postmodernism

Postmodernismen är en inriktning inom kulturen som innebär en reaktion mot (och sökandet efter något nytt efter) modernismen (1850-1950 cirka) och modernitet.


 

På 1600-talet avrättades i Sverige fler män för brottet tidelag (samlag med djur) än kvinnor för brottet häxeri.

Hör jag någon ropa men inte alla män! Någon? Inte? Denne någon har i så fall helt rätt. Alla män avrättades inte för brottet tidelag på 1600-talet och alla män ägnade sig inte åt detta brott.

Alla män anklagades heller inte för detta. Jag gissar (eftersom det är 1600-talet vi diskuterar kan vi inte med säkerhet veta) att alla män inte gick omkring och kände sig anklagade för tidelag.

Det enda statistiken säger är att fler män avrättades för tidelag än kvinnor för häxeri under 1600-talet. Personligen känner jag förövrigt flera män som verkar vara ena riktiga häxor. Men inte alla män jag känner, känns viktigt att påpeka i sammanhanget.

#metoo handlar inte om att skuldbelägga alla män. Det handlar om att vi alla, oavsett kön, ska uppmärksamma sexuella övergrepp och kränkningar. Där har alla ett ansvar. Svårare borde det inte vara.


 

Tidsbesparande åtgärder. Jag vet inte, jag.

Jag har nyligen gått igenom lite gamla prylar som sedan länge fört en undanskymd tillvaro på vinden. Jag tittar på mina gamla rollspel och inser att det finns nyare, snabbare och finare varianter om barnen vill spela. Och så finns dataspel, förstås.

Mina gamla brev blir dock kvar i vindsarkivet.

Det tog tid att sköta sin korrespondens, back in the day. Jag skrev och emottog brev från lågstadieåldern fram till 1990-talets mitt. Och det var, som sagt, ett tidskrävande nöje att hålla korrespondensen vid liv. Men icke desto mindre ett nöje.

Att utse (välja bland) mottagare, författa själva brevet utan att skriva fel (jag skrev för hand och med ((min special-)) bläckpenna – åh vad jag saknar den!), tillse att lämpligt kuvert fanns hemma, frankera det samma och gå till en postlåda, samt, eventuellt, emotse ett svar inom en månad eller så.

Allt detta tog sålunda tid. Det medförde att jag i allmänhet enbart skrev brev om jag hade något substantiellt att berätta – och jag tog god tid på att formulera mig. Formuleringarna varierade mycket beroende på vem mottagaren var. Ett brev till min oroliga mor från tiden när jag studerade i Frankrike såg naturligtvis helt annorlunda ut än ett från samma tid ställt till en kamrat.

De brev jag har kvar – ett par hundra – är i regel också genomtänkta och förmedlar något. Notera att jag genom det påståendet inte framhäver mig själv – breven jag har kvar är skrivna av andra och skickade till mig.

Dessa brev är så gott som samtliga baserade på någon känsla (glädje, kärlek eller vänskap) eller någon viktig information. De är fortfarande mycket viktiga för mig och jag kommer inte låta någon läsa dem – förrän efter min död.

Idag kan jag skicka mejl runt hela jorden och till massor med mottagare samtidigt. Kommunikationen ser idag överhuvudtaget annorlunda ut. Jag, och många med mig, skriver snabbt ner vad jag har i huvudet just där och då och skickar omgående iväg det.

Det är jobbigt att sortera dagens mejlskörd. Som regel, vill jag så här i förtroende anföra, slänger jag ofta bort vissa (fler än jag borde) oöppnade efter en blick på avsändare och rubrik.

Missar jag ändå något tänker jag att, nåja, det kommer nog snart en påminnelse på det där viktiga mejlet. Varje dag hör massor av människor hör av sig till mig och väntar sig omgående svar.

Svaret blir väl därefter. Snabbt, ogenomtänkt och skickat från en Iphone nära eller långt bort.

Skulle man göra en jämförelse mellan det förflutna och idag är jag inte säker på att mejl avgår med tidsvinsten trots att det går så oändligt mycket snabbare att få fram budskapet.

Det vi däremot definitivt gjort är att skruva upp tillvarons hastighet till något jämförelsevis enormt.

Skulle vi (exempelvis genom mina brev men efter min död) jämföra kvaliteten, substansen, i kommunikationen då och nu är jag säker på att då vinner. Och jag tror även konsten att minimera tidspillan väger över till dåets favör.

Det är åtminstone vad mina sparade brev säger mig.


 

Behövs Miljöpartiet i riksdagen?

När vi i början på millenniet renoverade mormors och morfars hus på Styrsö i Göteborgs södra skärgård gjorde vi några intressanta fynd.

På dagens Styrsö har man en fungerande sophantering men på 1940-talet var det sämre beställt med den varan. Jag minns att jag som liten pojke (vilket upplysningsvis inte var på 1940-talet – huset byggdes 1937) påfallande ofta av morfar uppmanades att slänga det (vad det nu kunde vara för avfall) nere i vika eller borti berga.

Att dumpa skräp till havs förekom säkert också. Det var väl naturligt för honom, som sprungen ur 1800-talet och efter ett liv på de sju haven, att förhålla sig så till sophantering. Jag minns att jag tyckte det kändes lite märkligt, fel på något sätt, att följa uppmaningen.

När vi 70 år senare renoverade huset gjorde vi en del intressanta fynd. Bland annat hittade vi, inmurad i grunden, en gammal cykel, en livskonsumtion av olika spritflaskor. Kvartingar av olika sorter – morfar tog sig en hutt då och då, vilket möjligen är en förklaring till att han blev 97 år.

Kanske uppskattade inte mormor huttandet lika mycket (jag har egentligen ingen aning om det – men gör ett kvalificerat antagande givet hennes kynne) varför flaskorna alltid befann sig i källaren.

Och där blev de kvar. När vi rev en vägg hittade vi mängder av tämligen oförstörda Göteborgsposten med datum från andra världskriget.

Far går, så vitt jag vet (jag vill åtminstone ha det så i mina minnen), fortfarande över hela ön (ca 5 kilometer enkel väg) till soptippen med rulleborn (morfars hemmasnickrade skottkärra).

Jag hör för mitt inre fortfarande morfar muttra schläng at i vika och far svara att det är inga problem att gå till tippen.

Tidsbesparande eller ej, vi människor är praktiska. Vi löser ofta problem utan större hänsyn tagen till planeten. Och vi bör se upp med vad vi uppfinner, kanske. Med stöd därav tror jag vi trots allt behöver ett miljöparti värt namnet i Sverige.

