Centerstämma 25/3 17

Det var i en anda av försiktig positivism som Centerpartiets Daladistrikt samlades på Sjöviks Folkhögskola för att tillsammans med Centerkvinnorna begå årlig stämma.

Stämningsläget är kanske inte så konstigt med tanke på opinionsläget. Men, som någon också påpekade från talarstolen, den här tiden nästa år kanske vår partiledare inte alls åtnjuter samma popularitet som nu. Sådant vet man ju inte.

Detta var hursomhelst mitt första ordentliga uppdrag i partiet (förutom styrelseuppdraget i samma krets) som valt ombud för Falukretsen. Jag var där för att se och möjligen synas – men kanske inte höras så mycket.

Vid något tillfälle övervägde jag att begära ordet – men avstod av flera skäl. Man ska inte upplåta sin stämma i parti och minut enligt principen om fabeln om pojken och vargen. Förövrigt var stämman på många sätt organisatoriskt likt det jag tidigare upplevt i Folkpartiet – fast större, mer och fler.

Värt att notera är att Centerkvinnorna på varje plats den årliga stämman äger rum gör en insamling till förmån för den lokala kvinnojouren.

Stämman gjorde ett officiellt uttalande om vinster i välfärden där vi argumenterade för att V:s och S:s ståndpunkter i frågan är särskilt skadlig för kvinnor. Och för landsbygden. (Vill någon få detta ställningstagande ytterligare motiverat – säg till!)

Partiet kämpar, även om det är svårt, för att åstadkomma mångfald på de listor vi går till val på. Det är en god sak.

Ibland diskuterades lite småtokiga motioner men så är det väl inom alla partier antar jag. Dock är det bättre än som sakernas tillstånd är inom exempelvis SD där partiet centralt författar motioner och förslag att skicka ut till landets olika lokala företrädare.

(Detta är ett kvalificerat antagande och inte styrkt i sak. Vill någon diskutera den saken ytterligare – säg till.) Om det beror på avsaknad av dugliga lokala företrädare som är oförmögna att skriva (ordentliga motioner), toppstyrning eller en kombination av dessa låter jag vara osagt.

Jag tycker det är lite oroande att batongmullret slår igenom på alla plan vad gäller hårdare tag mot kriminalitet. Dessa morrningar hörs överallt i debatten och från många olika partier och ´kommer möjligen bli en huvudfråga i valrörelsen.

Nu hörs dessa tongångar även hos C, alltså.

Kretsloppet fungerar inte. Brott -hårdare tag – grövre och fler brott – … i all evighet. Detta mitt synsätt är inte samma sak som att hävda att vi inte ska ta kriminalitet på allvar. Nåja, just den frågan ligger inte riktigt på min tallrik.

En person som talade för kyrkovalet meddelade i en bisats att det finns 94 000 körsångare inom svenska kyrkan. Tre av dessa finns i min familj, tänkte jag för mig själv allt medan lördagseftermiddagen sakta led mot kväll.

 

Avslutningsvis kan jag göra följande notering.

Elever kan vara riktigt bedrövliga på att hantera datorer och telefoner på lektioner. Tittar man på vuxna är det samma sak. I riksdagen eller på andra ställen så ser man att en stor del av ledamöterna sitter med mobiler  och/eller datorer.

Det jag kan säga om det är att det inte går att vara fokuserad på två saker samtidigt. Antingen är man mentalt närvarande eller så är man det inte. Det gäller att välja sina strider, antar jag.

Då som nu som alltid.

Nog känns det som att jag klivit in i en folkrörelse väl förankrad i dalamyllan. Alltifrån bygdegården i vackra Sjövik till att någon från talarstolen hade den goda smaken att citera Dan Andersson:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,                                            det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Det ger gott hopp om fortsättningen, detta.

Vändpunkter 2

Jag brukar ibland ta upp jordbävningen i Lissabon år 1755 i undervisningen. Vill någon läsa en mer utförlig artikel i ämnet hittar någon en sådan här.

I korthet kan man säga att Lissabon detta år hade dubbel otur. Stadens läge och många av husens undermåliga konstruktion gjorde den extra utsatt för jordbävningar. Skalven (jag tror det var tre stycken) orsakade de skador jordbävningar brukar, därefter kom en tsunami från havet och sedan började staden brinna.

Detta är ett exempel på en av dessa viktiga händelser i historien som förändrat människors världsbild. Religionen kunde inte förklara det inträffade (eller så accepterade människorna inte förklaringen) medan vetenskapen erbjöd bättre förklaringar.

Empiri. Att ifrågasätta auktoriteter och hävdvunna förklaringar. Att formulera en egen uppfattning. Oavsett om man var religiös eller ej började ett nytt mentalt kapitel.

 


 

Jag har en gammal kompis som ofta brukade svära över Gustaf III. Han syftade i svaveloset på Helgdagsreformen år 1772. På senmedeltiden var svenskarna lediga cirka 110 dagar per år eftersom varenda röd dag – och de var många – skulle firas med ”afton” och ”dagen”.

Paradoxalt nog var det alltså religionen som gjorde människorna fria (lediga).

1772 gjorde GIII slut på festen. Sedan skulle de dröja in på 1950- och 60-talen innan vi kom upp i samma mängd lediga tid igen. Något man strängt taget får tacka socialdemokratin för, antar jag.

Min svåger och svägerska försöker förövrigt införa traditionen att fira nationaldagsafton – ett trevligt, och historiskt sett helt riktigt, initiativ.

 


 

Det här med att Falun ska söka ett nytt skid-vm. Jag uttalar mig enbart i mitt eget namn när jag tänker att det här med VM, ja, det är allt lite som monarkin. Alltså – vi använder oss av känslomässiga argument för att bestyrka fördelarna.

