torg

Jag skulle kunna ställa klockan efter mig själv. Åtminstone kalendern. Så här års, ett par dagar in i semestern, börjar jag alltid fundera över nästa års skoluppgifter.

 


 

Jag har tidigare om åren haft historiska murar som tema och under ett par år Invandrarna/Utvandrarna. I år försökte jag mig på att koppla ihop Robinson Crusoe med The Martian samt Ingenjör André.

En tanke jag har inför nästa läsår är att jobba med betydelsefulla resor från den första resan (för Homo Sapiens) över till Australien för 25 000 år sedan till Columbus 1492 och Apollo 11.

Kanske temat egentligen handlar om hur naturligt det är för vår art att flytta på sig när levnadsbetingelserna förändras. Från Out of Africa till Folkvandringstiden, via 1800-talets massflyttningar till USA för att landa i ett land som 160 000 människor ville till 2015.

 


 

Ett annat arbetsområde kunde vara revolutioner.

Den kognitiva revolutionen

(innebär att människan skaffade sig förmågan att förmedla stora mängder information om omgivningen, om sociala relationer och om abstrakta företeelser – sådant som inte existerar annat än i hennes föreställningsvärld som andar och gudar, stater, pengar och gränser med mera)

kan jämföras med jordbruksrevolutionen (vi blir bofasta), de (natur)vetenskapliga, industriella och franska revolutionerna.

 


 

Eller varför inte en uppgift om historiska torg?

Från Agora, Forum romanum, Petersplatsen, Trafalgar Square, Röda torget, Himmelska Fridens torg, Stortorget och Stora torget till de digitala Forum som den rika delen av världen så ofta i dag besöker.

Frågeställningen kunde kanske behandla vad dessa platser betyder för respektive tidsålder och samhälle och hur de hänger de ihop.

 


 

Kanske lokalhistoriska, det var länge sedan.

På så vis kunde eleverna få binda ihop uppgiften med den om torgen eftersom Gustaf Vasa under det tredje Dalupproret (a.k.a.Klockupproret 1531-33) när han återkom till Kopparberget med väpnad här (efter att hans fogdar först fått fly efter att de mötts med hugg och slag) samlade ihop bergsmän och allmoge på Stora Torget…eh, nä. Det fanns ju inte då.

Det är därför det ibland i källorna kallas Nya Torget. Och inte var det väl på Fisktorget heller…? Jag tycker mig ha läst att det var på Hälsingetorget de ihopsamlade bergsmännen fick sig en utskällning ”som inte glömdes på mansåldrar”.

Lägg därtill några avrättningar så var Bergsmännens mäktiga gille St Örjan makt bruten liksom, förövrigt, även upproren i Dalarna. Och så  skulle sakerna bestå fram till 1743.

Från gamle Göstas agerande i Falun 1533 kanske man kunde dra paralleller till Margaret Thatchers 1980-tal och vidare till konflikten i Göteborgs hamn idag. Eller…så kanske det är att göra lite väl stort våld på historien.

 


 

Jag är något på spåren, känner jag, men det här måste nog verka fram ännu en tid.

 


Relaterade blogginlägg:

Himmelsfärd som himmelsfärd

Bortom Hygia

Jag fortsätter ältandet.

 


 

Hur kan vi egentligen vara säkra på att det vi tror oss veta om sakernas tillstånd verkligen stämmer? Hur kan vi exempelvis vara så säkra på att vinstuttag inom skattefinansierad verklighet är omoraliskt och hur kan vi veta att vi får en bättre välfärd om vi i stället tillåter det?

 


 

Romarna insåg tidigt, med grekerna som förebild, att rent vatten är bra för folkhälsan. De förknippade bad med sundhet och ett rikt socialt liv. På de romerska badhusen var det vanligt förekommande med statyer av läkekonstens gud Aesculapius och dennes dotter Hygia, hälsans gudinna.

Vad de inte visste var att de paradoxalt nog genom badhusen också främjade ohälsa. Badhusen bytte sällan vatten i någon större omfattning och dusch med tvagning innan bad existerade självfallet inte.

Klor i vattnet, eller andra bakteriedödande ämnen, var inte känt. Och det kanske var tur i oturen, så att säga, givet att många bakteriedödande ämnen också är hälsovådliga för oss människor.

Men den insikten låg 2000 år bortom romarens horisont.

 


 

På 1500-talet fanns ett recept på salva för att bota skador från vapen. Det intressanta var att salvan skulle smörjas på vapnet som åstadkommit skadan – inte på själva såret. Gjorde den skadade så läkte skadan omedelbart.

Sas det.

På innehållsförteckningen, (eller kanske receptet) framgick att salvan innehöll två uns mossa som vuxit på ett kranium blandat med två uns människofett, ett halv uns mumie, ett halvt uns mänskligt blod, linolja, rosenolja, honung, oxfett.

Jag vet inte om känsliga personer, så som barn, allergiker eller gravida, varnades i någon större omfattning. Inte heller fanns varningstrianglar som meddelade att den som nyttjade medicinen inte omedelbart efteråt kunde köra…häst och vagn.

Skämt åsido.

Dåtidens lärde diskuterade hur man vetenskapligt kunde förklara att salvan faktiskt kunde kurera vapenskador. Någon menade att receptet måste kompletteras med terpentin, daggmask björnfett och vildsvinsister för att fungera.

 


 

Helsingforsdeklarationen från 1964 föreskriver etiska regler för forskning på människor. Till dessa riktlinjer hör att man måste ha informerat samtycke från en försöksperson, eller för omyndiga personer en person som har försökspersonens bästa för ögonen.

Internationella läkarförbundet har förbundit sig att följa deklarationen, och ingen tidskrift får publicera artiklar om forskning som inte utförts i enlighet med den.

Bakgrunden är förstås andra världskrigets förintelseläger där plågsamma vetenskapliga experiment utfördes på människor. Bara det att offren inte betraktades som människor av nazisterna.

I Sverige har vi Macchiariniskandalen som färskt exempel. Man får inte göra vad som helst i vetenskapens namn vår moderna värld. Och det är en god sak.

 


 

Men ändå. Tänk om.

Hur vet vi att vi inte, oavsett vad vi anser om vinsternas vara eller icke vara i välfärden, gör samla paradoxala tankefel som den antike och moderne romaren (nåja, Macchiarini är förvisso italienare men inte från Rom) eller som de samhällen där dessa verkat?

