Vändpunkter 2

Jag brukar ibland ta upp jordbävningen i Lissabon år 1755 i undervisningen. Vill någon läsa en mer utförlig artikel i ämnet hittar någon en sådan här.

I korthet kan man säga att Lissabon detta år hade dubbel otur. Stadens läge och många av husens undermåliga konstruktion gjorde den extra utsatt för jordbävningar. Skalven (jag tror det var tre stycken) orsakade de skador jordbävningar brukar, därefter kom en tsunami från havet och sedan började staden brinna.

Detta är ett exempel på en av dessa viktiga händelser i historien som förändrat människors världsbild. Religionen kunde inte förklara det inträffade (eller så accepterade människorna inte förklaringen) medan vetenskapen erbjöd bättre förklaringar.

Empiri. Att ifrågasätta auktoriteter och hävdvunna förklaringar. Att formulera en egen uppfattning. Oavsett om man var religiös eller ej började ett nytt mentalt kapitel.

 


 

Jag har en gammal kompis som ofta brukade svära över Gustaf III. Han syftade i svaveloset på Helgdagsreformen år 1772. På senmedeltiden var svenskarna lediga cirka 110 dagar per år eftersom varenda röd dag – och de var många – skulle firas med ”afton” och ”dagen”.

Paradoxalt nog var det alltså religionen som gjorde människorna fria (lediga).

1772 gjorde GIII slut på festen. Sedan skulle de dröja in på 1950- och 60-talen innan vi kom upp i samma mängd lediga tid igen. Något man strängt taget får tacka socialdemokratin för, antar jag.

Min svåger och svägerska försöker förövrigt införa traditionen att fira nationaldagsafton – ett trevligt, och historiskt sett helt riktigt, initiativ.

 


 

Det här med att Falun ska söka ett nytt skid-vm. Jag uttalar mig enbart i mitt eget namn när jag tänker att det här med VM, ja, det är allt lite som monarkin. Alltså – vi använder oss av känslomässiga argument för att bestyrka fördelarna.

För visst är det kul med lek, folkfest och skådespel, och nog kan vi med lite kreativ bokföring påstå att företeelserna är vinstgivande. Men om vi återvänder till logos så vet vi innerst inne att saken har väldigt lite att skaffa med demokratisk kärnverksamhet.

 


 

Den 27:e januari gick moderaternas partiledare ut och meddelande att partiet förändrat sin sin syn på SD – eller sin syn på att samarbeta med SD. Den någorlunda historiskt bevandrade partistrategen tappade förhoppningsvis hakan.

Den 27:e januari är den officiella minnesdagen för Förintelsens offer. Kan det verkligen vara så illa bevänt med kunskaperna i detta ämne? En av de som reagerade var Emerich Roth – en man som överlevde Auschwitz och som sedan dess har föreläst om sina upplevelser.

Det här är, enligt SVT, moderaternas svar. Några frågor infinner sig.

Är det på riktigt? Är det sant?

Om så kan jag inte se saken på något annat sätt än att Alliansen inte längre är aktuell. Återigen: jag talar bara i mitt eget namn men jag uppmanar alla (borgerliga) partier att omedelbart bryta samarbetet med moderaterna.

Den ideologiska grunden för ett samarbete finns inte längre, som jag ser det. Svenskarnas mentalitet har förändrat sig och partierna måste följa efter. Det befintliga blocksystemet passar oss inte längre.

Det händer då och då på olika sätt och vis i historien. Det är väl förresten inte hela världen. Och det är ju ändå det mest hederliga – att gå till val på sin egen politik.

 


 

Den tid som varit från 1970-talet tills nu, där det absoluta flertalet kunde luta sig tillbaka och låta andra sköta demokratin är över. Det är dags att sluta debattera på Facebook och engagera sig i ett parti.

 


 

Förövrigt anser jag att Alliansen bör förstöras.

 


 

Relaterade blogginlägg:

Vändpunkter

Idiot

Nödvändighetens herravälde

Jag brukar, apropå perspektiv, återkommande ta upp svensk-slummen i Chicago på 1800-talet. Det fanns en stadsdel i stan där svenskslöddret höll till. Bakgrunden var att det var många av utvandrarna som det inte gick så bra för i det nya landet. De sökte sig i sin nöd till sina landsmän och koncentrerades småningom till en del av staden där de tiggde, rånade och levde i misär.

På 1960-talet spred sig bilden av den svenska synden i bland annat USA delvis beroende på filmer som ”Jag är nyfiken gul”, samt att svenska ungdomar tack vare politiska reformer och en stark svensk ekonomi kunde resa ut i världen och ta för sig av den.

På 1990-talet och 00-talet fanns grupper i USA som såg Estonias förlisning och orkanen som drabbade delar av södra och mellersta Sverige (säkert lägger de till branden i Västmanland också) som ett tecken på att Gud hatar oss och vår lössläpta syn på diverse ting, som exempelvis homosexualitet och abort.

Nu sitter det en president och twittrar om allt elände i Sverige som han hävdar beror på invandring. Felaktiga uppgifter, vinklade reportage blandas med hätska angrepp på olika grupper. Sverige används som ett slagträ i den amerikanska inrikespolitiska debatten om migration.

Det här går ju inte. Jag känner helt enkelt att jag inte kan låtsas som ingenting. Tur det finns humorister.

Och: man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?

Men nog tog Dala Demokraten i lite när tidningen talade om en politisk comeback. Men visst, i någon mening är det ju det. Och visst intresse tycks det hela rönt, tack för alla uppmuntrande tillrop!

Jag har lärt mig ett och annat under mina år som engagerad i lokalpolitiken och jag tror och hoppas att jag har ett bättre förhållningssätt den här gången. Det gäller att inte bränna sig i flera ändar, för att låta lite klichéartad. Och: jag gillar det.

Jag gillar debatten, diskussionen, jag gillar att bli övertygad eller besegrad, att vinna eller förlora en debatt. Jag gillar att tillämpa retorik i praktik och att testa mina argument. Jag gillar att vara med och utforma beslut och politik, jag gillar att känna mig informerad.

Mest utav allt gillar jag att lära känna nya människor.

