Flynneffekten

Jag vet inte om jag blivit smartare efter denna vecka. Något har jag lärt mig iallafall. Människor, grupper, reagerar på saker. Man bör vara försiktig och tänka efter när man diskuterar offentligt.

Inget nytt under solen, Adolphson. Du gör vissa människor arga: så skärp dig. Vissa gillar dig – fortsätt ta hand om dessa. Det stora flertalet vet inte ens att du existerar: så memento mori, grabben.

Flynn-effekten, namngiven efter en statsvetare, säger att mänskligheten med tiden blir smartare, eller som vi historiker uttrycker saken: varje generation är ett steg längre ifrån aporna än den föregående.

Det här ju ingen nyhet för vilken ungdom som helst. Frågan är dock hur vi mäter intelligens. Det kanske är andra saker som intelligenstest, som IQ, mäter: exempelvis självbevarelsedrift. Själv brukar jag mäta intelligens i termer som humor och empati.

Här kan någon intresserad läsa en intressant, om än med några år på nacken, artikel om Flynn-effekten.

För en tid sedan frågade jag Vildvittrorna om de skulle hänga med ut och spela fotboll. De lyfte ett gemensamt ögonbryn och svarade Lägg av pappa, vi är kulturtjejer. Nåja, jag sa inte kicka boll iallafall.

Även om jag håller deras kulturella utbildning högt så måste de också hålla på med minst en sport. Det är viktigt, tycker jag, att lära sig verka i ett lag. Och idrott är bra: en sund själ i en sund kropp, helt enkelt.

Så nu är det flöjt, friidrott, kör, orientering, musikalutbildning och, högst eventuellt, saxofon för Di Sma Under Jårdi. Vi är ändå inte en familj som skriver saker eller har papperslappar på kylskåpsdörren, nota bene.

Jag bad mina ungdomar att använda den nya läroplattformen Google aps for education förkortat GAFE eller GÄJF. (Detta med uttal är den stora striden i kollegiet – jag skämtade till det lite och funderade över huruvida en av cheferna heter LAFE eller LÄJF. Det blev, om inte en otrevlig så, en lite förvirrad stämning).

Jag har sedan rätt länge använt Google i jobbet på eget bevåg och gläds åt att skolan äntligen också gör så – samt, om sanningen nu ändå ska fram –  åt att ligga lite i framkant. Jag är ju trots allt humanist.

Kollega Paulsrud är den som leder det hela på NV och har infört konsultationstid för villrådiga kollegor kallat morgongaffe och lunch med gaffe(l) och kniv. Han tillhör GAFE-falangen. Själv har jag inte tagit ställning – givet att det är en engelsk förkortning.

Jag sympatiserar med göteborgsandan i hela grejen.

Eleverna svarar när jag i de sociala medierna ber dem logga in i den nya plattformen med konstiga emojis vilka uttrycker starka känslor.

Hjärtan och tårar och sånt. Jag minns att barnens mor berättat om en lärare hon hade som slutade när hen inte länge kunde förstå ungdomarna. Alltså när deras humor sprungit förbi vederbörandes.

Har min tid kommit? Är  det dags att dra på sig dinosaurie-kostymen och checka ut?

Jag håller på att organisera kulturresan till Stockholm (NV-studenterna får göra en sån varje år och det faller ofta på min lott att organisera) och vi är lite för många för att få plats en buss. Jag föreslog minibuss men chefen ville inte hyra minibussar som lärare ska köra mitt i natten.

Det har ju chefen rätt i – ändå kunde jag inte låta bli att i vändande mail undra att om inte minibuss så kanske en buss med väldigt små och många chaufförer kunde passa?

Innan jag somnade i går funderade jag över hur det egentligen är när Carolina KlÜft (sorry – jag vet inte hur man får fram ett tyskt y på tangentbordet så jag får väl fråga nån…Üngre) lagar potatis. Är det alltid klyftpotatis som serveras?

Och hennes mobil – det måste väl ändå vara en smartphone?

Apropå mat. Personalvård kan vara mer än att tillsammans med kollegor på SPA sitta invirad i en stor morgonrock, lyssna på panflöjt och få sina tår knaprade på av en massa väldigt små fiskar.

Så mycket mer.

Nej, jag fixar inte sånt. Varför inte låta oss fortsätta käka gratis i elevmatsalen? Det har testats här på skolan med utmärkt resultat: lugn, harmoni,  mindre/(färre) svin(n), nöjd bespisningspersonal, lärare  och elever.

Vägen till hjärtat går genom magen.

I helgen ska jag äta en väldigt god ost, har jag bestämt mig för. Och kanske, vem vet, plocka svamp med kulturtjejerna. Om inte agrikultur utbryter vid frågan…

Nej, jag måste verkligen sluta nu. Sorry.

Lärargalen

Några har efterfrågat detaljer kring min resa till en gala där jag inte fick något pris. Jag tackar för visat intresse: så här gick det till när jag nästan nådde mina 15 minuter av berömmelse.

