samtal 4

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.


 

Samtal 4 var det enda samtal som aldrig blev av.

Det kan tyckas lite paradoxalt eftersom den jag ville samtala med rent geografiskt befinner sig närmast bland dem jag samtalat med under hösten. Men jag inser varför personen inte vill prata med mig.

För ungefär ett år sedan var vi nämligen osams. (Hen är förövrigt en av fyra personer som någonsin blockat mig på sociala medier. Den främste bland de blockande är för kännedom Jimme Åkesson. Är inte det en fin skalp så säg?)

Vår konflikt handlade om olika saker men det tydligaste gällde att vederbörande hävdade att andelen män respektive kvinnor i relationen offer-förövare i våld i nära relationer är ungefär 50-50.

I klartext innebär påståendet att kvinnor misshandlar män lika mycket som män kvinnor.

Visst ser det lite olika ut i samkönade relationer och visst finns det studier som problematiserar begreppet våld. Alltså vad vi menar med våld. Tyvärr, måste jag medge, gick jag i taket – då för ett år sedan.

Och det beklagar jag av flera skäl. Det var förresten bland annat därför jag började med det här projektet – för att bli mindre konfrontativ mot meningsmotståndare och istället lära mig saker av dem.

Åter till sakfrågan. Om vi utgår från fysisk misshandel i mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, finns det gott om statistiskt underlag att tillgå på BRÅ, SCB eller Nationellt centrum för kvinnofrid.

Har dessa organisationer fel? Ljuger man? Vad är argumentet för det, i så fall? Siffror, statistik, säger mycket om än inte allt. Här är en siffra: 13-17 kvinnor mördas varje år av en man de känner. Av en far, bror, kusin, en pojkvän eller sina barns far.

De mördas Inte av alla män. Men alltid av en man.

Nu när jag åter jobbar med frågan i mina kurser hörde jag åter av mig till personen. Jag berättade att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan att jag bad hen att framföra sina huvudsakliga argument för sin ståndpunkt och ange sina källor.

Mitt syfte var, och är, uppriktigt. Hur tänker en person som argumenterar på det viset?  Vad är poängen med att trixa med siffrorna och förneka det hemska men inte desto mindre uppenbara?

Jag ville också studera (de eventuella) källorna och kanske, tänkte jag, kunde jag göra en källkritisk uppgift av det hela lite senare.

Svaret var nedslående. Nej, det gick inte att ses och diskutera. Inte nu. Hen hade alldeles för mycket att göra. Jag framhärdade i två mejl där jag försäkrade, underströk, att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan enbart ville lära känna argumentationen.

Om det nu inte gick att ses så kanske kunde hen svara mig skriftligt? Jag fick inga svar.


 

Vad kan jag lära mig av detta?

Att mitt upprörda sätt för ett år sedan inte var bra? Att, som en gammal kompis i ett annat sammanhang en gång sa, jag ofta framstår som mer intresserad av konflikten i sig än av själva sakfrågan? Så nedslående. Jag erkänner att jag gillar debatt – men bråk, nej, det är inte min grej.

Att ett demokratiskt synsätt medger rum även för åsikter vi inte gillar och att detta, mitt tidigare beteende, kan tas för ett bevis för att nazister ska beviljas demonstrationstillstånd? Eller är det att sträcka ut tråden till bristningsgränsen?

Vi vet inte – för jag skrämde bort vederbörande genom mitt tidigare konfrontativa sätt.

Är det vettigt att bygga en mur mot Mexiko?


 

Därmed får projektet ses som avslutat för terminen. Några som läst vad jag skrivit har hört av sig och sagt att de gärna skulle vilja samtala. I vår tänkte jag försöka samtala med en tiggare och muslim.

 Inshallah.

Är det någon som har fler tips?


