Albert Pierrepoint

En person som fascinerar mig är Albert Pierrepoint (1905-1992), en brittisk skarprättare. Eller hangman som slangen löd i ett uttryck som aldrig användes av de som själva ägnade sig åt denna syssla.

Inte så att mitt intresse är av den morbida arten, nej, jag intresserar mig ofta för människor som genomför handlingar vi andra normalt sett inte gör.

Jag har stött på Pierrepoint när jag studerat rättegångarna efter andra världskriget. Ett av hans mer kända uppdrag var nämligen att hänga de elva nazistiska krigsförbrytare som dömdes till döden vid Belsenrättegången 1945.

Bland de avrättade återfanns namnkunniga krigsförbrytare som Josef Kramer, Fritz Klein och Irma Grese. Han avrättade även den för högförräderi dömde William Joyce. Andra uppmärksammande avrättningar var den av mördaren James Inglis 1951 samt Ruth Ellis 1955, förövrigt den sista kvinnan som avrättades i Storbritannien.

År 2005 hade filmen Pierrepoint premiär. Den skulle jag vilja se – obegripligt att den inte visats i Sverige.

Pierrepoint var lättsam och med musikintresse men samtidigt den person som i västvärlden som genomfört flest avrättningar. Siffrorna är lite osäkra men det handlar om minst 435 personer som han hängde mellan åren 1934-56.

Som så ofta ärvdes sysslan inom familjen.

Både Alberts far Harry och hans farbror Tom blev skarprättare i början av 1900-talet – alltså under en tid när ungefär en person i månaden avrättades i Storbritannien. Antalet dödsdomar var betydligt högre än så men man benådade också ett stort antal människor.

Albert var 27 år gammal när han blir bödel och får i början assistera farbrodern.

Avrättningarna ägde alltid rum på morgonen. Kvällen innan provhängde man med sandsäckar och gjorde noggranna beräkningar så att inget skulle gå snett. Det var liksom inte läge att slarva – en misslyckad hängning var något förfärligt för alla inblandade.

Och alla tre herrarna Pierrepoint var första klassens yrkesmän, stolta över sin yrkesskicklighet. Diskretionen såg de som en hederssak, Albert såg en ära i att arbeta snabbt och ge sina klienter ett så smärtfritt och värdigt slut som möjligt.

Han var deras bödel, inte deras domare, och när han i sina memoarer beskrev sin syssla gjorde han det som sitt jordiska kall, alltså i närmast i religiösa termer. Den roll han gav sig själv skilde sig inte mycket från fängelseprästens.

Av de dokumenterade 435 människor som Albert Pierrepoint kom att hänga var drygt 200 nazistiska krigsförbrytare. Under en och samma dag hängde han 17 stycken fram till lunch.

Och det, givet förutsättningarna och metod, är ett rätt svårslaget rekord rent statistiskt. Moraliskt är det naturligtvis en helt annan fråga. Hur hanterar en man som med egna händer dödat över 400 människor sitt samvete?

Pierrepoint var till hälften en helt vanlig man, en handelsman som dag efter dag skötte sitt arbete och körde ut sina varor. Han drev senare tillsammans med sin fru en pub (ironiskt nog kallad Help the Poor Struggler) och serverade öl och pratade med gästerna som vilken pubvärd som helst.

Han var sällskaplig och omtyckt, och ibland när han var på det humöret, sjöng han i kör eller klassiska slagdängor tillsammans med stamgästerna på puben vid pianot.

Den andra hälften av honom är under en följd av år Storbritanniens mest anlitade bödel, högt uppskattad av myndigheterna för sin effektivitet.

Här kan man faktiskt dra en parallell till Adolf Eichmann – se nedan.

Pierrepoint var i mångt och mycket en ordinär människa som inte reflekterade över huruvida det är fel döda en människa i statens namn. Men han är heller inget monster eller psykopat för även om han var stolt över att vara duktig på sitt arbete så gillade han det inte.

Han avskydde att prata om det, skröt aldrig om händelser under avrättningarna, undvek reportrar som ville fråga om (framförallt) krigsavrättningarna och hemlighöll länge för sin fru sitt andra yrke.

Det var först när han åkte till Tyskland för att avrätta nazister som  han berättade för henne men i övrigt diskuterades aldrig hans arbete hemma. Han dedikerade sina memoarer till sin hustru: To Anne my wife who, in 40 years never asked a question… with grateful thanks for her loyalty and discretion.

Ett annat intressant citat ur memoarerna är: A condemned prisoner is entrusted to me, after decisions have been made which I cannot alter. He is a man, she is a woman who, the church says, still merits some mercy. The supreme mercy I can extend to them is to give them and sustain in them their dignity in dying and in death. The gentleness must remain.

Det spelade för Pierrepoint ingen roll vad fångarna gjort sig skyldiga till, han ville bara veta hur långa de var, hur gamla de var, deras yrkesbakgrund och hur mycket de vägde – allt för att kunna utföra avrättningarna så snabbt och smärtfritt som möjligt.

Vederbörande har efter genomförd avrättning betalat det ultimata priset för sina gärningar och är efter döden att betrakta som en ren och oskyldig kropp.  Det låter nästan som om han såg sig som en sorts präst – ingen fick tala nedsättande om kropparna, eller behandla dem respektlöst efter avrättningen.

Ett annat talande citat ur memoarerna:  I received, after the execution, the body of the hanged man with the same reverence I would receive the broken body of Christ. 

Albert Pierrepoint talade aldrig om personlig ånger eller samvetskval över sitt jobb, inte ens i de fall där han hängt oskyldiga människor (exempelvis Timothy Evanseller dömdes felaktigt för mordet på sin dotter till döden och straffet hann verkställas) eller där rättegångarna innehållit tveksamheter. Det fanns åtminstone två sådana fall.

Inte heller blev han, vilket ibland påståtts, motståndare till dödsstraffet sedan han begärt avsked 1956. Anledningen till sitt plötsliga avsked var att efter att en dömd i sista stund fått benådning vägrade fängelset betala Pierrepoints reseutlägg. Hans sårade stolthet, inte pengarna, fick honom att säga upp sig vid 51 års ålder.

