentalt närvarande eller så är man det inte. Det gäller att välja sina strider, antar jag.

Då som nu som alltid.

Nog känns det som att jag klivit in i en folkrörelse väl förankrad i dalamyllan. Alltifrån bygdegården i vackra Sjövik till att någon från talarstolen hade den goda smaken att citera Dan Andersson:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,                                            det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Det ger gott hopp om fortsättningen, detta.

Vändpunkter 2

Jag brukar ibland ta upp jordbävningen i Lissabon år 1755 i undervisningen. Vill någon läsa en mer utförlig artikel i ämnet hittar någon en sådan här.

I korthet kan man säga att Lissabon detta år hade dubbel otur. Stadens läge och många av husens undermåliga konstruktion gjorde den extra utsatt för jordbävningar. Skalven (jag tror det var tre stycken) orsakade de skador jordbävningar brukar, därefter kom en tsunami från havet och sedan började staden brinna.

Detta är ett exempel på en av dessa viktiga händelser i historien som förändrat människors världsbild. Religionen kunde inte förklara det inträffade (eller så accepterade människorna inte förklaringen) medan vetenskapen erbjöd bättre förklaringar.

Empiri. Att ifrågasätta auktoriteter och hävdvunna förklaringar. Att formulera en egen uppfattning. Oavsett om man var religiös eller ej började ett nytt mentalt kapitel.

 


 

Jag har en gammal kompis som ofta brukade svära över Gustaf III. Han syftade i svaveloset på Helgdagsreformen år 1772. På senmedeltiden var svenskarna lediga cirka 110 dagar per år eftersom varenda röd dag – och de var många – skulle firas med ”afton” och ”dagen”.

Paradoxalt nog var det alltså religionen som gjorde människorna fria (lediga).

1772 gjorde GIII slut på festen. Sedan skulle de dröja in på 1950- och 60-talen innan vi kom upp i samma mängd lediga tid igen. Något man strängt taget får tacka socialdemokratin för, antar jag.

Min svåger och svägerska försöker förövrigt införa traditionen att fira nationaldagsafton – ett trevligt, och historiskt sett helt riktigt, initiativ.

 


 

Det här med att Falun ska söka ett nytt skid-vm. Jag uttalar mig enbart i mitt eget namn när jag tänker att det här med VM, ja, det är allt lite som monarkin. Alltså – vi använder oss av känslomässiga argument för att bestyrka fördelarna.

För visst är det kul med lek, folkfest och skådespel, och nog kan vi med lite kreativ bokföring påstå att företeelserna är vinstgivande. Men om vi återvänder till logos så vet vi innerst inne att saken har väldigt lite att skaffa med demokratisk kärnverksamhet.

 


 

Den 27:e januari gick moderaternas partiledare ut och meddelande att partiet förändrat sin sin syn på SD – eller sin syn på att samarbeta med SD. Den någorlunda historiskt bevandrade partistrategen tappade förhoppningsvis hakan.

Den 27:e januari är den officiella minnesdagen för Förintelsens offer. Kan det verkligen vara så illa bevänt med kunskaperna i detta ämne? En av de som reagerade var Emerich Roth – en man som överlevde Auschwitz och som sedan dess har föreläst om sina upplevelser.

Det här är, enligt SVT, moderaternas svar. Några frågor infinner sig.

Är det på riktigt? Är det sant?

Om så kan jag inte se saken på något annat sätt än att Alliansen inte längre är aktuell. Återigen: jag talar bara i mitt eget namn men jag uppmanar alla (borgerliga) partier att omedelbart bryta samarbetet med moderaterna.

Den ideologiska grunden för ett samarbete finns inte längre, som jag ser det. Svenskarnas mentalitet har förändrat sig och partierna måste följa efter. Det befintliga blocksystemet passar oss inte längre.

Det händer då och då på olika sätt och vis i historien. Det är väl förresten inte hela världen. Och det är ju ändå det mest hederliga – att gå till val på sin egen politik.