Bara det kunde skärpa till sig, lite. (OBS! ÅSIKT – INTE FAKTA!)


 

Samtidigt finns det faktiskt saker som är relativt oföränderliga.

För att återvända till 1600-talet när spanjoren Alonso de Barros konstruerade ett populärt brädspel. Spelet, som var lite som en blandning av dagens Monopol och rollspel, handlade om konsten att överleva vid hovet.

Lite i stil med Game of Thrones, kanske.

Hamnade man på ruta ministern avsätts fick man återvända till ruta smicker där man upplät all sitt smicker, åthävor och fjäsk för att få fortsätta till ruta Favoritens hem.  Väl där blev man rikligt belönad (inkassera kr 4000).

Spelet var hopplöst förlorat om man hamnade på din mecenat dör varvid man fick börja om från början.


 

Jaha, hur väver jag ihop det här? Kanske med att utveckling sker och ibland är det bra, ibland mindre så.

Ta exempelvis den där appen, apropå tidsspillan menar jag, som människor använder som preventivmedel. Och, som ett brev på posten, alternativt mejl i inkorgen, kommer rapporter om kraftigt ökade antal ofrivilliga graviditeter.

Tänka sig.

Under första världskriget förekom att riktigt desperata soldater på permission betalade prostituerade dyrt för att (för att vara riktigt säker på att smittas och därmed hamna på sjukhus) kunna smörja in sina kön med sekret innehållande veneriska sjukdomar. Vissa stoppade det i ögonen med blindhet som följd. Vad gör man inte för att slippa krig.

Vad finns det mer att säga? Antagligen inte alla män.


 

Relaterade blogginlägg:

Memory line

Ridicule is no shame

Släktens vagga


 

Källor:

Nordberg: I kung Magnus tid

Håkansson: Vid tidens ände

Englund: 1916

leftovers

För 2 miljoner år sedan var vi människor trots våra intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade andra rovdjur och vi överlevde genom att samla växter, jaga mindre djur och att rafsa åt oss rester som andra större rovdjur lämnat efter sig.

Möjligen (över)levde vi under vår evolutionära barndom genom att kalasa på märg som vi knackat fram ur ben från kadaver – vissa forskare hävdar att detta länge var vår biologiska nisch.

Varför? Märg var det var det enda som fanns kvar att utvinna ur ett kadaver när större och farligare djur fått sitt. Vi var alltså en ytterlighetsgrupp som levde på rester från andras överflöd.

Ur ett biologiskt och historiskt perspektiv befann vi människor oss i mitten av näringskedjan tills alldeles nyligen. Under miljontals år fick vi vår biologiska programmering medan vi strövande omkring och samlade växter, jagade smådjur och levde på leftovers.

För ungefär 400 000 år sedan började vi jaga större villebråd och för cirka 100 000 år sedan gick vi upp i toppen av näringskedjan.  Detta skedde, återigen sett ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv, blixtsnabbt.

Konsekvenserna blev enorma. Andra toppdjur i näringskedjan har haft miljontals år på sig att hamna där (lejon, hajar, elefanter, vargar etcetera) och ekosystemet har därmed fått tillräckligt med tid att ordna kontrollmekanismer för att hindra dessa toppar att ställa till med allt för stor förödelse.

(När lejonen blev farligare blev olika potentiella offer-arter snabbare, bättre på att samarbeta och ilsknare.)

Balansen rubbades.

Människorna och ekosystemet utsattes för en (alldeles för) snabb utveckling och vare sig människa eller system hann anpassa sig. De flesta rovdjur är majestätiska och respektingivande medan människan, tillåt mig att citera en favoritpassage ur Harraris bok (se nedan), i sammanhanget framstår som en diktator i en bananrepublik.

Vi var tills alldeles nyligen underdogs i existensen, ständigt rädda, ständigt på vår vakt, ständigt bevakande vår ställning. Denna evolutionära prägling gör oss idag till naturen grymma, misstänksamma och farliga mot såväl varandra som andra arter.

Mycket elände i vår historia beror på detta snabba evolutionära språng.


 

Arten i marginalen som lever på vad andra lämnar efter sig. Parallellen till de människor som tigger utanför ICA kan väl inte bli tydligare. Jag, kung på savannen, går med stolta steg in och köper det jag vill ha, utanför sitter någon och hoppas på någon smula från mitt överflöd.

Kanske ger jag något, blir personen allt för påträngande blir hen avisad på många olika sätt.

Här i Falun är vi upprörda över att två migrant/bärplockarläger står övergivna utanför stan och förfaller. Vare sig kommunen eller markägaren vill sanera det marginalgruppen lämnat efter sig.

Vanliga medborgare oroar sig över att deras husdjur ska skada sig eller att rovdjur ska lockas till platsen. I den här (kon)texten blir den tanken absurt paradoxal. Men visst – problem av den här sorten borde gå att förebygga.

Vår biologiska oro över vår ställning och position passar också in dagens migrationsdebatt. Vi släpper fram omgivningen (exempelvis genom tillfälliga uppehållstillstånd eller kanske kvoterad anhöriginvandring) till kadavret när vi själva ätit oss mätta.

I den här liknelsen där jag är lejonet i skepnad av vit, medelålders, heterosexuell man.

Den som på olika sätt vill komma fram till kadavret och lindra svälten (bli svensk, få jobb, slippa läger och krig, slippa sexuella övergrepp, misshandel eller kränkningar) är människan.

Och själva kadavret…ja, det är väl Sverige, eller möjligen planeten, det.

Ekosystemet hinner inte med nu heller. Vi är mitt inne i ännu ett gigantiskt kliv. Ett kliv som avlägsnar oss från planeten. Från planeten som är ursprunget, eller fundamentet, till det system vi genom detta slutgiltiga kliv skjuter ut oss ifrån.


 

För 2 miljoner år sedan var människan trots sina intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade många andra djur och vi överlevde på att samla växter, jaga mindre djur och genom att rafsa åt oss sådant som andra rovdjur lämnat efter sig.

På 2 miljoner år tycks det mig ibland som om att inte mycket förändrats.


 

Relaterade blogginlägg

Röda drottningen


 

Länkar

Top of the food chain


 

Källor:

Harrari: Sapiens En kort historik över mänskligheten

transportstyrelsen 2

Transport. Styrelsen. Skandal.


 

På temat historiska läckor kan det som gått till historien under benämningen Zimmermanntelegrammet uppmärksammas. Detta var ett meddelande som skickades av den tyske utrikesministern Arthur Zimmermann 1917 till den tyske ambassadören i Mexiko.

