olämpligt?

Vi kom på (Emanuel) kant med varandra redan från början, parkeringsbolagets kundtjänst och jag. Det berodde antagligen på min något fientliga inledning, förmodar jag.

Hur känns det att jobba på ett företag som heter som ful slang för ett manligt könsorgan? #Qpark. 

Ingen gillar att åka på (dessutom felaktiga) parkeringsböter. Men läskunnighet och syn gäller väl som anställningsvillkor även på parkeringsbolag?


 

Jag brukar någon enstaka gång per kurs ha prov. Jag gillar inte prov som examinationsform något vidare. – lika bra att lägga det tidigt så är man av med skiten. En av frågorna blev denna gång:

Nämn en antik personlighet och hens betydelse för epoken.

Ett av svaren fick mig på gott humör: Ja, det skulle väl vara magistern själv det. Och din betydelse är, om du ursäktar, om inte ringa så ska den iallafall inte överdrivas. 

Det måste gå att hitta ett sätt att bedöma det svaret som A-nivå.


 

Det ska villigt erkännas. När detta skrivs har jag smakat Rioja. Seriöst, vad ska en enkel adjunkt i läroverket ta sig till när övriga familjen kollar Idol?

Det som sysselsätter min hjärna denna kväll är följande naturvetenskapliga fråga: Hur går det egentligen till när valar hånglar? Jag menar – de torde väl vara begåvade med tungor som var och en måste väga åtminstone ett ton.

Men vad vet jag – jag är en ju som sagt bara en enkel humanist. Tankarna vandrar tillbaka i tiden till Folkan anno 1984. Apropå valtungor, menar jag. Och 2018 är det val igen. Apropå tungomål.


 

Olämpliga skämt. Idag gick jag nog för långt, igen. Någon berättade stolt att hen fick visa leg på systemet. Änte otroligt.

Plötsligt hör jag mig själv fråga huruvida det möjligen kan bero på att personen var så gammal att kassören trodde att den som stod efter vederbörande i kön var hens gode man och därför bad denne styrka sin identitet?

Jag är olämplig, jag vet. Det är därför så ytterst få trivs någon längre stund i mitt sällskap. #bitter


 

Obegripliga och olämpliga skämt var temat för dagen, tydligen.

En gammal kompis döpte sin son till Marius. I antikens Rom rådde emellanåt inbördeskrig mellan Marius och en annan general, Sulla. I Dalarna är uttrycket sulla slang för att spilla.

Jag antar att skämtet blir: Marius! Inte Sulla! 

Man måste vara en småbarnsförälder från Dalarna med vissa historiekunskaper för att ens möjligen orka dra på munnen.


 

I Svärdsjö (Swordlake city) strax utanför Falun (stockholmare: tänk relationen Sollentuna-Stockholm, ungefär) finns en bygdegård i 60-talstil. Hedenborg, a.k.a Hea.

Skämtet som vi stassingar (nåja, falubor) uppskattade på 1980-talet var att fråga om det i entrébiljetten till det lokala discot på Hea ingick ett paket Bregott. Det här utspelade sig före reklamerna om bregottfabriken, bör nämnas.

Skämtet syftade antagligen på de brylkrämstinna luggarna som antogs förekomma på Hea.


 

Så är Martin Timell äntligen hemma från studion. Jäkla praktarsel, om du frågar mig. #metoo


 

Vad tyst det blev. Det verkar som om Idol äntligen är slut. Törs vi hoppas på The leftovers?

Jag älskar er alla, men är själv inte mer än människa. Emellanåt också en olämplig sådan, är jag rädd. Frågan är dock hur sant det där med rädslan egentligen är. Jag menar, jag somnar nästan alltid orädd trots att det finns så mycket att vara rädd för här i världen.

Vibafemba, på er. 

frågor till Sverige

Hej, Sverige.

Jag har några frågor av olika slag så jag vänder mig till dig.

 


 

Först en bagatell.

Jag såg nyligen filmen Arrival. Den var väl okej även om förhoppningarna nog var större än de som införlivades. (Som reservation ska tilläggas att jag möjligen var för trött när jag såg den).

Sedan dess har jag gått och grunnat över om förlagan till äjlienarnas språk i filmen är inspirerat av inkarikets skriftspråk quipu.

(En quipu bestod av många olika trådar i olika färger och på varje tråd knöts olika knutar. Genom olika kombinationer kunde inkakulturens byråkrater hantera stora mängder information om exempelvis skatter och egendomsinnehav i imperiet).

Det är konstigt, och lite spännande, hur det undermedvetna ger upphov till olika associationer. Kanske finns det någon cineast därute i landet som vet besked? Här är bilderna:

 

en quipu

äjliensarnas språk i filmen

 


 

Sverige: jag har noterat att vissa friskolor och grundskolor refererar till sina lärare som pedagoger. Inte ont i det, kanske. Men jag blir irriterad när någon (mig närstående) kallar mig det. Ofta i ett sammanhang som men du som ju är pedagog och allt borde väl kunna förklara detta…

En snabb titt på Wikipedia säger mig att pedagog kallas den som i sitt yrke använder sig av pedagogik i syfte att underlätta och befrämja inlärningen hos den undervisade. Pedagog var i antikens Aten namnet på den slav, som undervisade herrefamiljens barn.

Jag avstår från att vitsa om slavkontraktet som man kanske kan tycka sig (inte) ha undertecknat givet arbetsbördan. Tydligen betyder ordet att leda också. Jodå, led kan man bli. Ledd också kanske. Åt fel håll.

Eller hur, Sverige?

Jag tar mig samman och konstaterar att jag personligen inte ser mig som pedagog – och läser man definitionen ser man ju att det där med pedagogik kan gälla allehanda yrken.

Jag har läst en termin pedagogik som fristående kurs på universitetet men jag kan inte så här 23 år senare säga att jag minns vad den kursen handlade om. Ett minnesfragment är att Anatol Pikas höll i ett av momenten som handlade om mobbning.

Nej, jag är lärare – närmare bestämt gymnasielärare – i historia, samhällskunskap, kulturhistoria och religion. Dessa ämnen kan jag nog (på gymnasienivå) presentera ett hyfsat genomtänkt upplägg för.

Allt annat är tur och/eller bonus. En elev som jag uppmanade vara källkritisk även mot mig utformade sin källkritik på följande vis:

Läraren Fredrik Adolphson som utger sig för att vara historielärare. 

