egoboost

Jag har börjat jobba, igen.

En sak jag ägnar tid åt är att gå igenom fjolårets utvärderingar. Det funkar bäst så, tycker jag. Att lägga lite tid mellan kursavslut och läsande av utvärderingar ger att det väsentliga på ett smidigt kommer med in i nuvarande läsår.

Jodå, visst får jag kritik. Det är för långa föreläsningar, det är för stora och svåra uppgifter som man dessutom får för lite lektionstid till att lösa, det är för många grupparbeten, det är för få studiebesök. Jag pratar för fort, är sträng och skriver slarvigt på tavlan.

Men det är inte sånt jag tänker på när höstmörkret sänker sig (och mig) eller när demonerna dansar där i halvdunklet viskande i mitt öra att jag inte duger till, att jag borde ägna mig åt något annat.

Det är då, när det känns tungt, som tar jag fram mina favoritcitat från utvärderingarna att lysa upp sinnet med. Självförhärligande? Kanske. Skryt? Visst. Men än sen? Vem bryr sig om en simpel adjunkt i läroverket, egentligen?

Jag har några strategier för mitt välbefinnande som genom åren fungerat rätt så väl. Kontinuerligt idrottande, sång och att, när det är tungt, påminna mig om det jag gör bra, tillfällen när jag lyckats, är några av dessa strategier.

Sådan är jag, det passar mig, och för det ber jag inte om ursäkt. Nedan följer årets favoriter.


 

Du är en av de bästa lärare jag haft!!!! Hoppas många fler får ta del av ditt strukturerade och tydliga arbete. Så kul att du är så otroligt insatt i det du lär ut samt att du är så medveten när det gäller kvinnofrågor. Tycker verkligen alla lärare borde ta efter dig, framför allt din struktur och ditt nytänkande.


 

Dina styrkor är att du är lär ut på ett relevant och anpassat sätt. Du är bra på att prata och vet vad du pratar om! Du är även öppen, pratar mycket och är lätt att prata med. Detta gör att fler känner sig villiga och välkomnade att vara med och delta samt prata. Allt blir roligare!


 

Du är en bra talare och du har en förmåga att få folk att lyssna. Och när vi frågar om saker försöker du inte ge oss svaret utan ger oss hintar så vi kommer på det själv.


 

Hur du individanpassar och strävar efter att alla ska nå sina mål. Sättet du ger tydlig respons och har en struktur i allt du gör. Jag vet vad jag har gjort och hur bra arbetet varit. Hur du presenterar läromaterial – intresseväckande och aktuellt. Har ett flertal gånger lyft fram dig när jag berömt lärare på Lugnetgymnasiet eller när ”bra lärare” diskuterats. Dig som filosofilärare skulle varit intressant…


 

Du undervisar med passion och det är underbart. Du ser till alla och har diverse forum där vi kan hämta kunskap! Jag gillar skarpt din hemsida med lite bredare/nördigare fakta.


 

Sarkasm. Sarkastiska människor är bra människor. Nej, men jag tycker på riktigt att du gjort genomgångarna intressanta med din humor.


 

Hur får man ett så välformulerat språk som du använder? Vad är ditt recept för att hinna med familj, politik, jobb, träning, kör osv… Imponerande


 

Förhållandet mellan lärare och elev har jag uppfattat varit väldigt bra och ”avslappnad”. Och då inte avslappnad på ett dåligt sätt. Man har kunnat tala på samma nivå. Bästa läraren jag har haft under min studietid.


 

Att du sätter bollen i rörelse, och kan engagera ungdomar på ett sätt som många lärare inte kan på samma sätt. Dessutom att du gör dina lektioner så intressanta som dem faktiskt är, är helt otroligt enligt mig. Även plan-ekonomins bieffekter (vilket inte är en personlig favorit) lyckades du som lärare göra intressant, och faktiskt roligt!


 

Enligt mig så är du en komplett lärare. Jag upplever inte några brister någonstans och känner mig väldigt trygg i ditt klassrum!


 

Redan första sommarlovsdagen hade jag bestämt att jag ville skriva detta mail, men sen har det plötsligt blivit två veckor innan terminsstart och jag har fortfarande inte gjort det. Idag flyttade jag (…) kände jag att det var dags. 
Det jag vill göra är att tacka dig. Sättet du lär ut på är helt fantastiskt enligt mig, så otroligt engagerande och fascinerande. Eventuellt kommer jag jobba (…) bredvid studierna, och för hur en bra lärare ska vara är du en förebild. Tack för en utmärkt historiekurs, jag uppskattade den verkligen. 
Men det är inte bara historia och det tankesättet som omger historia och historia i samtiden som du gett med mig, du har även hjälpt mig utvecklas som människa. Något jag kämpat med under en lång tid har varit att ställa frågor (en ytterst dum rädsla angående att bli sedd som dum vid fallet av dumma frågor – ett dumt koncept), så de många frågor jag haft har jag svalt. Du har konstant uppmanat till frågor. Jag skulle inte säga att knuten lossade under min tid på Lugnetgymnasiet, men när jag nu var (…) gjorde den det. Jag ställde så många frågor, frågor inför över 500 personer, frågor konstant. Jag vill tacka för hur du kanske omedvetet gjort detta möjligt, då jag vill mena att du haft en stor del i detta. (…) Jag tror att du får människor att växa, och tack även för det. 

Studenten 2017 – bild 30 a-e

Det är tyst i köket. Barnens mor bläddrar i tidningen. Efter ett tag lyfter hon på ena ögonbrynet, i det hon på sitt karaktäristiskt harmlösa sätt ger mig ett av sina snabba ögonkast, och säger:

Du är inte rädd att det blir lite för mycket av dig? Du kan ju lätt bli lite…carried away?

 


 

En gång för flera år sedan var jag konferencier på skolans studentlunch. Den gången styrdes skolan av en annan regim och jag …råkade… från scenen skämta lite om några i denna the last administration, denna l’ancien regime, med påföljd att jag hamnade längst ner i frysboxen.

 

Foto: Glen Bergsten

 

Sedan dess har jag legat där och gonat mig – och blev därför glad när möjligheten att åter få vara med och bidra i samband högtidligheterna kring studenten dök upp. Jag gillar nämligen festliga inramningar av stora ting, så som studenten.

I år var jag inbjuden att för tredje året i rad hålla tal och sjunga på studentbalen, (studenterna har i allmänhet en annan inställning till skämt än vissa före detta chefer) jag fick även möjligheten att hålla högtidstalet till studenterna på studentlunchen och att vara konferencier på den högtidliga avslutningen på studentdagen.

Så nog hade barnens mor fog för sin fundering. Och hon känner ju mig rätt väl vid det här laget.

 

Foto: Glen Bergsten

 


 

Det har under våren uppmärksammats och diskuterats hemska, fruktansvärda budskap på studentflaken. Indignerade debattörer i allehanda medier har upprört undrat vad skolan gör åt problemet, egentligen.

Svaret är…ingenting.

Eller, ja, ingenting och ingenting. Förutom att skolan jag arbetar på under året haft tre heldagar med tema jämställdhet, att jag själv i mina kurser återkommande tagit upp genus, jämställdhet, mänskliga rättigheter, våld i nära relationer, personligt ansvar, yttrandefrihet och respekt i största allmänhet så har det väl inte hänt så mycket.