Den flinka brittiska underrättelsetjänsten fick dock också tag på det. Telegrammet sändes därifrån raskt vidare till Washington och bidrog sedermera till USA:s inträde i det pågående världskriget.

Av innehållet framgick att Tyskland snart skulle inleda vad man kallade det oinskränkta ubåtskriget, alltså att utan förvarning gå till attack mot alla fartyg med förhoppningen att USA inte skulle ge sig in kriget på grund av riskerna.

Vi idag vet ju att USA inte reagerar så bra på hot. Men 1917 var landet ännu inte en global supermakt.

Storbritannien och dess allierade skulle enligt den skisserade planen efter ett tag av oinskränkt tyskt ubåtskrig och utan amerikanskt stöd tvingas inleda förhandlingar om fred. Och skulle detta ändå misslyckas innebar plan B att Tyskland istället skulle försöka locka Mexiko och Japan in i kriget på centralmakternas sida.

Man lockade i telegrammet mexikanerna med möjligheten att ta tillbaka det man kallade tidigare förlorad mark – vilket inte var ett orimligt löfte givet det spända läget mellan USA och Mexiko. Mexikos svar blev ändå avvisande eftersom landet ansåg att tyskarna inte kunde ge den hjälp ett mexikanskt krig mot USA skulle kräva.

Idag hade nog vilken politiker som helst förnekat telegrammets äkthet ända in i kaklet. Lite som Reinfeldt i affären Nuon och Löfven i detta nu. Märkligt nog gick Zimmermann ut offentligt vid två tillfällen och bekräftade det.

Det kanske var annorlunda på den tiden.

Zimmermann förklarade att målet med tilltaget var att försöka få USA att fortsätta på sin neutrala linje och att uppmaningen till Mexiko (även Japan) endast skulle gälla vid en eventuell amerikansk krigsförklaring.

Tillsammans med en del andra omständigheter, som sänkningen av Lusitania, bidrog telegrammet till att vända opinionen i USA till att stödja ett amerikanskt inträde i kriget.

 


 

I skandalen kring transportstyrelsen ligger att uppgifter om militära fordon, dess antal och kapacitet får man förmoda, läckt till främmande makt. Sådan information kan påverka internationella skeenden.

I jämförelsen med första världskriget är en av anledningarna till dess utbrott byggandet av den tyska så kallade högsjöflottan. Under flera hundra år hade det brittiska imperiet, världens hittills största imperium, till stor del med hjälp av sin flotta dominerat världshaven.

Det brittiska imperiets motsvarighet till transportstyrelse var en viktig och mäktig sak. När den nyvaknade tyska industrinationen konstruerade en flotta som kunde mäta sig med den brittiska hotades sakernas tillstånd. Et voila: la guerre – som fransosen säger.

Idag rustar Kina och Indien på ett sätt som vi inte sett under relativt lång tid. De bygger civilia och militära flygplan – och en rejäl flotta. (Som nyligen var i Östersjön, nota bene.)

Kriget i Irak 1992, och kanske ett kommande mot Nordkorea, bygger på beräkningar och antaganden om ländernas militära kapacitet. Samma typ av beräkningar britterna gjorde före skottet i  Sarajevo 1914.

Nordkoreas och Kinas transportstyrelser håller nog under alla omständigheter korten nära kroppen, skulle jag tro.


 

Mitt körkort har måhända läckts till främmande makt. Kanske sitter representanter för denna främmande makt just i detta nu på något hemligt seminarium djupt nere i ett superhemligt betongrum och analyserar just den här bilden.

 

Vem är han och vad gör han, tänker de kanske. Historielärare!? Livsfarligt!


 

Kanske är det ett uttryck för nationalism att (inte) flyga till Thailand på semester. Jag tänker på klimatavtryck per capita, och sånt. Kineser och indier vill väl också flyga på semester en gång per år. De vill väl också ha två bilar per familj och käka hämtmat på fredagar.

I takt med det ökade välståndet ökar deras transportstyrelser i omfång och vikt. De bygger högsjöflottor och bilar.


 

Transport. Styrelse.

I just det här fallet blir det intressant att tillämpa särskrivning, funderar jag. Transporter och kommunikationer är viktiga funktioner i världen. Det har mycket med välstånd och ett lands styrelse att göra.

Skandal.

Definitionen av skandal är enligt Wikipedia: offentlig anstöt, obehagligt uppseende; någonting förargelseväckande – även i betydelsen av en offentliggjord incident som innefattar anklagelser om brott, moralisk förflackning, korruption etc. En skandal kan vila på enbart rykten.

Håhå, jaja. Moralisk förflackning? Wikipedia hämtar ofta sina definitioner från Nordisk familjebok och då blir det lätt lite tokigt i vokabulären.

Jag blir så trött. Out of juice, så att säga. Eller som en elev uttryckte saken i ett fun fact-brev jag brukar efterlysa i början på terminen: Jag är ofta väldigt morgontrött. Ibland sitter det i hela dan. 

Och nu har Låffe kastat in handduken, också.


 

Relaterade blogginlägg:

transportstyrelsen

Tillfälligt avbrott

Som lärare, och i synnerhet som lärare på ett naturvetenskapligt program, jobbar jag mycket med klimatet på olika sätt. Med FN:s deklaration om de globala målen, exempelvis. Vi har att undervisa om denna ödesfråga, helt enkelt.
Så vitt jag förstår råder konsensus i forskarvärlden om klimatförändringarna.
Eller?
Jag har vid flera olika tillfällen stött på klimatskeptiker. Ofta rör det sig om bildade människor som har andra uppfattningar i klimatfrågan. Kort sammanfattat kan man säga att dessa kritiker anser att media är korrupt, ljuger, är en megafon åt vedertagen (felaktig) uppfattning.
De anser att det är omöjligt att anföra en annan uppfattning än den gängse.
Först reagerade jag reflexmässigt med tanken att likheten med Trumps världsbild är slående. Det enkla svaret vore därför att avfärda alla dylika argument som beklaglig idioti.
Kategoriska, onyanserade och illa underbyggda frontalangrepp på motståndare har ju visat sig vara det politiskt mest fruktbara förhållningssättet på sistone, vandrade mina dystra tankar vidare.
Sedan tänkte jag att, nej, inte hemfalla till denna nivå. Saken förtjänas att tas på allvar. För kanske är detta det verkliga klimathotet: att så många faktiskt förnekar dess existens. Och jag är ju lärare. Pedagog.
Jag har därför den senaste tiden lagt ner ansenlig tid på att läsa, fråga och undersöka. För jag kan inget om klimatfrågan egentligen – jag är ju humanist. Jag har väl stött på en och annan klimathistoriker, det är allt.
Ett annat skäl till mitt intresse är att en viktig anledning till att jag bytte politisk inriktning var miljöpolitiken.
Att bemöta en klimatskeptiker som ser världen som en sammansvärjning innebär att ta diskussionen till en lite långsammare, mer diffus och grå väg. En väg som kräver tålamod (på flera sätt), metodik och inte så lite retorik/pedagogik.
En början är att konstatera att vi faktiskt inte riktigt vet vart vi är på väg i frågan. Det finns betydande osäkerheter när man diskuterar klimat på längre sikt.
Därför är det viktigt att beskriva vilka parametrar som ingår i ekvationen samt erkänna insikten att för vissa av dem är vi ganska bra på att bedöma hur de påverkar klimatet och för andra mindre bra.
Källkritik på rätt avancerad nivå, alltså. En källkritik som kräver sakkunskap. Tyvärr är källkritik tråkigt och mindre vanligt förekommande på en lekmannanivå.
Vill man verkligen förstå hur arbetssättet går till kan man gå in på IPCCs hemsida och studera hur arbetet är uppbyggt med sekretariat, working groups, task force och technical support units.
Alltså vem som gör vad, hur många som är inblandade och hur människor hamnar på olika positioner inom IPCCs organisation.
Sedan kan man exempelvis plocka upp någon intressant eller relevant rapport från IPCC och studera hur den är konstruerad och vad den bygger på genom mängden peer-reviewed artiklar (peer review = sakkunnig granskning, att bedömningen görs av forskare som är kunniga inom det forskningsfält en ansökan gäller.
I Vetenskapsrådets användning av peer review är vetenskaplig kvalitet det främsta bedömningskriteriet) och hur många specialister som är inblandade. I slutändan vägs allt ihop till någon typ av bedömning och samsyn.
Det blir i mina ögon lite fånigt, på gränsen till rättshaveri, att döma ut samtliga inblandade i en sådan process som korrupta, lögnaktiga och okunniga.
Trots detta avancerade arbetssätt av olika av varandra oberoende forskare och institutioner är den gemensamma slutsatsen helt entydig: global uppvärmning är ett reellt hot som snarast måste hanteras om vi skall ha någon chans att hamna under nivån 2-graders global uppvärmning.
Men visst förekommer motstridiga tolkningar av data. Man är exempelvis oense om olika mindre delar och precis hur många grader olika scenarior ger – men det råder i princip fullständig enighet kring de stora dragen.
Den enighet man har förändras dock över tid bland annat beroende på att man hela tiden utvärderar sitt arbete och förfinar såväl metoderna som analyserna allteftersom mer data blir tillgänglig.
IPCC har alltså inte en åsikt utan ger den just nu bästa analysen som är möjlig baserat på det vi hittills vet enligt ovan redovisad metod. Värt att notera är att riskerna tenderar snarare att skärpas än tonas ned allteftersom mer data samlas in och analyseras.
Men den andra sidan då, tänker jag. Jag citerar en person som doktorerat i biologi som jag varit i kontakt med:
Att hitta forskare med någon typ av fackkunskap som helt motsäger IPCCs slutsatser är ungefär lika lätt som att hitta någon med astronomikunskaper som tror att jorden är platt. Att Donald Trump lyckats fiska upp ett antal av dessa undantag är inget som förändrar helheten och vi väntar väl bara på att han skall tillsätta en kommission för att förhindra att folk trillar över kanten…
I slutändan är det väl så att om vi accepterar ett samhälle där man kan välja sin egen världsbild och enbart konsumera nyheter som stärker denna bild är det inte så lätt att nå ut med alternativa synsätt.
Det går helt enkelt inte att övertyga någon som enbart är intresserad av att få sin egen uppfattning bekräftad. Men tittar man  på de arbetssätt som forskarvärlden använder och ställer dessa mot klimatskeptikernas argument tycker åtminstone jag att bilden är tydlig.
Det historiska perspektivet ger att klimatet, av olika skäl, förändrats över tid. Och då menar jag över (5?) miljarder år, inte de futtiga hundra tusen år människan funnits.
Människan har kunnat utvecklats så väl biologiskt och kulturellt till stor del beroende på att klimatet varit relativt stabilt de senaste hundra tusen åren.
De gånger under vår planets historia som klimatet inte varit stabilt har det berott det på att det funnits stora mängder koldioxid i atmosfären. Som nu. Vi släpper ut mycket sånt. Det påverkar klimatet – detta är fakta.
Det går nog inte att övertyga en klimatskeptiker, trots allt. De får fortsätta leva i sin platta fantasivärld och oroa sig för att trilla över kanten istället för klimatets påverkan för livsbetingelserna.
Jag för min del tror att klimatskepticismen ur ett framtida historiskt perspektiv är att betrakta som ett tillfälligt avbrott. Redan nu framstår ju klimatförändringen tydligt för dagens innevånare på olika håll i Afrika.
Jag och mina kollegor får under tiden vända oss till framtidens vetgiriga hjärnor. Skolan är den plats där denna kamp måste föras. Kan vi utbilda en framtida generation i klimatmedvetenhet finns det hopp.
Om nu inte en klimatförnekare får makten och avskedar oss alla, vill säga.
En sak kan man nog i alla händelser konstatera. Klimatet i sig klarar sig alltid. Det är människan som får det svårt om förändringarna bli allt för stora.

Söstra mi 3

Efter all sorg med anledning av min systers bortgång har jag, och de runt om kring mig, funderat mycket över hur det kom sig att hon just fick den ovanliga form av cancer, lungsäckscancer, som hon fick.

Man söker ju ständigt förklaringar till det otänkbara. Nåt att skylla på.

Lungsäckscancer, eller mesoteliom, är en sällsynt sjukdom. I Sverige får omkring 20 kvinnor och 80 män denna diagnos varje år. Cancerformen är nära förknippad med asbest men hos en fjärdedel finns inga kända upplysningar om att den drabbade skulle utsatts för asbest.

Så var det för min syster. Trodde jag.

Utvecklingstiden för sjukdomen är lång, cirka 30–40 år. Förekomsten ökar dock över hela världen. Prognosen beror på om tillståndet är lokaliserat eller har spridit sig vidare i kroppen.

Sjukdomens utbredning, patientens ålder och allmäntillstånd samt cancerns celltyp är avgörande faktorer. Dessvärre upptäcks lungsäckscancer ofta sent i förloppet, återigen – så var det för henne.

Helena fick diagnosen ungefär ett år innan hon dog. Jag misstänker att hon exponerades för asbest redan 1996. För nog funderade vi. Och som sagt: det är ju lite så man gör i krislägen; söker rationella förklaringar till det som bara inte får hända.

