bild 37 – symposium

Vin. Det smakar, det.


 

När jag studerade vid historiska institutionen i Uppsala hände det att vi hade symposium, också kallat post-seminarium. Det innebar att vi, på kvällstid, först hade seriös kursverksamhet och sedan avslutade med fest eller mingel. Vi drack vin och stämningen kunde bli hög.

Så här säger Wikipedia om saken:

Ordet symposium kommer från grekiskans symposion, som betyder dryckeslag, av potos, (dryck), men avser idag oftast akademiska konferenser – även de utan dryckesintag.


 

För de antika grekerna var vinet en dryck med stark symbolisk och kulturell betydelse. Dock dracks det aldrig oblandat. Det moderna grekiska ordet för vin är krasi vilket betyder blanda – under antiken blandades vinet med vatten i ett kärl benämnt krater. 

Blandningen, vilket kan låta märkligt för oss idag, bestod av 20 delar vatten och en del vin. Det blir sålunda ett mycket alkoholsvagt vin – mer att betrakta som en sorts allmän måltidsdryck.

När det däremot var fest eller mer formella dryckesslag kallades det för, mmm, just det – symposium. Och då gällde helt andra regler. Först och främst utsågs någon ur sällskapet till kvällens kung vilkens maktbefogenhet bestod i att avgöra hur starkt vinet (alltså blandningen) skulle vara och hur många kratrar som skulle serveras.

Ju fler kratrar och desto lägre andel vatten desto högre stämning, ansågs det.

Vinkulturen skilde sig åt mellan de grekiska stadsstaterna. Spartanerna var måttliga och disciplinerade vindrickare. I Sparta tilläts inga privata symposier och en begränsad mängd vin ingick i deras obligatoriska gemensamma kvällsmåltider.

Dionysos är vinets och berusningens gud hos grekerna (i Rom Bacchus)  och den som enligt mytologin överlämnade vinrankan till människorna.

Kring Dionysos finns även andra sagoväsen som självklart är omåttliga vindrinkare. Andra som hänger med vinguden är olika grupper av (som det hävdats) besatta kvinnor och det är framför allt dessa som förknippas med Dionysoskulten.

Kultens utövare, backanter (inte sällan också det kvinnor), var ökända för sitt vilda festande där dans, sång och orgier ingick. Ordet har överlevt – först via Rom där backanal var en extatisk och religiös rit till guden Bacchus ära.

Ordet används än idag som benämning på vilda, alkoholstinna fester. I Rom firades backanaler till år 186 f.v.t då senaten förbjöd verksamheten efter rapporter om orgier av sexuell karaktär. Jojo.

Men Dionysos stod inte högt i kurs i Sparta där den härskade klassen överlät sina vinodlingar till slavarna (heloter). Uppenbarligen var vinet alldeles för viktigt för exempelvis Atens eller Thebes befolkningar för att druvorna skulle skötas av om handlaget okunniga slavar.

Berusning var förövrigt heller inte uppskattat i Sparta. Som en del i sin utbildning fick de unga spartanerna bevittna en till bristningsgränsen berusad slav. Detta som exempel på hur man inte skulle bete sig i livet.

Kanske var det detta mina lärare på historiska institutionen ägnade sig åt? Frågan är vem som var lyckligast – slaven eller dess ägare. (Varför ler den druckne?)

Vinkulten finns förövrigt kvar i vår moderna värld. I vardagssammanhang via Bellman (alla kan väl tralla hans bordsvisor) men också via diverse gastronomiska sällskap och ordenssällskap som på olika sätt hyllar druvan, samvaron och sången.


 

Hitler gillade Sparta och spartanerna. Hitler var förövrigt också nykterist. Flera har vittnat, kanske främst Albert Speer, om de oerhört långtråkiga kvällarna i livet kring Hitler i hans privata residens på Berghof (som ligger i närheten av Berchtesgaden på Obersalzbergs sluttningar).


 

Bild 37 är min hyllning till vinet. Gutår!

 

 

Som jag brukar tjata om till mina elever – det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen. Bild 37 är tagen hemma hos kommendörkapten (som jag kallar honom) Pettersson i början av millenniet.

En kollega hade ordnat friidrottstävlingar på Lugnet och jag spöade Darke på 100 meter fritt (han snackar fortfarande om chocken). Efteråt hade vi bankett – med goda viner – och det var där min vän officeren i flottan kom in i bilden.

Det var en härlig kväll och förövrigt en härlig tid i livet i största allmänhet. Kanske är det därför många av oss dricker vin påfallande ofta – för att minnas allt det goda, i dubbel bemärkelse, vi upplevt genom åren.

Det och för den goda smaken, förstås.

Ikväll blir det På spåret och en eldig Rioja, tror jag.


 

Relaterade blogginlägg:

När jag gick kurs hos franska vinakademin

På akuten under skolavslutningar

Ingen dansar nykter


 

Källor:

Cartledge: Sparta

Wikipedia

bild 36 – angel

Hur ska en domare kunna avkunna en rättvis dom iförd notarieperuk?

I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar klantar Passepartout till det när han med skorna på går in i ett indiskt tempel. Eftersom de indiska kolonialmyndigheterna (enligt boken) hade stor respekt för lokala seder och bruk hinner rättvisan småningom ikapp sällskapet.

Orden fälls efter att komisk förvirring uppstått kring sekreterarens och domarens förväxling av peruker.

Än i dag används peruk i brittiska domstolar. Enligt vår man på tingsrätten har de engelska domarna försökt få bort perukerna men gruppen barristers (en sorts jurister som får föra talan i domstol och därför ser sig som lite finare) har motsatt sig det.

Solicitors (en annan grupp jurister som i konsekvensens namn inte anses lika fina) får inte ha peruker. I domstolen alltså – hur de ser ut på fritiden är väl deras ensak. I det offentliga England är det dock viktigt att hålla på formerna.

En peruk används annars ofta i komiska sammanhang, på maskerader eller i komedier, för att förstärka just det komiska. Paradoxalt nog kan en peruk i det vanliga verkliga livet användas för att normalisera ett utseende.

Eftersom normen i de flesta sammanhang innebär hår kan det kännas bra att bära en peruk när när känsla av normalitet eftersträvas. Det finns många tillfällen i livet när någon av olika skäl inte vill identifieras utifrån sin frisyr liksom det givetvis finns tillfällen när så önskas.

Men det är ju lite lättare att skaffa sig en frisyr om man faktiskt har hår.

Det hela är lite som när Fantomen ibland rör sig på gatorna som en vanlig man. Men han är ju Fantomen ändå, det är bara det att ingen ser det för han har inte sin fantomenkostym på sig.

Det kan vara lättare att ha, eller, för all del, inte ha, en fantomenkostym när man ska bekämpa det onda.

