hemmakväll vs bortakväll

Om lördagen, när det allt som oftast vankas lördagsgodis, går Vildvittrorna all in. Jag försöker hålla tillbaka hysterin genom att åtminstone kräva ett besök på biblioteket först. Sedan är vi där. På Hemmakväll. Max 10 sorter var.

Medan vansinnet pågår konverserar jag artigt (nåja) butiksbiträdet. Hen ser frågande ut när jag frågar efter peps och kolabönor.

 

 

200 sorter godis – men inga peps eller kolabönor. Detta oomkullrunkeliga faktum (jag letar alltid efter en möjlighet att använda ordet oomkullrunkelig) får mig att ifrågasätta min syn på den fria marknaden, berättar jag.

OCH NI KALLAR ER GODISAFFÄR! säger jag däremot inte. Men jag tänker det.

Jag vill inte gå så långt att jag inför biträdet kallar etablissemanget amatörmässigt, nej, det vore fel med tanke på hur många halvmeterskunder de faktiskt har. Jag bara inser att vi lever i olika världar, biträdet och jag.

Och jag har lärt mig (den hårda vägen) att sedan man passerat 30 kan man inte uttala alla sina tankar högt. Så jag börjar istället skämta, som vanligt.

”Finns det möjligen något extra ordinarie butiksbiträde att fråga om kolabönor och peps?”

”Vad kallas SD:s kvinnoförbund? Bruna Bönor.

”Jo, jag skulle vilja hyra en film”. #AppleTV

”Om ni skulle utöka verksamheten kunde ni kalla den Bortakväll och specialisera er på profilprylar.

HAHAHAHAHAHA….ha”.


 

Jag vet inte men det är något med konsumtionssamhället som triggar mig. Jag går liksom igång på hela vansinnet – möjligen för att på något vis försöka dölja att jag själv i allra högsta grad deltar i det.

Så som vid den återkommande psykologiska kampen mellan mig och personalen i kassan om att gissa antalet kassar jag behöver givet mängden varor på rullbandet.

Ska jag måhända få den sista gratis om personalen uppskattat behovet dåligt? Givetvis inte – plast är dåliga saker. Jag har nu köpt några beständiga för att minska plastkonsumtionen.

Och för att lägga band (!) på mig själv.

När jag kommer ut ur butiken bärandes på mina överfulla beständiga kassar möter jag den ofta närmast apatiske tiggaren med sin obligatoriska mugg. Det är då samvetet slår till. Om man nu har något.

Jag är ju positiv till invandring, för det ger ett samhälle impulser, och gräver därför pliktskyldigast i fickan efter mynt jag redan vet inte finns där. När jag sen inte *kan* ge något säger jag istället ”hej!” i det jag intalar mig att denna min bekräftelse av personens blotta existens skulle göra någon som helst skillnad.

Förutom för mitt eget samvete, då. Länge hör jag efteråt ekot av en Vittras röst: ”ska vi inte ge henne något pappa – vi som har det så bra”. Ett eko som inte dämpas av att jag höjer volymen på den hyfsat moderna HIFI-utrustningen i min nya, fina bil.

Det är jobbigt med samveten. Att ständigt slitas mellan känslan över nöjdheten över att ha det bra samtidigt som jag vet att många har det svårt. För hur det än är så anser jag att omständigheterna egentligen kvittar – det är alltid en människas handlingar som talar om vad för sorts människa verbörande är.

Jag ser mig i spegeln. Det får vara nog nu. För, Adolphson, det räcker inte att bara skriva och prata. Eller att gå på lysrörsmöten. Man måste ge av sig själv och sin tid också. Engagera sig i verkligheten.

Så det börjar nu – vi ses kanske därute.

Here we go!

nationella prov

Nu börjar den igen, Nationella Prov-säsongen. Jag har länge sagt att den dag det blir aktuellt i mina ämnen säger jag upp mig. Tro det? Finns det inte bättre anledningar att säga upp sig? Kanske inte.

Här är i alla händelser mitt drömvisa dramatiserande möte med nationella proven (NP) där dessa plötsligt blivit ett subjekt.

Jag: Vem är du?

NP: Jag är de nationella proven.

Jag (ängslig): Kommer du för att hämta mig?!

NP: Jag har redan länge gått vid din sida. 

Jag: Det vet jag. 

NP: Är du beredd? 

Jag: Min kropp är rädd. Inte jag själv. (NP närmar sig hotfullt) Vänta ett ögonblick!

NP: Så säger ni alla. Men jag ger inga uppskov. 

Jag: Du spelar ju på Lotto eller hur?

NP: Hur vet du det?

Jag: Äh, det vet ju alla. 

NP: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig Lottospelare. 

Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag. 

NP: Varför vill du spela Lotto med mig?

Jag: Det är min sak. 

NP: Det har du rätt i. 

Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Vinner jag friger du mig. Kolla – du fick siffran 0!

NP: Det passar ju bäst så, inte sant?

I will never surrender. 

Mitt förslag om jag plötsligen skulle bli insatt som extravakt i provet engelsk hörförståelse är att göra en pantomimteater på ”To kill a mockingbird”. Det vore ju rätt så kul. Tänka sig magister Adophson göra gäster med gester framför en stor sal med hundratals ungdomar.

JAG DRÖMDE OM EN JÄTTESAL…

 


 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag är dryg. Jättejobbig. Mr Babbel, som barnens mor emellanåt kallar mig.

