egoboost

Jag har börjat jobba, igen.

En sak jag ägnar tid åt är att gå igenom fjolårets utvärderingar. Det funkar bäst så, tycker jag. Att lägga lite tid mellan kursavslut och läsande av utvärderingar ger att det väsentliga på ett smidigt kommer med in i nuvarande läsår.

Jodå, visst får jag kritik. Det är för långa föreläsningar, det är för stora och svåra uppgifter som man dessutom får för lite lektionstid till att lösa, det är för många grupparbeten, det är för få studiebesök. Jag pratar för fort, är sträng och skriver slarvigt på tavlan.

Men det är inte sånt jag tänker på när höstmörkret sänker sig (och mig) eller när demonerna dansar där i halvdunklet viskande i mitt öra att jag inte duger till, att jag borde ägna mig åt något annat.

Det är då, när det känns tungt, som tar jag fram mina favoritcitat från utvärderingarna att lysa upp sinnet med. Självförhärligande? Kanske. Skryt? Visst. Men än sen? Vem bryr sig om en simpel adjunkt i läroverket, egentligen?

Jag har några strategier för mitt välbefinnande som genom åren fungerat rätt så väl. Kontinuerligt idrottande, sång och att, när det är tungt, påminna mig om det jag gör bra, tillfällen när jag lyckats, är några av dessa strategier.

Sådan är jag, det passar mig, och för det ber jag inte om ursäkt. Nedan följer årets favoriter.


 

Du är en av de bästa lärare jag haft!!!! Hoppas många fler får ta del av ditt strukturerade och tydliga arbete. Så kul att du är så otroligt insatt i det du lär ut samt att du är så medveten när det gäller kvinnofrågor. Tycker verkligen alla lärare borde ta efter dig, framför allt din struktur och ditt nytänkande.


 

Dina styrkor är att du är lär ut på ett relevant och anpassat sätt. Du är bra på att prata och vet vad du pratar om! Du är även öppen, pratar mycket och är lätt att prata med. Detta gör att fler känner sig villiga och välkomnade att vara med och delta samt prata. Allt blir roligare!


 

Du är en bra talare och du har en förmåga att få folk att lyssna. Och när vi frågar om saker försöker du inte ge oss svaret utan ger oss hintar så vi kommer på det själv.


 

Hur du individanpassar och strävar efter att alla ska nå sina mål. Sättet du ger tydlig respons och har en struktur i allt du gör. Jag vet vad jag har gjort och hur bra arbetet varit. Hur du presenterar läromaterial – intresseväckande och aktuellt. Har ett flertal gånger lyft fram dig när jag berömt lärare på Lugnetgymnasiet eller när ”bra lärare” diskuterats. Dig som filosofilärare skulle varit intressant…


 

Du undervisar med passion och det är underbart. Du ser till alla och har diverse forum där vi kan hämta kunskap! Jag gillar skarpt din hemsida med lite bredare/nördigare fakta.


 

Sarkasm. Sarkastiska människor är bra människor. Nej, men jag tycker på riktigt att du gjort genomgångarna intressanta med din humor.


 

Hur får man ett så välformulerat språk som du använder? Vad är ditt recept för att hinna med familj, politik, jobb, träning, kör osv… Imponerande


 

Förhållandet mellan lärare och elev har jag uppfattat varit väldigt bra och ”avslappnad”. Och då inte avslappnad på ett dåligt sätt. Man har kunnat tala på samma nivå. Bästa läraren jag har haft under min studietid.


 

Att du sätter bollen i rörelse, och kan engagera ungdomar på ett sätt som många lärare inte kan på samma sätt. Dessutom att du gör dina lektioner så intressanta som dem faktiskt är, är helt otroligt enligt mig. Även plan-ekonomins bieffekter (vilket inte är en personlig favorit) lyckades du som lärare göra intressant, och faktiskt roligt!


 

Enligt mig så är du en komplett lärare. Jag upplever inte några brister någonstans och känner mig väldigt trygg i ditt klassrum!


 

Redan första sommarlovsdagen hade jag bestämt att jag ville skriva detta mail, men sen har det plötsligt blivit två veckor innan terminsstart och jag har fortfarande inte gjort det. Idag flyttade jag (…) kände jag att det var dags. 
Det jag vill göra är att tacka dig. Sättet du lär ut på är helt fantastiskt enligt mig, så otroligt engagerande och fascinerande. Eventuellt kommer jag jobba (…) bredvid studierna, och för hur en bra lärare ska vara är du en förebild. Tack för en utmärkt historiekurs, jag uppskattade den verkligen. 
Men det är inte bara historia och det tankesättet som omger historia och historia i samtiden som du gett med mig, du har även hjälpt mig utvecklas som människa. Något jag kämpat med under en lång tid har varit att ställa frågor (en ytterst dum rädsla angående att bli sedd som dum vid fallet av dumma frågor – ett dumt koncept), så de många frågor jag haft har jag svalt. Du har konstant uppmanat till frågor. Jag skulle inte säga att knuten lossade under min tid på Lugnetgymnasiet, men när jag nu var (…) gjorde den det. Jag ställde så många frågor, frågor inför över 500 personer, frågor konstant. Jag vill tacka för hur du kanske omedvetet gjort detta möjligt, då jag vill mena att du haft en stor del i detta. (…) Jag tror att du får människor att växa, och tack även för det. 

torg

Jag skulle kunna ställa klockan efter mig själv. Åtminstone kalendern. Så här års, ett par dagar in i semestern, börjar jag alltid fundera över nästa års skoluppgifter.

 


 

Jag har tidigare om åren haft historiska murar som tema och under ett par år Invandrarna/Utvandrarna. I år försökte jag mig på att koppla ihop Robinson Crusoe med The Martian samt Ingenjör André.

En tanke jag har inför nästa läsår är att jobba med betydelsefulla resor från den första resan (för Homo Sapiens) över till Australien för 25 000 år sedan till Columbus 1492 och Apollo 11.

Kanske temat egentligen handlar om hur naturligt det är för vår art att flytta på sig när levnadsbetingelserna förändras. Från Out of Africa till Folkvandringstiden, via 1800-talets massflyttningar till USA för att landa i ett land som 160 000 människor ville till 2015.

 


 

Ett annat arbetsområde kunde vara revolutioner.

