rättshaverist 2

Stoicismen är en filosofisk riktning som uppstod under antiken och som bland annat eftersträvar självbehärskning och att undvika starka känslor. I vår tid är synonymer självbehärskning, sinneslugn och jämnmod.

Lite som i Buddhas predikan om den gyllene medelvägen – konsten att i jakten på frälsning undvika överdrivna känsloyttringar, självsvält eller annat extremt beteende.

En känd stoiker är romaren Seneca och ett citat från honom jag verkligen gillar är hans yttrande när han kritiserades för sitt förespråkade av måttfullhet när han själv var så ofantligt rik.

 Jag talar om principen – inte om mig själv. 

Ovan förda resonemang passar väl in på min självbild. Är jag måhända en hycklare så som Senecas fiender ansåg honom? Eller är det kanske så att jag plötsligt inser att jag behöver vara mer av en stoiker?


 

Är det något jag verkligen avskyr, något jag går i gång på, så är det att läsa mail som börjar Fredrik, … Jag blir också lite småsur över inledningsfrasen Hej, … Hur svårt kan det vara att klämma i med ett Hej! eller börja lite mer i Shakespeariansk anda, så som jag själv gärna gör, friends, romans, countrymen, lend me your ears! 

Så, bäste potentielle läsare, vill du reta upp mig via mail så vet du härmed hur.


 

Som någon möjligen genom mina tidigare virala klagomål noterat så drabbades jag i höstas av parkeringsböter.

Jag hade nästan glömt bort det själv men så nyligen damp (dimpa, damp, dumpit betyder att något med stor kraft faller så här får ordvalet anses metaforiskt – om vi inte menar den akronyma betydelsen i sammanhanget) ett mail ner i inkorgen.

Fredrik, med anledning av din invändning vill vi meddela att vi dessvärre inte kan godta förklaringen som skäl för avskrivning av ärendet. Kontrollavgiften utfärdades på en skyltad reserverad tillståndsplats. För att ha rätt att parkera på platsen
krävs det ett giltigt parkeringstillstånd måndag-söndag mellan klockan 07.00-18.00 samt erlagd avgift. Enbart erlagd avgift ger inte tillåtelse för uppställning på platsen.
Gällande parkeringsregler framgår av skyltningen vid infarten till området. Det är förarens skyldighet att kontrollera skyltningen på platsen i samband med att fordonet parkeras. Det är beklagligt att du inte hade uppmärksammat att det krävdes både tillstånd och biljett för uppställning men det är dock inte skäl för avskrivning.
I enlighet med vad som ovan nämnts vidhålls ärendet således i sin helhet.
Med vänlig hälsning
Q-Park AB

Så som jag ofta plägar red jag omedelbart  till storms mot väderkvarnarna i det jag svarade:

Hej! Skyldighet mig hit och skyldighet mig dit – det är väl det enda ni Q-parkmänniskor tänker på. Jag har redan betalt böterna. Men jag överklagade ändå eftersom jag tycker boten är orättfärdig. Och kanske lite för att jag ville slösa med era resurser och tid så som ni slösar med mina. Dessutom inbillar jag mig att er vinst på min bot blir lägre när ni tvingats lägga resurser på att handlägga detta överklagande. Vem som har det moraliska imperativet får framtiden utvisa – men detta känns liksom lite bättre för mig om ni fattar. 

Med vänlig hälsning

Fredrik Adolphson (som genom mitt yrke som lärare ibland behöver åka bil till min arbetsplats men som ändå bidrar mer till vår välfärd än ni.)


 

Jodå, jag inser det uppenbara. Min självbild behöver revideras. Jag är inte den stoiker jag själv ser mig som. Kanske är jag i själva verket en liten människa. Men ändå, jag talar om principen – inte om mig själv.

Jag är en gul personlighet. Den gulaste Darke känner, säger han. Jaja, kackla på ni bara. Själv tänker jag på J. S. Grimaldi – en underhållande skådis på 1800-talet. Det var han som gav fenomenet grimas dess namn, sägs det.

För vad annat återstår än att grimasera åt tillvarons jävligheter?

Jag är nyfiken gul – Börje Ahlstedt helt enkelt.  Och nog finns det stoiska drag i mig. Det är något analysverktyget missar men filosofin noterar.


 

Relaterade blogginlägg:

olämpligt

rättshaverist

Hesekiel 25:17

lyder (det låter lite fränare på engelska) enligt följande:

The path of the righteous man is beset on all sides by the inequities of the selfish and the tyranny of evil men. Blessed is he, who in the name of charity and good will, shepherds the weak through the valley of darkness, for he is truly his brother’s keeper and the finder of lost children. And I will strike down upon thee with greatvengeance and furious anger those who would attempt to poison and destroy my brothers. And you will know my name is the Lord when I lay my vengeance upon thee.

 

….truly his brother’s keeper and the finder of lost children…


 

Vi människor, homo sapiens alltså, såg ungefär likadana ut för 70 000 år sedan som idag. Det var då, för 70 000 år sedan, vi utvandrade från östra Afrika till den arabiska halvön. Och där, på den arabiska halvön och bortom, fanns redan andra människoarter.

Där vandrade homo erectus, neandertalare och dit kom vi. Släppte de beredvilligt in oss? Vad hände med de andra arterna – varför dog de ut? Det finns i huvudsak två olika hypoteser: korsningshypotesen och undanträngningshypotesen.

Korsningshypotesen är inledningsvis en vackrare förklaring som innehåller kärlek, blandade familjebildningar och korsbefruktningar mellan de olika människoarterna och med oss, dagens människor, som genetiskt resultat.