Det jag seriöst funderar över är det här:

Har vi verkligen belägg för att en sådan gigantisk arbetsbörda som alla de nationella proven sammantaget innebär verkligen levererar det resultat som är avsikten med dem?

Varför finns de? För att säkerställa kunskapsnivån över hela riket? För att säkerställa likvärdigt underlag vid betygssättning? Jag är inte helt säker på svaren och vill heller inte ta reda på dessa eftersom det inte är viktigt för mig.

Så jag får väl skylla mig själv.

Inget är som väntans tider.

Nationella prov-tider.

Den administrativa personalen undanber sig att organisera det hela, lärare vill inte ha med det att göra (helst inte om det inte berör ens ämne), rättingsbördan är stor och svårlöst, andra kurser (bland annat mina) drabbas och sist men inte minst stressar de sönder eleverna.

I mina ämnen förekommer alltså inte nationella prov. Men jag berörs ändå. Hur? De snor tid av mina viktiga ämnen! Generellt verkar det som om kollegorna i matematik/fysik är mer positiva än kollegorna på språksidan.

Det är som sagt så mycket administration, stress och press på såväl elever som kollegor i samband med detta så jag undrar om resultatet verkligen står i proportion till insatsen. Det är väl egentligen allt jag säger.

Men nu är vi ålagda att genomföra dessa så det är inte mer med det. Samtidigt funderas det över varför så många lärare lämnar yrket. 38 000 enligt en rapport från Lärarförbundet. 

Någon som vill gissa på ett svarsalternativ?

God of the gaps…

…är en term tänkt att förklara luckor i vetenskapen med religiösa alternativ. Det vi inte vet är alltså lika med Gud. Ur ett filosofiskt perspektiv kan man kanske se benämningen som ett försök till svar på teodicéproblemet.

Utifrån sett är det lätt att tycka att förklaringen är att göra det lite väl lätt för sig – och den har inte stått oemotsagd.

Dietrich Bonhoeffer, exempelvis, var tysk präst och motståndare till nazismen under andra världskriget. Han dödades av nazisterna och formulerade i sin bok Ett liv i gemenskap citatet Vi ska finna gud i det vi vet, inte i det vi inte vet.

Bonhoeffer använde religionen för att bekämpa ondskan. Mönstrar vi ut de svaga går gemenskapen förlorad är en annan del av innehållet i boken.

Jihad betyder heligt krig. Genast dyker måhända bilden av skäggiga militanta jihadister upp på näthinnan. Men en inte ovanlig muslimsk tolkning av begreppet innebär att det i själva verket är individens, den enskilde muslimens, kamp mot tillvarons alla dåligheter och frestelser som avses.

Kanske passar Anonyma Alkoholisters bön som jämförelse i synen på vad det gudomliga kan innebära i sammanhanget:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Vad gott tjänar oss religion, invänder kanske någon. Nå, den frågan är allt för stor och komplicerad för en blogg (ens av denna magnitud – av de sju dödssynderna är det nog högmod, och någon enstaka gång frosseri, jag oftast gör mig skyldig till är jag rädd. Jag skämtade förvisso – men ändå).

Vad händer efter döden? Hur stort är universum? Vad innebär det att inte existera?

Den mänskliga hjärnan kan nog inte, rent filosofiskt, greppa begreppet ingenting. Därför finns religion, kanske. För att överbrygga de svarta hål vetenskapen på ett tillfredsställande sätt ännu inte hunnit förklara.

God of black gaps.

Annars kan ju ett alternativ, eller komplement, till religion och vetenskap vara demokrati. Demokrati bygger på vårt deltagande. Kanske är det så att vårt engagemang där sådant saknas gör oss gudomliga. Eller som Walt Whitman uttrycker det:

To be indeed a God!

För att konkretisera: det har väl inte undgått någon att värnplikten ska återinföras. Debatten har böljat fram och åter. En del röster har höjts till förmån för att bredda den värnpliktiges uppgifter.

Det tycker jag är en god idé. Det finns så mycket begåvade människor, och även andra, vars erfarenheter borde komma till ättre nytta. Så jag säger att istället för att tycka till på Facebook eller på andra ställen – låt alla tjänstgöra ett år som lokalpolitiker.

Någon gång under sitt liv förväntas varje medborgare göra en insats för demokratin, helt enkelt.

Fast det går ju inte. Vi kan inte tvinga fram engagemang.

Alltså säger jag så här: istället för att sitta vid datorn och prata rakt ut i luften uppmanas du att ta plats i en politisk nämnd, gå på partimöten, spendera en mandatperiod i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige.

Kort sagt – gör något. Det inte bara den sannskyldige demokratens moraliska skyldighet – det är och så en annan definition av det mänskliga. Det är engagemanget om gör oss mänskliga och det är det mänskliga som gör oss gudomliga.

Avslutningen på denna pseudofilosofi blir en hemmasnickrad parafrasering av AA:s bön:

Människa, acceptera att du kan förändra, se din kraft att vilja det och inse att du ständigt bör försöka. 


 

Relaterade blogginlägg

Fermis paradox

Värnplikten

 


 

Källor:

Dietrich Bonhoeffer Ett liv i gemenskap

Jan Hjärpe – professor em i islamologi

Living on the edge

Jag tränar på gym. Jo, det är sant – jag gör faktiskt det. Min huvudsakliga anledning är att få ordning på min krumryggade uppenbarelse, samt för att jag ser hur mycket gott denna träningsform gjort för min gamle far.

(Och alltså inte för att bygga en mid40-ties-krisis begynnande torso.)