Den kognitiva revolutionen

(innebär att människan skaffade sig förmågan att förmedla stora mängder information om omgivningen, om sociala relationer och om abstrakta företeelser – sådant som inte existerar annat än i hennes föreställningsvärld som andar och gudar, stater, pengar och gränser med mera)

kan jämföras med jordbruksrevolutionen (vi blir bofasta), de (natur)vetenskapliga, industriella och franska revolutionerna.

 


 

Eller varför inte en uppgift om historiska torg?

Från Agora, Forum romanum, Petersplatsen, Trafalgar Square, Röda torget, Himmelska Fridens torg, Stortorget och Stora torget till de digitala Forum som den rika delen av världen så ofta i dag besöker.

Frågeställningen kunde kanske behandla vad dessa platser betyder för respektive tidsålder och samhälle och hur de hänger de ihop.

 


 

Kanske lokalhistoriska, det var länge sedan.

På så vis kunde eleverna få binda ihop uppgiften med den om torgen eftersom Gustaf Vasa under det tredje Dalupproret (a.k.a.Klockupproret 1531-33) när han återkom till Kopparberget med väpnad här (efter att hans fogdar först fått fly efter att de mötts med hugg och slag) samlade ihop bergsmän och allmoge på Stora Torget…eh, nä. Det fanns ju inte då.

Det är därför det ibland i källorna kallas Nya Torget. Och inte var det väl på Fisktorget heller…? Jag tycker mig ha läst att det var på Hälsingetorget de ihopsamlade bergsmännen fick sig en utskällning ”som inte glömdes på mansåldrar”.

Lägg därtill några avrättningar så var Bergsmännens mäktiga gille St Örjan makt bruten liksom, förövrigt, även upproren i Dalarna. Och så  skulle sakerna bestå fram till 1743.

Från gamle Göstas agerande i Falun 1533 kanske man kunde dra paralleller till Margaret Thatchers 1980-tal och vidare till konflikten i Göteborgs hamn idag. Eller…så kanske det är att göra lite väl stort våld på historien.

 


 

Jag är något på spåren, känner jag, men det här måste nog verka fram ännu en tid.

 


Relaterade blogginlägg:

Himmelsfärd som himmelsfärd

Studenten 2017 – bild 30 a-e

Det är tyst i köket. Barnens mor bläddrar i tidningen. Efter ett tag lyfter hon på ena ögonbrynet, i det hon på sitt karaktäristiskt harmlösa sätt ger mig ett av sina snabba ögonkast, och säger:

Du är inte rädd att det blir lite för mycket av dig? Du kan ju lätt bli lite…carried away?

 


 

En gång för flera år sedan var jag konferencier på skolans studentlunch. Den gången styrdes skolan av en annan regim och jag …råkade… från scenen skämta lite om några i denna the last administration, denna l’ancien regime, med påföljd att jag hamnade längst ner i frysboxen.

 

Foto: Glen Bergsten

 

Sedan dess har jag legat där och gonat mig – och blev därför glad när möjligheten att åter få vara med och bidra i samband högtidligheterna kring studenten dök upp. Jag gillar nämligen festliga inramningar av stora ting, så som studenten.

I år var jag inbjuden att för tredje året i rad hålla tal och sjunga på studentbalen, (studenterna har i allmänhet en annan inställning till skämt än vissa före detta chefer) jag fick även möjligheten att hålla högtidstalet till studenterna på studentlunchen och att vara konferencier på den högtidliga avslutningen på studentdagen.

Så nog hade barnens mor fog för sin fundering. Och hon känner ju mig rätt väl vid det här laget.

 

Foto: Glen Bergsten

 


 

Det har under våren uppmärksammats och diskuterats hemska, fruktansvärda budskap på studentflaken. Indignerade debattörer i allehanda medier har upprört undrat vad skolan gör åt problemet, egentligen.

Svaret är…ingenting.

Eller, ja, ingenting och ingenting. Förutom att skolan jag arbetar på under året haft tre heldagar med tema jämställdhet, att jag själv i mina kurser återkommande tagit upp genus, jämställdhet, mänskliga rättigheter, våld i nära relationer, personligt ansvar, yttrandefrihet och respekt i största allmänhet så har det väl inte hänt så mycket.

Själv förespråkar jag alltid en hurtfrisk promenad istället för flak, men blir aldrig bönhörd. Men det enkla svaret på flak-problematiken är att skolan inte har något alls att göra med det eftersom flaken smyckas utanför skoltid.

Efter utspringet är eleverna inte skolans ansvar längre – men vi har nog alla ett ansvar i sammanhanget. Dock: uttalanden i stil med VAD GÖR DOM I SKOLAN EGENTLIGEN !?! får mig i allmänhet på mycket dåligt humör.

 

 

Rektorerna tog sig hos oss tid att gå runt och inspektera flaken innan avmarsch – så just Lugnetgymnasiet har nog tagit sitt ansvar.

Jag skulle vilja påstå att den största heder man kan visas som lärare är att citeras på ett studentflak. Nu har det hänt undertecknad för tredje gången. Jag är så stolt. Och i år var det dessutom, givet ovan anförda resonemang, extra viktigt.

Det finns olika sätt att uppnå rumsrenhet.

 

 

Jag fick inga bra bilder på det hela – men det står alltså:

Det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen – Adolphson

Under året tycks det också väckts visst munterhet att jag skaffat snapchat vilket förklarar symbolen bredvid citatet.

 


 

Betyg, ja. Det spelar nog ingen roll vilket system som används: lärare ska inte utvärdera sitt eget arbete. Jag hävdar att eftersom utbildning i grunden är en positiv sak formas alltid särskilda band mellan gruppen och läraren.

Det finns inget sådant som en neutral lärare. Vi är alla fästa vid våra elever och sett ur ett helikopterperspektiv leder det ofrånkomligen till att vi generellt sett hellre friar än fäller. Vi är alla subjektiva individer som gillar våra elever.

Genom åren har nog mitt eget rykte ändå varit ”hård men rättvis”. Och det är väl vackert så.

 


 

Svenska flaggan. Nationalsången. Kyrkan.

Varje år blossar diskussionen upp. Nej, vi ska inte vara i någon kyrka alls om vi ska följa lagen. Men när det kommer till högtider är det inte riktigt så enkelt. Av olika skäl ägde vår avslutningsceremoni i år rum i Lugnetkyrkan och jag försökte som konferencier hålla en humanistisk ton.