I våras fick jag ett mail av vilket framgick att jag var nominerad till priset Årets Lärare/Lärarskapspriset. Det var såklart uppskattat men jag hade knappast tid att tänka närmare på saken eftersom vårarna är jobbiga saker för oss som undervisar avgångsklasser.

Efter en tid kom ytterligare ett mail där jag ombads motivera varför just jag skulle få det där priset. Nu var goda råd dyra – jag som aldrig gillat att tala om varför jag är bra på saker (förövrigt antagligen en åkomma jag delar med rätt många i detta vårt karga, avlånga land där generationer präglats av Jantes kärleksfulla smekning).

Jag är rädd att jag inte svarare helt seriöst eller genomtänkt. Därför blev jag förvånad när man hörde av sig ännu en gång med inbjudan och lät förstå att man verkligen ville att jag skulle närvara.

Mina chefer tyckte också¨att jag skulle åka varför jag plötsligt befann mig på en regelrätt gala på Nalen i smoking (fars midnattsblå från 60-talet som matchade illa med mina svarta frackbyxor och väst men det syntes inte i den dämpade belysningen inbillade jag mig), lackskor och hela baletten.

Det var trerätters, underhållning av bland annat Martin Stenmark och flera inspirerande föredrag. Utbildningsministern var där (så nu har jag träffat två sådana och bett båda avgå), Carl-jan Granqvist och Erik Brandberg var där (oklart varför).

Det var sammantaget en mycket positiv upplevelse och jag sympatiserar med initiativet. Kul också att bli nominerad av mina elever, ja, det värmde. Tack kära ni!

Här kan intresserad ta del av bilder från kvällen och Lärargalans egna sammanfattning.

Många kollegor har uttryckt sig uppskattande men de flesta har inte kommenterat saken. Några har till och med uttryckt sig lite nedsättande: Det där är väl inget eller det går väl inte att dela ut pris i lärarskap, heller. Och antagligen har de helt rätt därvidlag men det är också väldigt mänskligt att glädjas åt uppskattning.

Så jag gläds.

Men frågan är relevant: vad är egentligen en bra lärare? En som gör som chefen säger, en som eleverna av olika skäl gillar eller en som sätter höga betyg? Jag tror att med bra resultat avses nog å ena sidan antal godkända elever, å den andra snittpoängen (höga betyg).

Vad annat finns att mäta? Resultat på längre sikt, så som PISA, blir svåra att tillskriva en enskild lärare. Men i någon mån är det ju ett hantverk det här med pedagogik. Man måste liksom vinna ett förtroende och sedan bygga upp det hela.

Exempel: en elev måste kunna böja substantiv och verb korrekt för att senare kunna förstå det som följer i grammatiken. Därför kan man inte börja med svårare saker som kommer senare innan grammatikens grundläggande elementa är inlärda.

Har eleven inte grunden blir det fåfängt att försöka med det som kommer sen. Genvägar funkar sällan.

En lärare som som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det – vilket är långt i från säkert i alla lägen – nöjer sig inte med att förklara enkla samband. Undervisning handlar som sagt om att bygga upp något från grunden. Det handlar om tid.

Läraren nöjer sig exempelvis inte, om hen är skicklig, med att tala om att det finns tre genus hos substantiven och några böjningar som är gemensamma för två av dem, eller möjligen för alla tre. För vad säger det?

Ett exempel med mitt eget ämne kanske passar bättre: När började egentligen andra världskriget? 1889, 1914, 1919, 1933 eller 1941?

Om man inte kan tänka sig ett världskrig utan Hitlers födelse, det första krigets utbrott, Versaillesfredens fastställande eller nazistpartiets födelse, Hitlers maktövertagande och störtande av demokratin, eller att världskriget faktiskt inte blev ett världskrig innan USA var med i det, så kan man problematisera frågan.

Det där är inget elever kan från början utan det hänger ihop med förmågor som byggs upp över tid.

Största delen av all tid står skolor tomma. Kan man använda byggnaderna mer effektivt för sitt syfte? Nå, det är en helt annan historia.

Relaterade blogginlägg:

Tårta

Lärare

Darwin award 2.0

Nu börjar de sociala medierna svämma över av lyckliga människor som klarat att genomföra Vasaloppets öppet spår. På söndag finns det sannolikt ett par människor i mitt flöde som stolt kommer att posera invid målet i Mora.

Alla dessa är naturligtvis jätteduktiga och värda all respekt för sin insats.

Sedan jag själv för ett par år sedan började träna mycket mer än jag dittills gjort har jag med jämna mellanrum fått frågan huruvida inte också jag borde ställa upp i någon tävling. Vasaloppet, Cyckelvasan, Lidingöloppet eller andra tillfälliga lopp över någon bro eller genom någon tunnel.

Men det kommer aldrig att ske. Det vet jag nu. För mig blir det ingen svensk klassiker, inget Vasalopp eller Vansbrosimining. Varför kanske någon undrar – jag som i många fall är en utpräglad tävlingsmänniska.