Jag googlade. Det fanns rapporter om att fruar till gruv/industriarbetare i England drabbats i lika stor utsträckning som arbetarna själva (som alltså tillhör en riskgrupp) eftersom de tvättade sina arbetande mäns arbetskläder och därigenom exponerades för metaller och/eller asbest.

Helena bodde i England, i Dorking strax utanför London, ett par år och arbetade på något vi skämtsamt kallade för brottarcaféet. Jag och Malin åkte över och hälsade på och åt på stället. Grovhuggna karlar i arbetsställ käkade (ofantligt mycket) korv, vita böner och grejer till frukost.

Kunde hon fått i sig asbest under den tiden? Sedan har jag fortsatt undersöka, fråga och fundera. Det gick ju ett par program om sjukdomen i samband med hennes bortgång. Men det där med frukostcaféet i Dorking verkade långsökt.

Det finns ett annat spår: när Helena arbetade som volontär på en kibbutz Dahlia i Israel 1996. Jag har varit i kontakt med några som också arbetat där och den berättelse som tonar fram är inte en solskenshistoria.

Helena har själv berättat om det relativt hårda arbetet i fabrikerna, köket, med att plocka avokado etcetera. Och så var det de där ”vita säckarna”, som dök upp på listan över arbetsuppgifter någon gång då och då.

Helena behövde visserligen sällan jobba med dem, bara någon enstaka gång. Hon jobbade istället mest i köket. Men andra volontärer har vittnat om att de tvingades arbeta med detta.

Det var absolut det värsta jobbet på hela kibbutzen. Arbetet följde alltid samma mönster: en man mötte volontärerna vid ett särskilt ställe utomhus, lite undanskymt, under ett tak, bakom fabriksbyggnaderna. Ingen information gavs, mannen sa bara hur arbetet skulle utföras.

Det handlade om att knyta i hop de stora vita säckarna och baxa upp dem uppå varandra i högar. Use this, meddelande han korthugget och tog ner ett litet enkelt munskydd från en krok på väggen och räckte över till var och en.

Det vita asbestdammet yrde omkring över hela platsen. Mannen försvann alltid fort därifrån. Det var alltid två ensamma volontärer som utförde detta arbete. Vid lunch gick man som vanligt till matsalen, det var ingen som sa något om sanering, och det tänktes inte mer på saken.

I matsalen satt de som just jobbat med asbest-säckarna och åt som vanligt tillsammans med andra volontärer. Efter arbetet gick man hem, och delade rum, bland annat med Helena, full med asbestdamm i både kläder och hår.

För det var asbest. Men det visste så klart Helena eller de andra. Senare framkom att en volontär från Danmark faktiskt hade frågat vad det var i de där säckarna. Asbesto hade mannen, han som fördelade arbetet, svarat.

Den danska volontären  tillkallade två personer utifrån, möjligen från någon dansk organisation med ansvar för danska volontärer, som kom och försökte prata med personal på kibbutzen. Resultat blev att den danska volontären inte behövde jobba med säckarna mer. I övrigt var det en uppgift som helt enkelt måste utföras.

Helena själv berättade hellre om sin resa till Masada och sinaiöknen än arbetet på kibbutzen. Resan var en fantastisk upplevelse, berättade hon,  i Egypten satt hon på stranden och delade en cigarett med någon – något hon gjorde lite till och från i sitt liv.

Att röka är en livsfarlig kombination tillsammans med asbest. Någon har påstått att kvinnor har mycket känsligare lungor än män, men vad vet jag?

En samtida volontär hörde några år senare av sig till Svekiv – organisationen som organiserande resan till kibbutzen (Dahlia) – angående de vita säckarna. De menade sig aldrig hört talas om några vita säckar på Dahlia.

Efter Helenas bortgång hörde en av de före detta volontärerna som hört talas om Helenas sjukdom och död, sig igen och berättade vad som har hänt och ett möjligt samband med säckarna på Dahlia – vad de svarade eller har reagerat är för mig okänt.

Givet ovan är det ju inte osannolikt att vi spårat ursprunget till hennes sjukdom.

Jaha – closure?

I helvete heller. Jag är så oerhört arg. Arg på den okände mannen på kibbutzen, arg på Israel, på tobak, asbest, på ignorans för regler och risker och människor som riskerar andra människors hälsa och säkerhet, jag är arg på okunskap och på allt och alla som försöker ta minnet av min Helena i från mig.

Men jag kan hantera det.

Mest utav allt är jag arg på den förbannade jävla skit-sjuka som tar mina nära och kära ifrån mig. Å andra sidan – det är som det är. För att låta lite klyschig: livet är en bergodalbana och det enda jag har att göra är att maximera åkturen.

En potentiell läsare må ursäkta – men jag saknar henne så.

Relaterade blogginlägg

Söstra mi

In loco parentis

 

Ond cirkel

 

Lite lojt har jag följt nyheten om att SAAB (eller Nevs som företaget heter nuförtiden) i Trollhättan fått en jätteorder värd miljarder på elbilar från ett, vad det verkar, skumraskföretag i Kina.

Jag säger att företaget verkar lite skumt eftersom det vid efterforskning inte stod att finna på den adress man uppgivit. Men Nevs säger att allt är väl. Nå, då så.

Det moraliska dilemmat rör emellertid något annat – nämligen huruvida man överhuvudtaget ska göra affärer med Kina. En regim med inte helt fräsch syn på det här med mänskliga rättigheter, som bekant.

Å andra sidan släpper landet ut mest fossila bränslen i världen så börjar 1 miljard kineser åka elbil är ju det något bra för alla på planeten.

Ett etiskt dilemma, som sagt.


 

Hitler var vansinnig. Detta är känt.

Mindre känt för en större allmänhet är att han planerade en gigantisk huvudstad, Germania, tänkt att ersätta Berlin, i sitt drömda tusenåriga världsherravälde. Planerna var faktiskt helt groteskt bisarra till och med för en sådan totalt vansinnig människa som Hitler.

Läs mer om ämnet här eller här.

Detta var drömmar Hitler närt redan som ung konststuderande i Wien och som diktator i en av världens starkaste ekonomier och ett av världens mest tekniskt utvecklande länder kunde han på 1930-talet börja realisera sitt vansinniga drömprojekt med hjälp av arkitekten Albert Speer. 

I centrum av denna världens största stad skulle, vid Adolf Hitler plaz, (självfallet) världens största byggnad, Volkshalle, ligga. Inspirerad av Peterskyrkan i Rom, men givetvis betydligt större, skulle byggnaden rymma nästan 200 000 människor.