För visst är det kul med lek, folkfest och skådespel, och nog kan vi med lite kreativ bokföring påstå att företeelserna är vinstgivande. Men om vi återvänder till logos så vet vi innerst inne att saken har väldigt lite att skaffa med demokratisk kärnverksamhet.

 


 

Den 27:e januari gick moderaternas partiledare ut och meddelande att partiet förändrat sin sin syn på SD – eller sin syn på att samarbeta med SD. Den någorlunda historiskt bevandrade partistrategen tappade förhoppningsvis hakan.

Den 27:e januari är den officiella minnesdagen för Förintelsens offer. Kan det verkligen vara så illa bevänt med kunskaperna i detta ämne? En av de som reagerade var Emerich Roth – en man som överlevde Auschwitz och som sedan dess har föreläst om sina upplevelser.

Det här är, enligt SVT, moderaternas svar. Några frågor infinner sig.

Är det på riktigt? Är det sant?

Om så kan jag inte se saken på något annat sätt än att Alliansen inte längre är aktuell. Återigen: jag talar bara i mitt eget namn men jag uppmanar alla (borgerliga) partier att omedelbart bryta samarbetet med moderaterna.

Den ideologiska grunden för ett samarbete finns inte längre, som jag ser det. Svenskarnas mentalitet har förändrat sig och partierna måste följa efter. Det befintliga blocksystemet passar oss inte längre.

Det händer då och då på olika sätt och vis i historien. Det är väl förresten inte hela världen. Och det är ju ändå det mest hederliga – att gå till val på sin egen politik.

 


 

Den tid som varit från 1970-talet tills nu, där det absoluta flertalet kunde luta sig tillbaka och låta andra sköta demokratin är över. Det är dags att sluta debattera på Facebook och engagera sig i ett parti.

 


 

Förövrigt anser jag att Alliansen bör förstöras.

 


 

Relaterade blogginlägg:

Vändpunkter

Idiot

Ovinster i välfärden

Jag har ganska länge engagerat mig hårt i frågan om vinster i välfärden. Varför? Antagligen för att jag äntligen tyckte mig ha hittat en fråga där ideologierna för en gångs skull var tydliga.

Och för att jag älskar frihet. Det kan låta banalt, men så är det. För att ge en bakgrund får den som vill gärna läsa:

Mattis fråga

Brevet till statsministern

Trumpifiering

Okej, vi går vidare. Jag har kämpat hårt för det som jag ser som en ohederlig debatt. Jag har lyssnat på vettiga människors vettiga argument och ovettiga människors ovettiga argument. Och vice versa.

Så i natt insåg jag det: jag är fel ute.

Inte i själva sakfrågan för i den går det inte att ha fel. Nej, den handlar mer om vilken vision man har för samhället. De båda sidorna kommer inte att lyckas övertyga varandra och jag kan bara hoppas att mina barn får gå kvar i sin skola.

Varför har jag till synes plötsligt kommit till denna insikt? För jag har alltså inte ändrat uppfattning i sakfrågan – jag bara släpper den. Jo: den vrider nämligen fokus åt fel håll.

En viktig orsak till att jag åter engagerade mig i politiken är att jag inte med gott samvete kunde stå och se på när världen, samhället, vrider sig mot det otänkbara. I det avseendet är vinster i välfärden en icke-fråga.

Flera partier har börjat darra ordentligt på manschetten när det gäller samarbete med SD. Det står och väger, just nu. Det finns prognoser som säger att partiet kommer att fortsätta att växa.

Men säker kan man ju aldrig vara.

Just nu finns det ingen majoritet i riksdagen för ett vinsttak bland annat eftersom SD är emot. Alltså kommer förslaget inte att bli verklighet utan snarare att bli en valfråga. (Det förefaller lite konstigt att SD är emot vinsttak eftersom partiet är såväl konservativt som populistiskt och borde i den här frågan se en gyllene möjlighet).

Men fan vet hur SD resonerar.

Efter valet säger de flesta förståsigpåre att det inte kommer att vara någon större skillnad i det parlamentariska läget. Om SD är ännu större kommer de sannolikt att komma ännu längre i sin normaliseringsprocess.

I det avseendet är frågan om vinsttak i välfärden alltså en icke-fråga, en petitess. Jag ser hellre att mina meningsmotståndare på vänstersidan får igenom nästan all sin politik ( i det här fallet vinsttak i välfärden) än att jag lever i ett land där SD har inflytande.

Inflytande har de redan, och mer kommer de kanske att få.

Jag inser därför att frågan är helt fel för mig att driva, även om jag alltså väl vet vad jag tycker i saken. Mitt engagemang inför ödesvalet 2018 måste istället fokusera på att i varje aspekt, i varje avseende och i varje ögonblick stå upp emot SD och dess sexistiska, homofobiska, rasistiska intolerans.

Och till alla er begåvningar därute, alla ni kollegor, vänner och bekanta som resonerar så klokt i så många avseenden: Jag tycker ni har en moralisk skyldighet att engagera er politiskt och inte nöja er med att debattera på nätet.

Annars går det som det går i den riktiga världen.

Och apropå har jag stängt av kommentarsmöjligheterna här på bloggen. Det är för mycket att moderera. Helst från vänsterns och SD:s undervegetation. Man kan ju tycka att de borde följa sin partiledarens exempel och blocka mig.

Hursomhelst: vill någon diskutera går det att göra via sociala medier eller i verkligheten. Och vill någon följa med på ett politiskt möte? Hör av er så tar jag med er till centerpartiet!

trumpifiering

Jag har engagerat mig i debatten om huruvida vinster ska tillåtas i välfärden. Jag har den största respekt för en hederlig debatt som förs med sakliga argument men tyvärr har den här debatten kommit att bli själva sinnesbilden för smutsiga trick, personangrepp och demagogi.

Det är som om Trump/Brexit kommit och knackat på. Och det har de ju, när jag tänker efter.

Om själva sakfrågan kan man tycka olika. Det är viktigt att ha det sagt.