Däremot slog han i sina memoarer fast att dödsstraffet inte hade någon som helst avskräckande effekt. Det kunde bara vara ett redskap för samhällets hämnd:

All the men and women whom I have faced at that final moment convince me that in what I have done I have not prevented a single murder. And if death does not work to deter one person, it shuld not be held to deter any. (…) The fruit of my experience has this bitter aftertaste: (…) Capital punishment, in my view, achieved nothing except revenge. 

Ibland under sin karriär reagerade han på bristen på kistor och risken att någon av de avrättade inte skulle få en anständig begravning. Hans humanistiska respekt för de dömda blir måhända ett skyddande skal mot det han själv gör sig skyldig till.

Och han återkommer till det religiösa perspektivet: that I was chosen by a higher power for the task which I took up, that I was put on this earth especially to do it.

Inget talar alltså för att Pierrepoint kände ånger över sina gärningar eller för den effektivitet och stolthet han tog i sitt jobb. Han var, som tidigare nämnts, ointresserad av vad offren gjort eller huruvida någon kunde vara oskyldig.

Hans järnmask verkar inte ens rubbats när han avrättade en person han personligen kände, en stamgäst på puben vilken han till och med sjungit sånger tillsammans med. Dock ansträngde han sig som vanligt för att göra personens sista minuter så värdiga som möjligt.

Andra kan ha gjort fel, resonerade Pierrepoint, mördat eller begått andra brott och de som hade att döma personen kan också begått misstag – men inget av detta är Pierrepoints problem, som han såg det.

Den tappraste av alla som stod inför galgen var enligt Pierrepoint Ruth Ellis. Aldrig hade han sett en tapprare människa.

Efter sitt plötsliga avsked tillbringade han sina återstående 36 år i stillhet i Southport, där han löptränade och arbetade på pubar tills han gick ur tiden 1992 87 år gammal.

Albert Pierrepoint var för visso en välkänd men inte den sista engelske skarprättaren. När han slutade 1956 genomfördes ytterligare 37 avrättningar innan dödsstraffet slutligen avskaffades (i fredstid) 1964 (och i krigstid 1998).

De sista två avrättningarna genomfördes exakt samtidigt på två olika platser så att ingen enskild skarprättare skulle kunna hävda att han genomförde Storbritanniens sista avrättning.

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges siste skarprättare, Anders Gustav Dahlman, under sin karriär genomförde fem avrättningar där den sista, på en viss Anders Ander, genomfördes 1910.

 

Vi avskaffade dödsstraffet i fredstid 1921 och i krigstid 1973.

Relaterade blogginlägg:

Paul Tibbets, piloten som flög planer som släppte atombomben över Hiroshima

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul

Adolf Eichmann – den banala ondskan

Källor:

The Gardian 31/3 2006 – artikel om Pierrepoint

SVT.se

Wikipedia

Pierrepoint: Executioner Pierrepoint: An Autobiography 2005

Filmer:

Den ovan nämnde om Pierrepoint

Skånska mord: Yngsjömordet

Albert Pierrepoint (Källa: Telegraph)

Per Kedland

De senaste dagarna har varit rätt kaotiska med anledning av min artikel i SvD. Men låt oss ta det från början.

Gymnasieläraren Per Kedland skrev en uppmärksammad artikel. Jag reagerade på den och skrev ett svar. Även om Kedlands artikel delats massor med gånger, över 47 000 delningar, så blev det ett ståhej över min med.

Jag är mest glad och stolt att nått rikspressen – det hör ju inte till vanligheterna.

I skrivande stund har min artikel passerat 5000 delningar vilket medfört massor av kommentarer, mail och meddelanden. Många, många kollegor därute delar inte Kedlands bild av skolan, vad det verkar.

SvT hörde av sig och ville ha debatt mellan mig och honom i 21-sändningen på torsdag för att plötsligt ändra sig – de hade tydligen hittat en mer kritisk, (snyggare? yngre? gå-genom-rutan-typ?) och antagligen bättre kandidat.

Så min debut i TV låter ännu vänta på sig.

Det ska sägas på en gång: jag respekterar Per Kedland. På riktigt. En uppenbart skicklig, framgångsrik och uppskattad kollega som hållit på i 30 år är värd all respekt. Hatten av, Per!

Vidare vill jag säga att hot våld och trakasserier faller utanför mitt debattsvar – det är förkastligt i varje form och ska givetvis beivras var det än förekommer.

Det enda jag säger är att jag inte känner igen mig i hur han beskriver min arbetsplats. Kedland borde kanske istället försöka uttala sig i sin egen kontext, om verkligheten på den skola där han varit verksam, istället för att komma med en allmän dystopi om moraset i samhället och skolan generellt.

Falu gymnasium ryms iallafall inte Kedlans värld. Kom till Falun Per! Här finns skickliga kollegor och härliga elever. Självfallet finns också här problem och utmaningar – men kanske inte av den typ eller den omfattning du beskriver.

Gillar du dessutom backhoppning så är möjligheterna oändliga!

Skämt åsido: varför skriva och söka uppmärksamhet för en så ensidig och negativ bild av skolan? Räcker det inte med att bara säga upp sig? Enligt intervjun i Studio Ett är han ju nöjd med sitt nya liv som möbelsnickare. Varför sabla ner det som är viktigt och ofta väl fungerande för oss andra?

Det är andra delen av min kritik: det är i debatten en så ensidigt dyster bild som målas upp av skolan i Sverige så nu får det räcka. Jag säger stopp. Det är mitt jobb ni talar om, så jag har rätt att uttala mig.

För att vara lite barnslig: sluta prata om låg nivå, Per. Där jag jobbar är det hög nivå.

Dessa ting hade jag nog frågat honom om jag fått komma till Aktuellt.

Jag påstår att Kedlands kritik är generationsbetingad och i någon form förekommer i varje generation. Har jag belägg? Tja, varför inte pröva att se saken ur ett elevperspektiv: Jan Morawski är en SO-didaktiker vid lärarutbildningen vid Högskolan Dalarna som disputerade 2010 om lärares frihet jämfört med kontroll i olika läroplanskontruktioner.