Möjligen är det också på det viset att det finns både tårar och skratt som världen helt enkelt inte behöver se. Salvation lies within, som det heter i en bra film. Personligen byter jag dock gärna ut the good book mot kultur i största allmänhet.

Helst mot musik, idrott, litteratur och historia.


 

Historia, ja.

 

Det finns någon, ja, det kan förresten ha varit jag själv, som på fullt allvar sagt att allt var fult på 1970-talet – allt utom Leksands IF (som vann SHL, eller elitserien som det hette på den tiden, senast 1975).

Välkomna till bild 36 och Grövelsjön (tror jag) vintern 1973! Det är jag och min kusin Stina är ute och traskar i solskenet. Särskilt gillar jag att våra föräldrar klätt flickan i blått och pojken i rödvitt.

Mössorna och glasögonen lämnar kanske en del i övrigt att önska men vare sig mor eller moster finns längre med oss att tillfrågas om saken (jag antar att det inte är mycket lönt att fråga våra fäder) varför denna gåta lär förbli gömd i historiens oskrivna annaler.

På 1970-talet såg svenska barn ut så här. Eller?!

Jag tror emellertid inte det är en slump att mina vantar matchar Stinas overall. Givet mitt, Stinas och mödrarnas kynne och karaktär är det mycket mer sannolikt att detta är en medveten handling från påklädaren än att jag olovandes skulle snott Stinas vantar.

För då hade hon helt enkelt sänkt mig.


 

I veckan undslapp sig elever en klagosång över kursen kulturhistoria. Jasså, du ska inte prata så mycket i dag, säger du? Är det som det brukar när du inte ska prata så mycket och så pratar du i 40 minuter?

Alltså, det här med kultur. Jag känner mig ofrivilligt uppträngd i nåt jävla kulturhörn bara för att jag går estetprogrammet. 

Jag försökte trösta de modfällda med dokumentären om Birgit Nilsson men befanns därmed mer tondöv än någonsin. Och jag som älskar kultur – det är min räddning, helt enkelt.

Ute i svängen finns det i #metoo-rörelsens spå en internationell larmsignal. Kvinnor som finner sig drabbade av en synnerligen dryg, efterhängsen man av typen som vägrar ta nej som svar, kan i sin nöd vända sig till bartendern och beställa en Angel.

Sedan går hon på toaletten medan bartendern uppmärksammar vakterna på det störande elementet vilket odelbart avlägsnas. Stämmer detta är det ju underbart.

Jag tror vi alla behöver en Angel emellanåt. Något eller någon som snabbt och enkelt kommer och hjälper en ur en jobbig situation.

Passepartout och kompani agerar Angel när de räddar den indiska prinsessan från en våldsam död på bålet och goda människor och gärningar finns överallt därute. För egen del skulle jag gärna vara medlem i Phileas Foggs klubb, Reformklubben, där det ursprungliga vadet ingås.

Den verkar så lugn och skön på något sätt, den där klubben. Jag nämner detta på försigkommen anledning med tillägget att både kvinnor och män borde äga tillträde till den moderna Reformklubben. Det ligger ju i namnet, liksom.

Salvation lies within. 

Under dessa förutsättningar kunde Reformklubben vara min Angel, eller oas, i tillvaron.

I brist därav vänder jag mig till litteraturen – jodå, jag läser Jorden runt på 80 dagar för dotter 2 och det är underbart.

Och jag vänder mig till Bach – Kristine kyrkokör framför Johannespassionen tillsammans med den fantastiska orkestern rebaroque 11:e mars – välkommen!

bild 35 – den lille mand

Den lille mand med den röde näse är en dansk snapsvisa som jag och min svåger till övriga familjens förskräckelse gillar att sjunga. Högt.


 

På fotografi nummer 35 nedan syns salig mor med ett blomsterfång i famnen. Mamma gillade verkligen blomstermarknaden i Aix-en-Provence. Men skälet till att jag fotograferar henne i maj 1992 är ett annat.

Bredvid henne står nämligen den lille mannen som höll hov på den klassiska adressen Rue Pierre et Marie Curie 11 där jag och min kompis Jessica bodde under det år vi studerade i staden.

Jag sökte efter svepskäl att fotografera den lille mannen. Denna fantastiske lille man.

Jag vet inte vem han var. Han pratade med allt och alla, ivrigt sugades på sin sedan länge slocknade pipa, högt och ljudligt – även om det var fullständigt omöjligt att höra vad han egentligen sa. Detta mestadels beroende på kombinationen av hans kraftiga provensalska dialekt och tandlöshet skapade en viss otydlighet.

Men tydlighet var möjligen inte poängen.

Ibland, ofta på fredagarna spelade mannen dragspel. Då var det extra festligt, minns jag. Denna trashank var hälften så stor som mor och hon var inte lång. Men med vilken pondus han styrde kvarteret!


 

Begreppen naturligt respektive onaturligt är begrepp hämtade från kristendomen. Med naturligt beteende avsågs något som var i överensstämmelse med skaparens avsikter – att att använda sina lemmar eller bete sig så som skaparen avsett.

Män ska vara män, kvinnor kvinnor och vi ska ägna oss saker som skaparen avsåg med de biologiska och sociala könstillhörigheterna. Vem som äger tolkningsföreträde i det sammanhanget är självklart en annan fråga.

Men den som genom den kristna historien betett sig på ett avvikande sätt än vad herren enligt bibeln avsåg är, och har varit, att betrakta som onaturlig.

Detta stämmer naturligtvis (!) illa med evolutionen. Våra biologiska organ och sociala beteenden förändras nämligen med varje generation. Det går oändligt långsamt, lite i sänder. Men det sker.

När något sker relativt snabbt kallar vi det revolutionerande.

Alla våra organ utvecklades från början för en viss funktion men förändras genom årtusendena. Munnar, exempelvis, utvecklades för att flercelliga organismer skulle kunna inta föda effektivt. Vingar uppstod ur ett organ som tjänade ett annat syfte (som solfångare på insekter men hade bieffekten att de gjorde det lättare att hoppa, skutta och till sist..flyga).

Sex utvecklades för fortplantning – även uppvaktningsritualen är biologisk. Den används av såväl honor som hanar för att bedöma lämpligheten i parning med en viss individ.

Sex används idag också på andra sätt. Schimpanser exempelvis, har sex för att cementera allianser och dämpa spänningar. Är det onaturligt? Tänk om Trump och Kim Jing-Un kunde besegla en överenskommelse om avspänning med lite schyst och avslappnade sex?

Tanken svindlar.

Rent evolutionärt skulle man kunna påstå att #metoo är en fullständigt naturlig reaktion på det faktum att män genom sitt beteende genom århundraden satt den ursprungliga evolutionära tanken med parningsritualen ur spel.

Alltså – genom att kränka och förtrycka tillgodoses helt andra behov än att undersöka huruvida honan är en lämplig partner för parning samtidigt som honan förnekas denna biologiska självklarhet och rättighet.

