Sicilien – bild 34

 

Det var dags för den efterlängtade värmen och familjen styrde kosan mot Sicilien. Som vanligt hann jag inte förbereda mig tillräckligt inför resan varför jag på planet funderade över vad jag egentligen vet om ön.

Vy över Palermo från Monreale

 

Grekerna koloniserade delar av Sicilien, främst känd är väl staden Syrakusa som en plats som fostrat grekiska filosofer så som den berömde Arkimedes. Jag är personligen mer förtjust i Empedokles som hoppade ner i Etna då han trodde på återfödelse. (Eller det är jag väl egentligen inte alls det eftersom jag inte kan mycket mer än så om hans filosofi – men han passar bra in i temat).

Sen kom romarna och erövrade ön som sin första besittning utanför själva Italien. Det romerska imperiets brödbod har jag läst någonstans att Sicilien benämdes.

Därefter kom araberna, följda av Östrom (Bysans) varefter det var dags för korståg under normanderna. Under andra världskriget skedde den stora inbrytningen i Hitlers Europa via Sicilien men efter kriget rådde stor fattigdom, utflyttning och maffiavälde.

Ett torg i Palermo. Dotter 2 är lycklig.

 

Ja, det var väl det hela. Så nej, jag släppte det. Wifit på planet var ändå för segt. Har man inte pluggat på bättre innan får man väl stå sitt kast. Istället övade jag norrländska städer med dotter 2. Viss munterhet spred sig ombord då hon till sist tröttnade:

Pappa. Det finns en till stad i Norrland. Den heter Hållkäfteå.

 

Två dagar i Palermo. En ruffig men ganska häftig stad. Här finns jämföreslevis inte många turister men mer av verklighetens folk. Vissa saker finns självfallet att se: den normandiska katedralen i Monreale från 1174 är ett storslaget exempel på en konststil där normandiskt och arabiskt möts.

Nej – en mobilkamera fångar inte intrycket

 

Det slog mig efter ett tag varför jag gillade Palermo. Det är det där osnygga, ruffiga, det inte turistiga eller tillfixade personifierat av den oartige kyparen. Sätt dig ner och käka, ungefär. Samma stuk på stad som Marseille, en stad jag ofta hängde i perioden 1991-92.

Vi hittade förvisso ett bra hotell och några trevliga restauranger. Mer än så behöver man inte, egentligen.

 

PAPPA! DET ÄR JU EN HEL HUMMER PÅ DIN SPAGETTI!

Eh, ja, ibland måste man chansa lite.

 

”Skammens fontän” är annars en av få saker som turistböckerna tycker man ska se. Uppgrävd från en adelsmans trädgård och inflyttad till Palermo på 1700-talet.

Tydligen ligger Italiens största opera i stan. Visst – jättestor. Men också jättestängd.

Nakenhet var skam, tydligen

 

En bra grej med barn är att de fungerar som en förlängd antenn. Istället för att själv leta rätt på en bra uppkoppling behöver man bara leta efter Dotter 1. Säkert som amen på latin i katedralen i Monreale har hon, som Arkimedes en gång uttryckte det, funnit det.

wi-fi

 

Annars har man ofta en annan inställning till barn på många håll i världen än vad vi svenskar är vana vid. Till varje sevärdhet vi kom bröstade plötsligt, när de fick syn på Vittrorna alltså, vakter upp sig ur en till synes ändlös dvala.

 

”Jag är trött på kyrkor och vakterna är inte snälla”

 

Konstaterades utan att smaka att Big Mac-index i Palermo stannade på 6,8 euro. Betydligt billigare än i Sverige, alltså.

Vi tog tåget till Cefalù, en medeltida numera turiststad vid havet. En sak som indikerade…, ja, vad? Något indikerade det iallafall, var att man på tre språk via högtalarna meddelade att det fanns vapen ombord, att konduktören hade samma befogenheter som militär och polis samt att åtgärder skulle vidtas om man inte ville styrka sin identitet eller visa sin biljett.

Givetvis förekom ingen biljettkontroll.

 

Cefalù

 

I Cefalù finns fler turister. En liten, vacker plats som vuxit fram runt en kyrka förstås. Vi bodde någon kilometer utanför stadskärnan. På hotellet skulle man – till Vildvittrornas glädje – åka golfbil från receptionen till sitt rum. Personalen mumlade något och hoppade ur fordonet och försvann.

Okej, tänkte jag, jag får väl köra själv? Hur svårt kan det vara? Så ytterligt svenskt tänkt av mig. Hela personalen kom utspringande till undsättning. Personen undslapp sig ett lakoniskt…

what a fantastic family

…men man ska nog inte tolka det fantastiska som fantastiskt i en positiv mening. Nåja, det är ju sent på säsongen så de är säkert trötta – tröstade jag mig med. Klart är att det var bland det dummaste personalen varit med om, att en gäst skulle köra sin egen golfbil.

Jag inser att jag är sist i världen med insikten men ska man som normalt kaffekonsumerande svensk överleva i landet måste man be både om en cappuccino OCH en dubbel espresso – som man när servitören vänt ryggen till diskret blandar. Det är barnens mor som lärt mig det där för hon reser till Stockholm i jobbet ibland.

Barnens mor i Cefalù

 

Dotter 2 var lite orolig. Hon funderade över den där människan som gick omkring la ut sovande hundar överallt. Den människan ville hon minsann ta sig ett rejält snack med. Särskilt upprörande var att de, hundarna alltså, tvingades ha tungan utanför munnen och ofta på marken.

Sen ville hon hjälpa mig att shoppa. Det är tydligen lätt för jag gillar ju bara enfärgade kläder.

Dotter 2 gillar modern konst mer än ”dammiga gamla palatser”

 

Om det blev bad? Jovisst. I pool. I hav. I bubbelpool och i vulkanhav. I några dagar var det röd flagg vilket innebar att om man tog ett steg för långt ut kom en ilsken man och blåste jättehögt i en visselpipa.

Jag frågade en på fransk-engelska om vederbörande jobbade som fotbollsdomare på vintern men blev bortviftad.

I pool

 

I hav

 

Pappa. Du har bra badbyxor och shorts.

 

Jaså?

 

Ja, jag HATAR killar som går runt på stranden i för små kalsonger.

 

Röd flagg. Farligt, farligt.

 

I bubbelpool

 

Det fanns svenskar i Cefalù. Snart kände vi igen några eftersom stan inte var så stor. Visst är det skönt att höra hemlandstoner i främmande land. Man stannar och samtalar en stund. Inget ont i det.

Fritt översatt från italienska:

Jag är så in i helvete trött på de där sillstinkande, rågblonda, rödmosiga svenskjävlarna. Ska de hit och bada kan de väl åtminstone ge fan i att tjattra på den där obegripliga rotvälskan – ÅK HEM!

 

En man som jag aldrig träffat förr tyckte att han kunde förstöra mitt porträtt – bara för att vi var landsmän, liksom.

Generationsskämt i stundens ingivelse

 

Något om maten. Jovisst, den var ju strålande. En av de mer bisarra händelserna bestod i att salt överhuvudtaget inte kunde uppbringas på restaurang eftersom det regnat nyligen. Detta hade medfört att alla saltkar hade kladdat ihop.