Sedan är jag begåvad med ett samvete och engagemang. Jag kan inte låta bli att bry mig, att köra händerna i fickorna och titta åt ett annat håll. Jag brukar förvisso återkommande komma dragande med Aristoteles, men sällan har väl hans fras människan är ett politiskt djur passat bättre.

Helst du, som hon jag delar morgontidning med brukar säga.

Jag tror att riksdagsvalet 2018 är ett ödesval för Sverige. Jag vill därför, utan någon särskild agenda, vara med och påverka, eller kanske snarare hålla emot, de läskiga krafter som nu tycks vara i rörelse.

Jag har under det senaste året långsamt trappat upp mitt engagemang och nu under våren kände jag mig redo igen. Jag meddelade Centern att jag stod förfogande  – om de vill ha mig. Och det ville de. Jag blev i söndags vald till ordinarie ledamot i styrelsen på ett år och ska försöka göra mitt bästa att motsvara förtroendet.

För det inte lätt att vara fritidspolitiker i dessa dagar. Det är lite som att klyva ägg med hårstrå, om liknelsen tillåts.

Jag ska försöka att luta mig mot erfarenheten och inte göra om gamla misstag.

Förutom bloggen har jag även upptagit min Youtube-kanal igen. Och jag kan twittra, jag med.

Förövrigt är jag väl ungefär – samma gamle Fredrik här som där.

Relaterat:

När jag slutade

house of cards

Den senaste inrikespolitiska snackisen handlar om att Moderaterna vill definiera sitt förändrade synsätt gentemot SD som att ”de vill göra allt som går för att genomföra moderat politik”.

Många är det som förundras över den totala förändring som skett i det partiet sedan Reinfeldt lämnade. Det verkar som att han är saknad av alla borgerliga väljare som inte är moderater. Jag själv saknar honom, iallafall.

Här följer en hobbyanalys signerad undertecknad.

M räknar med att det inte kommer att ske någon större förändring i det parlamentariska läget efter valet. Därför väljer de att genomföra den stora mentala förändringen redan nu för att saken ska blåst förbi lagom till valrörelsen 2018.

Partistrategerna tänker måhända att många kommer att vara upprörda ett tag men sedan lägger sig stormen. Målet är att M ska kunna bilda regering tillsammans med Alliansen genom en majoritet som bygger på passivt stöd av SD.

Lite som S/MP-regeringen idag gör med V.

SD kommer, kalkylerar man med, att vara samarbetsvänliga eftersom de är angelägna om att bli accepterade som samtalspartner på samma sätt som MP kompromissat bort rätt mycket av sin själ i sin iver att framstå som ett regeringsdugligt parti.

En sådan borgerlig regering kan dels fortsätta driva en relativt hård invandringspolitik eftersom den med rätta kan peka på det faktum att det var den rödgröna regeringen som satte igång alltihop, dels har den av samma skäl råd att tillmötesgå ytterligare krav i den riktningen från SD eftersom vi som sagt ändå redan börjat vandra den vägen med nuvarande regering.

SD kan (ur deras perspektiv) äntligen framstå som vinnare i två bemärkelser: de kan inför sina väljare peka på saker de får igenom samt att de är plötsligt ett parti bland alla andra. Därför kan de acceptera att inte ingå i en regering och M kan behålla ansiktet av samma skäl.

M kan å sin sida leda en borgerlig regering med passivt stöd från SD – en majoritet som (hoppas M) kan komma att bestå länge. Anna Kinberg Batra (eller vem som då är partiledare) kan efter tag, säg i valrörelsen 2022, knyta an till Fredrik Reinfeldts politiska arv igen.

Han var ju den som var med och skapade Alliansen, den förste moderata statsminister att bli omvald och den som mer genomgående än 1976 och 91 lyckades bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.

Hon blir den som bygger vidare på det och slutligen besegrar S och för överskådlig framtid förpassar partiet över sidlinjen.

För att lyckas med det måste M, och AKB, tona ner beröringsskräcken med SD. Det gör man bland annat genom att försöka utmåla V som ett minst lika dåligt alternativ som SD – med innebörden att S/MP-regeringen redan gör vad en M-regering tänker sig att göra.

Alltså samarbetar med en visserligen obehaglig men inte allt igenom ond partner. Inga konstigheter. Eller? Inte enligt många moderater, i alla fall.

Jag har ju viss erfarenhet av hur partier fungerar och anser att man inte behöver vara allt för konspiratorisk för att tänka att av döma av hur likartat alla moderater svarar så har det nog gått ut tydliga direktiv från partiledningen i frågan.

Det är därför M vill tona ner det nazistiska förflutna hos SD och tona upp V:s kommunistiska historia. Det är därför M talar om att samarbeta med alla partier på lika villkor, om att respektera väljarna och säger sig vilja samarbeta men inte regera tillsammans med SD.

För det handlar ju om att göra allt för att genomföra moderat politik. Vi har kommunicerat dåligt, säger den moderate partisekreteraren. Och visst kunde partiet valt en bättre dag än minnesdagen för Förintelsens offer för att lansera ett förändrat förhållningssätt till ett parti man medger har ett nazistiskt förflutet.

(Redan där känner åtminstone jag ett djupt obehag inför det i mina ögon oroligt cyniska spelet. Men det är ju jag det. Hobbyanalysen fortsätter…:)

M har råd att tappa KD-rösterna ifall partiet inte når 4%.

V behöver M inte förhålla sig till och MP verkar klara av att sänka sig självt.

L ligger sedan länge parkerat kring 6% och utgör inget moderat problem. Dessutom har Björklund tidigare andats lite om att våga ta i SD (det vore inte första gången M snor en idé som L/FP också tänkt. Konceptet ”det nya/riktiga arbetarpartiet” fanns även inom FP en gång i tiden men Reinfeldt/Borg/Schlingmann hann före). Saker kan möjligen förändras om Birgitta eller någon av Ceciliorna får mer framträdande positioner.