Det börjar bli jobbigt, nu. Jobbigt att ta in omfattningen av vad kvinnor fått utstå. Kanske är det jobbigt för dem som sedan länge befunnit sig bland den grupp som ser det som en självklarhet att bete sig som han vill.

Reaktionen, äntligen, kommer att leda till förändring – kanske kan vi faktiskt tala om en revolution. Kanske kommer #metoo att leda till verklig, bestående förändring.

Kanske upplever vi just i detta nu det tillfälle då sexism och kränkning går från att vara en naturlig del av samhället till en onaturlig. I det perspektivet är åsikten inte alla män redan mycket forntida.


 

Den lille mannen lever säkert inte längre. Men han dyker då och då upp i mitt sinne. Kanske för att det för mig framstår som något mycket angenämt i hur han framlevde sin ålderdom. Han hade sin lilla scen, i ett kvarter i södra Frankrike, i slutet av ett millennium.

Ack, den som fick ha det så.

I väntan på min lilla scen upplever jag tiden när mina döttrar rent statistiskt och normativt plötsligt kan se fram emot en ljusare framtid. Och det är ju inte så illa, när allt kommer omkring.

 

hokus pokus

Hokus pokus (filiokus) är en sorts barnslig trollformel som är känd sedan 1600-talet – möjligen är den ännu äldre. Det är en förvanskning av de latinska orden i inledningen till nattvarden som dåförtiden även i Sverige alltså framfördes på latin: Hoc est enim corpus meum.

Fritt översatt blir det detta är min lekamen – tillägget filioque betyder och av sonen vilket är en del av den kristna bekräftelsen av sin tro. Förmodligen uppkom ramsan när prästerna läste mässan på latin och folket inte förstod mer än att orden var betydelsefulla. 

I dag kan något kallas hokus pokus om det anses tvivelaktigt eller påhittat, ett uttryck i stil med ren gallimatias eller nonsens.

Men det är också en fras som används av magiker, oftast barn, i samband med att trolleritrick framförs. Jag vågar dock påstå att det för mina barn framstår som ett tämligen ålderdomligt, för att inte säga obegripligt, uttryck.

Men helt off pist är det inte, enligt min mening.

När brödet ges under nattvarden yttrar prästen frasen detta är min kropp och på latin blir det hoc est corpus meum. Prästen ger därmed ord för den religiösa innebörden att mottagaren får del av miraklet. Jesus led och dog på korset för alla våra synders skull och genom nattvarden får alla del av frälsaren.

Övertygad kristen (vad det nu innebär) är den som tar emot nattvarden.

Ur detta uppstod som sagt uttrycket hokus pokus (filiokus!). Gudomlighet kan dock ta sig olika uttryck. Nattvarden kan enligt somliga, Ingemar Bergman gestaltar det genom smultronscen i filmen Det sjunde inseglet exempelvis, ta sig många uttryck.


 

Så här på fars dag har jag haft ett samtal med far.

Fadern, sonen och den heliga ande. På ett personligt plan får mor anta den symboliska rollen av den heliga ande och som en konsekvens av att vara mest präglad av henne i min uppfostran har jag inte så många minnen av far.

Som barn alltså. Som vuxna delar vi många fina minnen. Han fanns där i bakgrunden, dammsugandes eller jobbandes.

En sak jag dock minns är den turkosa stenen i trädgården på baksidan på vår gata Hjortronvägen 17 i Hälsinggården. Det var en liten irriterande sten i gräsmattan som stack upp. När den likt isberget i Titanic under ytan visade sig allt för stor för att grävas upp löste far det på ett för honom karaktäristiskt vis.

Han målade stenen grön. Hokus, pokus, filiokus.

Väder och vind hade sin inverkan och med tiden blekande den gröna färgen till turkos. Det blev en principsak för far som som trots omgivningens gyckel vägrade måla om eller gräva upp den.

En natt sov jag och far i mitt indiantält. Det var ett sånt tält som många barn hade på 70-talet och det var superspännande. Far somnade tämligen omgående i sin stora jacka och med större delen av kroppen utanför tältet – men inte jag. Jag fann det dock mycket rogivande att ligga där och titta på den turkosa stenen.

Tänk om den finns kvar som en milstolpe från min tidiga barndom. Men jag kommer aldrig att besöka Hjortronvägen 17:s baksida för att ta reda på det. För tänk om stenen är borta. Jag är inte säker på hur jag skulle ta det.

Nedan syns jag och salig mor på bild på Hjortronvägens framsida. För även om mor aldrig, vad jag hörde, uttalade sig om den turkosa stenen föredrog hon ofta framsidan. Far minns inte, eller som han uttrycker det, det är diffust.

 


 

Efter att familjen flyttat in till stan och de hårda gruvdrängarna på Elsborg gjordes nya bekantskaper. En familjevän brände hemma och gillade att bjuda far samtidigt som vederbörande tog ett fotbad och jag tittade på Kampen om Colorado på VHS.

Far tyckte illa om hembränt så han brukade diskret hälla ut groggarna i värdens fotbad. Ofta avslutades kvällarna med hur värden fryntligt utropade hur mycket bättre hans fötter mådde efter kväll med far.

Hokus, pokus, filiokus.


 

Far pladdrar på i vårt samtal. Han berättar att det var svårt för honom och salig mor att skaffa barnvakt – de blev helt enkelt tvungna att skaffa TV2 först.

Ungefär ett år före min födelse startade TV2 och den som inte hade kanalen hade tämligen svårt att få barnvakt. Jag upplyser far om att idag rör sig debatten mer om utbyggnaden av snabbt bredband i glesbygden.

Regeringen ska visst sätta fart på den utvecklingen, säger den. Hoppas den gör så, håller far med.

Hokus…


 

Så gick tiden och jag själv blev far.

När jag var föräldraledig och skulle byta blöja på min äldsta dotter hade jag ibland lite svårt för stanken. För att mildra obehaget satte jag på Bach och tände rökelse som jag för ändamålet inhandlat på Indiska.

Far förvånade mig. Ska du ha hjälp och rensa henne! utropade han glatt och skred till verket – inte utan viss fallenhet kom det att visa sig. Jag hörde honom småprata lite med sitt barnbarn – oj, det var ett rejält lass, nu ska vi se… 

Jag kunde inte riktigt förutse denna händelsekedja givet hans kön och generation.

Hokus, pokus…


 

Det har just varit höstlov. Eller läslov, som Vildvittrornas lärare kallar det. Själv var jag under min skolgång bara ledig två extra dagar över allhelgonahelgen.

Far gillar dock benämningen läslov, säger han. Mycket bättre än potatislov eller lingonlov som han själv upplevde. Och så fick ha ta med extra lingon till skolan också. Det var ju i och för sig bra, menar han, för de hade ju så mycket lingon i hans familj.