I början av 1970-talet diskuterades disciplinproblemen (detta var kanske en tidstypisk term på den tiden men knappast helt tidsenlig idag) i skolan flitigt. Elever skolkade, saboterade undervisningen och lärde sig inget.

En 14-årig flicka skev så här:

Skolan är ett jävla helvetejävel. Jag hatar skolan så jag skakar ända in i märgen. Jag skulle kunna spränga jävulskapet i luften. Jag hatar skolan. Jag hatar skolans så mycket så jag nästan hackar tänder. Jävla skolaskit. Det är så äckligt så nästa gång kräks jag på matteboken. Det är så avskyvärt så jag bara vill skrika. Jag kommer att bli sinnessjuk om jag måste gå i den där jävla avskyvärda äckliga snuskiga lådan. Jag hatar den. Men hur högt jag än skriker så hjälper det inte. Dom bara burar in en som en fågel i bur. Enda sättet att bli fri är att dö.

Citatet är från Pockettidningen R, 1972: s. 11 och återfinns i Janne Morawskis avhandling.

Och samhället förfasades. Inget nytt under solen.

Jag hörde Kedland avfärda mig och andra som kritiserat hans artikel som försvarare av flumskolan. 99 % håller med honom, säger han, och dessa är uppgivna, arga, missnöjda och orkar inte längre. 1 % håller alltså inte med honom och ingår därmed inte i beskrivningen ovan.

Jag antar att den grundläggande frågan blir: Vilken lärare föredrar du för dig själv eller dina barn: någon som återfinns bland de 99 eller bland den ensamma procenten?

Nog är det lite intressant – detta är andra gången SvT ringer och vill att jag ska medverka för att sedan plötsligt ändra sig. Förra gången rörde det en tårta, denna gång detta ämne.

Det allt bra tur att du finns, bloggen. Du, mitt alter ego, min clownfisk i svarta havet, min psykoterapeut och kajplats i etern. Inte skulle jag överge dig för en tv-studio i Göteborg.

Inte då.

Till sist: Tack för alla intressanta kommentarer, uppmuntrande tillrop, ytterligare perspektiv och delningar av min artikel!

Jag älskar debatt, plain and simple.

Relaterade blogginlägg:

Tårta 2.0

 

John Profumo

John Profumo började sin politiska bana i England mitt under brinnande världskrig men blev mer känd när han som försvarsminister (tory) i början på 1960-talet blev föremål för en stor affär.

Han hade inlett kärleksrelation med toplessdansös, och möjligen också lyxprostituerad, vid namn Christine Keeler. Problemet var att Keeler samtidigt hade ett intimt förhållande med Sovjetunionens marinattaché, Jevgeni Ivanov.

Det var väl så där harlvbra, givet detta var mitt under brinnande (!) kalla kriget.

Affären fick stor medial uppmärksamhet 1963 när det visade sig att Profumo ljugit inför det brittiska underhuset då han förnekade att det skulle ha förekommit något ”oanständigt” mellan honom och Christine Keeler.

Profumo tvingades avgå som försvarsminister och hela affären ledde till att hela regeringen senare föll. Men huvudpersonen vidhöll hela tiden att han aldrig under sina möten med Keeler avslöjat något som kunde innebära en säkerhetsrisk för Storbritannien.

Jevgeni Ivanov kallades tillbaka till Sovjetunionen där han, enligt vad den övergripande och lättillgängliga historieskrivningen erfar, möttes av tystnad från myndigheterna och skilsmässa från sin fru.

Han fortsatte sin marina karriär för GRU, belönades senare med Leninorden för sina insatser i statens tjänst, och till sist dog ensam i sin lägenhet i Moskva 1994. Kanske var han lycklig, kanske inte.

 

Jevgeni Ivanov

 

Christine Keeler arresterades anklagad för mened i en rättegång som hade anknytning till Profumoaffären.

Denna rättegång gällde hennes före detta älskare, en man från Jamaica, samt hennes sambo Stephen Ward. Den senare anklagades för att ha tjänat pengar på Keelers prostitution. Ward begick självmord under rättegångens sista dag.

Keeler satt i fängelse i nio månader. Hon är sedan dess bosatt i London och säger sig fortfarande inte riktigt förstå vad som hände. Lyckligt ovetande, måhända.

 

Christine Keeler

 

John Profumo ägnade sig sedermera åt välgörenhetsarbete i London-stadsdelen East End och var rätt framgångsrik. Han fick efter ett tag motta orden Commander of the British Empire för sina insatser för samhällets olycksbarn av självaste drottningen. Han bjöds även in av Margaret Thatcher att fira hennes 70-årsdag.

Profumo gick ur tiden 2006. Kanske uppfylld av den inre känsla av tillfredsställelse som goda gärningar ger upphovspersonen. Han slapp skilsmässa, iallafall, så i det avseendet var han väl lycklig kanske.

 

John Profumo

 

Händelserna blev till film 1989 med rätt namnkunniga skådespelare som John Hurt, Bridget Fonda, Britt Ekland och Ian McKellen. Där gjorde mitt gamla popband Pet Shop Boys ledmotivet, minsann.

 

Jag och familjen åker till England, London och Hastings, på söndag. Hem reser vi på samma dag som folkomröstningen. Jag reser till ett EU land men hem…? Hur påverkar detta saker som taxfree, pass och sånt?

Affär som affär, som det heter.

Lycklig är jag – för nu blir det semester.

Källor:

Wikipedia (engelskspråkiga)

Youtube

Liljegren, Winston Churchill del 2

 

 

Random i maj 2016

Nu stundar en tid när barn, elever och personalgrupper på olika sätt och platser avslutningsframträder. Den dumdryge magistern/föräldern kliver gärna fram i dessa sammanhang och gör en iakttagelse.

Det är det här med orden, igen. De betyder nämligen inte samma sak.

Varieté är franska och betyder ungefär blandning. I stort sett avses med termen ett scenframträdande med blandad underhållning.

Det handlar, som jag förstår det, om lösryckta cirkusnummer exempelvis trolleri, knivkastning, jonglering, akrobatik, utbrytarkonst, trolla bort assistenter och såga isär människor (på skoj).

Cirkus utan djur alltså – och därför lättare att genomföra i olika typer lokaler än om en måste släpa med elefanter och lejon. (Elefanten i rummet är förövrigt ett talesätt). Det rör sig om sceniska nummer som staplas på varann utan någon tydlig röd tråd eller sammanhängande historia.

