bild 33 – lycka

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 i mitt eget liv.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Darke?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer vi frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad.

Rå styrka betalade sig, som alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.


 

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden.

Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

 

Foto: Gunnar Sjögren


 

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

 

satansbrev/vers

Lyssnar man på dagens debatt får man lätt intrycket att ett fullskaligt religionskrig råder mellan kristendom och islam. Det kan vara värt att påminna sig om att läget på många sätt var, om inte värre så minst lika allvarligt, under 1970-talet.


 

1500 och 1600-talen var också en orolig tid i Europa. Motsättningarna mellan katoliker och protestanter ledde till att i princip hela 1600-talet slets sönder av religiösa konflikter och krig.

Under 1580-talet försökte i Sverige katoliker under visst stöd från Johan III vinna tillbaka sedan reformationen förlorad terräng. Mestadels spreds budskap genom olika skrifter och cirkulär om att motståndaren var djävulens hantlangare.

I en tid av rykten, fanatism och intolerans kunde det vara minst lika effektivt som dagens troll-drev på (a)sociala medier.

Särskilt en pamflett författat av en viss Kloster-Lasse (namnet låter ju som vilket twitter-ägghuvud som helst) höll på att leda till totalt upplopp. Nu menade visserligen Lasse att brevet, satansbrevet som det kallades, var skrivet av ingen mindre än Lucifer själv.

Hin Håle har låtit meddela följande…var inget dåtiden tog lättvindigt på. Satansbrevet, som alltså cirkulerade runt i landet, visste att berätta att Luthers predikningar om Satans evangelium lett till att Sverige blivit ett land av

 

lättja, girighet, drinkeri, frosseri, skökaktighet, högfärd, hat, avund, eder, bannor, slagsmål, kiv, förtal, ocker, förräderi, lögn, tjuveri, röveri och andra sådana dygder.

 

En rätt målande beskrivning. Det är väl ungefär så vilken opposition som helst beskriver sina politiska motståndare idag. Om än med annan vokabulär.  Även underskriften är mustig:

 

givet i det yttersta mörkrets tid på vårt konungsliga slott i Glödborg.

 

Dessa rader höll som sagt på att sätta hela riket i brand (!) och kung Johan tvingades inse att försöken till motreformation också höll på att gå över styr- och backade. Lasse själv fick motta dödshot men klarade sig till sist med livet i behåll. Hans fortsatta liv är helt klart en intressant historia.

Hur det nu än var förblev Sverige ett protestantiskt land som ännu hade att presentera sin superstjärna Gustav II Adolf.

Och en katolsk kardinal i herrens år 2017.


 

Satansverserna är en roman av Salman Rushdie.

Titeln syftar på några verser ur Koranen, vilka kommit att kallas så. I dessa verser uppmanar en viss profet Mahound efter en uppenbarelse människorna till dyrkan av tre gudinnor.

Profet Mahound inser dock senare att denna uppenbarelse var ingiven av satan. Man kanske kan göra en försiktig jämförelse berättelsen från gamla testamentet där judarna under Moses ledning ute i öknen vände sig bort från monoteismen. Moses fick knalla upp på Sinai för att knäcka den nöten.

Satansverserna publicerades 1988 och fick stora politiska följder. Irans andlige och högste ledare ayatollah Khomeini utfärdade en dödsdom mot Rushdie, vilket tvingade honom att länge leva under skyddad identitet. (Han är förövrigt säkert rätt nöjd att transportstyrelsen inte hanterar hans skyddade identitet).

Än i dag kvarstår dödsdomen (tror jag).

Dödsdomen utfärdades eftersom det ansågs att romanen innehöll hädelse av monoteismen samt att Rushdie driver med heliga individer. Ända sedan utgivandet har boken på många håll i världen bränts offentligt vid flera tillfällen av protesterande muslimer med motiveringen att den är anti-islamisk.


 

Givetvis kan en modern demokrati aldrig ge efter för politisk och/eller religiös fanatism. Man får skriva och säga vad man vill, även om det som uttrycks är olämpligt. Vissa ramverk har vi ändå att förhålla oss till. Som att NMR eller IS inte ska beviljas demonstrationstillstånd. (Jag ser inte detta som en motsägelse vilket jag tidigare redovisat för).

Till syvende och sist är ändå det märkliga att dessa satans mördare får hålla på, som Olof Palme uttryckte saken.


 

källor:

Håkansson: Vid tidens ände

Wikipedia

hemmakväll vs bortakväll

Om lördagen, när det allt som oftast vankas lördagsgodis, går Vildvittrorna all in. Jag försöker hålla tillbaka hysterin genom att åtminstone kräva ett besök på biblioteket först. Sedan är vi där. På Hemmakväll. Max 10 sorter var.

Medan vansinnet pågår konverserar jag artigt (nåja) butiksbiträdet. Hen ser frågande ut när jag frågar efter peps och kolabönor.