Huvudet på spiken. Trots våra burgna titlar är vi i slutändan väl inget annat än amatörskådespelare på livets alla-kan-själv-scen som hoppas på att inte bli avslöjade innan pjäsens slut.

 


 

Så, Sverige, till sist vill jag diskutera en allvarlig sak.

När jag programmerades politiskt, under 1980-talet, var motståndet mot det rasistiska samhället i Sydafrika, apartheid, en viktig sak. Sverige stödde motståndet i landet och inte minst statsminister Olof Palme var personligen engagerad.

(Ett av hans sista framträdanden var förövrigt på en gala i Scandinavium där 25 000 människor, artister med flera samlats i protest mot apartheid-regimen).

Alla var med på det tåget. Även om flera, främst moderater, inledningsvis var lite tveksamma till den där Nelson Mandela och att det inte ser så bra ut så här i historiens backspegel, så var alla med på tåget.

Så, Sverige, hur är det idag?

När jag iakttar nuet så ställer jag mig frågande inför engagemanget. Och det oavsett var någon har sin politiska hemvist. För hur kan man blunda för att hälften av människorna, kvinnorna, förtrycks i många länder. Till exempel i Saudiarabien.

Saudiarabien är ett land som deltar i ett blodigt krig (Jemen) och där den kvinnliga inhemska befolkningen saknar stora delar av de mänskliga rättigheterna. Precis så som det var i Sydafrika under apartheid, alltså.

Hur reagerar vår feministiska utrikespolitik på det? Utsätts landet för bojkotter? Inte.

Samlar det enade politiska etablissemanget till galor, möten eller bjuder in till protestmarscher? Icke.

Vad gör vi då? Jo, vi fortsätter att exportera vapen till saudierna och hemligstämplar hur vi röstade i omröstningen kring om landet skulle få sitta med i FN:s kvinnokommission.

Du, Sverige, vet du vad jag tror? Jag tror att vi röstade ja till det. Jag tror vår röst ingick i ett rävspel om affärer, tjänster och gentjänster. Fast vi har ingen lust att stå för det så vi hemligstämplar det istället.

Jag tror vi är rädda för att störa våra handelsintressen med saudierna så istället gör vi – ingenting. Nu har jag ju inga substantiella belägg för detta – det är bara som jag tror. Och jag har heller ingen koll på hur våra handelsintressen såg ut med Sydafrika på 1980-talet – så jag vet inte om jämförelsen haltar.

Näru, Sverige, det kanske bara är jag som håller på att bli gammal, eller nåt, men någon nationaldag känns det inte som jag har lust att fira.

Men ändå – det är varmt idag. Och jag har ett glas svalt glas rosévin framför mig. Barnen leker fridfullt fjärran från bomber och elände.

Så skål du gamla nation, du land som snart ska fixa en integration värd namnet, som ska stå upp mot förtryck inom och utom landets gränser och som sannolikt avskaffat monarkin inom en mandatperiod eller två.

Jag är trots allt tacksam över att få bo i dig.

Vi bör måhända inte

När jag lyssnar till olika analytiker som diskuterar strategier bakom politiska kampanjer kan jag ibland slås av den cynism som präglar språket och inställningen. Allt är okej -bara det ger uppmärksamhet.

Men jag håller ju inte riktigt med om det. Nej, jag anser att vi alla har ett ansvar för saker vi säger och gör. Men det är också väl känt att normer och värderingar genom historien flyttas och sakteliga förändras genom olika komplicerade processer.

Alla opinionsbildare får ta ansvar för sig själv. Men som politiker har man ett särskilt ansvar, som jag ser det.

 


 

Som det här med att skapa okvalificerade (enkla) jobb med relativt låg lön som ett sätt att få in människor utan särskilda kompetenser på arbetsmarknaden. Vi kan ha olika uppfattning i sakfrågan men vi bör vara försiktiga hur vi uttrycker oss.

När förslaget först kom från borgerligt håll blev de röda upprörda. Man talade om en borgerlig apartheid-politik.

Nu när regeringen och LO i allt väsentligt accepterat förslaget så ligger de gamla formuleringarna kvar i minnet. Ska man verkligen förknippa sina meningsmotståndare med den fruktansvärda samhällsmodellen som Apartheid innebar?

Vad har man sen kvar för argument? I synnerhet om man som nu ändrar sig?

 


 

Jag tänker på två relativt kända och framgångsrika kampanjer i modern tid. Först den förre moderatledarens trygga röst i reklamfilmen från Nya Moderaterna i förra valrörelsen.

Lyssna/se på den här. 

Den är, måste jag tillstå trots att det på många sätt är en politisk motståndare (nåja, inte helt) vi talar om, briljant. Den blev också mycket framgångsrik och den, liksom hela det moderata partiet på den tiden, vilar tungt på statsministerns röst.

En annan mycket framgångsrik kampanj var SD:s kampanj i tunnelbanestationen på Östermalmstorg 2015. Jag länkar inte till det av princip men för den som minns så rörde det sig om slogans där SD presenterade sig som Sveriges enda oppositionsparti och på engelska ber turister om ursäkt för alla tiggare i landet.

Osmakligt, självfallet. Och lika självfallet revs reklamen tämligen omgående ner.

Och under någon veckas tid var SD:s kampanj på all medias förstasidor. Vi funderade, diskuterade  över vad man får och inte får göra inom yttrandefrihetens ram. Har SL ett ansvar? Riv ner skiten!

Vi går på det hela tiden. Full pott för SD. Total utdelning. Sett ur ett strikt resultat-perspektiv får man nog erkänna också denna kampanj som fullständigt lysande.

Jag har länge sagt att jag fruktar att det bara är en tidsfråga innan fler begåvade människor (= ondskefulla genier) kliver fram bakom Åkessons stora skugga. I deras PR-avdelning sitter det redan några, helt klart.

Och så tilltaget att skriva en debattartikel i Wall Street Journal där man håller med Trump i synen på Sverige och invandring. Samma sak igen: alla gick bananas. Herregud – regeringskansliet svarade ju, dessutom. Absurt.

 


 

Men det är det där med samvetet och ansvaret, igen.

SD, liksom andra partier på den extrema högerkanten, vill åstadkomma – och har definitivt lyckats – en värderingsförflyttning i samhället. (Hoppas förövrigt någon forskar på detta snart).

Studerar man vad som inte kunde sägas och inte i den offentliga debatten perioden 1990-2017 så har rätt mycket hänt. Testa själv då och nu: ID-kontroller. Tillfälliga uppehållstillstånd. Att alla inte få del av välfärdssystemen förrän de vistats i landet en viss tid eller har en anställning…

Visst har värderingar och attityder förändrats.