Gymnasiechefen skulle mot slutet hålla tal och hade blivit försenad. Håll låda tills han dyker upp löd ordern. För att citera Basil i Fawlty Towers: I mentioned it once, but I think I got away with it all right.

När det var dags för nationalsången sa jag som det var: att det är en sång jag gärna sjunger. Och jag sjunger den högt, rätt och frimodigt för att hylla en plats dit alla är välkomna och där alla hör hemma.

Den sången är inte hel- eller seminazisternas. Den är allas vår. Kan en ledamot sjunga internationalen i fullmäktige kan jag sjunga nationalsången i Lugnetkyrkan.

Just sayin.

 


 

Nästan varje läsår händer det något. Något speciellt. Något som verkligen berör.

I år hände flera saker: först blev jag vid ett tillfälle överfallen med pussar och kramar av en jätte-entusiastisk  fjolårselev. Han var verkligen glad att ses – sådant är kul för med lite perspektiv på skolan så formas mer beständiga värderingar.

Mitt jobb har den välsignelsen att man får omedelbar respons. Kraftfull sådan. Efter studentbalen fick jag några meddelanden. Särskilt två meddelanden stannade kvar i sinnet.

Kan inte du adoptera mig?

Och:

Jag tänkte på det igår, att en ofta känner sig tacksam men kanske inte lika ofta säger tack, något en kanske borde göra mer. Så jag ska väl själv försöka leva efter denna nya princip och säga tack till dig, inte bara för ett fantastiskt framträdande igår kväll och ett toppenår med dig som lärare, utan för att du gett mig mer kunskap än du kanske själv anar. Hur en skall förhålla sig till världen och många sunda värderingar, men också hur en kan gå genom livet nyfiken och vetgirig. Men att också ta livet med en nypa salt ibland, och skämta med och om det. Jag känner mig trots allt lugn inför den ovissa framtiden och tänker att nåväl, det kanske kommer gå bra ändå, det gjorde det ju för Adolphson.

 


 

Alltihop, från bal till studenten, gick sammanfattningsvis rätt så väl och jag har fått många uppmuntrande tillrop från (den nya, nuvarande) ledningen, kollegor och elever.

Men jag ser ändå det hela som ett lagarbete. De konstnärliga kollegorna på Estetprogrammet, mina kollegor på NV samt alla andra program, alla gör de storstilade insatser.

Och så klart, alla elever. Det är inte så svårt att peta bollen i mål när den ligger halvvägs över mållinjen.

Falu Gymnasium är på gång, helt klart. Det är lätt att hålla tal och leda i en positiv organisation. Men ändå – det är också viktigt att ha någon som ramar in det hela och det fick jag delvis vara med och göra.

Men återigen: det är så många som redan gjort grundarbetet. Jag känner mig ödmjuk, glad och stolt över att få vara en del av det. Så till ledning, kollegor och elever vill jag säga: tack för möjligheten. Tack för vänliga ord. Tack för att jag får vara en del av något stort, bra, positivt och varmt. Tack.

Jag ser redan fram emot nästa läsår. Lärare på Falu Gymnasium – thats da shit!

Det är i mina ögon otroligt hur någon som vill studera Estet Musik inte väljer Falu Gymnasiums utbildning. Den håller hög kvalitet. Och förövrigt vill jag påminna om kollega Ulla Milstams ord: Lärare har inte sommarlov eftersom lärare i allmänhet är vuxna. Lärare har semester. 

 


 

Fast du kommer säkert att klara det bra – det gör du ju nästan jämt, avslutande barnens mor samtalet. Gå nu och jobba så du kommer hem nån gång. 

 

Foto: Glen Bergsten

frågor till Sverige

Hej, Sverige.

Jag har några frågor av olika slag så jag vänder mig till dig.

 


 

Först en bagatell.

Jag såg nyligen filmen Arrival. Den var väl okej även om förhoppningarna nog var större än de som införlivades. (Som reservation ska tilläggas att jag möjligen var för trött när jag såg den).

Sedan dess har jag gått och grunnat över om förlagan till äjlienarnas språk i filmen är inspirerat av inkarikets skriftspråk quipu.

(En quipu bestod av många olika trådar i olika färger och på varje tråd knöts olika knutar. Genom olika kombinationer kunde inkakulturens byråkrater hantera stora mängder information om exempelvis skatter och egendomsinnehav i imperiet).

Det är konstigt, och lite spännande, hur det undermedvetna ger upphov till olika associationer. Kanske finns det någon cineast därute i landet som vet besked? Här är bilderna:

 

en quipu

äjliensarnas språk i filmen

 


 

Sverige: jag har noterat att vissa friskolor och grundskolor refererar till sina lärare som pedagoger. Inte ont i det, kanske. Men jag blir irriterad när någon (mig närstående) kallar mig det. Ofta i ett sammanhang som men du som ju är pedagog och allt borde väl kunna förklara detta…

En snabb titt på Wikipedia säger mig att pedagog kallas den som i sitt yrke använder sig av pedagogik i syfte att underlätta och befrämja inlärningen hos den undervisade. Pedagog var i antikens Aten namnet på den slav, som undervisade herrefamiljens barn.

Jag avstår från att vitsa om slavkontraktet som man kanske kan tycka sig (inte) ha undertecknat givet arbetsbördan. Tydligen betyder ordet att leda också. Jodå, led kan man bli. Ledd också kanske. Åt fel håll.

Eller hur, Sverige?

Jag tar mig samman och konstaterar att jag personligen inte ser mig som pedagog – och läser man definitionen ser man ju att det där med pedagogik kan gälla allehanda yrken.

Jag har läst en termin pedagogik som fristående kurs på universitetet men jag kan inte så här 23 år senare säga att jag minns vad den kursen handlade om. Ett minnesfragment är att Anatol Pikas höll i ett av momenten som handlade om mobbning.

Nej, jag är lärare – närmare bestämt gymnasielärare – i historia, samhällskunskap, kulturhistoria och religion. Dessa ämnen kan jag nog (på gymnasienivå) presentera ett hyfsat genomtänkt upplägg för.

Allt annat är tur och/eller bonus. En elev som jag uppmanade vara källkritisk även mot mig utformade sin källkritik på följande vis:

Läraren Fredrik Adolphson som utger sig för att vara historielärare. 