Regnat? Här? Taskig ursäkt. Jag käkar ju carpacci. Seccundo platti blev som hämnd friterade räkor. Man vet att man är kladdig om händerna när man kan torka sig med barnens överblivna pizza – och det funkar.

I Italien finns det glass

 

Jag läste (dechiffrerade) ett anslag. I Cefalù har fullmäktige beslutat om en turistskatt om 1 euro per person och dygn. En sorts trängselskatt, måhända.

Hotellet skulle göra en ny hemsida. En professionell fotograf vände sig till hotellets manager som i sin tur vände sig till mig. Man ville ha min fru. Då föreslår jag att ni frågar henne, svarade jag.

När jag hörde att hon skulle få en drink för besväret anmälde jag mig omedelbart som frivillig. Fotografen rörde inte en min i det han svarade:

we need a lady, sir. A blonde one.

Så kom det sig att det var barnens mor och inte jag blev modell i hotellets katalog för 2018. Men hon kompenserade mig den förlorade drinken senare. Hon är en god och fin människa, barnens mor.

Spritz –  3 delar Prosecco, 2 delar Aperol 1 del soda – poppis i landet. Mitt ansikte har samma nyans som drinken. Till de unga: den finns även som alkoholfri variant. Antar jag.

 

En heldagsutflykt till de Lipariska öarna (se karta ovan). Turisttätt, javisst, men en upplevelse. Där fanns allt man kunde önska sig: vulkaner, utslocknade som aktiva. Svart lavasand, pimpsten och svavelos.

Lipariska öarna på avstånd

 

Här brukade Pegasus och Venus hänga, tydligen. (Jag måste läsa på).

Etna på avstånd

 

En vulkanisk strand (Nagellacket är svart – det är inte en slump).

 

Jag måste verkligen säga något om bilden nedan. I mycket stark doft av svavel, vilket närmast för tanken till en stank av ruttna ägg, fanns en sorts spa. Värmen från berget gjorde denna pöl av gyttja varm pch bubblande. Människor vallfärdade hit för att bada i gyttja för 3 euro.

Vi är alla olika. Men doppade i gyttja är vi mer lika än man kan tro.

en peu bizarre


 

Något på minussidan?

Tja, en butiksinnehavare som sålde på oss några baskrar av märket Coppola tyckte själv det var ett korkat produktnamn eftersom alla förknippar det med maffian.

Filmen du vet?

Jo, jag vet.

 

Italien är inte bra på ostar. Iallafall inte enligt mina smaklökar.

Jag fick mycket kritik (av Pomma) för kvaliten min livesändning. Han har väl rätt, antagligen.

Någon dag innan avfärd frågade jag managern på hotellet efter transfer till flyget. Han slog ner blicken och mumlade något om att sådant inte fungerade så bra här i södra Italien. Så det blev taxi.

Samma dag vi skulle åka blev Dotter 1 magsjuk. Typiskt. Men södra Italien levererade. Trots att vi redan checkat ut ställde man raskt i ordning ett nytt rum, ordnade taxi med strikta order att köra långsamt. De var så omtänksamma.

På Clarion hemma på Arlanda i fina rika Sverige brydde man sig föga om att jag bar ett tillsynes utslaget barn i min famn. Receptionen var helt tom ändå rörde de två som bemannade den sig inte ur fläcken för att hjälpa till.

Ingen hjälp med väskor, inget erbjudande om vatten eller rullstol, ingen aning om huruvida läkare, termometer eller sjuksköterska fanns.

Det var ingen fara med Dotter 1 som det visade sig. Men managern på hotell Calette i Cefalú vill jag uppmana att lyfta blicken och sträcka på ryggen. I service och omtanke sopade hans hotell banan med sin motsvarighet på Arlanda.

De finns olika former av mättnad, strävan och bortskämdhet som framgår ovan.

Kom an, höstjävel!

 

 

bild (32) av fjäll

Det som är tänkt blir inte alltid.

Ännu en fjällvandring redan i år får därför låta vänta på sig och en potentiell läsare må ursäkta medan jag drömmer mig bort bland ytterligare bilder från den som nyligen ägt rum.


 

 

Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin högtidligt…. Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! sa Puh stolt för sig själv.


 

 

I blomman, i solen

Amanda jag ser.

Kring jorden, kring polen

hon strålar, hon ler.

 


 

 

Under första världskriget förekom att soldater begick självmord på grund av skobrist. De stod helt enkelt inte ut med ständigt blöta fötter därnere i skyttegraven.

Skyttegravsfot är en otrevlig åkomma som fått sitt namn efter de problem som kunde drabba soldater i skyttegravarna under kriget. På grund av att fötterna konstant utsattes för fukt och kyla, utan möjlighet att ordentligt kunna torka fötter, strumpor eller kängor, drabbades soldaterna dålig blodcirkulation.

Utsatta kroppsdelar kunde lukta illa till följd av sår, svampinfektion, förruttnelse och kallbrand.

Med andra ord: fotvård är viktigt.


 

 

Panteism betyder ungefär allt är gud och är en religiös övertygelse som ser hela naturen, världen eller universum, och allt liv däri, som heligt eller gudomligt.

Vissa dagar känns den övertygelsen närmare än andra.


 

 

Ur fjäll-led är tiden; ve! att jag är den,
som föddes att den vrida rätt igen.

 


 

 

Var nöjd med det du har och tillbringa inte din tid med att drömma om förvärv som väcker avund och beundran; se på hur de som är fattiga och nödställda lever, så att det du har och äger framstår som stort och avundsvärt.

Eller som filosofen Lacan säger: individen bör inte uppnå sina drömmar. Gör individen det upphör strävan efter fantasin/det ouppnåeliga. Och DET är farliga saker, det.


 

 

Skenbar är färgen, skenbar sötman, skenbart det bittra; skenbart varmt och skenbart kallt; verkliga är blott atomer och tomrum.


 

 

Gyllene snittet är det förhållande som erhålls när en sträcka delas i en längre del a och en kortare del b så att hela sträckan a + b förhåller sig till a som a förhåller sig till b:

\frac{a+b}{a} = \frac{a}{b}


 

 

Jag gillar att gestalta olika karaktärer. Här ges Gandalf, som framgår.


 

 

En utspilld färgburk. Är det en medveten skapelse eller en slumpartad olycka? Ser vi mönstret eller skönheten i kaoset? Det är kanske så man kan förhålla sig till modern konst – om man nu inte vet bättre.


 

 

Bröderna fara väl vilse ibland. 

 


 

 

Liten blir snabbt stor. Det är känslan när det går upp för mig att veckobrevet från skolan inte är en larmrapport om löss utan en uppdatering om vad klassen arbetat med i naturkunskap den gångna veckan.

Silly me.


 

 

Jihad betyder ungefär heligt krig. Termen är ofta felaktigt förknippad med diverse vansinnesdåd men en bättre betydelse är individens kamp mot tillvarons jävligheter och frestelser.

Som regn. Eller kanske mygg. Eller vetskapen att efter regn…


 

 

Eftersom ingen ser någon skogaholmslimpa på bilden kan ingen i sann polyfemosk anda utgå från att det är champagne i kåsorna. (Det krävs kunskap om 70-talet och viss klassisk bildning i kombination för att klura ut den.)


 

 

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

 

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.


 

 

Förälder. Ett liv som caddie.