Kanske kommer ett framtida samhälle om en si så där 500 år att titta tillbaka och med samma roade småleende med vilket dagens människor läser om 1500-talets sårsalva, iaktta vår diskussion om vinster i välfärden.

Inte vet jag, men det är en smygande känsla jag bär på. Kanske kommer Alexander snart till Gordion igen, tänker jag i ett fåfängt försök att försöka rycka upp mig. Under tiden knypplar vi väl vidare på vår stora olösliga knut.

Eller så är det kanske inte svårare än som kommunens roligaste invånare Marklund uttrycker det:

Om någon siare för 20 år sedan hade kommit fram till mig på Gökboet vid Karlaplan och sagt: när du är 43 å ett halvt år gammal, då kommer du sätta koppartejp runt en odlingslåda. Som du byggt själv. Och göra en klassisk ölfälla, allt för att stoppa mördarsniglarna att komma åt salladen, sockerärtorna och dilljäveln. Då hade jag sagt, med en ironisk och ganska dålig imitation av Robert De Niro: ”Get the fuck out of here. What is your problem?”
Men nu är vi här. Det är ganska kul att göra saker med händerna. Sallad. Döda sniglar. Äh, get the fuck out of here. You god damn slug motherfuckers.

 


Källor:

Wikipedia

Populär historia, 2010

Håkansson: Vid tidens ände

Michael ”Hammarn” Marklund

Sankt Vitus – bild 27

Dessa förbannade, betvingande ritualer. Denna förslavande, tvångsmässiga vilja att kollektivt bete oss som vi alltid gjort. Denna masshysteri. Denna drift som definierar oss som människor.

 


 

En person som hette Vitus led martyrdöden i Rom under kejsaren Diocletianus tid varför han småningom begåvades med titeln Sankt. Legenden säger att han i det närmaste oskadd uthärdade svår tortyr och att hans reliker därefter vårdades och vördades ömt ända in i och genom medeltiden.

Särskilt om någon drabbades av danssjuka anbefalldes besök hos helgonets reliker och helgedom i norra Frankrike som bot. Idag kanske kvarlevorna förövrigt återfinns i Prags domkyrka som ju heter Vituskatedralen?

Men det där med danssjukan, undrar kanske någon?

Jo, dansmani eller danssjuka var en mycket fruktad åkomma nere på kontinenten (jag har inte sett några källhänvisningar huruvida sjukdomen härjade i Sverige) under 1500-talet. Hur det kommer sig att just Sankt Vitus kom att ge namn åt sjukdomen vet jag inte heller.

 

Sjukdomen innebar att offret drabbades av en översvallande lust att dansa ”frenetiskt, ursinnigt  och hämningslöst – i ett lika fåfängt som tvångsmässigt försök att driva ut den ångest som bubblade upp i deras själ”

 

Dansandet kunde pågå i flera dygn tills den drabbade av utmattning eller döende slutligen föll ihop med trasiga ligament och knäckta revben. Sjukdomen var dessutom epidemisk och därför kunde ibland hela skaror av vansinnigt dansande människor dra fram.

I Strasbourg 1518 inträffade ett svårt utbrott av sjukdomen då över 400 människor drabbades. Myndigheterna, handfallna av situationen, valde (rätt logiskt om än en aning cyniskt) att tillkalla en orkester i den fåfänga förhoppningen att möjligheten att leva ut sitt tillstånd till ackompanjemang av pipor och trummor skulle hjälpa de sjuka.

Det finns liknande tillstånd i dag men likheterna med den historiska epidemin är ändå få. Däremot kanske vårt rituella beteende i samband med högtider kan för en främling förefalla lika konstiga? Kanske rent av masshysteriska?

 


 

 

”Vintern Rasat” framförd vid egenhändig majbrasa. Foto: Magnus Höög

 

Valborg 2017. Same all, same all.

Men så är det ju: de av oss som upplevt Valborg i Uppsala bär – likt facklan som tänder den olympiska elden – något av detta ljus alltid med oss. Det spelar inte så noga roll om man studerade samtidigt eller om man ens kände varandra.

En Uppsalastudent vet vad det handlar om.

Lycka, frihet, glädje inom ramen för en på många sätt oerhört privilegierad tillvaro. En Valborg i Uppsala innebär att man liksom bara följer med i den fullständiga hänryckningen. Frukost, forsränning, champagnegalopp, fest och gamman i dagarna tre.

Några av oss som var samtida i Uppsala brukar försöka ses just på Valborg. Kanske är det vårt sätt att försöka besvärja tiden, kanske är det för att det är en så bra högtid eftersom inte så många andra människor (familj, släkt och vänner) pockar på uppmärksamhet, kanske är det helt enkelt så att Uppsala-valborg innebar en kraftig programmering av oss i en ålder då vi var extra mottagliga.

Eller kanske är det helt enkelt så att vi just på Valborg drabbas av vår egen variant av Sankt Vitus danssjuka. För visst är sjukdomstillstånd, beteenden och ritualer i allra högsta grad ett resultat av en viss period i någons, eller mänsklighetens, historia.

I år firades Valborg tillsammans med 30 vuxna och 30 barn. Det var kul. På kvällen när jag kom hem, möjligen inte lika utpumpad som (exempelvis) 1995 plingade det till i telefonen. Det kom ett meddelande från en gammal kompis från Uppsalatiden:

 

Tänker på dig en sån här dag. Då är du som bäst!

 

Antar att det där säger något. Det säger något om mig. Det säger något om avsändaren. Och det säger definitivt något om Uppsala. Nåja, det är väl som jag brukar säga: binder du ris åt egen rygg har du iallafall en portabel majbrasa.

Och nog finns det väl sämre åkommor än danssjuka, kanske. Men min gamle vän har fel. För jag är alltid som bäst: nu, sen och alltid. Eller annorlunda uttryckt: min bästa tid är nu – och det gäller ju oss alla.

Kanske är det därför jag gillar Valborg så mycket.

 


 

Källor:

Citatet är från Håkan Håkanssons bok ”Vid tidens ände” sid 411

En lektion om demokrati

Det här med att ge nazister demonstrationstillstånd eller inte är en frågeställning man kan jobba med i skolan. Jag har i någon klass låtit eleverna diskutera frågan utifrån nazismen i allmänhet, information från Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) hemsida, våra demokratiska grundlagar gällande yttrandefrihet, mötesfrihet (demonstrationsrätt).

 


 

Detta är Hitlers partis partiprogram. Mina kommentarer är kursiverade.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget. 

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är. 