 


 

Den tid som varit från 1970-talet tills nu, där det absoluta flertalet kunde luta sig tillbaka och låta andra sköta demokratin är över. Det är dags att sluta debattera på Facebook och engagera sig i ett parti.

 


 

Förövrigt anser jag att Alliansen bör förstöras.

 


 

Relaterade blogginlägg:

Vändpunkter

Idiot

Nödvändighetens herravälde

Jag brukar, apropå perspektiv, återkommande ta upp svensk-slummen i Chicago på 1800-talet. Det fanns en stadsdel i stan där svenskslöddret höll till. Bakgrunden var att det var många av utvandrarna som det inte gick så bra för i det nya landet. De sökte sig i sin nöd till sina landsmän och koncentrerades småningom till en del av staden där de tiggde, rånade och levde i misär.

På 1960-talet spred sig bilden av den svenska synden i bland annat USA delvis beroende på filmer som ”Jag är nyfiken gul”, samt att svenska ungdomar tack vare politiska reformer och en stark svensk ekonomi kunde resa ut i världen och ta för sig av den.

På 1990-talet och 00-talet fanns grupper i USA som såg Estonias förlisning och orkanen som drabbade delar av södra och mellersta Sverige (säkert lägger de till branden i Västmanland också) som ett tecken på att Gud hatar oss och vår lössläpta syn på diverse ting, som exempelvis homosexualitet och abort.

Nu sitter det en president och twittrar om allt elände i Sverige som han hävdar beror på invandring. Felaktiga uppgifter, vinklade reportage blandas med hätska angrepp på olika grupper. Sverige används som ett slagträ i den amerikanska inrikespolitiska debatten om migration.

Det här går ju inte. Jag känner helt enkelt att jag inte kan låtsas som ingenting. Tur det finns humorister.

Och: man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?

Men nog tog Dala Demokraten i lite när tidningen talade om en politisk comeback. Men visst, i någon mening är det ju det. Och visst intresse tycks det hela rönt, tack för alla uppmuntrande tillrop!

Jag har lärt mig ett och annat under mina år som engagerad i lokalpolitiken och jag tror och hoppas att jag har ett bättre förhållningssätt den här gången. Det gäller att inte bränna sig i flera ändar, för att låta lite klichéartad. Och: jag gillar det.

Jag gillar debatten, diskussionen, jag gillar att bli övertygad eller besegrad, att vinna eller förlora en debatt. Jag gillar att tillämpa retorik i praktik och att testa mina argument. Jag gillar att vara med och utforma beslut och politik, jag gillar att känna mig informerad.

Mest utav allt gillar jag att lära känna nya människor.

Sedan är jag begåvad med ett samvete och engagemang. Jag kan inte låta bli att bry mig, att köra händerna i fickorna och titta åt ett annat håll. Jag brukar förvisso återkommande komma dragande med Aristoteles, men sällan har väl hans fras människan är ett politiskt djur passat bättre.

Helst du, som hon jag delar morgontidning med brukar säga.

Jag tror att riksdagsvalet 2018 är ett ödesval för Sverige. Jag vill därför, utan någon särskild agenda, vara med och påverka, eller kanske snarare hålla emot, de läskiga krafter som nu tycks vara i rörelse.

Jag har under det senaste året långsamt trappat upp mitt engagemang och nu under våren kände jag mig redo igen. Jag meddelade Centern att jag stod förfogande  – om de vill ha mig. Och det ville de. Jag blev i söndags vald till ordinarie ledamot i styrelsen på ett år och ska försöka göra mitt bästa att motsvara förtroendet.

För det inte lätt att vara fritidspolitiker i dessa dagar. Det är lite som att klyva ägg med hårstrå, om liknelsen tillåts.

Jag ska försöka att luta mig mot erfarenheten och inte göra om gamla misstag.

Förutom bloggen har jag även upptagit min Youtube-kanal igen. Och jag kan twittra, jag med.