 

 

Morbror. Ett liv som hjälpcaddie.

Gott är inte att inte göra orätt, utan att inte ens vilja det.


 

 

En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.


 

 

Ett liv utan fester är som en väg utan värdshus

 

Jag underskattar aldrig min egen (livs)törst.


 

Relaterade blogginlägg:

Skäckerfjällen

skäckerfjällen revisited – bild 31

Fjällvandring är en materialsport. Man köper på sig lite nya grejer inför varje säsong. Så här i medelåldern är det kanske inte så konstigt att årets inköp blev stavar och nya liggunderlag.

Stavarna blev en succé. I vad, uppför, nedför, rakt fram…det underlättar stort att ha fyra ben. Uppblåsbara liggunderlag i lättvikt gjorde att jag sov bättre än på onsdagsmöten.

 


 

Skäckerfjällen ligger i nordvästra Jämtland. De är relativt lättillgängliga när man väl är på plats men det tar lite tid att köra till en lämplig utgångspunkt. Men det är det värt. Inte minst för att man slipper träffa andra människor ute på fjället. I synnerhet om man jämför med Jämtlandstriangeln.

 

 

Jag vandrade senast i Skäckerfjällen för fyra år sen. Den här gången var alla svågrarna med familjer med och det konstaterades att det var 33 år sedan alla syskonen Tivander senast alla gick i fjällen tillsammans. Och det till just denna plats.

Min frus familj har alltid fjällvandrat men eftersom det är viss spridning i ålder på barnen har inte alla samtidigt varit med sedan 1984 – och då gick turen alltså också till Silvertjärnarna i Skäckerfjällen.

Det är ALLTID vackert väder i Skäckerfjällen.

 

Alla utom min familj

 

Den 20:e juli samlades vi på fjällstationen i Anjan. Denna station är inte ansluten till STF men är mycket mysig och genuin i ordets rätta bemärkelse. Man kan med fördel ha stationen som utgångspunkt eller rulla ett par kilometer med bilarna till point of no return. 

 

Dotter 1 har förhandlat bort sin ryggsäck. Igen. Ett politikerämne!

 

Den 21:a gick vi i strålande väder från Anjan till Strydalen, en sträcka på 1 mil, på 5 timmar effektiv vandring. Det var mycket blött i markerna och alla, it goes without saying, åt vid första lunchstoppet köttbullar.

(Detta är FjällTivander-tradition sedan barnsben och stammar från en tid då köttbullar var lyx och förövrigt tungt. Ja, tungt är det fortfarande för en gramjägare men det var ändå en lite lustig syn att se barnens mor och hennes syskon obekymrat och samtidigt packa upp exakt samma lunch).

 

 

Barnen –  4, 9 och 11 år – knotade sträckan utan problem och bar även lättare ryggsäckar. Jag själv bar relativt tungt: 25 kilo. Ska man gå längre sträckor är högst 20 kg att föredra.

(Här vill jag göra en utvidgning om träning. Jag har relativt ofta de senaste åren fått frågan, eller snarare uppmaningen, att jag, som ju tränar kontinuerligt, borde springa/simma/åka olika typer av lopp för att ha en målsättning med träningen.

Jag vill understryka att jag inte nämner detta för att skryta om träning hit och dit – jag säger det för att jag anser att ett mycket bra träningsmål är att vara jämnt tränad i hela kroppen för att klara en normal fjällvandring utan krämpor.)

 

”Jag är vackrast när jag diskar. All den kärlek hustrun rymmer”

 

Efter en varm, härlig dag tältade vi slutligen vid fjället Mekontjockes fot. Vattenfallet i Strydalen visade sig vådligt på grund av vattenmassorna så kvällstvagningen fick ske i en närliggande lugn tjärn.

Nästa dag vaknade vi mitt i molnet. Bokstavligt talat.

Efter diverse parlamenterande enades vi om att det inte var helt roligt att ligga för ankar i ett moln (om man inte är dr Snuggles) och vi bröt därför lägret och vandrade de fyra kilometerna till…

 

När skämten ”det finns i molnet” tagit slut

 

…Silvertjärnarna!

Här slogs ett basläger upp på exakt samma tältplats som för de som var med 33 år tidigare. Och alltså strax nedanför den tältplats jag själv hade för 4 år sedan. En vacker plats.

 

Base camp Silvertjärnarna från ovan

 

På kvällen anlände Julia. Det kan ju låta som vilken banal händelse som helst men också det kräver en liten utsvävning. Trots sin sjukdom deklarerade Julia tidigt att det var klart hon också skulle till fjälls på det ena eller andra sättet. Och Julia är inte en person som ger sig.

Först utverkade hon specialtillstånd för att landa i nationalparken (vilket krävs från samerna) sedan crowdfundade hon ihop den inte oansenliga kostnaden för helikoptern. Och plötsligt stod hon där. Med en flaska champagne under armen, givetvis.

Jag tror vi alla hade tårar i ögonen när hon landade i den ljusa jämtländska fjällkvällen.

 

Julia (och champagnen) anländer!

 

Nästa dag valde några i sällskapet att bestiga Lillanjeskutans 1150 modiga möh. Det tog, effektiv tid, 4,5 timmar i strålande sol och lätt packning.

 

MiLo

 

Flickorna lämnades på vägen upp med följande tankegods: borde inte Vemdalen istället heta Vilkendalen? Denna tankenöt sysselsatte åtminstone Dotter 2 ett par hundra meter.

 

”Exakt HUR kallt vatten hade du tänkt dig?

 

glaciärsport

 

På väg upp valde några av oss att ta ett litet dopp i en 8-gradig tjärn. Barnens mor var orolig över mitt eventuella frånfälle varpå jag sturskt replikerade att det finns sämre sätt att dö på. Och Dotter 1 ville inte vara sämre än farsan.

Det var hon inte, heller.

 

Kallbad 1

 

Kallbad 2

 

Det tog ett tag innan värmen kom tillbaka på allvar. Nåväl, halva familjen badar – andra halvan inte. Svårare än så är det väl inte. Väl nere i base camp ordnades fjällfest på influgen skumpa, nybakat pinnbröd och charkuterier. Kanske inte helt vardagligt fjällbeteende.

Dagen efter tog vi oss åter ner till Anjan för vidare transport till lyx på Copperhill i Åre. Vilket är en helt annan historia!

 

Flags of our fathers

 

Det finns några platser i tillvaron man ofta pratar om att besöka men som man aldrig kommer till. Detr blir av olika skäl aldrig av. I vårt fall är ett sådant ställe Sockertoppsdalen.

I år fanns tanken där men eftersom vi vände i Strydalen och gick till Silvertjärnarna övergavs planen. Och vi kommer inte att ta risken att gå tillbaka till Skäckerfjällen. Det kommer nämligen med all säkerhet HELLregna.

Nä, vad tror vi, Hemavan nästa år?

 

Sunset Blvd

 

Avslutningsvis några näsvisa råd till mig själv inför kommande vandringar:

Mat: Pulver-tomatsoppa, 500 torkad färs på fransyska (att färsen är mager samt nymald är viktigt), makaroner ger fyra vuxna portioner mat. K-färsen måste ligga i blöt en stund först.

Skippa tortellini. Det är tungt och ingen som gillar egentligen. Här som där.