Vi vet att neandertalarna var kraftigare byggda än oss och bättre anpassade för kallt klimat. De använde verktyg, bemästrade elden, var jägare och hade en social struktur – de tog exempelvis hand om sina gamla och sjuka.

Precis som vi. Typ.

Enligt denna teori skulle dagens eurasier vara en blandning av homo sapiens och neandertalare. Dagens kineser och koreaner skulle istället vara ett resultat av en gen-blandning mellan homo sapiens och homo erectus.

Det andra hypotesen, undanträngningshypotesen, rymmer istället avsky, konflikt, våld och, för att använda en modern term, folkmord. Hypotesen hävdar att människoarterna hade så olika anatomi att de skulle vara helt ointresserade att para sig med varandra.

Arternas genetiska skillnader gjorde också att ingen livskraftig avkomma skulle komma av en sådan parning. Homo sapiens trängde med tiden direkt och indirekt undan konkurrenterna. Resultatet innebär att dagens moderna människor är rena rama sapiens och ingenting annat.

Den skarpsynte läsaren inser möjligen att diskussionen rymmer politiskt sprängstoff.

Den senare hypotesen är onekligen mer politiskt okänslig och det krävs ingen större begåvning för att inse att rasismen skulle riskera svinga sig upp på nya höjder om vi kunde fastslå att det finns genetiska skillnader mellan olika folkgrupper idag.

Så undanträngningshypotesen har fått gälla. Tills nu.

2010 kunde den svenske forskaren Svante Pääbo visa på motsatsen. Efter ett gediget arbete (hans bok är verkligen läsvärd) lyckades hans forskarteam visa att alla homo sapiens bär på neanderthal-dna.

Ett fynd 2010 – ett finger och en tand från ett barn som levde för 41 000 år sedan – i Denisovagrottan i Sibirien visade på en ny okänd människoart eftersom dess dna inte matchar homo sapiens eller neandertalarna.

Ett internationellt forskarteam kunde visa att förfäderna till flera mindre folkslag i Asien och Australien, bland annat melanesier och aboriginer, fick avkomma med denisovamänniskor.

Det verkar alltså som vi är alla är en enda stor blandning men, som det heter, forskning pågår. Många forskare lutar nu åt en kombination av dessa två hypoteser. Vi homo sapiens är ju inte alltid så snälla. Alltså undanträngning men också några korsbarn blev det.

Och det är allt som behövs för gener att överleva.

Bättre teknologi, kommunikationsförmåga och kognitiva förmågor gör att homo sapiens vinner. Om nu överlevnad är samma sak som vinst. Men tänk om de andra också överlevt? Tänka sig en värld där flera människoarter samexisterat – vilka perspektiv!

Hade vi i så fall haft en värld där många fler individer fått lida så som ursprungsbefolkningarna? Hade Marx uppmanat världens arbetare från olika människoarter att förena sig, hade kärleksbudskapet istället uppmanat oss behandla alla människoarter så som du själv vill bli behandlad och hade hinduerna infogat alla människoarter i sitt kastsystem?

De filosofiska frågorna hopar sig.

Någon sa att neandertalarna var allt för lika oss för att ignoreras och allt för olika för att tolereras. Det perspektivet går absolut att lägga in i dagens flyktingsituation.


 

Vad är egentligen liv? Det är både en naturvetenskaplig och filosofisk fråga, antar jag.

Om jag ska föredra en av de historiska hypoteserna som diskuterar andra människoarters undergång, och därmed sia om framtiden, väljer jag korsningshypotesen.

Oavsett om jag diskuterar flyktingar, människor från andra delar av världen eller utomjordingar ter sig den första hypotesen, den om undanträngning, hur realistisk den än är, allt för skrämmande.

Förövrigt är mitt google-alias just ”Neanderthalson”. Det säger väl något om mig, antar jag.


.

…truly his brother’s keeper and the finder of lost children… – det handlar ju inte om en viss art, gör det?


 

Relaterade blogginlägg

Homo sapiens


 

Källor:

Harari: Sapiens

Päbo: Neandertalmänniskan

olämpligt?

Vi kom på (Emanuel) kant med varandra redan från början, parkeringsbolagets kundtjänst och jag. Det berodde antagligen på min något fientliga inledning, förmodar jag.

Hur känns det att jobba på ett företag som heter som ful slang för ett manligt könsorgan? #Qpark. 

Ingen gillar att åka på (dessutom felaktiga) parkeringsböter. Men läskunnighet och syn gäller väl som anställningsvillkor även på parkeringsbolag?


 

Jag brukar någon enstaka gång per kurs ha prov. Jag gillar inte prov som examinationsform något vidare. – lika bra att lägga det tidigt så är man av med skiten. En av frågorna blev denna gång:

Nämn en antik personlighet och hens betydelse för epoken.

Ett av svaren fick mig på gott humör: Ja, det skulle väl vara magistern själv det. Och din betydelse är, om du ursäktar, om inte ringa så ska den iallafall inte överdrivas. 

Det måste gå att hitta ett sätt att bedöma det svaret som A-nivå.


 

Det ska villigt erkännas. När detta skrivs har jag smakat Rioja. Seriöst, vad ska en enkel adjunkt i läroverket ta sig till när övriga familjen kollar Idol?

Det som sysselsätter min hjärna denna kväll är följande naturvetenskapliga fråga: Hur går det egentligen till när valar hånglar? Jag menar – de torde väl vara begåvade med tungor som var och en måste väga åtminstone ett ton.

Men vad vet jag – jag är en ju som sagt bara en enkel humanist. Tankarna vandrar tillbaka i tiden till Folkan anno 1984. Apropå valtungor, menar jag. Och 2018 är det val igen. Apropå tungomål.