Senaste besöket gick inte så bra. Den spänstige macho-Fredrik springer raskt in på gymmet, kastar sig nonchalant sig in i en maskin. Det är en maskin där man ska dra armarna i höjd med tinningen framåt från en position bakom huvudet.

Oturen var framme. Den spänstige matcho-Fredrik hade nämligen inte tillsett att maskinen var ordentligt gängad i spärranordningen med resultat att han, alltså jag, drar till ordentligt utan motstånd i vikterna med resultat att jag ger mig själv en rejäl snyting på varje kindben.

Sett ur den personens synvinkel som satt på maskinen bredvid måste det hela tett sig underligt. En (tillsynes) spänstig kille kommer lätt injoggande, slänger sig vant ner på en maskin och drar till med resultat att han ger sig sig själv en så rejäl smocka med maskinen att han reser sig och på vingliga ben lämnar gymmet igen.

Jag tror jag fick en lättare hjärnskakning. Men så gillar jag ju living on the edge.

Barnen sitter hålögda i soffan. Deras mor blänger fientligt på mig. Ibland kan det ju gå lite fort. Barnens mor tycker nämligen att jag vid det här laget borde fattat att man inte kan skämta med barn hursomhelst.

Det hela började när dotter 2 kom hem och upprört deklarerade att PAPPA! Min lärare säger att flygplats INTE heter Finlandia på finska och korvkiosk heter INTE kioskenkorva! 

Nu är det dålig stämning. Inte en av mina bästa dagar. Bättre lyckades jag kanske med frågan: Pappa, vad är ironi? 

Jo, ett exempel på ironi kan vara det här: Jag har hela mitt liv velat arbeta för Bert Karlsson.  

JAHA! Det är alltså när man säger att man vill göra något som man egentligen inte vill alls? 

Exakt. Så är det. Ulrika Barnö säger att jag kommer undan med saker bara för att det är jag som säger det. Jag är osäker på om det är en komplimang. Förr eller senare ramlar man måhända bredbent ner över kniven.

Ja, jag vet inte vad jag är för människa, egentligen. Kanske ett återkommande tema här på bloggen. Samtidigt som det finns de som är övertygande om att jag är ondskan personifierad så finns det också sådana som gillar mig.

Vad de tycker på gymmet kan ju kvitta lika. Barnen och deras mor förlåter mig mina konstigheter (hoppas jag).

Avslutningsvis något om arbetet. Hur ska man lyckas bli en tillräckligt bra lärare? Det tycks ju omöjligt. Jag frågade om saken i en skoluppgift och fick överlag ganska liknande svar och jag väljer att här återge ett (som är lite bearbetat för att bevara anonymiteten) representativt:

Så här tycker elever idag att en bra lärare ska vara:

Jag tycker att en riktigt bra lärare är passionerad och duktig på det den lär ut. En lärare som vill skapa samma intresse hos sina elever och inte bara går till jobbet för lönen. Som elev är det mycket lättare att lära sig om läraren är dessa saker. Något annat jag tycker är viktigt är att läraren är planerad. En lärare som bara dyker upp och babblar är ofta inte så effektiv i sitt lärande, entusiastisk eller inte. Det är också viktigt att kunna känna sig säker med sin lärare. Säker på att man har något att säga till om och säker på att läraren gör det som är bäst för eleven. Läraren uppmuntrar eleverna till att inte bara blint följa läroböckerna utan att reflektera och ifrågasätta dem. Hen låter dem lära sig på olika sätt istället för att alltid sitta i klassrummet. Jag skulle också säga att en bra sak läraren gör är att tro på sina elever. Hen tror på att de kan övervinna sina rädslor eller göra det de brinner för. Läraren uppmuntrar dem till att gå sin egen väg och finna skönheten i livet.

Ja, men då så. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Min högt uppskattade kollega Fredrik Nilsson gillar också living on the edge som koncept.

Därför trycker han in senast serverade kopp när det är hans tur vid kaffemaskinen. Då får han i sin kopp vad föregångaren druckit och det kan ju vara vad som helst. Den här gången blev det mocka.

Blä. Det finns vissa saker man inte chansar med – kaffe är en sådan sak.

Igår hade jag smort in händerna med lotion så nogsamt att jag slant i greppet och tappade därför mobiltelefonen varpå glaset sprack. Nu var goda råd dyra. Skulle jag bokstavligen leva on the edge eller lämna in den?

Det blev det senare vilket kostade mig en vacker slant. Slinta, slant flinta, som det heter. Som straff får jag inga ostbågar i kväll =(

Trevlig helg!

En skägglös dundergud

Lagom till 100-årsminnet av Karl XII:s död skrev Esaias Tegnér sin kända dikt Kung Karl den unga hjälte, han stod i rök och damm…den kom också att tonsättas några årtionden senare och sjungs, hör och häpna, än i dag.

Vurmen för hjältekonungen, eller tokdåren om man nu föredrar det, tycks hur som helst svalnat på senare år. Min favoritfras i dikten/sången, som alltid får mig att brista ut i gapskratt, lyder annars Lugn stod han mot Europa – en skägglös dundergud. 

Vi har väl alla våra attiraljer eller attribut. Mitt skägg är min akilleshäl. Utan det går det som för Simson. Jag har burit det sedan tidigt 1990-tal och de få gånger de åkt av vankas alltid missnöje i hemmet.

Min fru säger förövrigt att jag saknar respekt för pengar. Som nyss när jag kom hem med en alldeles för dyr champagne. Jo, man skulle kunna tänka sig att det är säsong för dylik dryck så här års – men det är faktiskt inte skälet till att jag köpte den.