Och kanske är det nödvändigt givet vad som händer i tillvaron. Eller kanske inte. Det enda jag säger att jag personligen inte tänker medverka till någon värdeförskjutning kring saker som innebär påverkan av min moraliska övertygelse.

Inget, verkligen inget, är värt att dagtinga med sitt samvete för.

Därför, bland annat, tycker jag det är fel att lättvindigt bevilja nazister demonstrationstillstånd. Och därför, bland annat, avstod jag från att protestera mot dem samma dag.

Och därför, bland annat, tycker jag inte att man bör bedriva kampanj med effektivitet som enda utgångspunkt. Vi kan och vi får göra mycket inom en demokrati. Men om vi bör, är kanske en annan fråga.

St Crispin´s day är nu

Nationalism. Innebär det att försvara det egna landet jämt och i alla avseenden? Jag tycker kanske inte det – men det är måhända i det stora hela av mindre betydelse vad jag tycker och anser.

Nationalism är dock en typ av känsla och passar därför utmärkt att spela på inom retoriken. Nationalismen uppstod under 1800-talet när världen och tillvaron på många sätt förändrades för miljontals människor. I vår tid förändras också världen men kanske inte på samma genomgripande vis som under 1800-talet.

Ett utmärkt exempel på nationalistisk retorik är ett påhittat tal, det så kallade Band of brother-talet, också känt som St Crispin’s Day Speechi pjäsen Henrik V av Shakespeare.

Britterna står i dramat inför en tillsynes övermäktig motståndare och Henrik eldar på trupperna. Slaget vid Agincourt är ett legendariskt och mycket blodigt slag där Henrik V vann en berömd seger tack vare sina bågskyttar.

Pjäsen och talet skrevs nära 200 år efter de verkliga händelserna men även om talet är påhittat är det likafullt ett retoriskt mästerstycke som inspirerat både verkligheten (bland annat inför D-dagen) och senare gestaltningar av Shakespeares drama.

Tag dig gärna tid att lyssna på länken ovan eller läs det.

När det kommer till politiska tal är ett framgångsrecept att försöka gissa publikens åsikter och sedan återge dem på ett allmängiltigt sätt i anförandet.

Systemet håller på att kollapsa, vi måste ha ordning och reda i invandrarfrågan, vi måste göra det här landet stort igen, jag lovar att skaffa nya jobb.  

Måhända har någon sett den förre statsministern Fredrik Reinfeldt intervjua internationella kändisar? Jag tittade på programmet när han intervjuade den förre danske kollegan Anders Fogh Rasmussen.

Det här är inte bra, tänkte jag, när jag såg programmet, det här kommer att användas i SD-retoriken. Eller kanske vänsterretoriken. Varför gör han så här, Reinfeldt?

Intervjun kom mycket att handla om hur danskarna och svenskarna hanterat SD och den danska motsvarigheten Dansk Folkeparti. Se intervjun här. 

Rasmussens argument går i stort ut på att man i en demokrati inte kan utesluta någon, att folk i gemen inte accepterar en sådan sak. Danmark har heller inte haft Sveriges typ av problem, säger han och fortsätter med att hävda att vi svenskar är mer politiskt korrekta och tillknäppta.

Sverige är genom vår invandringspolitik och hantering av SD ett avskräckande exempel i Rasmussens ögon.

Tja, det ju ett sätt att se det.

Rasmussen utnyttjar skickligt det faktum att Reinfeldt i det här läget samtidigt är den intervjuande journalisten och före detta statsminister och därmed ansvarig för den politik Rasmussen kritiserar – Reinfeldt kan inte blanda journalistrollen med att försvara sin förda politik.

Han blir passiv.

Man måste se sådana här saker ur ett mycket längre perspektiv än vad samtalet i intervjun medger. Som i exemplet med att nationalismen föddes under 1800-talet. En historisk analys av det slaget bygger på händelser under ett helt århundrade.

Sett ur ett historiskt skandinaviskt 100-årigt perspektiv där en liberal och progressiv lagstiftning för utsatta grupper varit normen är det istället Danmark och Norge som sticker ut som annorlunda eller med Rasmussens ord: avskräckande.

Jag vet heller inte om jag riktigt håller med Rasmussens påstående att Danmark har – och har haft – så mycket mindre problem med integration och flyktingar än Sverige, men det är ju ganska lätt att kontrollera.

Reinfeldt själv borde ju veta. Varför argumenterade han inte mot? En sak han faktiskt försökte säga var att det är skillnad på Dansk Folkeparti och SD i det att den svenska varianten har sitt ursprung i ren och skär, förlåt brun, nazism.

Alltså, som jag brukar säga, man får ju en massa på köpet om man köper SD:s retorik. Som normalisering av rasism.

De nuvarande händelserna i Sverige och världen kan hursomhelst bättre analyseras ur ett 50- eller 100-årigt perspektiv än vad två före detta (men tämligen samtida) statsministrar klarar på tre kvart.

Livet är som en kaffebörna i en kaffekvarn, antar jag. Eller för att damma av det gamla skämtet: vad heter SD:s kvinnoförbund: bruna bönor.

Kanske är en annan framtid möjlig?

Kanske visar framtidens historiska backspegel Sverige som en framgångssaga? Kanske kan vi som tror att en annan väg framåt är möjlig, vi som tror på en annan sorts nationalism än den gängse och vi som på olika sätt tror på och kämpar för andra teman än rasism, sexism, hat eller våld, låta oss inspireras av Shakespeare?

Särskilt de sista raderna i talet ger iallafall mig inspiration. Saint Crispins day kan med fördel bytas ut mot kampen för humanism, demokrati och mänskliga rättigheter.

But we in it shall be remembered-
We few, we happy few, we band of brothers;
For he today that sheds his blood with me
Shall be my brother; be he ne’er so vile,
This day shall gentle his condition;
And gentlemen in England now a bed
Shall think themselves accurs’d they were not here,
And hold their manhoods cheap whiles any speaks
That fought with us upon Saint Crispin’s day.

 

den gemensamma nämnaren

När jag är ledig ägnar jag mer tid till eftertanke. Då brukar jag gå igenom mina anteckningar. Där kan det exempelvis stå: varför gillar jag inte dryga män? Jag är ju själv en!?