 

Olämpliga skämt. Idag gick jag nog för långt, igen. Någon berättade stolt att hen fick visa leg på systemet. Änte otroligt.

Plötsligt hör jag mig själv fråga huruvida det möjligen kan bero på att personen var så gammal att kassören trodde att den som stod efter vederbörande i kön var hens gode man och därför bad denne styrka sin identitet?

Jag är olämplig, jag vet. Det är därför så ytterst få trivs någon längre stund i mitt sällskap. #bitter


 

Obegripliga och olämpliga skämt var temat för dagen, tydligen.

En gammal kompis döpte sin son till Marius. I antikens Rom rådde emellanåt inbördeskrig mellan Marius och en annan general, Sulla. I Dalarna är uttrycket sulla slang för att spilla.

Jag antar att skämtet blir: Marius! Inte Sulla! 

Man måste vara en småbarnsförälder från Dalarna med vissa historiekunskaper för att ens möjligen orka dra på munnen.


 

I Svärdsjö (Swordlake city) strax utanför Falun (stockholmare: tänk relationen Sollentuna-Stockholm, ungefär) finns en bygdegård i 60-talstil. Hedenborg, a.k.a Hea.

Skämtet som vi stassingar (nåja, falubor) uppskattade på 1980-talet var att fråga om det i entrébiljetten till det lokala discot på Hea ingick ett paket Bregott. Det här utspelade sig före reklamerna om bregottfabriken, bör nämnas.

Skämtet syftade antagligen på de brylkrämstinna luggarna som antogs förekomma på Hea.


 

Så är Martin Timell äntligen hemma från studion. Jäkla praktarsel, om du frågar mig. #metoo


 

Vad tyst det blev. Det verkar som om Idol äntligen är slut. Törs vi hoppas på The leftovers?

Jag älskar er alla, men är själv inte mer än människa. Emellanåt också en olämplig sådan, är jag rädd. Frågan är dock hur sant det där med rädslan egentligen är. Jag menar, jag somnar nästan alltid orädd trots att det finns så mycket att vara rädd för här i världen.

Vibafemba, på er. 

hemmakväll vs bortakväll

Om lördagen, när det allt som oftast vankas lördagsgodis, går Vildvittrorna all in. Jag försöker hålla tillbaka hysterin genom att åtminstone kräva ett besök på biblioteket först. Sedan är vi där. På Hemmakväll. Max 10 sorter var.

Medan vansinnet pågår konverserar jag artigt (nåja) butiksbiträdet. Hen ser frågande ut när jag frågar efter peps och kolabönor.

 

 

200 sorter godis – men inga peps eller kolabönor. Detta oomkullrunkeliga faktum (jag letar alltid efter en möjlighet att använda ordet oomkullrunkelig) får mig att ifrågasätta min syn på den fria marknaden, berättar jag.

OCH NI KALLAR ER GODISAFFÄR! säger jag däremot inte. Men jag tänker det.

Jag vill inte gå så långt att jag inför biträdet kallar etablissemanget amatörmässigt, nej, det vore fel med tanke på hur många halvmeterskunder de faktiskt har. Jag bara inser att vi lever i olika världar, biträdet och jag.

Och jag har lärt mig (den hårda vägen) att sedan man passerat 30 kan man inte uttala alla sina tankar högt. Så jag börjar istället skämta, som vanligt.

”Finns det möjligen något extra ordinarie butiksbiträde att fråga om kolabönor och peps?”

”Vad kallas SD:s kvinnoförbund? Bruna Bönor.

”Jo, jag skulle vilja hyra en film”. #AppleTV

”Om ni skulle utöka verksamheten kunde ni kalla den Bortakväll och specialisera er på profilprylar.

HAHAHAHAHAHA….ha”.


 

Jag vet inte men det är något med konsumtionssamhället som triggar mig. Jag går liksom igång på hela vansinnet – möjligen för att på något vis försöka dölja att jag själv i allra högsta grad deltar i det.

Så som vid den återkommande psykologiska kampen mellan mig och personalen i kassan om att gissa antalet kassar jag behöver givet mängden varor på rullbandet.

Ska jag måhända få den sista gratis om personalen uppskattat behovet dåligt? Givetvis inte – plast är dåliga saker. Jag har nu köpt några beständiga för att minska plastkonsumtionen.

Och för att lägga band (!) på mig själv.

När jag kommer ut ur butiken bärandes på mina överfulla beständiga kassar möter jag den ofta närmast apatiske tiggaren med sin obligatoriska mugg. Det är då samvetet slår till. Om man nu har något.

Jag är ju positiv till invandring, för det ger ett samhälle impulser, och gräver därför pliktskyldigast i fickan efter mynt jag redan vet inte finns där. När jag sen inte *kan* ge något säger jag istället ”hej!” i det jag intalar mig att denna min bekräftelse av personens blotta existens skulle göra någon som helst skillnad.

Förutom för mitt eget samvete, då. Länge hör jag efteråt ekot av en Vittras röst: ”ska vi inte ge henne något pappa – vi som har det så bra”. Ett eko som inte dämpas av att jag höjer volymen på den hyfsat moderna HIFI-utrustningen i min nya, fina bil.

Det är jobbigt med samveten. Att ständigt slitas mellan känslan över nöjdheten över att ha det bra samtidigt som jag vet att många har det svårt. För hur det än är så anser jag att omständigheterna egentligen kvittar – det är alltid en människas handlingar som talar om vad för sorts människa verbörande är.

Jag ser mig i spegeln. Det får vara nog nu. För, Adolphson, det räcker inte att bara skriva och prata. Eller att gå på lysrörsmöten. Man måste ge av sig själv och sin tid också. Engagera sig i verkligheten.