Jo, för det första tycker jag inte om att att anmäla mig till saker som ligger många månader fram i tiden eftersom jag inte kan överblicka mitt liv så långt fram. Vem vet vad jag har lust att göra den dag tävlingen går av sin stapel?

Jag behöver heller inte tävlingsformen som motivation för att träna. Den känsla motion medför räcker gott.

Vidare gillar jag inte folkmassor. Att betala pengar för att trängas med tusentals andra som rapar, fiser och i värsta fall orenar såväl här, där, som på sig själva och i värsta fall andra. Nej, fy.

När någon sprungit genom den aktuella tunneln eller över bron är hen som sagt att gratulera till sin genomförda prestation. Inte tu tal om det. Problemet för mig är att jag när som helst kan springa samma distans i en skog. Mol alena.

Istället för att stampa asfalt tillsammans med tusentals människor, istället för att utså deras ljud och dofter, väljer jag att susa fram över stock och sten ackompanjerad av fågelkvitter, barrdoft och min egen puls.

Det är liksom bara att öppna dörren från mitt hus och springa ut.

Enligt ovan förda resonemang känner jag mig som en vinnare och för att väga upp det vill jag, apropå skog, anföra något om mina julgransplundringar genom åren. Nuförtiden är det lite lättare att göra sig av med den uttjänta granen då det lokala elbolaget och hämtar den. Det är bara att slänga ut den när det är dags.

Förr, i lägenheten nere i stan, var det inte lika enkelt. Dels provade jag att bära ut den med resultat att det låg barr i hela lägenheten och trapphuset ända till midsommar.

En annan variant var att slänga ut den från balkongen med resultat att jag ändå fick en miljard barr innan granen var ute på balkongen samt att lika mycket barr hamnade på grannarnas balkonger.

En gång sågade jag upp den inne i lägenhetens vardagsrum och eldade upp delarna i den öppna spisen. Men det höll också på att gå överstyr då den knastertorra granen började tokbrinna.

Varje generation är ett steg närmare aporna än den efterföljande, heter det ju, så Vildvittrorna kommer säkert att lösa det här med träning  visavi julgranens återvinning. När allt kommer omkring verkar det dumt att anta något annat.

Relaterade blogginlägg:

Lawnchair Larry

Bild 11/ Beyond Thunderdome

Jag är uppvuxen i en sällskapsfamilj där saker och ting alltid firats med pompa och så mycket ståt som för tillfället ansågs lämpligt.

Mina föräldrar var socialt engagerade. Far är med i Odd Fellows samt den mer lättsamma Morgonbadarklubben Badboys. Mor var medlem i Rebeckorna. Det var ofta gäster i hemmet och vi var regelbundet bortbjudna.

Som barn upplevde jag fester med frack och långklänning, andra fester, barnfester och en massa annat kul. Far höll ofta tal på middagarna. När han var rolig blev mor glad och stolt. Själv sjöng mor gärna och fixade sånghäften till gästerna.

Jag fick tidigt en positiv uppfattning av denna typ av sällskapsliv – det har jag i viss mån fortfarande – och redan som barn började jag ritualisera umgänget med mina vänner.

Först ut var en kvarters-brandkår vilket kom sig av att jag i oförstånd höll på att elda upp delar av världsarvet, sedan följde Astrid Lindgren-inspirerade detektivklubbar och idrottsföreningar. Det gemensamma var att jag alltid var ordförande och andra medlemmar fick dela på de trista uppdragen så som kassör eller sekreterare.

Under gymnasietiden hade jag och Jerra FBH. Föreningen Bröderna Hamilton – om nyttan och nöjet med alias. Taxin kommer direkt om du lockar med ett fint namn. Tillsammans med Jocke och Volbaz hade jag en fika-klubb med en tydlig dekadent livshållning.

Jag var medlem i Falu Filmklubb, innehade styrelseuppdraget Galderredaktör i Dala Gymnasistförening – en förening som bland annat ordnar studentbalen varje år och i fjol fick jag vara högtidstalare. En sällsynt ära för en ur fiendelägret.

Tillsammans med Winge och Klas på västkusten startades under 80-talet NHSS, en drift med det brojlerstinna GKSS, där bokstavskombinationen, i dubbel betydelse, uttyddes Nedre Höviks Samfällighets- och sångarförening. Jag var den ende som sjöng medan de andra rökte starka cigarretter. Sällskapet byggde även hamnar för små elektriska båtar samt vårdade en 20 meter lång gräsgång genom ett buskage.

I Uppsala accelererade umgängeslivet och egentligen kan man se tillvaron som student i den stan som ett medlemskap i en stor klubb. I urval kan nämnas följande: Först startade jag, Thuresson och Nisse Gustav II Adolfs middagssällskap – inte av patriotiska skäl utan mer för att vi gillade mat och historia.

Jag valdes in i sällskapet Festivitas men blev inte särskilt aktiv. Några vänner på V-dala hade något år tidigare startat RS, Riktiga Styrelsen, och där fick jag vara med efter en kväll då jag lät mig få en smocka av en boxhandske. RS finns fortfarande.