Förövrigt är jag väl ungefär – samma gamle Fredrik här som där.

Relaterat:

När jag slutade

house of cards

Den senaste inrikespolitiska snackisen handlar om att Moderaterna vill definiera sitt förändrade synsätt gentemot SD som att ”de vill göra allt som går för att genomföra moderat politik”.

Många är det som förundras över den totala förändring som skett i det partiet sedan Reinfeldt lämnade. Det verkar som att han är saknad av alla borgerliga väljare som inte är moderater. Jag själv saknar honom, iallafall.

Här följer en hobbyanalys signerad undertecknad.

M räknar med att det inte kommer att ske någon större förändring i det parlamentariska läget efter valet. Därför väljer de att genomföra den stora mentala förändringen redan nu för att saken ska blåst förbi lagom till valrörelsen 2018.

Partistrategerna tänker måhända att många kommer att vara upprörda ett tag men sedan lägger sig stormen. Målet är att M ska kunna bilda regering tillsammans med Alliansen genom en majoritet som bygger på passivt stöd av SD.

Lite som S/MP-regeringen idag gör med V.

SD kommer, kalkylerar man med, att vara samarbetsvänliga eftersom de är angelägna om att bli accepterade som samtalspartner på samma sätt som MP kompromissat bort rätt mycket av sin själ i sin iver att framstå som ett regeringsdugligt parti.

En sådan borgerlig regering kan dels fortsätta driva en relativt hård invandringspolitik eftersom den med rätta kan peka på det faktum att det var den rödgröna regeringen som satte igång alltihop, dels har den av samma skäl råd att tillmötesgå ytterligare krav i den riktningen från SD eftersom vi som sagt ändå redan börjat vandra den vägen med nuvarande regering.

SD kan (ur deras perspektiv) äntligen framstå som vinnare i två bemärkelser: de kan inför sina väljare peka på saker de får igenom samt att de är plötsligt ett parti bland alla andra. Därför kan de acceptera att inte ingå i en regering och M kan behålla ansiktet av samma skäl.

M kan å sin sida leda en borgerlig regering med passivt stöd från SD – en majoritet som (hoppas M) kan komma att bestå länge. Anna Kinberg Batra (eller vem som då är partiledare) kan efter tag, säg i valrörelsen 2022, knyta an till Fredrik Reinfeldts politiska arv igen.

Han var ju den som var med och skapade Alliansen, den förste moderata statsminister att bli omvald och den som mer genomgående än 1976 och 91 lyckades bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.

Hon blir den som bygger vidare på det och slutligen besegrar S och för överskådlig framtid förpassar partiet över sidlinjen.

För att lyckas med det måste M, och AKB, tona ner beröringsskräcken med SD. Det gör man bland annat genom att försöka utmåla V som ett minst lika dåligt alternativ som SD – med innebörden att S/MP-regeringen redan gör vad en M-regering tänker sig att göra.

Alltså samarbetar med en visserligen obehaglig men inte allt igenom ond partner. Inga konstigheter. Eller? Inte enligt många moderater, i alla fall.

Jag har ju viss erfarenhet av hur partier fungerar och anser att man inte behöver vara allt för konspiratorisk för att tänka att av döma av hur likartat alla moderater svarar så har det nog gått ut tydliga direktiv från partiledningen i frågan.

Det är därför M vill tona ner det nazistiska förflutna hos SD och tona upp V:s kommunistiska historia. Det är därför M talar om att samarbeta med alla partier på lika villkor, om att respektera väljarna och säger sig vilja samarbeta men inte regera tillsammans med SD.

För det handlar ju om att göra allt för att genomföra moderat politik. Vi har kommunicerat dåligt, säger den moderate partisekreteraren. Och visst kunde partiet valt en bättre dag än minnesdagen för Förintelsens offer för att lansera ett förändrat förhållningssätt till ett parti man medger har ett nazistiskt förflutet.

