bild 33 – lycka

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 i mitt eget liv.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Darke?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer vi frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad.

Rå styrka betalade sig, som alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.


 

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden.

Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

 

Foto: Gunnar Sjögren


 

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

 

integration 2

Instegsjobb. Enkla jobb. Eller vad vi nu kallar det.


 

Min uppfattning är att integration är en ödesfråga. Integration innebär inte att någon måste sudda ut sin kulturella bakgrund, nej, det handlar om att förstå hur det samhälle man lever i fungerar och kunna, och vilja, delta i det.

För att integration ska vara möjlig behöver den det handlar om ha sin försörjning tryggad. Och för att ha sin försörjning tryggad krävs i allmänhet att personen behärskar språket i det aktuella landet.

Vi är dåliga på integration, anser jag. För att lyckas bättre krävs, för att låta lite klichéartad, nya tankesätt. Det finns massor med människor som inget hellre vill än att få chansen. Och då måste vi ju ge möjligheten.


 

Jag ser mig om kring i min egen dagliga verklighet, alltså i skolan. Det finns så många möjligheter, det finns så många behov. På en av skolorna här i stan fick någon nyanländ en möjlighet att sköta personalrummet.

Torka av bord, tömma diskmaskiner, kylen, tidningar med mera. Samtal fördes, skämt utbyttes, igenkänning, uppskattning, trygghet och tillhörighet. Identitet. Resultatet? Personen gick från att inte kunna svenska till att läsa tidningen och föra i stort sett obehindrade samtal.

I mitt eget personalrum skulle så väl fysisk som social trivsel öka om vi också hade det så.

Och vidare: vaktmästarna behöver mycket hjälp, lokalvårdarna och bespisningspersonalen också. Kanske finns någon med lite IT-kunskaper bland de nyanlända?

Vi lärare behöver administrativ avlastning, sägs det ju. Det äger förvisso sin riktighet. För vi vill undervisa, vi är pedagoger. Det behövs fler vuxna i skolan, rent generellt. Extra mentorer som kunde hjälpa till med frånvarohantering, elever med problem, elever utan problem – ja, alla skulle må och lyckas bättre av det.

Vem ska ta hand om det extra studiestödet? Vem ser till att det inte röks på skolans område (vilket i många fall är ett arbetsmiljöproblem eftersom, förutom fimparna, det ofta röks direkt utanför entrén och röken drar in i skolan), kanske finns extra resurser i hemspråk att tillgå – för det är ju dumt att springa över ån efter vatten.

En sak som varje år är en stor källa till irritation och stress är de nationella proven. Nu förekommer inte sådana i mina ämnen (tack och lov) men nog måste även jag vakta prov när det är dags. Och eftersom jag har annat göra blir jag därmed sur.

Ett lyxproblem i sammanhanget, kanske. Men får vi verkligen valuta för resurserna om jag, med 20 års yrkeserfarenhet och hög akademisk utbildning, ska ägna många timmar åt att stirra på provskrivande ungdomar och hålla koll på deras mobiler?

Det kunde lika väl, kanske bättre, skötas av en en nyanländ med skolbakgrund. I ett senare skede av processen kanske rättning av dessa nationella prov också kunde behöva mer resurser.

På vissa håll finns ett problem med värdegrunden. Killar som på olika sätt trakasserar tjejer och tvingar på dem patriarkala strukturer som kommer från en annan generation som i sin tur är ännu mindre integrerad.

Och så rullar det på.

Att bryta sådant inom skolan, i den mån det förekommer, kunde också vara ett område där människor kunskaper inom det kulturella området det nu handlar om kunde hjälpa till och vara föredömen.

Byter vi område från skola till vård och omsorg kan var och en se att behoven inom dessa områden inte står i proportion till resurserna. Även här tror jag att vi utan att anstränga oss allt för mycket ganska lätt kunde hitta platser att fylla.

Jag säger inte att en lärare är mer värd än en outbildad människa eller att läkare eller sjuksköterskor mer värda än någon utan vårdkunskaper. Jag säger bara att vi borde kunna tänka oss möjligheten med praktikplatser eller platser med lägre lön eftersom möjligheten att komma vidare för målgruppen i så fall ökar.

Och alternativet är så mycket sämre. Att aldrig komma in i vare sig ett yrkesliv eller förstå det samhälle man lever i kan aldrig vara bättre än att få en inledande möjlighet om än med lägre ersättning.


 

Kan vi ha utrymme för ett mausoleum över uppstoppade djur så borde vi väl kunna finna platser för människor som vill vara med?

Det enda argument jag uppfattat emot är att det är orättvist och riskerar skapa ett samhälle med en underklass. Mitt svar på den frågan är en motfråga. Hur kan det inte skapa en underklass om dessa människor aldrig får en chans över huvud taget?

Det är, som så mycket annat, en fråga om ideologi.

Alla är vi hycklare men några av oss knypplare, som det heter.

 


Relaterade blogginlägg:

Så här resonerade jag i november 2012.

Transportstyrelsen

Jag har ägnat veckan åt att sätta mig in i och fundera lite över turerna kring transportstyrelsen.

Jag lämnar det häpnadsväckande faktum att en generaldirektör brutit mot minst tre lagar därhän. Jag kan inte överblicka vad som hänt med den läckta informationen men jag kan jag föreställa mig något av det.

Men mer om det senare – nu tänker jag kommentera det politiska.