Huvudet på spiken. Trots våra burgna titlar är vi i slutändan väl inget annat än amatörskådespelare på livets alla-kan-själv-scen som hoppas på att inte bli avslöjade innan pjäsens slut.

 


 

Så, Sverige, till sist vill jag diskutera en allvarlig sak.

När jag programmerades politiskt, under 1980-talet, var motståndet mot det rasistiska samhället i Sydafrika, apartheid, en viktig sak. Sverige stödde motståndet i landet och inte minst statsminister Olof Palme var personligen engagerad.

(Ett av hans sista framträdanden var förövrigt på en gala i Scandinavium där 25 000 människor, artister med flera samlats i protest mot apartheid-regimen).

Alla var med på det tåget. Även om flera, främst moderater, inledningsvis var lite tveksamma till den där Nelson Mandela och att det inte ser så bra ut så här i historiens backspegel, så var alla med på tåget.

Så, Sverige, hur är det idag?

När jag iakttar nuet så ställer jag mig frågande inför engagemanget. Och det oavsett var någon har sin politiska hemvist. För hur kan man blunda för att hälften av människorna, kvinnorna, förtrycks i många länder. Till exempel i Saudiarabien.

Saudiarabien är ett land som deltar i ett blodigt krig (Jemen) och där den kvinnliga inhemska befolkningen saknar stora delar av de mänskliga rättigheterna. Precis så som det var i Sydafrika under apartheid, alltså.

Hur reagerar vår feministiska utrikespolitik på det? Utsätts landet för bojkotter? Inte.

Samlar det enade politiska etablissemanget till galor, möten eller bjuder in till protestmarscher? Icke.

Vad gör vi då? Jo, vi fortsätter att exportera vapen till saudierna och hemligstämplar hur vi röstade i omröstningen kring om landet skulle få sitta med i FN:s kvinnokommission.

Du, Sverige, vet du vad jag tror? Jag tror att vi röstade ja till det. Jag tror vår röst ingick i ett rävspel om affärer, tjänster och gentjänster. Fast vi har ingen lust att stå för det så vi hemligstämplar det istället.

Jag tror vi är rädda för att störa våra handelsintressen med saudierna så istället gör vi – ingenting. Nu har jag ju inga substantiella belägg för detta – det är bara som jag tror. Och jag har heller ingen koll på hur våra handelsintressen såg ut med Sydafrika på 1980-talet – så jag vet inte om jämförelsen haltar.

Näru, Sverige, det kanske bara är jag som håller på att bli gammal, eller nåt, men någon nationaldag känns det inte som jag har lust att fira.

Men ändå – det är varmt idag. Och jag har ett glas svalt glas rosévin framför mig. Barnen leker fridfullt fjärran från bomber och elände.

Så skål du gamla nation, du land som snart ska fixa en integration värd namnet, som ska stå upp mot förtryck inom och utom landets gränser och som sannolikt avskaffat monarkin inom en mandatperiod eller två.

Jag är trots allt tacksam över att få bo i dig.

Göran Rosenberg

En av mina favoritkrönikörer på God morgon världen är Göran Rosenberg. Även om jag självklart förstår att vi inte riktigt har samma politiska åskådning så gillar jag ändå hans höga moraliska svansföring.

I krönikan från den 14: maj kände jag dock att det gick väl långt. Efter att jag lyssnat kände jag, ja, ilska faktiskt. Så jag bestämde mig för att, i min egen lilla morgonpigga värld, bemöta honom. Eftersom texten är offentlig och redan har sänts hoppas jag det är ett tilltag som fungerar.

Mina kommentarer är kursiverade och förekommer kronologiskt i Rosenbergs text.

 


 

För ganska många år sedan nu fick jag anledning att ställa mig frågan vad som driver oss att göra saker och ting. Det långa svaret blev så småningom en bok.

Det var på den tiden då det började bli en allmänt spridd uppfattning att vi drivs att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera vilka varor och tjänster som helst på vilken marknad som helst.

Att man tror att man kan åstadkomma en lika god, eller bättre, vård eller skola enligt marknadsekonomiska principer är inte liktydigt med åsikten att sjuka eller barn är en vara. Det är ett cyniskt och djupt kränkande synsätt att se så på ideologiska meningsmotståndare. 

Det var på den tiden då skolor och sjukhus blev till leverantörer och produktionsenheter och elever och patienter blev till kunder och intäktskällor, och offentligfinansierade verksamheter som nyss hade drivits av något slags förpliktelse mot våra barn, sjuka och gamla, plötsligt ansågs kunna drivas lika bra eller bättre av riskkapitalbolag drivna av krav på vinst.

Det är en högre förpliktelse mot våra barn och gamla att besjälas av övertygelsen att enbart det bästa är gott nog. Vårt målet är det samma men vägen dit skiljer sig. Varför inte pröva något nytt istället för att längta tillbaka? 

Det var också på den tiden som verksamheter byggda på tillit till professionalitet och yrkesetik –det slags verksamheter där man rentav talade om yrken som kall – undan för undan förvandlades till verksamheter byggda på kontrakt och kontroll.

Jag är lärare. Vad menar du? Den tilltro till min etik och professionalism du efterlyser var det sämre bevänt med för 15 år sedan. Och skulle förresten mitt kall vara sämre nu? Förespråkar jag kontrakt och kontroll? Nej. Och kall – ja, det blir man av osaklig retorik eller av att jaga rökare på en vintrig skolgård när man mycket hellre vill ägna sig åt att hjälpa elever. 

Anledningen att jag vid den här tiden började ställa frågan om vad som driver oss att göra saker och ting var den växande känslan av att grundläggande verksamheter i samhället plötsligt hade börjat drivas av fel skäl och därför börjat invaderas av ett språk som jag fick ont i magen av.

Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig att vi plötsligt skulle drivas att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera bilar och mobiltelefoner. Jag var fast i föreställningen att vi måste fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla oavsett om det lönar sig eller inte – eftersom det som ytterst driver oss att göra det är en förpliktelse och inte en lönsamhetskalkyl.

Jag ser ingen motsättning i det du säger. Men det som framkallar magknip hos mig är tanken att tvinga in barn och gamla i en mall där allt måste göra lika och på samma sätt, en mall ur vilken ingen tillåts sticka ut och där alternativa synsätt, individanpassade behandlingsmetoder eller pedagogiska modeller automatiskt avslås bara för att de är just alternativa. Eller för att inte alla samtidigt överallt kan få dem. 