Soaré betonar när på dygnet föreställningen infaller – alltså på kvällen. Det var under senare delen av 1800-talet benämningen användes för, som det hette, musikalisk soaré för offentliga konserter av mindre format. 

Ordet betyder afton och i Frankrike lyder hälsningen god kväll (som är mycket vanligare där än här) bon soirée. Samma princip som ovan gäller förövrigt för matiné men då handlar det om en (bio)föreställning som visas på förmiddagen eller tidig eftermiddag.

Kabaré är, enligt Wikipedia, en underhållningsform som framförallt förekommer på restauranger och nattklubbar. Jag skulle nog lägga till skolor också. Personalkabaréer är väl inte heller helt ovanliga. Jag har själv deltagit i ett flertal.

Innehållet i en kabaré varierar och omfattar allt från sketcher, sång, dans och/eller andra nummer. Äkta europeisk kabaré innehåller dessutom ofta nummer som för etablissemanget är utmanande eller nyskapande – gärna vågade eller burleska nummer.

Revyn härstammar från mitten av 1800-talet och består av sånger, musik, dans, sketcher eller monologer. Satir eller drift i största allmänhet är genomgående och ofta hålls föreställningen ihop av en röd tråd.

Några klassiska nummer:

cabare

Vår bästa tid är nu

Ernst Rolf Happy Days

Den ökända hästen från troja

En gaffel kort

Om sannolikhet

Plötsligt kom jag och tänka på Krimskramskungen – personen (för det måste ju finnas någon tillhandahåller tjänsten) som levererar all junk till alla gatuförsäljare runt om i Europa.

Var får hen allt ifrån?

Relaterade blogginlägg:

Javisst jävlar-butiken

Random

Random i mars

Random 5/5

Random 3/3 2014

Himmelsfärd som himmelsfärd

Tron kan försätta berg, sägs det ju.

När vi normalt använder ordet tro, så innebär det i allmänhet att vi gissar eller gör ett antagande. Vederbörande är inte helt säker. Det handlar således om en önskan, en förhoppning. Den sortens tro förflyttar väl inga berg (eller kanske, men det faller utanför ämnet).

Religioner avser något helt annat med begreppet tro.

I Bibeln används det i betydelsen vara fast eller vara säker. Det handlar om förtröstan, övertygelse, förvissning – alltså om vetskap. Mer precist om tillit till Gud. Det handlar alltså om en fullkomlig övertygelse.

Det var på Tempelberget som Abraham, när Gud ville testa hans lojalitet, enligt Första Mosebok nästan offrade sin son Isak. Därför blir platsen automatiskt helig för såväl judar som kristna.

På samma ställe steg Mohammed enligt islamisk tradition upp till himlen. Lite på samma sätt som den händelse som i dagarna uppmärksammas med en långhelg här hemma: Kristi himmelsfärd.

Det är lite samma-lika, det är det ju. Fjärran så nära, som talesättet lyder. Det är förövrigt på den här klippan som den berömda Klippmoskén är byggd. Eller klippa och klippa – området är ett av de lägst belägna i Jerusalems gamla stad.

Kung Salomo byggde här det första judiska templet på 900-talet f Kr. Då benämndes berget intressant nog Moria (intressant för oss Tolkien-nördar, alltså).

Det andra templet uppfördes flera hundra år senare och förstördes av romarna år 70 e.v.t Det är denna händelse som markerar slutet på en självständig judisk stat, en verklighet som skulle komma att bestå till och med staten Israels bildande 1948.

Det som kallas Västra Muren eller Klagomuren är vad som återstår av det andra templet. Enligt ortodox judisk tro är det förbjudet att besöka Tempelberget. Det är nämligen Gud själv som skall bygga det tredje templet.

Rätten till platsen är hur som helst omstridd. Med tro (och ofta våld) försöker olika religioner försätta varandras berg ur spel.

Under Israels självständighetskrig 1948 ockuperades Gamla stan i Jerusalem, inklusive Tempelberget och Västra Muren av Jordanien. Enligt fredsavtalet skulle judarna ha rätt att be vid Västra Muren, men det omsattes aldrig i praktiken. Under Sexdagarskriget 1967 erövrade Israel östra Jerusalem, inklusive Tempelberget.

1929 dödades 133 judar, delvis på grund av rykten om ett planerat judiskt övertagande av berget. På 1980-talet var en judisk terrororganisation nära att spränga moskéerna med syfte att bereda plats för det tredje judiska templet.

1996 bröt upplopp ut när Benjamin Netanyahu öppnade tunnlarna som byggts under Västra Muren. Sjutton israeliska soldater och mer än 100 palestinier dödades. I september 2000 besökte Ariel Sharon Tempelberget. Dagen därpå bröt upplopp ut vilket startade den andra intifadan (= uppror på arabiska).

Tron kan måhända försätta berg. Kanske inte en avvikande tros tempelberg, men ändå. Eller så är det kanske tvärt om.

Sommaren 1897 seglade tre svenskar, ledda av S.A Andrée, uppfyllda av en stark tro på teknikens möjligheter och mänsklighetens förmågor, iväg över Nordpolen. I luftballong.

Efter tre dagar tvingades den svårmanövrerade och av is nedtyngda farkosten nödlanda och männen fick gå över isen mot civilisationen. Det sista lägret, som återfanns först 1930, visade genom bilder och dagböcker de tre männens ödesmättade kamp mot döden.

Människans seger över naturen var i slutet av 1800-talet det stora idealet. Det var en tid präglad av tro och framåtanda och självbilden var präglad av övermod och självnöjdhet. Samtiden var övertygad om att deras tid utgjorde höjdpunkten i mänsklighetens utveckling.

Vetenskapsmannen var hjälten och nationen fick ära och berömmelse (det var ingen slump att den siste personen att adlas i Sverige var upptäcktsresanden Sven Hedin) av olika projekts framgångar.

Adrées, och många andra liknande expeditioners, förberedelser var på många sätt bristfälliga. Åtminstone med dagens mått mätt. Man var visserligen förberedd på nödlandning men säkerhetsrutiner offrades för idealen.