Orch-chipsen (torkad, marinerad lövbiff) blev en succé!

Köp extra tältpinnar =(

Dubbla strumpor i kängorna och byte till fräscha varje dag (något som är lätt all slarva med) är god fotvård och man slipper skavsår.

Flickorna föredrar chokladdryck – INTE nyponsoppa/blåbärssoppa. Har jag fattat det?

 

Jämtland + Dalarna = sant

 

Nimis revisited

Nimis är latin och betyder för mycket. Passande uttryck så här i semestertider, kanske. Men, som jag brukar säga, man kan aldrig få tillbaka en förlorad kalori och mister du en så står det dig tusen åter.

 


 

Årets första semester började med traditionsenlig släktsamling i Söderbärke för midsommarfirande hos svärföräldrarna. Sång, mat, tjo och tjim. Jag och svägerska J diskuterar ivrigt redigeringen av sånghäftet. Vi spelar Settlers, äter, sjunger och dricker.

Midsommar i Söderbärke är förövrigt en rätt skön och avslappnad upplevelse – inte så himla petnoga så som det kan vara på andra håll i landskapet denna tid på året.

 

Stora Kopparbergsdräkten och jag i en salig blandning

En ”ärsnstoscha”

 


 

Sen bar det iväg söderut mot Sveriges Provence – a.k.a Österlen. Värt ett stopp under den 70 mil långa resan är vid det som anses vara landets äldsta vägkrog: Gyllene Uttern.

Stället har anor från tidigt 30-tal och det är trevligt att njuta vällagad mat för några tior mer än vad kostnaden på hamburgerkedjan Voldemort skulle inneburit. Dessutom kan man på några minuter pipa ner till det pittoreska Gränna och köpa äckligt godis.

(Varning för fake facts! Det där sista var en åsikt!)

 


 

Med magnifik utsikt över havet strax ovanför Kivik ligger det utmärkta Bästekille trädgårdshotell. Barnens mor hade letat reda på detta ställe under inspiration av sin mans karaktär (varning för…).

Stället var hursomhelst mycket trevligt, prisvärt och vår bas under några händelserika dagar på Österlen.

Vi hade hört talas om en speciell pizzeria Friden vid vägs ände. Och, ja, det var mer än bara en pizzeria. Så mycket mer. Om Vildvittrorna trycker i sig var sin pizza efter en dag i bil så…ja. Mer behövs inte sägas.

Det var regnigt i Österlen. Ändå var vi tämligen aktiva med besök på Glimmigehus, Stenshuvud nationalpark, vi åt fisksoppa på Buhres i Kivik, fikade och köpte knäckebröd/te på Olof Viktors samt shoppade en pall och tvål hos Fredrik på Eklaholm.

 


 

Sedan var goda råd dyra. (Eller ja, allt är ju dyrt på den här sortens resor.)

Vi hade förhållande gott om tid att ta oss västerut. En gammal kompis, Pomma, har relativt nyligen flyttat till trakten och uppmanade oss att ta vägen förbi ett litet ställe, Fritidsbaren, på stranden i Ystad.

Nu har du chansen: Fritidsbaren utanför Ystad: wienerbröden. Jag kan inte nog understryka vikten av att avsätta tid för ett besök där. Wienerbröden där är heeeeelt oustanding. I jämförelse får Olof Viktors sötebröd kallas för motsvarande Delicato.

 Vad mer kan jag säga: Pomma hade rätt.

Wienerbröden! Wienerbröden!

 

Kanske är också besöket i Ystad tillfället vi kommer att se tillbaka på som det när dotter 1 upptäckte fotograferingen som konstart.

 

”Framkalla? Du är ju knäpp.”

 

Sedan var det dags för att besöka barnens mors moster, och några av hennes kusiner med tillhörande familjer i Viken utanför Helsingborg. Jag har förvisso upplevt det förr men det tål att upprepas: den skånska gästfriheten är spektakulär.

Middagar hemma, middagar i Vikens Strandbar gjorde morgnarnas havsnära träningsrundor såväl njutbara som avgörande. Som jag saknat att springa nära havet.

Lars Vilks konstverk i Kullabygden, Nimis, är välkänt. Även om jag är kluven till konstnären så är verket hisnande. Karln har samlat drivved och spikat upp sedan 1980! Särskilt gillar jag hans kommentar till att någon försökte bränna ner det i höstas: det var väl lite väl brutal konstkritik.

 

 

Döttrarna, särskilt den äldsta, och deras kusin, gillade att klättra i verket, iallafall. På så vis får man väl se det som användbart.

 

 


 

Att tura är ett välkänt begrepp för varje person som är någorlunda bekant med Helsingör. Biljetten gäller ett dygn och resenären kan alltså åka de 20 minuter överfarten tar fram och åter, om och om igen.

Ett helt dygn.

Alkohol säljs, enligt gällande regler, på den danska sidan (som tar 10 minuter) och tobak på den svenska.

Annat var det förr, fick jag mig återberättas. Då satt vanligt folk i den så kallade Proletärbaren men för att få köpa alkohol var man tvungen att köpa mat. Sålunda serverades, och slänges, ett berg av ostfrallor efter varje överfart.

Däremot stötte jag på ett sällskap helt i min smak när jag som student rumlade runt i Lund på 1990-talet: LASS (Lunds Akademiska Segelsällskap). De tillbringade sin tid med att en gång per år åka med båtarna Helsingör-Helsingborg.

Och aktiviteten skedde väl mest på den danska sidan, om en så säger.

 


 

 

Jag gillar ställen som ser stängda ut – men väl inne öppnar sig paradiset

 

Min gamle kollega Jonas brukar tjata om att man i Helsingör måste besöka Rådman Davids Hus. Men det har på de två besök jag hunnit med i stan aldrig blivit av. Istället lyssnade vi på den regionale Lasses förslag och valde Köpenhamnaren.

When in rome, tänkte jag och svågern och körde hela det danska konceptet. När akvaviten serverades frågade servitören oss helt sakligt om en Voxen eller Vanlig föredrogs.

Voxen innebar att ytspänningen nådde likörglasets kant.

Min svåger är också sångare och efter att vi mycket tyst framfört tersen och Den lille mand enades vi i bästa samförstånd över våra späde med reomläde och smörrebröd att tapas, som ju uppfanns i Spanien för att även kunna servera alkohol, betyder svepskäl.

Allåå, eller? Fattar du eller? Svepa. Skäl. (Min mamma är från Göteborg). Hursomhelst – ostmackor, smörrebröd eller tapas. Alla vill ha ett skäl att dricka alkohol ibland, tydligen.

För att citera Hamlet, (eller om det var från hamnkonflikten i Göteborg): Upp flyga orden, tanken stilla stå. I Göteborg sätter man upp en barnanpassad Hamlet: Ham-lätt.

Givetvis.

 

”Pappa! Du ser ju likadan ut på alla kort!”

 

Vad det berodde på vet jag inte. men plötsligt var alla överens om att besöka Kronborg -eller som det heter i poesin: Elsinore Castle. Inne i slottet är det inte så mycket att se – nästan inget finns kvar från 1500-talet.

