leftovers

För 2 miljoner år sedan var vi människor trots våra intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade andra rovdjur och vi överlevde genom att samla växter, jaga mindre djur och att rafsa åt oss rester som andra större rovdjur lämnat efter sig.

Möjligen (över)levde vi under vår evolutionära barndom genom att kalasa på märg som vi knackat fram ur ben från kadaver – vissa forskare hävdar att detta länge var vår biologiska nisch.

Varför? Märg var det var det enda som fanns kvar att utvinna ur ett kadaver när större och farligare djur fått sitt. Vi var alltså en ytterlighetsgrupp som levde på rester från andras överflöd.

Ur ett biologiskt och historiskt perspektiv befann vi människor oss i mitten av näringskedjan tills alldeles nyligen. Under miljontals år fick vi vår biologiska programmering medan vi strövande omkring och samlade växter, jagade smådjur och levde på leftovers.

För ungefär 400 000 år sedan började vi jaga större villebråd och för cirka 100 000 år sedan gick vi upp i toppen av näringskedjan.  Detta skedde, återigen sett ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv, blixtsnabbt.

Konsekvenserna blev enorma. Andra toppdjur i näringskedjan har haft miljontals år på sig att hamna där (lejon, hajar, elefanter, vargar etcetera) och ekosystemet har därmed fått tillräckligt med tid att ordna kontrollmekanismer för att hindra dessa toppar att ställa till med allt för stor förödelse.

(När lejonen blev farligare blev olika potentiella offer-arter snabbare, bättre på att samarbeta och ilsknare.)

Balansen rubbades.

Människorna och ekosystemet utsattes för en (alldeles för) snabb utveckling och vare sig människa eller system hann anpassa sig. De flesta rovdjur är majestätiska och respektingivande medan människan, tillåt mig att citera en favoritpassage ur Harraris bok (se nedan), i sammanhanget framstår som en diktator i en bananrepublik.

Vi var tills alldeles nyligen underdogs i existensen, ständigt rädda, ständigt på vår vakt, ständigt bevakande vår ställning. Denna evolutionära prägling gör oss idag till naturen grymma, misstänksamma och farliga mot såväl varandra som andra arter.

Mycket elände i vår historia beror på detta snabba evolutionära språng.


 

Arten i marginalen som lever på vad andra lämnar efter sig. Parallellen till de människor som tigger utanför ICA kan väl inte bli tydligare. Jag, kung på savannen, går med stolta steg in och köper det jag vill ha, utanför sitter någon och hoppas på någon smula från mitt överflöd.

Kanske ger jag något, blir personen allt för påträngande blir hen avisad på många olika sätt.

Här i Falun är vi upprörda över att två migrant/bärplockarläger står övergivna utanför stan och förfaller. Vare sig kommunen eller markägaren vill sanera det marginalgruppen lämnat efter sig.

Vanliga medborgare oroar sig över att deras husdjur ska skada sig eller att rovdjur ska lockas till platsen. I den här (kon)texten blir den tanken absurt paradoxal. Men visst – problem av den här sorten borde gå att förebygga.

Vår biologiska oro över vår ställning och position passar också in dagens migrationsdebatt. Vi släpper fram omgivningen (exempelvis genom tillfälliga uppehållstillstånd eller kanske kvoterad anhöriginvandring) till kadavret när vi själva ätit oss mätta.

I den här liknelsen där jag är lejonet i skepnad av vit, medelålders, heterosexuell man.

Den som på olika sätt vill komma fram till kadavret och lindra svälten (bli svensk, få jobb, slippa läger och krig, slippa sexuella övergrepp, misshandel eller kränkningar) är människan.

Och själva kadavret…ja, det är väl Sverige, eller möjligen planeten, det.

Ekosystemet hinner inte med nu heller. Vi är mitt inne i ännu ett gigantiskt kliv. Ett kliv som avlägsnar oss från planeten. Från planeten som är ursprunget, eller fundamentet, till det system vi genom detta slutgiltiga kliv skjuter ut oss ifrån.


 

För 2 miljoner år sedan var människan trots sina intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade många andra djur och vi överlevde på att samla växter, jaga mindre djur och genom att rafsa åt oss sådant som andra rovdjur lämnat efter sig.

På 2 miljoner år tycks det mig ibland som om att inte mycket förändrats.


 

Relaterade blogginlägg

Röda drottningen


 

Länkar

Top of the food chain


 

Källor:

Harrari: Sapiens En kort historik över mänskligheten

hokus pokus

Hokus pokus (filiokus) är en sorts barnslig trollformel som är känd sedan 1600-talet – möjligen är den ännu äldre. Det är en förvanskning av de latinska orden i inledningen till nattvarden som dåförtiden även i Sverige alltså framfördes på latin: Hoc est enim corpus meum.

Fritt översatt blir det detta är min lekamen – tillägget filioque betyder och av sonen vilket är en del av den kristna bekräftelsen av sin tro. Förmodligen uppkom ramsan när prästerna läste mässan på latin och folket inte förstod mer än att orden var betydelsefulla. 