Jag bara gjorde det. Så hon har nog rätt, min fru.

Personen framför mig i kön fick visa leg. När det var min tur utbrast personalen – det var min favorit-systemperson – men det behöver inte du Fredrik! Jag replikerade muttrande att det utan tvivel måste bero på skägget.

Personal-personen höll med och berättade vidare upplysningsvis att så fort man fått silverstänk i skägget är man på andra sidan leg-gränsen. Om det vore sant skulle jag inte behövt visa leg sedan 13-årsåldern fortsatte jag lite småsårad munhuggandet vilket vid det här laget började dra till sig viss uppmärksamhet. Det tyckte han före mig, han som fick visa sitt leg, var roligt.

Annars är den bästa beställning jag gjort på Systemet när jag skulle köpa en massa skumpa till en fest. Jag köpte 20 flaskor av bästa märke – och ställde dit en Falcon Export.

Ja, frugan lär ju ha sitt å – svarade jag den frågande blicken. Nu var inte det riktigt sant men sedan dess verkar den där system-personen gilla mig.

Sedan skulle jag klippa mig. Frisören, trots min försäkran om att det inte på något sätt var nödvändigt, ägnade mitt skägg övernitisk hänsyn och vård. Stylism, klet, smet, sax, trimmer och rakblad. Plock och pet.

Det tog 10 minuter att klippa sig och en timme att fixa skägget. Jeez.

Det blev lite dyrare – men nu känner jag iallafall skäggvårdens inneboende väsen. Något jag klarar mig utan framgent. Jag längtar förövrigt till den dag mitt skägg är helvitt. Jag vet inte varför – jag bara gör det.

Den skägglöse dunderguden hade en häst som hette Brandklipparen. Inte minst efter kungens död blev hästen mytomspunnen. Den har fått en minnessten rest över sig någonstans i Västmanland.

Men det är inget mot Alexanders häst: Bukefalos. Världserövraren var så förtjust i den att han lät döpa en hel stad, Bukefalia, efter hästen. Bukefalia låg i dagens Pakistan men har aldrig lokaliserats av den moderna arkeologin.

Vare sig Karl XII eller Alexander hade skägg. Huruvida de var hästallergiker eller åt hästkorv håller jag för osannolikt. Lik är de allihop. Eller kanske stoff.

Situationer, tider och kulturer har olika traditioner. I vår tid kan en excentrisk miljonär sätta på sig jumpadojor i olika färg och komma undan med det medan den som bär tofflor utomhus knappast kan vara vid sina sinnens fulla bruk.

Det finns vissa saker man bara inte gör – som att halsa Blossa årgångsglögg direkt ur flaskan på en parkbänk i juni år 2017 eller retas med envåldshärskares hästar respektive skägglösa hakor.

Fel haka bläddra, hade fungerat bättre på Karl X Gustaf eller han med världens bästa namn: Adolf Fredrik. I dokumentationen om konung Adolf Fredriks död står att läsa: Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg (semlor), surkol, rovor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin. 

Gott slut, säger man ju. Sällan har det stämt bättre in. Greve Gabriel Oxenstierna verkar iallafall varit en man med humor i det han noterade att det är ej att omkomma på det mest mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd. 

Änte könsti, tänker jag samtidigt som jag blänger på den dyra skumpan och stryker med handen över mitt ännu så länge melerade skägg.

Superanvändare/bild 24

När jag känner mig lite oinspirerad eller inte är helt välplanerad (jo, det händer – även solen har fläckar) gäller det att låta fantasin flöda. Då kan jag exempelvis ikläda mig en lagerkrans, enligt bild nedan, sätta mig bakom katetern, förlåt, katedern (hej, gubbhumor!) och invänta tystnad, varefter jag ger eleverna följande uppgift:

Koppla ihop mig med ishockey, Shakespeare, och Refaat El-Sayed.

Någon utanför skolans värld som kan knäcka den nöten?

Uppgiften går ut på att illustrera poängen med association. För att kunna åstadkomma ett bra svar måste eleven dels känna till att den gode Refaat blev årets svensk 1985 men också att hela hans framgång som företagsledare föll ihop när det visade sig att doktorshatten var falsk.

Lagerträdets väldoftande blad har prisats i årtusenden som något mer än bara en krydda. Dess namn, nobilis = förnäm eller ädel, antyder något om det.

Redan under antiken gavs det ut lärdoms- och segerkransar av lager vilket än idag används vid högtidliga ceremonier. Årligen får nya doktorer vid svenska universitet en hatt och/eller lagerkrans vid promotionen. Jag har inte disputerat och prålar således framför eleverna iförd lånta fjädrar.

Precis som Refaat, alltså. Vad händer med mitt förtroende?

Annars tänkte jag med mitt exempel på Puck i Shakespeares En midsommarnatts dröm som emellanåt illustreras iklädd (inte endast detta, nej där gick måhända gränsen även för Shakespeare) lagerkrans.

Och en puck har man i hockey, ju. Eller kanske inte Djurgården så mycket när de möter Leksand…

Jag är medveten om att det vilar en obehaglig air av göteborgsvits över hela grejen – men ändå. Nöden har ingen lag.

 

 

En annan uppgift innebär är att problematisera begreppet gräns. Hur många gränser passerade exempelvis Columbus? Måhända en mental. Definitivt en naturlig i form av en ocean men kanske inte så många nationalstaters gränser – iallafall inte efter att han lämnat Barcelona och stävat västerut.