Men en professionell ensemble spelade valda delar ur pjäsen inne i det mäktiga slottet. Och efter det var dotter 2 såld. Oavbrutet har hon efter besöket diskuterat och analyserat Hamlet. Så vi ska nog ta och se en av filmerna och se vad hon därefter tycker.

 

att shoppa eller inte shoppa – det är frågan

 

Dotter 1 ville helt enkelt ha en kram av den stilige prinsen. Mitt försök till lustighet – se upp – han kan vara galen! – rönte ringa framgång (eftersom det var en engelsk ensemble). Jag och Hamlet diskuterade istället hur illa det var att man tagit bort kyrkogårds-scenen ur just den här produktionen.

 

Dotter 1 och Hamlet

 


 

Sedan åkte vi till JoJE i Göteborg, besökte en relativt dålig restaurang på Avenyn som dessutom förlorat utskänkningstillståndet. (Det där anförs för att ingen ska tro att vi bara äter gott på våra resor).

JoJ hade bett J:s kusin Birger komma och hålla provning med italienska charkuterier. Efter en av korvarna var jag inte helt övertygad om valet mellan frun och den. Men som tur var kan jag ha båda. Iallafall ett tag och inte i kylen.

Bäste läsare (och särskilt mina ICA-handlare i flödet)! Nu är det dags för en av mycket få produktplaceringar på bloggen: PIXBO HILL. 

 

Birger briljerar

 


 

Liseberg är ju alltid Liseberg. Billigt, gemytligt och folktomt.

 

Nimis på Liseberg

 

 

När ”de sista ljuva åren” skallade över stället gick det inte längre

 

 

Spår av äkta nöjespark

 


 

Så var det dags att återvända hem.

I den litterära världen spelar Nimis en helt annan roll. Och enbart positiv.

Den största glädjen finns hemma, ju!

 


Relaterade blogginlägg:

To be or not to be

Centerstämma 25/3 17

Det var i en anda av försiktig positivism som Centerpartiets Daladistrikt samlades på Sjöviks Folkhögskola för att tillsammans med Centerkvinnorna begå årlig stämma.

Stämningsläget är kanske inte så konstigt med tanke på opinionsläget. Men, som någon också påpekade från talarstolen, den här tiden nästa år kanske vår partiledare inte alls åtnjuter samma popularitet som nu. Sådant vet man ju inte.

Detta var hursomhelst mitt första ordentliga uppdrag i partiet (förutom styrelseuppdraget i samma krets) som valt ombud för Falukretsen. Jag var där för att se och möjligen synas – men kanske inte höras så mycket.

Vid något tillfälle övervägde jag att begära ordet – men avstod av flera skäl. Man ska inte upplåta sin stämma i parti och minut enligt principen om fabeln om pojken och vargen. Förövrigt var stämman på många sätt organisatoriskt likt det jag tidigare upplevt i Folkpartiet – fast större, mer och fler.

Värt att notera är att Centerkvinnorna på varje plats den årliga stämman äger rum gör en insamling till förmån för den lokala kvinnojouren.

Stämman gjorde ett officiellt uttalande om vinster i välfärden där vi argumenterade för att V:s och S:s ståndpunkter i frågan är särskilt skadlig för kvinnor. Och för landsbygden. (Vill någon få detta ställningstagande ytterligare motiverat – säg till!)

Partiet kämpar, även om det är svårt, för att åstadkomma mångfald på de listor vi går till val på. Det är en god sak.

Ibland diskuterades lite småtokiga motioner men så är det väl inom alla partier antar jag. Dock är det bättre än som sakernas tillstånd är inom exempelvis SD där partiet centralt författar motioner och förslag att skicka ut till landets olika lokala företrädare.

(Detta är ett kvalificerat antagande och inte styrkt i sak. Vill någon diskutera den saken ytterligare – säg till.) Om det beror på avsaknad av dugliga lokala företrädare som är oförmögna att skriva (ordentliga motioner), toppstyrning eller en kombination av dessa låter jag vara osagt.

Jag tycker det är lite oroande att batongmullret slår igenom på alla plan vad gäller hårdare tag mot kriminalitet. Dessa morrningar hörs överallt i debatten och från många olika partier och ´kommer möjligen bli en huvudfråga i valrörelsen.

Nu hörs dessa tongångar även hos C, alltså.

Kretsloppet fungerar inte. Brott -hårdare tag – grövre och fler brott – … i all evighet. Detta mitt synsätt är inte samma sak som att hävda att vi inte ska ta kriminalitet på allvar. Nåja, just den frågan ligger inte riktigt på min tallrik.

En person som talade för kyrkovalet meddelade i en bisats att det finns 94 000 körsångare inom svenska kyrkan. Tre av dessa finns i min familj, tänkte jag för mig själv allt medan lördagseftermiddagen sakta led mot kväll.

 

Avslutningsvis kan jag göra följande notering.

Elever kan vara riktigt bedrövliga på att hantera datorer och telefoner på lektioner. Tittar man på vuxna är det samma sak. I riksdagen eller på andra ställen så ser man att en stor del av ledamöterna sitter med mobiler  och/eller datorer.

Det jag kan säga om det är att det inte går att vara fokuserad på två saker samtidigt. Antingen är man mentalt närvarande eller så är man det inte. Det gäller att välja sina strider, antar jag.

Då som nu som alltid.

Nog känns det som att jag klivit in i en folkrörelse väl förankrad i dalamyllan. Alltifrån bygdegården i vackra Sjövik till att någon från talarstolen hade den goda smaken att citera Dan Andersson:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,                                            det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Det ger gott hopp om fortsättningen, detta.

bild 25 a-c

När det kommer till ren och skär njutning är det inte mycket som slår långfärdsskridskor. Många av mina alster på min Youtube-kanal utspelar sig sålunda på is.

Säsongen är i allmänhet kort (jag är inte särskilt snobbig, tycker jag, men en sorts snobbism ägnar jag mig nog åt. Jag gillar inte att åka skridskor på plogade banor, nej det är enbart stora svarta frusna fjärdar som duger) så man får passa på när tillfälle erbjuds.

Denna bedrövliga skridskosäsong får jag istället hänge mig åt nostalgi.

Skridskor på ny, svart, kärnis. Att bara susa iväg. Frihet. Längtan.

Bild 1 är tagen av svärfar i februari 2010 utanför Gävle. Det är förövrigt enda gången jag åkt skridskor på havsis. Han skickade senare in den till något skridskomagasin varför jag får anses varit coverboy vid ett åtminstone ett tillfälle i mitt liv.

 

bildfyr

 

Bild 2 använder jag fortfarande som omslagsbild på mitt Facebook-konto. Den är tagen av Niklas (vännen, basen, kanotbyggaren, skrinnaren med mycket mera) en magisk januari-natt 2015.

Vi var några som gav oss iväg ut i beckmörkret. Den där hisnande känslan av att åka ut i, på, något odefinierbart svart var en fantastisk upplevelse. Sällan har beskrivningen ”skräckblandad förtjusning” passat bättre.

 

månsken

 

Bild 3 är från ifjol. En tidig decembermorgon var jag ute tillsammans med två kollegor för att uppleva soluppgången över Vika. Joel tog bilden och isen var alldeles ny – och cirka 3-4 cm tjock.

3 slag med piken innan den går igenom innebär att det är åkbart. Bara inte Åke står alltför nära.