V-dala har även ett arkiv med en massa häftiga grejer. Där återfanns testamentet efter en viss lägenhetsinnehavare vid namn Billström. Givetvis startades punsch-sällskapet Billström att sammanträda under Landskapets sexa. (Landskap kallas nationens högsta beslutande organ).

Lite senare blev jag invald i JuvenalOrden och det är väl i stort sett det enda sällskap jag fortfarande har viss kontakt med.

När jag flyttade hem till Falun och började arbeta fick jag via en vän till far en inbjudan till Frimurarna. Som religionshistoriker tyckte jag det var intressant men av olika skäl har jag lämnat denna förening.

Ett medlemskap där är inte oproblematiskt. Få sällskap omges av så mycket myter och konspirationer som det. För vissa är det provocerande med hemliga klubbar och som politiskt aktiv är det omöjligt med dylika medlemskap.

Jag brukar skämtsamt säga att jag ägnade de första 35 åren av mitt liv till att gå med i en massa föreningar och sällskap och de resterande 10 att gå ur alltihop. Alldeles nyligen fick jag en förfrågan om medlemskap i SHT men väljer att avstå. Iallafall ännu så länge.

Det senaste sällskap jag bildat är MDP Mat, Dryck Personlighet. Detta illustra gäng sammanfattar nog på ett enkelt sätt alla mina intressen och vi har funnits i 7 år nu.

Jag gillar att umgås med människor, lära känna nya, att sjunga, underhålla och ha kul. Något, får jag väl tillstå, av det rituella finns väl kvar i mig. Men jag har inte tid att vara med överallt, längre. Dessutom är det inget billigt nöje.

Som en vän en gång formulerade saken: Jag är inte helt säker på att jag behöver ytterligare ett sällskap där man dricker sprit. Varvid jag tänker att det må vara som det vill med den saken men till skillnad från vissa fackförbund dricker man i de flesta sällskap jag någon gång bevistat alkoholen på egen bekostnad.

Sedan är ju sällan kvinnor med. Då blir det genast lite tråkigare, tycker jag. Ibland har de sina egna klubbar men det är tydligt för mig att detta är ett manligt sätt att umgås – och det tilltalar inte mig längre.

Bristen på insyn (där det är så) kan man såklart också kritisera.

Dragningskraften för sällskap, ordnar och föreningar tycks emellertid generellt ha minskat. Färre söker sig nuförtiden till den här typen av umgängen, medelåldern stiger och medlemsantalen minskar.

Jag går vidare i livet. Been there done that. Det går knappast att försvara slutna rum eller tillvägagångssättet att dela in medlemskap i klubbar efter kön. Men måhända finns det en poäng i att insvepa sig i okunnighetens slöja för den enskilda föreningen.

För tänk om en, när en lättar på förlåten, upptäcker att det helt enkelt inte finns något där. Att det är tomt på innehåll. Lite som kejsarens nya kläder, ungefär.

Nåja – det är trevligt att umgås med vänner ett par timmar över en välsmakande middag. Allt annat är i sammanhanget oviktigt. Fast kanske bättre oviktig än överviktig – på flera sätt.

Fotografi nr 11 (nedan) är taget vid RS 5-årsjubileum.

 

RS

Alla dessa samtal

Jag gillar språk, samtal – ja, kommunikation överhuvudtaget. Det slog mig just vilken väldig massa olika sorters samtal man egentligen hela tiden för med olika människor.

Hela tillvaron är en kontinuerlig dialog. Och den som slutar kommunicera blir på olika sätt ett problem för antingen sig själv eller omgivningen. Eller både och.

Jag har börjat gymma. Inte för att förvandlas till ett vandrande muskedunder utan för att jag äntligen kommit till insikt om att detta är bra för en åldrande muskulatur. En sund själ i en sund kropp, tänker jag.

Det finns åtminstone ett samtalsämne som man bör undvika på gymmet. Diskutera för allt i världen inte Kafkas Förvandlingen. För man vet ju liksom aldrig: det kan vara Gregor Samsa som står där mitt emot och lyfter skrot. Och honom vill man inte vara ovän med, liksom. Helst inte efter förvandlingsprocessen är fullbordad.

Det där var möjligen roligt för den litterärt bevandrade. Att när man diskuterar Kafka använda ordet Förvandlingsprocessen. Men det är inte ett samtal eller skämt för gymmet, således. En kanske kan snacka om Ernst eller nåt. Men undvik alltså Kafkas Förvandlingen.

Att marknadsföra sin skola är något som blivit populärt. Öppna hus och andra spektakel avlöser varandra likt pärlor i en svinstia. Nåja – det kan väl vara trevligt och nödvändigt, kanske. Men att inte få vara herre över sin egen klädsel är något som stör mig storartat.

Varför måste min myndighetsutövning utföras i en ful t-shirt? Ursäkta Fredrik Nilsson och alla andra involverade men förstå mig rätt: jag bär gärna t-tröjor och munkjackor med tryck. Hemma i trädgården, som undertröja eller i gymmet (se ovan).