Försvinner lönsamheten kvarstår ändå förpliktelsen.

När vi nu likväl har infört vinst som drivkraft i verksamheter som ytterst måste drivas av något annat, så har vi därmed byggt in en växande konflikt mellan skilda och delvis oförenliga mål.

Jag tror det beror på hur man ser på vinst. Men det är en annan fråga. Att slösa med skattemedel, så som som förekommit i årtionden, är i alla händelser ett fruktansvärt, omoraliskt, sätt att använda skattepengar. 

Exempelvis mellan målet att dra till sig så många kostnadseffektiva elever (förlåt kunder) som möjligt för att dra in så mycket skattepengar till verksamheten som möjligt, och målet att ge alla elever, oavsett hur kostnadseffektiva de är, den skola de behöver för att klara sig genom livet.

Tänk så många gånger det privata alternativet varit överlägset i fråga om att skapa en skola barnen behöver för att klara sig genom livet. Ska vi avskaffa det för att några missköter sig? Måste alla ha det lika dåligt? Det tycker inte jag. Vi ska åtgärda bristerna och tänka positivt, utvecklas, inte titta bakåt och stagnera. 

Eller konflikten mellan målet att etablera så lönsamma vårdcentraler som möjligt på platser med så kostnadseffektiva kunder som möjligt, och målet att ge alla människor vård efter behov på lika villkor.

Men det är ju ofta på platser där det allmänna dragit sig tillbaka som privata alternativ uppstår. Helst på landsbygden. Gå åt det andra hållet – låt fler läkare och sjuksköterskor öppna vårdcentraler på landsbygden. Som vi säger i centern: låt hela Sverige leva!  

Svaret på den här typen av växande målkonflikter i den offentligfinansierade välfärden – med åtföljande skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser – har märkligt nog inte varit att försöka göra något åt själva målkonflikten, exempelvis genom att minska vinstens betydelse som drivkraft och försöka hitta fram till det slags balans som upprätthålls i andra jämförbara länder, där ännu inget land så vitt jag vet har tagit steget att låta vinstdrivna riskkapitalbolag äga och driva och köpa och sälja offentligfinansierade skolor.

Menar du på fullt allvar att skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser inte förekommit tidigare? Jag påstår i så fall att du nog har fel. Jag vågar till och med påstå att det många gånger varit värre tidigare. Den här typen av retorik tillför inget utan bidrar till den utveckling av värderingar du ofta själv i dina krönikor vänt dig emot. 

När den statliga välfärdsutredningen nu ändå försökt föreslå något sådant har reaktionen blivit ett samfällt ramaskri från den vinstdrivna välfärdens många och starka intressenter.

Deras samfällda idé är istället mer kontroll.

Hellre mer kontroll än mindre vinst.

Det här resonemanget är förvirrande. Du tycker det är bra att ta bort vinster i välfärden, eller vid 8%, men du tycker det är fel med kontroll? 

Mer kontroll också av det som inte så lätt går att kontrollera, exempelvis det slags kvaliteter som är beroende av hur en specifik person hanterar en specifik relation i en specifik situation, det vill säga det slags kvaliteter som bygger på tillit och som snarast riskerar att förstöras av krav på mer standardisering och kontroll.

Tja, personligen är jag förespråkare av att staten är huvudman för skolan men att flera utövare tillåts – under överinseende och…kontroll. Vi klarar det nog, ska du se. 

För så ser den onda spiralen ut; ju mer kontroll desto mindre tillit, och ju mindre tillit desto mer behov av kontroll.

Nja – det är jag inte helt säker på. Jag tror istället att dina resonemang för oss tillbaka till den kontrollerande tid jag själv växte upp i där SJ körde tågen, Landstinget stod för sjukvården och enbart en statlig huvudman för skolan fanns. Been there done that. Jag tror vi kan lyckas uppnå en bra välfärd på andra sätt.

Varför fostrar vi våra barn och vårdar våra sjuka och tar hand om våra gamla? är fortfarande en bra fråga.

Och jag väntar fortfarande på att de högljudda förespråkarna för vinstdriven välfärd ska ställa sig den.

Särskilt högljudd vet jag inte om jag är. Men jag ställer mig den där frågan du efterlyser hela tiden och jag kommer till andra slutsatser än du. För den skull behöver jag väl inte demoniseras? 

Det finns problem. Men istället för att kriminalisera en hel grupp eller konservativt längta tillbaka till en förlorad värld bör vi kanske fundera över hur vi tillsammans kan bygga en modern, fungerande välfärd.

Jag är friskoleförälder, Göran. Det är inte liktydigt med girighet eller att jag vill sälja mina barn på börsen.

På den här krönikan får du allt bakläxa. 

Med vänlig hälsning:

Fredrik Adolphson

En lektion om demokrati

Det här med att ge nazister demonstrationstillstånd eller inte är en frågeställning man kan jobba med i skolan. Jag har i någon klass låtit eleverna diskutera frågan utifrån nazismen i allmänhet, information från Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) hemsida, våra demokratiska grundlagar gällande yttrandefrihet, mötesfrihet (demonstrationsrätt).

 


 

Detta är Hitlers partis partiprogram. Mina kommentarer är kursiverade.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget. 

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är. 

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

 


 

Nordiska motståndsrörelsen vill (hämtat från deras hemsida 28/4 2017 – mina kommentarer kursiverade).

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

Repatriering innebär en flyktings återvändande till sitt hemland. För det mesta genomförs återvändandet frivilligt men kan även förekomma genom tvång. NMR tänker sig nog med tvång. 

Närbesläktade folkslag till nordeuropéer är, om vi nu ska ge oss in på den banan, exempelvis semitiska folkgrupper och afrikaner. Det kanske alltså inte är så många som ska återsändas, alltså? (Förlåt – men ibland kan jag inte hejda mig. Det är svårt att inte driva med okunskap). Allvarligt talat: detta innebär precis samma sak som det nazisterna började med i stor omfattning 1933 i Tyskland. 

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Håhåjaja – den gamla sionistiska konspirationsteorin igen. Det spelar för nazisten ingen roll hur många gånger det slås hål på den. 

3. Gemensamt med de övriga nordiska länderna skapa en nordisk självförsörjande stat med gemensamt försvar, gemensam valuta och centralbank, gemensamma övergripande lagar och regler. Detta innebär också omedelbart utträde ur den Europeiska unionen och eventuella liknande folkfientliga sammanslutningar.