 

 

200 sorter godis – men inga peps eller kolabönor. Detta oomkullrunkeliga faktum (jag letar alltid efter en möjlighet att använda ordet oomkullrunkelig) får mig att ifrågasätta min syn på den fria marknaden, berättar jag.

OCH NI KALLAR ER GODISAFFÄR! säger jag däremot inte. Men jag tänker det.

Jag vill inte gå så långt att jag inför biträdet kallar etablissemanget amatörmässigt, nej, det vore fel med tanke på hur många halvmeterskunder de faktiskt har. Jag bara inser att vi lever i olika världar, biträdet och jag.

Och jag har lärt mig (den hårda vägen) att sedan man passerat 30 kan man inte uttala alla sina tankar högt. Så jag börjar istället skämta, som vanligt.

”Finns det möjligen något extra ordinarie butiksbiträde att fråga om kolabönor och peps?”

”Vad kallas SD:s kvinnoförbund? Bruna Bönor.

”Jo, jag skulle vilja hyra en film”. #AppleTV

”Om ni skulle utöka verksamheten kunde ni kalla den Bortakväll och specialisera er på profilprylar.

HAHAHAHAHAHA….ha”.


 

Jag vet inte men det är något med konsumtionssamhället som triggar mig. Jag går liksom igång på hela vansinnet – möjligen för att på något vis försöka dölja att jag själv i allra högsta grad deltar i det.

Så som vid den återkommande psykologiska kampen mellan mig och personalen i kassan om att gissa antalet kassar jag behöver givet mängden varor på rullbandet.

Ska jag måhända få den sista gratis om personalen uppskattat behovet dåligt? Givetvis inte – plast är dåliga saker. Jag har nu köpt några beständiga för att minska plastkonsumtionen.

Och för att lägga band (!) på mig själv.

När jag kommer ut ur butiken bärandes på mina överfulla beständiga kassar möter jag den ofta närmast apatiske tiggaren med sin obligatoriska mugg. Det är då samvetet slår till. Om man nu har något.

Jag är ju positiv till invandring, för det ger ett samhälle impulser, och gräver därför pliktskyldigast i fickan efter mynt jag redan vet inte finns där. När jag sen inte *kan* ge något säger jag istället ”hej!” i det jag intalar mig att denna min bekräftelse av personens blotta existens skulle göra någon som helst skillnad.

Förutom för mitt eget samvete, då. Länge hör jag efteråt ekot av en Vittras röst: ”ska vi inte ge henne något pappa – vi som har det så bra”. Ett eko som inte dämpas av att jag höjer volymen på den hyfsat moderna HIFI-utrustningen i min nya, fina bil.

Det är jobbigt med samveten. Att ständigt slitas mellan känslan över nöjdheten över att ha det bra samtidigt som jag vet att många har det svårt. För hur det än är så anser jag att omständigheterna egentligen kvittar – det är alltid en människas handlingar som talar om vad för sorts människa verbörande är.

Jag ser mig i spegeln. Det får vara nog nu. För, Adolphson, det räcker inte att bara skriva och prata. Eller att gå på lysrörsmöten. Man måste ge av sig själv och sin tid också. Engagera sig i verkligheten.

Så det börjar nu – vi ses kanske därute.

Here we go!

integration 2

Instegsjobb. Enkla jobb. Eller vad vi nu kallar det.


 

Min uppfattning är att integration är en ödesfråga. Integration innebär inte att någon måste sudda ut sin kulturella bakgrund, nej, det handlar om att förstå hur det samhälle man lever i fungerar och kunna, och vilja, delta i det.

För att integration ska vara möjlig behöver den det handlar om ha sin försörjning tryggad. Och för att ha sin försörjning tryggad krävs i allmänhet att personen behärskar språket i det aktuella landet.

Vi är dåliga på integration, anser jag. För att lyckas bättre krävs, för att låta lite klichéartad, nya tankesätt. Det finns massor med människor som inget hellre vill än att få chansen. Och då måste vi ju ge möjligheten.


 

Jag ser mig om kring i min egen dagliga verklighet, alltså i skolan. Det finns så många möjligheter, det finns så många behov. På en av skolorna här i stan fick någon nyanländ en möjlighet att sköta personalrummet.

Torka av bord, tömma diskmaskiner, kylen, tidningar med mera. Samtal fördes, skämt utbyttes, igenkänning, uppskattning, trygghet och tillhörighet. Identitet. Resultatet? Personen gick från att inte kunna svenska till att läsa tidningen och föra i stort sett obehindrade samtal.

I mitt eget personalrum skulle så väl fysisk som social trivsel öka om vi också hade det så.

Och vidare: vaktmästarna behöver mycket hjälp, lokalvårdarna och bespisningspersonalen också. Kanske finns någon med lite IT-kunskaper bland de nyanlända?