I dag kan något kallas hokus pokus om det anses tvivelaktigt eller påhittat, ett uttryck i stil med ren gallimatias eller nonsens.

Men det är också en fras som används av magiker, oftast barn, i samband med att trolleritrick framförs. Jag vågar dock påstå att det för mina barn framstår som ett tämligen ålderdomligt, för att inte säga obegripligt, uttryck.

Men helt off pist är det inte, enligt min mening.

När brödet ges under nattvarden yttrar prästen frasen detta är min kropp och på latin blir det hoc est corpus meum. Prästen ger därmed ord för den religiösa innebörden att mottagaren får del av miraklet. Jesus led och dog på korset för alla våra synders skull och genom nattvarden får alla del av frälsaren.

Övertygad kristen (vad det nu innebär) är den som tar emot nattvarden.

Ur detta uppstod som sagt uttrycket hokus pokus (filiokus!). Gudomlighet kan dock ta sig olika uttryck. Nattvarden kan enligt somliga, Ingemar Bergman gestaltar det genom smultronscen i filmen Det sjunde inseglet exempelvis, ta sig många uttryck.


 

Så här på fars dag har jag haft ett samtal med far.

Fadern, sonen och den heliga ande. På ett personligt plan får mor anta den symboliska rollen av den heliga ande och som en konsekvens av att vara mest präglad av henne i min uppfostran har jag inte så många minnen av far.

Som barn alltså. Som vuxna delar vi många fina minnen. Han fanns där i bakgrunden, dammsugandes eller jobbandes.

En sak jag dock minns är den turkosa stenen i trädgården på baksidan på vår gata Hjortronvägen 17 i Hälsinggården. Det var en liten irriterande sten i gräsmattan som stack upp. När den likt isberget i Titanic under ytan visade sig allt för stor för att grävas upp löste far det på ett för honom karaktäristiskt vis.

Han målade stenen grön. Hokus, pokus, filiokus.

Väder och vind hade sin inverkan och med tiden blekande den gröna färgen till turkos. Det blev en principsak för far som som trots omgivningens gyckel vägrade måla om eller gräva upp den.

En natt sov jag och far i mitt indiantält. Det var ett sånt tält som många barn hade på 70-talet och det var superspännande. Far somnade tämligen omgående i sin stora jacka och med större delen av kroppen utanför tältet – men inte jag. Jag fann det dock mycket rogivande att ligga där och titta på den turkosa stenen.

Tänk om den finns kvar som en milstolpe från min tidiga barndom. Men jag kommer aldrig att besöka Hjortronvägen 17:s baksida för att ta reda på det. För tänk om stenen är borta. Jag är inte säker på hur jag skulle ta det.

Nedan syns jag och salig mor på bild på Hjortronvägens framsida. För även om mor aldrig, vad jag hörde, uttalade sig om den turkosa stenen föredrog hon ofta framsidan. Far minns inte, eller som han uttrycker det, det är diffust.

 


 

Efter att familjen flyttat in till stan och de hårda gruvdrängarna på Elsborg gjordes nya bekantskaper. En familjevän brände hemma och gillade att bjuda far samtidigt som vederbörande tog ett fotbad och jag tittade på Kampen om Colorado på VHS.

Far tyckte illa om hembränt så han brukade diskret hälla ut groggarna i värdens fotbad. Ofta avslutades kvällarna med hur värden fryntligt utropade hur mycket bättre hans fötter mådde efter kväll med far.

Hokus, pokus, filiokus.


 

Far pladdrar på i vårt samtal. Han berättar att det var svårt för honom och salig mor att skaffa barnvakt – de blev helt enkelt tvungna att skaffa TV2 först.

Ungefär ett år före min födelse startade TV2 och den som inte hade kanalen hade tämligen svårt att få barnvakt. Jag upplyser far om att idag rör sig debatten mer om utbyggnaden av snabbt bredband i glesbygden.

Regeringen ska visst sätta fart på den utvecklingen, säger den. Hoppas den gör så, håller far med.

Hokus…


 

Så gick tiden och jag själv blev far.

När jag var föräldraledig och skulle byta blöja på min äldsta dotter hade jag ibland lite svårt för stanken. För att mildra obehaget satte jag på Bach och tände rökelse som jag för ändamålet inhandlat på Indiska.

Far förvånade mig. Ska du ha hjälp och rensa henne! utropade han glatt och skred till verket – inte utan viss fallenhet kom det att visa sig. Jag hörde honom småprata lite med sitt barnbarn – oj, det var ett rejält lass, nu ska vi se… 

Jag kunde inte riktigt förutse denna händelsekedja givet hans kön och generation.

Hokus, pokus…


 

Det har just varit höstlov. Eller läslov, som Vildvittrornas lärare kallar det. Själv var jag under min skolgång bara ledig två extra dagar över allhelgonahelgen.

Far gillar dock benämningen läslov, säger han. Mycket bättre än potatislov eller lingonlov som han själv upplevde. Och så fick ha ta med extra lingon till skolan också. Det var ju i och för sig bra, menar han, för de hade ju så mycket lingon i hans familj.