Pengar var då som nu en stor drivkraft och sannolikt hade Andée sin triumfatoriska återkomst (och därmed förbundna framtid som firad föredragshållare) i sinnet när han bland annat släpade den 7 kilo tunga kameran över isen.

Expeditionen hade kalkylerat med en möjlig kraschlandning men mycket gick snett. De gick i 3 månader över isen medan isen rörde sig i motsatt riktning och allt eftersom tvingas de överge delar av sin utrustning.

Medan klimatet blev svårare tvingas de livnära sig på rått isbjörnskött och giftiga konserver (burkarna innehöll bly och koppar). När expeditionens öde slutligen blev känt 1930 såg världen mer skeptiskt på det skedda. Då rådde nya ideal. Tron var helt enkelt en annan.

Det är kanske vår uppfattning och värdering av begreppet tro som är det väsentliga, trots allt. Oavsett om det är en from kristen, jude eller muslim eller nazist eller vetenskapsman.

En annan parallell är begreppet golgatavandring. Vi var visserligen inte med men om vi med begreppet avser att långsamt färdas mot vår undergång passar det måhända på Andrée.

Eller på planeten och mänskligheten.

Ibland har jag låtit mina elever jobba med Andrée-expeditionen.

Uppgiften brukar handla om att sätta sig in i händelseförloppet, hur såg samtiden på projektet, hur såg samhället på det 1930 respektive idag? Varför fungerade den inte – vad gjorde de för del (om de nu gjorde något? Avslutningsvis brukar eleverna få dra en parallell till liknade händelser i dag samt problematisera begreppet tro.

I skrivande stund kom jag på att en utbyggnad av projektet kan vara att läsa/se boken/filmerna Ingenjör Andrés luftfärd, Aniara, 2001 och The Martian.

Ja, så får det nog bli. Schysst – då var resterande del av våren fixad. I skolans värld, alltså.

Trevlig himmelsfärd på er, alla därute!

Foto strax efter kraschlandningen

Källor:

Montefiorie: Jerusalem

Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

Relaterade blogginlägg:

Gudskomplex

Kamelkunskap

Bättre än alternativet (bild 17)

princess

 

Bild 17 är tagen av Åsa, fantastisk syster till en av mina närmsta vänner från förr, på det legendariska Café Princess i Falun gissningsvis 1987. Jag känner verkligen bara värme när jag nu åter ser fotot.

På Princess samlades vi och tjuvrökte och hängde. I den ordningen. Lägg särskilt märke den stora TV-anordningen till höger i bakgrunden där MTV gick non stop. Så många timmar av glatt umgänge jag upplevt på detta typiska 80-talscafé.

Eller 80-tal och 80-tal, serveringen hade egentligen anor sedan 50-talet och lades ner 2011. Ungdomarna av idag gör tydligen andra saker än hänger på caféer, verkar det. Och det kanske är bra för jag är rädd att jag inte levde så sunt under den här perioden av mitt liv.

Jag hade i princip slutat idrotta, rökte en hel del och hatten skulle ständigt rullas. Idag idrottar jag oändligt mycket mer än då och hatten rullar både mer sällan och långsammare – ändå förmår jag inte att besvärja vare sig kilon eller rynkor lika framgångsrikt som dåtidens enkla diet bestående av kaffe och cigaretter.

Ja, ja – det är väl som det ska men den saken, kanske. Helst om en betänker att filmbolagen idag lägger stora summor på att digitalt skönhetsopera sina stjärnor.

Den stora idolen på filmduken vid den här tiden var Mickey Rourke. Det lilla jag vet om honom är att han verkar ha en destruktiv sida som han lever ut ungefär på samma sätt som i berättelsen om Dr Jekyll and mr Hyde. (Se film 4 nedan).

Hursomhelst – det var mer stämningen i några av hans filmer som fångade mig. Särskilt filmerna (eller egentligen enbart dessa) nedan:

1. Kultrullen Rumble Fish med (en ung) Matt Dillon, Dennis Hopper och ikonen Tom Waits. Den sistnämnde gör inte bara bra musik utan även roller i andra av Coppolas filmer – exempelvis Dracula.

2. Filmen, som baserar sig på romanen av Bukowski (där Faye Dunaway gör den kvinnliga huvudrollen), Barfly.

3. Drakens år, som är något av en modern film noir och variant på den tio år äldre Chinatown.

4. Johnny Handsome är på många sätt en jätteintressant film särskilt med tanke på hur Rourkes liv senare skulle komma att gestalta sig. Livsvalen påverkade tydligt hans utseende och som boxare och skönhetsoperationsoffer under 1990- och 2000-talen förändrades hans utseende.

5. Filmernas film Angel Heart där Rourke spelar mot Robert De Niro.

Dessa filmer hade alltså en stor påverkan på mig varför jag med spänd förväntan såg fram emot återkomsten i The Wrestler för några år sedan. Också den var mycket bra.

Det här var en bra tid i livet. Aldrig såg jag skymten av ungdomlig nedstämdhet eller tungsinne. En bra tid alltså, inte bara för att jag var ung (yngre) och cool (eller hur?). Nej, jag hade också några stora upplevelser under dessa år.

Detta blir min hyllning till 80-talets princess-generation i Falun. Jag har bloggat om delar av den här tiden tidigare och låter min personliga utveckling från ungdom till vuxen illustreras med ytterligare några bilder.

För det kan ju lätt gå överstyr om en inte ser upp. Och jag har alltid gillat alla mina åldrar. Eller, som Johnny Depp uttryckte det som svar på frågan om hur han kände för att fylla 50:

Bättre än alternativet.

 

biljetter

 

 

Jag tänker inte hemfalla åt vulgaritet och plocka fram bilder på hur ungdomsidolen förr såg ut jämfört med idag efter en boxarkarriär och skönhetsoperationer. Istället gör jag en jämförelse med mig själv. Vem kan ana att det gått nära 3 decennier mellan bilderna nedan?

På många sätt ett helt liv.

Jag fantiserar, lite. Vad skulle de ha att säga till varandra, den rökande imagestinne, lite stöddige och (till synes) självsäkre ynglingen och den aningen fåfänge, för det mesta gladlynte, ofta rastlöse, njutningslystne, lätt överviktige, medelålders adjunkten?