Vi lärare behöver administrativ avlastning, sägs det ju. Det äger förvisso sin riktighet. För vi vill undervisa, vi är pedagoger. Det behövs fler vuxna i skolan, rent generellt. Extra mentorer som kunde hjälpa till med frånvarohantering, elever med problem, elever utan problem – ja, alla skulle må och lyckas bättre av det.

Vem ska ta hand om det extra studiestödet? Vem ser till att det inte röks på skolans område (vilket i många fall är ett arbetsmiljöproblem eftersom, förutom fimparna, det ofta röks direkt utanför entrén och röken drar in i skolan), kanske finns extra resurser i hemspråk att tillgå – för det är ju dumt att springa över ån efter vatten.

En sak som varje år är en stor källa till irritation och stress är de nationella proven. Nu förekommer inte sådana i mina ämnen (tack och lov) men nog måste även jag vakta prov när det är dags. Och eftersom jag har annat göra blir jag därmed sur.

Ett lyxproblem i sammanhanget, kanske. Men får vi verkligen valuta för resurserna om jag, med 20 års yrkeserfarenhet och hög akademisk utbildning, ska ägna många timmar åt att stirra på provskrivande ungdomar och hålla koll på deras mobiler?

Det kunde lika väl, kanske bättre, skötas av en en nyanländ med skolbakgrund. I ett senare skede av processen kanske rättning av dessa nationella prov också kunde behöva mer resurser.

På vissa håll finns ett problem med värdegrunden. Killar som på olika sätt trakasserar tjejer och tvingar på dem patriarkala strukturer som kommer från en annan generation som i sin tur är ännu mindre integrerad.

Och så rullar det på.

Att bryta sådant inom skolan, i den mån det förekommer, kunde också vara ett område där människor kunskaper inom det kulturella området det nu handlar om kunde hjälpa till och vara föredömen.

Byter vi område från skola till vård och omsorg kan var och en se att behoven inom dessa områden inte står i proportion till resurserna. Även här tror jag att vi utan att anstränga oss allt för mycket ganska lätt kunde hitta platser att fylla.

Jag säger inte att en lärare är mer värd än en outbildad människa eller att läkare eller sjuksköterskor mer värda än någon utan vårdkunskaper. Jag säger bara att vi borde kunna tänka oss möjligheten med praktikplatser eller platser med lägre lön eftersom möjligheten att komma vidare för målgruppen i så fall ökar.

Och alternativet är så mycket sämre. Att aldrig komma in i vare sig ett yrkesliv eller förstå det samhälle man lever i kan aldrig vara bättre än att få en inledande möjlighet om än med lägre ersättning.


 

Kan vi ha utrymme för ett mausoleum över uppstoppade djur så borde vi väl kunna finna platser för människor som vill vara med?

Det enda argument jag uppfattat emot är att det är orättvist och riskerar skapa ett samhälle med en underklass. Mitt svar på den frågan är en motfråga. Hur kan det inte skapa en underklass om dessa människor aldrig får en chans över huvud taget?

Det är, som så mycket annat, en fråga om ideologi.

Alla är vi hycklare men några av oss knypplare, som det heter.

 


Relaterade blogginlägg:

Så här resonerade jag i november 2012.

bild (32) av fjäll

Det som är tänkt blir inte alltid.

Ännu en fjällvandring redan i år får därför låta vänta på sig och en potentiell läsare må ursäkta medan jag drömmer mig bort bland ytterligare bilder från den som nyligen ägt rum.


 

 

Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin högtidligt…. Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! sa Puh stolt för sig själv.


 

 

I blomman, i solen

Amanda jag ser.

Kring jorden, kring polen

hon strålar, hon ler.

 


 

 

Under första världskriget förekom att soldater begick självmord på grund av skobrist. De stod helt enkelt inte ut med ständigt blöta fötter därnere i skyttegraven.

Skyttegravsfot är en otrevlig åkomma som fått sitt namn efter de problem som kunde drabba soldater i skyttegravarna under kriget. På grund av att fötterna konstant utsattes för fukt och kyla, utan möjlighet att ordentligt kunna torka fötter, strumpor eller kängor, drabbades soldaterna dålig blodcirkulation.

Utsatta kroppsdelar kunde lukta illa till följd av sår, svampinfektion, förruttnelse och kallbrand.

Med andra ord: fotvård är viktigt.


 

 

Panteism betyder ungefär allt är gud och är en religiös övertygelse som ser hela naturen, världen eller universum, och allt liv däri, som heligt eller gudomligt.

Vissa dagar känns den övertygelsen närmare än andra.


 

 

Ur fjäll-led är tiden; ve! att jag är den,
som föddes att den vrida rätt igen.

 


 

 

Var nöjd med det du har och tillbringa inte din tid med att drömma om förvärv som väcker avund och beundran; se på hur de som är fattiga och nödställda lever, så att det du har och äger framstår som stort och avundsvärt.

