ensamkommande flyktingbarn

I veckan var jag på ett lokalt politiskt möte, ett medlemsmöte i centerpartiet.

Jag lyssnade på en person från socialtjänsten som var inbjuden gäst. Mötet handlade om de ensamkommande flyktingbarnens situation. Kommun efter kommun runt om i landet och länet säger nu nej till att hjälpa dessa ungdomar – men det betyder inte nödvändigtvis att kommunerna är grymma eller njugga i sin hantering.

Här följer en kort bakgrund.

De ensamkommande barnen placeras i olika kommuner runt om i landet för att försöka uppnå någon form av proportionalitet. Alla kan ju inte bo på samma plats. De får i allmänhet tak över huvudet och hjälp.

I förekommande fall ska de åldersbestämmas – något som är en helt egen historia. Metoderna för att åldersbestämma människor är kritiserade. Barn har större chans att få stanna än vuxna så det kanske inte är så konstigt om några ljuger om sin ålder.

Därefter vidtar en asylansökningsprocess. Det är nu jag träffar några av dem. De hinner nämligen ofta leva i Sverige i flera år, lära sig språket, rota sig och gå i skolan, innan de får avslag på sin asylansökan varvid avgrunden öppnar sig.

(Därför är det svårt för många att lyckas i skolan då de ofta mår mycket dåligt på grund av sitt förflutna i kombination med oron över att få avslag på sin asylansökan).

Socialtjänsten är ett bottenlöst hål. Det är enorma behov som föreligger och klar blir tjänsten aldrig. Det rullar på, helt enkelt. Jag har suttit tre år i socialnämnden så något om det behjärtansvärda arbetet vet jag ju.

Tjänstemannen på mötet berättade att de beräkningar som gjorts talar om ökade kostnader för att ta hand om de ensamkommande på omkring 11 miljoner under en viss period. Jag har inte koll på budgetperioden – men 11 miljoner på en redan sprängd budget i en kommun av Faluns storlek är rätt mycket.

Men ändå. Prova själv att gå i den behövandes skor. Kan vi inte hjälpas åt? Mötas halvvägs? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Det finns nämligen andra ensamma, trasiga, behövande. Svenskar. Medborgare.

Kan vi lyfta ur en viss grupp ur helheten och säga att de ska prioriteras framför andra? Anna, 16 år, kommer från ett missbrukarhem och har upplevt droger och övergrepp. Hon måste få hjälp annars går hon under.

Varför kan inte Anna få plats på ett hem? Jo, därför att där bor redan Ahmed. Hon är medborgare, inte han. Problemet är att det faktiskt inte är lättare för henne att återvända hem än för honom.

Det är att förenkla resonemanget men det är så populisten resonerar. Och så sprider sig ryktet och vad som därefter kommer. Rasism och elände. Så nej, vi kan inte agera på det viset.

Socialtjänsten bryter mot kommunallagen om de prioriterar bort Anna. Men Ahmed finns ju också. Här, hos oss, finns han – och många med honom. Socialtjänsten kan inget annat göra än att vända sig till kommunens politiska ledning och be om medel och styrning. I Falun är det C, S och MP som styr.

Jag har fullt förtroende för falucenterns ledning. Vårt kommunalråd Joakim Storck gör i mina ögon (även om jag är part i målet) ett mycket bra jobb. Och jag skulle sannolikt inte ta något annat beslut om jag vore i hans kläder.  Hur hårt det än låter – vi inte kan ta hand om dem. Inte på egen hand.

Vi kan ju alltid hoppas på andra aktörer därute i civilsamhället, förstås. Förutom att många redan gör så mycket. Kyrkor, privatpersoner…många fantastiska insatser görs redan.

Frågan ägs helt av regeringen. Varför vill regeringen inte bevilja allmän amnesti? Vi har ju redan i princip stängt gränsen. Låt det vara så ett tag och bevilja allmän amnesti för dem som redan är här.

En sådan amnesti skulle nämligen innebära att alla dessa ensamkommande blev medborgare och därmed en viss kommuns ansvar. Visst, det skulle kräva säkerhetsklassificeringar, undersökningar och insatser och det i sin tur skulle kräva statliga anslag och resurser.

Gör en försiktig jämförelse med allmän vapenamnesti, tänker jag. Varför gör man sådana? Jag menar inte att jämföra flyktingar med vapen – jag menar bara att ibland måste man göra något radikalt, se mellan fingrarna, för att åstadkomma något gott på sikt.

Så varför går inget annat parti än V fram med tanken? Sannolikt, gissar jag, för att man tror att det vore politiskt självmord. Rädslan för att SD ska växa ännu mer är det som styr politiken hos flera partier. Men jag tror inte det behöver bli den självklara konsekvensen.

Hur det än är med den saken – ibland måste man leda en opinion och inte följa den. Ibland måste man ha lite av Churchill i sig och gå sin egen väg istället för att förhandla eller anpassa sig till fienden.

V och C har vuxit lite – måhända bland annat på grund av sin inställning i flyktingfrågan. Kom igen, riksdagspartier – våga. Det kommer att löna sig. Vore jag MP så skulle jag inte tveka en sekund. Vad har partiet egentligen att förlora? Och ni socialdemokrater, var är er själ? Jag förstår nog hur ni tänker, att ni vill ta tillbaka försvunna SD-väljare. Men är det värt det?

Låt frågan provas av väljarna i val. Förtig den inte.

Personligen är jag för allmän amnesti för ensamkommande flyktingar. Jag tycker däremot inte att en kommun ska agera självrådigt och ta beslut om sådant på egen hand. Det är, som nämnts, ett nationellt ansvar som vilar på regeringen.

Det jag tänker göra är att försöka påverka mitt parti att driva frågan. Kanske blir det ett mejl till Annie, också. Den som eventuellt läser det här och håller med, eller inte, hoppas jag vill engagera sig i ett parti eller i civilsamhället.

Vi diskuterar inte flyktingar som kom igår. Vi pratar om unga människor som bott här länge, ofta i flera år, ungdomar som rotat sig och börjat bygga upp ett liv. De finns här, mitt ibland oss. Ger vi dem en chans, bara en liten, liten, chans, kan stora saker hända.

Jag har nämligen sett det själv. Från början darriga små förskrämda individer som några år senare bär studentmössan på högburet huvud ofta belönade stipendier som kronan på verket.

Det är i dessa lägen jag känner mig som allra stoltast över att kunna kalla mig svensk. Jag känner stolthet över att dela deras nationalitet, stolthet över att fått möjligheten att vara med och  bidra – om än aldrig så lite – och stolthet över att leva i ett land som givit dem chansen.

be(rg)tagen i Lokrume

Lokrume. Sedan 1971 tillhörande Gotlands kommun.

Lokrume. En fantasins enklav i verkligheten.

Min gamle kompis L-H på Skolinspektionen lärde mig nyligen att det finns flera hundra enklaver i Sverige. En enklav innebär ett litet geografiskt område som tillhör en annan kommun än den inom vars område enklaven är belägen.

Flest enklaver finns det i Dalarna och Norrbotten. Falun har förövrigt 47 stycken, varav 45 ligger i Sörbyn – alltså inom Leksand kommuns territorium. Det finns också flera platser i Sverige som inte tillhör någon kommun alls. Om man gillar det eller ej har antagligen med politisk grundsyn att göra.

Statistik är spännande. Frågan är ofta vad betraktaren gör av den. Lokrume, till exempel, är i lagens strikta mening vare sig att betrakta som kommun eller enklav – icke desto mindre är det en fantasieggande plats. En fantasins enklav ansåg tydligen självaste Astrid Lindgren den lilla gotländska byn vara, iallafall.


 

Kulturhistoria. Fantasins historia.

Härmed presenteras årets mastodontuppgift för mina elever. Eller elever och elever, den har in grund i att EN elev ville arbeta med filmanalys. Bara film, okej? Visst, okej, okej, bara film. Here goes:

Se filmerna Robinson CrusoeCast awayThe MartianIn to the wildLife of Pi.  Diskutera hur dessa berättelser skildrar ett gemensamt tema. Och vilket är förresten detta tema?