Den som till äventyrs läser denna text får också ha i bakhuvudet att jag är liberal och har en positiv syn på möjligheten att driva vårdföretag eller skolor i privat regi. Möjligen tänker jag att vård och omsorg passar bättre för detta än skola, men jag är heller inte helt säker på den saken.

Jag har helt enkelt inte tillräckliga kunskaper för att uttala mig närmare, där. Men det är inte om det denna bloggpost ska handla. Nej, för jag har alltså kommit att reagera på hur debatten förs.

För att debatt eller diskussion ska vara möjlig att föra på grundläggande demokratiska villkor måste de som deltar ha viss hederlighet i sitt sätt att diskutera. Annars blir det på sikt som att diskutera med Donald.

En grundläggande faktor härvidlag är att kunna skilja på åsikt och fakta. Låt mig ge några exempel hur det kan bli när rågången dessa emellan inte är helt tydlig.

Ett vanligt påstående från motståndarsidan är att Sverige är extremt – inget land i hela världen har gått lika långt som Sverige. Vissa debattörer har till och med gått så långt att de jämför Sverige med diktaturer som Pinochets Chile.

(Vet ni vad som hände i Sverige i går kväll? Sweden! who´would belive this!) 

Det här är ett nonsensargument. Ett falskt påstående som tar oss långt i från grundfrågan om vinster i välfärden.

Det finns privatskolor i hela världen. Sverige har tack vare att vi öppnat upp för privata aktörer i skattefinansierad verksamhet demokratiserat detta och gjort de slutna exklusiva utbildningarna tillgängliga för alla. Inte bara för några få.

Huruvida alla kan göra ett genomtänkt val i god tid är naturligtvis en annan fråga.

Ett annat påstående är riskkapitalister som gör vinst och flyttar till vinsten skatteparadis. Detta har förekommit. Frågan är om vi ska utgå från dessa förhållandevis få, oseriösa, eventuellt kriminella, aktörer för att stigmatisera en hel yrkeskår eller beskriva hela vårt samhälle.

Jag antar att det kokar ner till vilken människosyn man har. För egen del ser jag hårt arbetande företagare och många väldigt lyckade och framgångsrika verksamheter.

Fakta, då? I den här typen av debatter handlar fakta ofta om siffror. Dessa kan användas på olika sätt. Fakta kan exempelvis vara hur stor procent av alla företagare som faktiskt fifflar eller så kan fakta visa hur nöjda vårdtagare, personal och elever/föräldrar är.

Fakta kan handla om vi kan påvisa huruvida det fria skolvalet faktiskt leder till segregation samt om denna segregation i så fall ser likadan ut i Stockholm som i resten av landet.

Fakta kan visa hur ofta privata aktörer tagit över vårdcentraler (ofta i glesbygden) som landstinget inte velat eller kunnat driva vidare.

Fakta kan visa en stor del av Stockholms vård skulle kollapsa utan såväl invandrare som egenföretagare. Den senare delen skulle försvinna på grund av ett vinsttak på 7 % och den förra gruppen skulle i stor utsträckning förlora sina jobb.

På så vis slår ett vinsttak mot kvinnor (vården är som bekant kvinnodominerad) och invandrare.

Ok – det sista är en åsikt men den grundar sig på fakta och statistik. Man kan givetvis med lätthet formulera motargument. Det är helt enkelt bra att bygga sin argumentation på det här sättet – oavsett vad man tycker i sakfrågan.

Påståendet att vi måste förbjuda övervinster är inte ett oskyldigt påstående. Frågan måste, som alltid (se nedan), problematiseras. Vad är egentligen en övervinst? Kan man helt enkelt sätta en procentsats för en viss bransch och så är det bra med det?

Nej, jag tycker inte det. Bolagslagstiftningar och ekonomisk lagstiftning kan absolut ses över för att komma åt oseriösa aktörer. Men vad är egentligen en övervinst?

Bara för att ta ett exempel: Förra året tog Falu kommun ett politiskt beslut att lärarna på gymnasiet av ekonomiska skäl skulle jobba mer. Ha tyngre tjänster, vi fick fler kurser och fler elever.

Det är också en sorts vinstjakt i offentlig skattefinansierad sektor. Jag tyckte inte (och inte enbart för att jag själv drabbades) att våra skattepengar skulle optimeras på det viset.

Varför? Jo, och här kommer en åsikt: det är kvalitén på verksamheten som räknas, inte driftformen.

Sedan är det där med ideologisk övertygelse. För många är är det upprörande att någon kan tjäna pengar på skattemedel. Jag tycker inte det och kan argumentera för denna ståndpunkt. Det kan också de som inte tycker som jag.

Låt oss respektera varandras olika uppfattningar men hålla oss till vettiga argument. Förenklingar, generaliseringar, svepande argument och populism, som ju välfärdsdebatten är full av, leder aldrig till något bra. Låt mig avsluta med ett exempel:

Påstående: Välfärdsföretagare tar ut övervinster. Vi ska förbjuda detta.

Påstående: Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Därför är invandrare kriminella. Förbjud invandring.

Påstående: Män är överrepresenterade i statistiken för våld mot kvinnor. Förbjud män.

Nej, det håller ju inte. Vi måste problematisera, vi måste höja nivån.

Utförligt och nyanserat står det i betygskriterierna i historia här och där. Jag ger betyget F till debatten om vinster i välfärden.

Mer i ämnet:

En kurs till

Min debattartikel i dt

Nödvändighetens herravälde

Jag brukar, apropå perspektiv, återkommande ta upp svensk-slummen i Chicago på 1800-talet. Det fanns en stadsdel i stan där svenskslöddret höll till. Bakgrunden var att det var många av utvandrarna som det inte gick så bra för i det nya landet. De sökte sig i sin nöd till sina landsmän och koncentrerades småningom till en del av staden där de tiggde, rånade och levde i misär.