Kvar finns Centern. Ett stabilt parti som till skillnad från alla andra mittenpartier tryggt legat kvar i sina kärnvärderingar och undvikit opportunistiskt trippande till höger. Ett parti som stadigt växer, med en partiledare som åtnjuter högst förtroende i landet och som, vilket inte är oväsentligt, även kommer högt i ranking hos väljare om de ställs inför frågan att välja ett annat parti än sitt förstahandsalternativ.

De finns de som tror att Annie siktar på att vara den borgerliga statsministerkandidaten 2022. AKB vill bli det senast 2018 enligt ovan förda resonemang. Som det verkar på mig kan dessa två ambitioner och de strategier de medför vara svåra att kombinera.

För egen del säger jag så här.

I den lokala politiken i Falun har jag meddelat centerledningen att jag står till förfogande för de eventuella uppdrag som partiet anser sig behöva mig för.

För att citera den moderate partisekreteraren: ”Låt mig vara extremt tydlig”: en röst eller förtroendeuppdrag på/för mig kommer aldrig någonsin innebära att någon som helst form av kommunikation överhuvudtaget sker med SD.

Icke. Nej.

Det är en samvetsfråga – om de så får 99.99% i fria demokratiska val medger inte min demokratiska övertygelse att samtal kan föras med det partiet. Vill man ha järnröre, förlåt, samröre med SD bör man istället utse/rösta på någon annan.

En moderat, exempelvis.

Gordiska Knuten

Gordion var ett rike under antiken beläget i dagens Turkiet och som döpts efter sin grundare.

Denne hade fått en pampig sista viloplats. Invid graven fanns en staty föreställande en vagn som var bunden till en stång med en så komplicerad knut att ingen kunde få upp den.

Det sas att den som kunde lösa knuten skulle bli herre över Asien.

När Alexander år 333 f.v.t kom dit under det att han var i färd att erövra den dittills kända världen ställdes han inför den märkliga knuten. Här erbjöds ju onekligen ett gyllene tillfälle att förbättra oddsen för honom.

Alexander löste det hela antingen genom att knyta upp knuten eller genom att hugga av den (vi vet inte vilket men nog vore det senare typiskt Alexander) vilket givit upphov till begreppet alexanderhugg och vilket innebär en plötslig och definitiv lösning på ett komplicerat problem.

Sedan gjorde Alexander anspråk på titeln Asiens erövrare även om man kan anta att hans definition av hela Asien skilde sig åt från dagens uppfattning.

Han gick till och med så långt att han uppmuntrade att tillbedjas som om han vore en gud redan medan han levde, samt, till övriga grekers förskräckelse, la han sig till med orientaliska seder och mode.

Alexander tänkte större. Jaja, can´t blame a man for trying, kanske.

1985, eller möjligen 1986, gillade jag och flera vänner bandet The Sisters of Mercy och deras megahit This Corrosion. När det var dags för disco på Ungdomens hus visade det sig att DJ:n inte hade vare sig singeln eller maxisingeln.

Men Jesper, som bodde i närheten, sprang helt sonika hem och hämtade den för DJ:n att spela. Så kunde vi lyckligt dansa vidare länge, länge. Det var landsbygdens välsignelse, kanske, liksom 80-talets.

När jag berättar sånt här för mina barn eller mina elever tror de inte på mig. Det blir liksom för mycket att förklara. Och apropå: i veckan var jag av olika skäl nedgraderad till en ovanlig lokal utan ordinarie utrustning.

Eftersom jag skulle visa en film behövde jag koppla datorn till en så kallad IT-vagn. Det var en vagn försedd med video, dvd, högtalare, förstärkare, senare kom kanon och en jäkla massa sladdar (I skolans evolution befinner vi oss förövrigt genom denna gigantiskt otympliga tingest ungefär 2006-12).

Problemet för mig uppstod bär datorn skulle kopplas till förstärkaren. Som alltid tog jag kunniga elever till hjälp. Du måste kolla uttagen på baksidan på stärkaren, menade jag upplysningsvis. Va? sa eleven.

När jag skärskådade vederbörandes ansikte såg jag den, blicken som varje kollega genom åren lärt sig att lätt igenkänna, den totala oförståelsens karaktäristiska starrbligande. Koppla bara, sa jag till sist. Jo, det var det jag tänkte, svarade eleven.

Varvid hen gjorde så.

Falun har, liksom de flesta städer antar jag, organiserat kollektivtrafiken genom bland annat en central punkt kallad Knutpunkten.

Detta reser några frågor. För det första undrar jag om det heter Knytpunkten eller Knutpunkten. Det är väl en fråga om perspektiv, kanske. Och hen som jobbar där firas denne någon stort på Tjugondag Knut?

Huruvida denna knutpunkt löser kollektivtrafiken låter jag vara osagt. Klart är emellertid att en väl fungerande kollektivtrafik är en väsentlig fråga för medborgarna. Jag tänker på den som ett grundläggande behov som är gemensamt både för både stad och landsbygd.

Sådana frågor står inte som spön i backen. Kanske är det något att organisera sig i som politiker?

Samtidigt som problem i stil med Gordiska Knuten, samt dess lösningar så som Alexanders hugg, är såväl tids- som kulturbundna så är de också eviga. De ändrar bara karaktär.

Vi lever i ett kretslopp av återkommande tillsynes olösliga problem.

På måndag är det dags för årets första medlemsmöte i Centern. Jag ska gå – jag ska bli en aktiv centerpartist här i stan (och det av en massa skäl som faller utanför bloggpostens ämne).

Temat för mötet VM. Ska Falu kommun ansöka om att ånyo arrangera VM 2025? Frågan har varit aktuell i media en tid sedan Beyond Skiing initierade en utredning för att undersöka förutsättningarna för en ny ansökan.

Beyond Skiing är en intresseorganisation som är fristående från kommunen och att det är Falu kommun som beslutar om en eventuell VM-ansökan. Något sådant beslut finns inte men utredningen har uppmärksammats och frågan kommer att bli aktuell under våren.

Därför är det viktigt att partier och medborgare tänker igenom hur var och en ställer sig till en eventuell ny VM-ansökan.

Vad ska jag säga, göra och tycka? Samma som alltid och hela tiden?

Min övertygelse säger mig, som jag återkommande bloggat om förra gången det begav sig, att ett arrangemang av den typ ett VM innebär ligger långt ifrån kommunens kärnverksamhet.