Sedan till det svåra: Hur kan filmerna tillsammans respektive var för sig sägas beröra det centrala innehållet i kurserna Religionskunskap och Kulturhistoria? Mja, den måste nog finslipas lite, uppgiften. Jag får kanske börja med att ge den till mig själv.

Apropå film. Familjen har tillsammans sett filmerna om Ringen och The Hobbit.

Visst kan en rättrogen Tolkien-nörd hävda att filmatiseringen om Ringen lämnar en (hel) del i övrigt att önska men i stora drag är den rätt bra, anser jag. Hur kunde det gå så oerhört snett i The Hobbit?

Åter till källorna. Det är bara att ta fram böckerna och läsa för Dotter 2. Det är länge sedan vi läste Bröderna Lejonhjärta. Dotter 2 vet sålunda redan att Tengil bor i Lokrume och undrar därför upphetsat om också Sauron också finns där?


 

Det finns en lag från 2015 som jag misstänker många bryter emot. Det är lagen om tillgänglighet som slår fast att mikrofon måste användas om fler än 25 personer vistas i ett rum.

Så många årsmöten, eller föreningsverksamheter i största allmänhet, varje lektion jag har och så vidare, som innebär lagbrott. Varför bryr sig ingen? Varför reagerar inget skyddsombud eller privatperson?

Är det rättshaveri eller diskriminering dessa mina tankar handlar om? I en fantasins enklav kanske problemet inte är så påträngande. Jag ska mejla någon i Lokrume och fråga hur man där förhåller sig till lagen om tillgänglighet.


 

Lokrume ligger alltså på Gotland. Jag passerade där i våras när kören var på turné. Det var, från bussrutan betraktat, en rätt vacker plats. För oss som växte upp med Bröderna lejonhjärta spelar Lokrume en inte obetydlig roll.

Efter all beundrarpost såg sig författarinnan tvungen att svara på några av frågorna om vad som hände sen med karaktärerna. De som dog i berättelsens verklighet kom till Nagijala och de som dog där kom i sin tur till Nangilima. Så här skriver Astrid, inte utan viss angelägenhet att avsluta samtalsämnet vad det verkar:

 

Nej, Tengil och Katla kom inte till Nangilima. Tengil kom till en plats som hette Lokrume. Jag tror inte han fick det så dåligt där, men aldrig mer kunde han plåga och förtrycka några människor. Jossi kom också till Lokrume, och när Tengil och han möttes, stod de stilla och bara glodde på varann först, sen vände de hastigt och gick åt var sitt håll. Vart Katla och Karm tog vägen är det ingen som vet. Skorpan frågade Jonatan, och Jonatan sa: “Kanske de kom till Sorokaste.” Men han berättade inget om Sorokaste, så varken jag eller Skorpan vet vad det är för en plats.

 

Det var inte utan att pulsen steg när bussen passerade Lokrume. Men jag såg ingen (och definitivt inte så många som 25 personer) i svart rustning – bara ett vackert, soligt litet samhälle.


 

Jag har gjort mitt första konkreta nedslag i Centerpartiet. Jag skrev en motion till Falukretsens årsmöte och den bifölls. Yej!

Falun lägger stora resurser på sin idrottsprofil men har även en i bland outnyttjad potential som kulturstad. Det finns fler användningsområden för att använda den unika miljön på Lugnet på fler sätt än till idrott.

 

Det byggs tillfälliga arenor för festivaler och andra engagemang redan idag. Ett gott exempel är Dalateaterns uppsättning Bergtagna som i somras sattes upp i en naturscen vid hoppbackarna i Falun. En permanent naturscen på Lugnet skulle starkt bidra till att öka Faluns potential som kulturhuvudstad i länet.

 

Även för musik- och körverksamheterna, som många i kommunen ägnar sig åt och är intresserade av, skulle en naturscen bli ett stort lyft. Vi skulle också vidga vår attraktionskraft för fler besökare och evenemang som lockar publik.

 

Inom Falupolitiken saknar jag en tydlig röst för kulturen bland partierna och min ambition och förhoppning är att Centerpartiet i större utsträckning skulle kunna bli den rösten.

 

Jag yrkar därför

 

Att Centerpartiet blir pådrivande för att Falu kommun inleder arbetet med att undersöka förutsättningarna för en permanent naturscen på Lugnetområdet eller någon annanstans inom kommunen.

 

Jag ger härmed en liten fingervisning var min politiska håg står. Kulturen. Det är synd att idrott och kultur ofta står som motsatser när budgetar diskuteras.

Jag tror det finns utrymme, intresse och marknadsekonomiska fördelar i att bygga en permanent naturscen på Lugnetområdet. Jag tror Falun skulle vinna mycket på att ha en sådan scen för teater, musik och körverksamheter.

Jag tror medborgarna och turismen skulle må bra av det. Betrakta därför härmed förslaget som väckt. Avslutningsvis tror jag också att innevånarna i en stad med uttalad idrottsprofil också behöver en fantasins enklav.

det utgick ett påbud

För några dagar sedan nåddes jag av följande upprop från en moderat politiker i Falun.

Först vill jag börja med att önska er en God fortsättning på julen! (detta meddelande har skickats även på mail) Har skrivit förslag till nyårsbrev/insändare från Faluns politiker till faluborna. Bifogar texten nedan i mailet – om ni ser skriv-/faktafel – maila/pma enbart mig och inte i gruppen så justerar jag. Här är tanken att Faluns politiker skriver under med förnamn och efternamn – men alltså utan partibeteckning – just för att förstärka att vi gemensamt tar avstånd mot främlingsfientliga, antisemitistiska och våldsbejakande krafter. Tycker att det är ett viktigt avstamp inför valåret där extrema krafter vill ta plats. Hoppas att så många falu-politiker som möjligt vill vara med på detta nyårsbrev – the more the merrier! Hör med era partikollegor och maila mig namn på de politiker som vill skriva under på detta nyårsbrev senast kl 22.00 onsdagen den 27 december så sammanställer jag namnen och skickar in insändaren/nyårsbrevet. Med vänlig hälsning, (…) sprid gärna förfrågan (…)

Reaktionen var positiv. Det var idel uppmuntrande ord och alla var med på tåget. Så även jag. Men så plötsligt kom invändningar från socialdemokraterna.

Hej allihop. Jag är inte intresserad av att skriva under detta brev. Håller med om innehållet men ser inte syftet med att skriva under som ”falupolitiker”. Vad är det? Jag är inte med på att klumpas ihop med partiföreträdare från partier med rakt motsatt agenda och att dessutom inte skriva med partibeteckning? Varför? Jag är socialdemokrat i första hand. Varför avpolitisera oss? Fint innehåll men jag avstår. God fortsättning på er.

Det kom ännu ett inlägg:

Jag har meddelat (…) att jag väljer att inte skriva under texten som jag i sak och innehåll står bakom. Efter att jag svarat ok blev jag uppmärksam på att företrädare från alla partier fått frågan om att skriva under. Något som är för mig helt principiellt otänkbart. Jag kan förstå att man ser styrkan i att samtliga partier skriver under en gemensam text till faluborna.

För mig blir det däremot helt fel att skriva under något tillsammans med personer från ett parti som inte står upp för det som texten förmedlar, varken dess företrädare eller partiprogram. Detta är inte bara en ”lokal” fråga och man kan inte låtsas om som att man inte kan ta ansvar för partiets politik som bedrivs på riks/nationell nivå.

Det glädjer mig ändå att vi är många som vill och verkar för ett bättre Sverige och värnar mänskliga rättigheter och människovärde. Det är en styrka i sig!

Därefter var bollen i rullning. En efter en hoppade de som tidigare i eufori anslutit sig av. Jag tvekade. Vi diskuterade saken internt i Centern och alla var väl hyfsat överens om att syftet gått förlorat. Poängen var ju alla skulle så enade.

Jag grubblade och jag grubblar fortfarande. Det är verkligen något av ett etiskt dilemma, detta. Ska en person som tidigare, kanske fortfarande, stått för åsikter jag avskyr hindras från att skriva under något som jag verkligen omfamnar av hela mitt hjärta?

Jag håller inte med socialdemokraterna – deras argumentation är olycklig. Det är inte alls fel att skriva under som ”falupolitiker” i detta sammanhang.