Det låter ju lite pretentiöst, det medges, men det jag menar är att jag genom åren tagit för vana att skriva upp saker jag inte omedelbart, där och då, kan svaret på. När jag senare har lite mer tid tittar jag igenom listan – det är om inte annat rätt kul – även om jag ändå inte efter en inte så föraktlig stunds eftertanke eller googlande finner svaret på gåtan.

Det var ofta oroligt, ibland rådde till och med fullt inbördeskrig, mellan stadsstaterna i det antika Grekland. En i dagens allmänna medvetande mindre känd (än Aten och Sparta) stadsstat var Thebe.

Thebe ville inte böja sig för Alexander och staden blev i princip totalförstörd som avskräckande exempel och androm till varnagel. Eller för att uttrycka sig lite nutida fast med en samtida tankegång: Dont fuck with Alexander.

Det som i höstas hastigt flimrade förbi mitt medvetande var en företeelse inom den stora militära reform som ledningen i Thebe lät genomföra 386 f.kr. Som en väsentlig del av krigsmakten skapades nämligen en elitstyrka bestående av 300 bögar.

Eller mer precist: 150 manliga homosexuella par att ingå i en enhet kallad Den heliga skaran och ledd av en viss Pelopidas.

Innan de fördomsfulla tankarna hos en potent(iell) läsare rullar iväg allt för långt vill jag säga att jag ser tanken på en homosexuell elitstyrka som intressant. Alla som har en relation till krigsmakt (läs: gjort lumpen) är troligen bekant med begreppet ”stridspar”.

Jag var själv beredd att gå rätt långt i försvaret av min partner, min comrade i arms. Osunt långt känns det som, nu så här 25 år senare.

Förutom överlägsen träning inom taktik, teknik och exklusiv utrustning hade soldaterna i Den Heliga Skaran en erotisk relation till varandra vilket gjorde att de var beredda att gå mycket långt för att undsätta sin (sin har här en dubbelbottnad betydelse) kamrat.

Det jag nu, när jag sitter och surfar planlöst, skulle vilja komma över är mer information om denna skara. Och jag kan heller inte bortse från tanken på vilken psykologisk effekt en dylik formation idag skulle inge en homofobisk motståndare.

För egen del tror jag att det var en bra sak att vara medlem i skaran givet hur det antika samhällslivet i övrigt såg ut – det var om inte annat säkerligen ett bra sätt att slippa alla dryga karlar.

Och så ett jämfotahopp till den berömda slutscenen i Casablanca. Ser hon ledsen eller glad ut, Ingrid? Casablanca är stor filmkonst och det är egentligen en film om känslor.

Man kan ha invändningar mot filmen utifrån ett genusperspektiv eller kanske lära sig något om könsroller när man ser den. Men den stora frågan, alltså huruvida hon är ledsen eller glad där i slutet, ja, det är väl upp till betraktaren att svara på antar jag.

För egen del tror jag hon är glad att slippa hela skiten – för när hon väl kliver ombord på planet slipper hon ju alla dryga karlar…i Casablanca.

Slutwalk är en internationell reaktion sedan 2011 mot påståendet från en (kanadensisk) polis att kvinnor bör undvika att klä sig som slampor om de i sin tur vill undvika att bli våldtagna.

Deltagarna i Slutwalk klär sig helt enkelt som hur en förmodad slampa ser ut och manifesterar sig därefter genom en marsch eller parad. Företeelsen förekommer i många städer runt om i världen.

Skulle jag kunna tänka mig att delta? Absolut. Om inte annat för att reta alla dryga karlar – för kvinnor i allmänhet tror jag inte skulle bry sig lika mycket.

Okej, det är väl egentligen inget generellt fel på dryga karlar. Förutom att de är dryga, alltså. När jag säger detta menar jag inte att jag själv är så mycket bättre. Det är ett overdersägeligt faktum att jag är att betrakta som osedvanligt dryg, emellanåt.

Det som skiljer mig, och många andra män, från dryga karlar är att jag är villig att erkänna min dryghet. Samt det faktum att jag har mindre problem med en armé bestående av homosexuella soldater än en där normen är väldigt heterosexuell.

Samt, gissar jag, att jag till skillnad från många andra dryga karlar tycker Ingrid ska ta flyget till Långtbortistan fort som ögat och, avslutningsvis att jag inser att mäns våld mot kvinnor är ett normativt manligt problem.

En dryg karl behöver inte vara en misshandlande man. Men en dryg karl fastnar nästan uteslutande i frasen inte alla män. Det är inte svårt att säga, inse eller erkänna: grabbar – vi har ett kollektivt problem. Vi är som kollektiv rätt dryga. Och definitivt farliga.

Ska vi andra försöka göra något åt det?

Javisst. Låt oss göra en insats för mänskligheten.

Thorbjörn

I sensomras besökte jag Härnösand för första gången i mitt liv. Som av en slump var det samma helg som Thorbjörn Fälldin begravdes. Jag besökte givetvis inte begravningen, nej, min anledning till besöket var både mer illustert och glatt än en begarvning.

Samtidigt kändes det som en sorts cirkel slöts.

Thorbjörn var den politiske ledaren i hemmet under uppväxten. Han var Sveriges statsminister 1976-78, 1979-82 och Centerns partiledare 1971-85.

Ett annat sätt att beskriva honom är som den förste statsministern i en borgerlig majoritetsregering i Sverige sedan demokratins genombrott. Han var den som gick i bräschen för ett alternativ till det som efter 44 år verkade som ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav.

Jag tror förövrigt att Socialdemokraterna har världsrekord i regeringsinnehav i en demokratisk stat och att Tage Erlander den statminister som suttit längst – i världen.

Allt detta fick ett slut genom Thorbjörn. Med honom nådde Centern också sina främsta valframgångar någonsin med drygt 25% av väljarnas röster.

1970- och (halva) 1980-talen präglades av duellerna mellan Thorbjörn och Palme. Två folkrörelsers statsministerkandidater. Inga andra politiska ledare kom i närheten av dessa två.

Vem, ur det breda folklagret, minns idag Ahlmark, Ullsten, Boman, Hermansson eller Werner i någon större utsträckning?

Författaren Henrik Berggren har i sin biografi om Palme beskrivit hur denne underskattade Thorbjörn som utnyttjade detta och gjorde sig ännu sävligare än han redan var för att i debatterna stressa den rappe Palme. Thorbjörn var inte dum – tvärt om var han väldigt intelligent.

Och en fenomenal valspurtare. Särskilt minnesvärda är duellerna mellan Palme och Thorbjörn i Scandinavium 1976 (här hittar en intresserad den i sin helhet) och i Kalmar 1982 (här).

