Kurt vs Dolly

Katastrof. Holly har slutat i Dolly Style.

Förutom tid av analyser, diskussioner och stora känslor med Dotter 2 får det mig att reflektera över kulturens betydelse i olika sammanhang och för olika människor.


 

Slaget vid Stalingrad är historiens största pansarslag (om man nu kan se det som ett enda slag), förövrigt världshistoriens blodigaste slag med upp emot 2 miljoner döda. Stalingrad var också den definitiva vändpunkten i andra världskriget.

För den belägrade tyska 6:e armen (den blev omringad av ryssarna inne i Ryssland men beordrades av Hitler hålla ut, att inte på några villkor ge sig) var den annalkande julen 1942 mycket viktig.

Förväntningarna inför julhelgen skärptes av apati, undernäring, dagdrömmeri samt den fästningsmentalitet som Hitler försökte inge (och i viss mån lyckades med). Detta sammantaget skapade en enorm förväntan på julen.

Alla, hög som låg, var besatta av förberedelser inför julfirandet. Redan tidigt i december började soldaterna lägga undan delar av sina magra matransoner för att spara till julbordet eller kunna ge bort som julklappar.

En grupp slaktade en packhäst för att göra sin egen julkorv att ge bort som julklapp, pysselverkstäder uppstod där adventsstjärnor av stäppgräs eller julgranar av trä tillverkades. Allt för att skapa ett sådant julfirande som brukade firas hemma i Tyskland.

Bevarade brev skvallrar om en önskan att fira jul på tyskt vis trots inneslutningen djupt inne i Ryssland. I avsaknad av familj blev soldaterna varandras anhöriga.

Militärläkaren Kurt Reuber var en relativt duktig amatörkonstnär. På baksidan av en stor rysk karta målade han ett klassiskt julmotiv: en mor med sitt barn tillsammans med bibeltexten ”Ljus, Liv och kärlek”.

Tavlan, som överlevde kriget och än idag finns att se i Berlin, kallade han Fästningsmadonna. Den hade i sitt aktuella sammanhang en mäktig effekt på soldaterna.

De vallfärdade till bunkern där den fanns och många påverkades mycket. Soldaterna, slitna, skadade, uthungrade och bortom allt hopp, kunde bli ståendes länge i trollbunden begrundan – många började till och med gråta (till konstnärens förlägenhet).

 

 

När den länge emotsedda julen äntligen kom präglades den av stor givmildhet, långt bortom rang och sociala gränser. Officerare delade ut sina sista cigaretter, brevpapper att skriva hem på, bröd och mousserande vin serverades samtidigt som bomberna föll varpå glasen tippade och det dyrbara innehållet spilldes ut. Trots att man ofta inte fick mycket för egen del sågs den som ”den vackraste av mina jular”.

På julafton 1942 i Stalingrad dog människor medan de sjöng julpsalmer.

Den traditionella och mest omtyckta julsången denna natt var ”stilla natt, heliga natt”  som soldaterna sjöng med hesa röster i bunkrarna i skenet av hamstrade stumpar av stearinljus. Många kvävda snyftningar hördes när männen tänkte på sina familjemedlemmar därhemma.

 


 

Det finns en annan målning. Davids Leonidas vid Thermopyle.

Tavlan föreställer det den heter – nämligen den spartanske kung Leonidas vid passet Thermopyle år 480 f.v.t. Det var där och då den invaderande persiska hären stoppades av ett fåtal (300 sägs det) spartanska soldater.

Därigenom kunde de övriga grekiska stadsstaterna samla sitt försvar och till sist överkomma den förmodade undergången. Leonidas och hans soldater gav sitt liv för att grekerna skulle överleva, enligt den traditionella historiska tolkningen av slaget.

Han lär ha målat på den under lång tid, David, men blev klar mitt under brinnande Napoleonkrig 1814. Tanken var möjligen att överföra känslan från tavlan till samtiden – de franska soldaterna skulle liksom de antika spartanerna stå emot en övermäktig fiende och rädda civilisationen från utplåning.

Napoleon var inte nöjd – han lär ha frågat varför man skulle föreviga en förlorare överhuvudtaget.

Jag har någonstans hört, men vet inte säkert, att tavlan även spelat viss roll i homoerotikens historia. Helt orimligt är det måhända inte.

Bildresultat för david: Leonidas vid thermopyle

 


 

Jag har hela Sveriges regentlängd, från Gustav Vasa och framåt, i miniatyr hemma.

Porträtten är de som blivit respektive monarks officiella (de finns i original på Gripsholms slott och ingår i svenska statens officiella porträttsamling – se länk nedan) och är i min variant något större än ett A4 (x24, alltså).

Det blir en ganska maffig väggprydnad sammantaget – men jag har den inte uppe. Det är nämligen ett inte helt oproblematiskt statement, om man så säger. Möjligen kommer man undan med det som historielärare (de gjordes ursprungligen som skolmaterial). Men bara möjligen.

Hela regentlängden är det dock inte. Vår nuvarande monark saknas, och det hjälps inte att jag satt dit mig själv som alternativ.

Varför? Jo, det finns inget officiellt porträtt av honom. Nej, kungen finns bara som fotografi och huruvida det beror på att han blev så chockad över det hiskeliga 80-talsförsöket eller om han vill vänta tills efter sin död, vet jag inte.

istället för Carl XVI Gustaf (på min vägg)


 

Visst förekommer snobbism inom kulturen. Och visst finns det, och har funnits, förtryck inom religioner. Självklart är det så. Men i vittnesmålen från julfirandet i närheten av Stalingrad 1942 finns också en annan berättelse om religion och kultur.

Lite på samma sätt som i filmen Pi. Det är den berättelsen jag tycker om att fokusera på när jag funderar över religionens ställning i vårt samhälle. Konstnären Kurt Reuber är ju när allt kommer omkring inte särskilt duktig. Ändå rördes människor till tårar av hans Fästningsmadonna.

Det är något av den känslan jag finner i både julens, religionens och kulturens budskap. Och det är väl bland annat därför tavlan hänger på museum – för att den betytt något för många i ett visst sammanhang.

Att en illa målad madonna blir något viktigt i en bunker i Stalingrad har inte bara med konst att göra. En naken förlorare i det offentliga rummet i ett homofobiskt samhälle är något mångbottnat och intressant att analysera.

Varför kungen valt att inte officiellt utse (låta måla) något porträtt av sig själv kanske vittnar om något mycket insiktsfullt. Kanske är det hans subtila sätt att visa att nu är det slut – nu är tiden inne för republik.

För visst är det, om inte annat, skönt att själv kunna bestämma vad som hänger på ens vägg?

Och så till sist katastrofen. Dotter 2 är upprörd och ve mig om jag inte tar hennes känslor på allvar. Detta ska analayseras in i minsta detalj. Here we go.


 

Relaterade blogginlägg

Bild 1

Om att bråka med Dolly Style


 

Källor

Citatet är från Beevors Stalingrad sid 311

wikipedia


 

Länkar

Svenska statens porträttsamling

Julfreden 1914

hyperborea

Göticismen var en svensk kulturell, patriotisk rörelse som anknöt till Nordens forntid. Patrioter gör ju gärna så, knyter an till någon odefinierad forntid vilken man fyller med allsköns drömvisioner om hur det förmodligen måste ha varit.

Göticismens nordiska forntid uppfattades, hör och häpna, som en guldålder fylld av hjältar och stordåd i bjärt kontrast till den egna degenererade samtiden.

Denna samtid inföll först i stormaktstidens Sverige under 1600-talet (där göticismens uppstod) och fick en fortsättning i det romantiska och nationalistiska 1800-talet. En tid när svärmeriet drömde sig tillbaka till ett storstilat förflutet bort ifrån verklighetens efterblivna bondland.

Den moderna svenska nationalismen tar sig andra uttryck.

Visst finns det väl grupper som manifesterar sin nationalism genom att klä ut sig till vikingar (jag antar att det har med uppfattningen att vikingar endast söp och ägnade sig åt våld att göra möjligen ovetande om att schablonbilden av vikingar föddes på 1800-talet just under den pånyttfödda göticismens och nationalismens tidevarv).

De flesta av dagens nationalister drömmer sig dock tillbaka till 1900-talets svenska folkhem, alltså till en tid när invandrarna såväl som utvandrarna var relativt få. Nationalisten plägar ofta utbrista i tårdrypande längtan efter denna mytiska tillvaro då svenskar var svenskar, utlänningar utlänningar, män män och kvinnor inte alls att räkna med.