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

 


 

Nordiska motståndsrörelsen vill (hämtat från deras hemsida 28/4 2017 – mina kommentarer kursiverade).

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

Repatriering innebär en flyktings återvändande till sitt hemland. För det mesta genomförs återvändandet frivilligt men kan även förekomma genom tvång. NMR tänker sig nog med tvång. 

Närbesläktade folkslag till nordeuropéer är, om vi nu ska ge oss in på den banan, exempelvis semitiska folkgrupper och afrikaner. Det kanske alltså inte är så många som ska återsändas, alltså? (Förlåt – men ibland kan jag inte hejda mig. Det är svårt att inte driva med okunskap). Allvarligt talat: detta innebär precis samma sak som det nazisterna började med i stor omfattning 1933 i Tyskland. 

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Håhåjaja – den gamla sionistiska konspirationsteorin igen. Det spelar för nazisten ingen roll hur många gånger det slås hål på den. 

3. Gemensamt med de övriga nordiska länderna skapa en nordisk självförsörjande stat med gemensamt försvar, gemensam valuta och centralbank, gemensamma övergripande lagar och regler. Detta innebär också omedelbart utträde ur den Europeiska unionen och eventuella liknande folkfientliga sammanslutningar.

Vafalls?! Ska vi avskaffa den svenska nationalstaten!? Det är ju landsförräderi! Skämt åsido: det där med självförsörjande kan bli knivigt då 60% av Sveriges export går till EU. Det kan också tänkas att exempelvis Norge som är rikt, välmående och de senaste 1000 åren existerat som ett bihang till antingen Sverige eller Danmark har synpunkter på att ge upp sin självständighet till förmån för ett land med Sveriges ekonomi. 

4. Införa en stark stat med utpräglat folkstyre. Ansvarspositioner ska tilldelas efter kompetens och statens mål blir att främst arbeta för folkets väl och bevarande. Yttrandefriheten ska vara omfattande.

Djävulen finns i detaljerna, heter det ju. Vi ska enligt NMR ha UTPRÄGLAT folkstyre. Inte folkstyre rakt av. Yttrandefriheten ska vara OMFATTANDE men alltså inte total. Detta ligger fullt i linje med Nazitysklands syn på dessa ting.

5. Att vår massmedia ska ägas av medborgare i det nya Norden. Utländsk såväl som inhemsk media som agerar folkfientligt ska kunna förbjudas. Ett alltför koncentrerat ägande måste motverkas.

En totalitär stat, alltså. Glidningen på demokratiska värderingar från punkt 4 blir tydligare. 

6. Skapa ett modernt samhälle i harmoni med naturens lagar. Våra djurskyddslagar ska vara framtagna med tonvikten på etik istället för profit. Naturen och dess resurser ska brukas med förnuft och framtiden i åtanke. Allemansrätten ska värnas.

Ytterligare en parallell till Nazityskland. Hitler var stor djurvän och verkar enligt den nära omgivningen (sekreterare Traudl Junge och Albert Speer) älskat schäfern Blondi (jag vet – ibland är saker, namnet på hunden alltså, för parodiska i sig själva för att det ska gå att driva med) högst av allt. Nazityskland hade verkligen för sin tid mycket framstående djurskyddslagar.  

7. Införa ett nationellt socialistiskt samhälle där resurserna fördelas så att vi tar hand om hela folket, såväl starka som svaga, och där alla ska ha möjligheten att nå sin fulla potential. Det ska finnas ett socialt skyddsnät som ger medborgaren rättigheter, men också skyldigheter. Staten ska kontrollera grundläggande infrastruktur av allmännyttiga intressen då detta kräver ett större ansvarstagande än vad ett företag klarar av. Samtidigt ska företagande och innovationsanda uppmuntras.

Fast bara de som är riktiga medborgare enligt deras etniska principer. Detta är nazism. 

8. Återinföra allmän värnplikt och utöka försvaret. Alla som fullgjort sin värnplikt behåller sitt vapen och sin utrustning. Varje medborgare ska kunna bidra till försvaret av nationen mot såväl yttre som eventuella inhemska hot.

Värnplikt har vi. Anledningar till varför det inte ska finnas en massa vapen i samhället likaså. 

9. Införa en rättsstat där alla medborgare är lika inför lagen. Utbildade jurister ska döma i domstolarna. En folkdomstol ska upprättas med syfte att pröva de svåra fallen av folkförräderi.

Utbildade jurister? Hur ser det ut i dag, tro? Folkdomstolar är förövrigt (historiskt sett) statens verktyg i totalitära stater och har inget med rättsstatens demokratiska principer om att separera domstolsväsendet från regimen att göra.

Folkförräderi är vad jag kunnat se inte närmare preciserat av NMR men demokrati verkar höra dit.

 


 

YTTRANDEFRIHETSFÖRORDNINGEN.

Yttrandefrihet innebär allas rätt att uttrycka sina åsikter. Men den har begränsningar som exempelvis gällande hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper.

Förekommer hets mot folkgrupp på NMR hemsida? Tveklöst. 

Jag kan tänka mig (men jag vet inte säkert) att Yttrandefrihetslagens 5:e paragraf är väsentlig när NMR beviljas demonstrationstillstånd:

5 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla

 


 

DEMONSTRATIONSRÄTT.

Strejkrätten, eller Demonstrationsfriheten, är vidgående i Sverige och definieras i den svenska grundlagen regeringsformen (2 kap) som ”frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats”.

Man garanteras alltså rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill. Den som anordnar en demonstration måste ansöka om tillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten.

Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller av andra praktiska skäl som hänsyn till trafiken. Polisen har inte rätt att stoppa en demonstration, det får de bara göra om tillstånd inte sökts, om den inte anses farlig av samma skäl som kan innebära avslag vid ansökan.

 


 

Så var hamnar vi? Ja, eleverna har iallafall sin åsikt klar. För att få ta del av demokratin måste man också acceptera den. Därmed kan man säga att vissas rättigheter inte står över andras.

Hur kommer det sig att en kriminell grupp som uppfyller lagens kriterier får tillstånd att ventilera sina hatiska åsikter i Falun och i en av den av den svenska demokratins viktigaste symbolplatser: Almedalen.

Jag blir svaret skyldig. Kanske är det en styrka för demokratin? Eller så är det lika naivt som eftergiftspolitiken strax före andra världskrigets utbrott.

De som begår brott som hot mot politiker, bombdåd (NMR har medlemmar som dömts för detta) hetsar och begår hatbrott förtjänar inte att omfattas av demokratin. Iallafall inte när det kommer till demonstrationsrätten.