Man måste dela med sig, vetuväl, sa han innan han gick och vårt samtal avslutades.


 

Läslov, potatislov, lingonlov eller höstlov kan kanske kvittar lika. Som lärare jobbar man ikapp under loven.

Jag tände under allhelgonahelgen ett ljus till minne av den heliga ande, i min tillvaro alltså salig mor. För det gör jag ju nu och då. Men jag föredrar att leva i nuet så jag sluter jag ögonen och tänker på någon annan.

Hokus pokus filiokus. 


 

Relaterade blogginlägg:

Bild 22

rättshaverist 2

Stoicismen är en filosofisk riktning som uppstod under antiken och som bland annat eftersträvar självbehärskning och att undvika starka känslor. I vår tid är synonymer självbehärskning, sinneslugn och jämnmod.

Lite som i Buddhas predikan om den gyllene medelvägen – konsten att i jakten på frälsning undvika överdrivna känsloyttringar, självsvält eller annat extremt beteende.

En känd stoiker är romaren Seneca och ett citat från honom jag verkligen gillar är hans yttrande när han kritiserades för sitt förespråkade av måttfullhet när han själv var så ofantligt rik.

 Jag talar om principen – inte om mig själv. 

Ovan förda resonemang passar väl in på min självbild. Är jag måhända en hycklare så som Senecas fiender ansåg honom? Eller är det kanske så att jag plötsligt inser att jag behöver vara mer av en stoiker?


 

Är det något jag verkligen avskyr, något jag går i gång på, så är det att läsa mail som börjar Fredrik, … Jag blir också lite småsur över inledningsfrasen Hej, … Hur svårt kan det vara att klämma i med ett Hej! eller börja lite mer i Shakespeariansk anda, så som jag själv gärna gör, friends, romans, countrymen, lend me your ears! 

Så, bäste potentielle läsare, vill du reta upp mig via mail så vet du härmed hur.


 

Som någon möjligen genom mina tidigare virala klagomål noterat så drabbades jag i höstas av parkeringsböter.

Jag hade nästan glömt bort det själv men så nyligen damp (dimpa, damp, dumpit betyder att något med stor kraft faller så här får ordvalet anses metaforiskt – om vi inte menar den akronyma betydelsen i sammanhanget) ett mail ner i inkorgen.

Fredrik, med anledning av din invändning vill vi meddela att vi dessvärre inte kan godta förklaringen som skäl för avskrivning av ärendet. Kontrollavgiften utfärdades på en skyltad reserverad tillståndsplats. För att ha rätt att parkera på platsen
krävs det ett giltigt parkeringstillstånd måndag-söndag mellan klockan 07.00-18.00 samt erlagd avgift. Enbart erlagd avgift ger inte tillåtelse för uppställning på platsen.
Gällande parkeringsregler framgår av skyltningen vid infarten till området. Det är förarens skyldighet att kontrollera skyltningen på platsen i samband med att fordonet parkeras. Det är beklagligt att du inte hade uppmärksammat att det krävdes både tillstånd och biljett för uppställning men det är dock inte skäl för avskrivning.
I enlighet med vad som ovan nämnts vidhålls ärendet således i sin helhet.
Med vänlig hälsning
Q-Park AB

Så som jag ofta plägar red jag omedelbart  till storms mot väderkvarnarna i det jag svarade:

Hej! Skyldighet mig hit och skyldighet mig dit – det är väl det enda ni Q-parkmänniskor tänker på. Jag har redan betalt böterna. Men jag överklagade ändå eftersom jag tycker boten är orättfärdig. Och kanske lite för att jag ville slösa med era resurser och tid så som ni slösar med mina. Dessutom inbillar jag mig att er vinst på min bot blir lägre när ni tvingats lägga resurser på att handlägga detta överklagande. Vem som har det moraliska imperativet får framtiden utvisa – men detta känns liksom lite bättre för mig om ni fattar. 

Med vänlig hälsning

Fredrik Adolphson (som genom mitt yrke som lärare ibland behöver åka bil till min arbetsplats men som ändå bidrar mer till vår välfärd än ni.)


 

Jodå, jag inser det uppenbara. Min självbild behöver revideras. Jag är inte den stoiker jag själv ser mig som. Kanske är jag i själva verket en liten människa. Men ändå, jag talar om principen – inte om mig själv.

Jag är en gul personlighet. Den gulaste Darke känner, säger han. Jaja, kackla på ni bara. Själv tänker jag på J. S. Grimaldi – en underhållande skådis på 1800-talet. Det var han som gav fenomenet grimas dess namn, sägs det.

För vad annat återstår än att grimasera åt tillvarons jävligheter?

Jag är nyfiken gul – Börje Ahlstedt helt enkelt.  Och nog finns det stoiska drag i mig. Det är något analysverktyget missar men filosofin noterar.


 

Relaterade blogginlägg:

olämpligt

rättshaverist

lyckoriket

IS och Boko Haram är exempel på två ytterst våldsamma och vidriga grupperingar som terroriserar omgivningen i religionens namn. Religiösa sekter, extrema grupper på såväl vänster som högerkanten har alltid funnits med i människans historia.