Och så vidare.

Göticismen tog sin utgångspunkt i tanken att de första människorna, goterna (göter) haft sitt ursprung i Sverige. Ett typexempel på resonemangen var åsikten att Sverige i själva verket var det sjunkna och mytomspunna Atlantis, civilisationens vagga. All civilisation hade i själva verket svenskt ursprung.

Enligt myten framförs bevisen för Nordens ursprung redan i antikens Grekland. I antika källor beskrivs nämligen det forntida riket Hyperborea, ett paradis beläget någonstans bland de arktiska vidderna uppe i norr.

Hyperborea beskrivs som ett lyckorike där marken var så bördig att det gick att skörda två gånger om året (de antika grekerna var tydligen, all sin visdom till trots, uppenbarligen ovetande om hur kallt klimat påverkar växtligheten), himlen var alltid klar (eller hur – helst på midsommar), som ett land där ingen blev gammal eller sjuk och som en plats där alla levde i fred och harmoni.

I Hyperborea dog man inte, ville man det så var det ättestupan som gällde.

Det var till detta antika arv som stormaktstidens intellektuella försökte koppla Sverige. Ingen unikt i det. Samhällen har i alla tider, i synnerhet diktaturer, sökt i historien för att finna argument för sin existens och sitt agerande.

Nazisterna, exempelvis, la (lägger) mycket tid och möda på det.

När jag idag studerar göticismens ideologi sitter jag med skämskudden i knät. Det är dock knappast första gången jag skäms för historien. 1600-talets och 1800-talets nationalister hade sin agenda, sammanfattningsvis kanske man kan säga att de rent historiskt och intellektuellt ville sätta Sverige på kartan.

För 1600-talsmänniskan var det där med kartan bokstavligt medan 1800-talets politiska och intellektuella makt istället ville söka hindra människor att fly landet. I dagens moderna tillvaro har vi ett annat ord för det: signalpolitik.

Politik betyder statskonst eller läran om staten. Signalpolitik måste således betyda signaler i statskonst. Statsbyggande är en mental process och däri ingår historia som en fundamental byggsten.

Idag verkar det på mig som samhällsdebatten är som i Göternas beskrivning och identifiering av Hyperborea – fast tvärt om. Det är enligt en del åsiktsyttringar nämligen ingen hejd på eländet som försiggår i vårt land.

Brottsligheten skjuter i höjden, polisen är underbemannad och inkompetent, invandringen ohämmad, politiker korrupta, det finns inga jobb eller bostäder, integreringen är obefintlig, sjukvården ett moras, skolan utsåld och skolresultaten i botten.

Jag skulle kunna fortsätta. Och jag skulle kunna jama med. Men det gör jag inte. För det är inte vad jag ser när jag lyfter blicken. Jag ser istället mycket gott i Sverige, jämförelsevis.

Min uppmaning blir: kom igen, släpp hörnflaggan!

Istället för att hänga med dystopierna, alarmisterna, gnällspikarna, rasisterna, vinst i välfärden-neggona, metoo-förnekarna eller allt vad som i sammanhanget tänkas kan – engagera er. Engagera er på riktigt.

Istället för att trolla i debattforum, gnälla på vargar, sverigedemokrater, snöröjning eller invandrare föreslår jag att ni engagerar er. I ett politiskt parti, scouterna, missing people, rädda barnen, facket, läkare utan gränser, idrottsrörelsen, djurskyddsföreningen, samla in pengar för cancerforskning, ensamkommande flyktingar, välgörenhet av olika slag – ja vad du vill.

Att enbart dela sitt glödande patos på sociala medier räcker nämligen inte. Man måste också göra något konkret. Dels för att vår demokrati bygger på engagemang och dels för att det är kul. Du får impulser vilket gör dig förändringsbenägen, progressiv och inte så insnöad.

Du lär känna nya människor. Du gör något för okända utan att tjäna något på det själv. Den som gått i den behövandes skor vet något om hur mycket en osjälvisk insats från en främling kan betyda.

Jag tror alltså framtiden är ljus och jag tror det blir kul framöver. Så därför vill jag avsluta med att återupprepa uppmaningen till engagemang. Någon gång någonstans. Det är engagemanget som gör oss mänskliga.

Just do it.


 

Relaterade blogginlägg

Det götiska riket


 

Länkar:

För den som vill djupdyka lite finns mycket nörd-kul. Här, till exempel.

bild 36 – angel

Hur ska en domare kunna avkunna en rättvis dom iförd notarieperuk?

I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar klantar Passepartout till det när han med skorna på går in i ett indiskt tempel. Eftersom de indiska kolonialmyndigheterna (enligt boken) hade stor respekt för lokala seder och bruk hinner rättvisan småningom ikapp sällskapet.

Orden fälls efter att komisk förvirring uppstått kring sekreterarens och domarens förväxling av peruker.

Än i dag används peruk i brittiska domstolar. Enligt vår man på tingsrätten har de engelska domarna försökt få bort perukerna men gruppen barristers (en sorts jurister som får föra talan i domstol och därför ser sig som lite finare) har motsatt sig det.

Solicitors (en annan grupp jurister som i konsekvensens namn inte anses lika fina) får inte ha peruker. I domstolen alltså – hur de ser ut på fritiden är väl deras ensak. I det offentliga England är det dock viktigt att hålla på formerna.

En peruk används annars ofta i komiska sammanhang, på maskerader eller i komedier, för att förstärka just det komiska. Paradoxalt nog kan en peruk i det vanliga verkliga livet användas för att normalisera ett utseende.

Eftersom normen i de flesta sammanhang innebär hår kan det kännas bra att bära en peruk när när känsla av normalitet eftersträvas. Det finns många tillfällen i livet när någon av olika skäl inte vill identifieras utifrån sin frisyr liksom det givetvis finns tillfällen när så önskas.

Men det är ju lite lättare att skaffa sig en frisyr om man faktiskt har hår.

Det hela är lite som när Fantomen ibland rör sig på gatorna som en vanlig man. Men han är ju Fantomen ändå, det är bara det att ingen ser det för han har inte sin fantomenkostym på sig.

Det kan vara lättare att ha, eller, för all del, inte ha, en fantomenkostym när man ska bekämpa det onda.

Möjligen är det också på det viset att det finns både tårar och skratt som världen helt enkelt inte behöver se. Salvation lies within, som det heter i en bra film. Personligen byter jag dock gärna ut the good book mot kultur i största allmänhet.

Helst mot musik, idrott, litteratur och historia.


 

Historia, ja.

 

Det finns någon, ja, det kan förresten ha varit jag själv, som på fullt allvar sagt att allt var fult på 1970-talet – allt utom Leksands IF (som vann SHL, eller elitserien som det hette på den tiden, senast 1975).

Välkomna till bild 36 och Grövelsjön (tror jag) vintern 1973! Det är jag och min kusin Stina är ute och traskar i solskenet. Särskilt gillar jag att våra föräldrar klätt flickan i blått och pojken i rödvitt.

Mössorna och glasögonen lämnar kanske en del i övrigt att önska men vare sig mor eller moster finns längre med oss att tillfrågas om saken (jag antar att det inte är mycket lönt att fråga våra fäder) varför denna gåta lär förbli gömd i historiens oskrivna annaler.

På 1970-talet såg svenska barn ut så här. Eller?!

Jag tror emellertid inte det är en slump att mina vantar matchar Stinas overall. Givet mitt, Stinas och mödrarnas kynne och karaktär är det mycket mer sannolikt att detta är en medveten handling från påklädaren än att jag olovandes skulle snott Stinas vantar.

För då hade hon helt enkelt sänkt mig.


 

I veckan undslapp sig elever en klagosång över kursen kulturhistoria. Jasså, du ska inte prata så mycket i dag, säger du? Är det som det brukar när du inte ska prata så mycket och så pratar du i 40 minuter?

Alltså, det här med kultur. Jag känner mig ofrivilligt uppträngd i nåt jävla kulturhörn bara för att jag går estetprogrammet. 

Jag försökte trösta de modfällda med dokumentären om Birgit Nilsson men befanns därmed mer tondöv än någonsin. Och jag som älskar kultur – det är min räddning, helt enkelt.

Ute i svängen finns det i #metoo-rörelsens spå en internationell larmsignal. Kvinnor som finner sig drabbade av en synnerligen dryg, efterhängsen man av typen som vägrar ta nej som svar, kan i sin nöd vända sig till bartendern och beställa en Angel.