Själv förespråkar jag alltid en hurtfrisk promenad istället för flak, men blir aldrig bönhörd. Men det enkla svaret på flak-problematiken är att skolan inte har något alls att göra med det eftersom flaken smyckas utanför skoltid.

Efter utspringet är eleverna inte skolans ansvar längre – men vi har nog alla ett ansvar i sammanhanget. Dock: uttalanden i stil med VAD GÖR DOM I SKOLAN EGENTLIGEN !?! får mig i allmänhet på mycket dåligt humör.

 

 

Rektorerna tog sig hos oss tid att gå runt och inspektera flaken innan avmarsch – så just Lugnetgymnasiet har nog tagit sitt ansvar.

Jag skulle vilja påstå att den största heder man kan visas som lärare är att citeras på ett studentflak. Nu har det hänt undertecknad för tredje gången. Jag är så stolt. Och i år var det dessutom, givet ovan anförda resonemang, extra viktigt.

Det finns olika sätt att uppnå rumsrenhet.

 

 

Jag fick inga bra bilder på det hela – men det står alltså:

Det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen – Adolphson

Under året tycks det också väckts visst munterhet att jag skaffat snapchat vilket förklarar symbolen bredvid citatet.

 


 

Betyg, ja. Det spelar nog ingen roll vilket system som används: lärare ska inte utvärdera sitt eget arbete. Jag hävdar att eftersom utbildning i grunden är en positiv sak formas alltid särskilda band mellan gruppen och läraren.

Det finns inget sådant som en neutral lärare. Vi är alla fästa vid våra elever och sett ur ett helikopterperspektiv leder det ofrånkomligen till att vi generellt sett hellre friar än fäller. Vi är alla subjektiva individer som gillar våra elever.

Genom åren har nog mitt eget rykte ändå varit ”hård men rättvis”. Och det är väl vackert så.

 


 

Svenska flaggan. Nationalsången. Kyrkan.

Varje år blossar diskussionen upp. Nej, vi ska inte vara i någon kyrka alls om vi ska följa lagen. Men när det kommer till högtider är det inte riktigt så enkelt. Av olika skäl ägde vår avslutningsceremoni i år rum i Lugnetkyrkan och jag försökte som konferencier hålla en humanistisk ton.

Gymnasiechefen skulle mot slutet hålla tal och hade blivit försenad. Håll låda tills han dyker upp löd ordern. För att citera Basil i Fawlty Towers: I mentioned it once, but I think I got away with it all right.

När det var dags för nationalsången sa jag som det var: att det är en sång jag gärna sjunger. Och jag sjunger den högt, rätt och frimodigt för att hylla en plats dit alla är välkomna och där alla hör hemma.

Den sången är inte hel- eller seminazisternas. Den är allas vår. Kan en ledamot sjunga internationalen i fullmäktige kan jag sjunga nationalsången i Lugnetkyrkan.

Just sayin.

 


 

Nästan varje läsår händer det något. Något speciellt. Något som verkligen berör.

I år hände flera saker: först blev jag vid ett tillfälle överfallen med pussar och kramar av en jätte-entusiastisk  fjolårselev. Han var verkligen glad att ses – sådant är kul för med lite perspektiv på skolan så formas mer beständiga värderingar.

Mitt jobb har den välsignelsen att man får omedelbar respons. Kraftfull sådan. Efter studentbalen fick jag några meddelanden. Särskilt två meddelanden stannade kvar i sinnet.

Kan inte du adoptera mig?

Och:

Jag tänkte på det igår, att en ofta känner sig tacksam men kanske inte lika ofta säger tack, något en kanske borde göra mer. Så jag ska väl själv försöka leva efter denna nya princip och säga tack till dig, inte bara för ett fantastiskt framträdande igår kväll och ett toppenår med dig som lärare, utan för att du gett mig mer kunskap än du kanske själv anar. Hur en skall förhålla sig till världen och många sunda värderingar, men också hur en kan gå genom livet nyfiken och vetgirig. Men att också ta livet med en nypa salt ibland, och skämta med och om det. Jag känner mig trots allt lugn inför den ovissa framtiden och tänker att nåväl, det kanske kommer gå bra ändå, det gjorde det ju för Adolphson.

 


 

Alltihop, från bal till studenten, gick sammanfattningsvis rätt så väl och jag har fått många uppmuntrande tillrop från (den nya, nuvarande) ledningen, kollegor och elever.

Men jag ser ändå det hela som ett lagarbete. De konstnärliga kollegorna på Estetprogrammet, mina kollegor på NV samt alla andra program, alla gör de storstilade insatser.

Och så klart, alla elever. Det är inte så svårt att peta bollen i mål när den ligger halvvägs över mållinjen.

Falu Gymnasium är på gång, helt klart. Det är lätt att hålla tal och leda i en positiv organisation. Men ändå – det är också viktigt att ha någon som ramar in det hela och det fick jag delvis vara med och göra.

Men återigen: det är så många som redan gjort grundarbetet. Jag känner mig ödmjuk, glad och stolt över att få vara en del av det. Så till ledning, kollegor och elever vill jag säga: tack för möjligheten. Tack för vänliga ord. Tack för att jag får vara en del av något stort, bra, positivt och varmt. Tack.

Jag ser redan fram emot nästa läsår. Lärare på Falu Gymnasium – thats da shit!

Det är i mina ögon otroligt hur någon som vill studera Estet Musik inte väljer Falu Gymnasiums utbildning. Den håller hög kvalitet. Och förövrigt vill jag påminna om kollega Ulla Milstams ord: Lärare har inte sommarlov eftersom lärare i allmänhet är vuxna. Lärare har semester. 

 


 

Fast du kommer säkert att klara det bra – det gör du ju nästan jämt, avslutande barnens mor samtalet. Gå nu och jobba så du kommer hem nån gång. 

 

Foto: Glen Bergsten

Göran Rosenberg

En av mina favoritkrönikörer på God morgon världen är Göran Rosenberg. Även om jag självklart förstår att vi inte riktigt har samma politiska åskådning så gillar jag ändå hans höga moraliska svansföring.

I krönikan från den 14: maj kände jag dock att det gick väl långt. Efter att jag lyssnat kände jag, ja, ilska faktiskt. Så jag bestämde mig för att, i min egen lilla morgonpigga värld, bemöta honom. Eftersom texten är offentlig och redan har sänts hoppas jag det är ett tilltag som fungerar.

Mina kommentarer är kursiverade och förekommer kronologiskt i Rosenbergs text.

 


 

För ganska många år sedan nu fick jag anledning att ställa mig frågan vad som driver oss att göra saker och ting. Det långa svaret blev så småningom en bok.

Det var på den tiden då det började bli en allmänt spridd uppfattning att vi drivs att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera vilka varor och tjänster som helst på vilken marknad som helst.

Att man tror att man kan åstadkomma en lika god, eller bättre, vård eller skola enligt marknadsekonomiska principer är inte liktydigt med åsikten att sjuka eller barn är en vara. Det är ett cyniskt och djupt kränkande synsätt att se så på ideologiska meningsmotståndare. 