Ofta börjar det som en fredlig rörelse, kanske en mysig sekt, som efter en längre eller kortare tid slår över i ohämmat våld. Frågan har sysselsatt mig. Vad individer i en massa är villiga att göra i revolutionens eller det heliga lyckorikets namn.


 

Låt mig berätta om bagaren Jan Matthijs i den tyska staden Münster och hans efterföljare.

År 1534 drabbades denne Jan av religiös hysteri (inget ovanligt vid tidpunkten) och ville grunda i den heliga staden Münster det nya Jerusalem. Som så ofta är fallet bland dessa figurer var han karismatisk och lyckades mobilisera stora delar av befolkningen för den slutliga kampen mot satan.

Alla skulle de kämpa mot de gudlösa (alla som inte höll med honom) och invänta belöningen i form av Kristus återkomst. Jan lyckades – massor av människor hörsammade uppmaningen. Tusentals, fattiga, utstötta, trashankar, såg i Jan den nya Messias och vallfärdade därför till Münster.

Stadsbefolkningen flydde efter att retoriken hårdnat och övergått i övergrepp mot de som ansågs som en av de gudlösa. Deras straff blev i bästa fall fördrivning och förföljelse.

Kungens, eller rättare sagt kyrkans, trupper anlände snart och stängde helt sonika in fanatikerna i staden och belägrade den. Inne i Münster skapades ett samhälle med strikt hierarki och ordning. Man byggde upp det man såg som ett jordiskt paradis där alla tillsammans ägede allt.

Allt privat ägande (och individuell frihet) konfiskerades och avskaffades för gemensam förvaring, pengar avskaffades och byteshandel infördes, man införde gemensamma måltider i stora matsalar med högläsning ur bibeln som enda tillåtna underhållning.

Inget privatliv, inga låsta dörrar tilläts i det nya israel. Oppositionella tystades med bryska metoder.

Men…Jesus kom inte. Jan, allt mer desperat, gick till sist personligen till anfall, övertygad om att Gud skulle stå på hans sida, mot den stora övermakt som belägrade staden – med enda resultat att han brutalt och omgående höggs ner.

 

Jan Matthijs

En ny ledare, Jan Beukels, stod självfallet genast redo att  ta över hans (bokstavligt talat) fallna mantel varvid allt plötsligt blev… ännu värre.

En strikt gammaltestamentlig lagstiftning infördes med omedelbar avrättning för hädelse mot gud och överhet, ohörsamhet mot föräldrar, otrohet, homoseualitet, girighet, stöld, lögn, obscenitet och tomma ord, missämja, och upproriskhet, ilska och rivalitet.

Polygami återinfördes (ledaren Jan Beukels själv hade 16 hustrur) – också det motiverades enligt gamla testamentets ord varen fruktsamma och föröken eder.

Det hela utvecklades till ett veritabelt skräckvälde med Beukels kröning till kung över Israel och hela världen som final. Belägringen tog emellertid till slut ut sin rätt. Maten tog slut, förråden sinade. Människorna åt allt, djur sopor, ja, till och med lik. Till sist tynade folket bort i sjukdom och undernäring.

Münster intogs slutligen utan större bekymmer och Beukels torterades offentligt till döds


 

Vi ser gång på gång hur övertygelsen vinner över verkligheten. När Gudsstaten, Det kommunistiska lyckoriket eller Det rasrena tusenåriga riket ska upprättas skyr godhetens apostlar inga medel.

Ändamålet helgar medlen.


 

Jag tänker som sagt en del på detta. Och jag blev mycket inspirerad av hur Soran valde att hantera saken.

Normalisera eller inte, det är frågan. Eftersom jag inte tror på våld – utan enbart på samtal och kommunikation – har jag satt upp en mötesagenda för hösten.

Min ambition är, och jag har nästan lyckats bestämma möten, att samtala med (hon som just blivit utesluten ur) SD, en gammal kompis och medlem i Kommunistiska partiet samt en präst (eller heter det pastor) i Lugnetkyrkan.

Har du förslag på frågor jag bör ställa till någon eller alla av kandidaterna? Maila mig gärna på info@fredrikadolphson.se


Källor:

Huffington post

Wikipedia (eng)

Håkan Håkansson, Vid Tidens Ände

bild 33 – lycka

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 i mitt eget liv.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Darke?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer vi frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad.

Rå styrka betalade sig, som alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.


 

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden.

Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

 

Foto: Gunnar Sjögren


 

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

 

satansbrev/vers

Lyssnar man på dagens debatt får man lätt intrycket att ett fullskaligt religionskrig råder mellan kristendom och islam. Det kan vara värt att påminna sig om att läget på många sätt var, om inte värre så minst lika allvarligt, under 1970-talet.


 

1500 och 1600-talen var också en orolig tid i Europa. Motsättningarna mellan katoliker och protestanter ledde till att i princip hela 1600-talet slets sönder av religiösa konflikter och krig.