Man måste dela med sig, vetuväl, sa han innan han gick och vårt samtal avslutades.


 

Läslov, potatislov, lingonlov eller höstlov kan kanske kvittar lika. Som lärare jobbar man ikapp under loven.

Jag tände under allhelgonahelgen ett ljus till minne av den heliga ande, i min tillvaro alltså salig mor. För det gör jag ju nu och då. Men jag föredrar att leva i nuet så jag sluter jag ögonen och tänker på någon annan.

Hokus pokus filiokus. 


 

Relaterade blogginlägg:

Bild 22

bild 33 – lycka

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 i mitt eget liv.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Darke?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer vi frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad.

Rå styrka betalade sig, som alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.


 

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden.

Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

 

Foto: Gunnar Sjögren


 

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

 

bild (32) av fjäll

Det som är tänkt blir inte alltid.

Ännu en fjällvandring redan i år får därför låta vänta på sig och en potentiell läsare må ursäkta medan jag drömmer mig bort bland ytterligare bilder från den som nyligen ägt rum.


 

 

Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin högtidligt…. Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! sa Puh stolt för sig själv.


 

 

I blomman, i solen

Amanda jag ser.

Kring jorden, kring polen

hon strålar, hon ler.

 


 

 

Under första världskriget förekom att soldater begick självmord på grund av skobrist. De stod helt enkelt inte ut med ständigt blöta fötter därnere i skyttegraven.

Skyttegravsfot är en otrevlig åkomma som fått sitt namn efter de problem som kunde drabba soldater i skyttegravarna under kriget. På grund av att fötterna konstant utsattes för fukt och kyla, utan möjlighet att ordentligt kunna torka fötter, strumpor eller kängor, drabbades soldaterna dålig blodcirkulation.

Utsatta kroppsdelar kunde lukta illa till följd av sår, svampinfektion, förruttnelse och kallbrand.

Med andra ord: fotvård är viktigt.


 

 

Panteism betyder ungefär allt är gud och är en religiös övertygelse som ser hela naturen, världen eller universum, och allt liv däri, som heligt eller gudomligt.

Vissa dagar känns den övertygelsen närmare än andra.


 

 

Ur fjäll-led är tiden; ve! att jag är den,
som föddes att den vrida rätt igen.

 


 

 

Var nöjd med det du har och tillbringa inte din tid med att drömma om förvärv som väcker avund och beundran; se på hur de som är fattiga och nödställda lever, så att det du har och äger framstår som stort och avundsvärt.

Eller som filosofen Lacan säger: individen bör inte uppnå sina drömmar. Gör individen det upphör strävan efter fantasin/det ouppnåeliga. Och DET är farliga saker, det.


 

 

Skenbar är färgen, skenbar sötman, skenbart det bittra; skenbart varmt och skenbart kallt; verkliga är blott atomer och tomrum.


 

 

Gyllene snittet är det förhållande som erhålls när en sträcka delas i en längre del a och en kortare del b så att hela sträckan a + b förhåller sig till a som a förhåller sig till b:

\frac{a+b}{a} = \frac{a}{b}


 

 

Jag gillar att gestalta olika karaktärer. Här ges Gandalf, som framgår.


 

 

En utspilld färgburk. Är det en medveten skapelse eller en slumpartad olycka? Ser vi mönstret eller skönheten i kaoset? Det är kanske så man kan förhålla sig till modern konst – om man nu inte vet bättre.


 

 

Bröderna fara väl vilse ibland. 

 


 

 

Liten blir snabbt stor. Det är känslan när det går upp för mig att veckobrevet från skolan inte är en larmrapport om löss utan en uppdatering om vad klassen arbetat med i naturkunskap den gångna veckan.

Silly me.


 

 

Jihad betyder ungefär heligt krig. Termen är ofta felaktigt förknippad med diverse vansinnesdåd men en bättre betydelse är individens kamp mot tillvarons jävligheter och frestelser.

Som regn. Eller kanske mygg. Eller vetskapen att efter regn…


 

 

Eftersom ingen ser någon skogaholmslimpa på bilden kan ingen i sann polyfemosk anda utgå från att det är champagne i kåsorna. (Det krävs kunskap om 70-talet och viss klassisk bildning i kombination för att klura ut den.)


 

 

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

 

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.


 

 

Förälder. Ett liv som caddie.


 

 

Morbror. Ett liv som hjälpcaddie.

Gott är inte att inte göra orätt, utan att inte ens vilja det.


 

 

En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.


 

 

Ett liv utan fester är som en väg utan värdshus

 

Jag underskattar aldrig min egen (livs)törst.


 

Relaterade blogginlägg:

Skäckerfjällen

skäckerfjällen revisited – bild 31

Fjällvandring är en materialsport. Man köper på sig lite nya grejer inför varje säsong. Så här i medelåldern är det kanske inte så konstigt att årets inköp blev stavar och nya liggunderlag.

Stavarna blev en succé. I vad, uppför, nedför, rakt fram…det underlättar stort att ha fyra ben. Uppblåsbara liggunderlag i lättvikt gjorde att jag sov bättre än på onsdagsmöten.

 


 

Skäckerfjällen ligger i nordvästra Jämtland. De är relativt lättillgängliga när man väl är på plats men det tar lite tid att köra till en lämplig utgångspunkt. Men det är det värt. Inte minst för att man slipper träffa andra människor ute på fjället. I synnerhet om man jämför med Jämtlandstriangeln.

 

 

Jag vandrade senast i Skäckerfjällen för fyra år sen. Den här gången var alla svågrarna med familjer med och det konstaterades att det var 33 år sedan alla syskonen Tivander senast alla gick i fjällen tillsammans. Och det till just denna plats.

Min frus familj har alltid fjällvandrat men eftersom det är viss spridning i ålder på barnen har inte alla samtidigt varit med sedan 1984 – och då gick turen alltså också till Silvertjärnarna i Skäckerfjällen.

Det är ALLTID vackert väder i Skäckerfjällen.

 

Alla utom min familj

 

Den 20:e juli samlades vi på fjällstationen i Anjan. Denna station är inte ansluten till STF men är mycket mysig och genuin i ordets rätta bemärkelse. Man kan med fördel ha stationen som utgångspunkt eller rulla ett par kilometer med bilarna till point of no return. 

 

Dotter 1 har förhandlat bort sin ryggsäck. Igen. Ett politikerämne!

 

Den 21:a gick vi i strålande väder från Anjan till Strydalen, en sträcka på 1 mil, på 5 timmar effektiv vandring. Det var mycket blött i markerna och alla, it goes without saying, åt vid första lunchstoppet köttbullar.