Det var på den tiden då skolor och sjukhus blev till leverantörer och produktionsenheter och elever och patienter blev till kunder och intäktskällor, och offentligfinansierade verksamheter som nyss hade drivits av något slags förpliktelse mot våra barn, sjuka och gamla, plötsligt ansågs kunna drivas lika bra eller bättre av riskkapitalbolag drivna av krav på vinst.

Det är en högre förpliktelse mot våra barn och gamla att besjälas av övertygelsen att enbart det bästa är gott nog. Vårt målet är det samma men vägen dit skiljer sig. Varför inte pröva något nytt istället för att längta tillbaka? 

Det var också på den tiden som verksamheter byggda på tillit till professionalitet och yrkesetik –det slags verksamheter där man rentav talade om yrken som kall – undan för undan förvandlades till verksamheter byggda på kontrakt och kontroll.

Jag är lärare. Vad menar du? Den tilltro till min etik och professionalism du efterlyser var det sämre bevänt med för 15 år sedan. Och skulle förresten mitt kall vara sämre nu? Förespråkar jag kontrakt och kontroll? Nej. Och kall – ja, det blir man av osaklig retorik eller av att jaga rökare på en vintrig skolgård när man mycket hellre vill ägna sig åt att hjälpa elever. 

Anledningen att jag vid den här tiden började ställa frågan om vad som driver oss att göra saker och ting var den växande känslan av att grundläggande verksamheter i samhället plötsligt hade börjat drivas av fel skäl och därför börjat invaderas av ett språk som jag fick ont i magen av.

Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig att vi plötsligt skulle drivas att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera bilar och mobiltelefoner. Jag var fast i föreställningen att vi måste fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla oavsett om det lönar sig eller inte – eftersom det som ytterst driver oss att göra det är en förpliktelse och inte en lönsamhetskalkyl.

Jag ser ingen motsättning i det du säger. Men det som framkallar magknip hos mig är tanken att tvinga in barn och gamla i en mall där allt måste göra lika och på samma sätt, en mall ur vilken ingen tillåts sticka ut och där alternativa synsätt, individanpassade behandlingsmetoder eller pedagogiska modeller automatiskt avslås bara för att de är just alternativa. Eller för att inte alla samtidigt överallt kan få dem. 

Försvinner lönsamheten kvarstår ändå förpliktelsen.

När vi nu likväl har infört vinst som drivkraft i verksamheter som ytterst måste drivas av något annat, så har vi därmed byggt in en växande konflikt mellan skilda och delvis oförenliga mål.

Jag tror det beror på hur man ser på vinst. Men det är en annan fråga. Att slösa med skattemedel, så som som förekommit i årtionden, är i alla händelser ett fruktansvärt, omoraliskt, sätt att använda skattepengar. 

Exempelvis mellan målet att dra till sig så många kostnadseffektiva elever (förlåt kunder) som möjligt för att dra in så mycket skattepengar till verksamheten som möjligt, och målet att ge alla elever, oavsett hur kostnadseffektiva de är, den skola de behöver för att klara sig genom livet.

Tänk så många gånger det privata alternativet varit överlägset i fråga om att skapa en skola barnen behöver för att klara sig genom livet. Ska vi avskaffa det för att några missköter sig? Måste alla ha det lika dåligt? Det tycker inte jag. Vi ska åtgärda bristerna och tänka positivt, utvecklas, inte titta bakåt och stagnera. 

Eller konflikten mellan målet att etablera så lönsamma vårdcentraler som möjligt på platser med så kostnadseffektiva kunder som möjligt, och målet att ge alla människor vård efter behov på lika villkor.

Men det är ju ofta på platser där det allmänna dragit sig tillbaka som privata alternativ uppstår. Helst på landsbygden. Gå åt det andra hållet – låt fler läkare och sjuksköterskor öppna vårdcentraler på landsbygden. Som vi säger i centern: låt hela Sverige leva!  

Svaret på den här typen av växande målkonflikter i den offentligfinansierade välfärden – med åtföljande skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser – har märkligt nog inte varit att försöka göra något åt själva målkonflikten, exempelvis genom att minska vinstens betydelse som drivkraft och försöka hitta fram till det slags balans som upprätthålls i andra jämförbara länder, där ännu inget land så vitt jag vet har tagit steget att låta vinstdrivna riskkapitalbolag äga och driva och köpa och sälja offentligfinansierade skolor.

Menar du på fullt allvar att skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser inte förekommit tidigare? Jag påstår i så fall att du nog har fel. Jag vågar till och med påstå att det många gånger varit värre tidigare. Den här typen av retorik tillför inget utan bidrar till den utveckling av värderingar du ofta själv i dina krönikor vänt dig emot. 

När den statliga välfärdsutredningen nu ändå försökt föreslå något sådant har reaktionen blivit ett samfällt ramaskri från den vinstdrivna välfärdens många och starka intressenter.

Deras samfällda idé är istället mer kontroll.

Hellre mer kontroll än mindre vinst.

Det här resonemanget är förvirrande. Du tycker det är bra att ta bort vinster i välfärden, eller vid 8%, men du tycker det är fel med kontroll? 

Mer kontroll också av det som inte så lätt går att kontrollera, exempelvis det slags kvaliteter som är beroende av hur en specifik person hanterar en specifik relation i en specifik situation, det vill säga det slags kvaliteter som bygger på tillit och som snarast riskerar att förstöras av krav på mer standardisering och kontroll.

Tja, personligen är jag förespråkare av att staten är huvudman för skolan men att flera utövare tillåts – under överinseende och…kontroll. Vi klarar det nog, ska du se. 

För så ser den onda spiralen ut; ju mer kontroll desto mindre tillit, och ju mindre tillit desto mer behov av kontroll.

Nja – det är jag inte helt säker på. Jag tror istället att dina resonemang för oss tillbaka till den kontrollerande tid jag själv växte upp i där SJ körde tågen, Landstinget stod för sjukvården och enbart en statlig huvudman för skolan fanns. Been there done that. Jag tror vi kan lyckas uppnå en bra välfärd på andra sätt.

Varför fostrar vi våra barn och vårdar våra sjuka och tar hand om våra gamla? är fortfarande en bra fråga.

Och jag väntar fortfarande på att de högljudda förespråkarna för vinstdriven välfärd ska ställa sig den.

Särskilt högljudd vet jag inte om jag är. Men jag ställer mig den där frågan du efterlyser hela tiden och jag kommer till andra slutsatser än du. För den skull behöver jag väl inte demoniseras? 

Det finns problem. Men istället för att kriminalisera en hel grupp eller konservativt längta tillbaka till en förlorad värld bör vi kanske fundera över hur vi tillsammans kan bygga en modern, fungerande välfärd.

Jag är friskoleförälder, Göran. Det är inte liktydigt med girighet eller att jag vill sälja mina barn på börsen.

På den här krönikan får du allt bakläxa. 