Under 1580-talet försökte i Sverige katoliker under visst stöd från Johan III vinna tillbaka sedan reformationen förlorad terräng. Mestadels spreds budskap genom olika skrifter och cirkulär om att motståndaren var djävulens hantlangare.

I en tid av rykten, fanatism och intolerans kunde det vara minst lika effektivt som dagens troll-drev på (a)sociala medier.

Särskilt en pamflett författat av en viss Kloster-Lasse (namnet låter ju som vilket twitter-ägghuvud som helst) höll på att leda till totalt upplopp. Nu menade visserligen Lasse att brevet, satansbrevet som det kallades, var skrivet av ingen mindre än Lucifer själv.

Hin Håle har låtit meddela följande…var inget dåtiden tog lättvindigt på. Satansbrevet, som alltså cirkulerade runt i landet, visste att berätta att Luthers predikningar om Satans evangelium lett till att Sverige blivit ett land av

 

lättja, girighet, drinkeri, frosseri, skökaktighet, högfärd, hat, avund, eder, bannor, slagsmål, kiv, förtal, ocker, förräderi, lögn, tjuveri, röveri och andra sådana dygder.

 

En rätt målande beskrivning. Det är väl ungefär så vilken opposition som helst beskriver sina politiska motståndare idag. Om än med annan vokabulär.  Även underskriften är mustig:

 

givet i det yttersta mörkrets tid på vårt konungsliga slott i Glödborg.

 

Dessa rader höll som sagt på att sätta hela riket i brand (!) och kung Johan tvingades inse att försöken till motreformation också höll på att gå över styr- och backade. Lasse själv fick motta dödshot men klarade sig till sist med livet i behåll. Hans fortsatta liv är helt klart en intressant historia.

Hur det nu än var förblev Sverige ett protestantiskt land som ännu hade att presentera sin superstjärna Gustav II Adolf.

Och en katolsk kardinal i herrens år 2017.


 

Satansverserna är en roman av Salman Rushdie.

Titeln syftar på några verser ur Koranen, vilka kommit att kallas så. I dessa verser uppmanar en viss profet Mahound efter en uppenbarelse människorna till dyrkan av tre gudinnor.

Profet Mahound inser dock senare att denna uppenbarelse var ingiven av satan. Man kanske kan göra en försiktig jämförelse berättelsen från gamla testamentet där judarna under Moses ledning ute i öknen vände sig bort från monoteismen. Moses fick knalla upp på Sinai för att knäcka den nöten.

Satansverserna publicerades 1988 och fick stora politiska följder. Irans andlige och högste ledare ayatollah Khomeini utfärdade en dödsdom mot Rushdie, vilket tvingade honom att länge leva under skyddad identitet. (Han är förövrigt säkert rätt nöjd att transportstyrelsen inte hanterar hans skyddade identitet).

Än i dag kvarstår dödsdomen (tror jag).

Dödsdomen utfärdades eftersom det ansågs att romanen innehöll hädelse av monoteismen samt att Rushdie driver med heliga individer. Ända sedan utgivandet har boken på många håll i världen bränts offentligt vid flera tillfällen av protesterande muslimer med motiveringen att den är anti-islamisk.


 

Givetvis kan en modern demokrati aldrig ge efter för politisk och/eller religiös fanatism. Man får skriva och säga vad man vill, även om det som uttrycks är olämpligt. Vissa ramverk har vi ändå att förhålla oss till. Som att NMR eller IS inte ska beviljas demonstrationstillstånd. (Jag ser inte detta som en motsägelse vilket jag tidigare redovisat för).

Till syvende och sist är ändå det märkliga att dessa satans mördare får hålla på, som Olof Palme uttryckte saken.


 

källor:

Håkansson: Vid tidens ände

Wikipedia

hemmakväll vs bortakväll

Om lördagen, när det allt som oftast vankas lördagsgodis, går Vildvittrorna all in. Jag försöker hålla tillbaka hysterin genom att åtminstone kräva ett besök på biblioteket först. Sedan är vi där. På Hemmakväll. Max 10 sorter var.

Medan vansinnet pågår konverserar jag artigt (nåja) butiksbiträdet. Hen ser frågande ut när jag frågar efter peps och kolabönor.

 

 

200 sorter godis – men inga peps eller kolabönor. Detta oomkullrunkeliga faktum (jag letar alltid efter en möjlighet att använda ordet oomkullrunkelig) får mig att ifrågasätta min syn på den fria marknaden, berättar jag.

OCH NI KALLAR ER GODISAFFÄR! säger jag däremot inte. Men jag tänker det.

Jag vill inte gå så långt att jag inför biträdet kallar etablissemanget amatörmässigt, nej, det vore fel med tanke på hur många halvmeterskunder de faktiskt har. Jag bara inser att vi lever i olika världar, biträdet och jag.

Och jag har lärt mig (den hårda vägen) att sedan man passerat 30 kan man inte uttala alla sina tankar högt. Så jag börjar istället skämta, som vanligt.

”Finns det möjligen något extra ordinarie butiksbiträde att fråga om kolabönor och peps?”

”Vad kallas SD:s kvinnoförbund? Bruna Bönor.