 

relaterade blogginlägg:

Samtal med en kommunist

Samtal med en fd sverigedemokrat

Samtal med frikyrkan

drömmarnas horisont

 

Mellan år 1851 och 1910 emigrerade knappt en miljon människor från Sverige till Amerika. Av de svenskar som var födda under senare hälften av 1800‑talet lämnade ungefär 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna landet. Det utgjorde ett hårt slag mot Sveriges arbetsmarknad och befolkningstillväxt.

Två som stack från Överluleå församling var fars farbröder Felix och Robert.

 


 

Amerikabrev innebär den samlade korrespondens mellan utvandrade svenskar och släktingar och vänner hemma i Sverige nedtecknad företrädesvis perioden 1841-1928. Detta är ett särskilt historiskt forskningsområde för både amatörer och vetenskapens expertis.

I breven hem beskrivs Amerika generellt (man använde ofta begreppet Amerika framför USA) som ett rikt land, en möjligheternas plats där ett bättre liv än ett i Sverige erbjöds. Amerika framställdes som en plats där det varken fanns någon rangordning eller klasskillnad – ett samhälle där statsmannen och den lägsta arbetaren var lika fria medborgare.

Vi vet ju att det där inte var, är, sant. Och verkligheten för det stora flertalet emigranter blev ofta en annan än den som utmålades i breven. Det blir intressant ur ett psykologiskt och/eller antroposofiskt perspektiv varför bilden av den nya världen så påfallande överdrev verkligheten. Men det faller lite utanför bloggpostens ram.

 


 

Signalpolitik innebär att ett land eller organisation stiftar lagar eller genomför saker där målgruppen ofta inte primärt är den som nämns. Exempel: genom att förbjuda tiggeri vill man inte i första hand komma åt tiggaren som redan finns på gatan utan snarare förhindra att fler människor börjar ägna sig åt tiggeri samt också förhindra att utländska medborgare tar sig till Sverige med syfte att tigga.

Signalen är tänkt att förhindra utökning av problemet och ge möjlighet att i god ordning hantera det aktuella problemet (exempelvis tiggeri) utan allt för mycket väsen.

 


 

Orsakerna till att så många gav sig i väg från Sverige var överbefolkning, brist på odlingsbar mark, religiöst förtryck, bristande personlig frihet, politisk konservatism, relativt få arbetstillfällen, allmän värnplikt – samt en mängd olika personliga skäl.

Rätt många länder kvalar in på den beskrivningen i dagens värld.

Lockande faktorer var också överflödet av odlingsbar mark (billig, nästan gratis till följd av 1862 års jordförvärvslag (American Homestead Act), religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på eller mer välbetalda jobb, ingen allmän värnplikt, anonymitet med mera.

Minus värnplikten – Sverige idag.

En av anledningarna, Homesteadlagarna, stiftades för att stimulera människor att slå sig ner på orörd mark och bli bönder. Man fick marken billigt eller gratis mot att man förband sig att under åtminstone ett par års tid bo på platsen och bruka den.

Idag är det ofta tvärt om – EU förhandlar med olika länder för att försöka förmå dem att ta emot de miljontals människor man vill förmå återvända hem.

Om vi istället erbjuder billiga bostäder, kanske nästan gratis inledningsvis, så gäller utmaningen istället att tänka ut sysselsättningar att motsvara den enskilde jordbrukaren på 1800-talet. Antingen det eller kolonisera andra planeter.

Kalla mig gärna naiv men den här typen av tankar tror jag kan motverka populismen, rasismen och rädslan som tycks löpa genom dagens oroliga värld.

 


 

De flesta emigranter passerade Castle Garden och Ellis Island som ligger på Manhattans sydspets – inte så långt ifrån Frihetsgudinnan. Det handlar om miljontals människor som passerat här på sin väg in i USA.

Det var en lång och omständlig process och det finns många källor och berättelser att tillgå för den som vill förkovra sig.

Några avgörande skillnader mellan nu och då finns dock. För det första var de nyanlända välkomna. Även om den nya staten ofta inte tog hand om dem med mer än att att de fick gratis mark så var de välkomna.