(Detta är FjällTivander-tradition sedan barnsben och stammar från en tid då köttbullar var lyx och förövrigt tungt. Ja, tungt är det fortfarande för en gramjägare men det var ändå en lite lustig syn att se barnens mor och hennes syskon obekymrat och samtidigt packa upp exakt samma lunch).

 

 

Barnen –  4, 9 och 11 år – knotade sträckan utan problem och bar även lättare ryggsäckar. Jag själv bar relativt tungt: 25 kilo. Ska man gå längre sträckor är högst 20 kg att föredra.

(Här vill jag göra en utvidgning om träning. Jag har relativt ofta de senaste åren fått frågan, eller snarare uppmaningen, att jag, som ju tränar kontinuerligt, borde springa/simma/åka olika typer av lopp för att ha en målsättning med träningen.

Jag vill understryka att jag inte nämner detta för att skryta om träning hit och dit – jag säger det för att jag anser att ett mycket bra träningsmål är att vara jämnt tränad i hela kroppen för att klara en normal fjällvandring utan krämpor.)

 

”Jag är vackrast när jag diskar. All den kärlek hustrun rymmer”

 

Efter en varm, härlig dag tältade vi slutligen vid fjället Mekontjockes fot. Vattenfallet i Strydalen visade sig vådligt på grund av vattenmassorna så kvällstvagningen fick ske i en närliggande lugn tjärn.

Nästa dag vaknade vi mitt i molnet. Bokstavligt talat.

Efter diverse parlamenterande enades vi om att det inte var helt roligt att ligga för ankar i ett moln (om man inte är dr Snuggles) och vi bröt därför lägret och vandrade de fyra kilometerna till…

 

När skämten ”det finns i molnet” tagit slut

 

…Silvertjärnarna!

Här slogs ett basläger upp på exakt samma tältplats som för de som var med 33 år tidigare. Och alltså strax nedanför den tältplats jag själv hade för 4 år sedan. En vacker plats.

 

Base camp Silvertjärnarna från ovan

 

På kvällen anlände Julia. Det kan ju låta som vilken banal händelse som helst men också det kräver en liten utsvävning. Trots sin sjukdom deklarerade Julia tidigt att det var klart hon också skulle till fjälls på det ena eller andra sättet. Och Julia är inte en person som ger sig.

Först utverkade hon specialtillstånd för att landa i nationalparken (vilket krävs från samerna) sedan crowdfundade hon ihop den inte oansenliga kostnaden för helikoptern. Och plötsligt stod hon där. Med en flaska champagne under armen, givetvis.

Jag tror vi alla hade tårar i ögonen när hon landade i den ljusa jämtländska fjällkvällen.

 

Julia (och champagnen) anländer!

 

Nästa dag valde några i sällskapet att bestiga Lillanjeskutans 1150 modiga möh. Det tog, effektiv tid, 4,5 timmar i strålande sol och lätt packning.

 

MiLo

 

Flickorna lämnades på vägen upp med följande tankegods: borde inte Vemdalen istället heta Vilkendalen? Denna tankenöt sysselsatte åtminstone Dotter 2 ett par hundra meter.

 

”Exakt HUR kallt vatten hade du tänkt dig?

 

glaciärsport

 

På väg upp valde några av oss att ta ett litet dopp i en 8-gradig tjärn. Barnens mor var orolig över mitt eventuella frånfälle varpå jag sturskt replikerade att det finns sämre sätt att dö på. Och Dotter 1 ville inte vara sämre än farsan.

Det var hon inte, heller.

 

Kallbad 1

 

Kallbad 2

 

Det tog ett tag innan värmen kom tillbaka på allvar. Nåväl, halva familjen badar – andra halvan inte. Svårare än så är det väl inte. Väl nere i base camp ordnades fjällfest på influgen skumpa, nybakat pinnbröd och charkuterier. Kanske inte helt vardagligt fjällbeteende.

Dagen efter tog vi oss åter ner till Anjan för vidare transport till lyx på Copperhill i Åre. Vilket är en helt annan historia!

 

Flags of our fathers

 

Det finns några platser i tillvaron man ofta pratar om att besöka men som man aldrig kommer till. Detr blir av olika skäl aldrig av. I vårt fall är ett sådant ställe Sockertoppsdalen.

I år fanns tanken där men eftersom vi vände i Strydalen och gick till Silvertjärnarna övergavs planen. Och vi kommer inte att ta risken att gå tillbaka till Skäckerfjällen. Det kommer nämligen med all säkerhet HELLregna.

Nä, vad tror vi, Hemavan nästa år?

 

Sunset Blvd

 

Avslutningsvis några näsvisa råd till mig själv inför kommande vandringar:

Mat: Pulver-tomatsoppa, 500 torkad färs på fransyska (att färsen är mager samt nymald är viktigt), makaroner ger fyra vuxna portioner mat. K-färsen måste ligga i blöt en stund först.

Skippa tortellini. Det är tungt och ingen som gillar egentligen. Här som där.

Orch-chipsen (torkad, marinerad lövbiff) blev en succé!

Köp extra tältpinnar =(

Dubbla strumpor i kängorna och byte till fräscha varje dag (något som är lätt all slarva med) är god fotvård och man slipper skavsår.

Flickorna föredrar chokladdryck – INTE nyponsoppa/blåbärssoppa. Har jag fattat det?

 

Jämtland + Dalarna = sant

 

Nimis revisited

Nimis är latin och betyder för mycket. Passande uttryck så här i semestertider, kanske. Men, som jag brukar säga, man kan aldrig få tillbaka en förlorad kalori och mister du en så står det dig tusen åter.

 


 

Årets första semester började med traditionsenlig släktsamling i Söderbärke för midsommarfirande hos svärföräldrarna. Sång, mat, tjo och tjim. Jag och svägerska J diskuterar ivrigt redigeringen av sånghäftet. Vi spelar Settlers, äter, sjunger och dricker.

Midsommar i Söderbärke är förövrigt en rätt skön och avslappnad upplevelse – inte så himla petnoga så som det kan vara på andra håll i landskapet denna tid på året.

 

Stora Kopparbergsdräkten och jag i en salig blandning

En ”ärsnstoscha”

 


 

Sen bar det iväg söderut mot Sveriges Provence – a.k.a Österlen. Värt ett stopp under den 70 mil långa resan är vid det som anses vara landets äldsta vägkrog: Gyllene Uttern.

Stället har anor från tidigt 30-tal och det är trevligt att njuta vällagad mat för några tior mer än vad kostnaden på hamburgerkedjan Voldemort skulle inneburit. Dessutom kan man på några minuter pipa ner till det pittoreska Gränna och köpa äckligt godis.

(Varning för fake facts! Det där sista var en åsikt!)

 


 

Med magnifik utsikt över havet strax ovanför Kivik ligger det utmärkta Bästekille trädgårdshotell. Barnens mor hade letat reda på detta ställe under inspiration av sin mans karaktär (varning för…).