SD väcker misstroende i parti och minut så det partiet går som vanligt inte att ta på allvar.

Många som vill försvara regeringen försöker skylla det skedda på den förra alliansregeringen eller lite mer luddigt på marknadsliberalism i största allmänhet genom att diskutera fenomenet outsourcing.

Det håller naturligtvis inte, det är alltid sittande regering får ta ansvar för det som sker. Jämför exempelvis med andra affärer som Nuon, vapenfabriken i Saudiarabien (vilket väl ledde till Odelbergs avgång som försvarsminister?) eller Vattenfall och kolet.

Nonsensargument, alltså.

Men är det rätt att väcka en misstroendeförklaring? Personligen lutar jag som många andra mot att man kunde nöjt sig med två och avvakta KU:s utredning för Hultqvist.

Kanske kan man fokusera på det så kallade politiska spelet. KD håller på att trilla ur riksdagen. M och AKB ligger risigt till och Björklund har en intern maktkamp på halsen. Så visst kan det finnas politiska poänger att vinna genom detta förfarande.

Jodå, så där kan man hålla på.

Det som upprör mig är dock inte att Alliansen beter sig som den gör (och det sagt i egenskap av Centerpartist som inte är så väldigt förtjust i allians-konceptet) eller att motståndarna gnäller på dem (oss) för det.

Jag vet inte om Alliansen gör rätt eller fel, i det här. Jag avstår,  till skillnad från en faslig massa människor, från att bara tycka innan jag har en ordentlig grund för mitt tyckande. Men att se människor peka finger men samtidigt helt missa poängen vad som faktiskt har hänt, ja det gör mig….arg.

 


 

Vi kan kalla henne Anna. Hon är 39 år och har 3 barn på 12, 10 och 7 år. Efter att genomlevt många år av helvete tillsammans med en grym och våldsam man, barnens far, lyckades Anna till sist bryta sig loss.

Det var inte lätt. Men tillsammans med anhöriga och sociala myndigheter kunde hon få mannen fälld för grov kvinnofridskränkning. Han fick ett flerårigt fängelsestraff men efter att det avtjänats började trakasserierna igen.

Anna lever under skyddad identitet eftersom hon och barnen flera gånger är dödshotade av mannen sedan han kom ut från fängelset. Det går ändå bra – barnen börjar bli någorlunda trygga igen.

Den äldsta dottern vågar gå till och från skolan själv, även om det tog ett tag, och de andra barnen skrattar allt oftare. Anna vågar sedan en tid gå ensam och handla och ibland kommer hon på sig själv med att inte tittat sig över axeln en enda gång under vägen till och från affären.

Nu stökar Anna i köket. TV:n står på i ett hörn: det är Jonas Sjöstedt som uttalar sig om regeringskrisen. Plötsligt knackar det på dörren. Det är en vanlig, helt lätt knackning. Inget konstigt med det. Öppnar någon? ropar Anna in i vardagsrummet.

 


 

Förstår ni som anklagar era politiska motståndare för ränksmideri inte vad som egentligen har hänt?

Jag har läst någonstans att knappt 15 000 personer i Sverige lever under skyddad identitet. Bakom denna siffra döljer sig 15000 fram till nyligen dolda identiteter, 15000 anledningar och många ofta svåra brott.

I en stad som Falun kan det handlar om 10-100 personer, vad vet jag.

Det handlar i riket om 15000 människor.

Det handlar om du och jag, vanliga människor.

Och ni pratar om taktik och spel.

Skämmes.

eros

betyder kärleken på grekiska. Platon diskuterar temat i sin skrift, dialog, Gästabudet och en intressant passage handlar om ursprunget till de olika könen.

Platon berättar att det i människans gryning fanns tre kön: man, kvinna, samt ett som var en blandning av de första två vilket kallades androgynen. Nu (alltså i Platons samtid) används namnet androgyn som klander, anser han (som jag tolkar det) beklagande i boken.

Berättelsen är på många sätt hisnande och jag ska försöka återge den efter förmåga.

I ursprunget var varje människa rund till formen som en cirkel. Vi hade fyra armar, fyra ben och två likadana ansikten fästa på en cirkelrund hals. Vi hade ett huvud för de båda ansiktena vilka var riktade åt var sitt håll.

Ett janusansikte har vi väl alla än i dag – det får nog anses som något mycket mänskligt. (Janus var en romersk gud. I sin funktion som himlaljusets portvakt avbildades han med två ansikten: ett som blickar in i framtiden och ett som ser tillbaka in i det förflutna. Hans två ansikten har kommit att tolkas som att han också har en förrädisk natur – det finns en baksida till den putsade fasaden).

Åter till Platons berättelse. Varje ursprunglig individ hade också fyra ögon, fyra öron och två könsorgan. Hon gick upprätt och sprang (fort) på alla åtta. Vi var väldigt smidiga och rörliga genom vår runda form och stora antal lemmar.

Det tredje könet hade sin manlighet från solen, sina kvinnliga egenskaper från jorden och det androgyna kom från månen då månens egenskaper och symbolik ansågs finnas inom både män och kvinnor.

De var kraftiga, starka och högmodiga, dessa våra första anfäder. Och, så som människan alltid gjort, strävade vi i ambition och äregirighet vidare, uppåt. Till sist började vi klättra upp för Olympen och överfalla själva gudarna.