Varsågod – där får du bo och överleva bäst du kan. (Här kan man ju möjligen finna en förklaring om inte ursäkt för den amerikanska inställningen till exempelvis skjutvapen och sjukvård).

I Sverige börjar vi i dag i andra änden och oroar oss över hur (våra egna) trygghetssystem ska klara av att försörja alla. Varför inte börja i samma ände, som då, i USA?

En annan avsevärd skillnad är att tusentals av de emigrerande svenskarna inte i massor tilläts drunkna ute till havs. Även om det förekom så står andelen omkomna inte i proportion till dagens siffror.

 


 

Mellan åren 1851 och 1855 nådde utvandringen från Sverige till Amerika rekordnivåer.

Sammanlagt utvandrade 11 148 personer till Amerika under åren 1851‑1855, men det var bara början. 1880‑talet var det decennium då utvandringen kulminerade, med topp­året 1887. Då uppges 50 786 personer ha lämnat Sverige varav 46 252 bosatte sig i USA.

Totalt fram till 1910 lämnade 1 170 456 landet och majoriteten tog sig till USA, enligt tabellerna i Historisk statistik för Sverige, Del 1 (SCB). Så såg det ut fram till 1920‑talet.

I dag är andelen av befolkningen som utvandrar på helt andra nivåer och mer spridd jämfört med mitten på 1800‑talet. År 2012 utvand­rade 51 747 personer från Sverige, vilket endast var drygt en halv procent av befolkningen. Främst emigrerade vi till Norge, 7 379 personer, näst Danmark, 4 471, och Storbritannien, 3 280. Till USA sökte sig 3 111 personer (men det var före presidentvalet).

 


 

Hur är det med Sveriges arbetsmarknad och befolkningstillväxt idag? Tja, den rymmer uppenbarligen inte alla. Eller annorlunda uttryckt: vi är ovilliga att delas med oss till människor som inte befunnit sig tillräckligt länge i landet.

Det tycks förövrigt gälla alla typer av svenskar – alltså oavsett hur gammalt passet är.

Det kanske är nödvändigt. Men samvetsmässigt känns det inte så bra, tycker jag. Och, som antyds ovan, sneglar vi lite på historien kanske vi kunde finna en väg framåt. Några idéer för hur vi ska använda den enorma resurs humankapital innebär, exempelvis.

Att det rent mänskligt är det rätta att göra är, tyvärr, en annan sak.

 


 

Jag vet inte hur det gick för Robert och Felix. Fars kusin Brage (sic!) lär varit över och hälsat på någon gång under 1950-talet. Släktmyten gör gällande att de skrev hem strax efter ankomst för att få ekonomist stöd att återvända.

Farfar och hans övriga syskon ska ha svarat att om de tagit sig på egen hand dit så kunde de gott ta sig hem på samma sätt. Sedan dess har de, enligt släktkrönikan (vilket som alltid är far) inte hörts av.

Och nu ska jag börja rota i det, kanske.

Tänk om de under alla dessa år behållit sitt amerikabrev från farfar och syskonen inom glas och ram? Tänk om de alla är döda sedan länge? För att få svar måste man ställa frågor och för att komma fram måste man ju till att börja med åka.

Jag tror jag börjar med ancestery.

 


 

Källor:

Wikipedia

Populär Historia: Svenskarna i Amerika

SCB

Ring, ring

Sällan har jag blivit så glad som när jag såg svenska kyrkan ta aktiv ställning mot nazisterna som demonstrerade i Jönköping på 1:a maj.

Kyrkan använde sig av en medeltida tradition och lät sina klockor att varna för fara. Det finns många aspekter på detta. Som att kyrkan tar ställning i moderna och viktiga frågor.

Vilken inspiration för andra, kanske inte helt tidsenliga, samhällsfunktioner. Jag tänker naturligtvis på kungahuset. Monarkin kan uttala sig mot nazism. Monarkin kan uttala sig mot främlingsfientlighet. Eller engagera sig på andra sätt.