Det är heller inte så att SD som parti (eller någon av deras företrädare – vilket är en diskussion i diskussionen. Genom att få partiet att skriva under värdefrågor av detta slag kan man också tvinga dem att ändra sin politik. Demokrati in action, alltså.) bjudits in (vad jag förstår) – däremot en före detta SD-medlem (jajemän – det är samma person jag samtalade med för ett par veckor sedan), numera politisk vilde.

Jag kan självfallet förstå den som inte vill bli sammanblandad med hen. Å andra sidan: ska vi inte välkomna en person som vill lämna (för all del: blivit utesluten) en rörelse som SD? Att sätta sitt namn under uppropet hade också medfört förpliktelser för vederbörande.

Jag lekte med tanken att låta mitt namn stå kvar. För principens skull. Alla har nämligen rätt att få vara med när det handlar om demokratiska kärnvärden. Men man behöver ju inte vara någon större begåvning för att räkna ut hur det skulle slutat.

Saken skulle kommit att utnyttjas politiskt. Jag skulle komma att skyllas som SD-kramare oavsett vad jag sagt, gjort eller tänkt tidigare i det avseendet.

Visst, jag erkänner. Inte ville jag stå där ensam axel mot axel och försvara vederbörande. Och visst det fanns fler som resonerade som jag – men vi var alla för undfallande. Ingen av oss ville kliva fram och ta en principiell kamp för en människa med den bakgrunden.

Plötsligt fick det hela nästan bibliska dimensioner, känner jag.

Nu är det kanske läge att lugna ner sig ett par hekto. Inte vill jag framställa personen som ett offer. Jag säger bara att exemplet visar exakt hur långt (eller kort) vi är villiga att sträcka oss i kampen för mänskliga rättigheter. Det är för bedrövligt hur polariserade vi blivit.

Också jag drog tillbaka min underskrift. I mitt parti var detta valfritt.

Den enda (?) som till slut var villig att sätta sitt namn under ett upprop för att alla politiker utan partibeteckning gemensamt ska ta avstånd mot främlingsfientliga, antisemitiska och våldsbejakande krafter var en förutvarande sverigedemokrat, numera politisk vilde.

Nej, det där med att stå upp mot intolerans klarar alla bra på egen hand anses det.

Och ickedemokraterna log.

Det självklara motargumentet mot allt jag sagt ovan är väl antagandet att personen som blev dramats huvudperson drevs av opportunism och ville utnyttja läget att komma in i värmen. Och i så fall är väl allt gott nog.

Men jag kan ändå inte helt frigöra mig från känslan av ytterligare något gick förlorat i dag. Frasen vänsterns goda hat ringer också i mitt inre. Blev jag nu en del av det?

Gjorde jag verkligen rätt?


 

Relaterade blogginlägg:

samtal med en sverigedemokrat 

samtal 4

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.


 

Samtal 4 var det enda samtal som aldrig blev av.

Det kan tyckas lite paradoxalt eftersom den jag ville samtala med rent geografiskt befinner sig närmast bland dem jag samtalat med under hösten. Men jag inser varför personen inte vill prata med mig.

För ungefär ett år sedan var vi nämligen osams. (Hen är förövrigt en av fyra personer som någonsin blockat mig på sociala medier. Den främste bland de blockande är för kännedom Jimme Åkesson. Är inte det en fin skalp så säg?)

Vår konflikt handlade om olika saker men det tydligaste gällde att vederbörande hävdade att andelen män respektive kvinnor i relationen offer-förövare i våld i nära relationer är ungefär 50-50.

I klartext innebär påståendet att kvinnor misshandlar män lika mycket som män kvinnor.

Visst ser det lite olika ut i samkönade relationer och visst finns det studier som problematiserar begreppet våld. Alltså vad vi menar med våld. Tyvärr, måste jag medge, gick jag i taket – då för ett år sedan.

Och det beklagar jag av flera skäl. Det var förresten bland annat därför jag började med det här projektet – för att bli mindre konfrontativ mot meningsmotståndare och istället lära mig saker av dem.

Åter till sakfrågan. Om vi utgår från fysisk misshandel i mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, finns det gott om statistiskt underlag att tillgå på BRÅ, SCB eller Nationellt centrum för kvinnofrid.

Har dessa organisationer fel? Ljuger man? Vad är argumentet för det, i så fall? Siffror, statistik, säger mycket om än inte allt. Här är en siffra: 13-17 kvinnor mördas varje år av en man de känner. Av en far, bror, kusin, en pojkvän eller sina barns far.

De mördas Inte av alla män. Men alltid av en man.

Nu när jag åter jobbar med frågan i mina kurser hörde jag åter av mig till personen. Jag berättade att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan att jag bad hen att framföra sina huvudsakliga argument för sin ståndpunkt och ange sina källor.

Mitt syfte var, och är, uppriktigt. Hur tänker en person som argumenterar på det viset?  Vad är poängen med att trixa med siffrorna och förneka det hemska men inte desto mindre uppenbara?

Jag ville också studera (de eventuella) källorna och kanske, tänkte jag, kunde jag göra en källkritisk uppgift av det hela lite senare.

Svaret var nedslående. Nej, det gick inte att ses och diskutera. Inte nu. Hen hade alldeles för mycket att göra. Jag framhärdade i två mejl där jag försäkrade, underströk, att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan enbart ville lära känna argumentationen.

Om det nu inte gick att ses så kanske kunde hen svara mig skriftligt? Jag fick inga svar.


 

Vad kan jag lära mig av detta?

Att mitt upprörda sätt för ett år sedan inte var bra? Att, som en gammal kompis i ett annat sammanhang en gång sa, jag ofta framstår som mer intresserad av konflikten i sig än av själva sakfrågan? Så nedslående. Jag erkänner att jag gillar debatt – men bråk, nej, det är inte min grej.

Att ett demokratiskt synsätt medger rum även för åsikter vi inte gillar och att detta, mitt tidigare beteende, kan tas för ett bevis för att nazister ska beviljas demonstrationstillstånd? Eller är det att sträcka ut tråden till bristningsgränsen?

Vi vet inte – för jag skrämde bort vederbörande genom mitt tidigare konfrontativa sätt.

Är det vettigt att bygga en mur mot Mexiko?


 

Därmed får projektet ses som avslutat för terminen. Några som läst vad jag skrivit har hört av sig och sagt att de gärna skulle vilja samtala. I vår tänkte jag försöka samtala med en tiggare och muslim.

 Inshallah.

Är det någon som har fler tips?


 

relaterade blogginlägg:

Samtal med en kommunist

Samtal med en fd sverigedemokrat

Samtal med frikyrkan

samtal 3

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Den 7/12 träffade jag en representant för Lugnetkyrkan i Falun. Jag har länge funderat på ett sådant möte eftersom församlingen är stor och ökar – man har sedan ett par år byggt en stor, ny kyrka alldeles bredvid min arbetsplats.

Vi är alltså grannar och kyrkan är verkligen stor och modern, jag äter då och då lunch i deras restaurang (som de inte driver själva utan har uthyrd). Jag känner flera församlingsmedlemmar.

Jag använder också byggnaden i min undervisning – exempelvis genom en uppgift där eleverna jämför Lugnetkyrkan med Kristine kyrka och en moské (eller annan religiös byggnad som pantheon ).

Jag är nyfiken på församlingen. Representanten och jag samtalade i en timme och jag hade gärna fortsatt längre om tiden medgivit det.

Lugnetkyrkan är en del av Evangeliska Frikyrkan (EFK) (jag visade mig hopplöst ouppdaterad när jag började svamla om örebromissionen) – en sorts samlingsorganisation för olika frikyrkor.

EFK spårar sitt ursprung till den så kallade läsarrörelsen vilket mer modernt brukar benämnas frikyrkorörelsen och är en av de olika folkrörelserna som växte fram under mitten och slutet av 1800-talet.

Än i dag är verksamheten utanför själva kyrkan viktig och en väsentlig del av frikyrkorörelsens historia har handlat om att flytta ut det religiösa livet från det (som man uppfattade som det) traditionella kyrkorummets stelhet.