Vad tyckte indianerna om att ett sydamerikanskt land döptes efter sjöfararen? Antagligen inte så mycket eftersom beslutet bokstavligt talat togs över deras huvuden.

Men att kalla ursprungsbefolkningarna i i Syd- Latin- och Nordamerika för ”indianer”, det måste ju handla om tusentals grupperingar, ja, det har eleverna inga problem med att problematisera.

För att återgå till Göteborgsvitsen: Frölunda Indians – vad är problemet?

Vad annars nytt? Tja, vi har i kommunen fått en Superanvändare i Medvind. Det låter som en modern kommunal Columbus, gör det inte? På riktigt. Drygt att konkurrera på lika villkor med en sådan, tänker jag i det jag stretar på i snålblåsten.

Hur det var med hygienen ombord på båtarna som tillbringade månader och år på böljan den blå kan man ju möjligen spekulera i.

Någonstans har jag läst att kineserna var så störda av européernas dåliga hygien att de lät bygga en hel ö för dem att vara på. Dit skickade man en delegation från fastlandet att göra upp affärerna.

Sorry – du drog kortaste stickan – åk ut till lortgrisarna nu. Men glöm inte rökelsen!

Men jag gillar när folkhumorn slår till. Som nyligen när jag skulle handla bomullsrondeller på ICA. Hyllan ligger i direkt anslutning till avdelningen för intimhygien. Där uppstod något av en scen när en man stötte till en dam, av misstag får man förmoda, och skulle i sin ursäkt skämta till det lite.

Ja, här var det inte så intimt sa mannen glatt. Damen synade honom uppifrån och ner och replikerade: Nej, och inte så hygient heller. 

Dam VS man 1-0.

Sen gick jag till kryddhyllan och köpte fel sorts krydda av märket Santa Maria varvid denna bloggpost får anses ihopvävd enär Columbus hela sitt liv var övertygad om att på sina resor nått den indiska östkusten samt att Santa Maria var namnet på hans båt.

Kryddor är ju det vi söker. Som metafor eller högst påtagligt. Och om det kan man tycka olika. Ialla fulla fall, för att citera den utmärkte cigarr-Bengtsson (så har vi fått med tobaken också vilken väl härstammar från Nya Världen) som jag tillbringade några timmar med i helgen, närmare en lagerkrans än Lagercrantz respektive en tappad lagerbladspåse i köttfärssåsen lär jag aldrig komma.

Lika gott det, kanske.

(Nu måste jag verkligen skärpa mig).

Källor:

Nu tar jag, för omväxlings skull, en genomsnittlig elevs källförteckning:

Egna kunskaper

Internet

Mimers brunn

Flashback

Wikipedia

Bild 20: EvaåLH

Bild 20 föreställer undertecknad i egenskap av toastmaster, en syssla jag delade med toastmadame Sara Sigfrid, på LH:s och Evas bröllop i By år…2003.

Sara och jag lyckades med konststycket att för evigt förknippa Thomas Ledin med detta brudpar då vi som lustig gimmick (en sån som i regel används på bröllop för att bortjaga den ofrånkomliga stelheten som finns i början på alla partyn där alla människor inte känner varann) för att äska tystnad använde en CD med Ledin som vi, varje gång det var dags, drog upp på högsta volym.

Det funkade.

På festen kvällen innan – till för oss bland gästerna som var hyfsat långväga och ännu unga – kände Malin och jag inte alla. Några gäster från Jämtland fick snart upp ögonen för min fru eftersom hon också är därifrån.

De gjorde stor sak av att hon är från Alsen. Tjej, kvinna, heter stocha på jämtska. Tjej från Alsen uttalas följaktligen aschenstocha. 

Det är, när man förstår sammanhanget, kanske inte så svårt att räkna ut vad de drack och varför de tyckte det var så fantastiskt att just Malin var där. Och eftersom jag var gift med henne var jag tydligen okej jag med.

Det blev en sen kväll enligt principen when in Rome…

 

 

Brudgummens far är känd från TV (detta blir väsentligt längre fram).

I somras gifte sig ytterligare en ur samma kompisgäng och jag höll ett tal då med. Förr var jag måhända mer nervös inför dylika tillställningar och hade alltid manus varför det gamla talet, det till LH och Eva, finns bevarat men inte det till Marcus och Anna från i somras.

Man kanske borde återgå till manus av arkivmässiga skäl enär det talade ordet till sin karaktär är allt för flyktigt. Temat för båda dessa bröllopstal är en C-uppsats i religionshistoria.

Vackra brudpar!

När jag härom kvällen satt hemma och kollade på TV började en välkänd stämma säga intressanta saker varför jag istället kom att tänka på det här bröllopet som snart skulle infalla.

”Duuu Malin” sa jag (Malin är alltså min fru). Malin, som inte alls hade lust att störas mitt i ännu en ändlös monolog av Lars Adaktusson (som alltså var den kända rösten), svarade inte.

Jag framhärdade: Jo, jag undrar om får man hålla tal först på bröllop? För att få det överstökat, liksom. Jovisst, svarade hon, förutsatt man är präst, kommunstyrelsens ordförande, sjökapten eller brudens far. Vilketdera är du – det kunde ju om inte annat med hänsyn tagen till din och min fortsatta relation vara intressant att veta.

Ingen hjälp där alltså. Hon kunde ju lika gärna citerat Tyko Jonsson i julnatten. Hon  fortsatte: Men du kan ju dra den där menlösa och påhittade historien om att det i själva verket är din förtjänst att brudparet överhuvudtaget är ett brudpar, det vore ju typiskt dig.