Med vänlig hälsning:

Fredrik Adolphson

ad hominem

Ad hominem-argumentet innebär att i en argumentation vända fokus från argument till person. På så vis försöker man åstadkomma att det man/målgruppen tycker om någons argumentation avgörs av vad man tycker om själva personen och inte det hen säger om något i en diskussion. Det är i allmänhet illa men bland kanske ofrånkomligt.

Jag har förövrigt själv, måste jag tyvärr erkänna, någon gång hemfallit åt detta.

 


 

Jag har ett något kluvet förhållningssätt till frågan om vinster i välfärden. Det som mest upprör mig är hur själva debatten förs – detta har jagat upp mig mer än själva sakfrågan.

Kanske säger det en hel del om mig personligen. Men istället för att hemfalla åt Freud sneglar jag åt retoriken. Jag har under påsken roat mig med att retoriskt analysera argumentationen om vinster i välfärden.

Jag menar: något ska väl en långfredag ägnas åt.

När någon (någon får för enkelhets skull här stå för person, företag, politiskt parti etcetera) försöker vinna gehör för en argumentation så kan en enkel retorisk analys se ut som nedan. Det är samma modell som den mer allmänt kända diskussionsanalysen Alla människor är dödliga, Sokrates är en människa alltså är Sokrates dödlig. 

Jag påminner om att retorik kan definieras som läran om ändamålsenlig framställning i tal och skrift eller mer burleskt uttryckt: konsten att be människor dra åt fanders med effekt att de faktiskt vill göra så.

I allmänhet finns tre variabler i varje argumentation: Påstående, Grund och Garant.

Påstående:

Påståendet är den ståndpunkt som någon vill få målgruppen att ansluta sig till. Påståendet är det viktigaste i hela argumentationen eftersom det är det som ska fastställas eller rättfärdigas med hjälp av de två övriga variablerna (nedan).

Påståendet är alltså en synpunkt från någon med syfte att få målgruppen att hålla med. Det är startpunkten för en argumentation. (Med påstående avses inom retoriken alltså inte skillnaden mellan åsikt ((påstående)) och fakta). Kanske kan man se Påståendet som utgångspunkt för demokratin som filosofi.

Påståendet finner man i en analys genom att fråga vad den som påstår att jag ska hålla med faktiskt vill uppnå.

Grund:

Grunden är den information som den som står för påståendet lägger fram som stöd för sitt påstående. Innehållet i grunden måste vara mer direkt tilltalande eller acceptabelt än innehållet i påståendet.

Grunden finner man i analys genom att fråga vad den som påstår bygger sitt påstående på.

Garant:

Garanten binder samman Påståendet och Grunden. Det är den som gör att målgruppen kan acceptera påståendet med den grund som anges.

Man kan kanske istället kalla Garant för Värdegrund (även om det blir lite trubbigt med exemplet nedan). Det är emellertid här analysen blir intressant eftersom det är Garanten som avgör hur vi uppfattar Påståendet och tar ställning om vi kan acceptera det eller inte.

Jag presenterar två bilder för att åskådliggöra analysen.

Bild 1: FI, V, S och diverse lobbyorganisationer (som LO) syn på saken.

 

 

Bild 2: Alla andra riksdagspartier inklusive diverse lobbyorganisationer (som Svenskt näringsliv och Friskolornas riksförbund) syn på saken.

 

Sedan kan någon finslipa sina olika argument enligt retorikens övriga principer: logos, patos och etos och allt det där.

I den här debatten (vinster i välfärden) går dock mycket snett eftersom de olika parterna tenderar att tillskriva sina motståndare egenskaper och åsikter de inte alltid har. Mycket osakliga guilt by association-argument blir det.

Jag använde ordet ohederlig vid något tillfälle. Det var snubblande nära ad hominem även om jag med det avsåg själva debatten, inte personen. Jag bad om ursäkt och uttrycker mig inte längre så det eftersom det alltså kan uppfattas som ett angrepp på debattmotståndarens karaktär snarare än hens argument.

 


 

Vad jag själv anser? Det torde väl vara känt vid det här laget. Men låt mig ändå lägga till följande:

Rent historiskt och/eller filosofiskt har vi redan prövat den samhällsmodell bild 1 förespråkar – och vi har gått vidare. Samhället, historien och människorna har gått vidare.

Det betyder dock inte att människor inte vill ta bort möjligheten att göra vinst i välfärden.

Systemet med välfärdsföretagande är långt ifrån perfekt som det är och det finns många andra problem vidhäftade: ett fritt skolval som (möjligen) leder till segregation, fördelning av resurser, oseriösa aktörer med mera.

Ska jag anföra något och lansera som (min) sanning får det nog bli Påståendet att det aldrig går att vrida klockan tillbaka. Vi kan förvisso förändra samhället så det blir något nytt och annorlunda och förhoppningsvis bättre.

Men aldrig kommer den värld som flytt tillbaka. Och här finner vi möjligen något av kärnan i V:s, S och faktiskt SD:s (samt alla andra konservativa nostalgikers) problem i frågan (och kanske i allmänhet).

 

 

Det är kanske ändå på det viset att vad vi anser om den som säger något faktiskt spelar in. Jimmie får lite svårt att diskutera tiggarens välbefinnande hur skickligt han än argumenterar. Föräldern som själv röker får lite svårt med trovärdigheten när hen ska övertyga sitt tonåriga barn om tobakens skadeverkningar.

Person, situation och målgrupp är avgörande för hur väl ett argument lyckas.

Jag tror helt enkelt att det som upprör mig i debatten är att jag förväntar mig en diskussion där vi kan lyssna på varandras argument och i god demokratisk ordning till slut komma fram till något konstruktivt.

Istället ser jag en oförsonlighet från båda sidor där ad hominem är standard och man inte drar sig för något i sin argumentation. Det gör mig nedslagen. För hur kan någon säkert veta vilken framtid som är bäst? Är det inte bättre att diskutera och kompromissa sig fram till en lösning?

Jag tycker det.

 


 

Källor:

Jörgensen & Onsberg: Praktisk argumentation

 


 

Relaterade blogginlägg

Ovinster i välfärden

St Crispin´s day är nu

Nationalism. Innebär det att försvara det egna landet jämt och i alla avseenden? Jag tycker kanske inte det – men det är måhända i det stora hela av mindre betydelse vad jag tycker och anser.

Nationalism är dock en typ av känsla och passar därför utmärkt att spela på inom retoriken. Nationalismen uppstod under 1800-talet när världen och tillvaron på många sätt förändrades för miljontals människor. I vår tid förändras också världen men kanske inte på samma genomgripande vis som under 1800-talet.

Ett utmärkt exempel på nationalistisk retorik är ett påhittat tal, det så kallade Band of brother-talet, också känt som St Crispin’s Day Speechi pjäsen Henrik V av Shakespeare.

Britterna står i dramat inför en tillsynes övermäktig motståndare och Henrik eldar på trupperna. Slaget vid Agincourt är ett legendariskt och mycket blodigt slag där Henrik V vann en berömd seger tack vare sina bågskyttar.

Pjäsen och talet skrevs nära 200 år efter de verkliga händelserna men även om talet är påhittat är det likafullt ett retoriskt mästerstycke som inspirerat både verkligheten (bland annat inför D-dagen) och senare gestaltningar av Shakespeares drama.