Så det börjar nu – vi ses kanske därute.

Here we go!

nationella prov

Nu börjar den igen, Nationella Prov-säsongen. Jag har länge sagt att den dag det blir aktuellt i mina ämnen säger jag upp mig. Tro det? Finns det inte bättre anledningar att säga upp sig? Kanske inte.

Här är i alla händelser mitt drömvisa dramatiserande möte med nationella proven (NP) där dessa plötsligt blivit ett subjekt.

Jag: Vem är du?

NP: Jag är de nationella proven.

Jag (ängslig): Kommer du för att hämta mig?!

NP: Jag har redan länge gått vid din sida. 

Jag: Det vet jag. 

NP: Är du beredd? 

Jag: Min kropp är rädd. Inte jag själv. (NP närmar sig hotfullt) Vänta ett ögonblick!

NP: Så säger ni alla. Men jag ger inga uppskov. 

Jag: Du spelar ju på Lotto eller hur?

NP: Hur vet du det?

Jag: Äh, det vet ju alla. 

NP: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig Lottospelare. 

Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag. 

NP: Varför vill du spela Lotto med mig?

Jag: Det är min sak. 

NP: Det har du rätt i. 

Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Vinner jag friger du mig. Kolla – du fick siffran 0!

NP: Det passar ju bäst så, inte sant?

I will never surrender. 

Mitt förslag om jag plötsligen skulle bli insatt som extravakt i provet engelsk hörförståelse är att göra en pantomimteater på ”To kill a mockingbird”. Det vore ju rätt så kul. Tänka sig magister Adophson göra gäster med gester framför en stor sal med hundratals ungdomar.

JAG DRÖMDE OM EN JÄTTESAL…

 


 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag är dryg. Jättejobbig. Mr Babbel, som barnens mor emellanåt kallar mig.

Det jag seriöst funderar över är det här:

Har vi verkligen belägg för att en sådan gigantisk arbetsbörda som alla de nationella proven sammantaget innebär verkligen levererar det resultat som är avsikten med dem?

Varför finns de? För att säkerställa kunskapsnivån över hela riket? För att säkerställa likvärdigt underlag vid betygssättning? Jag är inte helt säker på svaren och vill heller inte ta reda på dessa eftersom det inte är viktigt för mig.

Så jag får väl skylla mig själv.

Inget är som väntans tider.

Nationella prov-tider.

Den administrativa personalen undanber sig att organisera det hela, lärare vill inte ha med det att göra (helst inte om det inte berör ens ämne), rättingsbördan är stor och svårlöst, andra kurser (bland annat mina) drabbas och sist men inte minst stressar de sönder eleverna.

I mina ämnen förekommer alltså inte nationella prov. Men jag berörs ändå. Hur? De snor tid av mina viktiga ämnen! Generellt verkar det som om kollegorna i matematik/fysik är mer positiva än kollegorna på språksidan.

Det är som sagt så mycket administration, stress och press på såväl elever som kollegor i samband med detta så jag undrar om resultatet verkligen står i proportion till insatsen. Det är väl egentligen allt jag säger.

Men nu är vi ålagda att genomföra dessa så det är inte mer med det. Samtidigt funderas det över varför så många lärare lämnar yrket. 38 000 enligt en rapport från Lärarförbundet. 

Någon som vill gissa på ett svarsalternativ?

God of the gaps…

…är en term tänkt att förklara luckor i vetenskapen med religiösa alternativ. Det vi inte vet är alltså lika med Gud. Ur ett filosofiskt perspektiv kan man kanske se benämningen som ett försök till svar på teodicéproblemet.

Utifrån sett är det lätt att tycka att förklaringen är att göra det lite väl lätt för sig – och den har inte stått oemotsagd.

Dietrich Bonhoeffer, exempelvis, var tysk präst och motståndare till nazismen under andra världskriget. Han dödades av nazisterna och formulerade i sin bok Ett liv i gemenskap citatet Vi ska finna gud i det vi vet, inte i det vi inte vet.

Bonhoeffer använde religionen för att bekämpa ondskan. Mönstrar vi ut de svaga går gemenskapen förlorad är en annan del av innehållet i boken.

Jihad betyder heligt krig. Genast dyker måhända bilden av skäggiga militanta jihadister upp på näthinnan. Men en inte ovanlig muslimsk tolkning av begreppet innebär att det i själva verket är individens, den enskilde muslimens, kamp mot tillvarons alla dåligheter och frestelser som avses.

Kanske passar Anonyma Alkoholisters bön som jämförelse i synen på vad det gudomliga kan innebära i sammanhanget:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Vad gott tjänar oss religion, invänder kanske någon. Nå, den frågan är allt för stor och komplicerad för en blogg (ens av denna magnitud – av de sju dödssynderna är det nog högmod, och någon enstaka gång frosseri, jag oftast gör mig skyldig till är jag rädd. Jag skämtade förvisso – men ändå).

Vad händer efter döden? Hur stort är universum? Vad innebär det att inte existera?

Den mänskliga hjärnan kan nog inte, rent filosofiskt, greppa begreppet ingenting. Därför finns religion, kanske. För att överbrygga de svarta hål vetenskapen på ett tillfredsställande sätt ännu inte hunnit förklara.

God of black gaps.

Annars kan ju ett alternativ, eller komplement, till religion och vetenskap vara demokrati. Demokrati bygger på vårt deltagande. Kanske är det så att vårt engagemang där sådant saknas gör oss gudomliga. Eller som Walt Whitman uttrycker det:

To be indeed a God!

För att konkretisera: det har väl inte undgått någon att värnplikten ska återinföras. Debatten har böljat fram och åter. En del röster har höjts till förmån för att bredda den värnpliktiges uppgifter.