Nog kan man, så här 2500 år senare av mänsklig utveckling, hålla med Platon om att det är något mycket typiskt mänskligt att sträva efter gudomlighet. Evigt liv, mixtra med gener och egenskaper hos alla levande varelser samt makt.

Zeus och de andra gudarna funderade över vad som borde göras åt människornas beteende. De ansåg inte att de rätt och slätt kunde utplåna oss för då skulle också deras hyllningar och offer försvinna.

Samtidigt kunde människorna inte tillåtas fortsätta med sina fräckheter. Zeus kom då på en snillrik lösning. Han fann ett sätt att behålla och samtidigt försvaga människorna genom att klyva dem mitt itu i en manlig och en kvinnlig del.

Människan skulle härigenom bli svagare (vi går upprätta och långsammare på två ben) men också nyttigare eftersom vi blir fler. Och, menade Zeus, om vi människor fortfarande skulle visa oss bångstyriga kunde han klyva oss en gång till så vi bara fick ett ben.

Tur att våra forntida kusiner fattade budskapet redan efter första klyvningen, tänker jag samtidigt som jag för mitt inre ser Monty Pythons svarte riddare i The Holy Grail.

Zeus var en försiktig kirurg. Platon berättar att han klöv oss som man klyver ägg med hårstrå. Efter ingreppet gav han Apollon i uppgift att vrida ansiktet rätt och fixa till huden över såret i en knut vid naveln.

Tricket fungerade. De nya, halva, människorna började omedelbart rusa mot varandra i längtan att åter bli ett och människorna dog i denna omfamnande passivitet. Kanske inte ett så dumt sätt att dö på men Zeus gjorde några justeringar i det han flyttade könsorganen från sidan till framsidan för att manliga och kvinnliga halvor skulle kunna avla barn vid famntaget.

Synen på homosexualitet är tilltalande: ”men om en man råkade på en man skulle de åtminstone känna tillfredsställelse av samlaget, få ro att kunna gå tillbaka till sina uppgifter och livets övriga angelägenheter”.

Detta är Platons syn på hur kärlekens föds. Alla söker vi efter kärleken, alla söker vi vår förlorade hälft. De som blev avskurna från samma kön letar efter samma kön vilket innebär homosexualitet – inget konstigt ned det.

Platon beskriver individen som en halv människa, kluven som plattfiskarna, två av en, ständigt sökande sin andra hälft.

 


 

Inte alla män, hör jag om och om igen som kommentar till mäns våld i samhället. Men det är män som i upp till 99 % av fallen är förövare – mot kvinnor och mot andra män. Jag anser att vi män måste acceptera att våldet faktiskt till stor del är manligt.

När vi våldför oss på andra gör vi enligt Platons filosofi våld på oss själva. Här någonstans tycker jag mig se anledningen till varför jag anser att vi män måste ta ett gemensamt ansvar för det våld många av oss begår.

 


Källor:

Platon, Skrifter, Bok 1

amnesti

Sverige har på kort tid gått från att ha en väldigt generös flyktingmottagning till att inte ha det. Detta är faktum och om det ska jag inte diskutera.

Intellektuellt förstår jag att vi måste ha begränsningar för hur många människor som kommer till Sverige även om insikten är känslomässigt jobbig att acceptera för någon med grundläggande humanistisk livsåskådning.

Och nu när vi har begränsat möjligheten att komma till vårt land är det tid att vända blickarna inåt.

Jag förespråkar härmed en allmän amnesti för alla papperslösa, asylsökande, ensamkommande, barn, som just nu befinner sig i vårt land. Låt oss börja om och göra rätt – låt oss bygga för framtiden och en allmän amnesti är första steget.

Det har gjorts förr i USA – även om det just nu kan verka avlägset – med gott resultat.

Ekonomiska, sociala, ekonomiska, historiska, humanistiska, säkerhetsmässiga, ja, egentligen alla skäl, talar för att vi ska utfärda en allmän amnesti för alla papperslösa flyktingar som av olika skäl befinner sig i Sverige.

Att vända blickarna inåt innebär inte att sitta på händerna. Nej, det gäller att kavla upp ärmarna. Vi måste bygga upp en infrastruktur för att alla ska få papper, en identitet, bli kända, på ett rättssäkert sätt, och därmed rättigheter och i förlängningen ett liv.

Vi måste följa upp denna organisatoriska förändring med stora långsiktiga politiska reformer, på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i den allmänna välfärden med skola, vård, omsorg.

Vi måste se över relationen sysselsättning kontra utrymme och resurser för stad respektive land, vi måste se över hur vi värderar människors erfarenheter och kunskaper. Och mycket mer.

Jag själv har massor med idéer för hur integrationen skulle kunna förbättras. Just nu är Falu kommun inte alls bra på det – det privata näringslivet är mycket bättre (jag kan gärna utveckla det resonemanget men det faller lite utför bloggposten).

Det är mycket som måste göras, visst, men det måste göras. Som nu är kan vi inte längre fortsätta. Det finns heller ingen annan väg att gå, som jag ser det.

10 000-tals människor lever i ett skuggsamhälle, helt utan grundläggande demokratiska rättigheter eller trygghet, i dagens Sverige. Hur kunde det bli så? Hur kan det fortsätta vara så? Jag tror inte det kommer sig av illvilja. Nej, jag tror helt enkelt Myndighetssverige inte kommit i kapp verkligen.