Sedan går hon på toaletten medan bartendern uppmärksammar vakterna på det störande elementet vilket odelbart avlägsnas. Stämmer detta är det ju underbart.

Jag tror vi alla behöver en Angel emellanåt. Något eller någon som snabbt och enkelt kommer och hjälper en ur en jobbig situation.

Passepartout och kompani agerar Angel när de räddar den indiska prinsessan från en våldsam död på bålet och goda människor och gärningar finns överallt därute. För egen del skulle jag gärna vara medlem i Phileas Foggs klubb, Reformklubben, där det ursprungliga vadet ingås.

Den verkar så lugn och skön på något sätt, den där klubben. Jag nämner detta på försigkommen anledning med tillägget att både kvinnor och män borde äga tillträde till den moderna Reformklubben. Det ligger ju i namnet, liksom.

Salvation lies within. 

Under dessa förutsättningar kunde Reformklubben vara min Angel, eller oas, i tillvaron.

I brist därav vänder jag mig till litteraturen – jodå, jag läser Jorden runt på 80 dagar för dotter 2 och det är underbart.

Och jag vänder mig till Bach – Kristine kyrkokör framför Johannespassionen tillsammans med den fantastiska orkestern rebaroque 11:e mars – välkommen!

Gott nytt 2018!

Det där med falska nyheter, eller alternativa fakta, det kanske inte är så konstigt, egentligen. Jag menar att vi skapar väl alla vår egen verklighet. Det har vi ju alltid gjort.


 

Sent på kvällen den 27:e februari 1933 började det brinna i riksdagshuset i Berlin. Hitler insåg genast möjligheten.

Oavsett om det var nazisterna själva som tände på (det har har aldrig blivit helt klarlagt – men Hitler skyllde iallafall på kommunisterna) eller någon annan så använde Hitler händelsen till att permanenta det maktinnehav han på demokratisk väg fått.

Branden förklarades snabbt vara ett verk av Tysklands fiender (kommunisterna) och att nationen var hotad. Återigen (sagt med första världskriget i färskt minne). Så sa han iallafall, Hitler.

Alla tyska medborgares grundläggande demokratiska rättigheter upphävdes och polisen gavs rätt att utan grund eller på blotta misstanken om brottslig verksamhet sätta vem som helst i något som kallades skyddshäkte.

Hitler vann det kommande riksdagsvalet bland annat eftersom han lovade bekämpa de fiender som låg bakom branden och snart instiftades de undantagslagar som skulle komma att bestå ända till Nazitysklands kollaps 1945.

Regimkritiker, oppositionella, människor som klassades som icke-ariska och homosexuella greps och sattes med hjälp av dessa lagar i koncentrationsläger. Hitler skapade en alternativ sanning och människor valde att tro. Ämbetsmän på olika nivåer genomförde därefter visionen.

Detta är vad historien säger. Vad vi tror eller tycker om det är en annan sak.


 

Det fanns under 1600-talet en intressant instruktion om hur man drev möss ur huset.

Först formade man en mus av järn (man får väl anta att alla kände en god smed dåförtiden) men detta måste ske vid samma tidpunkt som planeterna Mars och Saturnus stod i ett visst förhållande gentemot varandra.

Hur man kände till när de gjorde så vet jag faktiskt inte. Antingen hade den dåtida människan mycket bättre kunskap om himlakropparna än dagens (något som faktiskt inte är helt otroligt) eller så frågade man (då som nu) väl någon auktoritet på området.

Eller så bestämde man sig helt enkelt, eller kanske auktoriteten, för när planeterna stod i gynnsamt läge. Fake news, alternative facts, kanske.

När järnmusen var beställd och tidpunkten fastställd graverade man ordet ALBOMATATOX under buken. Därefter satte man sig att vänta på den tidpunkt då månen stod i kräftans tecken varvid det var dags att gravera några grekiska fraser på musens högra sida.

När detta var gjort fick man vackert invänta samma gynnsamma astrologiska tecken och gravera några hebreiska tecken på musens vänstra sida. Sedan konstruerade man en ny mus, fast den här gången i bly, och gjorde om alltihop.

Därefter placerades de båda konstgjorda mössen mitt i huset och alla riktiga möss och råttor flydde genast. Jajemnän. JAG kan iallafall inte säga att jag var där och såg om det fungerade eller ej.

Detta är vad historien säger. Om vi tror på huruvida det faktiskt fungerade eller ej är en annan fråga.


 

Barnen är väl egentligen alldeles för stora för att tro på tomten. Men de älskar att berätta om den råbarkade (han bor vid sjön Barken, nota bene) rumpmas-tomten som dräller in, är högljudd, pussar mamma och är allmänt dumdryg.

Därför kunde det gått illa, illusionen kunde krossats tämligen brutalt, när en av de små oförhappandes sprang rakt in i rekvisitan. Jag låtsades förfärad över upptäckten och menade att tomten mycket väl kan ha tillhört lönnmördarsällskapet De ansiktslösa i Braavos.

Det kan iallafall inte uteslutas. Att mormor och morfar har en tomtefälla på gården kändes i alla händelser som en sämre berättelse/förklaring till den bisarra upptäckten om fem tomteansikten i en låda.

 

 


 

Bättre De ansiktslösa än De utsiktslösa, tänker jag.

För det fanns de som gjorde motstånd mot nazisterna under hela deras maktinnehav i Tyskland. Och de finns fortfarande – här och nu.

Och även om 1600-talsreceptet mot ohyra tycks skrattretande för dagens människor så fyllde det ett syfte för samtidens vardagliga människor.

Och även om tomtens identitet sedan länge är avslöjad så nog fyller han sin högst lokala funktion.

Det finns oro, mörker och elände. Med det finns också ro, ljus och glädje. Det hela handlar, iallafall för mig, om hur en konstruerar sina fake facts och därigenom förhåller sig till verkligheten.

Historien bär vi ju alltid med oss.

Och därmed tillönskas alla ett synnerligen gott nytt år!


 

Relaterade blogginlägg

Gott slut

Dolkstötslegenden

Jultomten


 

Källor:

T. Snyder: Om tyranni – tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet

Håkansson Vid tidens ände

samtal 3

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Den 7/12 träffade jag en representant för Lugnetkyrkan i Falun. Jag har länge funderat på ett sådant möte eftersom församlingen är stor och ökar – man har sedan ett par år byggt en stor, ny kyrka alldeles bredvid min arbetsplats.

Vi är alltså grannar och kyrkan är verkligen stor och modern, jag äter då och då lunch i deras restaurang (som de inte driver själva utan har uthyrd). Jag känner flera församlingsmedlemmar.

Jag använder också byggnaden i min undervisning – exempelvis genom en uppgift där eleverna jämför Lugnetkyrkan med Kristine kyrka och en moské (eller annan religiös byggnad som pantheon ).

Jag är nyfiken på församlingen. Representanten och jag samtalade i en timme och jag hade gärna fortsatt längre om tiden medgivit det.

Lugnetkyrkan är en del av Evangeliska Frikyrkan (EFK) (jag visade mig hopplöst ouppdaterad när jag började svamla om örebromissionen) – en sorts samlingsorganisation för olika frikyrkor.

EFK spårar sitt ursprung till den så kallade läsarrörelsen vilket mer modernt brukar benämnas frikyrkorörelsen och är en av de olika folkrörelserna som växte fram under mitten och slutet av 1800-talet.

Än i dag är verksamheten utanför själva kyrkan viktig och en väsentlig del av frikyrkorörelsens historia har handlat om att flytta ut det religiösa livet från det (som man uppfattade som det) traditionella kyrkorummets stelhet.

Exempelvis har församlingen idag 35 stycken så kallade husgrupper. Detta innebär att församlingsmedlemmar turas om att träffas hemma hos varandra för att be, diskutera, och annat som mer hör till det religiösa livet i gudstjänsten inom andra samfund.

Församlingen äger kyrkan och dess kommersiella verksamhet genom ett bolag som heter LUKAB. Alla funktionärer inom bolaget är medlemmar i kyrkan så som bankpersoner och revisorer. Det kostar ungefär 25 000 kr att hyra den toppmoderna aulan. Det förekommer inga avgifter för medlemmarna däremot frivillig kollekt.

Kyrkan vill vara trovärdig i allt den lär ut, säger min samtalspartner. Den strävar efter att vara karismatisk.  Man betonar andens gåvor (den helige ande brukar inom kristendom, som främst fokuserar på nya testamentet, vara ett sätt att definiera Guds aktiva kraft i världen).