Det tycker jag är en god idé. Det finns så mycket begåvade människor, och även andra, vars erfarenheter borde komma till ättre nytta. Så jag säger att istället för att tycka till på Facebook eller på andra ställen – låt alla tjänstgöra ett år som lokalpolitiker.

Någon gång under sitt liv förväntas varje medborgare göra en insats för demokratin, helt enkelt.

Fast det går ju inte. Vi kan inte tvinga fram engagemang.

Alltså säger jag så här: istället för att sitta vid datorn och prata rakt ut i luften uppmanas du att ta plats i en politisk nämnd, gå på partimöten, spendera en mandatperiod i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige.

Kort sagt – gör något. Det inte bara den sannskyldige demokratens moraliska skyldighet – det är och så en annan definition av det mänskliga. Det är engagemanget om gör oss mänskliga och det är det mänskliga som gör oss gudomliga.

Avslutningen på denna pseudofilosofi blir en hemmasnickrad parafrasering av AA:s bön:

Människa, acceptera att du kan förändra, se din kraft att vilja det och inse att du ständigt bör försöka. 


 

Relaterade blogginlägg

Fermis paradox

Värnplikten

 


 

Källor:

Dietrich Bonhoeffer Ett liv i gemenskap

Jan Hjärpe – professor em i islamologi

Living on the edge

Jag tränar på gym. Jo, det är sant – jag gör faktiskt det. Min huvudsakliga anledning är att få ordning på min krumryggade uppenbarelse, samt för att jag ser hur mycket gott denna träningsform gjort för min gamle far.

(Och alltså inte för att bygga en mid40-ties-krisis begynnande torso.)

Senaste besöket gick inte så bra. Den spänstige macho-Fredrik springer raskt in på gymmet, kastar sig nonchalant sig in i en maskin. Det är en maskin där man ska dra armarna i höjd med tinningen framåt från en position bakom huvudet.

Oturen var framme. Den spänstige matcho-Fredrik hade nämligen inte tillsett att maskinen var ordentligt gängad i spärranordningen med resultat att han, alltså jag, drar till ordentligt utan motstånd i vikterna med resultat att jag ger mig själv en rejäl snyting på varje kindben.

Sett ur den personens synvinkel som satt på maskinen bredvid måste det hela tett sig underligt. En (tillsynes) spänstig kille kommer lätt injoggande, slänger sig vant ner på en maskin och drar till med resultat att han ger sig sig själv en så rejäl smocka med maskinen att han reser sig och på vingliga ben lämnar gymmet igen.

Jag tror jag fick en lättare hjärnskakning. Men så gillar jag ju living on the edge.

Barnen sitter hålögda i soffan. Deras mor blänger fientligt på mig. Ibland kan det ju gå lite fort. Barnens mor tycker nämligen att jag vid det här laget borde fattat att man inte kan skämta med barn hursomhelst.

Det hela började när dotter 2 kom hem och upprört deklarerade att PAPPA! Min lärare säger att flygplats INTE heter Finlandia på finska och korvkiosk heter INTE kioskenkorva! 

Nu är det dålig stämning. Inte en av mina bästa dagar. Bättre lyckades jag kanske med frågan: Pappa, vad är ironi? 

Jo, ett exempel på ironi kan vara det här: Jag har hela mitt liv velat arbeta för Bert Karlsson.  

JAHA! Det är alltså när man säger att man vill göra något som man egentligen inte vill alls? 

Exakt. Så är det. Ulrika Barnö säger att jag kommer undan med saker bara för att det är jag som säger det. Jag är osäker på om det är en komplimang. Förr eller senare ramlar man måhända bredbent ner över kniven.

Ja, jag vet inte vad jag är för människa, egentligen. Kanske ett återkommande tema här på bloggen. Samtidigt som det finns de som är övertygande om att jag är ondskan personifierad så finns det också sådana som gillar mig.

Vad de tycker på gymmet kan ju kvitta lika. Barnen och deras mor förlåter mig mina konstigheter (hoppas jag).

Avslutningsvis något om arbetet. Hur ska man lyckas bli en tillräckligt bra lärare? Det tycks ju omöjligt. Jag frågade om saken i en skoluppgift och fick överlag ganska liknande svar och jag väljer att här återge ett (som är lite bearbetat för att bevara anonymiteten) representativt:

Så här tycker elever idag att en bra lärare ska vara:

Jag tycker att en riktigt bra lärare är passionerad och duktig på det den lär ut. En lärare som vill skapa samma intresse hos sina elever och inte bara går till jobbet för lönen. Som elev är det mycket lättare att lära sig om läraren är dessa saker. Något annat jag tycker är viktigt är att läraren är planerad. En lärare som bara dyker upp och babblar är ofta inte så effektiv i sitt lärande, entusiastisk eller inte. Det är också viktigt att kunna känna sig säker med sin lärare. Säker på att man har något att säga till om och säker på att läraren gör det som är bäst för eleven. Läraren uppmuntrar eleverna till att inte bara blint följa läroböckerna utan att reflektera och ifrågasätta dem. Hen låter dem lära sig på olika sätt istället för att alltid sitta i klassrummet. Jag skulle också säga att en bra sak läraren gör är att tro på sina elever. Hen tror på att de kan övervinna sina rädslor eller göra det de brinner för. Läraren uppmuntrar dem till att gå sin egen väg och finna skönheten i livet.

Ja, men då så. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Min högt uppskattade kollega Fredrik Nilsson gillar också living on the edge som koncept.