Efterkrigstidens Sverige är ett land av jante, ett land där man gör rätt för sig, väntar på sin tur och med högt förtroende för staten. Vi är inte det landet längre. Och gör vi inget lämnar vi inte bara 10 000-tals människor åt sitt öde, vi missar också en fantastisk möjlighet. En stor chans att investera i vår gemensamma framtid.

Ja, tills vidare får vi kanske fortsätta vara njugga med att bevilja nya flyktingar uppehållstillstånd – även om det inte känns bra.

Under tiden ordnar vi misshälligheter i flyktingförläggningar, ger Migrationsverket resurser att korta oändliga väntetider, bygger upp (kommunal) expertis och satsar resurser för nyanlända men ställer också krav på medverkan från deras sida, lär oss att såväl uppmärksamma som motverka radikalisering samt omhänderta de som återkommit från sådan verksamhet.

Satsningen kommer på sikt att ge Sverige mycket tillbaka.

Gör vi däremot inget tror jag vi kommer att få se ökade klyftor och motsättningar, som rasism, bland annat som ett resultat av det nyss skrivna och kretsloppet fortsätter därefter med fler terrordåd och upplopp i förorterna.

Jag är lärare. Jag är också aktiv i politiken – jag är centerpartist. Den potential många av de ungdomar som kommit hit bär med sig är stor. Det vore otroligt dumt att inte kanalisera den.

Jag tror Sverige har fantastiska dagar framför sig  – bara vi är villiga att satsa på framtiden. Det skulle vara otroligt roligt och stimulerande att här i Falun få vara med och utveckla dessa tankar, att driva den politiken i samarbete med fler partier, tjänstemän, nyanlända och tjänstemän.

Tack för ordet.

Vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson (C)

 


 

Länkar:

Några partikamrater i Stockholm förslag på SvD

 

frågor till Sverige

Hej, Sverige.

Jag har några frågor av olika slag så jag vänder mig till dig.

 


 

Först en bagatell.

Jag såg nyligen filmen Arrival. Den var väl okej även om förhoppningarna nog var större än de som införlivades. (Som reservation ska tilläggas att jag möjligen var för trött när jag såg den).

Sedan dess har jag gått och grunnat över om förlagan till äjlienarnas språk i filmen är inspirerat av inkarikets skriftspråk quipu.

(En quipu bestod av många olika trådar i olika färger och på varje tråd knöts olika knutar. Genom olika kombinationer kunde inkakulturens byråkrater hantera stora mängder information om exempelvis skatter och egendomsinnehav i imperiet).

Det är konstigt, och lite spännande, hur det undermedvetna ger upphov till olika associationer. Kanske finns det någon cineast därute i landet som vet besked? Här är bilderna:

 

en quipu

äjliensarnas språk i filmen

 


 

Sverige: jag har noterat att vissa friskolor och grundskolor refererar till sina lärare som pedagoger. Inte ont i det, kanske. Men jag blir irriterad när någon (mig närstående) kallar mig det. Ofta i ett sammanhang som men du som ju är pedagog och allt borde väl kunna förklara detta…

En snabb titt på Wikipedia säger mig att pedagog kallas den som i sitt yrke använder sig av pedagogik i syfte att underlätta och befrämja inlärningen hos den undervisade. Pedagog var i antikens Aten namnet på den slav, som undervisade herrefamiljens barn.

Jag avstår från att vitsa om slavkontraktet som man kanske kan tycka sig (inte) ha undertecknat givet arbetsbördan. Tydligen betyder ordet att leda också. Jodå, led kan man bli. Ledd också kanske. Åt fel håll.

Eller hur, Sverige?

Jag tar mig samman och konstaterar att jag personligen inte ser mig som pedagog – och läser man definitionen ser man ju att det där med pedagogik kan gälla allehanda yrken.

Jag har läst en termin pedagogik som fristående kurs på universitetet men jag kan inte så här 23 år senare säga att jag minns vad den kursen handlade om. Ett minnesfragment är att Anatol Pikas höll i ett av momenten som handlade om mobbning.

Nej, jag är lärare – närmare bestämt gymnasielärare – i historia, samhällskunskap, kulturhistoria och religion. Dessa ämnen kan jag nog (på gymnasienivå) presentera ett hyfsat genomtänkt upplägg för.

Allt annat är tur och/eller bonus. En elev som jag uppmanade vara källkritisk även mot mig utformade sin källkritik på följande vis:

Läraren Fredrik Adolphson som utger sig för att vara historielärare. 

Huvudet på spiken. Trots våra burgna titlar är vi i slutändan väl inget annat än amatörskådespelare på livets alla-kan-själv-scen som hoppas på att inte bli avslöjade innan pjäsens slut.

 


 

Så, Sverige, till sist vill jag diskutera en allvarlig sak.

När jag programmerades politiskt, under 1980-talet, var motståndet mot det rasistiska samhället i Sydafrika, apartheid, en viktig sak. Sverige stödde motståndet i landet och inte minst statsminister Olof Palme var personligen engagerad.

(Ett av hans sista framträdanden var förövrigt på en gala i Scandinavium där 25 000 människor, artister med flera samlats i protest mot apartheid-regimen).

Alla var med på det tåget. Även om flera, främst moderater, inledningsvis var lite tveksamma till den där Nelson Mandela och att det inte ser så bra ut så här i historiens backspegel, så var alla med på tåget.