Och apropå ringsignaler. Jag blev uppringd av partiet. Det burkar sällan vara av godo i min tilltryckta lilla värld. (Men jag är inte bitter).

Jag skriver rätt ofta insändare och debattartiklar hit och dit.Det handlar om Dalarnas Tidningar, Dala-demokraten, Uppsala Nya Tidning, Aftonbladet, Göteborgsposten med flera. I Uppsala har jag många vänner varför det faller sig naturligt att skriva i den tidningen.

UNT tar ibland in det jag skriver.

Det har tydligen väckt ont blod hos FP Uppsala eftersom jag då stjäl utrymme från deras lokala företrädare. Det är väl inte mitt fel att ni inte kan skriva insändare som tas in tänkte jag först lite småsurt.

Så resignerade jag och lovade artigt att inte skriva mer i UNT förrän efter riksdagsvalet.

Faluns (S)tarke man, Jonny Gahnshag, höll förstamajtal i vilket han påstod sig ha givit gymnasieskolan en ny start. Som lärare uppfattar jag det påståendet som starkt cyniskt. Som politiker sätter jag hopptornet i vrångstrupen.

Kommer man undan med vad som helst som kommunalråd?

Ding-dong.

Jag stannade under lunchen vid Lärarförbundets monter på Högskolan Dalarna. Förbundet är emot ett återförstatligande av skolan. De tycker också, visade det sig, att Lärarnas Riksförbund inte värderar alla lärare lika.

Det kanske beror på att vare sig lärare eller individer är lika. Ofta skiljer sig såväl utbildningens längd som innehåll åt. Jag frågade om de verkligen hade med sig sina medlemmar i det ställningstagandet. Personen duckade för frågan.

Personen gillade inte heller det fria skolvalet. Men sade också, klädsamt nog, att det var ett personligt ställningstagande och inte förbundets officiella ställningstagande.

På frågan vad jag själv tyckte om förstatligandet av skolan svarade jag att jag anser det vara den största inrikespolitiska katastrofen under 1900-talet. Så tog jag en krav-banan och gick.

Note to self: inte gå med i Lärarförbundet. Fast jag har i alla händelser en ambivalent inställning till facket.

Igår i debatten tog bara Åkesson upp frågan om skolans återförstatligande. S och M är emot. Frågan är iskall. Fast tar en populist som Åkesson upp det så betyder ju det att det finns en relativt stor  majoritet för.

Begränsa invandringen mig dit och begränsa invandringen mig dit. Det är det enda de där människorna tänker på.

Jag har lämnat min plats i Socialnämnden. Inte av ointresse utan på grund av tidsbrist. Vi får väl se hur nästa engagemang tar sig ut.

Är man klok låter man sig ledas av förnuft. Det är dumt att låta sig ledas av lidelse. Frågan jag ställer mig är: vad förslår egentligen förnuft mot lidelse? Lidelsen har alltid styrt mig. Antagligen är det därför jag aldrig tar mig någonstans inom politiken.

Heller.

Mänsklighetens Rottweiler

Sai Baba, som ofta kallades Guds lille Clown, var en indisk guru.

Den förre påven, Benedictus XVI, kallades ibland Guds Rottweiler. 

Den förre botade människor på allehanda märkliga vis men hävdade också att alla religioner är lika sanna och att alla människor bär Gud inom sig. Tyvärr, eller kanske typiskt nog, var han också skandalomsusad på grund av diverse humbug och sexuella övergrepp.

Den senare gav inte efter på någon punkt i de klassiska stötestenarna mellan gud och människa. Synen på kvinnliga präster, homosexualitet, kondomer och abort. Ingen upptining där, inte.

Allt med hänsyn tagen till huvudmannen – den katolska kyrkan.

Nu hjälpte det föga: han tvingades bort, eller avgick frivilligt, på grund av påstådda, eller verkliga, homosexuella skandaler (här kunde man säkert diskutera olika uppfattningar begreppet skandal i synnerhet gällande homosexualitet men jag låter det passera just nu)  inom Vatikanen.