Därför trycker han in senast serverade kopp när det är hans tur vid kaffemaskinen. Då får han i sin kopp vad föregångaren druckit och det kan ju vara vad som helst. Den här gången blev det mocka.

Blä. Det finns vissa saker man inte chansar med – kaffe är en sådan sak.

Igår hade jag smort in händerna med lotion så nogsamt att jag slant i greppet och tappade därför mobiltelefonen varpå glaset sprack. Nu var goda råd dyra. Skulle jag bokstavligen leva on the edge eller lämna in den?

Det blev det senare vilket kostade mig en vacker slant. Slinta, slant flinta, som det heter. Som straff får jag inga ostbågar i kväll =(

Trevlig helg!

En skägglös dundergud

Lagom till 100-årsminnet av Karl XII:s död skrev Esaias Tegnér sin kända dikt Kung Karl den unga hjälte, han stod i rök och damm…den kom också att tonsättas några årtionden senare och sjungs, hör och häpna, än i dag.

Vurmen för hjältekonungen, eller tokdåren om man nu föredrar det, tycks hur som helst svalnat på senare år. Min favoritfras i dikten/sången, som alltid får mig att brista ut i gapskratt, lyder annars Lugn stod han mot Europa – en skägglös dundergud. 

Vi har väl alla våra attiraljer eller attribut. Mitt skägg är min akilleshäl. Utan det går det som för Simson. Jag har burit det sedan tidigt 1990-tal och de få gånger de åkt av vankas alltid missnöje i hemmet.

Min fru säger förövrigt att jag saknar respekt för pengar. Som nyss när jag kom hem med en alldeles för dyr champagne. Jo, man skulle kunna tänka sig att det är säsong för dylik dryck så här års – men det är faktiskt inte skälet till att jag köpte den.

Jag bara gjorde det. Så hon har nog rätt, min fru.

Personen framför mig i kön fick visa leg. När det var min tur utbrast personalen – det var min favorit-systemperson – men det behöver inte du Fredrik! Jag replikerade muttrande att det utan tvivel måste bero på skägget.

Personal-personen höll med och berättade vidare upplysningsvis att så fort man fått silverstänk i skägget är man på andra sidan leg-gränsen. Om det vore sant skulle jag inte behövt visa leg sedan 13-årsåldern fortsatte jag lite småsårad munhuggandet vilket vid det här laget började dra till sig viss uppmärksamhet. Det tyckte han före mig, han som fick visa sitt leg, var roligt.

Annars är den bästa beställning jag gjort på Systemet när jag skulle köpa en massa skumpa till en fest. Jag köpte 20 flaskor av bästa märke – och ställde dit en Falcon Export.

Ja, frugan lär ju ha sitt å – svarade jag den frågande blicken. Nu var inte det riktigt sant men sedan dess verkar den där system-personen gilla mig.

Sedan skulle jag klippa mig. Frisören, trots min försäkran om att det inte på något sätt var nödvändigt, ägnade mitt skägg övernitisk hänsyn och vård. Stylism, klet, smet, sax, trimmer och rakblad. Plock och pet.

Det tog 10 minuter att klippa sig och en timme att fixa skägget. Jeez.

Det blev lite dyrare – men nu känner jag iallafall skäggvårdens inneboende väsen. Något jag klarar mig utan framgent. Jag längtar förövrigt till den dag mitt skägg är helvitt. Jag vet inte varför – jag bara gör det.

Den skägglöse dunderguden hade en häst som hette Brandklipparen. Inte minst efter kungens död blev hästen mytomspunnen. Den har fått en minnessten rest över sig någonstans i Västmanland.

Men det är inget mot Alexanders häst: Bukefalos. Världserövraren var så förtjust i den att han lät döpa en hel stad, Bukefalia, efter hästen. Bukefalia låg i dagens Pakistan men har aldrig lokaliserats av den moderna arkeologin.

Vare sig Karl XII eller Alexander hade skägg. Huruvida de var hästallergiker eller åt hästkorv håller jag för osannolikt. Lik är de allihop. Eller kanske stoff.

Situationer, tider och kulturer har olika traditioner. I vår tid kan en excentrisk miljonär sätta på sig jumpadojor i olika färg och komma undan med det medan den som bär tofflor utomhus knappast kan vara vid sina sinnens fulla bruk.

Det finns vissa saker man bara inte gör – som att halsa Blossa årgångsglögg direkt ur flaskan på en parkbänk i juni år 2017 eller retas med envåldshärskares hästar respektive skägglösa hakor.

Fel haka bläddra, hade fungerat bättre på Karl X Gustaf eller han med världens bästa namn: Adolf Fredrik. I dokumentationen om konung Adolf Fredriks död står att läsa: Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg (semlor), surkol, rovor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin. 

Gott slut, säger man ju. Sällan har det stämt bättre in. Greve Gabriel Oxenstierna verkar iallafall varit en man med humor i det han noterade att det är ej att omkomma på det mest mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd. 

Änte könsti, tänker jag samtidigt som jag blänger på den dyra skumpan och stryker med handen över mitt ännu så länge melerade skägg.

Superanvändare/bild 24

När jag känner mig lite oinspirerad eller inte är helt välplanerad (jo, det händer – även solen har fläckar) gäller det att låta fantasin flöda. Då kan jag exempelvis ikläda mig en lagerkrans, enligt bild nedan, sätta mig bakom katetern, förlåt, katedern (hej, gubbhumor!) och invänta tystnad, varefter jag ger eleverna följande uppgift:

Koppla ihop mig med ishockey, Shakespeare, och Refaat El-Sayed.

Någon utanför skolans värld som kan knäcka den nöten?