Thorbjörn vann båda och är den ende som besegrat Palme i val. I valet 1982 tog Palme dock revanch.

Två minnesvärda citat kan jag själv kan minnas. Ett i samband med ubåtskränkningen 1981 när Thorbjörn på en fråga från försvarsledningen kort och gott svarade håll gränsen (en sentida kommentar till den dramatiska händelsen hittas här)

Rätt tufft sagt i ett läge när en av världens två supermakter knackade på lilla Sveriges dörr.

Ett annat minnsvärt citat är det som föregik hans avgång som statsminister där han menade att ingen statsrådspost var så värdefull att den var värd att dagtinga med sitt samvete för.

Det slutande inte bra – han blev i praktiken avsatt (som partiledare, inte som statsminister). Satt han för länge? Tappade han kanske kontatkten med gräsrötterna och verkligheten ute i partiet? Insåg han inte att partiet, trots de exempellösa framgångarna, till slut ville ha förnyelse?

Jag vet inte.

Det jag däremot kan säga är att han 1985 inte fick förnyat mandat av valberedningen i valet av partiledare och slutade som partiledare och strax därefter som riksdagsledamot i bitterhet.

Det dröjde till slutet av hans levnad innan till slut han försonades med centerrörelsen.

En mer ingående analys över hans betydelse för Sverige i ett längre persspektiv vågar jag mig inte heller på. Han bildade regering under den stora oljekrisen och så vitt jag förstår fortsatte han i stora drag föra socialdemokratins politik men med vissa viktiga skillnader.

Det var främst i kärnkraftfrågan han stack ut och däri ligger enligt min uppfattning mycket av C:s gröna legitimitet idag.

Den största betydelsen var kanske symbolisk. För efter den historiska valsegern 1976 fick Sverige ett exempel i praktiken på att det faktiskt gick att ha en annan regering än en socialdemokratisk. Tanken på politisk mångfalld slog rot ordentligt.

Han var också tidig med att lyfta fram kvinnor i politiken, jag tänker främst på Karin Söder, vilket kan vara en av anledningarna till att Centern som enda parti (?) i Sverige har haft flera kvinnliga partiledare.

Närhetsprincipen och landsbygdsperspektiven var självklart också centrala ideologiska teman och är principer som överlevt in i dagens centerpartistiska politik.

Kanske är det en blandning av nostaligi, grön, landbygdsnära och liberal ideololgi som gör att jag tämligen omgående kände mig rätt hemma i Centerpartiet. Hur det än är med den saken minns jag honom som en hederlig politiker för vilken ett handslag och en principiell hållning betydde något.

Vila i frid, Thorbjörn.

 

 

Relaterade blogginlägg:

U 137

Astrid och Pomperipossa

Det 7:e inseglet 2

Jag har inte riktigt släppt temat Det sjunde inseglet.

Filmen berättar om en riddare på medeltiden som kommer hem efter flera års korståg ute i världen. Han möter sitt hemland härjat av pesten och börjar vackla i sin religiösa övertygelse: kan det verkligen finnas en gud när världen är så ond? Och om det finns någon gud – varför ingriper hen inte?

Frågor kring tro och tvivel är viktiga för alla oavsett om man är religiös eller inte. De stora livsfrågorna drabbar förr eller senare varje människa: varför finns vi? Var kommer vi ifrån? Hur började allt?

I Sverige fick filmen ett lite tveksamt mottagande efter premiären 1957 men utomlands blev man mer förtjust. Det sjunde inseglet innebar Bergmans slutgiltiga internationella genombrott efter priset han fick i Cannes 1956 för min personliga favorit Sommarnattens leende.

Det sjunde inseglet är en stark bidragande orsak till Bergmans berömmelse och denna berömmelse vilar på att han återkommande behandlat frågor som traditionellt hör till filosofins och religionens områden.

Det sjunde inseglet har förövrigt en speciell ställning I USA där någon har räknat ut att den fram till dags dato visats i genomsnitt tre gånger per dag på någon high school eller universitet.

Jag visar (eventuellt) film(en) i kursen Kulturhistoria.

Filmen har haft stort inflytande på filmkonsten vilket kan tyckas märkligt med tanke på att den var en lågbudgetfilm som producerades extremt billigt och snabbt även med dåtida mått mätt: den kostade omkring 700.000 kr och hade en inspelningstid på 35 dagar. Under sådana omständigheter gavs det inte tid för några omtagningar.

Man kan enligt Bergman själv se solreflexerna glimta till i fönstren på de nybyggda höghusen i Solna bakom den ”storskog” som egentligen bara bestod av en träddunge. Och tittar man extra noga så stämmer inte antalet karaktärer i den berömda slutbilden där huvudpersonerna dansar en ringdans i Dödens släptåg.

Detta lär berott på en snabbt påkommen bergmansk improvisation: plötsligt var himlen perfekt för tagning men då hade en del skådespelare redan hunnit åka hem varför några från inspelningsteamet som råkade vara kvar fick hoppa in.

Handlingen börjar på en strand på Sveriges sydkust någon gång på 1300-talet. Två män som sovit på den steniga stranden vaknar upp till gråmulen morgon. Det är riddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns. De har nyligen anlänt från det heliga landet och får snart reda på att pesten härjar i hemlandet.

Döden, klassiskt gestaltad av Bengt Ekerot, kommer också till riddaren.

Riddaren lyckas förhandla sig till en respit: han utmanar Döden på schack. Så länge han lyckas hålla spelet igång får han leva. Den tid han har kvar använder riddaren till att försöka få svar på vissa frågor som han grubblar över: Guds vara eller inte vara, ondskans och lidandets roll i världen.

 

 

Filmen ifrågasätter existensen av en gud, eller, om nu gud finns, hens godhet. Riddaren nöjer sig inte med någon okritisk tro, som han själv säger: ”jag vill ha vetskap!”

Filmen är gjord för en tolkning på ett symboliskt plan.  Riddare Antonius Block är knappast en realistiskt skildrad medeltidsmänniska. I verkligheten skulle en sådan ha funnit sig i tillvarons jävlighet – tanken på en allsmäktig Gud kunde inte ifrågasättas.

Gud och djävulen var högst verkliga saker för medeltidsmänniskan.

Om en Antonius Block kommit på sig själv med att tvivla på Gud skulle han som en trovärdig medeltida människa inte ha klandrat Gud – utan sig själv. Med andra ord är han en modern person som hamnat i fel århundrade.