Vafalls?! Ska vi avskaffa den svenska nationalstaten!? Det är ju landsförräderi! Skämt åsido: det där med självförsörjande kan bli knivigt då 60% av Sveriges export går till EU. Det kan också tänkas att exempelvis Norge som är rikt, välmående och de senaste 1000 åren existerat som ett bihang till antingen Sverige eller Danmark har synpunkter på att ge upp sin självständighet till förmån för ett land med Sveriges ekonomi. 

4. Införa en stark stat med utpräglat folkstyre. Ansvarspositioner ska tilldelas efter kompetens och statens mål blir att främst arbeta för folkets väl och bevarande. Yttrandefriheten ska vara omfattande.

Djävulen finns i detaljerna, heter det ju. Vi ska enligt NMR ha UTPRÄGLAT folkstyre. Inte folkstyre rakt av. Yttrandefriheten ska vara OMFATTANDE men alltså inte total. Detta ligger fullt i linje med Nazitysklands syn på dessa ting.

5. Att vår massmedia ska ägas av medborgare i det nya Norden. Utländsk såväl som inhemsk media som agerar folkfientligt ska kunna förbjudas. Ett alltför koncentrerat ägande måste motverkas.

En totalitär stat, alltså. Glidningen på demokratiska värderingar från punkt 4 blir tydligare. 

6. Skapa ett modernt samhälle i harmoni med naturens lagar. Våra djurskyddslagar ska vara framtagna med tonvikten på etik istället för profit. Naturen och dess resurser ska brukas med förnuft och framtiden i åtanke. Allemansrätten ska värnas.

Ytterligare en parallell till Nazityskland. Hitler var stor djurvän och verkar enligt den nära omgivningen (sekreterare Traudl Junge och Albert Speer) älskat schäfern Blondi (jag vet – ibland är saker, namnet på hunden alltså, för parodiska i sig själva för att det ska gå att driva med) högst av allt. Nazityskland hade verkligen för sin tid mycket framstående djurskyddslagar.  

7. Införa ett nationellt socialistiskt samhälle där resurserna fördelas så att vi tar hand om hela folket, såväl starka som svaga, och där alla ska ha möjligheten att nå sin fulla potential. Det ska finnas ett socialt skyddsnät som ger medborgaren rättigheter, men också skyldigheter. Staten ska kontrollera grundläggande infrastruktur av allmännyttiga intressen då detta kräver ett större ansvarstagande än vad ett företag klarar av. Samtidigt ska företagande och innovationsanda uppmuntras.

Fast bara de som är riktiga medborgare enligt deras etniska principer. Detta är nazism. 

8. Återinföra allmän värnplikt och utöka försvaret. Alla som fullgjort sin värnplikt behåller sitt vapen och sin utrustning. Varje medborgare ska kunna bidra till försvaret av nationen mot såväl yttre som eventuella inhemska hot.

Värnplikt har vi. Anledningar till varför det inte ska finnas en massa vapen i samhället likaså. 

9. Införa en rättsstat där alla medborgare är lika inför lagen. Utbildade jurister ska döma i domstolarna. En folkdomstol ska upprättas med syfte att pröva de svåra fallen av folkförräderi.

Utbildade jurister? Hur ser det ut i dag, tro? Folkdomstolar är förövrigt (historiskt sett) statens verktyg i totalitära stater och har inget med rättsstatens demokratiska principer om att separera domstolsväsendet från regimen att göra.

Folkförräderi är vad jag kunnat se inte närmare preciserat av NMR men demokrati verkar höra dit.

 


 

YTTRANDEFRIHETSFÖRORDNINGEN.

Yttrandefrihet innebär allas rätt att uttrycka sina åsikter. Men den har begränsningar som exempelvis gällande hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper.

Förekommer hets mot folkgrupp på NMR hemsida? Tveklöst. 

Jag kan tänka mig (men jag vet inte säkert) att Yttrandefrihetslagens 5:e paragraf är väsentlig när NMR beviljas demonstrationstillstånd:

5 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla

 


 

DEMONSTRATIONSRÄTT.

Strejkrätten, eller Demonstrationsfriheten, är vidgående i Sverige och definieras i den svenska grundlagen regeringsformen (2 kap) som ”frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats”.

Man garanteras alltså rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill. Den som anordnar en demonstration måste ansöka om tillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten.

Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller av andra praktiska skäl som hänsyn till trafiken. Polisen har inte rätt att stoppa en demonstration, det får de bara göra om tillstånd inte sökts, om den inte anses farlig av samma skäl som kan innebära avslag vid ansökan.

 


 

Så var hamnar vi? Ja, eleverna har iallafall sin åsikt klar. För att få ta del av demokratin måste man också acceptera den. Därmed kan man säga att vissas rättigheter inte står över andras.

Hur kommer det sig att en kriminell grupp som uppfyller lagens kriterier får tillstånd att ventilera sina hatiska åsikter i Falun och i en av den av den svenska demokratins viktigaste symbolplatser: Almedalen.

Jag blir svaret skyldig. Kanske är det en styrka för demokratin? Eller så är det lika naivt som eftergiftspolitiken strax före andra världskrigets utbrott.

De som begår brott som hot mot politiker, bombdåd (NMR har medlemmar som dömts för detta) hetsar och begår hatbrott förtjänar inte att omfattas av demokratin. Iallafall inte när det kommer till demonstrationsrätten.

När jag påtalar demokratins inneboende dilemma genom frågeställningen hur ska en tolerant människa bemöta en intolerant människa ändrar eleverna allt väsentligt inte åsikt.

Och jag blir alldeles trygg och varm inombords. Och jag hyser gott hopp om (över)morgondagen. För att vara människa måste man ju vara mänsklig, som en elev uttryckte saken. Och det är de allt, ungdomarna.

Hur tycker du själv då, magistern?

Mitt personliga ställningstagande blir att stanna hemma. Det bästa vore ju att NMR demonstrerar för döva öron. De när sitt hat och syr sin offerkofta i energi från det omgivande samhällets aggressiva motstånd.

Jag engagerar mig i demokratin på många olika sätt och mitt samvete är rent när det kommer till engagemang mot nazism och intolerans. Att stå och skrika på motståndare är inte min personliga stil.