”Jo, jag skulle vilja hyra en film”. #AppleTV

”Om ni skulle utöka verksamheten kunde ni kalla den Bortakväll och specialisera er på profilprylar.

HAHAHAHAHAHA….ha”.


 

Jag vet inte men det är något med konsumtionssamhället som triggar mig. Jag går liksom igång på hela vansinnet – möjligen för att på något vis försöka dölja att jag själv i allra högsta grad deltar i det.

Så som vid den återkommande psykologiska kampen mellan mig och personalen i kassan om att gissa antalet kassar jag behöver givet mängden varor på rullbandet.

Ska jag måhända få den sista gratis om personalen uppskattat behovet dåligt? Givetvis inte – plast är dåliga saker. Jag har nu köpt några beständiga för att minska plastkonsumtionen.

Och för att lägga band (!) på mig själv.

När jag kommer ut ur butiken bärandes på mina överfulla beständiga kassar möter jag den ofta närmast apatiske tiggaren med sin obligatoriska mugg. Det är då samvetet slår till. Om man nu har något.

Jag är ju positiv till invandring, för det ger ett samhälle impulser, och gräver därför pliktskyldigast i fickan efter mynt jag redan vet inte finns där. När jag sen inte *kan* ge något säger jag istället ”hej!” i det jag intalar mig att denna min bekräftelse av personens blotta existens skulle göra någon som helst skillnad.

Förutom för mitt eget samvete, då. Länge hör jag efteråt ekot av en Vittras röst: ”ska vi inte ge henne något pappa – vi som har det så bra”. Ett eko som inte dämpas av att jag höjer volymen på den hyfsat moderna HIFI-utrustningen i min nya, fina bil.

Det är jobbigt med samveten. Att ständigt slitas mellan känslan över nöjdheten över att ha det bra samtidigt som jag vet att många har det svårt. För hur det än är så anser jag att omständigheterna egentligen kvittar – det är alltid en människas handlingar som talar om vad för sorts människa verbörande är.

Jag ser mig i spegeln. Det får vara nog nu. För, Adolphson, det räcker inte att bara skriva och prata. Eller att gå på lysrörsmöten. Man måste ge av sig själv och sin tid också. Engagera sig i verkligheten.

Så det börjar nu – vi ses kanske därute.

Here we go!

integration 2

Instegsjobb. Enkla jobb. Eller vad vi nu kallar det.


 

Min uppfattning är att integration är en ödesfråga. Integration innebär inte att någon måste sudda ut sin kulturella bakgrund, nej, det handlar om att förstå hur det samhälle man lever i fungerar och kunna, och vilja, delta i det.

För att integration ska vara möjlig behöver den det handlar om ha sin försörjning tryggad. Och för att ha sin försörjning tryggad krävs i allmänhet att personen behärskar språket i det aktuella landet.

Vi är dåliga på integration, anser jag. För att lyckas bättre krävs, för att låta lite klichéartad, nya tankesätt. Det finns massor med människor som inget hellre vill än att få chansen. Och då måste vi ju ge möjligheten.


 

Jag ser mig om kring i min egen dagliga verklighet, alltså i skolan. Det finns så många möjligheter, det finns så många behov. På en av skolorna här i stan fick någon nyanländ en möjlighet att sköta personalrummet.

Torka av bord, tömma diskmaskiner, kylen, tidningar med mera. Samtal fördes, skämt utbyttes, igenkänning, uppskattning, trygghet och tillhörighet. Identitet. Resultatet? Personen gick från att inte kunna svenska till att läsa tidningen och föra i stort sett obehindrade samtal.

I mitt eget personalrum skulle så väl fysisk som social trivsel öka om vi också hade det så.

Och vidare: vaktmästarna behöver mycket hjälp, lokalvårdarna och bespisningspersonalen också. Kanske finns någon med lite IT-kunskaper bland de nyanlända?

Vi lärare behöver administrativ avlastning, sägs det ju. Det äger förvisso sin riktighet. För vi vill undervisa, vi är pedagoger. Det behövs fler vuxna i skolan, rent generellt. Extra mentorer som kunde hjälpa till med frånvarohantering, elever med problem, elever utan problem – ja, alla skulle må och lyckas bättre av det.

Vem ska ta hand om det extra studiestödet? Vem ser till att det inte röks på skolans område (vilket i många fall är ett arbetsmiljöproblem eftersom, förutom fimparna, det ofta röks direkt utanför entrén och röken drar in i skolan), kanske finns extra resurser i hemspråk att tillgå – för det är ju dumt att springa över ån efter vatten.

En sak som varje år är en stor källa till irritation och stress är de nationella proven. Nu förekommer inte sådana i mina ämnen (tack och lov) men nog måste även jag vakta prov när det är dags. Och eftersom jag har annat göra blir jag därmed sur.

Ett lyxproblem i sammanhanget, kanske. Men får vi verkligen valuta för resurserna om jag, med 20 års yrkeserfarenhet och hög akademisk utbildning, ska ägna många timmar åt att stirra på provskrivande ungdomar och hålla koll på deras mobiler?