Eller som filosofen Lacan säger: individen bör inte uppnå sina drömmar. Gör individen det upphör strävan efter fantasin/det ouppnåeliga. Och DET är farliga saker, det.


 

 

Skenbar är färgen, skenbar sötman, skenbart det bittra; skenbart varmt och skenbart kallt; verkliga är blott atomer och tomrum.


 

 

Gyllene snittet är det förhållande som erhålls när en sträcka delas i en längre del a och en kortare del b så att hela sträckan a + b förhåller sig till a som a förhåller sig till b:

\frac{a+b}{a} = \frac{a}{b}


 

 

Jag gillar att gestalta olika karaktärer. Här ges Gandalf, som framgår.


 

 

En utspilld färgburk. Är det en medveten skapelse eller en slumpartad olycka? Ser vi mönstret eller skönheten i kaoset? Det är kanske så man kan förhålla sig till modern konst – om man nu inte vet bättre.


 

 

Bröderna fara väl vilse ibland. 

 


 

 

Liten blir snabbt stor. Det är känslan när det går upp för mig att veckobrevet från skolan inte är en larmrapport om löss utan en uppdatering om vad klassen arbetat med i naturkunskap den gångna veckan.

Silly me.


 

 

Jihad betyder ungefär heligt krig. Termen är ofta felaktigt förknippad med diverse vansinnesdåd men en bättre betydelse är individens kamp mot tillvarons jävligheter och frestelser.

Som regn. Eller kanske mygg. Eller vetskapen att efter regn…


 

 

Eftersom ingen ser någon skogaholmslimpa på bilden kan ingen i sann polyfemosk anda utgå från att det är champagne i kåsorna. (Det krävs kunskap om 70-talet och viss klassisk bildning i kombination för att klura ut den.)


 

 

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

 

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.


 

 

Förälder. Ett liv som caddie.


 

 

Morbror. Ett liv som hjälpcaddie.

Gott är inte att inte göra orätt, utan att inte ens vilja det.


 

 

En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.


 

 

Ett liv utan fester är som en väg utan värdshus

 

Jag underskattar aldrig min egen (livs)törst.


 

Relaterade blogginlägg:

Skäckerfjällen

amnesti

Sverige har på kort tid gått från att ha en väldigt generös flyktingmottagning till att inte ha det. Detta är faktum och om det ska jag inte diskutera.

Intellektuellt förstår jag att vi måste ha begränsningar för hur många människor som kommer till Sverige även om insikten är känslomässigt jobbig att acceptera för någon med grundläggande humanistisk livsåskådning.

Och nu när vi har begränsat möjligheten att komma till vårt land är det tid att vända blickarna inåt.

Jag förespråkar härmed en allmän amnesti för alla papperslösa, asylsökande, ensamkommande, barn, som just nu befinner sig i vårt land. Låt oss börja om och göra rätt – låt oss bygga för framtiden och en allmän amnesti är första steget.

Det har gjorts förr i USA – även om det just nu kan verka avlägset – med gott resultat.

Ekonomiska, sociala, ekonomiska, historiska, humanistiska, säkerhetsmässiga, ja, egentligen alla skäl, talar för att vi ska utfärda en allmän amnesti för alla papperslösa flyktingar som av olika skäl befinner sig i Sverige.

Att vända blickarna inåt innebär inte att sitta på händerna. Nej, det gäller att kavla upp ärmarna. Vi måste bygga upp en infrastruktur för att alla ska få papper, en identitet, bli kända, på ett rättssäkert sätt, och därmed rättigheter och i förlängningen ett liv.

Vi måste följa upp denna organisatoriska förändring med stora långsiktiga politiska reformer, på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i den allmänna välfärden med skola, vård, omsorg.

Vi måste se över relationen sysselsättning kontra utrymme och resurser för stad respektive land, vi måste se över hur vi värderar människors erfarenheter och kunskaper. Och mycket mer.

Jag själv har massor med idéer för hur integrationen skulle kunna förbättras. Just nu är Falu kommun inte alls bra på det – det privata näringslivet är mycket bättre (jag kan gärna utveckla det resonemanget men det faller lite utför bloggposten).

Det är mycket som måste göras, visst, men det måste göras. Som nu är kan vi inte längre fortsätta. Det finns heller ingen annan väg att gå, som jag ser det.

10 000-tals människor lever i ett skuggsamhälle, helt utan grundläggande demokratiska rättigheter eller trygghet, i dagens Sverige. Hur kunde det bli så? Hur kan det fortsätta vara så? Jag tror inte det kommer sig av illvilja. Nej, jag tror helt enkelt Myndighetssverige inte kommit i kapp verkligen.

Efterkrigstidens Sverige är ett land av jante, ett land där man gör rätt för sig, väntar på sin tur och med högt förtroende för staten. Vi är inte det landet längre. Och gör vi inget lämnar vi inte bara 10 000-tals människor åt sitt öde, vi missar också en fantastisk möjlighet. En stor chans att investera i vår gemensamma framtid.