Församlingen tillämpar vuxendop eftersom man anser att en bör vara vuxen för att kunna avgöra om en vill åta döpa sig eller inte.

En präst har en fyraårig universitetsutbildning bakom sig och tjänster utlyses och tillsätts ofta via EFK:s hemsida. Om en församling vill ha en kandidat kallas och inbjuds denne av en viss församling.

Man utbildar sig alltså inte specifikt för en viss församling utan kan ansöka om tjänster inom alla frikyrkor anslutna till EFK.

EFK är, och därmed Lugnetkyrkan, missionsinriktad. EFK har missionsarbete i 40 länder och fokuserar sin verksamhet på barns rättigheter, församlingsbyggande, hållbar försörjning och arbete mot människohandel. Detta utgör en stor del av kyrkornas gemensamma arbete.
Man ser också Sverige som ett missionsland med många behov på olika sätt. Några materiella men desto fler av annan karaktär, säger samtalspartnern.

Prästerna har ett individuellt mandat och är inte styrda efter regler och ramverk från något råd eller liknande.

Det är inte bara prästen som kan förmedla guds ord – alla bär gud inom sig. Lugnetkyrkan betonar den sociala, gemensamma, verksamheten. Man fokuserar på socialt arbete då man anser att för mycket individualism präglar dagens samhälle.

Målet är helt enkelt att tjäna Falun, säger personen jag samtalar med.

Jag frågar vad de viktigaste skillnaderna är mellan Svenska kyrkan (eftersom det är min referensram) och Lugnetkyrkan. Svaret blir att Lugnetkyrkan är mindre styrd (vilket är själva poängen med frikyrkor – att vara mindre högkyrkliga, regelstyrda, och mer folkliga. Detta är ofta vad de själva hävdar och det kan också beläggas med historiska exempel).

Nattvarden, exempelvis, är mycket mindre styrd inom Lugnetkyrkan. Ritualen är kortare och fler kan dela ut nådemedlen – exempelvis inom husgrupperna. Det är alltså tillåtet att förrätta nattvarden i hemmet och vin och oblat kan istället symboliseras av bulle och saft eller vatten (tolkar jag personen).

Mer konkret är det bibeltolkningen som skiljer. Ordet, alltså bibeln, är mycket viktigt. Det är bibeln, i synnerhet evangelierna, som styr uppfattningen i många frågor.

Jag övergår till några vanliga värdegrundande frågeställningar.

Alkohol/droger. Lugnetkyrkan har ingen officiell policy men traditionellt brukar frikyrkor inte acceptera alkohol eftersom de har sitt ursprung i nykterhetsrörelsen. Idag råder en mer nyanserad syn – det är okej med ett glas vin till maten men en bör inte berusa sig.

Den jag samtalar med säger att detta har att göra med allt det dåliga som ofrånkomligen följer med alkohol. Jag lyfter fram den framgångsteologiska aspekten kroppen är ditt tempel – att en sund kropp och livsstil, ett lyckligt och framgångsrikt liv, ska manifesteras och visar att guds nåd är med dig.

Min samtalspartner avfärdar inte tankegången men bekräftar den inte heller. Förlängningen av resonemanget blir nämligen att den sjuke är förtappad och har sig själv att skylla. Därmed ligger den historiska synen på kastlösa inom hinduismen eller att Jesus umgicks med spetälska nära som teologiskt motargument.

Kvinnliga präster. EFK har alltid tillåtit kvinnliga präster. Samtalspartnern berättar, inte utan stolthet, att organisationen faktiskt införde kvinnlig rösträtt inom sina församlingar före Sverige som land gjorde så.

Skilsmässa. Det är alltid tragiskt, säger personen, med tillägget att äktenskapet är mycket viktigt och givet av gud. Församlingen satsar stora resurser på att vårda det och förebygga kriser.

Kanske inte så dumt, tänker jag.

Vid en skilsmässa satsar kyrkan på omsorg för båda parter. Jag uppfattar det som att Lugnetkyrkan, och frikyrkor överlag, går rätt långt i sin ambition att rädda äktenskap. Man ger kurser i äktenskap, helt enkelt.

Baksidan, med stort socialt tryck att stanna i ett dåligt äktenskap (en nyskild som byggt hela sitt sociala liv på husgrupper kan få det svårt, våld i nära relationer som ju finns överallt i samhället kan göra skilsmässa till en nödvändighet) hinner vi inte gå in på.

Sex före äktenskapet. Sex är något som ska förekomma inom äktenskapet.

Homosexualitet är inte tillåtet eftersom Lugnetkyrkan, eller om det är EFK, tolkar bibeln så. Men varje människa är älskad av Gud, betonar min samtalspartner. Äktenskapet är dock instiftat för män och kvinnor.

Personen kan/vill inte viga någon homosexuell men å andra sidan vill nog en homosexuell inte det själv heller eftersom en homosexuell inte skulle acceptera själva vigselnormen. Och den går inte att ändra eftersom det står som det gör i bibeln, antar jag.

Abort. Livet blir givet av gud i befruktningsögonblicket och människan skapad till guds avbild. Jag påpekar att med det synsättet blir ju abort att betrakta som mord. Det finns en del åsikter åt det hållet i dagens Sverige. Men så långt vill personen jag samtalar med inte sträcka sig.

Vi avslutar samtalet lite allmänt. Församlingen fokuserar på socialt arbete som integration, man har stort fokus på ungdomar och barn i sin verksamhet.


 

På en timme hinner man inte så långt. Och det är svårt att komma åt en allsidig syn på något i samtal med någon som är en förespråkare av det. Det gäller väl oss alla, antar jag.

Jag har levt med en relativt fri syn på religiös verksamhet i hela mitt liv och främst ägnat mig åt körsång inom Svenska kyrkan. Jag har stor respekt för människors tro, så länge den inte kränker andra.

När reglerna och det sociala trycket blir (för) pressande reser jag omedelbart ragg. Jag säger inte att det är så inom Lugnetkyrkan – men jag får en viss känsla av det. Kanske är det fördomsfulla uppfattningar sprungna ur rykten om Jehovas vittnen och andra sekter som spökar?

Jehovas, berättar personen, är ett eget samfund som ligger närmare mormonerna än frikyrkosamfunden och vissa menar till och med att man kan ifrågasätta om de hör till kristendomen överhuvudtaget. De godkänner inga av de tidiga kyrkmötena som formade mycket av kristendomen och de har en helt egen bibel (mormons bok).

Jag förstår att bibelsynen styr de flesta uppfattningar inom EFK. Men jag undrar om någon teologisk diskussion om alternativa synsätt och om nya tolkningar förekommer.

Å andra sidan är det är frivilligt att gå med. Lugnetkyrkan gör ingen hemlighet av sina åsikter och den som inte håller med behöver inte bli medlem. Det är faktiskt så att församlingen ber en aspirant att noga överväga om hens övertygelse överensstämmer med kyrkans.

Jag kan förstå och sympatisera med önskan att leva med en ledigare syn på religion. Dock tror jag att alla organisationer i viss mån måste anpassa sig till majoritetssamhällets värderingar. Jag tror att alla budskap måste i viss mån gå i takt med samtiden.

Men tänk om det är fel på majoritetssamhällets värderingar? Och den som inte vill leva enligt majoritetssamhällets värderingar – måste vi tvinga den? Hur ska vi i det sammanhanget se på drogliberaler, nazister, de hårdföra buddistiska munkarna i Burma eller radikala islamister?

Ja, att brott eller att ens övertygelse inte ska drabba andra är en annan sak, jag vet. Normativa livsval i sin tur ytterligare något annat. Vem är jag att fördöma den som inte vill dricka alkohol, försöka vårda äktenskap eller främja social omtanke?

För egen del, berättade jag för samtalspartnern, ser jag abort som intimt förknippat med kvinnlig frigörelse och jämställdhet, sexuell läggning som något som är helt oväsentligt för rätten till att ingå äktenskap.

Och hen lät mig tycka så. Alltså måste väl jag återgälda artigheten? Hur vi utformar det offentliga samhället är däremot en helt annan fråga.

Det jag tyckte mig märka var att personen jag talade med var mycket mer försiktig än de föregående. Och jag funderar över varför. Intressant var det, i alla fall. Personen var intresserad av hur jag jobbade med etiska frågor i skolan så visst utbyte inbillar jag mig att båda parter hade av mötet.

Tack för samtalet!