Ingenting, tror jag.

Nej, jag tror inte dessa båda stått ut någon längre tid i varandras sällskap. På ett sätt kan jag förstå de människor som ibland gör märkliga eller självdestruktiva livsval. Att en framgångsrik filmstjärna väljer att boxas och bokstavligen förstöra sitt utseende är rätt intressant ur ett psykologiskt perspektiv.

 

princess

01 Fredrik Adolphson

 

 

 

 

 

 

Yta och innehåll är olika saker. Och in the end of the day är det inte vad en säger eller hur en ser ut som räknas. Det är ens handlingar, som talar. Och dessa säger väl allt.

Eller som barnens mor sa när hon såg fotografierna: vad i helvete hände!?

Relaterade blogginläg

Sommaren 1991

Dennis Hopper

Jeremy Irons

Puckots vinst

Nu tar jag sannolikt en risk. Jag riskerar härmed att uppfattas så som varandes väldigt bitter eller argumenterande i egen sak. Nåväl, jag är villig att ta den risken.

Jag har nyligen läst ett par artiklar (här och här) om ett nytt fenomen på den rasistiska högerextremistiska himlen: Soldiers of Odin. Detta är en grupp som ställer till med bråk, består av brottslingar och…har tydligen inte full koll på den fornnordiska mytologin.

Men det är ju så här det är nu: extremister som inte har full koll på vikingarna, Karl XII eller vad det nu handlar om tillåts dominera och ta plats.

Oavsett om de bär kostymer från Dressman eller skinnjackor med runor sprider de sina myter om invandring, förnekar Förintelsen, dryper av kvinnoförakt och homofobi. De blir ständigt korrigerade och med fakta överbevisade.

Men det båtar föga.

För dessa grupper kan numera säga vad som helst och bete sig i stort sett hur som helst och ändå komma undan med det. För nu är det puckonas tid – det är Machopuckot som håller på att vinna.

(Med pucko avses här en person som inte kan eller vill tillgodogöra sig kunskap och som alternativ väljer hot, våld och allmänt antidemokratiska värderingar som livsstil).

Den bildade sidan, den intellektuella opinionen, viftas bort och förpassas till åsiktskorridoren. Journalister hotas, hatsajter normaliseras, källkritik hånas. Eller has inte tid till. För bildning, utbildning tar som bekant tid.

Det humanistiska bildningsidealet är på väg ut för att ersättas av det samhälle vi ser breda ut sig i detta nu. Naturvetare, ingenjörer och tekniker står ännu relativt högt i kurs. För deras kunnande är konkret och leder till handfasta kunskaper.

Men dessa vetenskaper och personer kan också användas i det totalitära samhället. Ingenjören kan gå i det ondas tjänst. Tänk om världens fysiker strejkat inför andra världskriget. Darwins forskning passade nazisternas syften väl.

Nej, ska vi förhindra puckona att vinna måste en hel del av det gamla humanistiska bildningsidealet uppgraderas. Humanisterna måste uppvärderas, igen.

Att snabbutbilda lärare, att dra ner på skola och utbildningsväsende är fel väg att gå. Den vägen leder till fler Soldiers of Odin enligt mitt förmenande.

Resultatet av att vi lärare i min kommun i år fick tyngre tjänster (fler kurser och elever) innebär ett cementerande av förvandlingsprocessen av mitt yrkesrelaterade jag till en arbetare vid ett löpande band. In med uppgifter och spotta ut respons.

Lärare på universitet och högskolor, gymnasier, för och grundskolor ska inte snabbutbilda, inte snabbutbildas eller behandlas styvmoderligt bara för att det går 10 sketna humanister på varje mattelärare.

Jag kan utföra underverk om jag bara får chansen.

Istället tillåts puckona vinna.

Varför?

Vad jag menar, egentligen? Låt mig förklara det med visuella hjälpmedel. Tag dig tid att lyssna och se på följande:

  1. Armon Goeth i Schindlers list. 
  2. Dereck i ”American History X”.
  3. Pappan som gav sig ut i Stockholm för att misshandla utländska gatubarn.
  4. Don´t stay in school

Jag är rädd att jag inte kan förklara sambanden bättre. Och även om jag kunde det så behöver jag hjälp – hjälp med ordentliga förutsättningar att utföra mitt arbete.

Rapport från skolan

Jag blev något förvånad när det i inkorgen trillade ner en inbjudan från kollegorna på måleriprogrammet att komma och föreläsa på temat prove youre skills.

Först blev jag lite nervös då jag trodde att de möjligen kunde snappat upp någon liten syrlighet angående skolans nya… grepp… utförd av det aktuella programmets elever vilket finns till allmän beskådan här och där i skolbyggnaden.

Om nu någon syrlighet verkligen yttrats, vilket är långt ifrån säkert, vid anblicken av den aktuella målningen beror det i så fall knappast på det fackmannamässiga utförandet, nej, eventuella syrligheter hänger mer ihop med uppfattningen att verkligheten skaver lite mot reklamen.

Lite som i det gamla Sovjet, ungefär.

Sedan tänkte jag att de kanske ville att jag skulle föreläsa angående studieteknik då jag ibland får förfrågningar från andra program om att göra det.

Men ack – det var inte mer spännande än att jag har en namne på Målarförbundet. Aha, menade jag, det förklarar saken: undertecknad efterfrågas när temat är improve your skills – inte som i det här fallet prove yor skills.

Kollega Ulla menade att om en verkligen efterfrågat mig borde en vänt sig till Skönmålarförbundet. Hon är allt bra rolig, Ulla.

Nu har det hänt.

Efter det politiska beslutet att lärarna i kommunen ska jobba mer gjorde konsekvensanalysen gällande att sjukskrivningarna skulle öka och kvalitén minska. Från chefshåll var direktiven tydliga: vi lärare måste sänka kvaliteten.

Häromdagen hade jag ett samtal med en elev. Hen förklarade sig missnöjd med den skriftliga respons vederbörande fått på ett prov. Utförligt och nyanserat förklarade jag sakernas tillstånd men då jag inte gillar att sänka kvaliteten gjorde jag något jag i konsekvensens namn egentligen inte borde: jag erbjöd mig att ge ytterligare respons.