Vad vet man, egentligen?

Vi vet att vi tror men tror att vi vet, som jag själv, i brist på annat, brukar säga på religionslektionerna.

Jag tänker att om huvudmannen är Gud och varje människa bär Gud inom sig ger detta kanske ett andligt perspektiv på demokrati. Politikers och tjänstemäns uppdrag får med det tankesättet något av ett såväl andligt som humanistiskt perspektiv över sig.

Oavsett om man har att betrakta företeelser som Guds lille clown eller Guds lille rottweiler bör man alltså komma ihåg att dessa ett ansvar mot sin uppdragsgivare eller huvudman.

(Jag har tidigare diskuterat med bland annat förutvarande prästen, min vigselpräst, numera reklam/budskap/internet-magikern Deeped Nicklas Strandh gällande svenska kyrkans syn på diverse ting, exempelvis saker som den inre sekulariseringen. Jag förstår dig bättre nu, Nicklas! Här hittar ni hans företag Digital PR).

Den förre var sannolikt sin egen lyckas smed och den senare hade som sagt Katolska Kyrkan att tänka på. Frågan är kanske hur man definierar uppdraget. Här hittar vi även grunden till demokratin och dess möjligheter och utmaningar.

Alltså: hur definierar man sitt uppdrag med hänsyn tagen till sin huvudman och själ? Eller skäl? Usch, det är så svårt.

Får jag istället bjuda på lite musik i sammanhanget?

I min mörka stunder tänker jag att det är kanske en Mänsklighetens Rottweiler som behövs.

En Frälsare? En diktator? I så fall en sån här. Eller sån här.

Nja, mina barn är allergiska mot hundar.

Vi får nog kämpa på, trots allt.

Det är som eljest.

Om ett liberalt provval

Som de gamle sa i Rom: Tragedin tågar inte in i sandaler.

Politik handlar mycket om att välja tidpunkt.

Låt mig berätta lite om FP Dalarnas provval. (De flesta partierna har förövrigt ungefär liknande upplägg, vad jag vet). Alla medlemmar i partiet får rösta på de som kandiderar. Sedan fastställer en kommitté den slutgiltiga listan.

Efter ett par, kanske två, hundra röster har jag hamnat på åttonde plats. Kanske sjunde. I realiteten, det beror på hur valet går i riket samt hur måna som röstar på FP i Dalarna, får vi högst en plats i riksdagen från länet.

Det är med andra ord kört för mig. Och man får respektera den interna demokratin.

Det är bra kandidater som placerade sig före mig. Länsordföranden, Bosse Brännström, partiets ombudsman John Thornander, Borlänges Monica Lundin och Lotten Kluck från Leksand är alla bra kandidater. En coming man är nog ungdomsförbundets (LUF);s ombudsman André Frisk.

Någon sa att man måste varit aktiv sedan ungdomsförbundet och framgent för att ha en chans att bygga upp det kontaktnät som krävs för att komma någonstans.

Inför ett sådant här provval kämpar alla kandidater mot varandra för att försöka profilera sig så att man vinner så många röster som möjligt. Många tenderar att rösta på dem som kommer från ens egen bygd eller på kandidater som haft ämbeten på länsnivå – alltså kända ansikten.

Att vi var fyra kandidater från Falun bidrog sannolikt till att våra röster splittrades bland oss.

Jag har inte haft möjlighet att åka runt och kampanja. Sedan är jag inte så mycket för den där typen av tävling, (de långa knivarnas natt) som det hela ändå på något sätt kokar ner till.

Den Änglaljuva brukar mena att jag förvisso är en godhjärtad idealist och knappast någon kallhamrad machiavellisk politiker-typ. Hon ser mig mer som någon som kan prata stort och brett om liberala värderingar men knappast ta strid för ett cykelställ i Norslund.