På 1960-talet spred sig bilden av den svenska synden i bland annat USA delvis beroende på filmer som ”Jag är nyfiken gul”, samt att svenska ungdomar tack vare politiska reformer och en stark svensk ekonomi kunde resa ut i världen och ta för sig av den.

På 1990-talet och 00-talet fanns grupper i USA som såg Estonias förlisning och orkanen som drabbade delar av södra och mellersta Sverige (säkert lägger de till branden i Västmanland också) som ett tecken på att Gud hatar oss och vår lössläpta syn på diverse ting, som exempelvis homosexualitet och abort.

Nu sitter det en president och twittrar om allt elände i Sverige som han hävdar beror på invandring. Felaktiga uppgifter, vinklade reportage blandas med hätska angrepp på olika grupper. Sverige används som ett slagträ i den amerikanska inrikespolitiska debatten om migration.

Det här går ju inte. Jag känner helt enkelt att jag inte kan låtsas som ingenting. Tur det finns humorister.

Och: man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?

Men nog tog Dala Demokraten i lite när tidningen talade om en politisk comeback. Men visst, i någon mening är det ju det. Och visst intresse tycks det hela rönt, tack för alla uppmuntrande tillrop!

Jag har lärt mig ett och annat under mina år som engagerad i lokalpolitiken och jag tror och hoppas att jag har ett bättre förhållningssätt den här gången. Det gäller att inte bränna sig i flera ändar, för att låta lite klichéartad. Och: jag gillar det.

Jag gillar debatten, diskussionen, jag gillar att bli övertygad eller besegrad, att vinna eller förlora en debatt. Jag gillar att tillämpa retorik i praktik och att testa mina argument. Jag gillar att vara med och utforma beslut och politik, jag gillar att känna mig informerad.

Mest utav allt gillar jag att lära känna nya människor.

Sedan är jag begåvad med ett samvete och engagemang. Jag kan inte låta bli att bry mig, att köra händerna i fickorna och titta åt ett annat håll. Jag brukar förvisso återkommande komma dragande med Aristoteles, men sällan har väl hans fras människan är ett politiskt djur passat bättre.

Helst du, som hon jag delar morgontidning med brukar säga.

Jag tror att riksdagsvalet 2018 är ett ödesval för Sverige. Jag vill därför, utan någon särskild agenda, vara med och påverka, eller kanske snarare hålla emot, de läskiga krafter som nu tycks vara i rörelse.

Jag har under det senaste året långsamt trappat upp mitt engagemang och nu under våren kände jag mig redo igen. Jag meddelade Centern att jag stod förfogande  – om de vill ha mig. Och det ville de. Jag blev i söndags vald till ordinarie ledamot i styrelsen på ett år och ska försöka göra mitt bästa att motsvara förtroendet.

För det inte lätt att vara fritidspolitiker i dessa dagar. Det är lite som att klyva ägg med hårstrå, om liknelsen tillåts.

Jag ska försöka att luta mig mot erfarenheten och inte göra om gamla misstag.

Förutom bloggen har jag även upptagit min Youtube-kanal igen. Och jag kan twittra, jag med.

Förövrigt är jag väl ungefär – samma gamle Fredrik här som där.

Relaterat:

När jag slutade

house of cards

Den senaste inrikespolitiska snackisen handlar om att Moderaterna vill definiera sitt förändrade synsätt gentemot SD som att ”de vill göra allt som går för att genomföra moderat politik”.

Många är det som förundras över den totala förändring som skett i det partiet sedan Reinfeldt lämnade. Det verkar som att han är saknad av alla borgerliga väljare som inte är moderater. Jag själv saknar honom, iallafall.

Här följer en hobbyanalys signerad undertecknad.

M räknar med att det inte kommer att ske någon större förändring i det parlamentariska läget efter valet. Därför väljer de att genomföra den stora mentala förändringen redan nu för att saken ska blåst förbi lagom till valrörelsen 2018.

Partistrategerna tänker måhända att många kommer att vara upprörda ett tag men sedan lägger sig stormen. Målet är att M ska kunna bilda regering tillsammans med Alliansen genom en majoritet som bygger på passivt stöd av SD.

Lite som S/MP-regeringen idag gör med V.

SD kommer, kalkylerar man med, att vara samarbetsvänliga eftersom de är angelägna om att bli accepterade som samtalspartner på samma sätt som MP kompromissat bort rätt mycket av sin själ i sin iver att framstå som ett regeringsdugligt parti.

En sådan borgerlig regering kan dels fortsätta driva en relativt hård invandringspolitik eftersom den med rätta kan peka på det faktum att det var den rödgröna regeringen som satte igång alltihop, dels har den av samma skäl råd att tillmötesgå ytterligare krav i den riktningen från SD eftersom vi som sagt ändå redan börjat vandra den vägen med nuvarande regering.

SD kan (ur deras perspektiv) äntligen framstå som vinnare i två bemärkelser: de kan inför sina väljare peka på saker de får igenom samt att de är plötsligt ett parti bland alla andra. Därför kan de acceptera att inte ingå i en regering och M kan behålla ansiktet av samma skäl.

M kan å sin sida leda en borgerlig regering med passivt stöd från SD – en majoritet som (hoppas M) kan komma att bestå länge. Anna Kinberg Batra (eller vem som då är partiledare) kan efter tag, säg i valrörelsen 2022, knyta an till Fredrik Reinfeldts politiska arv igen.

Han var ju den som var med och skapade Alliansen, den förste moderata statsminister att bli omvald och den som mer genomgående än 1976 och 91 lyckades bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.

Hon blir den som bygger vidare på det och slutligen besegrar S och för överskådlig framtid förpassar partiet över sidlinjen.

För att lyckas med det måste M, och AKB, tona ner beröringsskräcken med SD. Det gör man bland annat genom att försöka utmåla V som ett minst lika dåligt alternativ som SD – med innebörden att S/MP-regeringen redan gör vad en M-regering tänker sig att göra.