Eleven förklarade sig nöjd med det och förstod mig myckel väl – hen hade märkt samma tendens i flera ämnen.

I mina kurser jobbar jag nu med temat Utvandrarna. Vi sätter oss in i bakgrunden kring de utvandrande svenskarna på 1800-talet, vi läser och lyssnar om svenskslummen i USA, vi  ser (eventuellt) på de klassiska filmerna om Karl Oscar och Kristina, något lyssnar vi på Kristina från Duvemåla.

Meningen är att jämföra med dagens situation för de som flyr över medelhavet eller trotsar andra faror på sin flykt.

Vi diskuterar varför man flyr, att då som nu tvingas in under däck där sjukdomar och elände råder, vi lyssnar på reportage om mamman som förlorar sina barn i havet för att hon inte har fler armar, vi diskuterar bilden på den lille turkiske pojken.

Tanken är att jämföra båtfärderna. Dra paralleller. Eleverna får välja tema: Varför flyr man? När? Hur? Vilka? Sjukdomar som Tyfus. Kvinnornas situation. Religionens roll. Att komma till en plats där man inte kan göra sig förstådd. Att komma till ett land där det finns mycket plats men ändå få resurser. Den nationella självbilden som man tar med sig – eller vill göra sig av med. Identiteten. Rasismen.

Möjligheterna är oändliga och sällan lär jag mig så mycket själv som vid den här typen av uppgifter.

Nästa tema i historiekurserna kanske blir spritnotor förr och nu. (Förlåt min morbiditet i detta allvarliga ämne).

Vågar jag damma av Adolphson & Falks Ifrån?

Språket, ja.

En sak, ett ting, kan inte vara misstänksam. Det är det alltid människor som är.

Det heter Fakta. Inte faktan.

Sedan jag började lansera mig mig som ”magister Adolphson” är det många – även vuxna, gamla elever, kollegor och även vänner, som börjat tilltala mig så. Tjena magister. Ah! Magister Adolphson! God morgon!

Min slutsats är att jag kanske ändå får förlika mig med att det är till detta jag kommer att ägna mitt yrkesverksamma liv. Inget ont i det, jag trivs.

Intressant är dock att sedan jag började använda ett särskilt magisterkonto på Facebook (praktiskt av många skäl), Magister Adolphson, är det rätt många som börjat kalla mig det. Alltså Magister. I direkt tilltal och i mejl. En omvandlar inte det obestämda Magister till Magistern.

Hej magister – jag kan inte komma idag.

Magister, kan du komma hit och hjälpa mig? 

Slutsatser? Har jag blivit facebookiserad?

Chefen vill komma och ha lektionsobservation. Alltså se mig in action. Jag skojade lite och sa att jag finns på tuben. Jag tänkte att de hemma hos chefen över fredagsmyset kunde titta på…mig. Det slog inte an några strängar.

Skämt åsido – kul att få besök. Till mig får alla komma. Välkommen!

Men jag måste kanske jobba på min kommunikation. Jag tycks fortfarande ha förmågan att reta upp människor. Men kommunens IT-organisation är rolig, iallafall. När jag lämnade in datorn enligt nedan fick jag tillbaka den försedd med en post-it:

FAD01 – vi måste jobba på vår kommunikation /ITORG

 

Story of my life.

Nu är det helg.

Nu ska jag lyssna på Bach.

Relaterade blogginlägg

Lyckolandet

En kurs till

Karaktär(er)/ bild 10

Senast jag skrev något om Stellan Skarsgård var jag lite sur på honom. Löjligt egentligen, men det var under valrörelsen och jag tyckte han vittnade om viss dubbelmoral när han i egenskap av mångmiljonär skickade socialdemokratiska moralkakor åt bland annat mitt håll.

Nu när jag lämnat politiken kan jag se tillbaka på en hel del saker jag inte är helt nöjd med. Så som utspelet mot Stellans ställningstagande, exempelvis. Han får väl tycka vad han vill.

Men jag redigerar inget i efterhand. Det kanske är historikern i mig som spökar. Hursomhelst försöker jag ha som princip att stå för allt jag sagt, tänkt eller gjort. Men ändå – vissa saker känns lite…ja, om inte pinsamt så åtminstone illa genomtänkt.

Somligt har särskilt slagit mig. Exempel:

Tänk om det är så att partiet jag ägnat åtskillig tid de senaste 10 åren inte är något annat är ett enda stort skitparti? Huva, som de säger up north. Det klart, det finns många skitpartier. Men ändå – har alltihop inte varit något annat än ett gigantiskt slöseri med tid?

Mycket vatten har runnit under broarna. Och vad gäller Stellan undrar jag om han inte i den senaste TV-serien River gör sin bästa rollprestation hittills. Serien börjar inte storartat men ge den tid. Den är verkligen mycket sevärd.

Jag tror inte jag är kompetent nog att närmare utröna vad som gör en viss rollprestation framgångsrik eller minnesvärd. Kanske är det så enkelt att en av retorikens grundläggande egenskaper gäller även här: det gäller att gissa publikens åsikter och känslor och i sitt framförande/agerande återge dessa på ett allmängiltigt sätt.

Eller måhända läser alla skådespelare Theofrastos. Denne antike grek beskrev i sin bok Karaktärer 30 olika mänskliga personligheter. Girighet, vidskeplighet, taktlöshet med flera. Stellan gestaltar i River karaktärer och relationer till karaktärer på ett mästerligt sätt.

Det finns många egenskaper, säkert fler än 30, och jag är ju lagd på det sättet att kring nyår gör jag diverse olika personliga bokslut. Det innebär att jag ser över mitt liv det senaste året: mina relationer, mina målsättningar generellt, jobb, mental, kulturell och personlig utveckling etcetera.

Jag är rätt nöjd om man ser övergripande på 2015. Jag har slutat göra saker jag inte vill och avvecklat relationer som tar mer energi än de ger. Jag tränar mer än någonsin, läser mycket, men finner även tid till kulturella ting.

Inför nyåret står på listan över saker att utveckla att se över Vildvittrornas väl och ve, vilka aktiviteter de ska/kan/vill syssla med, samt undvika att kämpa för min övertygelse i varje enskild sekund.