 

gryning

 

Varför gillar jag detta så mycket, tro? Att åka iväg ut i friheten och slippa barlasten av sig själv är en bra känsla. Jag försöker faktiskt, har jag insett, i fantasin att åka ifrån mig själv.

För jag blir nämligen så otroligt trött på mig själv emellanåt. I alla sammanhang har jag så otroligt svårt att inte driva med folk, fä och företeelser. Det blir lätt påfrestande för alla inblandade. Många blir arga, andra sura några kanske sårade.

På den senaste resan, exempelvis, skulle familjen checka in på ett hotell.

Receptionisten lät förstå att det fanns en bugg i systemet. Hen kunde nämligen inte se om rummet var städat eller inte. Receptionisten kliade sig i huvudet och skulle ”ringa nån”. Jag svarade att jag förstod mycket väl problemet – och upplyste opåkallat om att jag hade samma problem själv.

Receptionisten sken upp i det hen undrade om jag möjligen arbetade med datasystem. Nej, – men det blir aldrig städat i tid hemma hos mig heller. 

Håhåjaja – människan är alltings mått, var det väl Protagoras som sa. Därute på isen kan jag i fantasin upptäcka nya världar eller dimensioner. Allt är en fråga om perspektiv och för exempelvis antikens greker var Gibraltar sund världens ände i västerled.

Var världen tar slut är en fråga om sinne och uppfattning. Problemen och (van)föreställningarna är alltid de  samma – det är bara perspektiven och tidpunkten som skiljer.

Here we go!

Superanvändare/bild 24

När jag känner mig lite oinspirerad eller inte är helt välplanerad (jo, det händer – även solen har fläckar) gäller det att låta fantasin flöda. Då kan jag exempelvis ikläda mig en lagerkrans, enligt bild nedan, sätta mig bakom katetern, förlåt, katedern (hej, gubbhumor!) och invänta tystnad, varefter jag ger eleverna följande uppgift:

Koppla ihop mig med ishockey, Shakespeare, och Refaat El-Sayed.

Någon utanför skolans värld som kan knäcka den nöten?

Uppgiften går ut på att illustrera poängen med association. För att kunna åstadkomma ett bra svar måste eleven dels känna till att den gode Refaat blev årets svensk 1985 men också att hela hans framgång som företagsledare föll ihop när det visade sig att doktorshatten var falsk.

Lagerträdets väldoftande blad har prisats i årtusenden som något mer än bara en krydda. Dess namn, nobilis = förnäm eller ädel, antyder något om det.

Redan under antiken gavs det ut lärdoms- och segerkransar av lager vilket än idag används vid högtidliga ceremonier. Årligen får nya doktorer vid svenska universitet en hatt och/eller lagerkrans vid promotionen. Jag har inte disputerat och prålar således framför eleverna iförd lånta fjädrar.

Precis som Refaat, alltså. Vad händer med mitt förtroende?

Annars tänkte jag med mitt exempel på Puck i Shakespeares En midsommarnatts dröm som emellanåt illustreras iklädd (inte endast detta, nej där gick måhända gränsen även för Shakespeare) lagerkrans.

Och en puck har man i hockey, ju. Eller kanske inte Djurgården så mycket när de möter Leksand…

Jag är medveten om att det vilar en obehaglig air av göteborgsvits över hela grejen – men ändå. Nöden har ingen lag.

 

 

En annan uppgift innebär är att problematisera begreppet gräns. Hur många gränser passerade exempelvis Columbus? Måhända en mental. Definitivt en naturlig i form av en ocean men kanske inte så många nationalstaters gränser – iallafall inte efter att han lämnat Barcelona och stävat västerut.

Vad tyckte indianerna om att ett sydamerikanskt land döptes efter sjöfararen? Antagligen inte så mycket eftersom beslutet bokstavligt talat togs över deras huvuden.

Men att kalla ursprungsbefolkningarna i i Syd- Latin- och Nordamerika för ”indianer”, det måste ju handla om tusentals grupperingar, ja, det har eleverna inga problem med att problematisera.

För att återgå till Göteborgsvitsen: Frölunda Indians – vad är problemet?

Vad annars nytt? Tja, vi har i kommunen fått en Superanvändare i Medvind. Det låter som en modern kommunal Columbus, gör det inte? På riktigt. Drygt att konkurrera på lika villkor med en sådan, tänker jag i det jag stretar på i snålblåsten.

Hur det var med hygienen ombord på båtarna som tillbringade månader och år på böljan den blå kan man ju möjligen spekulera i.

Någonstans har jag läst att kineserna var så störda av européernas dåliga hygien att de lät bygga en hel ö för dem att vara på. Dit skickade man en delegation från fastlandet att göra upp affärerna.

Sorry – du drog kortaste stickan – åk ut till lortgrisarna nu. Men glöm inte rökelsen!

Men jag gillar när folkhumorn slår till. Som nyligen när jag skulle handla bomullsrondeller på ICA. Hyllan ligger i direkt anslutning till avdelningen för intimhygien. Där uppstod något av en scen när en man stötte till en dam, av misstag får man förmoda, och skulle i sin ursäkt skämta till det lite.

Ja, här var det inte så intimt sa mannen glatt. Damen synade honom uppifrån och ner och replikerade: Nej, och inte så hygient heller. 

Dam VS man 1-0.

Sen gick jag till kryddhyllan och köpte fel sorts krydda av märket Santa Maria varvid denna bloggpost får anses ihopvävd enär Columbus hela sitt liv var övertygad om att på sina resor nått den indiska östkusten samt att Santa Maria var namnet på hans båt.

Kryddor är ju det vi söker. Som metafor eller högst påtagligt. Och om det kan man tycka olika. Ialla fulla fall, för att citera den utmärkte cigarr-Bengtsson (så har vi fått med tobaken också vilken väl härstammar från Nya Världen) som jag tillbringade några timmar med i helgen, närmare en lagerkrans än Lagercrantz respektive en tappad lagerbladspåse i köttfärssåsen lär jag aldrig komma.

Lika gott det, kanske.

(Nu måste jag verkligen skärpa mig).

Källor:

Nu tar jag, för omväxlings skull, en genomsnittlig elevs källförteckning:

Egna kunskaper

Internet

Mimers brunn

Flashback

Wikipedia

Röda drottningen/bild 23 a-c

Röda drottningen är den elaka härskarinnan i Underlandet i berättelsen om Alice. Röda drottningen är också en evolutionär teori som går ut på att allt som inte håller samma takt som omgivningen utkonkurreras.

Teorin säger att det naturliga urvalet innebär kontinuerlig förändring eftersom varje art ständigt måste utvecklas minst i samma takt som sina konkurrenter för att överleva. Förr eller senare blir detta omöjligt och arten dör ut.

Det finns alltså ett tak.

Teorin förklarar hur arter konstant utvecklas beroende på andra omgivande arters utveckling och att detta är nödvändigt för artens överlevnad. Ett jagat djur blir snabbare för att komma undan rovdjuren vilket innebär att rovdjuren måste bli snabbare också, för att hinna ifatt.

Detta är dock inte nödvändigtvis någonting bra. Träd kan bli högre för att få mer solljus vilket betyder att andra träd måste svara med att också bli högre. Resultatet blir att träden slösar onödigt med resurser för att inte konkurreras ut.