Huvudstaden skulle byggas utav ett bestående och magnifikt material och efter att Hitler sett sig om kring föll valet på svensk granit som beställdes från Bohuslän. Med dagens penningvärde var detta en enorm affär för Sverige.

Hitler blev nämligen förtjust i den bohuslänska graniten och den norska labradorstenen (som fraktades till norra Bohuslän och bearbetades). Stenen skulle utgöra stommen i en stad som skulle stå i evig tid.

Kanske med det romerska imperiets huvudstad som förebild skulle Berlin med hjälp av svensk granit förvandlas till Germania och en rad andra tyska städer byggas om till pampiga segermonument med gigantiska paradgator och storslagna byggnader.

 

Hitler och Speer iakttar en modell av Germania

 

Dokument undertecknades, allt beställdes och de svenska stenhuggarna i Bohuslän började hugga granitblock. Leveranserna, som var tänkta att pågå i 10 år (själva staden skulle vara klar 1950) påbörjades.

Men efter att de tyska motgångarna i kriget började så stoppades leveranserna 1943. Produktionen i Sverige fortsatte fram till 1945 eftersom tyskarna fortsatte att betala. Hitler ville väl inte i brådrasket ge upp sin dröm.

Stenen som producerades men inte exporterade lades istället på hög runt om i norra Bohuslän.

 

 

Stenhuggarna i Bohuslän ställdes under 1940-talet inför samma dilemma som biltillverkarna i Trollhättan idag. Å ena sidan arbetstillfällen, inkomster och bättre klimat, å andra sidan potentiellt stärka en totalitär regim.

I en dokumentär på SVT kommenterade en av stenhuggarna att ämnet var känsligt i barndomshemmet. Föräldrarna valde tystnaden eftersom man inte gillade att arbeta för Hitler men insåg att inkomsten behövdes i familjen.

Den sten som aldrig hämtades återköptes av stenföretagen men därefter blev den liggande. Från 1970-talet började den användas runt om i landskapet: som sittplatser och andra utsmyckningar i gatubilden.

De flesta som tar sig en vilostund på en sten i Lysekil vet inte vad de sitter på för sten. Och kanske spelar det heller ingen roll. Kanske är det en bra sak att en massa elbilar från Trollhättan rullar omkring i Kina om ett par år.

Till skillnad från Nazityskland är det normala, sett över en 3000-årsperiod, att Kina är en ekonomisk och politisk stormakt.

Sverige hade inte varit ett av efterkrigstidens rikaste länder, med en oerhört generös välfärd, om vi inte gjort affärer med Nazityskland och hållit oss utanför kriget. Sedan dess har vi exporterat vapen till Indien (Boforsaffären) övervägt att bygga vapenfabrik till Saudiarabien och sålt avancerade vapensystem till militärdiktaturen i Thailand.

För att nämna ett axplock.

Tänk om vi genom att stödja krigsförande skurknationer som förtrycker sitt eget och andra folk får ekonomiska muskler att ta emot många fler flyktingar än vi gör idag? Flyktingmotståndarna använder ofta ekonomiska argument, har jag uppfattat.

Så varför skulle vi inte sälja elbilar till Kina?

Money talks. Plain and simple.

Det är en historiens onda cirkel.


 

Edit 21/1 2017:

Nu är vi där, igen. Cirkeln.

Kina vill göra enorma investeringar i Lysekil. Bland annat vill man bygga en ny hamn. Planerna har presenterats för kommunledningen – nu kräver kineserna svar från kommunen inom tio dagar.

Det handlar om investeringar på flera platser i Lysekil. Man vill bygga en helt ny hamn i Brofjorden som skulle användas för att ta emot större containerfartyg. Enligt den kinesiska parten är tanken att Lysekil i framtiden ta emot stora mängder gods.

Det handlar också om investeringar i järnväg, motorväg och en bro över Gullmaren. Man nämner också en ny järnväg ut till Lyse och den nya hamnen. I sin presentation nämns även investeringar i sjukhus, skola och äldreomsorg.

Många som tagit del av presentationen vill inte kommentera på grund av att det är i ett tidigt skede. Kommunalrådet Jan-Olof Johansson (S) är positiv inför den stora investeringen. Vissa är dock emot.

Lyssna på inslaget här. (Studio Ett)

Varför återkommer lilla Lysekil i sammanhanget, funderar jag. Slump? Antagligen.

Personligen är jag nog inte tillräckligt mycket kapitalist för att tro på att ondskan blir snäll om man handlar med den. Jag tror i och för sig inte att ondskan blir bättre av att man skjuter på den heller. Är Kina ondskan, förresten?

Som framgår av reportaget tror även jag det verkar vettigt att följa sina egna demokratiska regler oavsett vad det handlar om.

Domar i Finspång och Krokom

Vid varje val utses nästan 50 000 politiker på olika nivåer i Sverige.

De flesta av dessa sitter i nämnder och styrelser på lokal nivå utan alltför betungande uppdrag.

Vad många politiska representanter inte vet är att man som ledamot av en nämnd även har ett arbetsgivaransvar för de organisationer man har det politiska ansvaret att styra.

Det finns, påstår jag, för den enskilde politikern, god anledning att sätta sig in i detta.

Ett exempel är hovrättsdomen mot kommunalrådet Stig Andersson (s) i Finspång. Han åtalades och dömdes i tingsrätten för arbetsmiljöbrott.

Bakgrunden var en dödsolycka 2003 i samband med ett rivningsarbete på en skola i Finspång. En rörelsehindrad man som jobbade för kommunen där avled sedan han fått en fallande husvägg över sig.

Stig överklagade tillsammans med en förvaltningschef som också stod åtalad till hovrätten. Det hjälpte inte.

Hovrätten slog fast att som högste företrädare för kommunen bar Stig ansvaret för arbetsplatsen. Högsta Domstolen tog inte upp ärendet och han dömdes, alltså tillsammans med förvaltningschefen, till dagsböter för arbetsmiljöbrott.

Varför kan man ju undra.

Jo, de som arbetade på platsen saknade tillräckliga kunskaper om rivning av bärande konstruktioner. Sådana arbeten fordrar nämligen arbetsmiljöplan, men någon sådan fanns inte när arbetet påbörjades.

Bärande konstruktioner måste stöttas och förankras, något som inte gjordes här. Sambandet mellan bristerna och dödsolyckan var klara ansåg såväl tingsrätt som hovrätt.