Exempelvis har församlingen idag 35 stycken så kallade husgrupper. Detta innebär att församlingsmedlemmar turas om att träffas hemma hos varandra för att be, diskutera, och annat som mer hör till det religiösa livet i gudstjänsten inom andra samfund.

Församlingen äger kyrkan och dess kommersiella verksamhet genom ett bolag som heter LUKAB. Alla funktionärer inom bolaget är medlemmar i kyrkan så som bankpersoner och revisorer. Det kostar ungefär 25 000 kr att hyra den toppmoderna aulan. Det förekommer inga avgifter för medlemmarna däremot frivillig kollekt.

Kyrkan vill vara trovärdig i allt den lär ut, säger min samtalspartner. Den strävar efter att vara karismatisk.  Man betonar andens gåvor (den helige ande brukar inom kristendom, som främst fokuserar på nya testamentet, vara ett sätt att definiera Guds aktiva kraft i världen).

Församlingen tillämpar vuxendop eftersom man anser att en bör vara vuxen för att kunna avgöra om en vill åta döpa sig eller inte.

En präst har en fyraårig universitetsutbildning bakom sig och tjänster utlyses och tillsätts ofta via EFK:s hemsida. Om en församling vill ha en kandidat kallas och inbjuds denne av en viss församling.

Man utbildar sig alltså inte specifikt för en viss församling utan kan ansöka om tjänster inom alla frikyrkor anslutna till EFK.

EFK är, och därmed Lugnetkyrkan, missionsinriktad. EFK har missionsarbete i 40 länder och fokuserar sin verksamhet på barns rättigheter, församlingsbyggande, hållbar försörjning och arbete mot människohandel. Detta utgör en stor del av kyrkornas gemensamma arbete.
Man ser också Sverige som ett missionsland med många behov på olika sätt. Några materiella men desto fler av annan karaktär, säger samtalspartnern.

Prästerna har ett individuellt mandat och är inte styrda efter regler och ramverk från något råd eller liknande.

Det är inte bara prästen som kan förmedla guds ord – alla bär gud inom sig. Lugnetkyrkan betonar den sociala, gemensamma, verksamheten. Man fokuserar på socialt arbete då man anser att för mycket individualism präglar dagens samhälle.

Målet är helt enkelt att tjäna Falun, säger personen jag samtalar med.

Jag frågar vad de viktigaste skillnaderna är mellan Svenska kyrkan (eftersom det är min referensram) och Lugnetkyrkan. Svaret blir att Lugnetkyrkan är mindre styrd (vilket är själva poängen med frikyrkor – att vara mindre högkyrkliga, regelstyrda, och mer folkliga. Detta är ofta vad de själva hävdar och det kan också beläggas med historiska exempel).

Nattvarden, exempelvis, är mycket mindre styrd inom Lugnetkyrkan. Ritualen är kortare och fler kan dela ut nådemedlen – exempelvis inom husgrupperna. Det är alltså tillåtet att förrätta nattvarden i hemmet och vin och oblat kan istället symboliseras av bulle och saft eller vatten (tolkar jag personen).

Mer konkret är det bibeltolkningen som skiljer. Ordet, alltså bibeln, är mycket viktigt. Det är bibeln, i synnerhet evangelierna, som styr uppfattningen i många frågor.

Jag övergår till några vanliga värdegrundande frågeställningar.

Alkohol/droger. Lugnetkyrkan har ingen officiell policy men traditionellt brukar frikyrkor inte acceptera alkohol eftersom de har sitt ursprung i nykterhetsrörelsen. Idag råder en mer nyanserad syn – det är okej med ett glas vin till maten men en bör inte berusa sig.

Den jag samtalar med säger att detta har att göra med allt det dåliga som ofrånkomligen följer med alkohol. Jag lyfter fram den framgångsteologiska aspekten kroppen är ditt tempel – att en sund kropp och livsstil, ett lyckligt och framgångsrikt liv, ska manifesteras och visar att guds nåd är med dig.

Min samtalspartner avfärdar inte tankegången men bekräftar den inte heller. Förlängningen av resonemanget blir nämligen att den sjuke är förtappad och har sig själv att skylla. Därmed ligger den historiska synen på kastlösa inom hinduismen eller att Jesus umgicks med spetälska nära som teologiskt motargument.

Kvinnliga präster. EFK har alltid tillåtit kvinnliga präster. Samtalspartnern berättar, inte utan stolthet, att organisationen faktiskt införde kvinnlig rösträtt inom sina församlingar före Sverige som land gjorde så.

Skilsmässa. Det är alltid tragiskt, säger personen, med tillägget att äktenskapet är mycket viktigt och givet av gud. Församlingen satsar stora resurser på att vårda det och förebygga kriser.

Kanske inte så dumt, tänker jag.

Vid en skilsmässa satsar kyrkan på omsorg för båda parter. Jag uppfattar det som att Lugnetkyrkan, och frikyrkor överlag, går rätt långt i sin ambition att rädda äktenskap. Man ger kurser i äktenskap, helt enkelt.

Baksidan, med stort socialt tryck att stanna i ett dåligt äktenskap (en nyskild som byggt hela sitt sociala liv på husgrupper kan få det svårt, våld i nära relationer som ju finns överallt i samhället kan göra skilsmässa till en nödvändighet) hinner vi inte gå in på.

Sex före äktenskapet. Sex är något som ska förekomma inom äktenskapet.

Homosexualitet är inte tillåtet eftersom Lugnetkyrkan, eller om det är EFK, tolkar bibeln så. Men varje människa är älskad av Gud, betonar min samtalspartner. Äktenskapet är dock instiftat för män och kvinnor.

Personen kan/vill inte viga någon homosexuell men å andra sidan vill nog en homosexuell inte det själv heller eftersom en homosexuell inte skulle acceptera själva vigselnormen. Och den går inte att ändra eftersom det står som det gör i bibeln, antar jag.

Abort. Livet blir givet av gud i befruktningsögonblicket och människan skapad till guds avbild. Jag påpekar att med det synsättet blir ju abort att betrakta som mord. Det finns en del åsikter åt det hållet i dagens Sverige. Men så långt vill personen jag samtalar med inte sträcka sig.

Vi avslutar samtalet lite allmänt. Församlingen fokuserar på socialt arbete som integration, man har stort fokus på ungdomar och barn i sin verksamhet.


 

På en timme hinner man inte så långt. Och det är svårt att komma åt en allsidig syn på något i samtal med någon som är en förespråkare av det. Det gäller väl oss alla, antar jag.

Jag har levt med en relativt fri syn på religiös verksamhet i hela mitt liv och främst ägnat mig åt körsång inom Svenska kyrkan. Jag har stor respekt för människors tro, så länge den inte kränker andra.

När reglerna och det sociala trycket blir (för) pressande reser jag omedelbart ragg. Jag säger inte att det är så inom Lugnetkyrkan – men jag får en viss känsla av det. Kanske är det fördomsfulla uppfattningar sprungna ur rykten om Jehovas vittnen och andra sekter som spökar?

Jehovas, berättar personen, är ett eget samfund som ligger närmare mormonerna än frikyrkosamfunden och vissa menar till och med att man kan ifrågasätta om de hör till kristendomen överhuvudtaget. De godkänner inga av de tidiga kyrkmötena som formade mycket av kristendomen och de har en helt egen bibel (mormons bok).

Jag förstår att bibelsynen styr de flesta uppfattningar inom EFK. Men jag undrar om någon teologisk diskussion om alternativa synsätt och om nya tolkningar förekommer.

Å andra sidan är det är frivilligt att gå med. Lugnetkyrkan gör ingen hemlighet av sina åsikter och den som inte håller med behöver inte bli medlem. Det är faktiskt så att församlingen ber en aspirant att noga överväga om hens övertygelse överensstämmer med kyrkans.

Jag kan förstå och sympatisera med önskan att leva med en ledigare syn på religion. Dock tror jag att alla organisationer i viss mån måste anpassa sig till majoritetssamhällets värderingar. Jag tror att alla budskap måste i viss mån gå i takt med samtiden.

Men tänk om det är fel på majoritetssamhällets värderingar? Och den som inte vill leva enligt majoritetssamhällets värderingar – måste vi tvinga den? Hur ska vi i det sammanhanget se på drogliberaler, nazister, de hårdföra buddistiska munkarna i Burma eller radikala islamister?