Alltså samarbetar med en visserligen obehaglig men inte allt igenom ond partner. Inga konstigheter. Eller? Inte enligt många moderater, i alla fall.

Jag har ju viss erfarenhet av hur partier fungerar och anser att man inte behöver vara allt för konspiratorisk för att tänka att av döma av hur likartat alla moderater svarar så har det nog gått ut tydliga direktiv från partiledningen i frågan.

Det är därför M vill tona ner det nazistiska förflutna hos SD och tona upp V:s kommunistiska historia. Det är därför M talar om att samarbeta med alla partier på lika villkor, om att respektera väljarna och säger sig vilja samarbeta men inte regera tillsammans med SD.

För det handlar ju om att göra allt för att genomföra moderat politik. Vi har kommunicerat dåligt, säger den moderate partisekreteraren. Och visst kunde partiet valt en bättre dag än minnesdagen för Förintelsens offer för att lansera ett förändrat förhållningssätt till ett parti man medger har ett nazistiskt förflutet.

(Redan där känner åtminstone jag ett djupt obehag inför det i mina ögon oroligt cyniska spelet. Men det är ju jag det. Hobbyanalysen fortsätter…:)

M har råd att tappa KD-rösterna ifall partiet inte når 4%.

V behöver M inte förhålla sig till och MP verkar klara av att sänka sig självt.

L ligger sedan länge parkerat kring 6% och utgör inget moderat problem. Dessutom har Björklund tidigare andats lite om att våga ta i SD (det vore inte första gången M snor en idé som L/FP också tänkt. Konceptet ”det nya/riktiga arbetarpartiet” fanns även inom FP en gång i tiden men Reinfeldt/Borg/Schlingmann hann före). Saker kan möjligen förändras om Birgitta eller någon av Ceciliorna får mer framträdande positioner.

Kvar finns Centern. Ett stabilt parti som till skillnad från alla andra mittenpartier tryggt legat kvar i sina kärnvärderingar och undvikit opportunistiskt trippande till höger. Ett parti som stadigt växer, med en partiledare som åtnjuter högst förtroende i landet och som, vilket inte är oväsentligt, även kommer högt i ranking hos väljare om de ställs inför frågan att välja ett annat parti än sitt förstahandsalternativ.

De finns de som tror att Annie siktar på att vara den borgerliga statsministerkandidaten 2022. AKB vill bli det senast 2018 enligt ovan förda resonemang. Som det verkar på mig kan dessa två ambitioner och de strategier de medför vara svåra att kombinera.

För egen del säger jag så här.

I den lokala politiken i Falun har jag meddelat centerledningen att jag står till förfogande för de eventuella uppdrag som partiet anser sig behöva mig för.

För att citera den moderate partisekreteraren: ”Låt mig vara extremt tydlig”: en röst eller förtroendeuppdrag på/för mig kommer aldrig någonsin innebära att någon som helst form av kommunikation överhuvudtaget sker med SD.

Icke. Nej.

Det är en samvetsfråga – om de så får 99.99% i fria demokratiska val medger inte min demokratiska övertygelse att samtal kan föras med det partiet. Vill man ha järnröre, förlåt, samröre med SD bör man istället utse/rösta på någon annan.

En moderat, exempelvis.

Sprickor i glastaket

Samtiden ser oftast inte de små sprickorna i bygget. Början till förändringen. Det är det historikerna som gör – fast i efterhand.

De romerska kejsarna på 200-talet, exempelvis, såg måhända inte sprickorna i fasaden, de uppfattade inte det faktum att det blev allt svårare för Rom att hålla sina gränser som ett tecken på imperiets kommande undergång.

395 delades icke desto mindre riket i två och 476 var det klippt för den västliga delen.

Just nu deltar jag i tre olika debatter. Kanske hänger de ihop, vad vet jag, eftersom de handlar om normer och etiska ställningstaganden i vår tid. Kanske kommer debatterna i efterhand sammantaget visa sig vara ett bland flera tydliga tecken på att en ny tid står för dörren?

Den första diskussionen handlar om barnmorskan Elinor Grimmark som åberopar samvetsfrihet som stöd för att vägra utföra abort. Hon fick sparken (eller vägrades anställning) och stämde därför landstinget ifråga.

Det hela har valsat igenom det svenska rättsväsendet och hon tänker uppenbarligen driva det ända till EU-domstolen för att få rätt. Hon kan göra så därför att hon får ekonomiskt stöd av en stor amerikansk organisation, ADF, som gör det för att de vill påverka europeisk abortlagstiftning. (Lyssna på  Ekot om det här).

Vad jag vet finns det bara två yrkesgrupper i Sverige som har så kallad samvetsfrihet: journalister kan inte tvingas göra reportage som strider mot deras övertygelse och militärer kan av samma skäl inte tvingas utföra vissa samvetsvidriga order.

Barnmorskan vill inte, med hänsyn tagen till sin religiösa tro, utföra aborter och åberopar samvetsfrihet.

Jag närmar mig frågan ur ett filosofiskt perspektiv. Etik handlar ytterst om frågorna vad som är rätt och vad som är gott. Platon pratar om ethos och menar med begreppet vår inre känsla för vad som är rätt. Kanske menar han därmed vad vi i dag kallar samvetsfrihet.

Men alla i ett visst samhälle kan inte agera efter sin personliga inre övertygelse (det kallas för anarki) och för att kunna avgöra var de gemensamma gränserna går måste ett samhälle enas om några grundläggande principer.

Dessa principer skulle vi  kunna kalla för en, eller flera, norm(er).

DT:s konservativa krönikör Frida Park har i flera debattartiklar (både i DT och Expressen) argumenterat för att samvetsfrihet ska råda för barnmorskan. Och hon är inte ensam.