Att göra så leder ofta till konflikter eller att man anses – ofta med rätta – som en tämligen tröttsam figur. Det gäller ju att inse vilka strider värda att utkämpa, vilka som inte är det samt uppvisa förstånd nog att inse skillnaden.

Jag vet ju allt som oftast att jag har rätt (GUD, VAD DRYG DU ÄR ADOLPHSON) men har också insett att jag ofta inte har mandat att genomföra min (helt riktiga) övertygelse. Här som där, nu som då.

Istället ska jag satsa min energi på ett nytt projekt till vilket du välkomnas om du vill. Jag ska via medborgarskolan vuxenskolan försöka genomföra en studiecirkel. Det fanns ett intresse och ja – jag tänkte att jag försöker väl.

Äpplet faller väl inte allt för långt ifrån kärnverksamheten därvidlag.

Skomakare bliv.

Eller kanske ol´man river. 

Avslutningsvis vill jag önska gott nytt år med en favorit med anknytning till säsongen samt årets idolporträtt av magistern: Falu kommun föredrar detta kort när man marknadsför sin gymnasieskola.

Eller hur bäste bittre sistelärare Adolphson.

Fotografi nr 10 presenteras härmed. Som sagt – Gott nytt år!

01 Fredrik Adolphson

Länk till min studiecirkel

 

 

Lyckolandet

Idag är mitt 45:e år fullbordat.

Vi firade med att i helgen åka till Stockholm. Jag fick göra allt det jag älskar: äta råbiff på Operakällarens bakficka, handla på NK, bo på hotell Diplomat och på söndagen gick familjen på barnteater, Snövit, på Maxim.

Man har det allt rätt bra, vid en jämförelse.

Det lustiga är att jag under resan ner lyssnade på Niklas Strömstedts omtalade låt han framförde i Så mycket bättre.

Alla människor – det är vi, sjöng han.

När han i lördags klev in på den aktuella bakfickan tänkte jag först, under inflytande av någon sorts lantlig kändisnoja, gå fram och säga att jag gillade hans låt. Detta händer väl inte allt för ofta (att jag gillar hans låt, alltså).

Sedan bestämde jag mig för att låta killen vara ifred. Han käkade ju också lördagslunch, när allt kom omkring. Istället ägnade jag en tanke åt alla dessa människor som genom historien rört på sig.

Sedan jag lyssnade på Vetenskapsradion Historia om Swede Hollow – svenskslummen i Chicago – (det finns en artikel i DN också) brukar jag återkommande ta upp temat i mina kurser.

Utgångspunkten är att 1,3 miljoner svenskar (bland annat släktingar till mig), och förövrigt många fler miljoner människor från resten av Europa, utvandrat till USA. De flydde från en hård tillvaro mot drömmarnas horisont och många dukade under på vägen eller mötte en framtid som inte stod tillvaron de lämnat långt efter.

Området där svenskarna höll till i Chicago präglades av uppfattningen att svenskar är kriminella, våldsamma, luktar illa och går inte att prata med. Håll dig borta från svensk-slummen om du inte vill få en kniv i ryggen.

Parallellen till tiggarna på våra gator blir uppenbar för eleverna.

Ett annat exempel är de så kallade Kirunasvenskarna som på 1920- och 30-talen utvandrade till Sovjet. De emigrerade av ideologisk övertygelse för att vara med och bygga det fullbordade kommunistiska samhället.

De sökte paradiset.

Men Stalin mötte dem med stor misstänksamhet och istället för det klasslösa lyckolandet blev tvångsarbete eller avrättning i många fall konsekvensen. De få som lyckades återvända till Sverige fick det svårt även vid hemkomsten till Kiruna.

Sedan har vi ju vikingarna förstås. I många fall rörde det sig om våghalsiga ungdomar som ansåg att en resa över havet mot ett okänt öde var bättre än att svälta, eller lida på andra sätt, hemma i norden.

Fast de hade ju egna sjödugliga båtar, åtminstone.

Det är inte konstigt att så många människor idag flyr. Inte minst med tanke på hur liten planeten blivit.

För det första har mänskligheten alltid gjort så när levnadsbetingelserna stått på minusskalan och för det andra är det inte den besuttnas privilegium att flytta på sig. Det kan idag nästan alla göra. Åtminstone kan de försöka.

Om det är så att vi faktiskt blivit för många individer här på gamla Tellus, för att vi ska kunna tvinga människor som inte vill att stanna där de befinner sig, får vi nog ta ett större kollektivt ansvar för att se till att livsbetingelserna där dessa människor lever är drägliga.

Oj. Det var en lång mening.

I år tänkte jag – med anledning av flyktingkatastrofen – bygga ut temat i undervisningen. För jag tycker att utbildning måste hänga i hop med verkligheten.

Planen är att eleverna ska lyssna på inslaget i radion, läsa artikeln, kanske se Troells filmatisering av Utvandrarna samt möjligen se/lyssna på Kristina från Duvemåla. Sedan kan man på olika sätt koppla detta med dagens situation för flyende.

Jag fick idén när vi jobbade med att analysera filmen Casablanca. Det är ju i Nordafrika den filmen utspelar sig när en massa (vita) människor inväntar möjligheten att fly från kriget över havet till säkerheten.

Tyvärr fick jag inte med skolledningen på att göra det till en temadag för hela skolan med alla ämnen inblandade, men att själv jobba inom mina ämnen funkar ju det med. Det bästa är att man lär sig så mycket själv – jag måste åter få säga det: jag har ett fantastiskt yrke.

Det är så sant som det en gång är sagt: skam den som ger sig.

Här som där. Nu som då.

Kanske kan man kan lägga till salig mors gamla ordstäv: Den som börjat har gjort hälften. 

Sisyfos 2.0.

År 46 ser på avstånd bra ut. Iallafall för mig som vit, heterosexuell, europeisk medelklass. Jag har det bättre än flera miljarder människor. Eller, om man så vill, bättre än 90% av planetens befolkning.

Alla människor, det är vi.

Tack för all uppvaktning via de sociala medierna, IRL och på andra sätt! Ni är allt för snälla, alla människor därute!