Uppgiften går ut på att illustrera poängen med association. För att kunna åstadkomma ett bra svar måste eleven dels känna till att den gode Refaat blev årets svensk 1985 men också att hela hans framgång som företagsledare föll ihop när det visade sig att doktorshatten var falsk.

Lagerträdets väldoftande blad har prisats i årtusenden som något mer än bara en krydda. Dess namn, nobilis = förnäm eller ädel, antyder något om det.

Redan under antiken gavs det ut lärdoms- och segerkransar av lager vilket än idag används vid högtidliga ceremonier. Årligen får nya doktorer vid svenska universitet en hatt och/eller lagerkrans vid promotionen. Jag har inte disputerat och prålar således framför eleverna iförd lånta fjädrar.

Precis som Refaat, alltså. Vad händer med mitt förtroende?

Annars tänkte jag med mitt exempel på Puck i Shakespeares En midsommarnatts dröm som emellanåt illustreras iklädd (inte endast detta, nej där gick måhända gränsen även för Shakespeare) lagerkrans.

Och en puck har man i hockey, ju. Eller kanske inte Djurgården så mycket när de möter Leksand…

Jag är medveten om att det vilar en obehaglig air av göteborgsvits över hela grejen – men ändå. Nöden har ingen lag.

 

 

En annan uppgift innebär är att problematisera begreppet gräns. Hur många gränser passerade exempelvis Columbus? Måhända en mental. Definitivt en naturlig i form av en ocean men kanske inte så många nationalstaters gränser – iallafall inte efter att han lämnat Barcelona och stävat västerut.

Vad tyckte indianerna om att ett sydamerikanskt land döptes efter sjöfararen? Antagligen inte så mycket eftersom beslutet bokstavligt talat togs över deras huvuden.

Men att kalla ursprungsbefolkningarna i i Syd- Latin- och Nordamerika för ”indianer”, det måste ju handla om tusentals grupperingar, ja, det har eleverna inga problem med att problematisera.

För att återgå till Göteborgsvitsen: Frölunda Indians – vad är problemet?

Vad annars nytt? Tja, vi har i kommunen fått en Superanvändare i Medvind. Det låter som en modern kommunal Columbus, gör det inte? På riktigt. Drygt att konkurrera på lika villkor med en sådan, tänker jag i det jag stretar på i snålblåsten.

Hur det var med hygienen ombord på båtarna som tillbringade månader och år på böljan den blå kan man ju möjligen spekulera i.

Någonstans har jag läst att kineserna var så störda av européernas dåliga hygien att de lät bygga en hel ö för dem att vara på. Dit skickade man en delegation från fastlandet att göra upp affärerna.

Sorry – du drog kortaste stickan – åk ut till lortgrisarna nu. Men glöm inte rökelsen!

Men jag gillar när folkhumorn slår till. Som nyligen när jag skulle handla bomullsrondeller på ICA. Hyllan ligger i direkt anslutning till avdelningen för intimhygien. Där uppstod något av en scen när en man stötte till en dam, av misstag får man förmoda, och skulle i sin ursäkt skämta till det lite.

Ja, här var det inte så intimt sa mannen glatt. Damen synade honom uppifrån och ner och replikerade: Nej, och inte så hygient heller. 

Dam VS man 1-0.

Sen gick jag till kryddhyllan och köpte fel sorts krydda av märket Santa Maria varvid denna bloggpost får anses ihopvävd enär Columbus hela sitt liv var övertygad om att på sina resor nått den indiska östkusten samt att Santa Maria var namnet på hans båt.

Kryddor är ju det vi söker. Som metafor eller högst påtagligt. Och om det kan man tycka olika. Ialla fulla fall, för att citera den utmärkte cigarr-Bengtsson (så har vi fått med tobaken också vilken väl härstammar från Nya Världen) som jag tillbringade några timmar med i helgen, närmare en lagerkrans än Lagercrantz respektive en tappad lagerbladspåse i köttfärssåsen lär jag aldrig komma.

Lika gott det, kanske.

(Nu måste jag verkligen skärpa mig).

Källor:

Nu tar jag, för omväxlings skull, en genomsnittlig elevs källförteckning:

Egna kunskaper

Internet

Mimers brunn

Flashback

Wikipedia

Bild 20: EvaåLH

Bild 20 föreställer undertecknad i egenskap av toastmaster, en syssla jag delade med toastmadame Sara Sigfrid, på LH:s och Evas bröllop i By år…2003.

Sara och jag lyckades med konststycket att för evigt förknippa Thomas Ledin med detta brudpar då vi som lustig gimmick (en sån som i regel används på bröllop för att bortjaga den ofrånkomliga stelheten som finns i början på alla partyn där alla människor inte känner varann) för att äska tystnad använde en CD med Ledin som vi, varje gång det var dags, drog upp på högsta volym.

Det funkade.

På festen kvällen innan – till för oss bland gästerna som var hyfsat långväga och ännu unga – kände Malin och jag inte alla. Några gäster från Jämtland fick snart upp ögonen för min fru eftersom hon också är därifrån.

De gjorde stor sak av att hon är från Alsen. Tjej, kvinna, heter stocha på jämtska. Tjej från Alsen uttalas följaktligen aschenstocha. 

Det är, när man förstår sammanhanget, kanske inte så svårt att räkna ut vad de drack och varför de tyckte det var så fantastiskt att just Malin var där. Och eftersom jag var gift med henne var jag tydligen okej jag med.

Det blev en sen kväll enligt principen when in Rome…

 

 

Brudgummens far är känd från TV (detta blir väsentligt längre fram).

I somras gifte sig ytterligare en ur samma kompisgäng och jag höll ett tal då med. Förr var jag måhända mer nervös inför dylika tillställningar och hade alltid manus varför det gamla talet, det till LH och Eva, finns bevarat men inte det till Marcus och Anna från i somras.