Stället var hursomhelst mycket trevligt, prisvärt och vår bas under några händelserika dagar på Österlen.

Vi hade hört talas om en speciell pizzeria Friden vid vägs ände. Och, ja, det var mer än bara en pizzeria. Så mycket mer. Om Vildvittrorna trycker i sig var sin pizza efter en dag i bil så…ja. Mer behövs inte sägas.

Det var regnigt i Österlen. Ändå var vi tämligen aktiva med besök på Glimmigehus, Stenshuvud nationalpark, vi åt fisksoppa på Buhres i Kivik, fikade och köpte knäckebröd/te på Olof Viktors samt shoppade en pall och tvål hos Fredrik på Eklaholm.

 


 

Sedan var goda råd dyra. (Eller ja, allt är ju dyrt på den här sortens resor.)

Vi hade förhållande gott om tid att ta oss västerut. En gammal kompis, Pomma, har relativt nyligen flyttat till trakten och uppmanade oss att ta vägen förbi ett litet ställe, Fritidsbaren, på stranden i Ystad.

Nu har du chansen: Fritidsbaren utanför Ystad: wienerbröden. Jag kan inte nog understryka vikten av att avsätta tid för ett besök där. Wienerbröden där är heeeeelt oustanding. I jämförelse får Olof Viktors sötebröd kallas för motsvarande Delicato.

 Vad mer kan jag säga: Pomma hade rätt.

Wienerbröden! Wienerbröden!

 

Kanske är också besöket i Ystad tillfället vi kommer att se tillbaka på som det när dotter 1 upptäckte fotograferingen som konstart.

 

”Framkalla? Du är ju knäpp.”

 

Sedan var det dags för att besöka barnens mors moster, och några av hennes kusiner med tillhörande familjer i Viken utanför Helsingborg. Jag har förvisso upplevt det förr men det tål att upprepas: den skånska gästfriheten är spektakulär.

Middagar hemma, middagar i Vikens Strandbar gjorde morgnarnas havsnära träningsrundor såväl njutbara som avgörande. Som jag saknat att springa nära havet.

Lars Vilks konstverk i Kullabygden, Nimis, är välkänt. Även om jag är kluven till konstnären så är verket hisnande. Karln har samlat drivved och spikat upp sedan 1980! Särskilt gillar jag hans kommentar till att någon försökte bränna ner det i höstas: det var väl lite väl brutal konstkritik.

 

 

Döttrarna, särskilt den äldsta, och deras kusin, gillade att klättra i verket, iallafall. På så vis får man väl se det som användbart.

 

 


 

Att tura är ett välkänt begrepp för varje person som är någorlunda bekant med Helsingör. Biljetten gäller ett dygn och resenären kan alltså åka de 20 minuter överfarten tar fram och åter, om och om igen.

Ett helt dygn.

Alkohol säljs, enligt gällande regler, på den danska sidan (som tar 10 minuter) och tobak på den svenska.

Annat var det förr, fick jag mig återberättas. Då satt vanligt folk i den så kallade Proletärbaren men för att få köpa alkohol var man tvungen att köpa mat. Sålunda serverades, och slänges, ett berg av ostfrallor efter varje överfart.

Däremot stötte jag på ett sällskap helt i min smak när jag som student rumlade runt i Lund på 1990-talet: LASS (Lunds Akademiska Segelsällskap). De tillbringade sin tid med att en gång per år åka med båtarna Helsingör-Helsingborg.

Och aktiviteten skedde väl mest på den danska sidan, om en så säger.

 


 

 

Jag gillar ställen som ser stängda ut – men väl inne öppnar sig paradiset

 

Min gamle kollega Jonas brukar tjata om att man i Helsingör måste besöka Rådman Davids Hus. Men det har på de två besök jag hunnit med i stan aldrig blivit av. Istället lyssnade vi på den regionale Lasses förslag och valde Köpenhamnaren.

When in rome, tänkte jag och svågern och körde hela det danska konceptet. När akvaviten serverades frågade servitören oss helt sakligt om en Voxen eller Vanlig föredrogs.

Voxen innebar att ytspänningen nådde likörglasets kant.

Min svåger är också sångare och efter att vi mycket tyst framfört tersen och Den lille mand enades vi i bästa samförstånd över våra späde med reomläde och smörrebröd att tapas, som ju uppfanns i Spanien för att även kunna servera alkohol, betyder svepskäl.

Allåå, eller? Fattar du eller? Svepa. Skäl. (Min mamma är från Göteborg). Hursomhelst – ostmackor, smörrebröd eller tapas. Alla vill ha ett skäl att dricka alkohol ibland, tydligen.

För att citera Hamlet, (eller om det var från hamnkonflikten i Göteborg): Upp flyga orden, tanken stilla stå. I Göteborg sätter man upp en barnanpassad Hamlet: Ham-lätt.

Givetvis.

 

”Pappa! Du ser ju likadan ut på alla kort!”

 

Vad det berodde på vet jag inte. men plötsligt var alla överens om att besöka Kronborg -eller som det heter i poesin: Elsinore Castle. Inne i slottet är det inte så mycket att se – nästan inget finns kvar från 1500-talet.

Men en professionell ensemble spelade valda delar ur pjäsen inne i det mäktiga slottet. Och efter det var dotter 2 såld. Oavbrutet har hon efter besöket diskuterat och analyserat Hamlet. Så vi ska nog ta och se en av filmerna och se vad hon därefter tycker.

 

att shoppa eller inte shoppa – det är frågan

 

Dotter 1 ville helt enkelt ha en kram av den stilige prinsen. Mitt försök till lustighet – se upp – han kan vara galen! – rönte ringa framgång (eftersom det var en engelsk ensemble). Jag och Hamlet diskuterade istället hur illa det var att man tagit bort kyrkogårds-scenen ur just den här produktionen.

 

Dotter 1 och Hamlet

 


 

Sedan åkte vi till JoJE i Göteborg, besökte en relativt dålig restaurang på Avenyn som dessutom förlorat utskänkningstillståndet. (Det där anförs för att ingen ska tro att vi bara äter gott på våra resor).

JoJ hade bett J:s kusin Birger komma och hålla provning med italienska charkuterier. Efter en av korvarna var jag inte helt övertygad om valet mellan frun och den. Men som tur var kan jag ha båda. Iallafall ett tag och inte i kylen.

Bäste läsare (och särskilt mina ICA-handlare i flödet)! Nu är det dags för en av mycket få produktplaceringar på bloggen: PIXBO HILL. 

 

Birger briljerar

 


 

Liseberg är ju alltid Liseberg. Billigt, gemytligt och folktomt.

 

Nimis på Liseberg

 

 

När ”de sista ljuva åren” skallade över stället gick det inte längre

 

 

Spår av äkta nöjespark

 


 

Så var det dags att återvända hem.