Ja, tills vidare får vi kanske fortsätta vara njugga med att bevilja nya flyktingar uppehållstillstånd – även om det inte känns bra.

Under tiden ordnar vi misshälligheter i flyktingförläggningar, ger Migrationsverket resurser att korta oändliga väntetider, bygger upp (kommunal) expertis och satsar resurser för nyanlända men ställer också krav på medverkan från deras sida, lär oss att såväl uppmärksamma som motverka radikalisering samt omhänderta de som återkommit från sådan verksamhet.

Satsningen kommer på sikt att ge Sverige mycket tillbaka.

Gör vi däremot inget tror jag vi kommer att få se ökade klyftor och motsättningar, som rasism, bland annat som ett resultat av det nyss skrivna och kretsloppet fortsätter därefter med fler terrordåd och upplopp i förorterna.

Jag är lärare. Jag är också aktiv i politiken – jag är centerpartist. Den potential många av de ungdomar som kommit hit bär med sig är stor. Det vore otroligt dumt att inte kanalisera den.

Jag tror Sverige har fantastiska dagar framför sig  – bara vi är villiga att satsa på framtiden. Det skulle vara otroligt roligt och stimulerande att här i Falun få vara med och utveckla dessa tankar, att driva den politiken i samarbete med fler partier, tjänstemän, nyanlända och tjänstemän.

Tack för ordet.

Vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson (C)

 


 

Länkar:

Några partikamrater i Stockholm förslag på SvD

 

reuterdalsfejden – bild 29 a-b

Konflikter eller olika perspektiv – det är väl bra saker, det? Olika tider, platser och generationer går igång på olika saker, så är det ju. Jag gillar förövrigt själv att fundera över och studera sånt.

Vad är rätt? Vad är fel? Enligt vem och varför?

 


 

På ett möte nyligen surnade plötsligt min nya, yngre, historiekollega till och utbrast:

Typiskt dig att inte gilla Håkan Hellström, Fredrik!

En gaphals från Göteborg? Jag är inte imponerad, det är riktigt. Det finns i så fall andra, mycket bättre, göteborgare. Som Freddie Wadling, exempelvis. Och det säger jag inte bara för att han nyligen lämnade oss – jag var ett fan redan under Blue for two-tiden.

Men det imponerade föga, tydligen.

 


 

När Vilhelm Moberg 1949 utgav Utvandrarna utbröt debatt. I berättelsen förekommer ett citat från en av karaktärerna, Ulrika, riktat till en kyrkvärd som kallar henne hora:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann´ra?

 

Sådant sa man inte hursomhelst dåförtiden, inte ens i fiktionens värld. En samhällsdebattör, Ebbe Reuterdahl, kritiserade Moberg. Till saken hör att Ebbe var pingstvän och ansåg att de verkliga utvandrarna genom romanen skildrades som en samling perversa individer.

Konflikten kom att stå mellan kultur vs religion och var en del av en större moraldebatt.

Ebbe var så upprörd att han skrev debattartiklar och spred cirkulär (dåtidens motsvarighet till sociala medier) som han spred inte bara i Sverige utan också i de amerikanska svenskbygderna.

Det genomgående temat var att boken var att betrakta som ”smutslitteratur”.

Saken eskalerade till ett regelrätt debattkrig och Ebbe publicerade slutligen en artikel Vem har rätt? I litteraturfejden Moberg – Reuterdahl. En artikel som fick flera riksdagsmän så upprörda att någon krävde att Moberg skulle sättas i fängelse och en annan eldade upp boken.

Det offentliga Sverige följde kampen mellan de två. På debattsidorna stod Reuterdahl tämligen ensam – även dåtidens litteraturvetare och kulturskribenter ansåg boken vara litterärt betydande, moraliskt förkastlig eller inte. Paradoxalt nog bidrog konflikten till att boken blev en kommersiell framgång.

Idag minns ingen Ebbe medan Wilhelm är odödlig.

 


 

I helgen var det Åfest i stan.

Åfesten innebär östtyska karuseller, blingbling, langos och…Dolly Style. (Förlåt min surmagade inställning – typiskt mig att inte gilla Håkan Hellström, liksom). För Dotter 2 var detta i alla händelser en stor sak – hon kan låtarna.

Vi fick bra platser och hon intog bekvämt mina axlar under en halvtimmes tid.

 

Idolerna gör entré

 

Det var efter konserten problemen började. Med i sällskapet fanns en kamrat som firade födelsedag. Vi råkade alla efter konserten hamna i fel ände av autografskrivarkön men en vakt släppte som tur var in barnen också från det hållet.

Tills en barsk agent resolut meddelade att nu var det minsann slut med det. Vi befann oss plötsligt sist i kön på den andra, regelrätta, sidan. Dotter 2 och hennes kompisar, liksom förövrigt även Dotter 1, var besvikna.