Om vi inte enas om hur långt samvetsfriheten för individen ska sträcka sig i ett samhälle och vilka etiska principer som ska gälla kan ju vilken brottsling som helst anföra samvetsfrihet som argument för att rättfärdiga sina handlingar.

Det har genom historien funnits, och finns tyvärr fortfarande, gott om vanföreställningar som syftar till att rättfärdiga patologiskt sjuka och vidriga beteenden av olika slag.

En sådan etisk samhällelig gräns jag efterlyser har vi dragit är när individens handlingar drabbar andra människor. Därför har vi oftast lagstiftat till förmån för den svagare parten: offret.

Och det är därför som barnmorskans samvetsfrihet är underordnad den vårdsökandes önskan och behov.

Här räcker det inte heller med att säga att en annan barnmorska kan utföra ingreppet. Vi måste istället tänka tanken att hon, just Elinor Grimmark, är den enda tillgängliga barnmorskan för den kvinna som just där och då av personliga skäl vill genomföra en abort.

Det kan inträffa.

Det är det som menas med begreppet princip.

Det moraliska valet består i stället i att var och en som väljer ett yrke själv har ansvaret att pröva om det yrket är förenligt med vederbörandes samvete. Om inte får personen söka ett annat arbete och där (i det här fallet) abort inte ingår.

Det går alltså inte att jämföra med journalistens eller militärens samvetsfrihet.

Vi kan givetvis ha olika åsikter huruvida vi ska säga ja till Grimmarks krav. Men om vi gör det så bör vi vara medvetna om att vi samtidigt lägger en pusselbit i mönstret för en förändrad norm i vårt land. Det räcker liksom inte att säga – titta, det fungerar ju i Norge!

Tillsammans med vad som sker i Ryssland, USA och på många andra håll i världen just nu utgör pusselbiten Grimmark som jag ser det en del av ett obehagligt, svart, ålderdomligt pussel från en förfluten tid.

Den andra diskussionen handlar om Moderaternas samarbete med SD. Jag har lyssnat och läst mycket i frågan. På TV, i radion och tidningar men framförallt på vad M-ledningen äger om saken.

Och det de säger är att de vill behandla SD som alla andra partier eftersom den tidigare strategin, att isolera dem, inte fungerat. Jag personligen tycker inte tanken om samarbeta med SD är så tilltalande (vilket jag tidigare återkommande argumenterat för).

Uppenbarligen tycker inte L och C det heller. Man behöver inte vara någon större analytisk stjärna för att inse att alliansen är körd om detta fortsätter. Det som är fascinerande är att av de moderater jag känner är det några som vägrar erkänna innebörden i det partiledningen gör. Tvärt om blir de arga när jag frågar om det.

Men frågan handlar inte om att misskreditera M, nej, sakfrågan handlar om att be partiet motivera sig. Istället får jag goddag yxskaft-svar i stil med att nej, M ska inte samarbeta med SD. Nähä då! Inte.

Jag blir förvirrad. Är det en svensk variant på alternativa fakta eller försöker man skyla över det ledningen av partiet gör? Oavsett vilket tycks det mig som den svenska politiken är på väg in i ett nytt skede.

Inte mig emot, egentligen.

Den tredje diskussionen hänger måhända tydligare ihop men den ovan. I lördags publicerades min och kommunalrådet Joakim Storcks debattartikel i lokaltidningen. Den rörde inte helt oväntat om i den röda myrstacken.

(Det är en liten stad. Nog får man utstå syrligheter och glåpord i den lokala offentligheten, men det kan det vara värt. Jag säger vad jag tror på och den som inte håller med får gärna försöka övertyga mig.)

Tanken med artikeln var ju knappast att övertyga politiska motståndare. Nej, snarare handlar det om att ge väljarna en alternativ bild. Vi i C ser nämligen inte alla välfärdsföretagare som skurkar och tror inte vinst i sig är något fult.

Att S låst fast sig så i frågan är lite konstigt. Det var ju de som initierade det hela en gång i tiden. Att gå armkrok med V verkar inte heller vara ett framgångsrecept. En modern socialdemokrati kan vara en väl så intressant samarbetspartner för både L och C om M fortsätter sitt (i mina ögon) grumliga samtal om (med) SD.

Menar statsministern allvar med samarbete över blockgränserna måste han nog byta fot (igen) i frågan om vinst i välfärden. Det blir kanske en efterträdare i så fall. (Juholt lär förövrigt ha blivit ambassadör på Island).

Jaha, det svåra var ju alltså att se sprickorna innan bygget rämnar. Om nu inte det är hela syftet, förstås.

Thorbjörn

I sensomras besökte jag Härnösand för första gången i mitt liv. Som av en slump var det samma helg som Thorbjörn Fälldin begravdes. Jag besökte givetvis inte begravningen, nej, min anledning till besöket var både mer illustert och glatt än en begarvning.

Samtidigt kändes det som en sorts cirkel slöts.

Thorbjörn var den politiske ledaren i hemmet under uppväxten. Han var Sveriges statsminister 1976-78, 1979-82 och Centerns partiledare 1971-85.

Ett annat sätt att beskriva honom är som den förste statsministern i en borgerlig majoritetsregering i Sverige sedan demokratins genombrott. Han var den som gick i bräschen för ett alternativ till det som efter 44 år verkade som ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav.

Jag tror förövrigt att Socialdemokraterna har världsrekord i regeringsinnehav i en demokratisk stat och att Tage Erlander den statminister som suttit längst – i världen.

Allt detta fick ett slut genom Thorbjörn. Med honom nådde Centern också sina främsta valframgångar någonsin med drygt 25% av väljarnas röster.

1970- och (halva) 1980-talen präglades av duellerna mellan Thorbjörn och Palme. Två folkrörelsers statsministerkandidater. Inga andra politiska ledare kom i närheten av dessa två.