Jag tackade för tipset och drog mig tillbaka in på drängkammaren. Hur var det nu det hela hade börjat…?

Faktum är att man än i dag talar om en av de mest begåvade trojkor som någonsin satt sin fot på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vi var institutionens svar på Ville,Valle och Viktor, Helan och Halvan (och tersen) med flera.

Det vore emellertid fel i sak att påstå att LH uppnådde samma akademiska briljans som undertecknad och Marcus Löfgren (som också sitter här ikväll). Vi två, jag och Marcus alltså, publicerade storverk som ”Siouxindianernas religiösa liv i standing Rock-reservatet”. En klassiker i genren.

LH fick ibland hänga på oss stora, starka (teologie) studenter och tillsammans fick vi ihop rätt hyggliga alster i stil med ”Karl Marx och Sigmund Freuds religionssyn – en jämförelse” samt ”Ruth – en (gammal) kvinna i (gamla) testamentet”. Den senare var en framgångsrik icebreaker bland de kvinnliga kursarna.

Så här långt kommen i tal brukar brudpar i allmänhet skruva obehagligt på sig när en kompis (kompis och kompis förresten – typ nån typ som fått för sig att säga något…) som står och håller tal kommer precis hit där brudens och/eller brudgummens eventuella framfart i kärlekslivet före D-dagen ska avhandlas.

Men det blir inte mer känsligt än så här eftersom alla på teologiska institutionen, inklusive LH, betraktar sex före äktenskapet som något man inte behöver interpretera alls.

Kulturkrockarna i teolog-trojkan var omfattande. Jag minns särskilt när Marcus hade klippt en fiskmås med grillen i sin gamla gula Volvo 242:a som han pressat upp till  den otroliga hastigheten av 60 kilometer i timmen och nu just skulle göra processen kort med det arma kräket.

Då skrider en hulkade LH till kräkets försvar så som han så ofta plägar, och utropar: FÖRSIKTIGT! DEN KAN HA BRUTIT VINGEN!

Scenen på Norska Hydro i Uppsala är episk. Två killar spänner ögonen i varandra: en i boots, rutskjorta och cowboyhatt och en med rakad skalle, svarta strama kläder och Gandhi-brillor. En syn för gudar.

Vardag var annars att när jag och Marcus äntligen hjälpt LH att bostavera sig igenom gamla testamentet och han på 7:e dagen klarat tentan så var det dags för tentafest i bastun. Sedan rullade vi i allmänhet (cowboy)-hatt på V- dala.

Allt oftare fick jag med mig dessa bibliska hillbillys på V-dala. Killen är ju underbar – tänkte jag, dock inte, även om han var såväl under som överbar där, i bastun – honom måste jag locka till V-dala. Hur skulle nu det gå till?

Ja, det var ju inte särskilt svårt egentligen. Jag gav honom en vettig syssla i biblioteket, bad Eva att ställa sig i entrén och klippa med ögonlocken och se så där lagom äppelkindad ut som bara hon kan så var saken, så att säga, biff.

Kära brudpar – det återstår nu bara att summera upp läget – vad är det jag vill ha sagt egentligen?

  1. Lars Adaktusson håller långa monologer.
  2. Jag och Sara är toastmasters/madammer här i kväll
  3. Markus har bokstavligt talat fått en fiskmås i grillen
  4. Fiskmåsar har i regel samma färg som brudars klänningar men kvällens brud är till skillnad från måsen i Marcus grill (UNDVIK ONÖDIGA ASSOCIATIONER) vacker då som nu som alltid
  5. Man kan ta killen ur Norrlands nation men aldrig Norrland ur killen

Jag, Malin, Tomas och Sara önskar er allt som ryms i Tomas lyrik i ert fortsatta liv. 

Det var en kul helg. Ja, det var det banne mig. Och det var riktigt roligt att i somras träffa Marcus igen – och hans fru Anna. Det är egentligen alltid roligt att träffa lyckliga människor.

Och angående bilden: nog sitter de många åren av 1990-talets välmåga kvar? Och förutom lite slätare hy har det väl inte hänt så mycket? Visst är jag mig lik i övrigt?

Snälla…?

Min fru säger iallafall att jag är stiligare nu än då. 😍

 

tm-hos-lh-och-eva

Måhända lite plufsigare 2003. Och mer laxrosa?

Flynneffekten

Jag vet inte om jag blivit smartare efter denna vecka. Något har jag lärt mig iallafall. Människor, grupper, reagerar på saker. Man bör vara försiktig och tänka efter när man diskuterar offentligt.

Inget nytt under solen, Adolphson. Du gör vissa människor arga: så skärp dig. Vissa gillar dig – fortsätt ta hand om dessa. Det stora flertalet vet inte ens att du existerar: så memento mori, grabben.

Flynn-effekten, namngiven efter en statsvetare, säger att mänskligheten med tiden blir smartare, eller som vi historiker uttrycker saken: varje generation är ett steg längre ifrån aporna än den föregående.

Det här ju ingen nyhet för vilken ungdom som helst. Frågan är dock hur vi mäter intelligens. Det kanske är andra saker som intelligenstest, som IQ, mäter: exempelvis självbevarelsedrift. Själv brukar jag mäta intelligens i termer som humor och empati.

Här kan någon intresserad läsa en intressant, om än med några år på nacken, artikel om Flynn-effekten.