(Redan där känner åtminstone jag ett djupt obehag inför det i mina ögon oroligt cyniska spelet. Men det är ju jag det. Hobbyanalysen fortsätter…:)

M har råd att tappa KD-rösterna ifall partiet inte når 4%.

V behöver M inte förhålla sig till och MP verkar klara av att sänka sig självt.

L ligger sedan länge parkerat kring 6% och utgör inget moderat problem. Dessutom har Björklund tidigare andats lite om att våga ta i SD (det vore inte första gången M snor en idé som L/FP också tänkt. Konceptet ”det nya/riktiga arbetarpartiet” fanns även inom FP en gång i tiden men Reinfeldt/Borg/Schlingmann hann före). Saker kan möjligen förändras om Birgitta eller någon av Ceciliorna får mer framträdande positioner.

Kvar finns Centern. Ett stabilt parti som till skillnad från alla andra mittenpartier tryggt legat kvar i sina kärnvärderingar och undvikit opportunistiskt trippande till höger. Ett parti som stadigt växer, med en partiledare som åtnjuter högst förtroende i landet och som, vilket inte är oväsentligt, även kommer högt i ranking hos väljare om de ställs inför frågan att välja ett annat parti än sitt förstahandsalternativ.

De finns de som tror att Annie siktar på att vara den borgerliga statsministerkandidaten 2022. AKB vill bli det senast 2018 enligt ovan förda resonemang. Som det verkar på mig kan dessa två ambitioner och de strategier de medför vara svåra att kombinera.

För egen del säger jag så här.

I den lokala politiken i Falun har jag meddelat centerledningen att jag står till förfogande för de eventuella uppdrag som partiet anser sig behöva mig för.

För att citera den moderate partisekreteraren: ”Låt mig vara extremt tydlig”: en röst eller förtroendeuppdrag på/för mig kommer aldrig någonsin innebära att någon som helst form av kommunikation överhuvudtaget sker med SD.

Icke. Nej.

Det är en samvetsfråga – om de så får 99.99% i fria demokratiska val medger inte min demokratiska övertygelse att samtal kan föras med det partiet. Vill man ha järnröre, förlåt, samröre med SD bör man istället utse/rösta på någon annan.

En moderat, exempelvis.

Gordiska Knuten

Gordion var ett rike under antiken beläget i dagens Turkiet och som döpts efter sin grundare.

Denne hade fått en pampig sista viloplats. Invid graven fanns en staty föreställande en vagn som var bunden till en stång med en så komplicerad knut att ingen kunde få upp den.

Det sas att den som kunde lösa knuten skulle bli herre över Asien.

När Alexander år 333 f.v.t kom dit under det att han var i färd att erövra den dittills kända världen ställdes han inför den märkliga knuten. Här erbjöds ju onekligen ett gyllene tillfälle att förbättra oddsen för honom.

Alexander löste det hela antingen genom att knyta upp knuten eller genom att hugga av den (vi vet inte vilket men nog vore det senare typiskt Alexander) vilket givit upphov till begreppet alexanderhugg och vilket innebär en plötslig och definitiv lösning på ett komplicerat problem.

Sedan gjorde Alexander anspråk på titeln Asiens erövrare även om man kan anta att hans definition av hela Asien skilde sig åt från dagens uppfattning.

Han gick till och med så långt att han uppmuntrade att tillbedjas som om han vore en gud redan medan han levde, samt, till övriga grekers förskräckelse, la han sig till med orientaliska seder och mode.

Alexander tänkte större. Jaja, can´t blame a man for trying, kanske.

1985, eller möjligen 1986, gillade jag och flera vänner bandet The Sisters of Mercy och deras megahit This Corrosion. När det var dags för disco på Ungdomens hus visade det sig att DJ:n inte hade vare sig singeln eller maxisingeln.

Men Jesper, som bodde i närheten, sprang helt sonika hem och hämtade den för DJ:n att spela. Så kunde vi lyckligt dansa vidare länge, länge. Det var landsbygdens välsignelse, kanske, liksom 80-talets.