Men inte på jobbet. Jag vill heller inte samtidigt om mina kollegor uppträda i offentligheten iförd uniform bestående av svarta byxor och vit skjorta av det enkla skälet att jag inte jobbar på Berns eller serverar på Nobelfesten.

Låt var och en bära sin egen klädsel, tack.

Nyckeln till att smälta in, integreras i ett samhälle ligger i språket. Därför har jag och kollegorna inlett en storoffensiv mot de/dem, var/vart, typ, ejenklien och andra språkliga styggelser.

Låt mig förresten ge följande berättelse från mitt senaste frisörsamtal som exempel. Frisören i fråga är bördig från Mellanöstern men behärskar svenska väl.

Jag: Gör mig snygg, tack.

Frisören: Det går inte.

Jag: Va?

Frisören: Du är ju redan snygg.

Jag: Kan vi förbättra det redan snygga till perfektion?

Frisören: Jag är frisör, inte plastikkirurg.

Ironi, humor i största allmänhet, samt sarkasm är ett tecken på integration. Om nu integration i sig är något eftersträvansvärt. Det är kanske bättre att behålla sin särart. Behållna särarter är bättre för personen liksom för samhället i stort, anser jag. Men även för detta krävs språkliga kunskaper.

Och det går. Man behöver inte vara Cornelis, men det går. Bara man försöker.

Julbordet är åter en snackis i kommunen.

Kommundirektören tog sig rätten att förbjuda arbetsdagarna att köpa alkohol till julbordet trots att man åt efter arbetstid, alltså på arbetstagarnas fritid. Kommunstyrelsen däremot unnade sig vin. För man kan ju inte skåla i julmust, hette det.

Det tog inte lång tid innan folkhumorn slog till. Lämpligt sätt att kommunicera? Tja, döm själv.

Och så till sist förälderns och barnets eviga kommunikation. Det gäller att diskutera med barnen på barnens vis och till kommunstyrelsen på kanslisvenska. Någonstans har jag lärt mig att man ska ha antingen ett eller tre utropstecken.

Men den stora missionen ligger i att få barnen att sluta säga typ i parti och minut.

 

I avdelningen modeformuleringar The Lady (barnens mor in sin yrkesutövning) avskyr kommer formuleringarna ta höjd för respektive i min värld rätt högt.

Det låter kanske inte så farligt att slänga sig med dylika formuleringar men man kan ju tänka sig hur jobbigt det blir i ett rundabordssamtal när en eller flera sätter sig på tvären genom dessa floskler.

Hur bemöter man dem?

Jaha – hur hög höjd hade du tänkt dig? Är du en myra eller giraff?  Är du hög eller heter du Karlsson och bor på ett tak? Är du inte direktör ska du vara försiktig med höjden du tar – det handlar också om storleken på fallskärm. 

Din värld? Är den TYP rosa, full av blommor, du är kung, Ernst fixar ditt kök varje dag och Dileva sjunger non stop?

Idag ska jag nog kommunicera så lite som möjligt. Jag ska lyssna på luciatåget och mest gå omkring och le. Sedan ska jag fixa fredagsmys till hemmalaget. Därefter ska jag uppträda med MDP-kvartetten på biblioteket.

Så nog kommunicerar jag, alltid.

Bild 6

Svensexa

 

Bild 6 föreställer undertecknad mitt under brinnande svensexa i juni 2000. Det finns mycket myter och elände kring svensexor. Min egen var dock briljant. Helt lysande, faktiskt.

En dylik tillställning måste utföras med finess – något mina kamrater verkligen lyckades med. Kidnappningen skedde på den allmänna studentdagen. Jag stod där helt uppfylld av den vemodiga lättnad man som lärare känner när ens studenter springer ut och hade således inte en tanke på något annat.

Plötsligt fick jag syn på en skylt som stack ut i skylthavet. Det var en skylt med min nuna (den anas i bildens övre högra hörn). Man fångade mig helt off guard. Och så var det – jag fick fira studenten en gång till.

De hade tänkt på allt. Lövad vagn (bilden) som åkte med i vagnkortegen, far hade mottagning hemma med smörgåstårta och hela baletten, han höll samma tal som när jag tog studenten på riktigt 1990, DGF kom förbi, ja, man hade verkligen tänkt på allt.

Ett annat tema var att jag skulle få göra upp med alla saker jag vräkt ur mig genom åren – också det en rätt bra tanke.

Exempelvis sa jag en gång i Uppsala till Bengtsson, vars familj vid tidpunkten fortfarande ägde Falu-Kuriren att …du kan ta din jävla liberalistblaska och stoppa upp den i röven…

En smula vulgärt, kanske, och det hela var förövrigt ett lätt schizofrent samtal, men till mitt försvar vill jag anföra att jag vid tillfället förmodligen tagit en äggtoddy, eller möjligen två, och eftersom jag normalt inte smakar starkt kan detta ha påverkat ordvalet.