Tag dig gärna tid att lyssna på länken ovan eller läs det.

När det kommer till politiska tal är ett framgångsrecept att försöka gissa publikens åsikter och sedan återge dem på ett allmängiltigt sätt i anförandet.

Systemet håller på att kollapsa, vi måste ha ordning och reda i invandrarfrågan, vi måste göra det här landet stort igen, jag lovar att skaffa nya jobb.  

Måhända har någon sett den förre statsministern Fredrik Reinfeldt intervjua internationella kändisar? Jag tittade på programmet när han intervjuade den förre danske kollegan Anders Fogh Rasmussen.

Det här är inte bra, tänkte jag, när jag såg programmet, det här kommer att användas i SD-retoriken. Eller kanske vänsterretoriken. Varför gör han så här, Reinfeldt?

Intervjun kom mycket att handla om hur danskarna och svenskarna hanterat SD och den danska motsvarigheten Dansk Folkeparti. Se intervjun här. 

Rasmussens argument går i stort ut på att man i en demokrati inte kan utesluta någon, att folk i gemen inte accepterar en sådan sak. Danmark har heller inte haft Sveriges typ av problem, säger han och fortsätter med att hävda att vi svenskar är mer politiskt korrekta och tillknäppta.

Sverige är genom vår invandringspolitik och hantering av SD ett avskräckande exempel i Rasmussens ögon.

Tja, det ju ett sätt att se det.

Rasmussen utnyttjar skickligt det faktum att Reinfeldt i det här läget samtidigt är den intervjuande journalisten och före detta statsminister och därmed ansvarig för den politik Rasmussen kritiserar – Reinfeldt kan inte blanda journalistrollen med att försvara sin förda politik.

Han blir passiv.

Man måste se sådana här saker ur ett mycket längre perspektiv än vad samtalet i intervjun medger. Som i exemplet med att nationalismen föddes under 1800-talet. En historisk analys av det slaget bygger på händelser under ett helt århundrade.

Sett ur ett historiskt skandinaviskt 100-årigt perspektiv där en liberal och progressiv lagstiftning för utsatta grupper varit normen är det istället Danmark och Norge som sticker ut som annorlunda eller med Rasmussens ord: avskräckande.

Jag vet heller inte om jag riktigt håller med Rasmussens påstående att Danmark har – och har haft – så mycket mindre problem med integration och flyktingar än Sverige, men det är ju ganska lätt att kontrollera.

Reinfeldt själv borde ju veta. Varför argumenterade han inte mot? En sak han faktiskt försökte säga var att det är skillnad på Dansk Folkeparti och SD i det att den svenska varianten har sitt ursprung i ren och skär, förlåt brun, nazism.

Alltså, som jag brukar säga, man får ju en massa på köpet om man köper SD:s retorik. Som normalisering av rasism.

De nuvarande händelserna i Sverige och världen kan hursomhelst bättre analyseras ur ett 50- eller 100-årigt perspektiv än vad två före detta (men tämligen samtida) statsministrar klarar på tre kvart.

Livet är som en kaffebörna i en kaffekvarn, antar jag. Eller för att damma av det gamla skämtet: vad heter SD:s kvinnoförbund: bruna bönor.

Kanske är en annan framtid möjlig?

Kanske visar framtidens historiska backspegel Sverige som en framgångssaga? Kanske kan vi som tror att en annan väg framåt är möjlig, vi som tror på en annan sorts nationalism än den gängse och vi som på olika sätt tror på och kämpar för andra teman än rasism, sexism, hat eller våld, låta oss inspireras av Shakespeare?

Särskilt de sista raderna i talet ger iallafall mig inspiration. Saint Crispins day kan med fördel bytas ut mot kampen för humanism, demokrati och mänskliga rättigheter.

But we in it shall be remembered-
We few, we happy few, we band of brothers;
For he today that sheds his blood with me
Shall be my brother; be he ne’er so vile,
This day shall gentle his condition;
And gentlemen in England now a bed
Shall think themselves accurs’d they were not here,
And hold their manhoods cheap whiles any speaks
That fought with us upon Saint Crispin’s day.

 

Bild 20: EvaåLH

Bild 20 föreställer undertecknad i egenskap av toastmaster, en syssla jag delade med toastmadame Sara Sigfrid, på LH:s och Evas bröllop i By år…2003.

Sara och jag lyckades med konststycket att för evigt förknippa Thomas Ledin med detta brudpar då vi som lustig gimmick (en sån som i regel används på bröllop för att bortjaga den ofrånkomliga stelheten som finns i början på alla partyn där alla människor inte känner varann) för att äska tystnad använde en CD med Ledin som vi, varje gång det var dags, drog upp på högsta volym.

Det funkade.

På festen kvällen innan – till för oss bland gästerna som var hyfsat långväga och ännu unga – kände Malin och jag inte alla. Några gäster från Jämtland fick snart upp ögonen för min fru eftersom hon också är därifrån.

De gjorde stor sak av att hon är från Alsen. Tjej, kvinna, heter stocha på jämtska. Tjej från Alsen uttalas följaktligen aschenstocha. 

Det är, när man förstår sammanhanget, kanske inte så svårt att räkna ut vad de drack och varför de tyckte det var så fantastiskt att just Malin var där. Och eftersom jag var gift med henne var jag tydligen okej jag med.

Det blev en sen kväll enligt principen when in Rome…

 

 

Brudgummens far är känd från TV (detta blir väsentligt längre fram).

I somras gifte sig ytterligare en ur samma kompisgäng och jag höll ett tal då med. Förr var jag måhända mer nervös inför dylika tillställningar och hade alltid manus varför det gamla talet, det till LH och Eva, finns bevarat men inte det till Marcus och Anna från i somras.

Man kanske borde återgå till manus av arkivmässiga skäl enär det talade ordet till sin karaktär är allt för flyktigt. Temat för båda dessa bröllopstal är en C-uppsats i religionshistoria.

Vackra brudpar!

När jag härom kvällen satt hemma och kollade på TV började en välkänd stämma säga intressanta saker varför jag istället kom att tänka på det här bröllopet som snart skulle infalla.

”Duuu Malin” sa jag (Malin är alltså min fru). Malin, som inte alls hade lust att störas mitt i ännu en ändlös monolog av Lars Adaktusson (som alltså var den kända rösten), svarade inte.

Jag framhärdade: Jo, jag undrar om får man hålla tal först på bröllop? För att få det överstökat, liksom. Jovisst, svarade hon, förutsatt man är präst, kommunstyrelsens ordförande, sjökapten eller brudens far. Vilketdera är du – det kunde ju om inte annat med hänsyn tagen till din och min fortsatta relation vara intressant att veta.

Ingen hjälp där alltså. Hon kunde ju lika gärna citerat Tyko Jonsson i julnatten. Hon  fortsatte: Men du kan ju dra den där menlösa och påhittade historien om att det i själva verket är din förtjänst att brudparet överhuvudtaget är ett brudpar, det vore ju typiskt dig.

Jag tackade för tipset och drog mig tillbaka in på drängkammaren. Hur var det nu det hela hade börjat…?