Ja, att brott eller att ens övertygelse inte ska drabba andra är en annan sak, jag vet. Normativa livsval i sin tur ytterligare något annat. Vem är jag att fördöma den som inte vill dricka alkohol, försöka vårda äktenskap eller främja social omtanke?

För egen del, berättade jag för samtalspartnern, ser jag abort som intimt förknippat med kvinnlig frigörelse och jämställdhet, sexuell läggning som något som är helt oväsentligt för rätten till att ingå äktenskap.

Och hen lät mig tycka så. Alltså måste väl jag återgälda artigheten? Hur vi utformar det offentliga samhället är däremot en helt annan fråga.

Det jag tyckte mig märka var att personen jag talade med var mycket mer försiktig än de föregående. Och jag funderar över varför. Intressant var det, i alla fall. Personen var intresserad av hur jag jobbade med etiska frågor i skolan så visst utbyte inbillar jag mig att båda parter hade av mötet.

Tack för samtalet!


 

Relaterade blogginlägg

samtal med en kommunist

samtal med en sverigedemokrat

samtal 2

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn (även om det inte är svårt att räkna ut då det stått så mycket i pressen) utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Den första december träffade jag en förutvarande Sverigedemokrat. Vi sågs på ett nytt café i Falun och samtalade i ungefär två timmar.

När jag först sökte kontakt med henne för att boka ett möte var hon fortfarande medlem i SD. När vi nu ses är hon inte det, längre. Inför samtalet har hon låtit förstå att hon inte vill tala om den nidbild på muslimer hon tidigare delat (och som upprörde mig) eller så mycket om själva uteslutningen. Det senare talar om hon rätt mycket om ändå, utan att jag frågar.

M är en förvärvsarbetande flerbarnsmamma i Falun. Det som gör henne ovanlig är att hon också är lokalpolitiker, tills nyligen för SD, med flera tunga uppdrag. Tills helt nyss var hon förbundsordförande i länet och gruppledare i Falun för SD.

M sitter i fullmäktige, kommunstyrelsen, kommunstyrelsens utvecklingsutskott, kommunstyrelsens ledningsutskott, kommunstyrelsens verksamhetsutskott, barn och ungdomsnämnden, val och demokratinämnden samt i landstingsfullmäktige.

Efter att blivit utesluten sitter hon kvar på samtliga uppdrag som politisk vilde. När jag undrar varför blir svaret att hon vill fortsätta driva sina frågor i rätt riktning och i ett rättssäkert sammanhang. SD har inte krävt att hon ska återlämna sitt mandat.

(Partier vill gärna ha tillbaka sina mandat när en vald representant lämnar men lagen säger att detta är upp till kandidaten själv. När jag lämnade Folkpartiet återlämnade jag alla mandat till partiet eftersom jag ansåg mig vald som deras representant).

M slår mig under vårt samtal som en ideologisk blandning av konservativa, liberala och traditionellt socialdemokratiska värderingar. Kanske är detta ett utmärkande drag hos SD och dess sympatisörer, funderar jag.

Själv ser hon sig som en mittenpolitiker som inte nämnvärt reflekterar över ideologi. Hon säger att hon mer funderar över etik och moral.

Hon gick med i SD 2014 för att en arbetskollega lockade med henne. Den huvudsakliga anledningen var invandringspolitiken. Hon ser Reinfeldts öppna era hjärta-tal som helt huvudlöst.

Hon har inget emot invandrare men anser att människor som kommer till Sverige måste förstå att landet är en demokrati och att män och kvinnor ska leva på lika villkor tillsammans.

Jag frågar henne vad en muslim är. Hon klarar frågan rätt bra. Muslim, svarar hon, är en människa som är religiös och det är skillnad på kultur och religion.

Jag frågar om bilden hon delade. Hur tänkte hon? Svaret blir att hon inte tänkte alls. Det var det dummaste hon gjort och hon ångrar sig djupt, säger hon. Den dök upp i flödet och hon delade den utan att tänka sig för. Hon säger att händelsen fått stora konsekvenser för henne och hennes familj, och hon anser sig betalat ett högt pris för sin dumhet.

Jag lyfter perspektivet. Ser hon verkligen inget problem med hur mycket och många rasistiska och kränkande saker som kommit från SD och dess representanter under årens lopp?

Hon drar lite på svaret – visst har hon väl sett det men man når inte alltid fram, svarar hon. Hon verkar heller inte göra kopplingen till sig själv i sammanhanget.

Hon håller med om att SD-representanter som uttrycker sig negativt är ett problem och tillägger att man måste vara på sin vakt mot extremister. Jag förstår att det tidigare fallit på hennes lott att hantera sådana ärenden i egenskap av länsordförande.

Samtidigt slår hon fast att SD inte är ett rasistiskt parti trots alla händelser. Jag möter hennes blick, ser in i hennes vänliga ögon, när hon säger detta och jag drar slutsatsen att hon verkligen inte förstår min fråga.

Hon driver sina kärnfrågor, som hon ser det.

Men hur ser hon på partiets bakgrund? I synnerhet då, 2014, när hon gick med? Svaret är både förbryllande och självklart på samma gång. Hon anser att partiets bakgrund i nazismen inte är något hon behöver förhålla sig till här och nu.

Det kommer en dag när SD också är gammalt och accepterat, en tid när ursprunget inte längre är viktigt. Det är här och nu gäller, människor bryr sig inte om det där, menar hon, och backar upp resonemanget med SD:s opinionsläge.

Hon säger också att det är först när hon besökt SD:s nationella sammankomster som hon insett hur stort partiet faktiskt är. Sammanfattningsvis säger hon sig inte ha några ideologiska betänkligheter men hon nämner i samma andetag att hon inte är till hundra procent insatt.

M berättar att partiet trots sin storlek inte har någon ombudsman för länet. Det är en brist. Det betyder att de flesta SD-politiker i Dalarna är relativt dåligt internutbildade. Partisekreteraren kommer ibland och håller en föreläsning, men det är allt.

Jag frågar henne (igen) hur hon ser på invandring generellt. Invandringen måste begränsas, blir svaret, för systemen klarar det inte. Jag följer upp med tankegången att vi kanske kan fixa systemen? M ser oförstående ut.

Jag förklarar: om vi tar beslut som innebär att vi ger migrationsverket ökade resurser, bygger ett miljonprogram 2.0, satsar resurser på språkkurser, låglönejobb, you name it – hur ser hon på det?

Jo, visst. Men vi måste ställa krav, också. Invandrare ska få komma till Falun om de får jobb och bostäder och… resonemanget börjar om igen. Hon menar att vi inte bara kan bygga bostäder för invandrare utan också bygga för hela samhället. Tillbaka till ruta ett, tänker jag.

Hon tvekar lite på frågan om allmän amnesti men svarar till sist med en motfråga. Vi kan ge Migrationsverket ökade resurser för att säkerställa en rättssäker process men hur hanterar vi dem som inte har asylskäl? Samtidigt tycker hon ingen ska behöva leva gömd.

I frågan om anhöriginvandring tycker hon att man i varje enskilt fall ska undersöka vad har familjen för kompetenser så de kan bidra till samhället. Det är viktigt att de inte kommer hit och blir socialfall, tycker hon.

Jag övergår till några andra frågor. Hon, och SD, vill gå ur EU men samtidigt bekämpa arbetslösheten och bygga ut välfärden. Sverige är ett exportberoende land och cirka 60% av vår export går till EU. Det finns ett direkt samband mellan arbetstillfällen i Dalarna och EU. Ser hon problemet?

Det gör hon inte, säger hon.

Mer förvånande är påståendet att hon och många inom SD är positiva till NATO. Jag frågar om hon känner till partiets hållning i frågan. Det gör hon, men säger att hon inte förstår varför SD tycker så. Det kan ju ha med partiets syn på nationalism att göra, säger jag försiktigt.

Jag frågar hur hon ser på #metoo. Hon tycker det är bra att kvinnor törs träda fram men säger samtidigt att det får inte bli en häxjakt som under pedofilhärvan för några år sedan. Då anklagades många oskyldiga och det får inte ske igen.