 

Relaterade blogginlägg

samtal med en kommunist

samtal med en sverigedemokrat

samtal 2

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn (även om det inte är svårt att räkna ut då det stått så mycket i pressen) utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Den första december träffade jag en förutvarande Sverigedemokrat. Vi sågs på ett nytt café i Falun och samtalade i ungefär två timmar.

När jag först sökte kontakt med henne för att boka ett möte var hon fortfarande medlem i SD. När vi nu ses är hon inte det, längre. Inför samtalet har hon låtit förstå att hon inte vill tala om den nidbild på muslimer hon tidigare delat (och som upprörde mig) eller så mycket om själva uteslutningen. Det senare talar om hon rätt mycket om ändå, utan att jag frågar.

M är en förvärvsarbetande flerbarnsmamma i Falun. Det som gör henne ovanlig är att hon också är lokalpolitiker, tills nyligen för SD, med flera tunga uppdrag. Tills helt nyss var hon förbundsordförande i länet och gruppledare i Falun för SD.

M sitter i fullmäktige, kommunstyrelsen, kommunstyrelsens utvecklingsutskott, kommunstyrelsens ledningsutskott, kommunstyrelsens verksamhetsutskott, barn och ungdomsnämnden, val och demokratinämnden samt i landstingsfullmäktige.

Efter att blivit utesluten sitter hon kvar på samtliga uppdrag som politisk vilde. När jag undrar varför blir svaret att hon vill fortsätta driva sina frågor i rätt riktning och i ett rättssäkert sammanhang. SD har inte krävt att hon ska återlämna sitt mandat.

(Partier vill gärna ha tillbaka sina mandat när en vald representant lämnar men lagen säger att detta är upp till kandidaten själv. När jag lämnade Folkpartiet återlämnade jag alla mandat till partiet eftersom jag ansåg mig vald som deras representant).

M slår mig under vårt samtal som en ideologisk blandning av konservativa, liberala och traditionellt socialdemokratiska värderingar. Kanske är detta ett utmärkande drag hos SD och dess sympatisörer, funderar jag.

Själv ser hon sig som en mittenpolitiker som inte nämnvärt reflekterar över ideologi. Hon säger att hon mer funderar över etik och moral.

Hon gick med i SD 2014 för att en arbetskollega lockade med henne. Den huvudsakliga anledningen var invandringspolitiken. Hon ser Reinfeldts öppna era hjärta-tal som helt huvudlöst.

Hon har inget emot invandrare men anser att människor som kommer till Sverige måste förstå att landet är en demokrati och att män och kvinnor ska leva på lika villkor tillsammans.

Jag frågar henne vad en muslim är. Hon klarar frågan rätt bra. Muslim, svarar hon, är en människa som är religiös och det är skillnad på kultur och religion.

Jag frågar om bilden hon delade. Hur tänkte hon? Svaret blir att hon inte tänkte alls. Det var det dummaste hon gjort och hon ångrar sig djupt, säger hon. Den dök upp i flödet och hon delade den utan att tänka sig för. Hon säger att händelsen fått stora konsekvenser för henne och hennes familj, och hon anser sig betalat ett högt pris för sin dumhet.

Jag lyfter perspektivet. Ser hon verkligen inget problem med hur mycket och många rasistiska och kränkande saker som kommit från SD och dess representanter under årens lopp?

Hon drar lite på svaret – visst har hon väl sett det men man når inte alltid fram, svarar hon. Hon verkar heller inte göra kopplingen till sig själv i sammanhanget.

Hon håller med om att SD-representanter som uttrycker sig negativt är ett problem och tillägger att man måste vara på sin vakt mot extremister. Jag förstår att det tidigare fallit på hennes lott att hantera sådana ärenden i egenskap av länsordförande.

Samtidigt slår hon fast att SD inte är ett rasistiskt parti trots alla händelser. Jag möter hennes blick, ser in i hennes vänliga ögon, när hon säger detta och jag drar slutsatsen att hon verkligen inte förstår min fråga.

Hon driver sina kärnfrågor, som hon ser det.

Men hur ser hon på partiets bakgrund? I synnerhet då, 2014, när hon gick med? Svaret är både förbryllande och självklart på samma gång. Hon anser att partiets bakgrund i nazismen inte är något hon behöver förhålla sig till här och nu.

Det kommer en dag när SD också är gammalt och accepterat, en tid när ursprunget inte längre är viktigt. Det är här och nu gäller, människor bryr sig inte om det där, menar hon, och backar upp resonemanget med SD:s opinionsläge.

Hon säger också att det är först när hon besökt SD:s nationella sammankomster som hon insett hur stort partiet faktiskt är. Sammanfattningsvis säger hon sig inte ha några ideologiska betänkligheter men hon nämner i samma andetag att hon inte är till hundra procent insatt.

M berättar att partiet trots sin storlek inte har någon ombudsman för länet. Det är en brist. Det betyder att de flesta SD-politiker i Dalarna är relativt dåligt internutbildade. Partisekreteraren kommer ibland och håller en föreläsning, men det är allt.

Jag frågar henne (igen) hur hon ser på invandring generellt. Invandringen måste begränsas, blir svaret, för systemen klarar det inte. Jag följer upp med tankegången att vi kanske kan fixa systemen? M ser oförstående ut.

Jag förklarar: om vi tar beslut som innebär att vi ger migrationsverket ökade resurser, bygger ett miljonprogram 2.0, satsar resurser på språkkurser, låglönejobb, you name it – hur ser hon på det?

Jo, visst. Men vi måste ställa krav, också. Invandrare ska få komma till Falun om de får jobb och bostäder och… resonemanget börjar om igen. Hon menar att vi inte bara kan bygga bostäder för invandrare utan också bygga för hela samhället. Tillbaka till ruta ett, tänker jag.

Hon tvekar lite på frågan om allmän amnesti men svarar till sist med en motfråga. Vi kan ge Migrationsverket ökade resurser för att säkerställa en rättssäker process men hur hanterar vi dem som inte har asylskäl? Samtidigt tycker hon ingen ska behöva leva gömd.

I frågan om anhöriginvandring tycker hon att man i varje enskilt fall ska undersöka vad har familjen för kompetenser så de kan bidra till samhället. Det är viktigt att de inte kommer hit och blir socialfall, tycker hon.

Jag övergår till några andra frågor. Hon, och SD, vill gå ur EU men samtidigt bekämpa arbetslösheten och bygga ut välfärden. Sverige är ett exportberoende land och cirka 60% av vår export går till EU. Det finns ett direkt samband mellan arbetstillfällen i Dalarna och EU. Ser hon problemet?

Det gör hon inte, säger hon.

Mer förvånande är påståendet att hon och många inom SD är positiva till NATO. Jag frågar om hon känner till partiets hållning i frågan. Det gör hon, men säger att hon inte förstår varför SD tycker så. Det kan ju ha med partiets syn på nationalism att göra, säger jag försiktigt.

Jag frågar hur hon ser på #metoo. Hon tycker det är bra att kvinnor törs träda fram men säger samtidigt att det får inte bli en häxjakt som under pedofilhärvan för några år sedan. Då anklagades många oskyldiga och det får inte ske igen.

När vi kommer till landstinget tror jag att vi ska prata länge. Men hon säger att landstingspolitiken är rörig och inget hon satt sig in i. Trots att hon suttit flera år i fullmäktige, konstaterar jag för mig själv.

Jag frågar om hon har någon hjärtefråga eller framtidsvision för Falun. Hon svarar att hon inte har något konkret men vill fortsätta verka inom socialnämnden och omvårdnad. Hon vill få bukt med deras dåliga ekonomi och få ner sjuktalen.

Det bli allt mer tydligt att M inte ser sin politiska karriär som avslutad, något vi återkommer till.

Hur är det då att vara lokal och regional SD-politiker? M säger att mycket handlar om att försvara sig mot vantolkningar och ge svar på tal. Den lokala majoriteten, men även partier på riksnivå, har ofta kopierat SD:s politik. Det tar hon som bevis för att SD har rätt.

SD:s politik idag förs av flera partier men då, 2014, var partiet ensamt. Sossarna idag är hårdare än SD någonsin varit, anser hon. Moderaterna ser hon som ett opportunt parti – lokalt vill Moderaterna förbjuda tiggeri efter att SD redan fått en motion avslagen om det.

Hon ser ett problem att nazister kommit in på öppna SD-listor och säger att hon verkat för att ha stängda listor.

Hon är emot religiösa friskolor men gillar friskolor i allmänhet då hon är för valfrihet.