Och vad gör man inte för sina barn?

Jag stegade sålunda raskt fram till vakten och sa som det var – med tillägget att vi hade ett födelsedagsbarn bland oss. Vi fick fri lejd av den barmhärtige. Sedan dök dock Häxan Surtant, förlåt, agenten, upp och menade att nehej, det här, det gick då rakt inte för sig.

Då klev Dotter 2 fram i ett sista försök att för sin vän (vännen hade överlämnat en teckning som hon gärna ville ha tillbaka med autograf) rädda situationen. Dolly Style, som bara hört agentens version, avspisade dock flickorna.

Besvikelse.

Dotter 2 kliver fram och vill att kompisen ska få en födelsdagsautograf men hindras av agent. Bandmedlem ställer upp på kort som kompensation.

 

Åter hemma framgick att det var jobbigt för Dotter 2 att ha, som hon upplevde det, grälat med sina idoler. Det hjälpte föga och intet hur mycket jag än försökte påtala det coola i att ha grälat med just Dolly Style.

Efter en sträng blick från barnens mor bytte jag taktik. Det samtalades länge.

Kontentan blev insikten att idoler kan vara storartade musiker men inte alltid lika storartade människor. Jag berättade upplysningsvis också om min egen idol Jussi och hans liv.

Vidare, fick jag nog till sist erkänna, var den ende som i någon mening gjort något fel i hela den här historien egentligen jag, hennes far. Och möjligen vakten. Varför, undrade Dotter 2.

Jo, jag chansade ju på att barnen skulle få gå före alla andra barn som lydigt (nåja) stod i kö och hade jag inte gjort som jag gjorde hade ju inget av allt detta hänt. Sedan analyserades ingående de olika bandmedlemmarnas agerande under händelseförloppet.

Det märkliga är att Dotter 2 faktiskt lät sig nöja med detta.

Sanningen är mitt vapen.

In hoc signo vinces.  

 


 

Ja, det är svårt.

Det enda man kan göra, antar jag, är att med jämna mellanrum plocka fram sina övertygelser ur sitt inre och syna dem. På så vis har man i alla fall  en hyfsad chans att då och då rensa ut lite gammal skåpmat som hunnit ruttna till fördomar.

Håkan Hellström kanske inte är så dum, när allt kommer omkring.

En lektion om demokrati

Det här med att ge nazister demonstrationstillstånd eller inte är en frågeställning man kan jobba med i skolan. Jag har i någon klass låtit eleverna diskutera frågan utifrån nazismen i allmänhet, information från Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) hemsida, våra demokratiska grundlagar gällande yttrandefrihet, mötesfrihet (demonstrationsrätt).

 


 

Detta är Hitlers partis partiprogram. Mina kommentarer är kursiverade.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget. 

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är. 

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

 


 

Nordiska motståndsrörelsen vill (hämtat från deras hemsida 28/4 2017 – mina kommentarer kursiverade).

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

Repatriering innebär en flyktings återvändande till sitt hemland. För det mesta genomförs återvändandet frivilligt men kan även förekomma genom tvång. NMR tänker sig nog med tvång. 

Närbesläktade folkslag till nordeuropéer är, om vi nu ska ge oss in på den banan, exempelvis semitiska folkgrupper och afrikaner. Det kanske alltså inte är så många som ska återsändas, alltså? (Förlåt – men ibland kan jag inte hejda mig. Det är svårt att inte driva med okunskap). Allvarligt talat: detta innebär precis samma sak som det nazisterna började med i stor omfattning 1933 i Tyskland. 

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Håhåjaja – den gamla sionistiska konspirationsteorin igen. Det spelar för nazisten ingen roll hur många gånger det slås hål på den. 

3. Gemensamt med de övriga nordiska länderna skapa en nordisk självförsörjande stat med gemensamt försvar, gemensam valuta och centralbank, gemensamma övergripande lagar och regler. Detta innebär också omedelbart utträde ur den Europeiska unionen och eventuella liknande folkfientliga sammanslutningar.

Vafalls?! Ska vi avskaffa den svenska nationalstaten!? Det är ju landsförräderi! Skämt åsido: det där med självförsörjande kan bli knivigt då 60% av Sveriges export går till EU. Det kan också tänkas att exempelvis Norge som är rikt, välmående och de senaste 1000 åren existerat som ett bihang till antingen Sverige eller Danmark har synpunkter på att ge upp sin självständighet till förmån för ett land med Sveriges ekonomi. 

4. Införa en stark stat med utpräglat folkstyre. Ansvarspositioner ska tilldelas efter kompetens och statens mål blir att främst arbeta för folkets väl och bevarande. Yttrandefriheten ska vara omfattande.

Djävulen finns i detaljerna, heter det ju. Vi ska enligt NMR ha UTPRÄGLAT folkstyre. Inte folkstyre rakt av. Yttrandefriheten ska vara OMFATTANDE men alltså inte total. Detta ligger fullt i linje med Nazitysklands syn på dessa ting.