Man kanske borde återgå till manus av arkivmässiga skäl enär det talade ordet till sin karaktär är allt för flyktigt. Temat för båda dessa bröllopstal är en C-uppsats i religionshistoria.

Vackra brudpar!

När jag härom kvällen satt hemma och kollade på TV började en välkänd stämma säga intressanta saker varför jag istället kom att tänka på det här bröllopet som snart skulle infalla.

”Duuu Malin” sa jag (Malin är alltså min fru). Malin, som inte alls hade lust att störas mitt i ännu en ändlös monolog av Lars Adaktusson (som alltså var den kända rösten), svarade inte.

Jag framhärdade: Jo, jag undrar om får man hålla tal först på bröllop? För att få det överstökat, liksom. Jovisst, svarade hon, förutsatt man är präst, kommunstyrelsens ordförande, sjökapten eller brudens far. Vilketdera är du – det kunde ju om inte annat med hänsyn tagen till din och min fortsatta relation vara intressant att veta.

Ingen hjälp där alltså. Hon kunde ju lika gärna citerat Tyko Jonsson i julnatten. Hon  fortsatte: Men du kan ju dra den där menlösa och påhittade historien om att det i själva verket är din förtjänst att brudparet överhuvudtaget är ett brudpar, det vore ju typiskt dig.

Jag tackade för tipset och drog mig tillbaka in på drängkammaren. Hur var det nu det hela hade börjat…?

Faktum är att man än i dag talar om en av de mest begåvade trojkor som någonsin satt sin fot på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vi var institutionens svar på Ville,Valle och Viktor, Helan och Halvan (och tersen) med flera.

Det vore emellertid fel i sak att påstå att LH uppnådde samma akademiska briljans som undertecknad och Marcus Löfgren (som också sitter här ikväll). Vi två, jag och Marcus alltså, publicerade storverk som ”Siouxindianernas religiösa liv i standing Rock-reservatet”. En klassiker i genren.

LH fick ibland hänga på oss stora, starka (teologie) studenter och tillsammans fick vi ihop rätt hyggliga alster i stil med ”Karl Marx och Sigmund Freuds religionssyn – en jämförelse” samt ”Ruth – en (gammal) kvinna i (gamla) testamentet”. Den senare var en framgångsrik icebreaker bland de kvinnliga kursarna.

Så här långt kommen i tal brukar brudpar i allmänhet skruva obehagligt på sig när en kompis (kompis och kompis förresten – typ nån typ som fått för sig att säga något…) som står och håller tal kommer precis hit där brudens och/eller brudgummens eventuella framfart i kärlekslivet före D-dagen ska avhandlas.

Men det blir inte mer känsligt än så här eftersom alla på teologiska institutionen, inklusive LH, betraktar sex före äktenskapet som något man inte behöver interpretera alls.

Kulturkrockarna i teolog-trojkan var omfattande. Jag minns särskilt när Marcus hade klippt en fiskmås med grillen i sin gamla gula Volvo 242:a som han pressat upp till  den otroliga hastigheten av 60 kilometer i timmen och nu just skulle göra processen kort med det arma kräket.

Då skrider en hulkade LH till kräkets försvar så som han så ofta plägar, och utropar: FÖRSIKTIGT! DEN KAN HA BRUTIT VINGEN!

Scenen på Norska Hydro i Uppsala är episk. Två killar spänner ögonen i varandra: en i boots, rutskjorta och cowboyhatt och en med rakad skalle, svarta strama kläder och Gandhi-brillor. En syn för gudar.

Vardag var annars att när jag och Marcus äntligen hjälpt LH att bostavera sig igenom gamla testamentet och han på 7:e dagen klarat tentan så var det dags för tentafest i bastun. Sedan rullade vi i allmänhet (cowboy)-hatt på V- dala.

Allt oftare fick jag med mig dessa bibliska hillbillys på V-dala. Killen är ju underbar – tänkte jag, dock inte, även om han var såväl under som överbar där, i bastun – honom måste jag locka till V-dala. Hur skulle nu det gå till?

Ja, det var ju inte särskilt svårt egentligen. Jag gav honom en vettig syssla i biblioteket, bad Eva att ställa sig i entrén och klippa med ögonlocken och se så där lagom äppelkindad ut som bara hon kan så var saken, så att säga, biff.

Kära brudpar – det återstår nu bara att summera upp läget – vad är det jag vill ha sagt egentligen?

  1. Lars Adaktusson håller långa monologer.
  2. Jag och Sara är toastmasters/madammer här i kväll
  3. Markus har bokstavligt talat fått en fiskmås i grillen
  4. Fiskmåsar har i regel samma färg som brudars klänningar men kvällens brud är till skillnad från måsen i Marcus grill (UNDVIK ONÖDIGA ASSOCIATIONER) vacker då som nu som alltid
  5. Man kan ta killen ur Norrlands nation men aldrig Norrland ur killen

Jag, Malin, Tomas och Sara önskar er allt som ryms i Tomas lyrik i ert fortsatta liv. 

Det var en kul helg. Ja, det var det banne mig. Och det var riktigt roligt att i somras träffa Marcus igen – och hans fru Anna. Det är egentligen alltid roligt att träffa lyckliga människor.

Och angående bilden: nog sitter de många åren av 1990-talets välmåga kvar? Och förutom lite slätare hy har det väl inte hänt så mycket? Visst är jag mig lik i övrigt?

Snälla…?

Min fru säger iallafall att jag är stiligare nu än då. 😍

 

tm-hos-lh-och-eva

Måhända lite plufsigare 2003. Och mer laxrosa?