Så, Sverige, hur är det idag?

När jag iakttar nuet så ställer jag mig frågande inför engagemanget. Och det oavsett var någon har sin politiska hemvist. För hur kan man blunda för att hälften av människorna, kvinnorna, förtrycks i många länder. Till exempel i Saudiarabien.

Saudiarabien är ett land som deltar i ett blodigt krig (Jemen) och där den kvinnliga inhemska befolkningen saknar stora delar av de mänskliga rättigheterna. Precis så som det var i Sydafrika under apartheid, alltså.

Hur reagerar vår feministiska utrikespolitik på det? Utsätts landet för bojkotter? Inte.

Samlar det enade politiska etablissemanget till galor, möten eller bjuder in till protestmarscher? Icke.

Vad gör vi då? Jo, vi fortsätter att exportera vapen till saudierna och hemligstämplar hur vi röstade i omröstningen kring om landet skulle få sitta med i FN:s kvinnokommission.

Du, Sverige, vet du vad jag tror? Jag tror att vi röstade ja till det. Jag tror vår röst ingick i ett rävspel om affärer, tjänster och gentjänster. Fast vi har ingen lust att stå för det så vi hemligstämplar det istället.

Jag tror vi är rädda för att störa våra handelsintressen med saudierna så istället gör vi – ingenting. Nu har jag ju inga substantiella belägg för detta – det är bara som jag tror. Och jag har heller ingen koll på hur våra handelsintressen såg ut med Sydafrika på 1980-talet – så jag vet inte om jämförelsen haltar.

Näru, Sverige, det kanske bara är jag som håller på att bli gammal, eller nåt, men någon nationaldag känns det inte som jag har lust att fira.

Men ändå – det är varmt idag. Och jag har ett glas svalt glas rosévin framför mig. Barnen leker fridfullt fjärran från bomber och elände.

Så skål du gamla nation, du land som snart ska fixa en integration värd namnet, som ska stå upp mot förtryck inom och utom landets gränser och som sannolikt avskaffat monarkin inom en mandatperiod eller två.

Jag är trots allt tacksam över att få bo i dig.

En lektion om demokrati

Det här med att ge nazister demonstrationstillstånd eller inte är en frågeställning man kan jobba med i skolan. Jag har i någon klass låtit eleverna diskutera frågan utifrån nazismen i allmänhet, information från Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) hemsida, våra demokratiska grundlagar gällande yttrandefrihet, mötesfrihet (demonstrationsrätt).

 


 

Detta är Hitlers partis partiprogram. Mina kommentarer är kursiverade.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget. 

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är. 

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

 


 

Nordiska motståndsrörelsen vill (hämtat från deras hemsida 28/4 2017 – mina kommentarer kursiverade).

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

Repatriering innebär en flyktings återvändande till sitt hemland. För det mesta genomförs återvändandet frivilligt men kan även förekomma genom tvång. NMR tänker sig nog med tvång. 

Närbesläktade folkslag till nordeuropéer är, om vi nu ska ge oss in på den banan, exempelvis semitiska folkgrupper och afrikaner. Det kanske alltså inte är så många som ska återsändas, alltså? (Förlåt – men ibland kan jag inte hejda mig. Det är svårt att inte driva med okunskap). Allvarligt talat: detta innebär precis samma sak som det nazisterna började med i stor omfattning 1933 i Tyskland. 

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Håhåjaja – den gamla sionistiska konspirationsteorin igen. Det spelar för nazisten ingen roll hur många gånger det slås hål på den. 

3. Gemensamt med de övriga nordiska länderna skapa en nordisk självförsörjande stat med gemensamt försvar, gemensam valuta och centralbank, gemensamma övergripande lagar och regler. Detta innebär också omedelbart utträde ur den Europeiska unionen och eventuella liknande folkfientliga sammanslutningar.

Vafalls?! Ska vi avskaffa den svenska nationalstaten!? Det är ju landsförräderi! Skämt åsido: det där med självförsörjande kan bli knivigt då 60% av Sveriges export går till EU. Det kan också tänkas att exempelvis Norge som är rikt, välmående och de senaste 1000 åren existerat som ett bihang till antingen Sverige eller Danmark har synpunkter på att ge upp sin självständighet till förmån för ett land med Sveriges ekonomi. 

4. Införa en stark stat med utpräglat folkstyre. Ansvarspositioner ska tilldelas efter kompetens och statens mål blir att främst arbeta för folkets väl och bevarande. Yttrandefriheten ska vara omfattande.

Djävulen finns i detaljerna, heter det ju. Vi ska enligt NMR ha UTPRÄGLAT folkstyre. Inte folkstyre rakt av. Yttrandefriheten ska vara OMFATTANDE men alltså inte total. Detta ligger fullt i linje med Nazitysklands syn på dessa ting.

5. Att vår massmedia ska ägas av medborgare i det nya Norden. Utländsk såväl som inhemsk media som agerar folkfientligt ska kunna förbjudas. Ett alltför koncentrerat ägande måste motverkas.

En totalitär stat, alltså. Glidningen på demokratiska värderingar från punkt 4 blir tydligare. 

6. Skapa ett modernt samhälle i harmoni med naturens lagar. Våra djurskyddslagar ska vara framtagna med tonvikten på etik istället för profit. Naturen och dess resurser ska brukas med förnuft och framtiden i åtanke. Allemansrätten ska värnas.