Å andra sidan antar jag att ännu ett VM innebär att vi kan få valuta för de insatser kommunen redan gjort eftersom de är gjorda och inte behöver göras på nytt samt att erfarenheter finns från senast.

Jag ska lyssna på fakta, begrunda och sedan komma med en ståndpunkt.

Men Alexanders svar är enkelt. Arrangera inte lek och spel som i förlängnigen kostar mer än det smakar.

Relaterade blogginlägg:

Ullas Alexanderhugg

VM 6 (i denna bloggpost finns alla blogginlägg, 1-5, om VM)

Källor:

Paul Cartledge: Alexander den store

Annus confusionis/bild 22

Jag inleder idag mitt 47:e år. År 46 är klart.

Och det började bra med uppvaktning, brottningsmatch och efter familjelogistikens fullföljande en löptur i skogen. Arbete. Lunch på egen hand. Middag i familjens sköte med far.

 

fodelsetext

Jag tillhör ju den kategori människor som tycker det är trevligt att blir uppvaktad och där spelar ju de sociala medierna en intressant roll. Tack för uppmärksamheten, alla!

År 46 f.Kr. var det sista året i den gamla romerska kalendern innan övergången till den nya julianska. För att man skulle kunna synka allt enligt det nya systemet hade år 46 445 dagar.

På grund av alla dessa extradagar blev året i Romerska riket senare känt som annus confusionis (förvirringens år). Det var väl lite jobbigt i förvaltningen, kanske.

Mer tid är något alla drömmer om. Tänk vad grejer man hinner med om man inte är stressad. Mannen bakom den nya kalndern i Rom år 46 f.kr, Julius Caesar, exempelvis.

Han blev detta år konsul i Rom, besegrade en armé i det pågående inbördeskriget. En av hans motståndare, Cicero, skrev till en vän att om våra röster ej längre hörs i senaten och på Forum, låt oss då följa de gamle vises exempel och tjäna vårt land genom vårt skrivande, koncentrerande oss på frågor om etik och konstitutionell lag.

Det är klokt sagt. Lite så har jag nu och då tänkt under mitt 46:e år.

Caesar fortsatte i ett furiöst tempo med att inviga tempel, ta sig an nya uppror och alltså med att reformera tideräkningen.

(Den julianska kalendern kom förövrigt att förbli standard i västvärlden tills den ersattes av den gregorianska kalendern 1582 och blev inte helt avskaffad förrän efter nära 2000 år, i början av 1900-talet).

Cesar avslutade år 46 f.kr med att  utnämna sin adoptivson Octavianus (Augustus) till sin efterträdare och sedermera kejsare, besegra ännu fler uppror och offentligen avrätta galliska hövdingar.

Och här sitter jag och funderar över vad det är för skillnad på almanacka och kalender. Wikipedia säger att en almanacka är att betrakta som en kommentar till kalendern. Kalendern anger dagar, veckor, månader och år medan almanackan anger vad som är viktigt den aktuella dagen, veckan, månaden och året.

Håhå-jajaja.  Den som ändå hade 445 dagar per år till sitt förfogande.

Å andra sidan var år 46 e.kr inte lika spännande. En gräshoppsinvasion i Mongoliet, typ. Och gräshoppor ska man äta, har jag hört.

Mitt 46 år har varit bra. Jag mår bättre än på länge.

Nu vänder jag mig särskilt till potentiella läsare med ett förflutet i 1970-talets Hälsninggården, Hälsningberg, Haraldsbo.

Lördagen tillbringades i Centerns regi där vi skulle fundera över nya områden i kommunen att bebygga.

Jag föreslog exploatering av ovan nämnda områden och som ett led i infrastrukturen också återuppbygga den gamla klassiska korvmojen Sporres. Resterna kan ännu ses till  höger om biltvätten vid Falu motor.

Vidare föreslog jag att göra parkering av Tisken med undantag för en (estetisk) kanal för Faluån att passera mot Slussen. På så vis kunde tiskenparkeringen bebyggas. How is that for your own Falu-Caesar?

Partikamraterna log artigt och gick vidare med andra förslag.

Så till sista, denna min 46:e födelsedag, bild 22.

Hjortronvägen, Hälsinggården, Falun, cirka 1 kilometer från Sporres, maj 1971. Mor, salig mor. Hon var stilmedveten, min kära mor. På mina födelsedagar tänker jag alltid på henne. Keruben i famnen, det är jag det.

Inget nytt under solen.

 

jag-och-mor-4

För större kerub – klicka på den!

Holmenkollen

Jag är född och uppvuxen i Falun. Förutom åren 1990-1998 och 2003-2004 har jag bott här. Jag kommer nog alltid att göra det. De flesta av mina kollegor och vänner jag umgås med här är dock inflyttade för en längre eller kortare tid sedan.

Ibland händer det att jag, i egenskap av ursprungsbefolkning, blir tillfrågad om var man hittar det riktiga Falun eller riktigt genuina falubor. Mitt svar blir alltid det samma: gå till Konditori Focus eller besök Holmtorget.

 

 

Stadsdelen Holmen i Falun, alltså det relativt smala området mellan Faluån och Holmgatan respektive från Falugatan och söderut, har sitt ursprung i en stor ö som låg mitt i ån vilken gradvis växte genom att man undan för undan fyllde ut ån med slagg.

Faluån hade alltså ursprungligen (minst) två förgreningar ut i Tisken men med tiden växte ön i hop med fastlandet och blev till slut en stadsdel. Lite som i Nederländerna, ungefär.

Jag har många minnen från Holmtorget. Därifrån kom och gick alla bussar (busstationen var belägen här mellan 1924 -1967, sedan flyttades den 100 meter till det som i dag är parkering), under 1970- och 80-talen, och där låg EPA, Tempo, sedermera Åhléns och mittemot: Domus.

Det var hit, till Holmtorget, salig mor gick och handlade förnödenheter och som barn travade jag ofta med.

Särskilt minns jag de orange plaststolarna inne i vänthallen på den gamla bussterminalen samt, givetvis, GDG-kiosken.