För en tid sedan frågade jag Vildvittrorna om de skulle hänga med ut och spela fotboll. De lyfte ett gemensamt ögonbryn och svarade Lägg av pappa, vi är kulturtjejer. Nåja, jag sa inte kicka boll iallafall.

Även om jag håller deras kulturella utbildning högt så måste de också hålla på med minst en sport. Det är viktigt, tycker jag, att lära sig verka i ett lag. Och idrott är bra: en sund själ i en sund kropp, helt enkelt.

Så nu är det flöjt, friidrott, kör, orientering, musikalutbildning och, högst eventuellt, saxofon för Di Sma Under Jårdi. Vi är ändå inte en familj som skriver saker eller har papperslappar på kylskåpsdörren, nota bene.

Jag bad mina ungdomar att använda den nya läroplattformen Google aps for education förkortat GAFE eller GÄJF. (Detta med uttal är den stora striden i kollegiet – jag skämtade till det lite och funderade över huruvida en av cheferna heter LAFE eller LÄJF. Det blev, om inte en otrevlig så, en lite förvirrad stämning).

Jag har sedan rätt länge använt Google i jobbet på eget bevåg och gläds åt att skolan äntligen också gör så – samt, om sanningen nu ändå ska fram –  åt att ligga lite i framkant. Jag är ju trots allt humanist.

Kollega Paulsrud är den som leder det hela på NV och har infört konsultationstid för villrådiga kollegor kallat morgongaffe och lunch med gaffe(l) och kniv. Han tillhör GAFE-falangen. Själv har jag inte tagit ställning – givet att det är en engelsk förkortning.

Jag sympatiserar med göteborgsandan i hela grejen.

Eleverna svarar när jag i de sociala medierna ber dem logga in i den nya plattformen med konstiga emojis vilka uttrycker starka känslor.

Hjärtan och tårar och sånt. Jag minns att barnens mor berättat om en lärare hon hade som slutade när hen inte länge kunde förstå ungdomarna. Alltså när deras humor sprungit förbi vederbörandes.

Har min tid kommit? Är  det dags att dra på sig dinosaurie-kostymen och checka ut?

Jag håller på att organisera kulturresan till Stockholm (NV-studenterna får göra en sån varje år och det faller ofta på min lott att organisera) och vi är lite för många för att få plats en buss. Jag föreslog minibuss men chefen ville inte hyra minibussar som lärare ska köra mitt i natten.

Det har ju chefen rätt i – ändå kunde jag inte låta bli att i vändande mail undra att om inte minibuss så kanske en buss med väldigt små och många chaufförer kunde passa?

Innan jag somnade i går funderade jag över hur det egentligen är när Carolina KlÜft (sorry – jag vet inte hur man får fram ett tyskt y på tangentbordet så jag får väl fråga nån…Üngre) lagar potatis. Är det alltid klyftpotatis som serveras?

Och hennes mobil – det måste väl ändå vara en smartphone?

Apropå mat. Personalvård kan vara mer än att tillsammans med kollegor på SPA sitta invirad i en stor morgonrock, lyssna på panflöjt och få sina tår knaprade på av en massa väldigt små fiskar.

Så mycket mer.

Nej, jag fixar inte sånt. Varför inte låta oss fortsätta käka gratis i elevmatsalen? Det har testats här på skolan med utmärkt resultat: lugn, harmoni,  mindre/(färre) svin(n), nöjd bespisningspersonal, lärare  och elever.

Vägen till hjärtat går genom magen.

I helgen ska jag äta en väldigt god ost, har jag bestämt mig för. Och kanske, vem vet, plocka svamp med kulturtjejerna. Om inte agrikultur utbryter vid frågan…

Nej, jag måste verkligen sluta nu. Sorry.

Lärargalen

Några har efterfrågat detaljer kring min resa till en gala där jag inte fick något pris. Jag tackar för visat intresse: så här gick det till när jag nästan nådde mina 15 minuter av berömmelse.

I våras fick jag ett mail av vilket framgick att jag var nominerad till priset Årets Lärare/Lärarskapspriset. Det var såklart uppskattat men jag hade knappast tid att tänka närmare på saken eftersom vårarna är jobbiga saker för oss som undervisar avgångsklasser.

Efter en tid kom ytterligare ett mail där jag ombads motivera varför just jag skulle få det där priset. Nu var goda råd dyra – jag som aldrig gillat att tala om varför jag är bra på saker (förövrigt antagligen en åkomma jag delar med rätt många i detta vårt karga, avlånga land där generationer präglats av Jantes kärleksfulla smekning).

Jag är rädd att jag inte svarare helt seriöst eller genomtänkt. Därför blev jag förvånad när man hörde av sig ännu en gång med inbjudan och lät förstå att man verkligen ville att jag skulle närvara.

Mina chefer tyckte också¨att jag skulle åka varför jag plötsligt befann mig på en regelrätt gala på Nalen i smoking (fars midnattsblå från 60-talet som matchade illa med mina svarta frackbyxor och väst men det syntes inte i den dämpade belysningen inbillade jag mig), lackskor och hela baletten.

Det var trerätters, underhållning av bland annat Martin Stenmark och flera inspirerande föredrag. Utbildningsministern var där (så nu har jag träffat två sådana och bett båda avgå), Carl-jan Granqvist och Erik Brandberg var där (oklart varför).

Det var sammantaget en mycket positiv upplevelse och jag sympatiserar med initiativet. Kul också att bli nominerad av mina elever, ja, det värmde. Tack kära ni!

Här kan intresserad ta del av bilder från kvällen och Lärargalans egna sammanfattning.