Går Röda drottningen-teorin att tillämpa på samhället? Lite som Michelle Obama When they go low we go high?

Ja, en kommunist eller nazist kan måhända lätt köpa resonemanget men det är inte riktigt så jag tänker.

Nej, jag tänker så här: om analysen stämmer att en missnöjd, kanske rädd, konservativ, grupp reagerar mot olika saker i samhället genom Brexit, Trump och SD samt att detta, sett ur den andra delens av samhället synvinkel, inte är något bra så uppkommer frågan:

vad gör vi åt det?

Vad krävs för att SD inte ska växa mer eller att fler nationalistiska, protektionistiska icke-liberala grupperingar växer runt om i världen?

Ja, det är väl det som är 10 000 kronors-frågan.

Jag tror för min del inte svaret är total valfrihet i alla lägen. Jag tror att vi måste sätta upp vissa ramar i samhället. Träden kan inte ohämmat fortsätta växa mot solen på andras bekostnad – en bred fauna är bra. Där känner jag mig trygg i min identitet som socialliberal.

Däremot ligger det mycket i Michelle Obamas synsätt. När demokratins värdegrund är hotad sänker vi oss inte till våra motståndares nivå, nej, vi höjer oss. Vi anpassar oss inte till rovdjuren och försöker springa ifrån, ikapp och förbi dem.

Nej, vi promenerar åt ett annat håll.

Vi fortsätter värna jämställdhet, människors särart, individuella möjligheter och mänskliga rättigheter. Vi lyfter fram en pluralistisk värld – baserad på maktdelning och som värderar principer baserade på forskning och erfarenheter – som vi ställer mot lösrykta påståenden, vandringssägner, fördomar och konspirationsteorier.

För vad är egentligen alternativet?

Bilderna är från min resa till Kenya i november 2009. Av olika anledningar var jag under några timmar ensam i Mombasa en fredagskväll.

Det var mycket människor i rörelse. Böneutroparna kallade till fredagsbön. Jag var en bland en faslig massa människor av skiftande ursprung – där fanns såklart kenyaner av olika stamtillhörighet, araber, där fanns indier men överhuvudtaget inga vita. Där fanns män i kostym, familjer i traditionell klädsel allehanda människor i klungor av ivrigt konverserande människor som alla skyndade på sina steg i riktning mot moskéerna.

Det var jag som var främlingen, det var jag som inte riktigt passade in.

Jag kände mig nog lite rädd. Tänk om någon skulle ge sig på mig? Kanske förstärktes känslan av obehag av den tilltagande skymningen. Mörkret faller fort vid ekvatorn. Affärerna började stänga och det började bli folktomt på gatorna.

Jag irrade planlöst omkring – var tusan tog Martin vägen? Jag blev ståendes på en bakgata, ensam en fredagskväll i Mombasa.

Plötsligt snuddade något vid min arm. Jag reagerade med den överspändhet som är utmärkande för någon med lite för hög puls. Bredvid mig stod en kvinna i niqab (för övrigt den enda människa iklädd det plagget jag någonsin pratat med).

Excuse me sir, bur are you lost? undrade hon vänligt. Jag frågade lite veligt efter senaste mentala checkpoint. Hon pekade ut vägen och önskade mig en trevlig Yawm al-Jum’a. 

Kvar stod jag, rätt paff och lite typiskt svenskt generad, och förövrigt ända till dags dato förvånad att jag faktiskt tog fram kameran och fotograferande henne i det hon lämnade mig. Varför gjorde jag det?

 

dscn2278

 

Sedan dök äntligen Martin upp och vi gick och köpte afrikanska träskulpturer. Det är skönt att träffa en landsman nu och då och tjattra lite på sitt eget språk. Eller hur, Jimmie?

Någon dag senare lämnade vi vårt pool-landskap för Indiska oceanen. Jag ville bada i den innan jag återvände till Sverige. Det var förvisso glest med turister men däremot gott om verklighetens folk. Eller wherever particular people congregate, för att citera en känd tobaksreklam.

Även jag av solen blev röd i skinnet som den rödaste drottning var det ett minnesvärt dopp.

 

dscn2411

 

Till sist gick månen ner. Men… vad var det för fel på månen?! Kanske, filosoferade jag innan ögonlocken föll ihop, är det sådant här de stör sig på. Ty detta utspelade sig på den tiden SD ville komma in i riksdagen.

 

dscn1820

Thorbjörn

I sensomras besökte jag Härnösand för första gången i mitt liv. Som av en slump var det samma helg som Thorbjörn Fälldin begravdes. Jag besökte givetvis inte begravningen, nej, min anledning till besöket var både mer illustert och glatt än en begarvning.

Samtidigt kändes det som en sorts cirkel slöts.

Thorbjörn var den politiske ledaren i hemmet under uppväxten. Han var Sveriges statsminister 1976-78, 1979-82 och Centerns partiledare 1971-85.

Ett annat sätt att beskriva honom är som den förste statsministern i en borgerlig majoritetsregering i Sverige sedan demokratins genombrott. Han var den som gick i bräschen för ett alternativ till det som efter 44 år verkade som ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav.

Jag tror förövrigt att Socialdemokraterna har världsrekord i regeringsinnehav i en demokratisk stat och att Tage Erlander den statminister som suttit längst – i världen.

Allt detta fick ett slut genom Thorbjörn. Med honom nådde Centern också sina främsta valframgångar någonsin med drygt 25% av väljarnas röster.

1970- och (halva) 1980-talen präglades av duellerna mellan Thorbjörn och Palme. Två folkrörelsers statsministerkandidater. Inga andra politiska ledare kom i närheten av dessa två.

Vem, ur det breda folklagret, minns idag Ahlmark, Ullsten, Boman, Hermansson eller Werner i någon större utsträckning?

Författaren Henrik Berggren har i sin biografi om Palme beskrivit hur denne underskattade Thorbjörn som utnyttjade detta och gjorde sig ännu sävligare än han redan var för att i debatterna stressa den rappe Palme. Thorbjörn var inte dum – tvärt om var han väldigt intelligent.

Och en fenomenal valspurtare. Särskilt minnesvärda är duellerna mellan Palme och Thorbjörn i Scandinavium 1976 (här hittar en intresserad den i sin helhet) och i Kalmar 1982 (här).

Thorbjörn vann båda och är den ende som besegrat Palme i val. I valet 1982 tog Palme dock revanch.

Två minnesvärda citat kan jag själv kan minnas. Ett i samband med ubåtskränkningen 1981 när Thorbjörn på en fråga från försvarsledningen kort och gott svarade håll gränsen (en sentida kommentar till den dramatiska händelsen hittas här)

Rätt tufft sagt i ett läge när en av världens två supermakter knackade på lilla Sveriges dörr.

Ett annat minnsvärt citat är det som föregik hans avgång som statsminister där han menade att ingen statsrådspost var så värdefull att den var värd att dagtinga med sitt samvete för.

Det slutande inte bra – han blev i praktiken avsatt (som partiledare, inte som statsminister). Satt han för länge? Tappade han kanske kontatkten med gräsrötterna och verkligheten ute i partiet? Insåg han inte att partiet, trots de exempellösa framgångarna, till slut ville ha förnyelse?

Jag vet inte.