När jag påtalar demokratins inneboende dilemma genom frågeställningen hur ska en tolerant människa bemöta en intolerant människa ändrar eleverna allt väsentligt inte åsikt.

Och jag blir alldeles trygg och varm inombords. Och jag hyser gott hopp om (över)morgondagen. För att vara människa måste man ju vara mänsklig, som en elev uttryckte saken. Och det är de allt, ungdomarna.

Hur tycker du själv då, magistern?

Mitt personliga ställningstagande blir att stanna hemma. Det bästa vore ju att NMR demonstrerar för döva öron. De när sitt hat och syr sin offerkofta i energi från det omgivande samhällets aggressiva motstånd.

Jag engagerar mig i demokratin på många olika sätt och mitt samvete är rent när det kommer till engagemang mot nazism och intolerans. Att stå och skrika på motståndare är inte min personliga stil.

Kanske går jag till kyrkans mässa för mångfald – men det är inte ett enkelt ställningstagande, svarar jag till sist.

Kalle Dussin

Så vitt jag förstår är 12 inte ett binärt tal. Jag kan ha fel och i så fall faller hela resonemanget i denna bloggpost. Eller?

Det binära talsystemet, har jag lärt mig, utnyttjar endast två siffror vanligen 0 och 1 och kanske är det enligt den principen som man nuförtiden talar om binär, eller möjligen icke binär, könstillhörighet.

Detta är givetvis inte samma sak som att vara homosexuell, asexuell eller av inte fastställd könstillhörighet, med mycket mera. Det är i alla händelser en bra sak att vi som samhälle och art börjar kunna identifiera en större variabel i detta sammanhang.

Jag menar: inte fastställd könstillhörighet, liksom. Enligt vem och varför?

Tänk så många människor som inte kan, eller genom historien har kunnat, göra som de vill enbart på grund av att de inte kvalar in i kategorin han, hon, hetero eller homo. Historiskt sett måste det rört sig om massor med människor. Och även om de inom sig kände sin identitet så hjälpte det föga eftersom samhället inte förmådde acceptera mer än max två variabler på kön.

Ta Karl XII, exempelvis.

 

 


 

Karl XII är en av den svenska historiens mest omskrivna figurer. Tyrann, hjälte, krigshetsare, nationalromantisk symbol, nazistisk symbol… bilderna har växlat i takt med tidsandan.

Han tog över tronen 1697 och ärvde samtidigt en organisatoriskt väl fungerande krigsmakt. Genast gav han sig ut i det stora nordiska kriget och slog världen med häpnad i det han i tur och ordning besegrade sina fiender.

Så kom katastrofen (eller självklara följden) i Poltava, vidare exilen i Turkiet, återkomsten till (södra) Sverige och till sist det nya kriget varvid han föll i Norge 1718.

 

 

Karl XII skilde sig väsentligt från andra samtida monarker. I fält var han en förebild då han red främst vid anfall, stred outtröttligt även om hans häst stupade under honom, simmade över floder istället för att invänta båt för säker överfart och kunde rida långa marscher i högt tempo.

Han sov enkelt, ofta med stövlarna på, klädde sig som sina soldater och delade deras umbäranden.

 

 

Måltiderna var förhållandevis enkla och varade inte länge, han drack bara vatten eller möjligen varmt öl (vanligt till frukost) och han åt under tystnad. Han behandlade alla lika oavsett rang, religion (han hade en stor respekt för Islam) och ursprung men undvek om möjligt att tala med kvinnor.

Han hade inga kända sexuella partners.

Den kungliga flärd som omgav andra härskare i början av 1700-talet saknade Karl XII alltså helt. Han bar inte peruk utan klippte sitt hår kort och föredrog att avbildas så som han verkligen såg ut med solbränna, koppärrig hy och i uniform.

 

 

Vad vet man, egentligen? Kanske var han helt enkelt en skicklig propagandist som väl visste att förvalta myten kring sin person. Eftersom hela regeringskansliet färdades i fält med kungen finns mycket av korrespondensen bevarad och utgör ett viktigt källmaterial om honom.

Exempelvis brevväxlingen med farmor Hedvig Eleonora (som sägs vara den enda kvinna han respekterade) och systrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora är intressant. Den sistnämnda fungerade från 1708 som kungens representant i Sverige och blev efter hans död en kort tid regerande drottning (förövrigt den enda förutom Kristina och unionsdrottningen Margareta Sverige haft).

Alla tre kvinnorna bad i breven enträget om att få besöka honom i fält, att han skulle komma hem och att han skulle gifta sig. Alla dessa önskemål ignorerades och han verkar inte särskilt bekymrad över att den pfalziska ätten skulle dö med honom.

Redan tidigt efter dödsfallet uppstod myter och konspirationer kring kungens liv i allmänhet och kring hans död i synnerhet. Hur dog han egentligen och varför gifte han sig aldrig?

För att få svar på dessa frågor har man öppnat kistan inte mindre än tre gånger. Var han homosexuell? Hade han en icke binär könstillhörighet?

I så fall: klart han drog, liksom. Så långt bort från all konvention som möjligt. Han lär ju inte vara den förste homosexuelle person som försökt dölja sin läggning genom en överdrivet nitisk heterosexuell (macho) livsstil.

 

 

För egen del tycker jag frågeställningen är ointressant. Det är samma sak med Drottning Kristina – samhället och historien försöker förklara ett avvikande beteende med vederbörandes förmodade sexuella läggning.

Det finns förvisso mer som talar för att Karl avvek från den biologiska normen än Kristina men i båda fallen var det fel på den sociala normen och inte personerna. Detta med dagens synsätt sagt, något som är problematiskt när det kommer till historia.

Hur det än är: den historiska forskning som bedrivs i ett land säger mycket om det dagsaktuella läget i landet.

Det finns mycket som är intressant att forska om kring slutskedet av stormaktstiden men Karl XII:s sexuella läggning eller könsidentitet hör i mitt tycke inte dit. Jo, som utgångspunkt för vad en allt för rigid norm kan leda till är forskningsområdet kanske fruktbart.

Frågan lär dock förbli obesvarad. Så vila i frid bäste Kalle Dussin – i tredubbel bemärkelse. Minst.

 

 


 

Källor

Det finns en hel del äldre litteratur om Karl XII men jag föreslår för en intresserad:

Bengt Liljegren – Karl XII

Peter Englund – Poltava

Ernst Brunner – Carolus Rex, Karl XII, hans liv i sanning återberättat

Voltaire – Carl XII:s historia (typ samtida)

Lindeborg mfl – Bilden av Sveriges historia 40 sätt att se på 1900-talet.