Kanske går jag till kyrkans mässa för mångfald – men det är inte ett enkelt ställningstagande, svarar jag till sist.

Bild 26 a-d

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

 

 

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars.

Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv?

Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen.

Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar.

För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal.

Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande.

Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och…det finns olika sätt att uppträda, som sagt.

 

 

Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar.

Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken.

Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med.

Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.

 


 

Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera.

Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande.

Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk.

Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist:

För att jag kan räkna. 

Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske.

 

 

Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor.

Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt.

Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt.

Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter.

So dont let them.

Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.

 


 

Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån.

Och där inne är vi ju alla i stort sett lika.

Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa.

 

 

Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse.

Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

nationella prov

Nu börjar den igen, Nationella Prov-säsongen. Jag har länge sagt att den dag det blir aktuellt i mina ämnen säger jag upp mig. Tro det? Finns det inte bättre anledningar att säga upp sig? Kanske inte.

Här är i alla händelser mitt drömvisa dramatiserande möte med nationella proven (NP) där dessa plötsligt blivit ett subjekt.

Jag: Vem är du?

NP: Jag är de nationella proven.

Jag (ängslig): Kommer du för att hämta mig?!

NP: Jag har redan länge gått vid din sida. 

Jag: Det vet jag. 

NP: Är du beredd? 

Jag: Min kropp är rädd. Inte jag själv. (NP närmar sig hotfullt) Vänta ett ögonblick!

NP: Så säger ni alla. Men jag ger inga uppskov. 

Jag: Du spelar ju på Lotto eller hur?

NP: Hur vet du det?

Jag: Äh, det vet ju alla. 

NP: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig Lottospelare. 

Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag. 

NP: Varför vill du spela Lotto med mig?

Jag: Det är min sak. 

NP: Det har du rätt i. 

Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Vinner jag friger du mig. Kolla – du fick siffran 0!

NP: Det passar ju bäst så, inte sant?

I will never surrender. 

Mitt förslag om jag plötsligen skulle bli insatt som extravakt i provet engelsk hörförståelse är att göra en pantomimteater på ”To kill a mockingbird”. Det vore ju rätt så kul. Tänka sig magister Adophson göra gäster med gester framför en stor sal med hundratals ungdomar.

JAG DRÖMDE OM EN JÄTTESAL…

 


 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag är dryg. Jättejobbig. Mr Babbel, som barnens mor emellanåt kallar mig.

Det jag seriöst funderar över är det här:

Har vi verkligen belägg för att en sådan gigantisk arbetsbörda som alla de nationella proven sammantaget innebär verkligen levererar det resultat som är avsikten med dem?

Varför finns de? För att säkerställa kunskapsnivån över hela riket? För att säkerställa likvärdigt underlag vid betygssättning? Jag är inte helt säker på svaren och vill heller inte ta reda på dessa eftersom det inte är viktigt för mig.

Så jag får väl skylla mig själv.

Inget är som väntans tider.

Nationella prov-tider.

Den administrativa personalen undanber sig att organisera det hela, lärare vill inte ha med det att göra (helst inte om det inte berör ens ämne), rättingsbördan är stor och svårlöst, andra kurser (bland annat mina) drabbas och sist men inte minst stressar de sönder eleverna.

I mina ämnen förekommer alltså inte nationella prov. Men jag berörs ändå. Hur? De snor tid av mina viktiga ämnen! Generellt verkar det som om kollegorna i matematik/fysik är mer positiva än kollegorna på språksidan.

Det är som sagt så mycket administration, stress och press på såväl elever som kollegor i samband med detta så jag undrar om resultatet verkligen står i proportion till insatsen. Det är väl egentligen allt jag säger.

Men nu är vi ålagda att genomföra dessa så det är inte mer med det. Samtidigt funderas det över varför så många lärare lämnar yrket. 38 000 enligt en rapport från Lärarförbundet. 

Någon som vill gissa på ett svarsalternativ?

Living on the edge

Jag tränar på gym. Jo, det är sant – jag gör faktiskt det. Min huvudsakliga anledning är att få ordning på min krumryggade uppenbarelse, samt för att jag ser hur mycket gott denna träningsform gjort för min gamle far.

(Och alltså inte för att bygga en mid40-ties-krisis begynnande torso.)

Senaste besöket gick inte så bra. Den spänstige macho-Fredrik springer raskt in på gymmet, kastar sig nonchalant sig in i en maskin. Det är en maskin där man ska dra armarna i höjd med tinningen framåt från en position bakom huvudet.

Oturen var framme. Den spänstige matcho-Fredrik hade nämligen inte tillsett att maskinen var ordentligt gängad i spärranordningen med resultat att han, alltså jag, drar till ordentligt utan motstånd i vikterna med resultat att jag ger mig själv en rejäl snyting på varje kindben.

Sett ur den personens synvinkel som satt på maskinen bredvid måste det hela tett sig underligt. En (tillsynes) spänstig kille kommer lätt injoggande, slänger sig vant ner på en maskin och drar till med resultat att han ger sig sig själv en så rejäl smocka med maskinen att han reser sig och på vingliga ben lämnar gymmet igen.

Jag tror jag fick en lättare hjärnskakning. Men så gillar jag ju living on the edge.

Barnen sitter hålögda i soffan. Deras mor blänger fientligt på mig. Ibland kan det ju gå lite fort. Barnens mor tycker nämligen att jag vid det här laget borde fattat att man inte kan skämta med barn hursomhelst.

Det hela började när dotter 2 kom hem och upprört deklarerade att PAPPA! Min lärare säger att flygplats INTE heter Finlandia på finska och korvkiosk heter INTE kioskenkorva! 

Nu är det dålig stämning. Inte en av mina bästa dagar. Bättre lyckades jag kanske med frågan: Pappa, vad är ironi? 

Jo, ett exempel på ironi kan vara det här: Jag har hela mitt liv velat arbeta för Bert Karlsson.  

JAHA! Det är alltså när man säger att man vill göra något som man egentligen inte vill alls? 

Exakt. Så är det. Ulrika Barnö säger att jag kommer undan med saker bara för att det är jag som säger det. Jag är osäker på om det är en komplimang. Förr eller senare ramlar man måhända bredbent ner över kniven.

Ja, jag vet inte vad jag är för människa, egentligen. Kanske ett återkommande tema här på bloggen. Samtidigt som det finns de som är övertygande om att jag är ondskan personifierad så finns det också sådana som gillar mig.