Så till det här med uteslutningen. (För närmare information rekommenderas DT:s utmärkta artikelserie i ämnet).

M är arg på partiet. Hon anser att partiledningen inte backat upp henne på grund av pågående interna maktkamper. I den striden används uteslutning som en metod att tysta kritiker.

Hon betonar att länsförbundet backade upp henne men inte riksorganisationen. Nu vill hon inte ha mer med SD att göra – hon ser partiet som ett totalitärt, toppstyrt parti som med hot om uteslutningar förser medlemmar med munkavle.

Det lilla Landsbygdspartiet har frågat henne om hon vill bli deras ordförande men hon anser det partiet för litet och det skulle innebära för mycket jobb att börja om från grunden. Jag påpekar att det annars är en rätt smart idé att samla upp alla avhoppade SD-vildar. Det ger inflytande. M har ingen kommentar på det.

Under samtalets gång kommer det fram att hon inte vill avsluta sin politiska karriär redan nu. Hon har ansökt om medlemskap i KD och där håller man på att behandla hennes ansökan. Det har ju stormat lite kring henne, så KD är tydligen lite tveksamt.

Hon gillar KD, de svajar inte som M, tycker hon. Jag berättar för henne om KDU:s paroll (som de hade med sig till min arbetsplats när alla ungdomsförbunden kom dit 30/11) som väckte viss uppmärksamhet: inte feminist – inte islamist. 

KDU visade sig ovilliga att förklara vad de menade med sin slogan så jag frågar M. Hon är van att prata runt frågor, märker jag, och säger att hon har ingen aning vad parollen betyder. Kanske får den som skapade den svara för den? Jovisst, hon har en poäng.

Det där med att personligen ta ansvar för budskap som den organisation framför och som man själv är en representant för, är inget M verkar reagera på.

Mot slutet av samtalet är det mer och mer KD-politikern som jag pratar med. En politiker som vill fortsätta ha uppdrag inom falupolitiken och gärna representera KD inom socialnämnden.


 

Jag har efteråt tänkt mycket på vårt samtal. Hur typisk är hon? Förstår hon helt enkelt inte de frågor som handlar om ideologi, eller frågorna om personligt ansvar när ett parti och dess representanter beter sig illa? Eller är hon så slipad så hon vet hur hon ska ducka?

Antagligen hade en skarpare person kommit längre än vad jag förmådde under vårt samtal. För egen del kan jag säga att jag nu vet lite mer om hur jag ska agera om, eller när, jag hamnar i debatt med en Sverigedemokrat.


 

Relaterade blogginlägg:

samtal med en kommunist

samtal 1

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Jag träffade den 19/11 en gammal klasskompis på det klassiska falukaféet Princess. Under knappt två timmar diskuterade vi politik och ideologi.

M är en mjuk och intellektuell person och jag gillar honom. Men han är också en av de mest vänsterorienterade personer jag känner – uttalad kommunist och aktiv medlem i Kommunistiska Partiet, det som tidigare hette KPML(r) – Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna (revolutionärerna). Det är en rörelse som tidvis har åsiktsövervakats och M berättar för mig att han har sett sin egen SÄPO-akt på riksarkivet.


 

Det faller sig naturligt att bland det första jag frågar honom om är hans ideologis historiska förflutna. Mest handlar det om Kina och Sovjet. M är globalt intresserad och väl påläst om Sovjetunionen.

Han tycker diskussionen är relativt ointressant, säger han. Mycket av historieskrivningen är rena påhitt och måste förstås i ett samtida sammanhang. Han ser världskrigen som som två ”omstruktureringskrig” – alltså omstrukturering av världens resurser.

Krigen fördes, enligt M, som en reaktion mot kapitalismen. Jag håller inte riktigt med men låter saken bero – vi har ju så mycket att prata om.

Jag frågar honom om han ser Sovjet och Kina som demokratier eller diktaturer samt om han tar avstånd från Lenin, Mao och Stalin. Svaret är lite svårtolkat. M kan inte så mycket om Kina, säger han, men blir mer engagerad angående de sovjetiska ledarna.

Han tar självklart inte avstånd från vare sig Lenin eller Stalin men medger att att Stalin var tvungen att frångå vissa demokratiska principer. Men vad skulle han göra – alla segrarmakterna angrep Ryssland efter första världskriget dessutom rasade ett inbördeskrig.

Revolutionen i sig var fredlig, hävdar han vidare, och där får jag ge honom åtminstone delvis rätt. Vårt samtal ger sig nu ut i stora världen.

M är upprörd över NATO:s bombningar i Libyen och Afghanistan. Han ser Assads regim i Syrien som landets legitima regering och anser att NATO (med flera) förser terrorister (de så kallade rebellerna i konflikten) med vapen.

Jag frågar hur han ser på Kina, Nordkorea, Kuba och Venezuela. Han dröjer lite på svaret och säger till sist (han verkar uppriktigt förvånad): jag förstår inte riktigt vad man ska reagera på vad gäller Kuba…

Media ger en missvisade bild av Venezuela och när jag för SR:s Lotten Collin på tal så säger M att hon är en megafon för den ensidiga bild som media framför. Alltså den amerikanska synen. Han tror att hon måste rapportera negativt om chavezismen av karriärs-skäl och tillägger att all media även i Sverige är högervriden.

Han återkommer flera gånger till att media kontrolleras, också i Sverige, och menar att vi lever i en diktatur där media ägs av kapitalet. Kapitalets diktatur. Det här är en intressant aspekt som säger mycket om M och hans åsiktsfränders världsuppfattning, tycker jag.

M upprepar att han och partiet är pacifister. Han förklarar det våld som förekommit i kommunismens namn med att man försvarat sig när man angripits. Som i Sovjet efter revolutionen.

Men även här i Sverige har kapitalismen använt våld, uttryckt med M:s egna ord: många gånger har kapitalet visat sitt fascistiska tryne när den varit hotad. Därför, säger han, måste man vara beredd att använda våld i självförsvar. Återigen: så som i Sovjet efter revolutionen.

Jag finner det motsägelsefullt. Det gör inte han.

Revolutionen i Sverige ska komma naturligt, utan våld. Genom politiskt engagemang ska människor förstå hur dålig den kapitalistiska ordningen är. När beslut tas som går emot opinionen ska beslutsfattarna få stå till svars för det.

Människor kommer att förstå att kapitalismens inneboende motsättningar leder oss i fördärvet. Han ger exemplet NATO där han hävdar att motståndet bland befolkningen är tydligt – ändå går vi med i smyg.

Jag säger att M:s engagemang borde kunna tas till vara inom ett större parti. S avfärdar han eftersom partiet vill inte avskaffa kapitalismen utan snarare är en del av den. Reformerna har misslyckats.

V och FI ger han heller inte mycket för – dessa partier är på olika sätt med och organiserar kapitalet. V är ju för EU medan KP vill gå ur. Sjöstedt fördömde demonstrationen mot militärövningen AURORA i Göteborg, ger han som exempel.

Både Liberalerna och Centern ser han som en del av högern och kapitalismen. Han påpekar att det funnits antisemiter inom Centern på 1940-talet och ser partierna som stödjer NATO för krigshetsare.

Vid ett tillfälle går jag något till offensiv i vårt samtal.

Jag förklarar att jag finner det förvånande att han kan namnen på en eller två antisemitiska centerpartister som levde på 40-talet men inte vill kännas vid att Mao mördade över 70 miljoner av sina egna landsmän.

Jag säger att det är svårt för mig att se någon skillnad på hans parti och dess syn på Stalin jämfört med Nordiska motståndsrörelsens syn på Hitler. De argumenterar på samma sätt.

M försvarar sig med att nazismen avhumaniserar människor men att det inte gäller kommunismen. Återigen finner jag M:s resonemang motsägelsefullt.

Jag säger att när han citerar 1984 (Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna) så framstår han som enögd eftersom han är ovillig att se kommunismens brott.

Han svarar mig med motfrågor. Om NATO. Om kapitalismens brott.

M och jag har våra barn på samma friskola. Jag frågar om han inser vad den självklara frågan blir angående det. När jag försvarar det fria skolvalet gör jag det delvis för att jag tror på modellen även om den har problem. Jag gör det också av personliga skäl då jag vill att mina barn ska ha möjligheten att välja en skola som passar.

Ser han inte det motsägelsefulla i att han som förälder gjorde samma val? Han skruvar lite på sig och säger att man måste skilja på det stora och det lilla. Han hade ju hört att det var en bra skola och så låg den närmast.