Faktum är att man än i dag talar om en av de mest begåvade trojkor som någonsin satt sin fot på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vi var institutionens svar på Ville,Valle och Viktor, Helan och Halvan (och tersen) med flera.

Det vore emellertid fel i sak att påstå att LH uppnådde samma akademiska briljans som undertecknad och Marcus Löfgren (som också sitter här ikväll). Vi två, jag och Marcus alltså, publicerade storverk som ”Siouxindianernas religiösa liv i standing Rock-reservatet”. En klassiker i genren.

LH fick ibland hänga på oss stora, starka (teologie) studenter och tillsammans fick vi ihop rätt hyggliga alster i stil med ”Karl Marx och Sigmund Freuds religionssyn – en jämförelse” samt ”Ruth – en (gammal) kvinna i (gamla) testamentet”. Den senare var en framgångsrik icebreaker bland de kvinnliga kursarna.

Så här långt kommen i tal brukar brudpar i allmänhet skruva obehagligt på sig när en kompis (kompis och kompis förresten – typ nån typ som fått för sig att säga något…) som står och håller tal kommer precis hit där brudens och/eller brudgummens eventuella framfart i kärlekslivet före D-dagen ska avhandlas.

Men det blir inte mer känsligt än så här eftersom alla på teologiska institutionen, inklusive LH, betraktar sex före äktenskapet som något man inte behöver interpretera alls.

Kulturkrockarna i teolog-trojkan var omfattande. Jag minns särskilt när Marcus hade klippt en fiskmås med grillen i sin gamla gula Volvo 242:a som han pressat upp till  den otroliga hastigheten av 60 kilometer i timmen och nu just skulle göra processen kort med det arma kräket.

Då skrider en hulkade LH till kräkets försvar så som han så ofta plägar, och utropar: FÖRSIKTIGT! DEN KAN HA BRUTIT VINGEN!

Scenen på Norska Hydro i Uppsala är episk. Två killar spänner ögonen i varandra: en i boots, rutskjorta och cowboyhatt och en med rakad skalle, svarta strama kläder och Gandhi-brillor. En syn för gudar.

Vardag var annars att när jag och Marcus äntligen hjälpt LH att bostavera sig igenom gamla testamentet och han på 7:e dagen klarat tentan så var det dags för tentafest i bastun. Sedan rullade vi i allmänhet (cowboy)-hatt på V- dala.

Allt oftare fick jag med mig dessa bibliska hillbillys på V-dala. Killen är ju underbar – tänkte jag, dock inte, även om han var såväl under som överbar där, i bastun – honom måste jag locka till V-dala. Hur skulle nu det gå till?

Ja, det var ju inte särskilt svårt egentligen. Jag gav honom en vettig syssla i biblioteket, bad Eva att ställa sig i entrén och klippa med ögonlocken och se så där lagom äppelkindad ut som bara hon kan så var saken, så att säga, biff.

Kära brudpar – det återstår nu bara att summera upp läget – vad är det jag vill ha sagt egentligen?

  1. Lars Adaktusson håller långa monologer.
  2. Jag och Sara är toastmasters/madammer här i kväll
  3. Markus har bokstavligt talat fått en fiskmås i grillen
  4. Fiskmåsar har i regel samma färg som brudars klänningar men kvällens brud är till skillnad från måsen i Marcus grill (UNDVIK ONÖDIGA ASSOCIATIONER) vacker då som nu som alltid
  5. Man kan ta killen ur Norrlands nation men aldrig Norrland ur killen

Jag, Malin, Tomas och Sara önskar er allt som ryms i Tomas lyrik i ert fortsatta liv. 

Det var en kul helg. Ja, det var det banne mig. Och det var riktigt roligt att i somras träffa Marcus igen – och hans fru Anna. Det är egentligen alltid roligt att träffa lyckliga människor.

Och angående bilden: nog sitter de många åren av 1990-talets välmåga kvar? Och förutom lite slätare hy har det väl inte hänt så mycket? Visst är jag mig lik i övrigt?

Snälla…?

Min fru säger iallafall att jag är stiligare nu än då. 😍

 

tm-hos-lh-och-eva

Måhända lite plufsigare 2003. Och mer laxrosa?

Irving vs Churchill

Ibland, när det kommer till källkritik, brukar jag för mina elever nämna David Irving. Irving är ett exempel på en historiker som först hade ett visst anseende men som med tiden kommit ut som historierevisionist och fullfjädrad förintelseförnekare.

En rätt farlig människa, alltså.

Bland annat har han velat utmåla Churchill som krigshetsare och allmänt försökt svärta ner dennes eftermäle. Exempelvis påstår han att några av Churchills mest berömda tal är fusk och efterhandskonstruktioner.

I viss mån har Irving rätt samtidigt som han har helt fel. Men, så som populisten ofta plägar, väljer Irving att stort hårdra fakta efter sina egna syften.

Jag kan tänka mig flera anledningar till detta, exempelvis att han vill sälja sina böcker. En annan förklaring jag kan tänka mig är att Churchill fortfarande rent retoriskt är för briljant för att de på andra sidan ska kunna hantera det.

Måhända är historien som Churchill var med och formade ännu alltför mäktig för att högerextremisterna ska kunna hantera det.

Sant är dock att flera av Churchills tal som finns inspelade inte är liveupptagningar utan inspelade efteråt. 1949 åkte nämligen ett skivbolag hem till honom och spelade in talen och det är dessa som är de mest spridda idag.

Churchill lär ha legat till sängs med drink och cigarr till hands när inspelningen gjordes varför resultatet naturligt nog saknar den nerv samt åhörarnas (i parlamentet) reaktioner som naturligtvis fanns där när talen hölls första gången.

Irving har å sin sida givit ut flera antisemitiska böcker och artiklar, för vilka han dömts till fängelse, samt hävdat diverse konspirationer om att Churchills berömda tal i själva verket är påhitt.

Man kan ju jämföra Irvings teser om att antalet offer i Förintelsen är starkt överdrivna med att Churchill ett par år senare läser in sina egna tal en gång till. Sedan kan man diskutera faktaresistens, syften och världsuppfattning.

Så här har det varit. Men nu ser det annorlunda ut.

Idag vinner populisterna och högerextremisterna mark i land efter land utan att behöva bemöda sig om att vinna striden om historien. I Ungern, USA, Frankrike, England, Danmark, Nederländerna, Norge, Finland har de vunnit stora eller små segrar – i vissa fall sitter de med i regeringen och har stora chanser att bli landets främste företrädare.

Nej, hörrni. Churchill får nog anses ha gjort sitt – vi kan inte begära mer av honom. Nu får vi andra ta över. För egen del deltog jag i en av vänstern initierad manifestation mot Migrationsverkets omänskliga behandling av asylsökande.

Jag har debatterat det på nyhetsplats och i fredags manifesterat. Lägga ner fullt fungerande asylboenden med hänvisning till byråkrati  – ja det får mig att gå i taket.

Argument i stil med ”jag gör bara mitt jobb” eller ”jag följer bara reglerna” ligger smärtsamt nära ”jag lydde bara order”.

Som jag nämnt tidigare: Eichmanns försvar gick ut på att han bara var en kugge i ett stort maskineri och enbart lydde order. Vi har fått internationellt prejudikat på att den typen av argumentation inte fungerar.