Hon är rolig på det viset, Den Änglaljuva,

Nåväl, chansen att nå riksdagen är i praktiken borta. Den möjlighetshorisont jag nu kan se har förändrats. Visserligen står jag även till Falubornas förfogande, om de vill ha mig, men även här ska en lista småningom fastställas.

En plats i kommunfullmäktige är väl mitt sista mål. Skulle det misslyckas får jag nog så vackert inse fakta.

Nu kan jag emellertid gå ner i tempo och stilla alla dåliga samveten. Och det finns ju så mycket annat att göra, också.

Jag ska givetvis fortsättningsvis fullgöra mina politiska uppdrag i länets politiska grupp, som falu-avdelningens styrelseordförande och som ett av länets ombud på partiets landsmöte i november.

Sedan blir det familj, sång, Beethoven arbete och löpning.

Jag tänker ibland att det är lite på samma sätt att arbeta som präst respektive politiker. Man delar en övertygelse många inte gillar men som en del respekterar.

Jag söker inte maktpositioner för maktens egen skull utan för att jag själv vill utvecklas. Det är dock intressant att studera olika människotyper man möter under resans gång. Ett inte helt ovanligt trick är att som svar på en knivig fråga ge ett långt och resonerande svar. Så långt att frågeställaren tröttar eller tappar koncentrationen.

Nyligen var det någon amerikansk senator som talade i 22 timmar. Inget nytt under solen. Det gjorde även romarna när de ville förhindra att en omröstning ägde rum just där och då.

I Falun finns en före detta (SD) numera politisk vilde som på samma sätt förlänger alla möten och motion-bombarderar fullmäktige. Varje motion kostar i snitt 50 000 kr. Men sådan är den, demokratin.

Nåväl, jag står upp för min övertygelse i all lägen. Några käpphästar är:

– Alla måste ha samma möjlighet att förverkliga sig själv. Förtryck av kvinnor homosexuella eller olika minoriteter reagerar jag starkt på.

– Jag gillar inte blockpolitik. Jag vill skrota alliansen.

Detta har resulterat i epitet och tillmälen som smygsosse, solospelare och till och med arrogant översittare.

Man får inte svära i allianskyrkan ens på lokal nivå.

Det klart. Det finns ju en möjlighet till. Kryssen.

Gillar man det jag säger och bor i länet: ge mig ett kryss i valet. Det behövs inte så mycket för att slå sig upp en plats eller två. Det är förövrigt det enda straffet väljarna kan ge enskilda politiker som man inte är nöjd med: kryssa förbi dem.

Låt inte någon som av olika skäl misslyckats få förnyat förtroende av just dig. Ge din röst till någon annan. Den som står på nästa rad på röstsedeln, exempelvis.

Så plötsligt, när jag satt och lite småsurt iakttog valresultatet ringde telefonen. Det var från MDP. Man ville ha med mig i ett uppträdande.

Sedan kom dotter 2 inrusande med stora nyheter: PAPPA! JAG HAR FÅTT EN LÖS TAND PÅ LUNCHEN!!! FATTARU! Hennes mor skrattade hjärtligt åt något i ett angränsade rum. Detta underbara ljud.

Jag stängde av datorn och släkte lampan.

Jag känner mig faktiskt lite fri.

 

Att avskaffa arvsrätten

Jag hörde en intressant sak i veckan. Någon ringde P1 och föreslog att man borde avskaffa arvsrätten. Detta eftersom man som avliden inte kan ha någon vilja, äga eller önska något. Man är som död inget subjekt, helt enkelt.

Jag finner idén intressant. Den ger mig ett perspektiv på en socialliberal tankevärld.

Utgångspunkten är självfallet att jag vill fortsätta generationers strävan efter att bygga ett välfärdssamhälle enligt socialliberalismens principer. De grundläggande tryggheterna finansieras av staten. Skola och framtid erbjuds alla oavsett bakgrund och det är upp till individen att förvalta möjligheterna. Lite så som vi gjort i Sverige under 1900-talet, alltså.