Vi ska inte blanda in barnen i vår diskussion, tycker han, och idet jag ger honom rätt. Men jag finner honom, ännu en gång, motsägelsefull.

Lite stödda noteringar:

Partiet lever som det lär. Alla i organisationen tjänar lika mycket från vaktmästare till politiska företrädare.

Partiet verkar starkast i Västsverige.

I M:s drömsamhälle ska samhället, staten, stå för vård, skola och omsorg. Dessa tjänster ska vara gratis.

Alla ska tjäna lika mycket (eller lite, tänker jag för mig själv).

Inga val ska tillåtas eftersom de inte behövs – det är ändå enbart en privilegierad medelklass som kan göra val. (Här har han absolut en poäng, tänker jag, men vi ser olika på lösningen av problemet).

Staten ska betala människors bostäder.

Vi måste dela på jobben och ha kortare arbetsdagar bibehållen lön (V:s förslag i sammanhanget inte bra eftersom det bygger på att vi måste gå ner i lön).

Partiet är för litet för att ställa upp i val överallt men i Ludvika ställer de upp i kommunalvalet och brukar samla 100-talet röster, ungefär.


 

Jag kan inte påstå att vi på något sätt kom varandra närmare politiskt, M och jag, men det var intressant att lyssna på honom.

Jag såg, som framgår, många motsägelser och jag valde att i stort sett helt avstå från att bemöta hans historiesyn även om jag i vissa delar finner den revisionistisk.

Jag är uppriktig i min beundran för hans engagemang och jag upprepade flera gånger att den kunde komma bättre till pass inom Vänsterpartiet. Det trodde han inte skulle bli aktuellt för det vore att bruka våld på sin övertygelse.

Det han nog inte kan förstå (tror jag) är varför hans övertygelse och synsätt på många sätt verkar skrämmande och hotfull för mig. Kanske kunde de ändra sin logga nedan till Klass för Klass samt ta bort stjärnan och hammaren.

Bara ett tips, i all välmening. Hursomhelst: tack för ett intressant samtal, M!

 

leftovers

För 2 miljoner år sedan var vi människor trots våra intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade andra rovdjur och vi överlevde genom att samla växter, jaga mindre djur och att rafsa åt oss rester som andra större rovdjur lämnat efter sig.

Möjligen (över)levde vi under vår evolutionära barndom genom att kalasa på märg som vi knackat fram ur ben från kadaver – vissa forskare hävdar att detta länge var vår biologiska nisch.

Varför? Märg var det var det enda som fanns kvar att utvinna ur ett kadaver när större och farligare djur fått sitt. Vi var alltså en ytterlighetsgrupp som levde på rester från andras överflöd.

Ur ett biologiskt och historiskt perspektiv befann vi människor oss i mitten av näringskedjan tills alldeles nyligen. Under miljontals år fick vi vår biologiska programmering medan vi strövande omkring och samlade växter, jagade smådjur och levde på leftovers.

För ungefär 400 000 år sedan började vi jaga större villebråd och för cirka 100 000 år sedan gick vi upp i toppen av näringskedjan.  Detta skedde, återigen sett ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv, blixtsnabbt.

Konsekvenserna blev enorma. Andra toppdjur i näringskedjan har haft miljontals år på sig att hamna där (lejon, hajar, elefanter, vargar etcetera) och ekosystemet har därmed fått tillräckligt med tid att ordna kontrollmekanismer för att hindra dessa toppar att ställa till med allt för stor förödelse.

(När lejonen blev farligare blev olika potentiella offer-arter snabbare, bättre på att samarbeta och ilsknare.)

Balansen rubbades.

Människorna och ekosystemet utsattes för en (alldeles för) snabb utveckling och vare sig människa eller system hann anpassa sig. De flesta rovdjur är majestätiska och respektingivande medan människan, tillåt mig att citera en favoritpassage ur Harraris bok (se nedan), i sammanhanget framstår som en diktator i en bananrepublik.

Vi var tills alldeles nyligen underdogs i existensen, ständigt rädda, ständigt på vår vakt, ständigt bevakande vår ställning. Denna evolutionära prägling gör oss idag till naturen grymma, misstänksamma och farliga mot såväl varandra som andra arter.

Mycket elände i vår historia beror på detta snabba evolutionära språng.


 

Arten i marginalen som lever på vad andra lämnar efter sig. Parallellen till de människor som tigger utanför ICA kan väl inte bli tydligare. Jag, kung på savannen, går med stolta steg in och köper det jag vill ha, utanför sitter någon och hoppas på någon smula från mitt överflöd.

Kanske ger jag något, blir personen allt för påträngande blir hen avisad på många olika sätt.

Här i Falun är vi upprörda över att två migrant/bärplockarläger står övergivna utanför stan och förfaller. Vare sig kommunen eller markägaren vill sanera det marginalgruppen lämnat efter sig.

Vanliga medborgare oroar sig över att deras husdjur ska skada sig eller att rovdjur ska lockas till platsen. I den här (kon)texten blir den tanken absurt paradoxal. Men visst – problem av den här sorten borde gå att förebygga.

Vår biologiska oro över vår ställning och position passar också in dagens migrationsdebatt. Vi släpper fram omgivningen (exempelvis genom tillfälliga uppehållstillstånd eller kanske kvoterad anhöriginvandring) till kadavret när vi själva ätit oss mätta.

I den här liknelsen där jag är lejonet i skepnad av vit, medelålders, heterosexuell man.

Den som på olika sätt vill komma fram till kadavret och lindra svälten (bli svensk, få jobb, slippa läger och krig, slippa sexuella övergrepp, misshandel eller kränkningar) är människan.

Och själva kadavret…ja, det är väl Sverige, eller möjligen planeten, det.

Ekosystemet hinner inte med nu heller. Vi är mitt inne i ännu ett gigantiskt kliv. Ett kliv som avlägsnar oss från planeten. Från planeten som är ursprunget, eller fundamentet, till det system vi genom detta slutgiltiga kliv skjuter ut oss ifrån.


 

För 2 miljoner år sedan var människan trots sina intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade många andra djur och vi överlevde på att samla växter, jaga mindre djur och genom att rafsa åt oss sådant som andra rovdjur lämnat efter sig.

På 2 miljoner år tycks det mig ibland som om att inte mycket förändrats.


 

Relaterade blogginlägg

Röda drottningen


 

Länkar

Top of the food chain


 

Källor:

Harrari: Sapiens En kort historik över mänskligheten

hokus pokus

Hokus pokus (filiokus) är en sorts barnslig trollformel som är känd sedan 1600-talet – möjligen är den ännu äldre. Det är en förvanskning av de latinska orden i inledningen till nattvarden som dåförtiden även i Sverige alltså framfördes på latin: Hoc est enim corpus meum.

Fritt översatt blir det detta är min lekamen – tillägget filioque betyder och av sonen vilket är en del av den kristna bekräftelsen av sin tro. Förmodligen uppkom ramsan när prästerna läste mässan på latin och folket inte förstod mer än att orden var betydelsefulla. 

I dag kan något kallas hokus pokus om det anses tvivelaktigt eller påhittat, ett uttryck i stil med ren gallimatias eller nonsens.

Men det är också en fras som används av magiker, oftast barn, i samband med att trolleritrick framförs. Jag vågar dock påstå att det för mina barn framstår som ett tämligen ålderdomligt, för att inte säga obegripligt, uttryck.

Men helt off pist är det inte, enligt min mening.

När brödet ges under nattvarden yttrar prästen frasen detta är min kropp och på latin blir det hoc est corpus meum. Prästen ger därmed ord för den religiösa innebörden att mottagaren får del av miraklet. Jesus led och dog på korset för alla våra synders skull och genom nattvarden får alla del av frälsaren.

Övertygad kristen (vad det nu innebär) är den som tar emot nattvarden.

Ur detta uppstod som sagt uttrycket hokus pokus (filiokus!). Gudomlighet kan dock ta sig olika uttryck. Nattvarden kan enligt somliga, Ingemar Bergman gestaltar det genom smultronscen i filmen Det sjunde inseglet exempelvis, ta sig många uttryck.


 

Så här på fars dag har jag haft ett samtal med far.

Fadern, sonen och den heliga ande. På ett personligt plan får mor anta den symboliska rollen av den heliga ande och som en konsekvens av att vara mest präglad av henne i min uppfostran har jag inte så många minnen av far.