När en organisation brister i sitt lagstyrda yrkesutförande – som i det otroligt tragiska fallet med den 8-åriga flickan som mördades i Karlskrona – är det myndigheter (socialtjänsten) som granskas och krävs på ansvar.

När det gäller arbetsmiljö är läget ett annat. I Finspång rådde oklarheter i kommunens delegeringar till följd av omorganisation vilket gjorde att domstolarna la det straffrättsliga ansvaret på kommunens högsta företrädare.

Det har varit mycket ovanligt att högsta företrädaren för en så stor arbetsgivare som en kommun blir dömd för arbetsmiljöbrott. Men domen har gett eko i landet. När jag satt i socialnämnden informerades det speciellt om ”Finspångdomen”.

Sedan kan man ju hoppa till Jämtland. Där stannade ansvaret på tjänstemannanivå. Men ändå kan man också fundera över vilket ansvar som ligger på politisk nivå.

I Krokom dömdes 2012 två chefer, varav den ena var socialchefen har jag för mig, för att ha orsakat socialarbetaren Lars Perssons död. Trots att det enligt tingsrätten förelåg uppenbar risk för självmord ville cheferna att han skulle avskedas.

Påföljden blev villkorlig dom (eftersom de tidigare var ostraffade) och dagsböter för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död.

Lars Persson mobbades enligt kollegorna på arbetsplatsen. Chefernas lösning blev att försöka sparka honom. Det var första gången en svensk domstol prövade frågan om chefsansvar för en anställd som begått självmord.

Tingsrätten i Östersund skriver i domen:

Trots vetskapen om den självmordsrisk som faktiskt förelåg och trots att de saknade vetskap om det förelåg grund för avsked, företog de den arbetsrättsliga proceduren som syftade till att avskeda Lars Persson från hans anställning i kommunen.

Det hela följer ett (i mina ögon) klassiskt mönster:

Lasse är duktig på sitt jobb och älskar det – Lasse får ny (vikarierande) chef  och problem börjar – chefen kritiserar Lasses arbete han börjar må dåligt (ont i magen och svårt att sova) – Lasse söker förgäves stöd hos högre chefer och ber att få bli omplacerad, utan resultat – Lasse kallas till möte där cheferna ber honom söka hjälp hos företagshälsovården eftersom HAN mår dåligt – Lasse menar att JOBBET är hans problem – Lasse får veta att det finns “ett flertal klagomål från klienter, anhöriga samt samarbetspartner”, men inte vilka, och kunde inte försvara sig – Lasse vet sedan tidigare att cheferna ansåg honom “dyr”, sedan han beslutat om kostsam tvångsvård för missbrukare – Kollegorna slår larm om sin deprimerade kollega och beslut att en mobbningsutredning ska genomföras men resultatet visar att Lasse inte blivit utsatt för kränkande särbehandling eller trakasserier – cheferna ger Lasse en varning – han blir alltmer deprimerad och vädjar om att bli omplacerad nu till vilket annat arbete som helst.

I maj 2010 fick Lars Persson veta att arbetsgivaren planerade att avskeda honom. Den 10 juni, samma dag som överläggningarna ska ske, begår han självmord.

Försäkringskassan godkände depressionen och självmordet som arbetsskada. Änkan anser att hennes mans självmord orsakades av mobbning på arbetsplatsen. Hon polisanmälde fem chefer i Krokoms kommun.

De två chefer som hade arbetsmiljöansvaret i sin tjänstebeskrivning åtalades. Detta faktum, och att domen till sist blev som den blev, berodde till stor del på utlåtanden från företagshälsovården.

Många vittnade också till Lars fördel – att han hade trakasserats av arbetsledaren.

Den allmänna bilden av Lars var att han inte gjorde fler eller allvarligare misstag än de själva.

De två misstänkta cheferna förnekade brott. De anser att de inte varit passiva, men att Lars Persson måste bli frisk innan de kunde agera.

I en politiskt styrd organisation är det de politiska företrädarna – och det kan gälla ända ner till en enskild nämndledamot – som har ansvaret för säkerhet och miljö (såväl psykisk som fysisk) i skolan, på ett äldreboende etcetera.

Men arbetsmiljölagen gäller också för socialsekreteraren, läraren, kommunjuristen eller den administrativa personalen. Ibland, för det mesta, är detta ett chefsansvar. Men ibland är det faktiskt politiskt.

Vem känner till skillnaden?

Ett skyddsombud, vars uppdrag inte nödvändigtvis ska blandas ihop med fackligt arbete, är en viktig och betydelsefull funktion och med den positionen följer också ett stort ansvar.

En av mina livsregler lyder som följer: Innan jag anträder ett nytt uppdrag eller tjänst: lär känna mina rättigheter. Och mina skyldigheter. För i slutändan av varje produktionskedja finns det en mobbad, sjuk, sextrakasserad eller barnarbetare.

Det kan låta cyniskt. Men så är det här på planeten. Och för min personliga del är det ganska enkelt:

Stämmer mina förväntade skyldigheter inte överens med mitt samvete kan jag inte ta eller genomföra uppdraget.

Slagruta

Det är ett växande problem med rökning på skolan. Senast i morse när jag glad i hågen anlände förvisade jag med all den pondus och auktoritet som väl bara en sliten adjunkt i läroverket kan uppbringa, några unga brukare från skolans område.

Okej, boss, jaja, mannen, vi är på väg! 

Förutom att man inte får, det är alltså olagligt, så drar röken också in genom dörrar, fläktar och förpestar därigenom miljön i största allmänhet. Frågan är: vad ska man göra åt det? Ska man ens göra något?

Kanske ta hit Cigarr-Bengtsson för att lära de unga blossarna kvalitet?

Visa filmen om tobakens skadeverkningar från mitt eget högtravande förmyndar-sjuttiotal?

Jag har ju tidigare gjort försök att bli Tillsynslärare. Mitt samvete är rent.

Nu är det kanske inte batong-pedagogik som efterfrågas. Nej, till dagens vuxna människor får man inte säga: du får inte. Och vuxna individer, som jag ryktesvägen hört sägas att gymnasieungdomar är, ska vara fria att göra som de behagar.

En dag i våras kom jag och Joel, vännen, förutvarande kollegan numera överordnade (jag är inte bitter), vilken jag alltid tilltalar med Captain, my captain!, ut från matsalen efter den högtidliga studentlunch vi firar varje år dagen före dopparedagen.

Där stod några personer, med ögonlock a la Sylwester Stallone (till de unga: Stallone var en actionhjälte på 80-talet som hade väldigt tunga ögonlock), och rökte. Vi lät dem förstå att vi gärna såg dem avlägsna antingen sig själva eller cigarretterna men vi lät dem också förstå att en kombination av de två var möjlig.