Kanske är det därför som det är tämligen lätt att identifiera sig med honom för oss som ser filmen idag. Det är därför jag tycker den kan vara intressant att se för en modern ung publik – det är inte det historiska sammanhanget som är det viktiga. Frågeställningen är istället denna:

Går det att dra en parallell till idag där unga människor radikaliseras och åker för att slåss för IS eller i religionens namn genomföra terrordåd? Och de som återvänder efter att krigat för IS hur kan man se på dem som Antonius Block?

Svårt kanske. Men problemet vi har idag är att så många tror sig funnit svaret, alltså med riddaren Antonius Blocks ord, funnit vetskap. Den vidare frågan är då vad hen gör med denna vetskap.

Det finns nämligen inte en allmän sanning och det är skolans viktigaste uppgift att förmedla detta.

Att tvivla eller känna sig utanför ett visst samhälle är inte särskilt svårt. Diskussionen blev bra. Och att hitta metaforer till digerdöden, alltså en inbillad eller verklig undergångskänsla, är inte heller så svårt i vår dystra värld. För Bergman var det kalla kriget och hotet om Bomben.

Ska vi avslutningsvis koppa ihop filmen med andra filmer? Kan Block i själva verket vara Jesus? Han räddar ju Nils Poppe med familj genom sitt eget offer. I så fall tänler jag på Matrix.

Annars, om vi ska säga något om döden,  så kanske romanen  Boktjuven kan nämnas som ju också är berättad ur Dödens perspektiv.

Kanske ska eleverna (eventuellt) få se Fanny och Alexander också som en sorts symbolisk början och slut på kursen illustrerat genom Bergmans första och sista filmer. Vem vet?

Relaterade blogginlägg:

Inspiration

Albert Pierrepoint

En person som fascinerar mig är Albert Pierrepoint (1905-1992), en brittisk skarprättare. Eller hangman som slangen löd i ett uttryck som aldrig användes av de som själva ägnade sig åt denna syssla.

Inte så att mitt intresse är av den morbida arten, nej, jag intresserar mig ofta för människor som genomför handlingar vi andra normalt sett inte gör.

Jag har stött på Pierrepoint när jag studerat rättegångarna efter andra världskriget. Ett av hans mer kända uppdrag var nämligen att hänga de elva nazistiska krigsförbrytare som dömdes till döden vid Belsenrättegången 1945.

Bland de avrättade återfanns namnkunniga krigsförbrytare som Josef Kramer, Fritz Klein och Irma Grese. Han avrättade även den för högförräderi dömde William Joyce. Andra uppmärksammande avrättningar var den av mördaren James Inglis 1951 samt Ruth Ellis 1955, förövrigt den sista kvinnan som avrättades i Storbritannien.

År 2005 hade filmen Pierrepoint premiär. Den skulle jag vilja se – obegripligt att den inte visats i Sverige.

Pierrepoint var lättsam och med musikintresse men samtidigt den person som i västvärlden som genomfört flest avrättningar. Siffrorna är lite osäkra men det handlar om minst 435 personer som han hängde mellan åren 1934-56.

Som så ofta ärvdes sysslan inom familjen.

Både Alberts far Harry och hans farbror Tom blev skarprättare i början av 1900-talet – alltså under en tid när ungefär en person i månaden avrättades i Storbritannien. Antalet dödsdomar var betydligt högre än så men man benådade också ett stort antal människor.

Albert var 27 år gammal när han blir bödel och får i början assistera farbrodern.

Avrättningarna ägde alltid rum på morgonen. Kvällen innan provhängde man med sandsäckar och gjorde noggranna beräkningar så att inget skulle gå snett. Det var liksom inte läge att slarva – en misslyckad hängning var något förfärligt för alla inblandade.

Och alla tre herrarna Pierrepoint var första klassens yrkesmän, stolta över sin yrkesskicklighet. Diskretionen såg de som en hederssak, Albert såg en ära i att arbeta snabbt och ge sina klienter ett så smärtfritt och värdigt slut som möjligt.

Han var deras bödel, inte deras domare, och när han i sina memoarer beskrev sin syssla gjorde han det som sitt jordiska kall, alltså i närmast i religiösa termer. Den roll han gav sig själv skilde sig inte mycket från fängelseprästens.

Av de dokumenterade 435 människor som Albert Pierrepoint kom att hänga var drygt 200 nazistiska krigsförbrytare. Under en och samma dag hängde han 17 stycken fram till lunch.

Och det, givet förutsättningarna och metod, är ett rätt svårslaget rekord rent statistiskt. Moraliskt är det naturligtvis en helt annan fråga. Hur hanterar en man som med egna händer dödat över 400 människor sitt samvete?

Pierrepoint var till hälften en helt vanlig man, en handelsman som dag efter dag skötte sitt arbete och körde ut sina varor. Han drev senare tillsammans med sin fru en pub (ironiskt nog kallad Help the Poor Struggler) och serverade öl och pratade med gästerna som vilken pubvärd som helst.

Han var sällskaplig och omtyckt, och ibland när han var på det humöret, sjöng han i kör eller klassiska slagdängor tillsammans med stamgästerna på puben vid pianot.

Den andra hälften av honom är under en följd av år Storbritanniens mest anlitade bödel, högt uppskattad av myndigheterna för sin effektivitet.

Här kan man faktiskt dra en parallell till Adolf Eichmann – se nedan.

Pierrepoint var i mångt och mycket en ordinär människa som inte reflekterade över huruvida det är fel döda en människa i statens namn. Men han är heller inget monster eller psykopat för även om han var stolt över att vara duktig på sitt arbete så gillade han det inte.

Han avskydde att prata om det, skröt aldrig om händelser under avrättningarna, undvek reportrar som ville fråga om (framförallt) krigsavrättningarna och hemlighöll länge för sin fru sitt andra yrke.

Det var först när han åkte till Tyskland för att avrätta nazister som  han berättade för henne men i övrigt diskuterades aldrig hans arbete hemma. Han dedikerade sina memoarer till sin hustru: To Anne my wife who, in 40 years never asked a question… with grateful thanks for her loyalty and discretion.

Ett annat intressant citat ur memoarerna är: A condemned prisoner is entrusted to me, after decisions have been made which I cannot alter. He is a man, she is a woman who, the church says, still merits some mercy. The supreme mercy I can extend to them is to give them and sustain in them their dignity in dying and in death. The gentleness must remain.