Som barn alltså. Som vuxna delar vi många fina minnen. Han fanns där i bakgrunden, dammsugandes eller jobbandes.

En sak jag dock minns är den turkosa stenen i trädgården på baksidan på vår gata Hjortronvägen 17 i Hälsinggården. Det var en liten irriterande sten i gräsmattan som stack upp. När den likt isberget i Titanic under ytan visade sig allt för stor för att grävas upp löste far det på ett för honom karaktäristiskt vis.

Han målade stenen grön. Hokus, pokus, filiokus.

Väder och vind hade sin inverkan och med tiden blekande den gröna färgen till turkos. Det blev en principsak för far som som trots omgivningens gyckel vägrade måla om eller gräva upp den.

En natt sov jag och far i mitt indiantält. Det var ett sånt tält som många barn hade på 70-talet och det var superspännande. Far somnade tämligen omgående i sin stora jacka och med större delen av kroppen utanför tältet – men inte jag. Jag fann det dock mycket rogivande att ligga där och titta på den turkosa stenen.

Tänk om den finns kvar som en milstolpe från min tidiga barndom. Men jag kommer aldrig att besöka Hjortronvägen 17:s baksida för att ta reda på det. För tänk om stenen är borta. Jag är inte säker på hur jag skulle ta det.

Nedan syns jag och salig mor på bild på Hjortronvägens framsida. För även om mor aldrig, vad jag hörde, uttalade sig om den turkosa stenen föredrog hon ofta framsidan. Far minns inte, eller som han uttrycker det, det är diffust.

 


 

Efter att familjen flyttat in till stan och de hårda gruvdrängarna på Elsborg gjordes nya bekantskaper. En familjevän brände hemma och gillade att bjuda far samtidigt som vederbörande tog ett fotbad och jag tittade på Kampen om Colorado på VHS.

Far tyckte illa om hembränt så han brukade diskret hälla ut groggarna i värdens fotbad. Ofta avslutades kvällarna med hur värden fryntligt utropade hur mycket bättre hans fötter mådde efter kväll med far.

Hokus, pokus, filiokus.


 

Far pladdrar på i vårt samtal. Han berättar att det var svårt för honom och salig mor att skaffa barnvakt – de blev helt enkelt tvungna att skaffa TV2 först.

Ungefär ett år före min födelse startade TV2 och den som inte hade kanalen hade tämligen svårt att få barnvakt. Jag upplyser far om att idag rör sig debatten mer om utbyggnaden av snabbt bredband i glesbygden.

Regeringen ska visst sätta fart på den utvecklingen, säger den. Hoppas den gör så, håller far med.

Hokus…


 

Så gick tiden och jag själv blev far.

När jag var föräldraledig och skulle byta blöja på min äldsta dotter hade jag ibland lite svårt för stanken. För att mildra obehaget satte jag på Bach och tände rökelse som jag för ändamålet inhandlat på Indiska.

Far förvånade mig. Ska du ha hjälp och rensa henne! utropade han glatt och skred till verket – inte utan viss fallenhet kom det att visa sig. Jag hörde honom småprata lite med sitt barnbarn – oj, det var ett rejält lass, nu ska vi se… 

Jag kunde inte riktigt förutse denna händelsekedja givet hans kön och generation.

Hokus, pokus…


 

Det har just varit höstlov. Eller läslov, som Vildvittrornas lärare kallar det. Själv var jag under min skolgång bara ledig två extra dagar över allhelgonahelgen.

Far gillar dock benämningen läslov, säger han. Mycket bättre än potatislov eller lingonlov som han själv upplevde. Och så fick ha ta med extra lingon till skolan också. Det var ju i och för sig bra, menar han, för de hade ju så mycket lingon i hans familj.

Man måste dela med sig, vetuväl, sa han innan han gick och vårt samtal avslutades.


 

Läslov, potatislov, lingonlov eller höstlov kan kanske kvittar lika. Som lärare jobbar man ikapp under loven.

Jag tände under allhelgonahelgen ett ljus till minne av den heliga ande, i min tillvaro alltså salig mor. För det gör jag ju nu och då. Men jag föredrar att leva i nuet så jag sluter jag ögonen och tänker på någon annan.

Hokus pokus filiokus. 


 

Relaterade blogginlägg:

Bild 22

rättshaverist 2

Stoicismen är en filosofisk riktning som uppstod under antiken och som bland annat eftersträvar självbehärskning och att undvika starka känslor. I vår tid är synonymer självbehärskning, sinneslugn och jämnmod.

Lite som i Buddhas predikan om den gyllene medelvägen – konsten att i jakten på frälsning undvika överdrivna känsloyttringar, självsvält eller annat extremt beteende.

En känd stoiker är romaren Seneca och ett citat från honom jag verkligen gillar är hans yttrande när han kritiserades för sitt förespråkade av måttfullhet när han själv var så ofantligt rik.

 Jag talar om principen – inte om mig själv. 

Ovan förda resonemang passar väl in på min självbild. Är jag måhända en hycklare så som Senecas fiender ansåg honom? Eller är det kanske så att jag plötsligt inser att jag behöver vara mer av en stoiker?


 

Är det något jag verkligen avskyr, något jag går i gång på, så är det att läsa mail som börjar Fredrik, … Jag blir också lite småsur över inledningsfrasen Hej, … Hur svårt kan det vara att klämma i med ett Hej! eller börja lite mer i Shakespeariansk anda, så som jag själv gärna gör, friends, romans, countrymen, lend me your ears! 

Så, bäste potentielle läsare, vill du reta upp mig via mail så vet du härmed hur.


 

Som någon möjligen genom mina tidigare virala klagomål noterat så drabbades jag i höstas av parkeringsböter.

Jag hade nästan glömt bort det själv men så nyligen damp (dimpa, damp, dumpit betyder att något med stor kraft faller så här får ordvalet anses metaforiskt – om vi inte menar den akronyma betydelsen i sammanhanget) ett mail ner i inkorgen.

Fredrik, med anledning av din invändning vill vi meddela att vi dessvärre inte kan godta förklaringen som skäl för avskrivning av ärendet. Kontrollavgiften utfärdades på en skyltad reserverad tillståndsplats. För att ha rätt att parkera på platsen
krävs det ett giltigt parkeringstillstånd måndag-söndag mellan klockan 07.00-18.00 samt erlagd avgift. Enbart erlagd avgift ger inte tillåtelse för uppställning på platsen.
Gällande parkeringsregler framgår av skyltningen vid infarten till området. Det är förarens skyldighet att kontrollera skyltningen på platsen i samband med att fordonet parkeras. Det är beklagligt att du inte hade uppmärksammat att det krävdes både tillstånd och biljett för uppställning men det är dock inte skäl för avskrivning.
I enlighet med vad som ovan nämnts vidhålls ärendet således i sin helhet.
Med vänlig hälsning
Q-Park AB

Så som jag ofta plägar red jag omedelbart  till storms mot väderkvarnarna i det jag svarade:

Hej! Skyldighet mig hit och skyldighet mig dit – det är väl det enda ni Q-parkmänniskor tänker på. Jag har redan betalt böterna. Men jag överklagade ändå eftersom jag tycker boten är orättfärdig. Och kanske lite för att jag ville slösa med era resurser och tid så som ni slösar med mina. Dessutom inbillar jag mig att er vinst på min bot blir lägre när ni tvingats lägga resurser på att handlägga detta överklagande. Vem som har det moraliska imperativet får framtiden utvisa – men detta känns liksom lite bättre för mig om ni fattar. 

Med vänlig hälsning

Fredrik Adolphson (som genom mitt yrke som lärare ibland behöver åka bil till min arbetsplats men som ändå bidrar mer till vår välfärd än ni.)


 

Jodå, jag inser det uppenbara. Min självbild behöver revideras. Jag är inte den stoiker jag själv ser mig som. Kanske är jag i själva verket en liten människa. Men ändå, jag talar om principen – inte om mig själv.

Jag är en gul personlighet. Den gulaste Darke känner, säger han. Jaja, kackla på ni bara. Själv tänker jag på J. S. Grimaldi – en underhållande skådis på 1800-talet. Det var han som gav fenomenet grimas dess namn, sägs det.

För vad annat återstår än att grimasera åt tillvarons jävligheter?

Jag är nyfiken gul – Börje Ahlstedt helt enkelt.  Och nog finns det stoiska drag i mig. Det är något analysverktyget missar men filosofin noterar.


 

Relaterade blogginlägg:

olämpligt

rättshaverist