Det jag däremot kan säga är att han 1985 inte fick förnyat mandat av valberedningen i valet av partiledare och slutade som partiledare och strax därefter som riksdagsledamot i bitterhet.

Det dröjde till slutet av hans levnad innan till slut han försonades med centerrörelsen.

En mer ingående analys över hans betydelse för Sverige i ett längre persspektiv vågar jag mig inte heller på. Han bildade regering under den stora oljekrisen och så vitt jag förstår fortsatte han i stora drag föra socialdemokratins politik men med vissa viktiga skillnader.

Det var främst i kärnkraftfrågan han stack ut och däri ligger enligt min uppfattning mycket av C:s gröna legitimitet idag.

Den största betydelsen var kanske symbolisk. För efter den historiska valsegern 1976 fick Sverige ett exempel i praktiken på att det faktiskt gick att ha en annan regering än en socialdemokratisk. Tanken på politisk mångfalld slog rot ordentligt.

Han var också tidig med att lyfta fram kvinnor i politiken, jag tänker främst på Karin Söder, vilket kan vara en av anledningarna till att Centern som enda parti (?) i Sverige har haft flera kvinnliga partiledare.

Närhetsprincipen och landsbygdsperspektiven var självklart också centrala ideologiska teman och är principer som överlevt in i dagens centerpartistiska politik.

Kanske är det en blandning av nostaligi, grön, landbygdsnära och liberal ideololgi som gör att jag tämligen omgående kände mig rätt hemma i Centerpartiet. Hur det än är med den saken minns jag honom som en hederlig politiker för vilken ett handslag och en principiell hållning betydde något.

Vila i frid, Thorbjörn.

 

 

Relaterade blogginlägg:

U 137

Astrid och Pomperipossa

Dorisk tonart

99,85 % av mänskligheten innebär alla som inte är svenskar. Påfallande ofta är detta ett perspektiv som glöms bort.

Natten till söndagen hade jag en märklig dröm. Jag var tillbaka i Uppsala tillsammans med barnens mor.

Vi besökte först Bistro le parc som tyvärr, i drömmen alltså, numera var ett sorgligt nedgånget sunkställe. Sedan ville hon att vi skulle gå till Uplands för att pröva något nytt. Hon var trött på V-dala, sa hon.

Jag vaknade kallsvettig. Men vad betyder drömmen?

Diskuterades med Vildvittrorna huruvida en framtida resa, när nu den kunde tänkas äga rum, skulle gå till antingen Spanien eller Italien. Barnen krävde Spanien. Lite senare hörde jag dem triumfatoriskt framföra till sin mor att pappa har beställt en resa till den spanska staden Neapel! 

#busted #kunskapärmakt

Verklighetens In to the wild heter i Sverige Joel Johansson, förlåt, Markus Torgeby. Han var från början en lovande löpare som spåddes en lysande karriär. Men Markus hoppade istället av karusellen för att leva fyra år i en kåta i skogen och käka havregryn.

Han behöver göra sådana grejer för att få huvudet att landa på kroppen, har han sagt. En annan intressant sak han sagt är att tiden och livet bara flyter på och sedan hamnar man i ett dike där man inte vill vara.

För mig innebär frihet att fjällvandra, sjunga och åka långfärdsskridskor. Jag vill nog inte vara mer fri än så. Så här långt kommen i livet tror jag att jag släppt det mesta av den negativa barlasten jag hittills samlat på mig.

Det är en rätt skön känsla, ändå.

I Uppsala införde jag och några vänner konceptet Walkabout. Från filmen, du vet. Det innebar att man gick runt till varandra under kvällen/natten och åt en maträtt hos var och en.

Någon stod för fördrink, någon annan för förrätt, huvudrätt hos en tredje, ostbricka hos en fjärde, efterrätt hos en femte, avec hos en sjätte, groggbänk hos en sjunde, vickning hos en åttonde.

Det var ett mycket trevligt koncept och i förlängningen både billigare och roligare än att gå på krogen. Kanske dags att återinföra det?

Allt är inte vad det synes vara. Är, exempelvis, en guldtand ett tecken på rikedom? Fattiga människor har ju ofta det medan rika ofta har mer luxuösa lagningar.

Dotter 2 var alldeles förkrossad över utgången i det amerikanska presidentvalet. Hon ville nämligen att tjejen skulle vinna. Innan hon kröp till kojs lät hon Donald i tv-rutan förstå att hon har ögonen på honom.

Min enda kommentar om valutgången är annars att en miljardär i USA per definition tillhör etablissemanget. Och sätter Trump igång ett handelskrig med Kina (och resten av världen) genom protektionistisk politik lär de som han säger sig omhulda, vanliga amerikaner, vara de som drabbas värst.

Och vad som därefter kommer. Det ser mycket dystert ut. Next: Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike.

Och så hatet mot Hillary Clinton.

Utredningen av e-postservern en vecka innan valet kan ifrågasättas. I övrigt har hon utretts och granskats många gånger och friats från alla anklagelser. Däremot finns det många i USA som inte kan tänka sig att ledas av en 69-årig kvinna.

Det jag inte förstår, och här ligger nog en avgrundsdjup kulturell skillnad mellan mig och amerikaner, hur man kan avsky tanken på att alla ska ha rätt till grundläggande sjukvård på lika villkor.

Jag pratade lite med dotter 2. Jag sa inte till henne vad jag själv anser om Trump. Jag sa bara att det är viktigt att engagera sig själv.

Jag har börjat lite försiktigt i Centern. Under hösten har jag hållit i en studiecirkel ”Nyfiken på politik” och på uppdrag skrivit några artiklar, jag går på möten. Det är trevligt. Jag trivs. Jag känner mig nog rätt så inspirerad inför valet 2018.

I veckan begravdes Lars-Göran Annerbo – en man med vilken jag hade en fin kontakt genom åren. Jag deltog i kören (Johannespassionen Rut wohl) som sjöng på den mycket stämningsfyllda  begravningen.

Dels var Lars-Göran en äldre kollega – förövrigt en mycket uppskattad lärare till min syster – och dels sjöng vi tillsammans i Falu Kvartettsångare i flera år. Jag träffade honom också ofta i andra sammanhang.

Sista gångerna vi träffades var när han lyssnade på MDP:s uppträdande på Kristinegymnasiet och i kyrkan när kyrkomusikern och körledaren Henrik Alinder lunchspelade på orgeln en lördag. Vid båda tillfällena språkades vi vid en stund så som vi ofta gjorde.

Jag minns honom med värme som en hederlig, rakryggad och omtänksam gentleman av det gamla humanistiska bildningsidealet. Sådana det idag finns allt för få av.

Det var en ära att få följa honom till den sista vilan och sjunga på hans begravning – självklart ville jag vara med och bidra.

13% av 0,15% av mänskligheten röstar på SD. Egentligen är siffran lägre än så eftersom alla svenskar inte är röstberättigade och vårt valdeltagande inte är 100%. Även om många fler röstar högerpopulistiskt ute i världen så finner jag detta räkneexempel trösterikt.

Det är nog därför jag trots allt inte kan släppa det politiska engagemanget.

Hur det än är med allt så hoppas jag för egen del att världen just nu ägnar sig åt det som i filosofin brukar benämnas Dorisk tonart – alltså att ord och handling inte harmonierar.