Känsliga läsare ursäktas. Jag är mycket mer sofistikerad idag.

Bengtsson blev emellertid inte svaret skyldig: Jag vet, jag har haft min studentrevolt nu, jag har röstat på Folkpartiet och läst DN, nu får det vara bra med det.

På svensexan trädde man på mig ögonbildel med motiveringen att det nu var dags, nu skulle  jag ”äntligen” få hoppa bungyjump. När man väl tog av mig bindeln fann jag mig i ett stort konferensrum öga mot öga med chefredaktören på Dalarnas Tidningar.

Han inledde allvarligt vårt samtal med orden: Jag har hört att du inte gillar min tidning…. Lysande, som sagt.

Kvällen avslutades i Bengtssons residens vid Runn med sång mat och glädje. Det var en av de bättre dagarna i mitt liv.

På bilden syns närmast Johan Hedlund, Peter Ängsback och Magnus Lekander – alla iklädda sina gamla studentkostymer. Inget lämnades åt slumpen denna dag.

Bild 5

 

cigarr

 

Jag hängde med Bengtsson förra helgen vilket fick mig att minnas detta kort.

Det är den 16:e november 1997. Alltså min 27:e födelsedag och jag befinner mig dagen till ära på Rotenbergs säteri strax utanför Norrköping.

Huvudbyggnaden, som man anar i bakgrunden, uppfördes någonstans vid sekelskiftet 1600-1700, flyglarna senare. Den ganska strama karolinska stilen står på många sätt i bjärt kontrast mot innandömet.

Detta var nämligen platsen för ett par schyssta fester under 1990 och 00-talen. Bland annat millennieskiftet firades här i dagarna 3.

Men nu är det som sagt hösten 1997, och födelsedag, vilket fått godsherren junior, Sten Rudolf Håkan, a.k.a direktör Bengtsson a.k.a Cigarrbengtsson, att bjuda på en exklusiv cigarr.

Sannolikt är cigarren ifråga helt bortkastad på mig eftersom jag av rädsla att förstöra min tenorröst genom åren gärna avstått cigarr – däremot har jag alltid vetat att inta lämplig pose eller roll när tillfället så kräver.

Let´s get into character. When in Rome. Tala till de lärde.

Och apropå bönder så meddelade Cigarrbengtsson denna novemberdag 1997 att man inte fick ta in cigarrerna i ladugården. Gunnar trodde det berodde på att kossorna hade så känsliga magar att de på grund av röken riskerade sätta igång att orena långt över normaltillståndet.

Och detta var ju bra, resonerade Gunnar vidare i sitt lite långsökta stöd för Bengtssons förmaningar, eftersom om korna höll sig så kunde det underlätta kobingon som skulle äga rum senare på dagen.

(Kobingo förekommer i Dalarna, bland annat på Morbygden. Spelet går till som följer: man gör ett ett rutsystem med hjälp av en sån där maskin man använder till linjer på fotbollsplaner. Man satsar en krona på valfri ruta. Man släpper ut en ko i hagen och den som satsat på den ruta i vilken kon småningom lägger ett lass väl idisslat hö vinner).

Arrendatorn såg förvånad ut. Bengtsson fick en irriterad rynka mellan ögonbrynen.

Jag minns att jag träffade bonden en gång till den här helgen. Det var när jag, eftersom jag var yngst, blev ivägskickad efter mer ved. Med mig hade jag fått…10 dollar. Bonden skrattade gott och skickade mig vänligt vidare till veden i angränsade lada.

Det fanns förövrigt importerade franska sniglar i vilt tillstånd i trädgården. Så man fick vara försiktig när man spelade krocket. Croque monsieur escargot ville man inte ha.

En annan gång skulle en bil som kört fast få hjälp att bärgas. Några salongsfähiga herrar i smoking, cigarrer och lackskor var allt som den östgötska landsbygden kunde frambringa denna kväll. Otur i turen, så att säga.

Fotnot: Sjalen på fotot köpte jag i Aix-en-Provence i en tygaffär när jag bodde där några år tidigare. Det blev jag ibland retad för. Inget nytt under solen, tydligen.

Relaterade blogginlägg

Filosofie magister

Främlingen

Aix

Gunnar

Bild 4a och 4b

Underhållning

Bild 4 (för större bild – klicka på den) kräver en förklarande bild. Därav kategoriseringen i ”a” och ”b”. Till vilket jag återkommer.

Det är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland.

Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig.

Det är halvruggigt väder, alla är trötta, hungriga, kalla och sura. Jag med såklart, men jag mår också dåligt av ett annat skäl. Jag har nämligen aldrig kunnat stå ut någon längre tid med dålig stämning.

Ofta har jag under uppväxten spelat pajas, hörts och synts, varit dumdryg, arrogant men alltid försökt framstå som en glad gamäng. Det var ofta svårt hemma i Falun (här får väl de som kände mig då tycka till eller för evigt hålla sin trut) men efter studenten och helst i Uppsala – och för evigt därefter – har denna sida av mig dominerat mitt beteende.