Ytterligare en parallell till Nazityskland. Hitler var stor djurvän och verkar enligt den nära omgivningen (sekreterare Traudl Junge och Albert Speer) älskat schäfern Blondi (jag vet – ibland är saker, namnet på hunden alltså, för parodiska i sig själva för att det ska gå att driva med) högst av allt. Nazityskland hade verkligen för sin tid mycket framstående djurskyddslagar.  

7. Införa ett nationellt socialistiskt samhälle där resurserna fördelas så att vi tar hand om hela folket, såväl starka som svaga, och där alla ska ha möjligheten att nå sin fulla potential. Det ska finnas ett socialt skyddsnät som ger medborgaren rättigheter, men också skyldigheter. Staten ska kontrollera grundläggande infrastruktur av allmännyttiga intressen då detta kräver ett större ansvarstagande än vad ett företag klarar av. Samtidigt ska företagande och innovationsanda uppmuntras.

Fast bara de som är riktiga medborgare enligt deras etniska principer. Detta är nazism. 

8. Återinföra allmän värnplikt och utöka försvaret. Alla som fullgjort sin värnplikt behåller sitt vapen och sin utrustning. Varje medborgare ska kunna bidra till försvaret av nationen mot såväl yttre som eventuella inhemska hot.

Värnplikt har vi. Anledningar till varför det inte ska finnas en massa vapen i samhället likaså. 

9. Införa en rättsstat där alla medborgare är lika inför lagen. Utbildade jurister ska döma i domstolarna. En folkdomstol ska upprättas med syfte att pröva de svåra fallen av folkförräderi.

Utbildade jurister? Hur ser det ut i dag, tro? Folkdomstolar är förövrigt (historiskt sett) statens verktyg i totalitära stater och har inget med rättsstatens demokratiska principer om att separera domstolsväsendet från regimen att göra.

Folkförräderi är vad jag kunnat se inte närmare preciserat av NMR men demokrati verkar höra dit.

 


 

YTTRANDEFRIHETSFÖRORDNINGEN.

Yttrandefrihet innebär allas rätt att uttrycka sina åsikter. Men den har begränsningar som exempelvis gällande hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper.

Förekommer hets mot folkgrupp på NMR hemsida? Tveklöst. 

Jag kan tänka mig (men jag vet inte säkert) att Yttrandefrihetslagens 5:e paragraf är väsentlig när NMR beviljas demonstrationstillstånd:

5 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla

 


 

DEMONSTRATIONSRÄTT.

Strejkrätten, eller Demonstrationsfriheten, är vidgående i Sverige och definieras i den svenska grundlagen regeringsformen (2 kap) som ”frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats”.

Man garanteras alltså rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill. Den som anordnar en demonstration måste ansöka om tillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten.

Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller av andra praktiska skäl som hänsyn till trafiken. Polisen har inte rätt att stoppa en demonstration, det får de bara göra om tillstånd inte sökts, om den inte anses farlig av samma skäl som kan innebära avslag vid ansökan.

 


 

Så var hamnar vi? Ja, eleverna har iallafall sin åsikt klar. För att få ta del av demokratin måste man också acceptera den. Därmed kan man säga att vissas rättigheter inte står över andras.

Hur kommer det sig att en kriminell grupp som uppfyller lagens kriterier får tillstånd att ventilera sina hatiska åsikter i Falun och i en av den av den svenska demokratins viktigaste symbolplatser: Almedalen.

Jag blir svaret skyldig. Kanske är det en styrka för demokratin? Eller så är det lika naivt som eftergiftspolitiken strax före andra världskrigets utbrott.

De som begår brott som hot mot politiker, bombdåd (NMR har medlemmar som dömts för detta) hetsar och begår hatbrott förtjänar inte att omfattas av demokratin. Iallafall inte när det kommer till demonstrationsrätten.

När jag påtalar demokratins inneboende dilemma genom frågeställningen hur ska en tolerant människa bemöta en intolerant människa ändrar eleverna allt väsentligt inte åsikt.

Och jag blir alldeles trygg och varm inombords. Och jag hyser gott hopp om (över)morgondagen. För att vara människa måste man ju vara mänsklig, som en elev uttryckte saken. Och det är de allt, ungdomarna.

Hur tycker du själv då, magistern?

Mitt personliga ställningstagande blir att stanna hemma. Det bästa vore ju att NMR demonstrerar för döva öron. De när sitt hat och syr sin offerkofta i energi från det omgivande samhällets aggressiva motstånd.

Jag engagerar mig i demokratin på många olika sätt och mitt samvete är rent när det kommer till engagemang mot nazism och intolerans. Att stå och skrika på motståndare är inte min personliga stil.

Kanske går jag till kyrkans mässa för mångfald – men det är inte ett enkelt ställningstagande, svarar jag till sist.

Kalle Dussin

Så vitt jag förstår är 12 inte ett binärt tal. Jag kan ha fel och i så fall faller hela resonemanget i denna bloggpost. Eller?

Det binära talsystemet, har jag lärt mig, utnyttjar endast två siffror vanligen 0 och 1 och kanske är det enligt den principen som man nuförtiden talar om binär, eller möjligen icke binär, könstillhörighet.