Det spelade för Pierrepoint ingen roll vad fångarna gjort sig skyldiga till, han ville bara veta hur långa de var, hur gamla de var, deras yrkesbakgrund och hur mycket de vägde – allt för att kunna utföra avrättningarna så snabbt och smärtfritt som möjligt.

Vederbörande har efter genomförd avrättning betalat det ultimata priset för sina gärningar och är efter döden att betrakta som en ren och oskyldig kropp.  Det låter nästan som om han såg sig som en sorts präst – ingen fick tala nedsättande om kropparna, eller behandla dem respektlöst efter avrättningen.

Ett annat talande citat ur memoarerna:  I received, after the execution, the body of the hanged man with the same reverence I would receive the broken body of Christ. 

Albert Pierrepoint talade aldrig om personlig ånger eller samvetskval över sitt jobb, inte ens i de fall där han hängt oskyldiga människor (exempelvis Timothy Evanseller dömdes felaktigt för mordet på sin dotter till döden och straffet hann verkställas) eller där rättegångarna innehållit tveksamheter. Det fanns åtminstone två sådana fall.

Inte heller blev han, vilket ibland påståtts, motståndare till dödsstraffet sedan han begärt avsked 1956. Anledningen till sitt plötsliga avsked var att efter att en dömd i sista stund fått benådning vägrade fängelset betala Pierrepoints reseutlägg. Hans sårade stolthet, inte pengarna, fick honom att säga upp sig vid 51 års ålder.

Däremot slog han i sina memoarer fast att dödsstraffet inte hade någon som helst avskräckande effekt. Det kunde bara vara ett redskap för samhällets hämnd:

All the men and women whom I have faced at that final moment convince me that in what I have done I have not prevented a single murder. And if death does not work to deter one person, it shuld not be held to deter any. (…) The fruit of my experience has this bitter aftertaste: (…) Capital punishment, in my view, achieved nothing except revenge. 

Ibland under sin karriär reagerade han på bristen på kistor och risken att någon av de avrättade inte skulle få en anständig begravning. Hans humanistiska respekt för de dömda blir måhända ett skyddande skal mot det han själv gör sig skyldig till.

Och han återkommer till det religiösa perspektivet: that I was chosen by a higher power for the task which I took up, that I was put on this earth especially to do it.

Inget talar alltså för att Pierrepoint kände ånger över sina gärningar eller för den effektivitet och stolthet han tog i sitt jobb. Han var, som tidigare nämnts, ointresserad av vad offren gjort eller huruvida någon kunde vara oskyldig.

Hans järnmask verkar inte ens rubbats när han avrättade en person han personligen kände, en stamgäst på puben vilken han till och med sjungit sånger tillsammans med. Dock ansträngde han sig som vanligt för att göra personens sista minuter så värdiga som möjligt.

Andra kan ha gjort fel, resonerade Pierrepoint, mördat eller begått andra brott och de som hade att döma personen kan också begått misstag – men inget av detta är Pierrepoints problem, som han såg det.

Den tappraste av alla som stod inför galgen var enligt Pierrepoint Ruth Ellis. Aldrig hade han sett en tapprare människa.

Efter sitt plötsliga avsked tillbringade han sina återstående 36 år i stillhet i Southport, där han löptränade och arbetade på pubar tills han gick ur tiden 1992 87 år gammal.

Albert Pierrepoint var för visso en välkänd men inte den sista engelske skarprättaren. När han slutade 1956 genomfördes ytterligare 37 avrättningar innan dödsstraffet slutligen avskaffades (i fredstid) 1964 (och i krigstid 1998).

De sista två avrättningarna genomfördes exakt samtidigt på två olika platser så att ingen enskild skarprättare skulle kunna hävda att han genomförde Storbritanniens sista avrättning.

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges siste skarprättare, Anders Gustav Dahlman, under sin karriär genomförde fem avrättningar där den sista, på en viss Anders Ander, genomfördes 1910.

 

Vi avskaffade dödsstraffet i fredstid 1921 och i krigstid 1973.

Relaterade blogginlägg:

Paul Tibbets, piloten som flög planer som släppte atombomben över Hiroshima

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul

Adolf Eichmann – den banala ondskan

Källor:

The Gardian 31/3 2006 – artikel om Pierrepoint

SVT.se

Wikipedia

Pierrepoint: Executioner Pierrepoint: An Autobiography 2005

Filmer:

Den ovan nämnde om Pierrepoint

Skånska mord: Yngsjömordet

Albert Pierrepoint (Källa: Telegraph)

Per Kedland

De senaste dagarna har varit rätt kaotiska med anledning av min artikel i SvD. Men låt oss ta det från början.

Gymnasieläraren Per Kedland skrev en uppmärksammad artikel. Jag reagerade på den och skrev ett svar. Även om Kedlands artikel delats massor med gånger, över 47 000 delningar, så blev det ett ståhej över min med.

Jag är mest glad och stolt att nått rikspressen – det hör ju inte till vanligheterna.

I skrivande stund har min artikel passerat 5000 delningar vilket medfört massor av kommentarer, mail och meddelanden. Många, många kollegor därute delar inte Kedlands bild av skolan, vad det verkar.

SvT hörde av sig och ville ha debatt mellan mig och honom i 21-sändningen på torsdag för att plötsligt ändra sig – de hade tydligen hittat en mer kritisk, (snyggare? yngre? gå-genom-rutan-typ?) och antagligen bättre kandidat.

Så min debut i TV låter ännu vänta på sig.

Det ska sägas på en gång: jag respekterar Per Kedland. På riktigt. En uppenbart skicklig, framgångsrik och uppskattad kollega som hållit på i 30 år är värd all respekt. Hatten av, Per!

Vidare vill jag säga att hot våld och trakasserier faller utanför mitt debattsvar – det är förkastligt i varje form och ska givetvis beivras var det än förekommer.

Det enda jag säger är att jag inte känner igen mig i hur han beskriver min arbetsplats. Kedland borde kanske istället försöka uttala sig i sin egen kontext, om verkligheten på den skola där han varit verksam, istället för att komma med en allmän dystopi om moraset i samhället och skolan generellt.

Falu gymnasium ryms iallafall inte Kedlans värld. Kom till Falun Per! Här finns skickliga kollegor och härliga elever. Självfallet finns också här problem och utmaningar – men kanske inte av den typ eller den omfattning du beskriver.

Gillar du dessutom backhoppning så är möjligheterna oändliga!