Jag antar att jag har ett stort bekräftelsebehov men samtidigt är en sådan analys att göra det lite väl lätt för sig. Det är inte enbart därför jag håller på. Nej, jag tror helt enkelt på humorn, värmen och glädjen som livsstil.

Livet är inte långt nog för att man ska gå omkring och sura.

Tillbaka till bilden. Någon – förmodligen alltså Tebogo eftersom han inte är med på bilden – har fångat ögonblicket när jag kommer ut som självutnämnd underhållare. Jag har vid tillfället börjat spela ut hela mitt register – inklusive sång – för att fånga en rätt svårflörtad publik.

Men något hände här. Något som förändrade mig.

Ögonblicket rör sig från en ”nu är idioten igång igen-stämning” till att det efterhand samlas en skara sura värnpliktiga soldater med resultat att det som får betraktas som mitt livs enda standup-show är ett faktum.

Men, och det är ju något man lär sig i läraryrket, man kan inte bara komma med munväder. Publiken kräver ofta mer.

Först framförde jag den gamla slagdängan fast med annan text (den var rätt känd vid tidpunkten).

Jag minns inte hela innehållet i denna min första, enda, fjäll-standup med mer än att finalen handlade om att verklig värme (det var ju som sagt kallt på fjället) kommer inifrån. Som svar på uppmaningen att bevisa denna tes körde jag en variant på Per Oscarssons gamla klassiker i Hylands Hörna.

Under den uniforma militärmunderingen som syns i bilden ovan hade jag i förväg iklätt mig färgglada plagg och i synnerhet ett par kalsonger med läppavtryck och texten je t’aime överallt.

Succé.

 

 

Kallingar

 

Grabbarna skrattade kapten Arosenius (han som hatade mig för jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log lite.

Men särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel) – efterföljande kommentar har dröjt sig kvar:

Fy faaan, Adolphson – det där var ju episkt!

Känslan som det ger att få andra att skratta, och därigenom må bra, och kanske själva vilja bidra till stämningen är för mig den bästa känsla som finns. Så jag hoppas och tror att detta personlighetsdrag handlar om mer än enkel narcissism.

Relaterade blogginlägg:

En komikers uppväxt

Livets vattenhål

Tebogo

#göteborg

Allt som bubblar inom mig måste få ett utlopp. Därvidlag tjänar bloggen mig väl. Eller, som någon jag känner brukar säga: du kanske kanske borde döpa om din blogg till ”Fredriks egocentriska epicentrum”.

Okej. Tärningen, eller om det var pärlorna, kan härmed betraktas som kastade.

Det arabiska namnet för predikstol är Minbar. Och här har man gått omkring och trott att det råder alkoholförbud inom islam. Smutta på den du, Åkesson.

Hur styrs egentligen en kommun? Ja, inte av mig den saken är klar. För vilket vi måhända tackar. Men hur styrs den egentligen? Lite som i Brasses Lattjolajbanlåda, kan jag tycka.

Men inte vara så negativ, Adolphson. Kaos är granne med Gud, som det heter.

 

Dotter 2 har börjat blogga

Ibland går vi på Donken. Där går det inte att få 7 nuggets i en låda. Bara 6 eller 9. Dotter 2 ställer de väsentliga frågorna medan kön växer i takt med personalens stress: Vem har bestämt det? Varför är det svårt att lägga i en extra kycklingbit i paketet?

Man hör mycket i korridorerna i skolan. Den här gången uppsnappade mina väderspända öron en rätt schysst förolämpning: Hörru ditt förbannade jävla plumsskydd – skärp dig! 

Om jag vågade skulle jag låta den ingå i min repertoar. Det finns användningsområden för en förolämpning av den magnituden, helt klart.

Far var en gång i Helsingfors. Gruppresan skulle besöka den okände soldatens grav men hamnade istället vid Sibelius dito. När far undrade över det skedda svarade guiden att Sibelius förvisso är världsberömd men tämligen okänd som soldat.

Vilken begåvning. (Guiden, alltså.)

Bostadsrättsföreningen Kämparvet kämpar på

Jag får rätt ofta frågor av mina elever rörandes saker i stil med hur långt ett arbete ska vara eller hur mycket hen behöver skriva på provet. Tidigare har jag inte haft några bra svar – det har mest blivit saker i stil med jag vet ju inte när du sätter punkt. 

Men nu har en kollega lärt mig en bra ekvation: Eleven måste, när hen betraktar sig som färdig, dela den totala andelen text i en uppgift med mängden bra text. Ju mer text desto mer bra saker behövs i den.

Det märkliga är att eleverna verkar fatta resonemanget.

(Suckar). Man är väl född i fel tid. Jag har någon gång nämnt Aron Jonasson – han som felaktigt brukar anses som Göteborgshumorns uppfinnare. Välkänd är berättelsen som finns i lite olika varianter:

Oscar II: Vad är detta för fågel?