Individens start i livet blir med detta utgångssätt mycket viktigare än tidigare.

Den omedelbara konsekvensen blir att humanistiska värden i uppfostran och barndomens upplevelser vida övertrumfar ett fett arv i vad som verkligen blir värdefullt i föräldrarnas insatser och ansvar för sina barn. Alltså (i många fall) tvärt om mot hur det är idag.

Tillgångar och materiella värden som blir kvar efter individens död tillfaller någon organisation, kanske allmänna arvsfonden, eller ändamål som den avlidne önskade. Det blir individens verkliga sista vilja, det.

Make/maka/sambo etc ärver självfallet sin partner. Men barnen får bygga upp sitt eget liv. Från början till slut. Liksom deras barn efter dem. Och så vidare.

Genom denna åtgärd skulle vi skapa ett helt annat samhälle än  det vi har i dag. Individen skulle onekligen vara fri utan att vederbörandes friheter eller möjligheter för den skull krockade med någon annans.

Alla skulle ha samma start i livet, materiellt sett.

Vårt materiella samhälle, och den eviga jakten på tillväxt som råder i det, skulle förändras totalt. Rika individer skulle tänka annorlunda eftersom deras barn ändå skulle få börja om utan ett fett arv på fickan.

Monarkin skulle avskaffas. Konservatismen försvinna, eller påtagligt förändras. Socialismen skulle i dess nuvarande form också plana ut och försvinna, liksom antagligen högerextremismen. Det skulle inte längre finnas någon grogrund för dem.

Vi skulle inte behöva jaga materiell tillväxt så desperat eftersom överskottet från varje liv på något sätt skulle återinvesteras i mänskligheten. Kommande generationer skulle därmed kunna se fram emot den bästa avkastning man kan tänka sig.

Syskon skulle inte bråka om pengar eller sommarstugor utan istället växa upp i vetskapen att de måste förverkliga sina drömmar genom egen förmåga och initiativ. Inte genom att förvalta överflödet från någon släktings liv som de fått sig till skänks.

Ta 40-talisterna som exempel. Denna stora lysande generation. De som dominerat klotet från 1960-talet tills idag. Vi yngre generationer kommer aldrig att komma i närheten av det materiella överflöd de sett i sitt liv.

40-talisterna utformade skolan så de alla kunde gå där, byggde ut den offentliga sektorn att försörja dem och nu har de försökt fixa till pensionssysyemet och äldreboenden att passa deras generation.

De kunde som mycket unga och med relativt okvalificerade arbeten bygga hus, köpa sommarstuga och resa jorden runt på semester.

Kvar till oss yngre lämnar de att bära upp försörjningsbördan av det offentliga systemen när de nu pensionerat sig samt att reda upp den  tickande miljöbomb de lämnat efter sig. Vårt uppdrag är att rädda planeten från deras kaos.

Jag är inte bitter. Sannolikt hade jag gjort likadant själv om jag tillhört deras generation. Och till viss del har jag redan kommit i åtnjutande av deras överflöd och rikedom. Men det torde stå alldeles klart att en normförändring måste till för så här kan vi inte hålla på länge till.

Genom att avskaffa arvsrätten skulle man förändra förutsättningarna för det individuella livet och detta skulle få effekter på många olika områden. Under en övergångsperiod skulle nog många konsumera utav bara helvete för att hinna med att förslösa allt innan sin död. För så fungerar världen i dag. Men detta tror jag skulle vara ett övergående problem som försvinner när norm-förändringen infallit efter lagändringen.

Och arv är inte enbart av godo. För med arv kommer förväntningar som kanske står helt i strid med arvingens önskan med sitt liv. Nej, det finns många fördelar för individ och kollektiv.

Ska vi göra ett försök?

Äh. Det klart man måste få ärva sina föräldrar. Jag bara, utifrån min socialliberala livssyn, leker lite med tankar.