Och om det är någon som undrar varför den gamla backhopparklubben i Falun heter IF Holmen så vet denne någon nu besked. Den nu rivna Kvarnbergsbacken ligger precis mitt emot på andra sidan Tisken.

Den ännu äldre backen stod i Källviken strax till höger om nuvarande liften. Förövrigt var det här tävlingarna avgjordes under VM 1954. Det var på en lite mer lagom nivå, kanske.

 

GDG, Gävle-Dala-Göteborg,  åkte jag ofta med. Även om bussen är äldre är bilden från tidigt 1980-tal

 

Idag ligger Bergströms Galleria i Domushuset medan själva Domus sedan länge är borta.

Tittar man noga på fasaden som vetter mot Östra Hamngatan, helst när solen ligger på, så så kan man fortfarande ana konturerna av den gamla Domus-skylten. Om nu inte någon nitisk Diös-person nyligen målat över dessa historiska rester.

Detta är sådant jag tänker på nu när Coop snart ska etablera sig i gruvrondellen.

Namnet på dagens galleria, Bergströms galleria, härstammar förövrigt från diversehandlaren Abraham Bergström som hade ett litet affärsimperium på ön Holmen under mitten av 1800-talet.

Tillsammans med sin syster Sara drev han en handelsbod som närmast var som ett litet varuhus där man kunde köpa allt mellan himmel och jord (EPA?) och hade man inga pengar så kunde man byta nästan vad som helst mot varor, eller pantsätta saker för att få loss kontanter.

Syskonen Bergström hade också en övernattningsstuga där tillresta bönder, ofta från Svärdsjö och Enviken, sov över när det var dags för marknad i stan.

 

holmtorget

 

Och nu blir jag alldeles galen av hembygdsromantik känner jag och slänger därför oförhappandes fram den gamle hedersmannen Erik Mattias Yrgårds låt Falu Marknad. Jag har, tillsammans med samtida på V-dala, hört honom framföra den live. Och jag tror jag hör till de ytterligt få som fortfarande sjunger den:

Falu Marknad (av Erik Mattias Yrgård)

Nu är vi framme vid Tomas mäss, då blir det fröjd i Falu dit kommer folk i från aller stäss, där hålles allt till salu. Nu ska vi köpa och nu ska sälja, nu ska vi klunka och nu ska vi svälja. För nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Nu har vi kommit från Ål och Bjus, Järna och Nås och Malung. Nu ska vi ha oss ett redigt rus, nu blir det fröjd i Falun. Borgarna där dom har sötebrödsdagar går där och pöser med kullriga magar. Ja nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Hejsan, du borgare bred och stinn, lätta ett tag på pungen! Köp dig min päls utav Ickorskinn, så blir du grann som kungen! Titta, se där kommer borgmästarns fruga! Tänk om man hade en sån i stuga! Ja, nu är det marknad i Falu igen, ja, nu är det Tomas mässa!

Kom, lilla jungfru, så nätt och rar, ta dig en titt på ståten! Köp en present till din fästekarl, då blir han så belåten. Själv ska jag köpa en psalmbok till Kari, sen ska vi gift oss när vintern har fari. Men nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa. 

En gång om året till folk och ljus drar jag från mörka skogen. Här är det dans i vart enda hus, sång och musik på krogen. Här får en slåss uti gator och gränder som Karl den tolfte hos turken i Bender. Ja, nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa. 

Käraste bröder, vår fröjd är kort, kort är en natt på krogen. Duvna drar vi från Falun bort hem till den mörka skogen. Men vad gör det? Vi får leva på trösten, allt efter våren och sommarn och hösten, ja då är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Om jag nu ändå är att betrakta som något av en genuin falubo så finns det en baksida: att jag påfallande ofta går vilse i min egen stad.

Jag letar nämligen alltid, när jag är ute och flanerar, efter… Lekåhobby när vildvittrorna vill gå till BR…Falu motor när jag ska till Rolf Ericsson bil…hyr film på Mr Video… blandar ihop Statoil med BP (där snuset antagligen fortfarande kostar 4,50)…köper böcker på Blids… anser att urmakaren heter Carl Evert Tysk…och att någon omedelbart borde jaga ut den där grillbaren ur Cafe Noveau…tänker att på Bubbels var jag nog aldrig…och konstaterade i hjärtligt samspråk nu i helgen när jag handlade hos Tomas på Byxshoppen att jag även handlat där när de fortfarande låg på Åsgatan…ser för mitt inre, när jag ska till Systembolaget, en bild av Bergmästaren glimta förbi och visst finns det en bio på Åsgatan?

 

Faluns andra bio där jag såg Star Wars 1977

 

Jag skulle kunna go on and on med gråtmilda berättelser om när jag som barn åkte plastpåste utför slagghögarna, lekte kurragömma i Selmas våning eller köpte skivor längst in på Expert.

Lev i nuet, människa!

Min chef frågade mig nyligen om jag trivs, hur jag mår. Det var länge sedan någon utöver hon jag delar Netflix-abonnemang med frågade mig det. Jag hörde mig själv säga att jag mår rätt bra och att jag inte riktigt kan se mig flytta någonstans inom överskådlig tid.

Eftersom jag sa det till chefen är det väl sant.

Relaterade blogginlägg:

Elsborg

Bild 2

Bild 21

1970753_10152534000968381_3387353954191028760_n

 

…är tagen av Maria Klefbom.

Vad är det som händer?! Ägnade sig Adolphson åt utomparlamentariska aktioner back in the day?

Scenen är Stora Torget i Falun under den stora lärarkonflikten 1986. Lite senare på hösten ska jag och mina vänner åka och se Depeche Mode på Hovet vilka just återkommit efter en relativt lång tystnad med albumet Black Celebration.

(Det verkar förövrigt vara en trend just nu, för flera gamla 80-talsikoner, att åka runt på nostalgi-turnéer. Exempelvis The Cure, Madness, och jag fick just höra att Depeche kommer till Friends Arena i maj. Jag ska inte gå. Även om jag var ett stort fan då så är jag inte särskilt nostalgiskt lagd vad gäller musik – dessutom är det nästan aldrig originaluppsättningen i banden).