Aron: Det är den mest musikaliska fågel som finns – en Mozart.

Oscar II: I dag är du så kvick så det blixtrar om det!

Aron (bugande): Blixtrar den ene så Oscar den andre.

Vad mer än denna lilla smålustighet är det som denne Aron Jonasson bidragt med? Ja, inte skulle han ha blivit legendarisk på grund av sina vitsar idag. Men det klart: Vi har ju den om demokratiska syjuntan som arbetade för jämlikhet och brodérskap.

Eller kanske den om den impopuläre göteborgaren som red till häst på Kungsportsavenyn. Aron sa att hästen liknade en kamel eftersom den hade en knöl på ryggen.

Håhå-jaja. Mest verkade Jonasson dock bombardera Oscar II med sina…kvickheter.

När kungen undrade, enligt utsago lite trött, vad det norska stortinget egentligen uträttat. Stort inget, sa Aron och fick majestätet – som var emot en unionsupplösning – på gott humör.

Min handlingslista andas i-land och u-land på samma gång…?

Kunde Janne Loffe bli berömd på grund av sitt blå skåpet-skämt så borde det väl gå att hanka sig fram i tillvaron genom att småskämta lite, tänker jag.

Förbryllande

Jag tittade i veckan in till skolhälsovården som skyltade med att man hade ”Killmottagning”. Jag bejakade mitt göteborgska påbrå genom att fråga om man ansåg mig på tok för medelålders för att bli… killad.

Personen flyttade inte blicken från datorskärmen i det hen entonigt svarade: Vad härligt att du är tillbaka igen, Fredrik. Vi har saknat dig. 

Någon gång har jag vinnlagt mig om att studera länets befolkningsprognoser. Det är sådant som kan intressera en politiker då dylika underlag påverkar olika satsningar och utmaningar för lokalsamhället och därmed också hur politiken bör utformas.

I klartext handlar det om underlag som tjänstemän tar fram för hur många människor som förväntas födas, avlida, utflytta eller inflytta.

Borlänge har en särskild kolumn. Den heter ”Kärleksinvandring”. Jag tycker om benämningen. Statistiken säger också, iallafall i min värld, att de flesta kärleksinvandrade par bor i stadsdelen ”Paradiset”.

Tänk att ens ha en stadsdel som heter så. Way to go, Borlänge!

Ibland blir den kommunal-grå verkligheten alldeles underbar. Borlänge, för att citera kidsen, regerar. Nu säger jag inte att allt är frid och fröjd i Paradiset – men hela grejen andas positivism.

Alla som flyr, emigrerar eller lugnt omlokaliserar sig själva och sin familj har samma mål. I en eller annan form söker de paradiset. Jag måste erkänna att jag som falubo till dags dato aldrig sett grannkommunen som någon Edens lustgård.

Ormen i paradiset – SD – är förvisso stark i Borlänge. Eller i hela länet egentligen, men ändå.

Lägger man till allt annat med stan – musiken, företagarandan, fotbollen, AKG & Petter, Deeped, Blomman, Haggan, Försvarsministern, Monica och John så känner jag att jag gillar helheten.

Jag kommer ut nu. Jag gillar Borlänge.

Jag impulsköpte nyligen en potta på loppis i Norberg. Användningsområdet var vid tillfället en aning oklart men jag motiverade köpet för en förvånad hemmapublik med att jag skulle ha den på jobbet.

Nu är den på min arbetsplats. Och jag har funnit det självklara användningsområdet.

 

 

För att vara på den säkra sidan valde jag att först och mycket ingående diska pottan. Inför förstummade kaffedrickande kollegor skötte jag min disk samtidigt som jag så bekymmerslöst jag kunde frågade om de aldrig sett en karl diska sitt nattkärl förr.

Vi pratade därhemma om framtiden. Dotter 2 har siktet klart: hon ska bli finansminister. Alternativt ballerina (inte kakan utan konstformen).

För det är finansministern som bestämmer. Se bara på mig och hennes mor, menade den förnumstiga 7-åringen. Mamma är finansminister och pappa statsminister i vår familj – men det är mamma som bestämmer.

Måhända bär dotter 2 ändå på någon av mina gener. Det räcker inte med att hon sjunger i kyrkokören för att ha fog för det påståendet. Kopparbergs kyrka har upplägget att när barnkören deltar får barnen, när det kommer till predikan eller andra långbänkar, gå iväg för mer anpassad verksamhet.

En gång stod barnen inte att återfinna. De var puts väck. Efter viss förvirring och några ögonblick av nervöst kaos hos personal och föräldrar återfanns de strax utanför kyrkan. Närmare bestämt invid Fet Mats grav om vars innevånare min yngsta dotter bestämt sig för att upplysa sina körkollegor.

Wipe that smile off your face.

Men till sist går allt i moll denna dag som given är. I skrivande stund står Elsa Andersson i lågor. Västmanlands pärla. Efter detta finns ingen glädje mer. Undrar om grannen – där jag köpte pottan – klarar sig.

Vore inte det förbryllande?