När vi kommer till landstinget tror jag att vi ska prata länge. Men hon säger att landstingspolitiken är rörig och inget hon satt sig in i. Trots att hon suttit flera år i fullmäktige, konstaterar jag för mig själv.

Jag frågar om hon har någon hjärtefråga eller framtidsvision för Falun. Hon svarar att hon inte har något konkret men vill fortsätta verka inom socialnämnden och omvårdnad. Hon vill få bukt med deras dåliga ekonomi och få ner sjuktalen.

Det bli allt mer tydligt att M inte ser sin politiska karriär som avslutad, något vi återkommer till.

Hur är det då att vara lokal och regional SD-politiker? M säger att mycket handlar om att försvara sig mot vantolkningar och ge svar på tal. Den lokala majoriteten, men även partier på riksnivå, har ofta kopierat SD:s politik. Det tar hon som bevis för att SD har rätt.

SD:s politik idag förs av flera partier men då, 2014, var partiet ensamt. Sossarna idag är hårdare än SD någonsin varit, anser hon. Moderaterna ser hon som ett opportunt parti – lokalt vill Moderaterna förbjuda tiggeri efter att SD redan fått en motion avslagen om det.

Hon ser ett problem att nazister kommit in på öppna SD-listor och säger att hon verkat för att ha stängda listor.

Hon är emot religiösa friskolor men gillar friskolor i allmänhet då hon är för valfrihet.

Så till det här med uteslutningen. (För närmare information rekommenderas DT:s utmärkta artikelserie i ämnet).

M är arg på partiet. Hon anser att partiledningen inte backat upp henne på grund av pågående interna maktkamper. I den striden används uteslutning som en metod att tysta kritiker.

Hon betonar att länsförbundet backade upp henne men inte riksorganisationen. Nu vill hon inte ha mer med SD att göra – hon ser partiet som ett totalitärt, toppstyrt parti som med hot om uteslutningar förser medlemmar med munkavle.

Det lilla Landsbygdspartiet har frågat henne om hon vill bli deras ordförande men hon anser det partiet för litet och det skulle innebära för mycket jobb att börja om från grunden. Jag påpekar att det annars är en rätt smart idé att samla upp alla avhoppade SD-vildar. Det ger inflytande. M har ingen kommentar på det.

Under samtalets gång kommer det fram att hon inte vill avsluta sin politiska karriär redan nu. Hon har ansökt om medlemskap i KD och där håller man på att behandla hennes ansökan. Det har ju stormat lite kring henne, så KD är tydligen lite tveksamt.

Hon gillar KD, de svajar inte som M, tycker hon. Jag berättar för henne om KDU:s paroll (som de hade med sig till min arbetsplats när alla ungdomsförbunden kom dit 30/11) som väckte viss uppmärksamhet: inte feminist – inte islamist. 

KDU visade sig ovilliga att förklara vad de menade med sin slogan så jag frågar M. Hon är van att prata runt frågor, märker jag, och säger att hon har ingen aning vad parollen betyder. Kanske får den som skapade den svara för den? Jovisst, hon har en poäng.

Det där med att personligen ta ansvar för budskap som den organisation framför och som man själv är en representant för, är inget M verkar reagera på.

Mot slutet av samtalet är det mer och mer KD-politikern som jag pratar med. En politiker som vill fortsätta ha uppdrag inom falupolitiken och gärna representera KD inom socialnämnden.


 

Jag har efteråt tänkt mycket på vårt samtal. Hur typisk är hon? Förstår hon helt enkelt inte de frågor som handlar om ideologi, eller frågorna om personligt ansvar när ett parti och dess representanter beter sig illa? Eller är hon så slipad så hon vet hur hon ska ducka?

Antagligen hade en skarpare person kommit längre än vad jag förmådde under vårt samtal. För egen del kan jag säga att jag nu vet lite mer om hur jag ska agera om, eller när, jag hamnar i debatt med en Sverigedemokrat.


 

Relaterade blogginlägg:

samtal med en kommunist

besök i skolan 2

En debattartikel om att bjuda in politiska partier till skolor har satt igång en händelsekedja.

Det omedelbara resultatet blev att kollegiet i samhällskunskap på Lugnetgymnasiet, efter godkännande från rektor, bjöd in politiska partiers ungdomsförbund att ha informationsbord i skolans kafeteria torsdagen den 30/11 12-14.

Det hade vi tänkt göra ändå men nu gjorde vi det lite tidigare. På så vis fick artikeln effekt, kanske.

De som bjudits in är de partier som finns representerade i fullmäktige. Partierna får inte röra sig fritt i skolan eller besöka klassrum efter eget huvud – däremot är lärarna informerade att de kan bjuda in ett eller flera förbund om de vill.

Så hörde Lärarförbundets lokalordförande av sig och påtalade, utan att ta ställning i sakfrågan, ett problem med vårt agerande.
I samband med, eller efter, Nationaldemokraternas (någon sorts föregångare till NMR) offensiv 2010 (Falun var ett pilotområde för deras rekrytering då) växte några riktlinjer fram.
Riktlinjerna säger att man inte kan exkludera vissa partier från rätten att hålla bokbord (det var bokborden som ansågs som problem 2010 – inte besöken i allmänhet).
Det är enligt dessa riktlinjer inte möjligt att begränsa en inbjudan till partier som finns representerade i riksdagen eller fullmäktige. Så har praxis varit tidigare i skolan och detta ställdes 2010 på sin spets och prövades alltså därefter av JO.
JO kom fram till att det inte går att förhindra nazistiska (eller andra icke demokratiska grupperingar) att besöka skolor, det går inte att styra hur många besök partier får göra, inte heller får skolan (eller någon annan) bestämma lämpliga tidpunkter eller försöka utforma besöken (i så fall får det ske i mycket begränsad omfattning).
En personlig åsikt: vilka stolligheter. Men så är det.
ND var vid sina besök 2010 uniformerade, bar standar och fotograferade den som ställde frågor. Elever var upprörda (handgemäng utbröt vid åtminstone ett tillfälle på min dåvarande skola Haraldsbogymnasiet), ledsna och många kände sig kränkta. Lektioner ställdes in och vissa elever vågade inte röra sig fritt på skolan.
Våra lokala riktlinjer går i linje med nationella direktiv, som togs fram efter 2010, bygger på att rektor tar ett huvudansvar och beslutar. Men en skolan kan inte begränsa vilka som får komma och vilka som inte får det.
Problemet med vårt agerande idag är alltså att vi enbart bjuder in partier representerade i fullmäktige. Det eventuella parti som därmed inte blir inbjudet kan kräva att få komma med stöd av det tidigare principbeslutet från JO.
NMR (exempelvis) kan sålunda hävda att de diskrimineras om de inte inbjuds.
Men hur stark är egentligen en riktlinje? Står den över styrdokument? Ingen aning, men antagligen. Det kommer nu nya direktiv från skolverket i frågan. Tack för det. Dessa bekräftar det som vi sagt, gjort och tyckt hela tiden.

Nya regler om politisk information i skolan

Riksdagen har beslutat att införa en ny bestämmelse i skollagen för att tydliggöra vad som gäller när en skola ska bjuda in politiska partier. Bestämmelsen börjar gälla vid årsskiftet och anger hur en skola kan begränsa antalet partier som bjuds in.

– Skolverket välkomnar den nya lagstiftningen. Skolan har ett viktigt demokratiskt uppdrag och det är bra om politiska partier bjuds in till skolan. Det bli nu tydliggjort i lagen vad som gäller och förhoppningsvis kommer det att underlätta för skolor att bjuda in politiska partier, säger Jonas Nordström, rättschef på Skolverket.

Objektivt urval

I den nya bestämmelsen i skollagen anges att det är rektorn som beslutar om skolan ska bjuda in politiska partier. Det tydliggörs också att rektorn får begränsa antalet politiska partier som bjuds in om urvalet görs på objektiv grund. Rektorn får till exempel begränsa antalet partier som bjuds in till samtliga de partier som är representerade i antingen riksdagen, vald församling i en eller flera kommuner eller i Europaparlamentet.Partier som inte har bjudits in men som har anmält att de vill medverka behöver inte ges den möjligheten. Rektorn kan dock bestämma att eleverna ska ges möjlighet att ta del av information också från dessa partier. Det är i så fall rektorn som avgör när och på vilket sätt det är lämpligt att partierna lämnar sin information.Den nya bestämmelsen börjar att gälla den 1 januari 2018.