På bilden syns jag och Koffe hållandes i en banderoll. Under min syntpop-kavaj bär jag 2-3 skjortor – hela bilden andas klassiskt 80-tal. Åh – vad jag älskade den där kavajen! Strax bakom Koffe syns Jerker i sin mammas solhatt och bredvid honom Anders Berglund i påtaglig Howard Jones-frisyr.

Jag minns inte hela händelseförloppet så jag bad en av dramats huvudpersoner, Tage, återge det. Om man bäddar får man ligga, som det heter. Jag kanske kan använda resultatet som övning i källkritik?

Skolstrejken 1896 – av Tage Widsell

Så här minns jag det i stora drag. Jag och Fredrik Eklöf var engagerade i Elevorganisationen och försökte som bäst dra igång en elevkår på Västra. Tror aldrig att det lyckades, men vi hade en på Lugnet så småningom. En liten en.

Det var på våren i nian, 1986, och det var konflikt kring lärarna. Kommer inte ihåg några detaljer alls, men effekten av en lockout eller en strejk skulle kunna bli att vi inte fick våra avgångsbetyg, och då var ju gymnasieintaget svårt att genomföra osv.

Fredrik ringde mig en eftermiddag och berättade upphetsat att Elevorganisationen manade till skolstrejk över hela landet i protest mot att elever användes som slagträ i konflikten. Jag tror inte att jag övervägde många sekunder. Det var liksom självklart: skolstrejk. Vi är med!

Men det skulle ju inte räcka med att Västra Skolan strejkade. Vi måste få med oss de andra högstadierna: Britsarvet och Hälsinggården och helst gymnasierna. I alla fall Lugnetskolan.

Vi övervägde att prata med högstadierna i Bjursås och Svärdsjö, men struntade i det efter att jag påminde om hur det gick sist jag och Mattis försökte sprida bra idéer där. Raggarkids sköt fyrverkeriraketer in i Svärdsjöskolans bibliotek för att understryka att några syntarkommunistbögnazister från stan (nåja) inte var välkomna här i byn.

Hur vi fick tag på folk på eftermiddagen minns jag inte. Men vi ringde och ringde och tjatade och diskuterade med en hel hög elevrådsordföranden och andra engagerade. Som jag minns det organiserades allt på en eftermiddag, men jag kanske tar fel. Det kanske gick en till dag emellan.

När allt var klart hade vi fått med oss elevrådet på Britsarvsskolan och jag tror även Hälsinggården samt Västra Skolan, vår egen skola. Lugnetskolan tänkte inte vara med på Elevorganisationens strejk (“de är ju kommunister!”) utan ordnade en helt egen strejk i sympati med lärarna.

Vi visste ju inte hur det skulle gå egentligen. Vi tryckte upp affischer och sprang runt i skolan och berättade att det skulle bli strejk på eftermiddagen och att alla elever skulle mötas på stora torget. Jag tror att det var kl 13.

Lärare och personal reagerade på lite olika sätt. En del lärare blev överförtjusta i att det hände något och hjälpte oss att sprida information och att kopiera affischer och tyckte att det som hände var en bra lektion i samhällskunskap. Rektorn informerade oss torrt om att elever inte har strejkrätt och att skolplikt råder. Några av lärarna var rasande.

Jag och kanske framför allt Fredrik hade ju en speciell status på skolan som de där hyperengagerade eleverna som ordnade så mycket saker. Ungdomens Hus, Operation Dagsverke. Strejk. Tydligen gjordes det lite banderoller också. Och sen tågade vi iväg från skolan och jag blev förvånad över hur många som hängde på.

Vi kom i god tid till torget och stod där och undrade om det skulle komma några fler. Jag minns den mäktiga känslan när eleverna från Britsarvet vällde ner från Åsgatan och vi visste att vi hade lyckats. Sen då? Det ropades lite slagord och viftades med plakat. Lokaltidningarna var där och tog lite bilder. Fredrik Eklöf höll ett flammande tal från rådhusets trappa med megafon i hand.

Sen började folk undra vad man egentligen skulle göra på när man strejkar. Någon kom på idén att alla kunde gå upp till Västra Skolans skolgård och bara hänga på gräsmattan ett tag i det fina vädret. Kanske kunde man ordna fram lite musik och så. Vi bröt upp och det var i alla fall ett par hundra tror jag som lämnade torget, korsade ån och rörde sig upp för Stigaregatan.

Det var där allt tog en otäck vändning.

Efter att täten passerat Falukuriren stod plötsligt polisen där, fast beslutna att bryta den olagliga skolstrejken. Ungdomarna kunde inte tro att något ont skulle hända utan ignorerade poliskedjan som spärrade vägen vid Sturegatan. När täten var mindre än 20 meter från poliserna öppnade de eld.

Skotten ekade, unga strejkare föll under kulregnet. Skrik i panik, skrik i vrede ekade mellan husen längs den smala gatan. Poliserna höll upp en stund, laddade om och fortsatte eldgivningen.

Jag såg en blodig elev från musikklasserna liggandes i skydd bakom några lik få höja sin trumpet och spela tonerna till Björneborgarnas marsch, varpå poliserna gjorde eld upphör och heilandes i klunga gick därifrån. Så slutade Skolstrejken i Falun 1986.

Alltså… mina minnen av det där med poliserna och massakern är lite luddiga. Som en partiledare för ett nutida kryptofascistiskt parti skulle säga: Jag minns ärligt talat inte alla detaljer. Jag kan ha blandat ihop det med någon annan historia.

Det kan också ha slutat så att vi alla samlades på skolgården, några gjorde tappra försök att hämta instrument och PA från skolan för att bjuda på lite musik.

Men att där, just där, gick gränsen för vad skolan kunde tolerera. Den förr så korrekte rektorn kom utfarande på skolgården och proklamerade att nu fick det faktiskt vara nog. På riktigt! Folk började väl skingras så småningom och kvar stod vi och kände oss rätt nöjda.

Och så slutade nog faktiskt skolstrejken i Falun 1986. Några av lärarna var mycket arga på mig och Fredrik och det tog ett tag innan vi togs i nåder igen.