5. Att vår massmedia ska ägas av medborgare i det nya Norden. Utländsk såväl som inhemsk media som agerar folkfientligt ska kunna förbjudas. Ett alltför koncentrerat ägande måste motverkas.

En totalitär stat, alltså. Glidningen på demokratiska värderingar från punkt 4 blir tydligare. 

6. Skapa ett modernt samhälle i harmoni med naturens lagar. Våra djurskyddslagar ska vara framtagna med tonvikten på etik istället för profit. Naturen och dess resurser ska brukas med förnuft och framtiden i åtanke. Allemansrätten ska värnas.

Ytterligare en parallell till Nazityskland. Hitler var stor djurvän och verkar enligt den nära omgivningen (sekreterare Traudl Junge och Albert Speer) älskat schäfern Blondi (jag vet – ibland är saker, namnet på hunden alltså, för parodiska i sig själva för att det ska gå att driva med) högst av allt. Nazityskland hade verkligen för sin tid mycket framstående djurskyddslagar.  

7. Införa ett nationellt socialistiskt samhälle där resurserna fördelas så att vi tar hand om hela folket, såväl starka som svaga, och där alla ska ha möjligheten att nå sin fulla potential. Det ska finnas ett socialt skyddsnät som ger medborgaren rättigheter, men också skyldigheter. Staten ska kontrollera grundläggande infrastruktur av allmännyttiga intressen då detta kräver ett större ansvarstagande än vad ett företag klarar av. Samtidigt ska företagande och innovationsanda uppmuntras.

Fast bara de som är riktiga medborgare enligt deras etniska principer. Detta är nazism. 

8. Återinföra allmän värnplikt och utöka försvaret. Alla som fullgjort sin värnplikt behåller sitt vapen och sin utrustning. Varje medborgare ska kunna bidra till försvaret av nationen mot såväl yttre som eventuella inhemska hot.

Värnplikt har vi. Anledningar till varför det inte ska finnas en massa vapen i samhället likaså. 

9. Införa en rättsstat där alla medborgare är lika inför lagen. Utbildade jurister ska döma i domstolarna. En folkdomstol ska upprättas med syfte att pröva de svåra fallen av folkförräderi.

Utbildade jurister? Hur ser det ut i dag, tro? Folkdomstolar är förövrigt (historiskt sett) statens verktyg i totalitära stater och har inget med rättsstatens demokratiska principer om att separera domstolsväsendet från regimen att göra.

Folkförräderi är vad jag kunnat se inte närmare preciserat av NMR men demokrati verkar höra dit.

 


 

YTTRANDEFRIHETSFÖRORDNINGEN.

Yttrandefrihet innebär allas rätt att uttrycka sina åsikter. Men den har begränsningar som exempelvis gällande hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper.

Förekommer hets mot folkgrupp på NMR hemsida? Tveklöst. 

Jag kan tänka mig (men jag vet inte säkert) att Yttrandefrihetslagens 5:e paragraf är väsentlig när NMR beviljas demonstrationstillstånd:

5 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla

 


 

DEMONSTRATIONSRÄTT.

Strejkrätten, eller Demonstrationsfriheten, är vidgående i Sverige och definieras i den svenska grundlagen regeringsformen (2 kap) som ”frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats”.

Man garanteras alltså rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill. Den som anordnar en demonstration måste ansöka om tillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten.

Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller av andra praktiska skäl som hänsyn till trafiken. Polisen har inte rätt att stoppa en demonstration, det får de bara göra om tillstånd inte sökts, om den inte anses farlig av samma skäl som kan innebära avslag vid ansökan.

 


 

Så var hamnar vi? Ja, eleverna har iallafall sin åsikt klar. För att få ta del av demokratin måste man också acceptera den. Därmed kan man säga att vissas rättigheter inte står över andras.

Hur kommer det sig att en kriminell grupp som uppfyller lagens kriterier får tillstånd att ventilera sina hatiska åsikter i Falun och i en av den av den svenska demokratins viktigaste symbolplatser: Almedalen.

Jag blir svaret skyldig. Kanske är det en styrka för demokratin? Eller så är det lika naivt som eftergiftspolitiken strax före andra världskrigets utbrott.

De som begår brott som hot mot politiker, bombdåd (NMR har medlemmar som dömts för detta) hetsar och begår hatbrott förtjänar inte att omfattas av demokratin. Iallafall inte när det kommer till demonstrationsrätten.

När jag påtalar demokratins inneboende dilemma genom frågeställningen hur ska en tolerant människa bemöta en intolerant människa ändrar eleverna allt väsentligt inte åsikt.

Och jag blir alldeles trygg och varm inombords. Och jag hyser gott hopp om (över)morgondagen. För att vara människa måste man ju vara mänsklig, som en elev uttryckte saken. Och det är de allt, ungdomarna.