Det kunde lika väl, kanske bättre, skötas av en en nyanländ med skolbakgrund. I ett senare skede av processen kanske rättning av dessa nationella prov också kunde behöva mer resurser.

På vissa håll finns ett problem med värdegrunden. Killar som på olika sätt trakasserar tjejer och tvingar på dem patriarkala strukturer som kommer från en annan generation som i sin tur är ännu mindre integrerad.

Och så rullar det på.

Att bryta sådant inom skolan, i den mån det förekommer, kunde också vara ett område där människor kunskaper inom det kulturella området det nu handlar om kunde hjälpa till och vara föredömen.

Byter vi område från skola till vård och omsorg kan var och en se att behoven inom dessa områden inte står i proportion till resurserna. Även här tror jag att vi utan att anstränga oss allt för mycket ganska lätt kunde hitta platser att fylla.

Jag säger inte att en lärare är mer värd än en outbildad människa eller att läkare eller sjuksköterskor mer värda än någon utan vårdkunskaper. Jag säger bara att vi borde kunna tänka oss möjligheten med praktikplatser eller platser med lägre lön eftersom möjligheten att komma vidare för målgruppen i så fall ökar.

Och alternativet är så mycket sämre. Att aldrig komma in i vare sig ett yrkesliv eller förstå det samhälle man lever i kan aldrig vara bättre än att få en inledande möjlighet om än med lägre ersättning.


 

Kan vi ha utrymme för ett mausoleum över uppstoppade djur så borde vi väl kunna finna platser för människor som vill vara med?

Det enda argument jag uppfattat emot är att det är orättvist och riskerar skapa ett samhälle med en underklass. Mitt svar på den frågan är en motfråga. Hur kan det inte skapa en underklass om dessa människor aldrig får en chans över huvud taget?

Det är, som så mycket annat, en fråga om ideologi.

Alla är vi hycklare men några av oss knypplare, som det heter.

 


Relaterade blogginlägg:

Så här resonerade jag i november 2012.

bild (32) av fjäll

Det som är tänkt blir inte alltid.

Ännu en fjällvandring redan i år får därför låta vänta på sig och en potentiell läsare må ursäkta medan jag drömmer mig bort bland ytterligare bilder från den som nyligen ägt rum.


 

 

Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin högtidligt…. Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! sa Puh stolt för sig själv.


 

 

I blomman, i solen

Amanda jag ser.

Kring jorden, kring polen

hon strålar, hon ler.

 


 

 

Under första världskriget förekom att soldater begick självmord på grund av skobrist. De stod helt enkelt inte ut med ständigt blöta fötter därnere i skyttegraven.

Skyttegravsfot är en otrevlig åkomma som fått sitt namn efter de problem som kunde drabba soldater i skyttegravarna under kriget. På grund av att fötterna konstant utsattes för fukt och kyla, utan möjlighet att ordentligt kunna torka fötter, strumpor eller kängor, drabbades soldaterna dålig blodcirkulation.

Utsatta kroppsdelar kunde lukta illa till följd av sår, svampinfektion, förruttnelse och kallbrand.

Med andra ord: fotvård är viktigt.


 

 

Panteism betyder ungefär allt är gud och är en religiös övertygelse som ser hela naturen, världen eller universum, och allt liv däri, som heligt eller gudomligt.

Vissa dagar känns den övertygelsen närmare än andra.


 

 

Ur fjäll-led är tiden; ve! att jag är den,
som föddes att den vrida rätt igen.

 


 

 

Var nöjd med det du har och tillbringa inte din tid med att drömma om förvärv som väcker avund och beundran; se på hur de som är fattiga och nödställda lever, så att det du har och äger framstår som stort och avundsvärt.

Eller som filosofen Lacan säger: individen bör inte uppnå sina drömmar. Gör individen det upphör strävan efter fantasin/det ouppnåeliga. Och DET är farliga saker, det.


 

 

Skenbar är färgen, skenbar sötman, skenbart det bittra; skenbart varmt och skenbart kallt; verkliga är blott atomer och tomrum.


 

 

Gyllene snittet är det förhållande som erhålls när en sträcka delas i en längre del a och en kortare del b så att hela sträckan a + b förhåller sig till a som a förhåller sig till b:

\frac{a+b}{a} = \frac{a}{b}


 

 

Jag gillar att gestalta olika karaktärer. Här ges Gandalf, som framgår.


 

 

En utspilld färgburk. Är det en medveten skapelse eller en slumpartad olycka? Ser vi mönstret eller skönheten i kaoset? Det är kanske så man kan förhålla sig till modern konst – om man nu inte vet bättre.


 

 

Bröderna fara väl vilse ibland. 

 


 

 

Liten blir snabbt stor. Det är känslan när det går upp för mig att veckobrevet från skolan inte är en larmrapport om löss utan en uppdatering om vad klassen arbetat med i naturkunskap den gångna veckan.

Silly me.


 

 

Jihad betyder ungefär heligt krig. Termen är ofta felaktigt förknippad med diverse vansinnesdåd men en bättre betydelse är individens kamp mot tillvarons jävligheter och frestelser.