Jag minns att det hela inte upprörde mina föräldrar särdeles. Far sa att jaså, så ni har strejkat. Ja, men det var väl bra. Mor oroade sig som vanligt för att jag skulle ha retat upp någon. Hon kände mig väl, salig mor.

Frysa tiden

Vad är egentligen en äkta bild? Finns det ens något sådant nuförtiden? Om en bild är retuscherad, eller på annat sätt manipulerad, är den kanske att betrakta som falsk. Men är den falsk om den är arrangerad?

Ta det första kända exemplet på retuschering: när Stalin i efterhand lät avlägsna Trotskij från ett foto där denne stod nära Lenin. Det finns rätt många fotografier som kommit att betraktas som klassiska: riddaren som spelar schack med döden, Marilyn Monroe och kjolen, Che och så vidare. Många av dessa är arrangerande och alls inga ögonblicksbilder.

 

 

Personligen är jag är kluven till frågeställningarna ovan. Även om en bild faktiskt är arrangerad eller retuscherad visar den ändå något ur det förflutna.

Det första av mina exempel (nedan) är ett känt motiv som är arrangerat. Bilden skulle tjäna ett syfte. Och motivet blev såväl staty som film. Det är Flags of our fathers-fotot jag tänker på.

 

 

Ett mer modernt exempel är ett foto som togs under kravallerna i Ferguson 2014. Fotografen har fångat ett fint ögonblick mitt i ett kaos. Precis som fotot från 1:a maj i Borlänge (nedan) uppstår omedelbart rykten om dess äkthet. Men kanske spelar det inte någon roll. Kanske är ett arrangerat foto ett bättre sätt än våld om en vill bekämpa intolerans och hat.

 

 

Sedan har vi århundradets fotografi – tanten i Växjö, taget av Hans Runesson. Jag har länge använt mig av det i undervisningen och för två år sedan fick det ny aktualitet då Kulturnämnden i stan med röstsiffrorna 9-6 beslutade sig för att inte låta motivet bli staty.

Dels ändrade sig vissa av ledamöterna i nämnden efter att en, kanske den ende, kände släktingen till tanten med handväskan absolut inte ville ha någon staty. 1985 inföll de första större sammandrabbningarna mellan nazister och antinazister och jag minns det här mycket väl. För mig säger det något om en tid jag själv upplevde.

Alla på bilden är förövrigt numera avlidna.

Tant och tant, förresten. Kvinnan är vid tillfället 38 år och hennes mamma  hade upplevelser från koncentrationsläger under andra världskriget. Jag förstår hennes reaktion. Någon staty blev det dock inte eftersom tanten ansågs förespråka våld.

Verkligen? En handväska? Jag tycker nog för min del att Engelbrekt på stora torget i Falun ser våldsammare ut. Svärd, rustning och grejer. Den statyn restes 1919. Att en kommun idag inte ens vill ha en handväsk-smocka i brons på sitt torg kanske ändå inte är så dåligt när allt kommer omkring.

 

 

1:a maj trampade en massa nazister Borlänges gator. Om det kan en tycka mycket. Bilden som nu sprids ifrågasattes omedelbart men Expo förnekar att den skulle vara uppgjord.

Oavsett vilket ställer hon ju sig där – öga mot öga med ondskan. Det krävs mod för sånt. Om någon fotograferar eller inte är måhända en annan fråga. Och bilden och den efterföljande debatten säger något om vår tid.

Vi får väl läsa om det i historieböckerna, kanske. För historien kan vi aldrig föregripa.

 

Relaterade blogginlägg:

Engelbrekt

Vietnamn och bortom

Hej Falu kommun!

Som en del av en uppgift i historia fick en klass reflektera lite över begreppet Rättighet. Det ska sägas att det är ett individuellt val vilket innebär att eleverna kommer från olika klasser och en relativt kort övergripande kurs. Så här såg uppgiften ut. Den föregicks av en föreläsning på temat av mig.

Instruktioner: Läs avsnittet om Upplysningen. Vad innebär det att bli upplyst? Ta övergripande reda på vad följande saker och händelser innebär:

Cyrus den Stores Cyliner

Grekland/Rom: Den Atenska demokratin – medborgarens rättigheter. Rom: Naturlag – Medborgarens naturliga rättigheter

England 1215: Magna Carta

USA 1776: Declaration of independence (”All men ar created equal…”)

Frankrike 1789: Medborgarens naturliga rättigheter

Sverige 1921: Lika allmän rösträtt

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948

Redovisning:

PERSONLIG UPPGIFT: Koppla begreppet Rättighet till din egen tid här och nu och diskutera varför det är ett problem, exempelvis: Barnkonventionen ska bli svensk lag, Jämställdhet (homosexualitet, kvinnliga präster, lika lön för lika arbete, minoriteters rättigheter, utbildning).

KLASSUPPGIFT: Klassen formulerar ett brev till Falu Kommun där den sammanfattar sina rättigheter och skyldigheter i tio olika punkter (10 rättigheter och 10 skyldigheter) samt motiverar dessa. Dessutom diskuterar ni vilka som fungerar bra och vilka som kan utvecklas.

Detta är elevernas reflektion kring sina rättigheter:

Hej Falu Kommun!

Vi har vissa saker som vi vill ta upp angående våra Rättigheter och Skyldigheter.

Rättigheter

Vi tycker att våran rättighet till trygghet inte uppfyller våra förväntningar, vi vill helt enkelt att det ska vara säkrare för cyklister och bilförare i trafiken.

Vi tycker också att diskriminering inte får förekomma.

Rätten till tolk funkar inte bra alls.

Rättigheten till modersmåls undervisning tycker vi inte funkar bra för att vi har för få personer som kan undervisa språken.

Rätten till att kunna kommunicera med familjemedlemmar med hjälp av teckenspråk fungerar men den kan bli bättre.

Vi tycker att äldreomsorgen ska bli bättre för att just nu sköts det inte som det borde.

Vi tycker också att våra rättigheter ska finnas offentligt eftersom vi inte kunde hitta dem oavsett hur mycket vi letade.

Däremot så fungerar Yttrandefriheten som den ska.