Hur tycker du själv då, magistern?

Mitt personliga ställningstagande blir att stanna hemma. Det bästa vore ju att NMR demonstrerar för döva öron. De när sitt hat och syr sin offerkofta i energi från det omgivande samhällets aggressiva motstånd.

Jag engagerar mig i demokratin på många olika sätt och mitt samvete är rent när det kommer till engagemang mot nazism och intolerans. Att stå och skrika på motståndare är inte min personliga stil.

Kanske går jag till kyrkans mässa för mångfald – men det är inte ett enkelt ställningstagande, svarar jag till sist.

Bild 26 a-d

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

 

 

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars.

Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv?

Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen.

Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar.

För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal.

Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande.

Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och…det finns olika sätt att uppträda, som sagt.

 

 

Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar.

Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken.

Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med.

Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.

 


 

Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera.

Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande.

Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk.

Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist:

För att jag kan räkna. 

Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske.

 

 

Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor.

Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt.

Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt.

Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter.

So dont let them.

Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.

 


 

Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån.

Och där inne är vi ju alla i stort sett lika.

Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa.

 

 

Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse.

Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

God of the gaps…

…är en term tänkt att förklara luckor i vetenskapen med religiösa alternativ. Det vi inte vet är alltså lika med Gud. Ur ett filosofiskt perspektiv kan man kanske se benämningen som ett försök till svar på teodicéproblemet.

Utifrån sett är det lätt att tycka att förklaringen är att göra det lite väl lätt för sig – och den har inte stått oemotsagd.

Dietrich Bonhoeffer, exempelvis, var tysk präst och motståndare till nazismen under andra världskriget. Han dödades av nazisterna och formulerade i sin bok Ett liv i gemenskap citatet Vi ska finna gud i det vi vet, inte i det vi inte vet.

Bonhoeffer använde religionen för att bekämpa ondskan. Mönstrar vi ut de svaga går gemenskapen förlorad är en annan del av innehållet i boken.

Jihad betyder heligt krig. Genast dyker måhända bilden av skäggiga militanta jihadister upp på näthinnan. Men en inte ovanlig muslimsk tolkning av begreppet innebär att det i själva verket är individens, den enskilde muslimens, kamp mot tillvarons alla dåligheter och frestelser som avses.

Kanske passar Anonyma Alkoholisters bön som jämförelse i synen på vad det gudomliga kan innebära i sammanhanget:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Vad gott tjänar oss religion, invänder kanske någon. Nå, den frågan är allt för stor och komplicerad för en blogg (ens av denna magnitud – av de sju dödssynderna är det nog högmod, och någon enstaka gång frosseri, jag oftast gör mig skyldig till är jag rädd. Jag skämtade förvisso – men ändå).

Vad händer efter döden? Hur stort är universum? Vad innebär det att inte existera?

Den mänskliga hjärnan kan nog inte, rent filosofiskt, greppa begreppet ingenting. Därför finns religion, kanske. För att överbrygga de svarta hål vetenskapen på ett tillfredsställande sätt ännu inte hunnit förklara.

God of black gaps.

Annars kan ju ett alternativ, eller komplement, till religion och vetenskap vara demokrati. Demokrati bygger på vårt deltagande. Kanske är det så att vårt engagemang där sådant saknas gör oss gudomliga. Eller som Walt Whitman uttrycker det:

To be indeed a God!

För att konkretisera: det har väl inte undgått någon att värnplikten ska återinföras. Debatten har böljat fram och åter. En del röster har höjts till förmån för att bredda den värnpliktiges uppgifter.

Det tycker jag är en god idé. Det finns så mycket begåvade människor, och även andra, vars erfarenheter borde komma till ättre nytta. Så jag säger att istället för att tycka till på Facebook eller på andra ställen – låt alla tjänstgöra ett år som lokalpolitiker.

Någon gång under sitt liv förväntas varje medborgare göra en insats för demokratin, helt enkelt.

Fast det går ju inte. Vi kan inte tvinga fram engagemang.

Alltså säger jag så här: istället för att sitta vid datorn och prata rakt ut i luften uppmanas du att ta plats i en politisk nämnd, gå på partimöten, spendera en mandatperiod i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige.

Kort sagt – gör något. Det inte bara den sannskyldige demokratens moraliska skyldighet – det är och så en annan definition av det mänskliga. Det är engagemanget om gör oss mänskliga och det är det mänskliga som gör oss gudomliga.

Avslutningen på denna pseudofilosofi blir en hemmasnickrad parafrasering av AA:s bön:

Människa, acceptera att du kan förändra, se din kraft att vilja det och inse att du ständigt bör försöka. 


 

Relaterade blogginlägg

Fermis paradox

Värnplikten

 


 

Källor:

Dietrich Bonhoeffer Ett liv i gemenskap

Jan Hjärpe – professor em i islamologi