Detta är givetvis inte samma sak som att vara homosexuell, asexuell eller av inte fastställd könstillhörighet, med mycket mera. Det är i alla händelser en bra sak att vi som samhälle och art börjar kunna identifiera en större variabel i detta sammanhang.

Jag menar: inte fastställd könstillhörighet, liksom. Enligt vem och varför?

Tänk så många människor som inte kan, eller genom historien har kunnat, göra som de vill enbart på grund av att de inte kvalar in i kategorin han, hon, hetero eller homo. Historiskt sett måste det rört sig om massor med människor. Och även om de inom sig kände sin identitet så hjälpte det föga eftersom samhället inte förmådde acceptera mer än max två variabler på kön.

Ta Karl XII, exempelvis.

 

 


 

Karl XII är en av den svenska historiens mest omskrivna figurer. Tyrann, hjälte, krigshetsare, nationalromantisk symbol, nazistisk symbol… bilderna har växlat i takt med tidsandan.

Han tog över tronen 1697 och ärvde samtidigt en organisatoriskt väl fungerande krigsmakt. Genast gav han sig ut i det stora nordiska kriget och slog världen med häpnad i det han i tur och ordning besegrade sina fiender.

Så kom katastrofen (eller självklara följden) i Poltava, vidare exilen i Turkiet, återkomsten till (södra) Sverige och till sist det nya kriget varvid han föll i Norge 1718.

 

 

Karl XII skilde sig väsentligt från andra samtida monarker. I fält var han en förebild då han red främst vid anfall, stred outtröttligt även om hans häst stupade under honom, simmade över floder istället för att invänta båt för säker överfart och kunde rida långa marscher i högt tempo.

Han sov enkelt, ofta med stövlarna på, klädde sig som sina soldater och delade deras umbäranden.

 

 

Måltiderna var förhållandevis enkla och varade inte länge, han drack bara vatten eller möjligen varmt öl (vanligt till frukost) och han åt under tystnad. Han behandlade alla lika oavsett rang, religion (han hade en stor respekt för Islam) och ursprung men undvek om möjligt att tala med kvinnor.

Han hade inga kända sexuella partners.

Den kungliga flärd som omgav andra härskare i början av 1700-talet saknade Karl XII alltså helt. Han bar inte peruk utan klippte sitt hår kort och föredrog att avbildas så som han verkligen såg ut med solbränna, koppärrig hy och i uniform.

 

 

Vad vet man, egentligen? Kanske var han helt enkelt en skicklig propagandist som väl visste att förvalta myten kring sin person. Eftersom hela regeringskansliet färdades i fält med kungen finns mycket av korrespondensen bevarad och utgör ett viktigt källmaterial om honom.

Exempelvis brevväxlingen med farmor Hedvig Eleonora (som sägs vara den enda kvinna han respekterade) och systrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora är intressant. Den sistnämnda fungerade från 1708 som kungens representant i Sverige och blev efter hans död en kort tid regerande drottning (förövrigt den enda förutom Kristina och unionsdrottningen Margareta Sverige haft).

Alla tre kvinnorna bad i breven enträget om att få besöka honom i fält, att han skulle komma hem och att han skulle gifta sig. Alla dessa önskemål ignorerades och han verkar inte särskilt bekymrad över att den pfalziska ätten skulle dö med honom.

Redan tidigt efter dödsfallet uppstod myter och konspirationer kring kungens liv i allmänhet och kring hans död i synnerhet. Hur dog han egentligen och varför gifte han sig aldrig?

För att få svar på dessa frågor har man öppnat kistan inte mindre än tre gånger. Var han homosexuell? Hade han en icke binär könstillhörighet?

I så fall: klart han drog, liksom. Så långt bort från all konvention som möjligt. Han lär ju inte vara den förste homosexuelle person som försökt dölja sin läggning genom en överdrivet nitisk heterosexuell (macho) livsstil.

 

 

För egen del tycker jag frågeställningen är ointressant. Det är samma sak med Drottning Kristina – samhället och historien försöker förklara ett avvikande beteende med vederbörandes förmodade sexuella läggning.

Det finns förvisso mer som talar för att Karl avvek från den biologiska normen än Kristina men i båda fallen var det fel på den sociala normen och inte personerna. Detta med dagens synsätt sagt, något som är problematiskt när det kommer till historia.

Hur det än är: den historiska forskning som bedrivs i ett land säger mycket om det dagsaktuella läget i landet.

Det finns mycket som är intressant att forska om kring slutskedet av stormaktstiden men Karl XII:s sexuella läggning eller könsidentitet hör i mitt tycke inte dit. Jo, som utgångspunkt för vad en allt för rigid norm kan leda till är forskningsområdet kanske fruktbart.

Frågan lär dock förbli obesvarad. Så vila i frid bäste Kalle Dussin – i tredubbel bemärkelse. Minst.

 

 


 

Källor

Det finns en hel del äldre litteratur om Karl XII men jag föreslår för en intresserad:

Bengt Liljegren – Karl XII

Peter Englund – Poltava

Ernst Brunner – Carolus Rex, Karl XII, hans liv i sanning återberättat

Voltaire – Carl XII:s historia (typ samtida)

Lindeborg mfl – Bilden av Sveriges historia 40 sätt att se på 1900-talet.


 

Relaterade blogginlägg

Bosie

 

Bild 26 a-d

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

 

 

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars.

Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv?

Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen.

Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar.

För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal.

Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande.

Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och…det finns olika sätt att uppträda, som sagt.