När jag berättar sånt här för mina barn eller mina elever tror de inte på mig. Det blir liksom för mycket att förklara. Och apropå: i veckan var jag av olika skäl nedgraderad till en ovanlig lokal utan ordinarie utrustning.

Eftersom jag skulle visa en film behövde jag koppla datorn till en så kallad IT-vagn. Det var en vagn försedd med video, dvd, högtalare, förstärkare, senare kom kanon och en jäkla massa sladdar (I skolans evolution befinner vi oss förövrigt genom denna gigantiskt otympliga tingest ungefär 2006-12).

Problemet för mig uppstod bär datorn skulle kopplas till förstärkaren. Som alltid tog jag kunniga elever till hjälp. Du måste kolla uttagen på baksidan på stärkaren, menade jag upplysningsvis. Va? sa eleven.

När jag skärskådade vederbörandes ansikte såg jag den, blicken som varje kollega genom åren lärt sig att lätt igenkänna, den totala oförståelsens karaktäristiska starrbligande. Koppla bara, sa jag till sist. Jo, det var det jag tänkte, svarade eleven.

Varvid hen gjorde så.

Falun har, liksom de flesta städer antar jag, organiserat kollektivtrafiken genom bland annat en central punkt kallad Knutpunkten.

Detta reser några frågor. För det första undrar jag om det heter Knytpunkten eller Knutpunkten. Det är väl en fråga om perspektiv, kanske. Och hen som jobbar där firas denne någon stort på Tjugondag Knut?

Huruvida denna knutpunkt löser kollektivtrafiken låter jag vara osagt. Klart är emellertid att en väl fungerande kollektivtrafik är en väsentlig fråga för medborgarna. Jag tänker på den som ett grundläggande behov som är gemensamt både för både stad och landsbygd.

Sådana frågor står inte som spön i backen. Kanske är det något att organisera sig i som politiker?

Samtidigt som problem i stil med Gordiska Knuten, samt dess lösningar så som Alexanders hugg, är såväl tids- som kulturbundna så är de också eviga. De ändrar bara karaktär.

Vi lever i ett kretslopp av återkommande tillsynes olösliga problem.

På måndag är det dags för årets första medlemsmöte i Centern. Jag ska gå – jag ska bli en aktiv centerpartist här i stan (och det av en massa skäl som faller utanför bloggpostens ämne).

Temat för mötet VM. Ska Falu kommun ansöka om att ånyo arrangera VM 2025? Frågan har varit aktuell i media en tid sedan Beyond Skiing initierade en utredning för att undersöka förutsättningarna för en ny ansökan.

Beyond Skiing är en intresseorganisation som är fristående från kommunen och att det är Falu kommun som beslutar om en eventuell VM-ansökan. Något sådant beslut finns inte men utredningen har uppmärksammats och frågan kommer att bli aktuell under våren.

Därför är det viktigt att partier och medborgare tänker igenom hur var och en ställer sig till en eventuell ny VM-ansökan.

Vad ska jag säga, göra och tycka? Samma som alltid och hela tiden?

Min övertygelse säger mig, som jag återkommande bloggat om förra gången det begav sig, att ett arrangemang av den typ ett VM innebär ligger långt ifrån kommunens kärnverksamhet.

Å andra sidan antar jag att ännu ett VM innebär att vi kan få valuta för de insatser kommunen redan gjort eftersom de är gjorda och inte behöver göras på nytt samt att erfarenheter finns från senast.

Jag ska lyssna på fakta, begrunda och sedan komma med en ståndpunkt.

Men Alexanders svar är enkelt. Arrangera inte lek och spel som i förlängnigen kostar mer än det smakar.

Relaterade blogginlägg:

Ullas Alexanderhugg

VM 6 (i denna bloggpost finns alla blogginlägg, 1-5, om VM)

Källor:

Paul Cartledge: Alexander den store