 

Relaterade blogginlägg

Bosie

 

Charlotte Corday

Charlotte Corday har gått till historien som den som dödade den franske revolutionsledaren Marat. Händelsen har förevigats (nåja) genom Jacques-Louis Davids målning Marats död. 

Jag brukar ibland låta eleverna analysera tavlan. Det blir alltid spännande resultat.

 


 

Målningen fick i samtiden en stark symbolisk betydelse och om David inte redan varit revolutionens konstnärliga regissör så blev han det definitivt genom denna målning.

Målningen är ett exempel på nyklassisk stil (antika ideal, stämningar och motiv) och Marat framställs inte så lite om en kristusgestalt där han ligger ny-mördad i badet, stilla och fridfull.

Marat var i 50-årsåldern när han mördades men i porträttet syns en ung atletisk kropp och av den hudsjukdom han led syns inte mycket.

Samtidigt genomsyras hela scenen av martyrens fridsamma anletsdrag. Marat skulle i den här framställningen passa lika bra som frälsaren nedtagen från korset vilandes i jungfru Marias armar som mördad i sitt badkar.

Hela kompositionen framställer förövrigt Marat som fredlig (vilket naturligtvis är fullt medvetet): gåspennan och brevet, den vita färgen på tyget i kläderna (tygen för tankarna till de plagg Jesus i de flesta avbildningar bär på korset), ansiktsdragen.

Det är en liknöjd (jag kunde inte motstå göteborgsvitsen) man som just mött sin banekvinna.

Om man tittar närmare på det blodsfläckade brevet Marat håller i sin hand ser man att det rör sig om en vädjan från mördaren, Charlotte Corday, om att få hans uppmärksamhet och hjälp.

Hon använder sig av smicker för att vinna hans förtroende och få audiens för att när mötet väl äger rum kallblodigt hugga ihjäl honom. David har skapat ett mycket politiskt laddat konstverk som förmedlar den bild som regimen (jakobinerna) önskade.

Hur mordet verkligen gick till i detalj får vi aldrig veta men Davids målning skapade i samtiden en opinion mot revolutionens motståndare och för jakobinernas sak. Den kan därför ses som en tidig propagandabild även om propaganda i olika former alltid existerat.

 

 

Förutom det uppenbara – att låta eleverna diskutera varför tavlan är ett exempel på nyklassicism – brukar jag uppmuntra dem att gå längre. Historia ska ju vara relevant för individen som lever nu, är min filosofi.

Så vem var egentligen Charlotte Corday? Varför är hon viktig för oss idag?

Känt är att hon fick viss utbildning eftersom hon stammade från en familj ur den lägre adelsklassen. Flickor fick ju annars inte utbildning så lätt.

Bland annat hade hon studerat upplysningsfilosoferna, helst Rousseau. Hon förde därefter ett kringflackande liv och engagerade sig småningom för revolutionens sak, framförallt den nya, stora, medelklassens position och rättigheter var viktiga för henne.

(Det fanns två huvudsakliga partier, eller grupperingar, inom revolutionen som var fiender: Girondisterna och Jakobinerna).

Många utanför Paris började reagera på jakobinernas brutalitet och krävde att blodbadet inom revolutionen skulle stoppas. Efter att flera girondister uteslutits ur den styrande församlingen (konventet) och arresterats 1793, begav sig Charlotte till Paris för att på plats engagera sig och stödja deras sak.

Som huvudfiende såg hon tidningsmannen och revolutionsledaren Jean Paul Marat som bekämpade girondisterna, bland annat genom artiklar i sin tidning. Hon skrev flera brev i vilka hon bad om ett möte och som skäl angav hon att hon ville ange girondister som planerade att göra revolt.

Till sist beviljades Corday ett möte med Marat som satt i sitt badkar (eftersom han led av en hudsjukdom tog han ofta medicinska bad, vilket dock inte hindrade honom att ta emot besök).

Medan Marat skrev ner namnen på de girondister hon angav tog hon fram en insmugglad kniv och högg honom i bröstet. Han dog omedelbart. Själv gjorde hon inget för att komma undan och hon greps direkt.

Under rättegången uppgav hon att hon handlat helt på egen hand och myntade en fras som blivit välkänd: jag dödade en man för att rädda 100 000.

På kvällen fyra dagar efter att hon dödat Marat giljotinerades hon, liksom alla andra som anklagades för att vara revolutionens fiender, förövrigt tio dagar före sin 25:e födelsedag.

I avdelningen morbida fakta kan följande anföras: i samma ögonblick som hennes huvud ramlade ner tog bödelns assistent, en viss Francois Legros, upp det och förevisade det åskådarna varpå han slog det våldsamt i ansiktet.

Publiken ansåg att detta var att gå för långt – till och med under rådande omständigheter. Myten gör gällande att ansiktet rodnade, vilket det naturligtvis inte finns några belägg för. För att lugna publiken så fängslades mannen i tre månader för sin brist på ”giljotinetikett”.

Skarprättaren som hade en så olämplig assistent hette Henri-Clément Sanson utgav sina memoarer 1862 (eller åtminstone publicerades de då – det verkar en aning sent om han var bödel 1793) i vilka han skildrar (och här har vi kanske förklaringen till att det dröjde innan publiceringen) Charlotte Corday som en vacker (vad nu det har med saken att göra) och tankfull ung kvinna vars lugn och självkontroll ingav respekt.

 


 

Förutom dessa frågor brukar jag be eleverna fundera över varför/om det är viktigt att känna till Marat, Corday och David.

Den enes frihetshjälte är den andres terrorist, heter det ju. Charlotte Corday ville försöka stoppa det blodbad som franska revolutionen innebar, dock blev hennes handling istället upptakten till det skräckvälde som bröt ut.

För girondisterna blev Charlotte en hjälte, medan Marat dyrkades som ett helgon av jakobinerna. Bilden behöver som vanligt problematiseras.

Sedan kan man ju alltid slänga fram den etiska frågan huruvida det är rätt att döda en människa för att rädda 100 000 andra. För egen del tycker jag inte det men det finns som bekant gott om demokrater som förespråkar tortyr.

Nu kommer det i och för sig inte an på mig som lärare att förmedla mina egna åsikter. Kanske kan jag nöja mig med att försöka peka ut en riktning och uppmuntra självförtroendet som får individen att våga börja gå.