Mer stöd kommer

Skolverket kommer att ta fram mer information och vägledning om den nya bestämmelsen. Vi har också påbörjat arbetet med att ta fram nytt stödmaterial om politisk information i skolan. Det kommer att finnas på plats våren 2018.

Några avslutande kommentarer.

Jag sympatiserar verkligen med ungdomsförbundens önskan att finnas med i ett skolsammanhang.

Ibland, när en fråga är komplicerad, kan det vara bra med erfarenhet och inblick. Ibland är det svårt att överblicka effekterna på lite längre sikt av ett principresonemang. Man blir lätt hemmablind, helt enkelt.

Krav på att öppna upp skolor för olika politiska organisationer (som uttrycktes i artikeln) kan i förlängningen innebära att IS eller NMR också med laglig rätt kan kräva samma tillgänglighet. Och det var väl aldrig avsikten, förmodar jag.

Det är precis det här jag menar när jag uppmanar – bönfaller – omvärlden, och jag tror jag talar för många som arbetar i skolan, att lita på oss. Att ge oss arbetsro. Vi är professionella, högt utbildade människor – med ett demokratiansvar.  

Till eventuella extremistorganisationer vill jag säga att ni är inte välkomna.

Vi i skolan har ett demokratiuppdrag (det finns en mängd styrdokument som styrker det om ni undrar – det handlar om grejer som allas rätt till lika värde oavsett hudfärg, kön eller sexuell läggning och sånt).

Dessutom kan vi av säkerhetsskäl och arbetsmiljöskäl inte tillåta er att komma. Och så bygger vi om också, det är visst hela ventilationen som måste bytas, så nej, det går helt enkelt inte.

Det här är inte samma sak som att kräva ett allmänt demonstrationstillstånd, nämligen. Demokratin omfattar också farliga åsikter – men inte skolan på samma sätt. Men det är en annan fråga som faller utanför diskussionen.

Och rektor bestämmer. Iallafall efter nyår. Fast i vårt fall – redan nu. Och det är väl därför vi har dem, rektorerna.


 

Relaterade blogginlägg

Uttdrag ur debatten 2010

Besök i skolan

leftovers

För 2 miljoner år sedan var vi människor trots våra intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade andra rovdjur och vi överlevde genom att samla växter, jaga mindre djur och att rafsa åt oss rester som andra större rovdjur lämnat efter sig.

Möjligen (över)levde vi under vår evolutionära barndom genom att kalasa på märg som vi knackat fram ur ben från kadaver – vissa forskare hävdar att detta länge var vår biologiska nisch.

Varför? Märg var det var det enda som fanns kvar att utvinna ur ett kadaver när större och farligare djur fått sitt. Vi var alltså en ytterlighetsgrupp som levde på rester från andras överflöd.

Ur ett biologiskt och historiskt perspektiv befann vi människor oss i mitten av näringskedjan tills alldeles nyligen. Under miljontals år fick vi vår biologiska programmering medan vi strövande omkring och samlade växter, jagade smådjur och levde på leftovers.

För ungefär 400 000 år sedan började vi jaga större villebråd och för cirka 100 000 år sedan gick vi upp i toppen av näringskedjan.  Detta skedde, återigen sett ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv, blixtsnabbt.

Konsekvenserna blev enorma. Andra toppdjur i näringskedjan har haft miljontals år på sig att hamna där (lejon, hajar, elefanter, vargar etcetera) och ekosystemet har därmed fått tillräckligt med tid att ordna kontrollmekanismer för att hindra dessa toppar att ställa till med allt för stor förödelse.

(När lejonen blev farligare blev olika potentiella offer-arter snabbare, bättre på att samarbeta och ilsknare.)

Balansen rubbades.

Människorna och ekosystemet utsattes för en (alldeles för) snabb utveckling och vare sig människa eller system hann anpassa sig. De flesta rovdjur är majestätiska och respektingivande medan människan, tillåt mig att citera en favoritpassage ur Harraris bok (se nedan), i sammanhanget framstår som en diktator i en bananrepublik.

Vi var tills alldeles nyligen underdogs i existensen, ständigt rädda, ständigt på vår vakt, ständigt bevakande vår ställning. Denna evolutionära prägling gör oss idag till naturen grymma, misstänksamma och farliga mot såväl varandra som andra arter.

Mycket elände i vår historia beror på detta snabba evolutionära språng.


 

Arten i marginalen som lever på vad andra lämnar efter sig. Parallellen till de människor som tigger utanför ICA kan väl inte bli tydligare. Jag, kung på savannen, går med stolta steg in och köper det jag vill ha, utanför sitter någon och hoppas på någon smula från mitt överflöd.

Kanske ger jag något, blir personen allt för påträngande blir hen avisad på många olika sätt.

Här i Falun är vi upprörda över att två migrant/bärplockarläger står övergivna utanför stan och förfaller. Vare sig kommunen eller markägaren vill sanera det marginalgruppen lämnat efter sig.

Vanliga medborgare oroar sig över att deras husdjur ska skada sig eller att rovdjur ska lockas till platsen. I den här (kon)texten blir den tanken absurt paradoxal. Men visst – problem av den här sorten borde gå att förebygga.

Vår biologiska oro över vår ställning och position passar också in dagens migrationsdebatt. Vi släpper fram omgivningen (exempelvis genom tillfälliga uppehållstillstånd eller kanske kvoterad anhöriginvandring) till kadavret när vi själva ätit oss mätta.

I den här liknelsen där jag är lejonet i skepnad av vit, medelålders, heterosexuell man.

Den som på olika sätt vill komma fram till kadavret och lindra svälten (bli svensk, få jobb, slippa läger och krig, slippa sexuella övergrepp, misshandel eller kränkningar) är människan.

Och själva kadavret…ja, det är väl Sverige, eller möjligen planeten, det.

Ekosystemet hinner inte med nu heller. Vi är mitt inne i ännu ett gigantiskt kliv. Ett kliv som avlägsnar oss från planeten. Från planeten som är ursprunget, eller fundamentet, till det system vi genom detta slutgiltiga kliv skjuter ut oss ifrån.


 

För 2 miljoner år sedan var människan trots sina intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade många andra djur och vi överlevde på att samla växter, jaga mindre djur och genom att rafsa åt oss sådant som andra rovdjur lämnat efter sig.

På 2 miljoner år tycks det mig ibland som om att inte mycket förändrats.


 

Relaterade blogginlägg

Röda drottningen


 

Länkar

Top of the food chain


 

Källor:

Harrari: Sapiens En kort historik över mänskligheten

hokus pokus

Hokus pokus (filiokus) är en sorts barnslig trollformel som är känd sedan 1600-talet – möjligen är den ännu äldre. Det är en förvanskning av de latinska orden i inledningen till nattvarden som dåförtiden även i Sverige alltså framfördes på latin: Hoc est enim corpus meum.

Fritt översatt blir det detta är min lekamen – tillägget filioque betyder och av sonen vilket är en del av den kristna bekräftelsen av sin tro. Förmodligen uppkom ramsan när prästerna läste mässan på latin och folket inte förstod mer än att orden var betydelsefulla. 

I dag kan något kallas hokus pokus om det anses tvivelaktigt eller påhittat, ett uttryck i stil med ren gallimatias eller nonsens.

Men det är också en fras som används av magiker, oftast barn, i samband med att trolleritrick framförs. Jag vågar dock påstå att det för mina barn framstår som ett tämligen ålderdomligt, för att inte säga obegripligt, uttryck.

Men helt off pist är det inte, enligt min mening.

När brödet ges under nattvarden yttrar prästen frasen detta är min kropp och på latin blir det hoc est corpus meum. Prästen ger därmed ord för den religiösa innebörden att mottagaren får del av miraklet. Jesus led och dog på korset för alla våra synders skull och genom nattvarden får alla del av frälsaren.