Skämt åsido: varför skriva och söka uppmärksamhet för en så ensidig och negativ bild av skolan? Räcker det inte med att bara säga upp sig? Enligt intervjun i Studio Ett är han ju nöjd med sitt nya liv som möbelsnickare. Varför sabla ner det som är viktigt och ofta väl fungerande för oss andra?

Det är andra delen av min kritik: det är i debatten en så ensidigt dyster bild som målas upp av skolan i Sverige så nu får det räcka. Jag säger stopp. Det är mitt jobb ni talar om, så jag har rätt att uttala mig.

För att vara lite barnslig: sluta prata om låg nivå, Per. Där jag jobbar är det hög nivå.

Dessa ting hade jag nog frågat honom om jag fått komma till Aktuellt.

Jag påstår att Kedlands kritik är generationsbetingad och i någon form förekommer i varje generation. Har jag belägg? Tja, varför inte pröva att se saken ur ett elevperspektiv: Jan Morawski är en SO-didaktiker vid lärarutbildningen vid Högskolan Dalarna som disputerade 2010 om lärares frihet jämfört med kontroll i olika läroplanskontruktioner.

I början av 1970-talet diskuterades disciplinproblemen (detta var kanske en tidstypisk term på den tiden men knappast helt tidsenlig idag) i skolan flitigt. Elever skolkade, saboterade undervisningen och lärde sig inget.

En 14-årig flicka skev så här:

Skolan är ett jävla helvetejävel. Jag hatar skolan så jag skakar ända in i märgen. Jag skulle kunna spränga jävulskapet i luften. Jag hatar skolan. Jag hatar skolans så mycket så jag nästan hackar tänder. Jävla skolaskit. Det är så äckligt så nästa gång kräks jag på matteboken. Det är så avskyvärt så jag bara vill skrika. Jag kommer att bli sinnessjuk om jag måste gå i den där jävla avskyvärda äckliga snuskiga lådan. Jag hatar den. Men hur högt jag än skriker så hjälper det inte. Dom bara burar in en som en fågel i bur. Enda sättet att bli fri är att dö.

Citatet är från Pockettidningen R, 1972: s. 11 och återfinns i Janne Morawskis avhandling.

Och samhället förfasades. Inget nytt under solen.

Jag hörde Kedland avfärda mig och andra som kritiserat hans artikel som försvarare av flumskolan. 99 % håller med honom, säger han, och dessa är uppgivna, arga, missnöjda och orkar inte längre. 1 % håller alltså inte med honom och ingår därmed inte i beskrivningen ovan.

Jag antar att den grundläggande frågan blir: Vilken lärare föredrar du för dig själv eller dina barn: någon som återfinns bland de 99 eller bland den ensamma procenten?

Nog är det lite intressant – detta är andra gången SvT ringer och vill att jag ska medverka för att sedan plötsligt ändra sig. Förra gången rörde det en tårta, denna gång detta ämne.

Det allt bra tur att du finns, bloggen. Du, mitt alter ego, min clownfisk i svarta havet, min psykoterapeut och kajplats i etern. Inte skulle jag överge dig för en tv-studio i Göteborg.

Inte då.

Till sist: Tack för alla intressanta kommentarer, uppmuntrande tillrop, ytterligare perspektiv och delningar av min artikel!

Jag älskar debatt, plain and simple.

Relaterade blogginlägg:

Tårta 2.0

 

John Profumo

John Profumo började sin politiska bana i England mitt under brinnande världskrig men blev mer känd när han som försvarsminister (tory) i början på 1960-talet blev föremål för en stor affär.

Han hade inlett kärleksrelation med toplessdansös, och möjligen också lyxprostituerad, vid namn Christine Keeler. Problemet var att Keeler samtidigt hade ett intimt förhållande med Sovjetunionens marinattaché, Jevgeni Ivanov.

Det var väl så där harlvbra, givet detta var mitt under brinnande (!) kalla kriget.

Affären fick stor medial uppmärksamhet 1963 när det visade sig att Profumo ljugit inför det brittiska underhuset då han förnekade att det skulle ha förekommit något ”oanständigt” mellan honom och Christine Keeler.

Profumo tvingades avgå som försvarsminister och hela affären ledde till att hela regeringen senare föll. Men huvudpersonen vidhöll hela tiden att han aldrig under sina möten med Keeler avslöjat något som kunde innebära en säkerhetsrisk för Storbritannien.

Jevgeni Ivanov kallades tillbaka till Sovjetunionen där han, enligt vad den övergripande och lättillgängliga historieskrivningen erfar, möttes av tystnad från myndigheterna och skilsmässa från sin fru.

Han fortsatte sin marina karriär för GRU, belönades senare med Leninorden för sina insatser i statens tjänst, och till sist dog ensam i sin lägenhet i Moskva 1994. Kanske var han lycklig, kanske inte.

 

Jevgeni Ivanov

 

Christine Keeler arresterades anklagad för mened i en rättegång som hade anknytning till Profumoaffären.

Denna rättegång gällde hennes före detta älskare, en man från Jamaica, samt hennes sambo Stephen Ward. Den senare anklagades för att ha tjänat pengar på Keelers prostitution. Ward begick självmord under rättegångens sista dag.

Keeler satt i fängelse i nio månader. Hon är sedan dess bosatt i London och säger sig fortfarande inte riktigt förstå vad som hände. Lyckligt ovetande, måhända.

 

Christine Keeler

 

John Profumo ägnade sig sedermera åt välgörenhetsarbete i London-stadsdelen East End och var rätt framgångsrik. Han fick efter ett tag motta orden Commander of the British Empire för sina insatser för samhällets olycksbarn av självaste drottningen. Han bjöds även in av Margaret Thatcher att fira hennes 70-årsdag.

Profumo gick ur tiden 2006. Kanske uppfylld av den inre känsla av tillfredsställelse som goda gärningar ger upphovspersonen. Han slapp skilsmässa, iallafall, så i det avseendet var han väl lycklig kanske.

 

John Profumo

 

Händelserna blev till film 1989 med rätt namnkunniga skådespelare som John Hurt, Bridget Fonda, Britt Ekland och Ian McKellen. Där gjorde mitt gamla popband Pet Shop Boys ledmotivet, minsann.

 

Jag och familjen åker till England, London och Hastings, på söndag. Hem reser vi på samma dag som folkomröstningen. Jag reser till ett EU land men hem…? Hur påverkar detta saker som taxfree, pass och sånt?

Affär som affär, som det heter.

Lycklig är jag – för nu blir det semester.

Källor:

Wikipedia (engelskspråkiga)

Youtube

Liljegren, Winston Churchill del 2