 

Relaterade blogginlägg:

Albert Pierrepoint 

Vändpunkter 2

Jag brukar ibland ta upp jordbävningen i Lissabon år 1755 i undervisningen. Vill någon läsa en mer utförlig artikel i ämnet hittar någon en sådan här.

I korthet kan man säga att Lissabon detta år hade dubbel otur. Stadens läge och många av husens undermåliga konstruktion gjorde den extra utsatt för jordbävningar. Skalven (jag tror det var tre stycken) orsakade de skador jordbävningar brukar, därefter kom en tsunami från havet och sedan började staden brinna.

Detta är ett exempel på en av dessa viktiga händelser i historien som förändrat människors världsbild. Religionen kunde inte förklara det inträffade (eller så accepterade människorna inte förklaringen) medan vetenskapen erbjöd bättre förklaringar.

Empiri. Att ifrågasätta auktoriteter och hävdvunna förklaringar. Att formulera en egen uppfattning. Oavsett om man var religiös eller ej började ett nytt mentalt kapitel.

 


 

Jag har en gammal kompis som ofta brukade svära över Gustaf III. Han syftade i svaveloset på Helgdagsreformen år 1772. På senmedeltiden var svenskarna lediga cirka 110 dagar per år eftersom varenda röd dag – och de var många – skulle firas med ”afton” och ”dagen”.

Paradoxalt nog var det alltså religionen som gjorde människorna fria (lediga).

1772 gjorde GIII slut på festen. Sedan skulle de dröja in på 1950- och 60-talen innan vi kom upp i samma mängd lediga tid igen. Något man strängt taget får tacka socialdemokratin för, antar jag.

Min svåger och svägerska försöker förövrigt införa traditionen att fira nationaldagsafton – ett trevligt, och historiskt sett helt riktigt, initiativ.

 


 

Det här med att Falun ska söka ett nytt skid-vm. Jag uttalar mig enbart i mitt eget namn när jag tänker att det här med VM, ja, det är allt lite som monarkin. Alltså – vi använder oss av känslomässiga argument för att bestyrka fördelarna.

För visst är det kul med lek, folkfest och skådespel, och nog kan vi med lite kreativ bokföring påstå att företeelserna är vinstgivande. Men om vi återvänder till logos så vet vi innerst inne att saken har väldigt lite att skaffa med demokratisk kärnverksamhet.

 


 

Den 27:e januari gick moderaternas partiledare ut och meddelande att partiet förändrat sin sin syn på SD – eller sin syn på att samarbeta med SD. Den någorlunda historiskt bevandrade partistrategen tappade förhoppningsvis hakan.

Den 27:e januari är den officiella minnesdagen för Förintelsens offer. Kan det verkligen vara så illa bevänt med kunskaperna i detta ämne? En av de som reagerade var Emerich Roth – en man som överlevde Auschwitz och som sedan dess har föreläst om sina upplevelser.

Det här är, enligt SVT, moderaternas svar. Några frågor infinner sig.

Är det på riktigt? Är det sant?

Om så kan jag inte se saken på något annat sätt än att Alliansen inte längre är aktuell. Återigen: jag talar bara i mitt eget namn men jag uppmanar alla (borgerliga) partier att omedelbart bryta samarbetet med moderaterna.

Den ideologiska grunden för ett samarbete finns inte längre, som jag ser det. Svenskarnas mentalitet har förändrat sig och partierna måste följa efter. Det befintliga blocksystemet passar oss inte längre.

Det händer då och då på olika sätt och vis i historien. Det är väl förresten inte hela världen. Och det är ju ändå det mest hederliga – att gå till val på sin egen politik.

 


 

Den tid som varit från 1970-talet tills nu, där det absoluta flertalet kunde luta sig tillbaka och låta andra sköta demokratin är över. Det är dags att sluta debattera på Facebook och engagera sig i ett parti.

 


 

Förövrigt anser jag att Alliansen bör förstöras.

 


 

Relaterade blogginlägg:

Vändpunkter

Idiot

Nödvändighetens herravälde

Jag brukar, apropå perspektiv, återkommande ta upp svensk-slummen i Chicago på 1800-talet. Det fanns en stadsdel i stan där svenskslöddret höll till. Bakgrunden var att det var många av utvandrarna som det inte gick så bra för i det nya landet. De sökte sig i sin nöd till sina landsmän och koncentrerades småningom till en del av staden där de tiggde, rånade och levde i misär.

På 1960-talet spred sig bilden av den svenska synden i bland annat USA delvis beroende på filmer som ”Jag är nyfiken gul”, samt att svenska ungdomar tack vare politiska reformer och en stark svensk ekonomi kunde resa ut i världen och ta för sig av den.

På 1990-talet och 00-talet fanns grupper i USA som såg Estonias förlisning och orkanen som drabbade delar av södra och mellersta Sverige (säkert lägger de till branden i Västmanland också) som ett tecken på att Gud hatar oss och vår lössläpta syn på diverse ting, som exempelvis homosexualitet och abort.

Nu sitter det en president och twittrar om allt elände i Sverige som han hävdar beror på invandring. Felaktiga uppgifter, vinklade reportage blandas med hätska angrepp på olika grupper. Sverige används som ett slagträ i den amerikanska inrikespolitiska debatten om migration.

Det här går ju inte. Jag känner helt enkelt att jag inte kan låtsas som ingenting. Tur det finns humorister.

Och: man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?

Men nog tog Dala Demokraten i lite när tidningen talade om en politisk comeback. Men visst, i någon mening är det ju det. Och visst intresse tycks det hela rönt, tack för alla uppmuntrande tillrop!

Jag har lärt mig ett och annat under mina år som engagerad i lokalpolitiken och jag tror och hoppas att jag har ett bättre förhållningssätt den här gången. Det gäller att inte bränna sig i flera ändar, för att låta lite klichéartad. Och: jag gillar det.

Jag gillar debatten, diskussionen, jag gillar att bli övertygad eller besegrad, att vinna eller förlora en debatt. Jag gillar att tillämpa retorik i praktik och att testa mina argument. Jag gillar att vara med och utforma beslut och politik, jag gillar att känna mig informerad.

Mest utav allt gillar jag att lära känna nya människor.

Sedan är jag begåvad med ett samvete och engagemang. Jag kan inte låta bli att bry mig, att köra händerna i fickorna och titta åt ett annat håll. Jag brukar förvisso återkommande komma dragande med Aristoteles, men sällan har väl hans fras människan är ett politiskt djur passat bättre.