Vad de tycker på gymmet kan ju kvitta lika. Barnen och deras mor förlåter mig mina konstigheter (hoppas jag).

Avslutningsvis något om arbetet. Hur ska man lyckas bli en tillräckligt bra lärare? Det tycks ju omöjligt. Jag frågade om saken i en skoluppgift och fick överlag ganska liknande svar och jag väljer att här återge ett (som är lite bearbetat för att bevara anonymiteten) representativt:

Så här tycker elever idag att en bra lärare ska vara:

Jag tycker att en riktigt bra lärare är passionerad och duktig på det den lär ut. En lärare som vill skapa samma intresse hos sina elever och inte bara går till jobbet för lönen. Som elev är det mycket lättare att lära sig om läraren är dessa saker. Något annat jag tycker är viktigt är att läraren är planerad. En lärare som bara dyker upp och babblar är ofta inte så effektiv i sitt lärande, entusiastisk eller inte. Det är också viktigt att kunna känna sig säker med sin lärare. Säker på att man har något att säga till om och säker på att läraren gör det som är bäst för eleven. Läraren uppmuntrar eleverna till att inte bara blint följa läroböckerna utan att reflektera och ifrågasätta dem. Hen låter dem lära sig på olika sätt istället för att alltid sitta i klassrummet. Jag skulle också säga att en bra sak läraren gör är att tro på sina elever. Hen tror på att de kan övervinna sina rädslor eller göra det de brinner för. Läraren uppmuntrar dem till att gå sin egen väg och finna skönheten i livet.

Ja, men då så. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Min högt uppskattade kollega Fredrik Nilsson gillar också living on the edge som koncept.

Därför trycker han in senast serverade kopp när det är hans tur vid kaffemaskinen. Då får han i sin kopp vad föregångaren druckit och det kan ju vara vad som helst. Den här gången blev det mocka.

Blä. Det finns vissa saker man inte chansar med – kaffe är en sådan sak.

Igår hade jag smort in händerna med lotion så nogsamt att jag slant i greppet och tappade därför mobiltelefonen varpå glaset sprack. Nu var goda råd dyra. Skulle jag bokstavligen leva on the edge eller lämna in den?

Det blev det senare vilket kostade mig en vacker slant. Slinta, slant flinta, som det heter. Som straff får jag inga ostbågar i kväll =(

Trevlig helg!

Gymnasium och bortom

När jag studerade i Frankrike upptäckte jag att ordet Lycée ofta förekom istället för att beteckna Gymnasium. Sedan dess har jag ibland funderat över vad det är för skillnad på de olika orden för skolor och lärosäten.

Lärosäte, förresten. Varför förknippas med slutmuskel istället för hjärna?

Jag jobbar sedan 1998 (minus ett år i Uddevalla) på Falu gymnasium. Ordet gymnasium kommer av grekiskans gymnos, vilket betyder ”naken”; (jämför med gymnastik – gymnastikklubben i Falun heter förövrigt just Gymnos), och var i antikens Grekland en institution för kroppslig träning. I vissa språk används ordet fortfarande i denna betydelse.

För det första var gymnastik i den antika världen liktydigt med idrott (möjligen med tillägget friidrott om vi ska översätta området till en nutida mening) och för det andra utförde männen (alltid män) dylika aktiviteter nakna.

Inom flera språk avser gymnasium idag en institution för universitetsförberedande studier och följer efter avslutad grundskola. I Finland, Frankrike och säkert på andra håll kallas en del gymnasier för lyceum (av lukio, lukea) vilket rätt och slätt betyder läsa

Det har även funnits svenska exempel, bland annat Stockholms lyceum (1839-1975). I Sverige ersattes gymnasierna 1970 genom den nya gymnasieförordningen och den korrekta benämningen är sedan dess Gymnasieskola (Lgy 70 – jag tror det var då också sifferbetygen infördes och den gamla gymnasieexamen avskaffades) men ordet gymnasium används ännu idag i vardagligt tal om gymnasieskola.

På grekiska heter det Lykeion och på latin lyceum eller lycium). Ursprungligen var detta ett gymnasium – och mer exakt en offentlig lokal avsedd för nakna kroppsövningar – i antikens Aten.

På denna plats inrättade Aristoteles en ny filosofisk skola efter Platons död då Aristoteles inte gillade den nya inriktning som Akademin (Platons skola – se nedan) tog. Lykeion inriktade sig mer på empirisk naturvetenskap till skillnad mot Akademins idealism, matematik och spekulation.

(Ämnena som diskuterades säger kanske inte oss så mycket idag eftersom de för det antika samhället innebar andra saker än för en nutida människa. Allt handlade egentligen om filosofi – eller, då som nu, om skolpolitik.)

Akademi kommer från grekiskans akademeia och är en vanligt förekommande benämning på alla möjliga företeelser som på ett eller annat sätt gör anspråk på kunskapsförmedling. Men i utbildningssammanhang generellt är det ett begrepp som på olika sätt kan syfta på högre, eftergymnasial, utbildning.

Det kan antingen vara beteckningen på ett universitet eller en specialiserad (inte vilken allmän mainstream-högskola som helst alltså) högskola, eller endast vara en del av den.

 Akademeia var ursprungligen namnet på en olivlund nära det klassiska Aten. En park, helt enkelt. Den användes för idrott och tillbedjan av gudinnan Athena. Platsen sades ha tillhört heroen Akademos – en legendarisk hjälte i grekisk mytologi.
Lunden grundades av en viss Hipparchos och snart hade platsen blivit en anlagd park. Tydligen en så pass trevlig park att självaste Platon, som bodde i närheten, från någon gång på 380-talet f.Kr. varje dag brukade föreläsa i filosofi för sina elever på platsen.
Hans skola kallades som en följd av detta den akademiska eller Akademien. Benämningen akademi levde vidare in i lärda romerska kretsar och fick sin allmänna betydelse för högskola och sedermera även såsom ett vittert, lärt eller konstfrämjande samfund.

Här har vi alltså grunden till de olika orden Lyceum (gymnasium) och Academia. Varför latiniserades inte akademia, undrar jag.

Dessutom finns här en intressant skillnad mellan gymnasium och högre utbildning som verkar ha sin grund i Platons respektive Aristoteles filosofiska läror. Här vet kanske någon filosof besked?