Vem, ur det breda folklagret, minns idag Ahlmark, Ullsten, Boman, Hermansson eller Werner i någon större utsträckning?

Författaren Henrik Berggren har i sin biografi om Palme beskrivit hur denne underskattade Thorbjörn som utnyttjade detta och gjorde sig ännu sävligare än han redan var för att i debatterna stressa den rappe Palme. Thorbjörn var inte dum – tvärt om var han väldigt intelligent.

Och en fenomenal valspurtare. Särskilt minnesvärda är duellerna mellan Palme och Thorbjörn i Scandinavium 1976 (här hittar en intresserad den i sin helhet) och i Kalmar 1982 (här).

Thorbjörn vann båda och är den ende som besegrat Palme i val. I valet 1982 tog Palme dock revanch.

Två minnesvärda citat kan jag själv kan minnas. Ett i samband med ubåtskränkningen 1981 när Thorbjörn på en fråga från försvarsledningen kort och gott svarade håll gränsen (en sentida kommentar till den dramatiska händelsen hittas här)

Rätt tufft sagt i ett läge när en av världens två supermakter knackade på lilla Sveriges dörr.

Ett annat minnsvärt citat är det som föregik hans avgång som statsminister där han menade att ingen statsrådspost var så värdefull att den var värd att dagtinga med sitt samvete för.

Det slutande inte bra – han blev i praktiken avsatt (som partiledare, inte som statsminister). Satt han för länge? Tappade han kanske kontatkten med gräsrötterna och verkligheten ute i partiet? Insåg han inte att partiet, trots de exempellösa framgångarna, till slut ville ha förnyelse?

Jag vet inte.

Det jag däremot kan säga är att han 1985 inte fick förnyat mandat av valberedningen i valet av partiledare och slutade som partiledare och strax därefter som riksdagsledamot i bitterhet.

Det dröjde till slutet av hans levnad innan till slut han försonades med centerrörelsen.

En mer ingående analys över hans betydelse för Sverige i ett längre persspektiv vågar jag mig inte heller på. Han bildade regering under den stora oljekrisen och så vitt jag förstår fortsatte han i stora drag föra socialdemokratins politik men med vissa viktiga skillnader.

Det var främst i kärnkraftfrågan han stack ut och däri ligger enligt min uppfattning mycket av C:s gröna legitimitet idag.

Den största betydelsen var kanske symbolisk. För efter den historiska valsegern 1976 fick Sverige ett exempel i praktiken på att det faktiskt gick att ha en annan regering än en socialdemokratisk. Tanken på politisk mångfalld slog rot ordentligt.

Han var också tidig med att lyfta fram kvinnor i politiken, jag tänker främst på Karin Söder, vilket kan vara en av anledningarna till att Centern som enda parti (?) i Sverige har haft flera kvinnliga partiledare.

Närhetsprincipen och landsbygdsperspektiven var självklart också centrala ideologiska teman och är principer som överlevt in i dagens centerpartistiska politik.

Kanske är det en blandning av nostaligi, grön, landbygdsnära och liberal ideololgi som gör att jag tämligen omgående kände mig rätt hemma i Centerpartiet. Hur det än är med den saken minns jag honom som en hederlig politiker för vilken ett handslag och en principiell hållning betydde något.

Vila i frid, Thorbjörn.

 

 

Relaterade blogginlägg:

U 137

Astrid och Pomperipossa

Dagsedlar åt etablissemanget

Det har efter SD:s valframgångar här i Sverige, resultatet av BREXIT och det amerikanska presentvalet diskuterats mycket kring begreppet etablissemang.

Det har bland annat hetat att det verkliga folket, alltså de utanför etablissemanget, genom dessa val äntligen rest sig och besegrat eliten.

Jag har funderat en del på det där. Att slänga sig med etiketter hit och dit. Vad betyder egentligen etablissemang?

Enkelt sammanfattat menas med detta en synlig social minoritet med en dominerande ställning inom en nation eller samhälle. Denna grupp, eller elit, innehar makten, privilegierna och utövar kontroll över hela eller delar av samhället i fråga om ekonomi, politik och kultur.

Åtminstone upplevs det så av de som inte av olika skäl känner sig delaktiga av allt det goda som de privilegierade får. När begreppet används är det vanligen för att nedsättande kritisera en samhällsstruktur.

Kritik mot makthavare som den som kritiserar menar tillhör etablissemanget bemöts ofta från den angripne med att kalla angriparen populist.

Populist kommer av latinets populus vilket betyder (hela) befolkningen, den stora massan. Med detta begrepp brukar i allmänhet avses en politiker som säger det folket vill höra i syfte att själv bli vald till ett ämbete.

Populisten tar i allmänhet inte ansvar för helheten, exempelvis för hur de populära reformerna hen utlovar ska finansieras. Återskapa försvunna jobb, förhindra frihandel, gå ur EU, minimera invandring… Populisten anses därför ansvarslös av hens motståndare.

Konflikten mellan befolkningen och den styrande klassen i ett land är gammal. Den går åtminstone tillbaka till antikens Rom och kanske ännu längre.

Karl Marx historieskrivning utgår från att det alltid funnits konflikter mellan olika sociala grupper i samhällen. Marx menar att den som äger, etablissemanget, inte vill dela med sig och de som inte äger, merparten av folket, massan, vill få del av överflödet.

Och så rullar det på i historien, säger han, tills vi med våld förändrar det hela. Revolutionen är i Marx värld nödvändig för att skapa en ny bra värld, det klasslösa samhället. Likheten i argumentationen med vissa populister på högerkanten är slående.

Vad händer sen?

Populisten går från bombarjacka till kostym medan etablissemanget gör den omvända resan. För att konkretisera: latinos, kvinnor och svarta har i stor utsträckning röstat på Trump. I Sverige röstar fler nyligen hitkomna på SD än man kan tro.