Helst du, som hon jag delar morgontidning med brukar säga.

Jag tror att riksdagsvalet 2018 är ett ödesval för Sverige. Jag vill därför, utan någon särskild agenda, vara med och påverka, eller kanske snarare hålla emot, de läskiga krafter som nu tycks vara i rörelse.

Jag har under det senaste året långsamt trappat upp mitt engagemang och nu under våren kände jag mig redo igen. Jag meddelade Centern att jag stod förfogande  – om de vill ha mig. Och det ville de. Jag blev i söndags vald till ordinarie ledamot i styrelsen på ett år och ska försöka göra mitt bästa att motsvara förtroendet.

För det inte lätt att vara fritidspolitiker i dessa dagar. Det är lite som att klyva ägg med hårstrå, om liknelsen tillåts.

Jag ska försöka att luta mig mot erfarenheten och inte göra om gamla misstag.

Förutom bloggen har jag även upptagit min Youtube-kanal igen. Och jag kan twittra, jag med.

Förövrigt är jag väl ungefär – samma gamle Fredrik här som där.

Relaterat:

När jag slutade

metokios, xenoi eller barbar

Det diskuteras (ständigt, tycks det) huruvida invandring innebär kostnad eller investering för ett samhälle. Jag kan inte riktigt greppa den diskussionen – handlar det inte snarare om vilken sorts värld man föredrar?

Under större delen av den mänskliga civilisationens historia har samhällen gjort skillnad på de samhällsgrupper som har rättigheter i det aktuella samhället och vilka som inte har det.

Tillfälliga (uppehållstillstånd) rättigheter verkar dock inte förekommit tidigare i mänsklighetens historia – åtminstone inte vad jag hört talas om. Det kanske med lite god vilja går att tolka några historiska händelser som exempel på detta? Upplys mig gärna.

De antika grekerna gjorde skarp åtskillnad mellan medborgare i den egna stadsstaten, inflyttade greker som var medborgare i andra stadsstater (dessa kallades ”xenoi” vilket betyder främlingar), icke-greker (som kallades ”barbarer” och det ordet anspelade på den – ur grekiskt perspektiv – rotvälska som skäggiga typer från typ Asien ansågs tala), kvinnor och slavar.

Det allmänna ordet för invandrare var ”metokios”, vilket betydde att personen inte var medborgare men heller inte en främling (xenoi), barbar eller slav. Detta förhållande ska förstås som att vederbörande trots sin avsaknad av medborgarskap ändå hade en viss ställning i stadsstaten.

Perikles och Aristoteles, har jag för mig, är kända exempel på personer som åtnjöt denna status i Aten.

Statusuppdateringar skedde helt enkelt inte under antiken.

Metokios kunde aldrig bli fullvärdiga medborgare och få samma rättigheter som en sådan eller uppbära officiellt statligt ämbete. Inte heller deras barn. De kunde dock inte bli slavar eller behandlas hursomhelst och de hade i allmänhet rätt att bo i vilken stadsstat de önskade.

Kanske är detta att betrakta som någon sorts tillfälligt eller begränsat medborgarskap?

Under drygt häften av det romerska imperiets existens innebar det något exklusivt att vara romersk medborgare. Denna rättighet kunde erhållas av kejsaren som belöning för värdefulla insatser eller så kunde medborgarskapet helt enkelt köpas.

(Kanske var det detta danskarna hade i åtanke häromåret när de krävde en viss mängd rikedom från varje flykting för att tillåta vederbörande att stanna.)

Vilka var då de rättigheter som medföljde ett romerskt medborgarskap?

Mindre viktigt (eftersom förhållandevis få kunde utnyttja det) var rösträtten i imperiets huvudstad. Något betydligt mer substantiellt var möjligheten att slippa betala vissa skatter, driva rättsfall – om så krävdes ända upp till kejsaren – samt det faktum att en romersk medborgare inte kunde behandlas hursomhelst.

En medborgare fick inte torteras (piskas eller korsfästas) eller överhuvudtaget dömas till döden för annat än högförräderi.

Att säga, eller ropa, att man var romersk medborgare kunde innebära respekt eller skydd i farans stund. I bibeln berättas om att Paulus undgår spöstraff just på grund av att han var romersk medborgare.

Under världens hittills största imperiums, det brittiska, glansdagar på 1800-talet gjordes också skillnad på undersåtar och medborgare. Imperiets medborgare hade rättigheter, undersåtarna enbart skyldigheter.

Denna princip gällde överallt i imperiets alla hörn och relegerade det koloniala samhället. I takt med att imperiet sedan dess stadigt krympt har också protektionismen i kärnområdet ökat. Historiskt sett är måhända Brexit en logisk konsekvens av ett längre historiskt skeende liksom antagandet att skottarna småningom kommer bryta sig ur Storbritannien.

Ordet ”asyl” härstammar från det grekiska ordet ”asylon” vilket betyder ”skyddsort”. Under antiken avsågs härmed en specifik byggnad, gärna ett tempel, som av hänsyn till guden/arna var fredad från allehanda nidingsdåd hur berättigat detta dåd än tycktes vara. Härav följer att personer som var jagade eller efterlysta kunde söka skydd på dessa platser.

Alla, utom slavar, kvinnor och icke-greker, hade möjligheten att gå i exil eller söka asyl om nöden så krävde men agerandet var inte riskfritt. Det kunde få som konsekvens att vederbörande istället svalt ihjäl eftersom det var långt i från säkert att omgivningarna ville förse personen i den fredande byggnaden med förnödenheter.

Detta öde drabbade förövrigt en spartansk kung som av olika skäl tvingats på flykt. Det kanske var något av detta Julian Assange till sist kom underfund med under ensamma, dystra nätter inne i den den trånga ecuadorianska ambassaden.

Det svenska passet är ett av de mäktigaste i världen sägs det ju. För att komma över ett sådant, att bli fullvärdig svensk medborgare, måste en kunna styrka sin identitet, ha fyllt 18 år, ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort, ha haft sitt hem i Sverige en viss tid och under denna tid levt ett skötsamt liv.

Alltså inte sprungit runt på fyllan och viftat med järnrör samtidigt som du vrålat sexistiska eller rasistiska tillmälen, alternativt nitat folk i krogköer.

I antikens Grekland kunde man bli landsförvisad på viss tid eller för alltid – alltså bli av med sitt medborgarskap – och det alldeles oavsett etnicitet (enligt ovan förda resonemang). Det kanske Järnrörsfolket borde tänka på.