 

 

Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar.

Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken.

Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med.

Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.

 


 

Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera.

Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande.

Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk.

Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist:

För att jag kan räkna. 

Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske.

 

 

Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor.

Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt.

Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt.

Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter.

So dont let them.

Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.

 


 

Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån.

Och där inne är vi ju alla i stort sett lika.

Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa.

 

 

Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse.

Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

den gemensamma nämnaren

När jag är ledig ägnar jag mer tid till eftertanke. Då brukar jag gå igenom mina anteckningar. Där kan det exempelvis stå: varför gillar jag inte dryga män? Jag är ju själv en!?

Det låter ju lite pretentiöst, det medges, men det jag menar är att jag genom åren tagit för vana att skriva upp saker jag inte omedelbart, där och då, kan svaret på. När jag senare har lite mer tid tittar jag igenom listan – det är om inte annat rätt kul – även om jag ändå inte efter en inte så föraktlig stunds eftertanke eller googlande finner svaret på gåtan.

Det var ofta oroligt, ibland rådde till och med fullt inbördeskrig, mellan stadsstaterna i det antika Grekland. En i dagens allmänna medvetande mindre känd (än Aten och Sparta) stadsstat var Thebe.

Thebe ville inte böja sig för Alexander och staden blev i princip totalförstörd som avskräckande exempel och androm till varnagel. Eller för att uttrycka sig lite nutida fast med en samtida tankegång: Dont fuck with Alexander.

Det som i höstas hastigt flimrade förbi mitt medvetande var en företeelse inom den stora militära reform som ledningen i Thebe lät genomföra 386 f.kr. Som en väsentlig del av krigsmakten skapades nämligen en elitstyrka bestående av 300 bögar.

Eller mer precist: 150 manliga homosexuella par att ingå i en enhet kallad Den heliga skaran och ledd av en viss Pelopidas.

Innan de fördomsfulla tankarna hos en potent(iell) läsare rullar iväg allt för långt vill jag säga att jag ser tanken på en homosexuell elitstyrka som intressant. Alla som har en relation till krigsmakt (läs: gjort lumpen) är troligen bekant med begreppet ”stridspar”.

Jag var själv beredd att gå rätt långt i försvaret av min partner, min comrade i arms. Osunt långt känns det som, nu så här 25 år senare.

Förutom överlägsen träning inom taktik, teknik och exklusiv utrustning hade soldaterna i Den Heliga Skaran en erotisk relation till varandra vilket gjorde att de var beredda att gå mycket långt för att undsätta sin (sin har här en dubbelbottnad betydelse) kamrat.

Det jag nu, när jag sitter och surfar planlöst, skulle vilja komma över är mer information om denna skara. Och jag kan heller inte bortse från tanken på vilken psykologisk effekt en dylik formation idag skulle inge en homofobisk motståndare.

För egen del tror jag att det var en bra sak att vara medlem i skaran givet hur det antika samhällslivet i övrigt såg ut – det var om inte annat säkerligen ett bra sätt att slippa alla dryga karlar.

Och så ett jämfotahopp till den berömda slutscenen i Casablanca. Ser hon ledsen eller glad ut, Ingrid? Casablanca är stor filmkonst och det är egentligen en film om känslor.

Man kan ha invändningar mot filmen utifrån ett genusperspektiv eller kanske lära sig något om könsroller när man ser den. Men den stora frågan, alltså huruvida hon är ledsen eller glad där i slutet, ja, det är väl upp till betraktaren att svara på antar jag.

För egen del tror jag hon är glad att slippa hela skiten – för när hon väl kliver ombord på planet slipper hon ju alla dryga karlar…i Casablanca.

Slutwalk är en internationell reaktion sedan 2011 mot påståendet från en (kanadensisk) polis att kvinnor bör undvika att klä sig som slampor om de i sin tur vill undvika att bli våldtagna.

Deltagarna i Slutwalk klär sig helt enkelt som hur en förmodad slampa ser ut och manifesterar sig därefter genom en marsch eller parad. Företeelsen förekommer i många städer runt om i världen.

Skulle jag kunna tänka mig att delta? Absolut. Om inte annat för att reta alla dryga karlar – för kvinnor i allmänhet tror jag inte skulle bry sig lika mycket.

Okej, det är väl egentligen inget generellt fel på dryga karlar. Förutom att de är dryga, alltså. När jag säger detta menar jag inte att jag själv är så mycket bättre. Det är ett overdersägeligt faktum att jag är att betrakta som osedvanligt dryg, emellanåt.

Det som skiljer mig, och många andra män, från dryga karlar är att jag är villig att erkänna min dryghet. Samt det faktum att jag har mindre problem med en armé bestående av homosexuella soldater än en där normen är väldigt heterosexuell.

Samt, gissar jag, att jag till skillnad från många andra dryga karlar tycker Ingrid ska ta flyget till Långtbortistan fort som ögat och, avslutningsvis att jag inser att mäns våld mot kvinnor är ett normativt manligt problem.

En dryg karl behöver inte vara en misshandlande man. Men en dryg karl fastnar nästan uteslutande i frasen inte alla män. Det är inte svårt att säga, inse eller erkänna: grabbar – vi har ett kollektivt problem. Vi är som kollektiv rätt dryga. Och definitivt farliga.

Ska vi andra försöka göra något åt det?

Javisst. Låt oss göra en insats för mänskligheten.