Många kollegor har uttryckt sig uppskattande men de flesta har inte kommenterat saken. Några har till och med uttryckt sig lite nedsättande: Det där är väl inget eller det går väl inte att dela ut pris i lärarskap, heller. Och antagligen har de helt rätt därvidlag men det är också väldigt mänskligt att glädjas åt uppskattning.

Så jag gläds.

Men frågan är relevant: vad är egentligen en bra lärare? En som gör som chefen säger, en som eleverna av olika skäl gillar eller en som sätter höga betyg? Jag tror att med bra resultat avses nog å ena sidan antal godkända elever, å den andra snittpoängen (höga betyg).

Vad annat finns att mäta? Resultat på längre sikt, så som PISA, blir svåra att tillskriva en enskild lärare. Men i någon mån är det ju ett hantverk det här med pedagogik. Man måste liksom vinna ett förtroende och sedan bygga upp det hela.

Exempel: en elev måste kunna böja substantiv och verb korrekt för att senare kunna förstå det som följer i grammatiken. Därför kan man inte börja med svårare saker som kommer senare innan grammatikens grundläggande elementa är inlärda.

Har eleven inte grunden blir det fåfängt att försöka med det som kommer sen. Genvägar funkar sällan.

En lärare som som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det – vilket är långt i från säkert i alla lägen – nöjer sig inte med att förklara enkla samband. Undervisning handlar som sagt om att bygga upp något från grunden. Det handlar om tid.

Läraren nöjer sig exempelvis inte, om hen är skicklig, med att tala om att det finns tre genus hos substantiven och några böjningar som är gemensamma för två av dem, eller möjligen för alla tre. För vad säger det?

Ett exempel med mitt eget ämne kanske passar bättre: När började egentligen andra världskriget? 1889, 1914, 1919, 1933 eller 1941?

Om man inte kan tänka sig ett världskrig utan Hitlers födelse, det första krigets utbrott, Versaillesfredens fastställande eller nazistpartiets födelse, Hitlers maktövertagande och störtande av demokratin, eller att världskriget faktiskt inte blev ett världskrig innan USA var med i det, så kan man problematisera frågan.

Det där är inget elever kan från början utan det hänger ihop med förmågor som byggs upp över tid.

Största delen av all tid står skolor tomma. Kan man använda byggnaderna mer effektivt för sitt syfte? Nå, det är en helt annan historia.

Relaterade blogginlägg:

Tårta

Lärare

Darwin award 2.0

Nu börjar de sociala medierna svämma över av lyckliga människor som klarat att genomföra Vasaloppets öppet spår. På söndag finns det sannolikt ett par människor i mitt flöde som stolt kommer att posera invid målet i Mora.

Alla dessa är naturligtvis jätteduktiga och värda all respekt för sin insats.

Sedan jag själv för ett par år sedan började träna mycket mer än jag dittills gjort har jag med jämna mellanrum fått frågan huruvida inte också jag borde ställa upp i någon tävling. Vasaloppet, Cyckelvasan, Lidingöloppet eller andra tillfälliga lopp över någon bro eller genom någon tunnel.

Men det kommer aldrig att ske. Det vet jag nu. För mig blir det ingen svensk klassiker, inget Vasalopp eller Vansbrosimining. Varför kanske någon undrar – jag som i många fall är en utpräglad tävlingsmänniska.

Jo, för det första tycker jag inte om att att anmäla mig till saker som ligger många månader fram i tiden eftersom jag inte kan överblicka mitt liv så långt fram. Vem vet vad jag har lust att göra den dag tävlingen går av sin stapel?

Jag behöver heller inte tävlingsformen som motivation för att träna. Den känsla motion medför räcker gott.

Vidare gillar jag inte folkmassor. Att betala pengar för att trängas med tusentals andra som rapar, fiser och i värsta fall orenar såväl här, där, som på sig själva och i värsta fall andra. Nej, fy.

När någon sprungit genom den aktuella tunneln eller över bron är hen som sagt att gratulera till sin genomförda prestation. Inte tu tal om det. Problemet för mig är att jag när som helst kan springa samma distans i en skog. Mol alena.

Istället för att stampa asfalt tillsammans med tusentals människor, istället för att utså deras ljud och dofter, väljer jag att susa fram över stock och sten ackompanjerad av fågelkvitter, barrdoft och min egen puls.

Det är liksom bara att öppna dörren från mitt hus och springa ut.

Enligt ovan förda resonemang känner jag mig som en vinnare och för att väga upp det vill jag, apropå skog, anföra något om mina julgransplundringar genom åren. Nuförtiden är det lite lättare att göra sig av med den uttjänta granen då det lokala elbolaget och hämtar den. Det är bara att slänga ut den när det är dags.

Förr, i lägenheten nere i stan, var det inte lika enkelt. Dels provade jag att bära ut den med resultat att det låg barr i hela lägenheten och trapphuset ända till midsommar.

En annan variant var att slänga ut den från balkongen med resultat att jag ändå fick en miljard barr innan granen var ute på balkongen samt att lika mycket barr hamnade på grannarnas balkonger.

En gång sågade jag upp den inne i lägenhetens vardagsrum och eldade upp delarna i den öppna spisen. Men det höll också på att gå överstyr då den knastertorra granen började tokbrinna.

Varje generation är ett steg närmare aporna än den efterföljande, heter det ju, så Vildvittrorna kommer säkert att lösa det här med träning  visavi julgranens återvinning. När allt kommer omkring verkar det dumt att anta något annat.

Relaterade blogginlägg:

Lawnchair Larry