I den litterära världen spelar Nimis en helt annan roll. Och enbart positiv.

Den största glädjen finns hemma, ju!

 


Relaterade blogginlägg:

To be or not to be

Studenten 2017 – bild 30 a-e

Det är tyst i köket. Barnens mor bläddrar i tidningen. Efter ett tag lyfter hon på ena ögonbrynet, i det hon på sitt karaktäristiskt harmlösa sätt ger mig ett av sina snabba ögonkast, och säger:

Du är inte rädd att det blir lite för mycket av dig? Du kan ju lätt bli lite…carried away?

 


 

En gång för flera år sedan var jag konferencier på skolans studentlunch. Den gången styrdes skolan av en annan regim och jag …råkade… från scenen skämta lite om några i denna the last administration, denna l’ancien regime, med påföljd att jag hamnade längst ner i frysboxen.

 

Foto: Glen Bergsten

 

Sedan dess har jag legat där och gonat mig – och blev därför glad när möjligheten att åter få vara med och bidra i samband högtidligheterna kring studenten dök upp. Jag gillar nämligen festliga inramningar av stora ting, så som studenten.

I år var jag inbjuden att för tredje året i rad hålla tal och sjunga på studentbalen, (studenterna har i allmänhet en annan inställning till skämt än vissa före detta chefer) jag fick även möjligheten att hålla högtidstalet till studenterna på studentlunchen och att vara konferencier på den högtidliga avslutningen på studentdagen.

Så nog hade barnens mor fog för sin fundering. Och hon känner ju mig rätt väl vid det här laget.

 

Foto: Glen Bergsten

 


 

Det har under våren uppmärksammats och diskuterats hemska, fruktansvärda budskap på studentflaken. Indignerade debattörer i allehanda medier har upprört undrat vad skolan gör åt problemet, egentligen.

Svaret är…ingenting.

Eller, ja, ingenting och ingenting. Förutom att skolan jag arbetar på under året haft tre heldagar med tema jämställdhet, att jag själv i mina kurser återkommande tagit upp genus, jämställdhet, mänskliga rättigheter, våld i nära relationer, personligt ansvar, yttrandefrihet och respekt i största allmänhet så har det väl inte hänt så mycket.

Själv förespråkar jag alltid en hurtfrisk promenad istället för flak, men blir aldrig bönhörd. Men det enkla svaret på flak-problematiken är att skolan inte har något alls att göra med det eftersom flaken smyckas utanför skoltid.

Efter utspringet är eleverna inte skolans ansvar längre – men vi har nog alla ett ansvar i sammanhanget. Dock: uttalanden i stil med VAD GÖR DOM I SKOLAN EGENTLIGEN !?! får mig i allmänhet på mycket dåligt humör.

 

 

Rektorerna tog sig hos oss tid att gå runt och inspektera flaken innan avmarsch – så just Lugnetgymnasiet har nog tagit sitt ansvar.

Jag skulle vilja påstå att den största heder man kan visas som lärare är att citeras på ett studentflak. Nu har det hänt undertecknad för tredje gången. Jag är så stolt. Och i år var det dessutom, givet ovan anförda resonemang, extra viktigt.

Det finns olika sätt att uppnå rumsrenhet.

 

 

Jag fick inga bra bilder på det hela – men det står alltså:

Det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen – Adolphson

Under året tycks det också väckts visst munterhet att jag skaffat snapchat vilket förklarar symbolen bredvid citatet.

 


 

Betyg, ja. Det spelar nog ingen roll vilket system som används: lärare ska inte utvärdera sitt eget arbete. Jag hävdar att eftersom utbildning i grunden är en positiv sak formas alltid särskilda band mellan gruppen och läraren.

Det finns inget sådant som en neutral lärare. Vi är alla fästa vid våra elever och sett ur ett helikopterperspektiv leder det ofrånkomligen till att vi generellt sett hellre friar än fäller. Vi är alla subjektiva individer som gillar våra elever.

Genom åren har nog mitt eget rykte ändå varit ”hård men rättvis”. Och det är väl vackert så.

 


 

Svenska flaggan. Nationalsången. Kyrkan.

Varje år blossar diskussionen upp. Nej, vi ska inte vara i någon kyrka alls om vi ska följa lagen. Men när det kommer till högtider är det inte riktigt så enkelt. Av olika skäl ägde vår avslutningsceremoni i år rum i Lugnetkyrkan och jag försökte som konferencier hålla en humanistisk ton.

Gymnasiechefen skulle mot slutet hålla tal och hade blivit försenad. Håll låda tills han dyker upp löd ordern. För att citera Basil i Fawlty Towers: I mentioned it once, but I think I got away with it all right.

När det var dags för nationalsången sa jag som det var: att det är en sång jag gärna sjunger. Och jag sjunger den högt, rätt och frimodigt för att hylla en plats dit alla är välkomna och där alla hör hemma.

Den sången är inte hel- eller seminazisternas. Den är allas vår. Kan en ledamot sjunga internationalen i fullmäktige kan jag sjunga nationalsången i Lugnetkyrkan.

Just sayin.

 


 

Nästan varje läsår händer det något. Något speciellt. Något som verkligen berör.

I år hände flera saker: först blev jag vid ett tillfälle överfallen med pussar och kramar av en jätte-entusiastisk  fjolårselev. Han var verkligen glad att ses – sådant är kul för med lite perspektiv på skolan så formas mer beständiga värderingar.

Mitt jobb har den välsignelsen att man får omedelbar respons. Kraftfull sådan. Efter studentbalen fick jag några meddelanden. Särskilt två meddelanden stannade kvar i sinnet.

Kan inte du adoptera mig?

Och:

Jag tänkte på det igår, att en ofta känner sig tacksam men kanske inte lika ofta säger tack, något en kanske borde göra mer. Så jag ska väl själv försöka leva efter denna nya princip och säga tack till dig, inte bara för ett fantastiskt framträdande igår kväll och ett toppenår med dig som lärare, utan för att du gett mig mer kunskap än du kanske själv anar. Hur en skall förhålla sig till världen och många sunda värderingar, men också hur en kan gå genom livet nyfiken och vetgirig. Men att också ta livet med en nypa salt ibland, och skämta med och om det. Jag känner mig trots allt lugn inför den ovissa framtiden och tänker att nåväl, det kanske kommer gå bra ändå, det gjorde det ju för Adolphson.

 


 

Alltihop, från bal till studenten, gick sammanfattningsvis rätt så väl och jag har fått många uppmuntrande tillrop från (den nya, nuvarande) ledningen, kollegor och elever.

Men jag ser ändå det hela som ett lagarbete. De konstnärliga kollegorna på Estetprogrammet, mina kollegor på NV samt alla andra program, alla gör de storstilade insatser.

Och så klart, alla elever. Det är inte så svårt att peta bollen i mål när den ligger halvvägs över mållinjen.