Vi har alla ett ansvar för hur vi genomför våra liv – ett individuellt ansvar.

Relaterade blogginlägg:

Den banala ondskan

Milgram

Hyenan i Auschwitz 

Om min pågående strid med SD-svansen: Fermis Paradox

Källor:

Wikipedia

Liljegren: Winston Churchill del 2

Cicero

När jag tidigare diskuterat retorik har det mest handlat om antika greker något som kanske inte är så konstigt eftersom dessa får anses vara retorikens grundare. Men det finns en intressant romare också.

Marcus Tullius Cicero levde 106-43 f.v.t och har gått till historien som det romerska rikets mest berömde talare, fullt i klass med grekernas mästare Demosthenes ett par hundra år tidigare. Han studerade i både Rom och Grekland, blev politiker och nådde statens högsta ämbete: konsul.

 

Cicero var verksam under en förändringens tid under Roms historia, en tid fylld av inre motsättningar och yttre expansion. Det var även en brytningstid där republiken snart skulle vara ersatt av diktatur.

Politiska mord och ränkspel hörde till vardagen och ett tag strax innan Caesar tog makten rådde fullt inbördeskrig. Cicero ställde sig mot det envälde Caesar infört och kämpade emot det även efter Caesars död.

Retoriskt är han betydelsefull – bland annat eftersom han inte bara höll anföranden utan även skrev läroböcker i ämnet.

Cicero höll många olika sorters tal: arga, bittra, upprörda och sanslöst roliga. Vid en analys måste man tänka på att inte bara beakta innehållet utan även själva framförandet – actio. Här finns ett källkritiskt dilemma eftersom vi bara kan studera olika vittnesbörd om effekten han uppnådde genom sina tal men vi kan inte uppleva dem själva.

Många gånger var för Cicero den övertygande formen som han använde sig av viktigare än argumentens hållbarhet. Retorik hänger som bekant inte automatiskt ihop sanning utan handlar mer om konsten att övertyga.

Och hans talekonst var, om vi får tro samtiden, verkligen en konst. Ett exempel:

Satserna ställdes bredvid varandra, en sats underordnades en annan, leden växte, varje led i en sats balanserades av ett annat; om ett substantiv fick ett bestämningsord fick nästa substantiv också ett, för annars skulle harmonin och balansen inte finnas där; om ett subjekt fick tre mer eller mindre lika betydande predikat borde nästa subjekt också ha tre predikat, för annars skulle meningen halta.

Han bygger alltså mycket genomtänkt och beräknande upp sina tal. Det handlar om att åhörarna inte ska inse att de håller på att övertygas åt något håll utan istället ska de (helst) ovetandes hänföras av hans patos, övertygas av hans logos och imponeras av hans etos.

Detta rymmer väl också något av kärnan av kritiken mot retoriken i det den kallas för konsten var att dölja sin konst Alltså, det gäller att inte visa sitt egentliga syfte med framförandet.

Mest känt är när Cicero avslöjade den statskupp som en av hans motståndare, Catilina, planerade. Efter en hetsig debatt i senaten lyckades Cicero genom ett mästerligt tal få många av Catilinas män avrättade och Catilina själv dog senare i strid.

Hans anklagelse-tal mot Catalina i senaten har av eftervärlden ansetts som ett av retorikens mästerverk och har i århundraden ingått i latin- och retorikstudier. (Det skulle jag förövrigt vilja läsa, själv).

Det finns också en känd målning av händelsen från slutet av 1800-talet.

 

Cicero anklagar Catilina

 

Cicero fick tack vare sin hårdhet mot Catilina också många motståndare och tvingades en kort period i landsflykt. Men stämningarna svängde snabbt i Rom och snart var han hemma igen men valde då att strunta i politiken. Istället författade han bland annat läroböcker i retorik.

Efter mordet på Caesar blev han politiskt aktiv igen – hans mål var att återföra den gamla republiken som statsskick. I flera tal riktade han våldsam kritik mot några av Caesars män och anhängare, bland annat en viss Antonius.

Detta blev till sist Ciceros fall och våldet åter retorikens besegrare i det han mördades år 43.

Hans huvud och händer höggs av och spikades fast på platsen där man höll tal på Forum Romanum. Den romerske historikern Dio Cassius berättar att Antonius hustru efteråt tog huvudet i sitt knä, drog ut tungan och genomborrade den med en hårnål.

Därmed hade den store talaren definitivt tystats.

Källor:

Cicero, Om Talaren, Första Boken, Retorikförlaget,

Wikipedia

Halifax

Den nyligen genomförda resan aktualiserade min gamla faiblesse för Winston Churchill. Han var den förste, vad jag vet, att presentera idén om ett enat Europa, en idé som i allt väsentligt tuffat på sedan dess men som nu är hotad.

I land efter land vinner populisterna och nationalisterna enkla poänger, inte minst här hemma är främst V men också SD ute och rider på den populistiska vågen. EU är hotat – både inifrån och utifrån, enligt min mening.

Liksom England var i början av andra världskriget. Saker och ting kunde verkligen gått annorlunda. Den gängse bilden av dåtiden är den av den faste premiärministern som hade såväl nationen som parlamentet som regeringen i sin hand.

Låt mig berätta lite om den brittiske utrikesministern under andra världskriget: Lord Halifax. Det som nedan följer var så känsligt att det var hemligstämplat fram till år 1970, mitt födelseår, och för övrigt tre år innan England blev medlemmar i Europasamarbetet.

Det såg mörkt ut 1940. Hitler hade i snabb takt vunnit stora framgångar och Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och småningom Frankrike hade fallit.

Järnaxeln gick mellan Berlin, Rom och Tokyo, Molotov och Ribbentrop hade slutit en icke angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland, Spanien var neutralt men lierat med Tyskland. USA skulle hålla sig utanför kriget, sa landet.

Det är kanske inte så förvånande att ledande britter, så som Halifax, talade om en förhandlingsfred ned Hitler. Tyskarna var helt enkelt för starka, tyckte man. Men Churchill stod emot – han var övertygad om att England måste bekämpa Hitler.

Halifax gillade naturligtvis inte Hitler eller nazisterna men han var också en rationell och pragmatisk politiker. Han tyckte att man måste undersöka möjligheterna till en diplomatisk fred. Han hyllade sunt förnuft och ville rädda det engelska folket och England. Att kriga mot Hitler vore vansinne hävdade han.

Via en svensk affärsman, en viss Birger Dalréus, togs kontakter med Göring och Halifax mötte den italienska ambassadören (britterna ville inte att det tyskvänliga, fascistiska Italien skulle gå in i kriget.)

Tanken var att Mussolini skulle medla fred mellan England och Tyskland. Mot att England inte angreps kunde Halifax tänka sig att ge bort Gibraltar, Malta och afrikanska kolonier till nazisterna.

Halifax motiverade allt detta för att rädda sitt älskade fosterland. Om England får behålla sin självständighet kunde Tyskland få herravälde över kontinenten, resonerade han. Han brydde sig inte mycket om Europa – England var viktigast.