Övertygad kristen (vad det nu innebär) är den som tar emot nattvarden.

Ur detta uppstod som sagt uttrycket hokus pokus (filiokus!). Gudomlighet kan dock ta sig olika uttryck. Nattvarden kan enligt somliga, Ingemar Bergman gestaltar det genom smultronscen i filmen Det sjunde inseglet exempelvis, ta sig många uttryck.


 

Så här på fars dag har jag haft ett samtal med far.

Fadern, sonen och den heliga ande. På ett personligt plan får mor anta den symboliska rollen av den heliga ande och som en konsekvens av att vara mest präglad av henne i min uppfostran har jag inte så många minnen av far.

Som barn alltså. Som vuxna delar vi många fina minnen. Han fanns där i bakgrunden, dammsugandes eller jobbandes.

En sak jag dock minns är den turkosa stenen i trädgården på baksidan på vår gata Hjortronvägen 17 i Hälsinggården. Det var en liten irriterande sten i gräsmattan som stack upp. När den likt isberget i Titanic under ytan visade sig allt för stor för att grävas upp löste far det på ett för honom karaktäristiskt vis.

Han målade stenen grön. Hokus, pokus, filiokus.

Väder och vind hade sin inverkan och med tiden blekande den gröna färgen till turkos. Det blev en principsak för far som som trots omgivningens gyckel vägrade måla om eller gräva upp den.

En natt sov jag och far i mitt indiantält. Det var ett sånt tält som många barn hade på 70-talet och det var superspännande. Far somnade tämligen omgående i sin stora jacka och med större delen av kroppen utanför tältet – men inte jag. Jag fann det dock mycket rogivande att ligga där och titta på den turkosa stenen.

Tänk om den finns kvar som en milstolpe från min tidiga barndom. Men jag kommer aldrig att besöka Hjortronvägen 17:s baksida för att ta reda på det. För tänk om stenen är borta. Jag är inte säker på hur jag skulle ta det.

Nedan syns jag och salig mor på bild på Hjortronvägens framsida. För även om mor aldrig, vad jag hörde, uttalade sig om den turkosa stenen föredrog hon ofta framsidan. Far minns inte, eller som han uttrycker det, det är diffust.

 


 

Efter att familjen flyttat in till stan och de hårda gruvdrängarna på Elsborg gjordes nya bekantskaper. En familjevän brände hemma och gillade att bjuda far samtidigt som vederbörande tog ett fotbad och jag tittade på Kampen om Colorado på VHS.

Far tyckte illa om hembränt så han brukade diskret hälla ut groggarna i värdens fotbad. Ofta avslutades kvällarna med hur värden fryntligt utropade hur mycket bättre hans fötter mådde efter kväll med far.

Hokus, pokus, filiokus.


 

Far pladdrar på i vårt samtal. Han berättar att det var svårt för honom och salig mor att skaffa barnvakt – de blev helt enkelt tvungna att skaffa TV2 först.

Ungefär ett år före min födelse startade TV2 och den som inte hade kanalen hade tämligen svårt att få barnvakt. Jag upplyser far om att idag rör sig debatten mer om utbyggnaden av snabbt bredband i glesbygden.

Regeringen ska visst sätta fart på den utvecklingen, säger den. Hoppas den gör så, håller far med.

Hokus…


 

Så gick tiden och jag själv blev far.

När jag var föräldraledig och skulle byta blöja på min äldsta dotter hade jag ibland lite svårt för stanken. För att mildra obehaget satte jag på Bach och tände rökelse som jag för ändamålet inhandlat på Indiska.

Far förvånade mig. Ska du ha hjälp och rensa henne! utropade han glatt och skred till verket – inte utan viss fallenhet kom det att visa sig. Jag hörde honom småprata lite med sitt barnbarn – oj, det var ett rejält lass, nu ska vi se… 

Jag kunde inte riktigt förutse denna händelsekedja givet hans kön och generation.

Hokus, pokus…


 

Det har just varit höstlov. Eller läslov, som Vildvittrornas lärare kallar det. Själv var jag under min skolgång bara ledig två extra dagar över allhelgonahelgen.

Far gillar dock benämningen läslov, säger han. Mycket bättre än potatislov eller lingonlov som han själv upplevde. Och så fick ha ta med extra lingon till skolan också. Det var ju i och för sig bra, menar han, för de hade ju så mycket lingon i hans familj.

Man måste dela med sig, vetuväl, sa han innan han gick och vårt samtal avslutades.


 

Läslov, potatislov, lingonlov eller höstlov kan kanske kvittar lika. Som lärare jobbar man ikapp under loven.

Jag tände under allhelgonahelgen ett ljus till minne av den heliga ande, i min tillvaro alltså salig mor. För det gör jag ju nu och då. Men jag föredrar att leva i nuet så jag sluter jag ögonen och tänker på någon annan.

Hokus pokus filiokus. 


 

Relaterade blogginlägg:

Bild 22

besök i skolan

Trycket ökar på oss i skolan att släppa in politiska (och andra) organisationer. Samtidigt ökar kraven på säkerhet och arbetsro.

Jag behöver inte påminna om det fruktansvärda dådet i Trollhättan. En skola i Göteborg har valt att helt låsa sina dörrar och ha passerkort för behörig personal och elever. En i skola i Stockholm valde att porta SD när den skulle ta emot partier.

Så: vem ska få komma in och ha fri tillgång till våra elever och när?

Nu skriver SSU:s ordförande i Dalarna om saken. Här kan en intresserad läsa. 

Jag vill nämna att jag hårt skulle argumentera på samma sätt om frågan kom upp på ett centermöte där jag själv deltog. Jag noterar också stöd från ämneskollegor, rektorer – även sådana som är medlemmar i Vänsterpartiet.

Här är vi som jobbar i skolan tämligen överens, vad det verkar, oavsett vad vi har för politisk grunduppfattning.

Påståendet i artikeln att inte ett enda svar från skolorna inkommit stämmer inte. Åtminstone ett har inkommit. Det vet jag för jag skrev det själv. Min rektor delegerade frågan från SSU till ämneslaget i samhällskunskap och som ämnesansvarig föll det på min lott att svara – vilket jag efter diskussion med ämneskollegorna också gjorde.

Jag förklarade, alltså med kollegornas fulla stöd, att det finns en policy i kommunen angående besök i skolan. Jag förklarade också att vi pedagoger måste sätta in alla besök i utbildningens kontext och att vi på Lugnetgymnasiet föredrar att göra något större där alla partier bjuds in.

Skolan är inte en allmän plats dit alla och en var har fritt tillträde. Det är en arbetsplats för skolpersonal och elever där vi jobbar koncentrerat mot nationellt fastställda styrdokument och kursmål.

Det finns elever med språkproblem, det finns elever med kognitiva handikapp och det finns elever med sociala problem. Att inte veta vem som finns i lokalerna och vad som händer från ena dagen till den andra kan påverka dessa elevers lärande negativt.

Släpper vi in SSU måste vi släppa in alla ungdomsförbund och även andra organisationer och det håller inte riktigt av ovan angivna skäl. Så vi återkommer med en inbjudan, svarade jag alltså.

Om SSU inte litar på oss professionella, eller tror sig bättre än oss kunna utbilda elever, antar jag att man får skriva en motion till S-kongressen i syfte att förmå regeringen att lagstifta om att ungdomsförbunden – inklusive SD förmodar jag – ska få större inflytande i skolans utbildningsuppdrag.

Tills dess får de nog, som man säger, gilla läget. Fast skälla på oss i skolan går ju alltid, förstås.

Vi är högt utbildade specialpedagoger,ämneslärare, rektorer och även andra personalkategorier. Vi vet vad vi håller på med.

Så till SSU vill jag säga att vi inte värnar vår arbetsplats för vår egen skull, vi värnar vårt yrke och verksamhet för elevernas skull. Och det kan knappast anses som ett demokratiproblem att SSU inte får besöka en skola när helst ni önskar.

Jag vill avsluta med att uppriktigt och innerligt önska SSU och de flesta andra ungdomsförbund allt gott och lycka till. Det behövs engagerade ungdomar inom politiken – även om ni just här är lite snett ute.