Falu Gymnasium är på gång, helt klart. Det är lätt att hålla tal och leda i en positiv organisation. Men ändå – det är också viktigt att ha någon som ramar in det hela och det fick jag delvis vara med och göra.

Men återigen: det är så många som redan gjort grundarbetet. Jag känner mig ödmjuk, glad och stolt över att få vara en del av det. Så till ledning, kollegor och elever vill jag säga: tack för möjligheten. Tack för vänliga ord. Tack för att jag får vara en del av något stort, bra, positivt och varmt. Tack.

Jag ser redan fram emot nästa läsår. Lärare på Falu Gymnasium – thats da shit!

Det är i mina ögon otroligt hur någon som vill studera Estet Musik inte väljer Falu Gymnasiums utbildning. Den håller hög kvalitet. Och förövrigt vill jag påminna om kollega Ulla Milstams ord: Lärare har inte sommarlov eftersom lärare i allmänhet är vuxna. Lärare har semester. 

 


 

Fast du kommer säkert att klara det bra – det gör du ju nästan jämt, avslutande barnens mor samtalet. Gå nu och jobba så du kommer hem nån gång. 

 

Foto: Glen Bergsten

reuterdalsfejden – bild 29 a-b

Konflikter eller olika perspektiv – det är väl bra saker, det? Olika tider, platser och generationer går igång på olika saker, så är det ju. Jag gillar förövrigt själv att fundera över och studera sånt.

Vad är rätt? Vad är fel? Enligt vem och varför?

 


 

På ett möte nyligen surnade plötsligt min nya, yngre, historiekollega till och utbrast:

Typiskt dig att inte gilla Håkan Hellström, Fredrik!

En gaphals från Göteborg? Jag är inte imponerad, det är riktigt. Det finns i så fall andra, mycket bättre, göteborgare. Som Freddie Wadling, exempelvis. Och det säger jag inte bara för att han nyligen lämnade oss – jag var ett fan redan under Blue for two-tiden.

Men det imponerade föga, tydligen.

 


 

När Vilhelm Moberg 1949 utgav Utvandrarna utbröt debatt. I berättelsen förekommer ett citat från en av karaktärerna, Ulrika, riktat till en kyrkvärd som kallar henne hora:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann´ra?

 

Sådant sa man inte hursomhelst dåförtiden, inte ens i fiktionens värld. En samhällsdebattör, Ebbe Reuterdahl, kritiserade Moberg. Till saken hör att Ebbe var pingstvän och ansåg att de verkliga utvandrarna genom romanen skildrades som en samling perversa individer.

Konflikten kom att stå mellan kultur vs religion och var en del av en större moraldebatt.

Ebbe var så upprörd att han skrev debattartiklar och spred cirkulär (dåtidens motsvarighet till sociala medier) som han spred inte bara i Sverige utan också i de amerikanska svenskbygderna.

Det genomgående temat var att boken var att betrakta som ”smutslitteratur”.

Saken eskalerade till ett regelrätt debattkrig och Ebbe publicerade slutligen en artikel Vem har rätt? I litteraturfejden Moberg – Reuterdahl. En artikel som fick flera riksdagsmän så upprörda att någon krävde att Moberg skulle sättas i fängelse och en annan eldade upp boken.

Det offentliga Sverige följde kampen mellan de två. På debattsidorna stod Reuterdahl tämligen ensam – även dåtidens litteraturvetare och kulturskribenter ansåg boken vara litterärt betydande, moraliskt förkastlig eller inte. Paradoxalt nog bidrog konflikten till att boken blev en kommersiell framgång.

Idag minns ingen Ebbe medan Wilhelm är odödlig.

 


 

I helgen var det Åfest i stan.

Åfesten innebär östtyska karuseller, blingbling, langos och…Dolly Style. (Förlåt min surmagade inställning – typiskt mig att inte gilla Håkan Hellström, liksom). För Dotter 2 var detta i alla händelser en stor sak – hon kan låtarna.

Vi fick bra platser och hon intog bekvämt mina axlar under en halvtimmes tid.

 

Idolerna gör entré

 

Det var efter konserten problemen började. Med i sällskapet fanns en kamrat som firade födelsedag. Vi råkade alla efter konserten hamna i fel ände av autografskrivarkön men en vakt släppte som tur var in barnen också från det hållet.

Tills en barsk agent resolut meddelade att nu var det minsann slut med det. Vi befann oss plötsligt sist i kön på den andra, regelrätta, sidan. Dotter 2 och hennes kompisar, liksom förövrigt även Dotter 1, var besvikna.

Och vad gör man inte för sina barn?

Jag stegade sålunda raskt fram till vakten och sa som det var – med tillägget att vi hade ett födelsedagsbarn bland oss. Vi fick fri lejd av den barmhärtige. Sedan dök dock Häxan Surtant, förlåt, agenten, upp och menade att nehej, det här, det gick då rakt inte för sig.

Då klev Dotter 2 fram i ett sista försök att för sin vän (vännen hade överlämnat en teckning som hon gärna ville ha tillbaka med autograf) rädda situationen. Dolly Style, som bara hört agentens version, avspisade dock flickorna.

Besvikelse.

Dotter 2 kliver fram och vill att kompisen ska få en födelsdagsautograf men hindras av agent. Bandmedlem ställer upp på kort som kompensation.

 

Åter hemma framgick att det var jobbigt för Dotter 2 att ha, som hon upplevde det, grälat med sina idoler. Det hjälpte föga och intet hur mycket jag än försökte påtala det coola i att ha grälat med just Dolly Style.

Efter en sträng blick från barnens mor bytte jag taktik. Det samtalades länge.

Kontentan blev insikten att idoler kan vara storartade musiker men inte alltid lika storartade människor. Jag berättade upplysningsvis också om min egen idol Jussi och hans liv.

Vidare, fick jag nog till sist erkänna, var den ende som i någon mening gjort något fel i hela den här historien egentligen jag, hennes far. Och möjligen vakten. Varför, undrade Dotter 2.

Jo, jag chansade ju på att barnen skulle få gå före alla andra barn som lydigt (nåja) stod i kö och hade jag inte gjort som jag gjorde hade ju inget av allt detta hänt. Sedan analyserades ingående de olika bandmedlemmarnas agerande under händelseförloppet.

Det märkliga är att Dotter 2 faktiskt lät sig nöja med detta.

Sanningen är mitt vapen.

In hoc signo vinces.  

 


 

Ja, det är svårt.

Det enda man kan göra, antar jag, är att med jämna mellanrum plocka fram sina övertygelser ur sitt inre och syna dem. På så vis har man i alla fall  en hyfsad chans att då och då rensa ut lite gammal skåpmat som hunnit ruttna till fördomar.

Håkan Hellström kanske inte är så dum, när allt kommer omkring.