Under senare delen av det romerska imperiets historia urvattnades medborgarskapets status i takt med att imperiets gränser och organisation sönderföll. Också detta borde kanske en och annan ”Sverigevän” fundera över.

Parallellen till Storbritannien ligger inom räckhåll. När civilisationen faller så faller även medborgarskapet. Det är bland annat därför jag tror på att bejaka invandring, alltså att bjuda in många som vill bidra till att bygga upp värdet bakom det svenska passet.

Historiskt sett är måhända alla uppehållstillstånd mer eller mindre tillfälliga.

Jocke – han vet, han. 

Källor:

Paul Cartledge ”Sparta”

Eva Queckfeldt ”Romerska kejsardömet”

Bibeln – Apostlagärningarna

Migrationsverket

Relaterade blogginlägg:

Från Argos till Tegera

Gordiska Knuten

Gordion var ett rike under antiken beläget i dagens Turkiet och som döpts efter sin grundare.

Denne hade fått en pampig sista viloplats. Invid graven fanns en staty föreställande en vagn som var bunden till en stång med en så komplicerad knut att ingen kunde få upp den.

Det sas att den som kunde lösa knuten skulle bli herre över Asien.

När Alexander år 333 f.v.t kom dit under det att han var i färd att erövra den dittills kända världen ställdes han inför den märkliga knuten. Här erbjöds ju onekligen ett gyllene tillfälle att förbättra oddsen för honom.

Alexander löste det hela antingen genom att knyta upp knuten eller genom att hugga av den (vi vet inte vilket men nog vore det senare typiskt Alexander) vilket givit upphov till begreppet alexanderhugg och vilket innebär en plötslig och definitiv lösning på ett komplicerat problem.

Sedan gjorde Alexander anspråk på titeln Asiens erövrare även om man kan anta att hans definition av hela Asien skilde sig åt från dagens uppfattning.

Han gick till och med så långt att han uppmuntrade att tillbedjas som om han vore en gud redan medan han levde, samt, till övriga grekers förskräckelse, la han sig till med orientaliska seder och mode.

Alexander tänkte större. Jaja, can´t blame a man for trying, kanske.

1985, eller möjligen 1986, gillade jag och flera vänner bandet The Sisters of Mercy och deras megahit This Corrosion. När det var dags för disco på Ungdomens hus visade det sig att DJ:n inte hade vare sig singeln eller maxisingeln.

Men Jesper, som bodde i närheten, sprang helt sonika hem och hämtade den för DJ:n att spela. Så kunde vi lyckligt dansa vidare länge, länge. Det var landsbygdens välsignelse, kanske, liksom 80-talets.

När jag berättar sånt här för mina barn eller mina elever tror de inte på mig. Det blir liksom för mycket att förklara. Och apropå: i veckan var jag av olika skäl nedgraderad till en ovanlig lokal utan ordinarie utrustning.

Eftersom jag skulle visa en film behövde jag koppla datorn till en så kallad IT-vagn. Det var en vagn försedd med video, dvd, högtalare, förstärkare, senare kom kanon och en jäkla massa sladdar (I skolans evolution befinner vi oss förövrigt genom denna gigantiskt otympliga tingest ungefär 2006-12).

Problemet för mig uppstod bär datorn skulle kopplas till förstärkaren. Som alltid tog jag kunniga elever till hjälp. Du måste kolla uttagen på baksidan på stärkaren, menade jag upplysningsvis. Va? sa eleven.

När jag skärskådade vederbörandes ansikte såg jag den, blicken som varje kollega genom åren lärt sig att lätt igenkänna, den totala oförståelsens karaktäristiska starrbligande. Koppla bara, sa jag till sist. Jo, det var det jag tänkte, svarade eleven.

Varvid hen gjorde så.

Falun har, liksom de flesta städer antar jag, organiserat kollektivtrafiken genom bland annat en central punkt kallad Knutpunkten.

Detta reser några frågor. För det första undrar jag om det heter Knytpunkten eller Knutpunkten. Det är väl en fråga om perspektiv, kanske. Och hen som jobbar där firas denne någon stort på Tjugondag Knut?

Huruvida denna knutpunkt löser kollektivtrafiken låter jag vara osagt. Klart är emellertid att en väl fungerande kollektivtrafik är en väsentlig fråga för medborgarna. Jag tänker på den som ett grundläggande behov som är gemensamt både för både stad och landsbygd.

Sådana frågor står inte som spön i backen. Kanske är det något att organisera sig i som politiker?

Samtidigt som problem i stil med Gordiska Knuten, samt dess lösningar så som Alexanders hugg, är såväl tids- som kulturbundna så är de också eviga. De ändrar bara karaktär.

Vi lever i ett kretslopp av återkommande tillsynes olösliga problem.

På måndag är det dags för årets första medlemsmöte i Centern. Jag ska gå – jag ska bli en aktiv centerpartist här i stan (och det av en massa skäl som faller utanför bloggpostens ämne).

Temat för mötet VM. Ska Falu kommun ansöka om att ånyo arrangera VM 2025? Frågan har varit aktuell i media en tid sedan Beyond Skiing initierade en utredning för att undersöka förutsättningarna för en ny ansökan.

Beyond Skiing är en intresseorganisation som är fristående från kommunen och att det är Falu kommun som beslutar om en eventuell VM-ansökan. Något sådant beslut finns inte men utredningen har uppmärksammats och frågan kommer att bli aktuell under våren.

Därför är det viktigt att partier och medborgare tänker igenom hur var och en ställer sig till en eventuell ny VM-ansökan.

Vad ska jag säga, göra och tycka? Samma som alltid och hela tiden?

Min övertygelse säger mig, som jag återkommande bloggat om förra gången det begav sig, att ett arrangemang av den typ ett VM innebär ligger långt ifrån kommunens kärnverksamhet.

Å andra sidan antar jag att ännu ett VM innebär att vi kan få valuta för de insatser kommunen redan gjort eftersom de är gjorda och inte behöver göras på nytt samt att erfarenheter finns från senast.

Jag ska lyssna på fakta, begrunda och sedan komma med en ståndpunkt.

Men Alexanders svar är enkelt. Arrangera inte lek och spel som i förlängnigen kostar mer än det smakar.

Relaterade blogginlägg:

Ullas Alexanderhugg

VM 6 (i denna bloggpost finns alla blogginlägg, 1-5, om VM)

Källor:

Paul Cartledge: Alexander den store