Som regn. Eller kanske mygg. Eller vetskapen att efter regn…


 

 

Eftersom ingen ser någon skogaholmslimpa på bilden kan ingen i sann polyfemosk anda utgå från att det är champagne i kåsorna. (Det krävs kunskap om 70-talet och viss klassisk bildning i kombination för att klura ut den.)


 

 

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

 

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.


 

 

Förälder. Ett liv som caddie.


 

 

Morbror. Ett liv som hjälpcaddie.

Gott är inte att inte göra orätt, utan att inte ens vilja det.


 

 

En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.


 

 

Ett liv utan fester är som en väg utan värdshus

 

Jag underskattar aldrig min egen (livs)törst.


 

Relaterade blogginlägg:

Skäckerfjällen

amnesti

Sverige har på kort tid gått från att ha en väldigt generös flyktingmottagning till att inte ha det. Detta är faktum och om det ska jag inte diskutera.

Intellektuellt förstår jag att vi måste ha begränsningar för hur många människor som kommer till Sverige även om insikten är känslomässigt jobbig att acceptera för någon med grundläggande humanistisk livsåskådning.

Och nu när vi har begränsat möjligheten att komma till vårt land är det tid att vända blickarna inåt.

Jag förespråkar härmed en allmän amnesti för alla papperslösa, asylsökande, ensamkommande, barn, som just nu befinner sig i vårt land. Låt oss börja om och göra rätt – låt oss bygga för framtiden och en allmän amnesti är första steget.

Det har gjorts förr i USA – även om det just nu kan verka avlägset – med gott resultat.

Ekonomiska, sociala, ekonomiska, historiska, humanistiska, säkerhetsmässiga, ja, egentligen alla skäl, talar för att vi ska utfärda en allmän amnesti för alla papperslösa flyktingar som av olika skäl befinner sig i Sverige.

Att vända blickarna inåt innebär inte att sitta på händerna. Nej, det gäller att kavla upp ärmarna. Vi måste bygga upp en infrastruktur för att alla ska få papper, en identitet, bli kända, på ett rättssäkert sätt, och därmed rättigheter och i förlängningen ett liv.

Vi måste följa upp denna organisatoriska förändring med stora långsiktiga politiska reformer, på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i den allmänna välfärden med skola, vård, omsorg.

Vi måste se över relationen sysselsättning kontra utrymme och resurser för stad respektive land, vi måste se över hur vi värderar människors erfarenheter och kunskaper. Och mycket mer.

Jag själv har massor med idéer för hur integrationen skulle kunna förbättras. Just nu är Falu kommun inte alls bra på det – det privata näringslivet är mycket bättre (jag kan gärna utveckla det resonemanget men det faller lite utför bloggposten).

Det är mycket som måste göras, visst, men det måste göras. Som nu är kan vi inte längre fortsätta. Det finns heller ingen annan väg att gå, som jag ser det.

10 000-tals människor lever i ett skuggsamhälle, helt utan grundläggande demokratiska rättigheter eller trygghet, i dagens Sverige. Hur kunde det bli så? Hur kan det fortsätta vara så? Jag tror inte det kommer sig av illvilja. Nej, jag tror helt enkelt Myndighetssverige inte kommit i kapp verkligen.

Efterkrigstidens Sverige är ett land av jante, ett land där man gör rätt för sig, väntar på sin tur och med högt förtroende för staten. Vi är inte det landet längre. Och gör vi inget lämnar vi inte bara 10 000-tals människor åt sitt öde, vi missar också en fantastisk möjlighet. En stor chans att investera i vår gemensamma framtid.

Ja, tills vidare får vi kanske fortsätta vara njugga med att bevilja nya flyktingar uppehållstillstånd – även om det inte känns bra.

Under tiden ordnar vi misshälligheter i flyktingförläggningar, ger Migrationsverket resurser att korta oändliga väntetider, bygger upp (kommunal) expertis och satsar resurser för nyanlända men ställer också krav på medverkan från deras sida, lär oss att såväl uppmärksamma som motverka radikalisering samt omhänderta de som återkommit från sådan verksamhet.

Satsningen kommer på sikt att ge Sverige mycket tillbaka.

Gör vi däremot inget tror jag vi kommer att få se ökade klyftor och motsättningar, som rasism, bland annat som ett resultat av det nyss skrivna och kretsloppet fortsätter därefter med fler terrordåd och upplopp i förorterna.

Jag är lärare. Jag är också aktiv i politiken – jag är centerpartist. Den potential många av de ungdomar som kommit hit bär med sig är stor. Det vore otroligt dumt att inte kanalisera den.

Jag tror Sverige har fantastiska dagar framför sig  – bara vi är villiga att satsa på framtiden. Det skulle vara otroligt roligt och stimulerande att här i Falun få vara med och utveckla dessa tankar, att driva den politiken i samarbete med fler partier, tjänstemän, nyanlända och tjänstemän.

Tack för ordet.

Vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson (C)

 


 

Länkar:

Några partikamrater i Stockholm förslag på SvD