Man gav oss en (tung) blick. Man tog ett bloss. Och? 

Jag var nog själv lite näbbig, kan jag i ett lika plötsligt som sällsynt ögonblick av klarsyn medge, under min egen gymnasietid. Men hade rektor styrt upp mig hade jag sannolikt varit rätt spak. Det var…(NEJ! SÄG DET INTE!)…bättre förr.

Okej. Jag sa de förbjudna orden. Jag är härmed att betrakta som gammal. Lika bra att ta skeden i vacker tass. Och i enlighet med denna smärtsamma insikt är det hög tid för krafttag enligt gällande lag.

Mitt rökrute/slagrute-förslag föreligger nu enligt följande:

1. Vi skapar en rök-ruta utanför skolans område.

2. Vi smyckar rutan fint med girlanger, bilder på Astrid Lindgren. Lillbabs, MagnusBrasseåEva med flera, och spelar i högtalare introt till The Muppets show. Väldigt högt.

3. Vi hyr in Kapten Zoom (lever han?) och betalar honom för att hänga i rutan och snacka lite med ungdomarna.

Det bara måste fungera. Om inte, hade vi iallafall roligt under tiden.

Pandemi

Låt mig berätta om min svåger.

Min svåger är en utmärkt person med många talanger. På många sätt är vi förvisso olika men samtidigt har han många egenskaper jag också skulle vilja ha. Som att vara noggrann, tålmodig, konsekvent, lojal och estetisk.

Döttrarna älskar honom.

Min svåger har också delvis en annan syn på tillvaron och världen än jag.

Det där kan vara lite svårt att förhålla sig till ibland. Det är enkelt att avfärda det som konspirationsteorier. Alltså, enligt principen att en konspirationsteoretiker alltid besvarar varje källkritisk fråga med en ny fråga.

Det blir förvisso intressanta diskussioner ur ett filosofiskt perspektiv. Sen får man väl hålla med varandra eller inte. Oftast gör vi inte det. Mycket i detta synsätt handlar, för den som är intresserad, om zeitgeist-terorierna.

En del saker inom zeitgeist är klart intressant. Annat låter lika vansinnigt som religion måste göra för en ateist.

Nåväl, så har det varit ett par år. Människor, släktingar, är olika men gillar att umgås ändå.

Så kom svininfluensan och mass-vaccineringen av landets befolkning.

Inget annat land vaccinerade sin befolkning i samma utsträckning som Sverige med ett snabbt framtaget vaccin som inte var tillräckligt kontrollerat. Vi satt fast i avtal som krävde att vi köpte.

Och idag sitter vi med facit.

Många människor har som biverkning av vaccinet drabbats av en obotlig sjukdom: narkolepsi.

Vi var lite tveksamma, Den Änglaluva och jag. Det fanns ju de som menade att vaccineringen kunde man gott låta bli. Min svåger, exempelvis.

Han ställde de kritiska frågorna. Vem tjänar på att Sverige köper miljoner doser vaccin? Vem håller i trådarna? Vet vi vad som finns i sprutorna staten vill spruta i oss?

För att räta ut frågetecknen tog jag upp saken med sjukvården i allmänhet och några läkare jag känner i synnerhet. Jag fick samma svar överallt. Man skulle lita på systemet.

Man skulle vaccinera sig av solidariska skäl. Olika sorters vaccin har genom historien räddat miljoner liv. Tänk om man haft vaccin mot Spanska sjukan när det begav sig eller mot HIV eller cancer idag?

Vi vaccinerade vår äldsta dotter.

Men vi gjorde det bara en gång. Vi avstod från den andra sprutan. Oklart varför, det var mer än känsla bara.

Och nu vet vi som sagt svaret. Det fanns gott om indicier som pekade på att influensan inte var så farlig. Tänk om min dotter fått narkolepsi. Tänk om hon utvecklar det i framtiden – risken verkar vara förhöjd hos unga vuxna.

Sedan blir man ju lätt lite konspirationsteoretisk: har vaccinet bidragit till att jag fick min stroke på något bakvänt, läskigt vis? Har mitt blod eller mina vener påvekats av substansen och därför blivit känsligare för den skada jag fick som gav upphov till stroken?

Vi svenskar tillhör dem som har högst tilltro till staten i världen. Vi litar på att systemet ska fixa allt åt oss. Sjukvård, arbete, skola, omsorg och försäkringsbolag. Det löser systemet.

Zeitgeist eller inte, min tilltro till staten är skadad. Sannolikt delar jag den känslan med många.

Och det är kanske bra det. Man ska aldrig överge sitt sunda förnuft för att sätta sin tilltro till en norm, ett kollektiv eller en auktoritet. I botten av varje statiskt system finns en individ. Bakom siffrorna i statistiken döljer sig människor som fått sina liv förstörda.

Även om jag ömmar för dessa offer så är jag också så oerhört lättad att det inte är min dotter, ännu så länge, som döljer sig bakom procenttalen.

Vi klarade oss, den här gången.

I en annan del av världen

Jag vet att jag inte är hemma i Falun när jag tvingas köpa ”Munksjö Dubbeltoa – en Svensk Klassiker. 100 % returpapper” i storpack.
Nej, då är jag på semester någonstans.
Hemmets sköna atmosfär är det inte heller frågan om när jag får min nattsömn störd av katten Täppas gnagande på torrfoder och jag småningom av skräck i tron att sängen invaderats av kackerlackor flyr i vild panik.
Vi är långt i från våra svenska vägar när jag och två kollegor (som av hänsyn till internets ohemliga karaktär inte nämns vid namn) åtminstone en gång i våra liv beslutade att på Autobahns fria hastigheters villkor framföra ett fordon i över 200 km/h.
Och inte var vi hemma i Sverige när vi den hastigheten blev omkörda av en BMW.
Det är inte i mitt kvarter som kvinnor och barn våldtas systematiskt, krigshärdarna där sånt sker ligger långt borta. Det är inte i mitt hus hundratusentals människor svälter ihjäl av vilket skäl som helst.Inte har över femtio procent av mitt lands befolkning HIV.
Och varför ska jag förresten bry sig om dem när det finns andra som har det minst lika jävligt annorstädes? Inget av eländet ser jag ju från min farstukvist.
När planeten sprängs i tusen bitar sker det dock sannolikt i närheten av mitt hem. Åtminstone lär effekten märkas, kanske kan jag se spektaklet från min balkong?
Möjligen borde jag i egenskap av europeisk (lite för) välmående medelklass fundera över detta.

Men det finns det säkert andra som gör.