Churchill var ingen duvunge. Han hyllade det brittiska imperiet men hade också släktingar som under tidigare århundraden slagits på kontinenten. Han kunde inte se England som en förvisso självständig men andra rangens stat i Europa.

Bättre kämpa och falla än en förnedrande förhandlingsfred med Hitler, resonerade han.

Churchill hatade tyranni, och totalitära regimer som fascism och kommunism. Han var från början liberal men blev konservativ. Han hade nära band till USA (hans mamma var amerikanska) och han gillade demokrati, i synnerhet den brittiska.

När saken kom upp på regeringsmöten låg Churchill relativt lågt men argumenterade emot Halifax när denne menade att Hitler inte ville förnedra England och att det genom en överenskommelse också kunde förhindras att Frankrike skulle förstöras.

Det var nära. Men tack vare sin övertygelse och politiska skicklighet och rävspel lyckades Churchill manövrera ut Halifax. Bland annat genom några retoriska mästerstycken lyckades han övertyga tillräckligt många i parlamentet om att en förhandlingsfred, separatfred, inte var bra på sikt.

Hur hade Europa sett ut om Halifax fått sin vilja igenom? Hur många fler människor hade dött på slagfälten och i koncentrationsläger?

Ett av de mer bisarra argumenten från brexitsidan i den nyligen hållna engelska folkomröstningen är att EU är som Hitler-Tyskland: maktfullkomligt och breder ut sig på andras bekostnad.

Den typen av argument borde räcka för att demaskera populismen för vad den är.

Och så alla dessa populister som säger sig företräda folket mot etablissemanget men som själva är en del av eliten: Trump, Farrage, Johnson, Orban, Le Pen och allt vad de heter.

Det är hyckleri på en sällsamt hög nivå.

Man kan göra mycket i nationens namn men vad är bäst på sikt? Ensamma, självständiga länder som ser om sina egna hus eller länder som samarbetar och hjälper varandra?

Nej, jag är med Winston, jag. Ett enat Europa är bra. Ett enat Europa är mångfald. Ett enat Europa är fred.

Det finns, för att låta lite melodramatisk, tillfällen när en måste stå upp för sin övertygelse och kämpa även om vinden svänger åt ett annat håll. Just nu är en sådan tid, tänker jag.

 

 

minachurchill

I fädrens spår för framtids segrar

Källor:

Liljegren: Winston Churchill del 2, 1939.1965

Nordin: Winston

 

Svexit

När det drog ihop sig till den brittiska folkomröstningen kände jag att jag ville göra något. Jag tror på EU, vilket inte är samma sak som att säga att allt är perfekt inom unionen, och jag vill i största allmänhet motverka nationalpopulisterna var helst de visar sitt smutsiga tryne.

Och eftersom döttrarna sagt att de inte ville åka till sol och bad nästa gång vi reste så passade alltså allt sammantaget London utmärkt.

Sagt och gjort.

Vi vandrade i Hyde Park, besökte British museum, intog afternoon tea, såg vaktavlösningen på Buckingham, (jag) handlade fluga och raktvål på Jermyn Street, (barnen) leksaker på Hamleys, (jag) julgranskula på Harrods, tittade på statyer, lyssnade på Big Ben, musikal, lärde oss historien bakom Peter Pan och mycket annat.

Jag kampanjande för Remain på gator och torg, i taxibilar, på pubar, pratade med vanliga människor på gatan och personal i butiker. Jag höll tal i speakers corner (med en inte helt oansenlig publik), vi pratade om Lord Nelson på Trafalgar Square, Churchill vid dennes staty och vi hedrade JO Cox på minnesplatsen.

Här är resan i bilder.

 

IMG_2029

 

Samtal med en kampanjarbetare utanför Parlamentet.

IMG_2023

 

Pappa – vad är grejen med att lyssna på den där stora klockan när den slår tolv?

Jo, därför att det snart inte går. De ska stänga av den, förstår du.

Jaha. Men varför måste man lyssna på den den alls?

Därför att man måste det.

Pappa. Det där är ett klassiskt exempel på det som inom retoriken kallas för nivåförskjutning – ett knep att ta till när man inte kan eller vill svara på en fråga. (Så sa hon inte, så klart, men kanske om några år, vem vet?).

 

IMG_2015

 

L provar the på Harrods.

 

IMG_1990

 

Peter Pan-statyn i Hyde Park. Berättelsen i sig, liksom berättelsen bakom berättelsen, alltså om författaren Barrie, är värd att lyssna på.

KOLLA! EN PAPEGOJA!

På riktigt.

IMG_1988

 

Med kampanjarbetare i Hyde Park.

 

IMG_2016

 

Det är relativt dyrt att gå på musikal i London. Vi har lite att jämföra med då vi sett flera föreställningar i Sverige. 3000 spänn för hela familjen på relativt bra platser – det var värt varenda Sterling. Otroligt bra!

Och Vildvittrorna var trollbundna trots att den språkliga förbistringen.

Här – ett smakprov.

Ett misslyckande med resan var att vi på grund av olycka inte kunde utnyttja våra förbeställda biljetter till Hastings. Då var man tvungen att avboka biljetten på plats.

På bilden nedan ses familjens reseledare vid kundtjänsten på Victoria Station i London tala i telefon med tågbolagets kundtjänst – vilken förövrigt befann sig i Indien – angående biljetter hon beställt via sin dator i Falun.

Globaliseringen är här. Liket it or not.

Mina egna regler på resor säger att jag måste variera det jag äter och minst en gång smaka traktens specialiteter.

Belgien har också mycket öl så vad är grejen med England? Jag brukar förklara det för barnen med att det är lite som när de besöker Gränna. Det finns mycket godis där, visst. Men det mesta är äckligt.

Vem var han? Vad gjorde han? Varför då?

 

Vem var hon? Vad gjorde hon? Varför hände det? Kan det hända dig, pappa?

Att se döttrarna gå all in på Hamleys, en flera våningar stor leksaksaffär, är en sällsam känsla. Affären har funnits länge – sedan mitten på 1700-talet. Det är som ett tivoli där olika leksaker också demonstreras.

Resan i sig var bra. Omröstningen, sedd med några dagars perspektiv, bisarr. Min taxfree-påse kunde iallafall blivit 30% billigare, tänker jag dystert. Å andra sidan är det kanske just precis det som allt handlar om: människor ser enbart till sin egen lilla taxfree-påse.

Att rösta sig ur EU beroende på att man inte vill ta emot flyktingar är verkligen bisarrt. Och går man inte och röstar får man skylla sig själv om resultatet blir omvänt det man önskar.

Jag är idag mycket nedstämd. Vad händer med världen? Populisterna tar över land efter land – redan är SD och V ute och ropar på omförhandling och svexit.

Jag håller med mannen på hästen nedan – det finns idag inte mycket att le åt. Å andra sidan är det bra att döttrarna får med sig lite av allt när vi är ute i stora vida världen. För i någon mån får den värld man skapar sig.

Engagemang är viktigt.

Idag är det möte med lokala centerpartiet. Jag ska gå dit.

Vad många unga säger i UK

DN: vi lever i en tidsålder efter sanningen

The Economist: a tragicsplit

The Independent; Teorin om Camerons agerande