Utbildning är också en rättighet som uppfylls till en godtaglig nivå

Våran rätt till at göra val är bra eftersom att vi får många valmöjligheter till gymnasieval.

Vi tycker att det är bra att få ha möjligheten till att få göra skillnad i samhället.

Vi tycker det är bra att vi får välja vad vi vill arbeta som.

Skyldigheter

Vi tycker att varje individ behöver hjälpa till rent allmänt.

Vi har en skyldighet att ta reda på fakta om saker som berör oss. Vi har också en rättighet att rösta och att göra våran röst hörd men samtidigt är det en skyldighet eftersom vi måste bidra till vårat demokratiska samhälle.

Vi har en skyldighet att betala skatt för att vi ska få kunna ta del av välfärden.

För att kunna få en bra struktur på samhället så har vi en skyldighet att arbeta.

Vi har en skyldighet att se till att det inte skräpa ner.

Vi har en skyldighet att bete oss som folk.

Vi har en skyldighet att Anmäla brott för att kunna bidra till ett säkrare samhälle.

Vi har en skyldighet att källsortera och att ta hand om våra avfall men vi tycker att det behöver sättas hårdare lagar på just källsorteringen.

Vi har en skyldighet att ta hand om naturen enligt Allemansrätten.

Vi har en skyldighet att bidra till samhället genom punkterna ovan.

Bättre än alternativet (bild 17)

princess

 

Bild 17 är tagen av Åsa, fantastisk syster till en av mina närmsta vänner från förr, på det legendariska Café Princess i Falun 1988-89. Jag känner verkligen bara värme när jag nu åter ser fotot.

På Princess samlades vi och tjuvrökte och hängde. I den ordningen. Lägg särskilt märke den stora TV-anordningen till höger i bakgrunden där MTV gick non stop. Så många timmar jag upplevt av glatt umgänge på detta typiska 80-talscafé.

Eller 80-tal och 80-tal, serveringen hade egentligen anor sedan 50-talet och lades ner 2011. Ungdomarna av idag gör tydligen andra saker än hänger på caféer, verkar det. Och det kanske är bra för jag är rädd att jag inte levde så sunt under den här perioden av mitt liv.

Jag hade i princip slutat idrotta, rökte en hel del och hatten skulle ständigt rullas. Idag idrottar jag oändligt mycket mer än då och hatten rullar både mer sällan och långsammare – ändå förmår jag inte att besvärja vare sig kilon eller rynkor lika framgångsrikt som dåtidens enkla diet bestående av kaffe och cigaretter.

Ja, ja – det är väl som det ska men den saken, kanske. Helst om en betänker att filmbolagen idag lägger stora summor på att digitalt skönhetsopera sina stjärnor.

Den stora idolen på filmduken vid den här tiden var Mickey Rourke. Det lilla jag vet om honom är att han verkar ha en destruktiv sida som han lever ut ungefär på samma sätt som i berättelsen om Dr Jekyll and mr Hyde. (Se film 4 nedan).

Hursomhelst – det var mer stämningen i några av hans filmer som fångade mig. Särskilt filmerna (eller egentligen enbart dessa) nedan:

1. Kultrullen Rumble Fish med (en ung) Matt Dillon, Dennis Hopper och ikonen Tom Waits. Den sistnämnde gör inte bara bra musik utan även roller i andra av Coppolas filmer – exempelvis Dracula.

2. Filmen, som baserar sig på romanen av Bukowski (där Faye Dunaway gör den kvinnliga huvudrollen), Barfly.

3. Drakens år, som är något av en modern film noir och variant på den tio år äldre Chinatown.

4. Johnny Handsome är på många sätt en jätteintressant film särskilt med tanke på hur Rourkes liv senare skulle komma att gestalta sig. Livsvalen påverkade tydligt hans utseende och som boxare och skönhetsoperationsoffer under 1990- och 2000-talen förändrades hans utseende.

5. Filmernas film Angel Heart där Rourke spelar mot Robert De Niro.

Dessa filmer hade alltså en stor påverkan på mig varför jag med spänd förväntan såg fram emot återkomsten i The Wrestler för några år sedan. Också den var mycket bra.

Det här var en bra tid i livet. Aldrig såg jag skymten av ungdomlig nedstämdhet eller tungsinne. En bra tid alltså, inte bara för att jag var ung (yngre) och cool (eller hur?). Nej, jag hade också några stora upplevelser under dessa år.

Detta blir min hyllning till 80-talets princess-generation i Falun. Jag har bloggat om delar av den här tiden tidigare och låter min personliga utveckling från ungdom till vuxen illustreras med ytterligare några bilder.

För det kan ju lätt gå överstyr om en inte ser upp. Och jag har alltid gillat alla mina åldrar. Eller, som Johnny Depp uttryckte det som svar på frågan om hur han kände för att fylla 50:

Bättre än alternativet.

 

biljetter

 

 

Jag tänker inte hemfalla till vulgaritet och plocka fram bilder på hur ungdomsidolen förr såg ut jämfört med idag efter en boxarkarriär och skönhetsoperationer. Istället gör jag en jämförelse på mig själv. Vem kan ana att det gått nära 3 decennier mellan bilderna nedan?

På många sätt ett helt liv.

Jag fantiserar, lite. Vad skulle de ha att säga till varandra, den rökande imagestinna, ibland arroganta och till synes självsäkra ynglingen och den aningen fåfänge, för det mesta gladlynte, ofta rastlöse, njutningslystne, lätt överviktige, medelålders adjunkten?

Ingenting, tror jag.

Nej, jag tror inte dessa båda stått ut någon längre tid i varandras sällskap. På ett sätt kan jag förstå de människor som ibland gör märkliga eller självdestruktiva livsval. Att en framgångsrik filmstjärna väljer att boxas och bokstavligen förstöra sitt utseende är rätt intressant ur ett psykologiskt perspektiv.

 

princess

01 Fredrik Adolphson

 

 

 

 

 

 

Yta och innehåll är olika saker. Och in the end of the day är det inte vad en säger eller hur en ser ut som räknas. Det är ens handlingar, som talar. Och dessa säger väl allt.

Relaterade blogginläg

Sommaren 1991

Dennis Hopper

Jeremy Irons