Den grundläggande konflikten handlar om resurser och makt. Vad vi kallar varandra har kanske mindre med saken att göra. Bäst har det gått i de tider och för de samhällen där olika grupper förmått samarbeta med varandra.

Så som inom den liberala demokratin under efterkrigstiden.

Men ibland hårdnar konflikten. SD kallar idag alla andra riksdagspartier för 7-klövern och menar därmed att denna 7-klöver är en del av samma etablissemang. Samtidigt vill de inget hellre än att få inflytande och regeringsposter eftersom det är svårt att utöva makt i en demokrati utan dessa ting.

Så fort detta sker blir de själva en del av det etablissemang de avskyr och förlorar därmed initiativet.

Cirkelrörelsen är inte så svår att se. Främst krig, men även andra faktorer, får miljontals människor att ge sig ut på flykt för att söka sig en bättre framtid. Den gamla, förhållandevis rika, världens institutioner klarar inte trycket.

Nostalgiska och konservativa (vilket inte är en väljargrupp som enkelt placeras in på den politiska höger/vänster-skalan) röstar på de politiska krafter som vill stänga den öppna dörren, återskapa en förlorad värld, som marknadsför sig med enkla budskap som Make America great again.

Jag är tillräckligt liberal för att vilja bejaka att alla ska kunna leva sin dröm, upprätthålla sin livsstil. Om det innebär att flytta, älska någon av samma kön eller fanatiskt tro på Gud har jag inga synpunkter på. Men livsstilen och livsvalen får inte påtvingas andra.

Ur ett historiskt perspektiv tror jag det är tämligen tryggt att säga att det alltid funnits grupper som på olika sätt varit arga på varandra. Att därför måla upp BREXIT eller Trump som en jordbävning tror jag inte riktigt på.

Det blir lite svårare att förbättra världen i exempelvis klimatfrågan eller flyktingkrisen, troligen. Men det går inte att återskapa en förlorad värld av det enkla skälet att den aldrig funnits någon annan stans än i människors sinnen några år senare.

Annus confusionis/bild 22

Jag inleder idag mitt 47:e år. År 46 är klart.

Och det började bra med uppvaktning, brottningsmatch och efter familjelogistikens fullföljande en löptur i skogen. Arbete. Lunch på egen hand. Middag i familjens sköte med far.

 

fodelsetext

Jag tillhör ju den kategori människor som tycker det är trevligt att blir uppvaktad och där spelar ju de sociala medierna en intressant roll. Tack för uppmärksamheten, alla!

År 46 f.Kr. var det sista året i den gamla romerska kalendern innan övergången till den nya julianska. För att man skulle kunna synka allt enligt det nya systemet hade år 46 445 dagar.

På grund av alla dessa extradagar blev året i Romerska riket senare känt som annus confusionis (förvirringens år). Det var väl lite jobbigt i förvaltningen, kanske.

Mer tid är något alla drömmer om. Tänk vad grejer man hinner med om man inte är stressad. Mannen bakom den nya kalndern i Rom år 46 f.kr, Julius Caesar, exempelvis.

Han blev detta år konsul i Rom, besegrade en armé i det pågående inbördeskriget. En av hans motståndare, Cicero, skrev till en vän att om våra röster ej längre hörs i senaten och på Forum, låt oss då följa de gamle vises exempel och tjäna vårt land genom vårt skrivande, koncentrerande oss på frågor om etik och konstitutionell lag.

Det är klokt sagt. Lite så har jag nu och då tänkt under mitt 46:e år.

Caesar fortsatte i ett furiöst tempo med att inviga tempel, ta sig an nya uppror och alltså med att reformera tideräkningen.

(Den julianska kalendern kom förövrigt att förbli standard i västvärlden tills den ersattes av den gregorianska kalendern 1582 och blev inte helt avskaffad förrän efter nära 2000 år, i början av 1900-talet).

Cesar avslutade år 46 f.kr med att  utnämna sin adoptivson Octavianus (Augustus) till sin efterträdare och sedermera kejsare, besegra ännu fler uppror och offentligen avrätta galliska hövdingar.

Och här sitter jag och funderar över vad det är för skillnad på almanacka och kalender. Wikipedia säger att en almanacka är att betrakta som en kommentar till kalendern. Kalendern anger dagar, veckor, månader och år medan almanackan anger vad som är viktigt den aktuella dagen, veckan, månaden och året.

Håhå-jajaja.  Den som ändå hade 445 dagar per år till sitt förfogande.

Å andra sidan var år 46 e.kr inte lika spännande. En gräshoppsinvasion i Mongoliet, typ. Och gräshoppor ska man äta, har jag hört.

Mitt 46 år har varit bra. Jag mår bättre än på länge.

Nu vänder jag mig särskilt till potentiella läsare med ett förflutet i 1970-talets Hälsninggården, Hälsningberg, Haraldsbo.

Lördagen tillbringades i Centerns regi där vi skulle fundera över nya områden i kommunen att bebygga.

Jag föreslog exploatering av ovan nämnda områden och som ett led i infrastrukturen också återuppbygga den gamla klassiska korvmojen Sporres. Resterna kan ännu ses till  höger om biltvätten vid Falu motor.

Vidare föreslog jag att göra parkering av Tisken med undantag för en (estetisk) kanal för Faluån att passera mot Slussen. På så vis kunde tiskenparkeringen bebyggas. How is that for your own Falu-Caesar?

Partikamraterna log artigt och gick vidare med andra förslag.

Så till sista, denna min 46:e födelsedag, bild 22.

Hjortronvägen, Hälsinggården, Falun, cirka 1 kilometer från Sporres, maj 1971. Mor, salig mor. Hon var stilmedveten, min kära mor. På mina födelsedagar tänker jag alltid på henne. Keruben i famnen, det är jag det.

Inget nytt under solen.

 

jag-och-mor-4

För större kerub – klicka på den!