ensamkommande flyktingbarn

I veckan var jag på ett lokalt politiskt möte, ett medlemsmöte i centerpartiet.

Jag lyssnade på en person från socialtjänsten som var inbjuden gäst. Mötet handlade om de ensamkommande flyktingbarnens situation. Kommun efter kommun runt om i landet och länet säger nu nej till att hjälpa dessa ungdomar – men det betyder inte nödvändigtvis att kommunerna är grymma eller njugga i sin hantering.

Här följer en kort bakgrund.

De ensamkommande barnen placeras i olika kommuner runt om i landet för att försöka uppnå någon form av proportionalitet. Alla kan ju inte bo på samma plats. De får i allmänhet tak över huvudet och hjälp.

I förekommande fall ska de åldersbestämmas – något som är en helt egen historia. Metoderna för att åldersbestämma människor är kritiserade. Barn har större chans att få stanna än vuxna så det kanske inte är så konstigt om några ljuger om sin ålder.

Därefter vidtar en asylansökningsprocess. Det är nu jag träffar några av dem. De hinner nämligen ofta leva i Sverige i flera år, lära sig språket, rota sig och gå i skolan, innan de får avslag på sin asylansökan varvid avgrunden öppnar sig.

(Därför är det svårt för många att lyckas i skolan då de ofta mår mycket dåligt på grund av sitt förflutna i kombination med oron över att få avslag på sin asylansökan).

Socialtjänsten är ett bottenlöst hål. Det är enorma behov som föreligger och klar blir tjänsten aldrig. Det rullar på, helt enkelt. Jag har suttit tre år i socialnämnden så något om det behjärtansvärda arbetet vet jag ju.

Tjänstemannen på mötet berättade att de beräkningar som gjorts talar om ökade kostnader för att ta hand om de ensamkommande på omkring 11 miljoner under en viss period. Jag har inte koll på budgetperioden – men 11 miljoner på en redan sprängd budget i en kommun av Faluns storlek är rätt mycket.

Men ändå. Prova själv att gå i den behövandes skor. Kan vi inte hjälpas åt? Mötas halvvägs? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Det finns nämligen andra ensamma, trasiga, behövande. Svenskar. Medborgare.

Kan vi lyfta ur en viss grupp ur helheten och säga att de ska prioriteras framför andra? Anna, 16 år, kommer från ett missbrukarhem och har upplevt droger och övergrepp. Hon måste få hjälp annars går hon under.

Varför kan inte Anna få plats på ett hem? Jo, därför att där bor redan Ahmed. Hon är medborgare, inte han. Problemet är att det faktiskt inte är lättare för henne att återvända hem än för honom.

Det är att förenkla resonemanget men det är så populisten resonerar. Och så sprider sig ryktet och vad som därefter kommer. Rasism och elände. Så nej, vi kan inte agera på det viset.

Socialtjänsten bryter mot kommunallagen om de prioriterar bort Anna. Men Ahmed finns ju också. Här, hos oss, finns han – och många med honom. Socialtjänsten kan inget annat göra än att vända sig till kommunens politiska ledning och be om medel och styrning. I Falun är det C, S och MP som styr.

Jag har fullt förtroende för falucenterns ledning. Vårt kommunalråd Joakim Storck gör i mina ögon (även om jag är part i målet) ett mycket bra jobb. Och jag skulle sannolikt inte ta något annat beslut om jag vore i hans kläder.  Hur hårt det än låter – vi inte kan ta hand om dem. Inte på egen hand.

Vi kan ju alltid hoppas på andra aktörer därute i civilsamhället, förstås. Förutom att många redan gör så mycket. Kyrkor, privatpersoner…många fantastiska insatser görs redan.

Frågan ägs helt av regeringen. Varför vill regeringen inte bevilja allmän amnesti? Vi har ju redan i princip stängt gränsen. Låt det vara så ett tag och bevilja allmän amnesti för dem som redan är här.

En sådan amnesti skulle nämligen innebära att alla dessa ensamkommande blev medborgare och därmed en viss kommuns ansvar. Visst, det skulle kräva säkerhetsklassificeringar, undersökningar och insatser och det i sin tur skulle kräva statliga anslag och resurser.

Gör en försiktig jämförelse med allmän vapenamnesti, tänker jag. Varför gör man sådana? Jag menar inte att jämföra flyktingar med vapen – jag menar bara att ibland måste man göra något radikalt, se mellan fingrarna, för att åstadkomma något gott på sikt.

Så varför går inget annat parti än V fram med tanken? Sannolikt, gissar jag, för att man tror att det vore politiskt självmord. Rädslan för att SD ska växa ännu mer är det som styr politiken hos flera partier. Men jag tror inte det behöver bli den självklara konsekvensen.

Hur det än är med den saken – ibland måste man leda en opinion och inte följa den. Ibland måste man ha lite av Churchill i sig och gå sin egen väg istället för att förhandla eller anpassa sig till fienden.

V och C har vuxit lite – måhända bland annat på grund av sin inställning i flyktingfrågan. Kom igen, riksdagspartier – våga. Det kommer att löna sig. Vore jag MP så skulle jag inte tveka en sekund. Vad har partiet egentligen att förlora? Och ni socialdemokrater, var är er själ? Jag förstår nog hur ni tänker, att ni vill ta tillbaka försvunna SD-väljare. Men är det värt det?

Låt frågan provas av väljarna i val. Förtig den inte.

Personligen är jag för allmän amnesti för ensamkommande flyktingar. Jag tycker däremot inte att en kommun ska agera självrådigt och ta beslut om sådant på egen hand. Det är, som nämnts, ett nationellt ansvar som vilar på regeringen.

Det jag tänker göra är att försöka påverka mitt parti att driva frågan. Kanske blir det ett mejl till Annie, också. Den som eventuellt läser det här och håller med, eller inte, hoppas jag vill engagera sig i ett parti eller i civilsamhället.

Vi diskuterar inte flyktingar som kom igår. Vi pratar om unga människor som bott här länge, ofta i flera år, ungdomar som rotat sig och börjat bygga upp ett liv. De finns här, mitt ibland oss. Ger vi dem en chans, bara en liten, liten, chans, kan stora saker hända.

Jag har nämligen sett det själv. Från början darriga små förskrämda individer som några år senare bär studentmössan på högburet huvud ofta belönade stipendier som kronan på verket.

Det är i dessa lägen jag känner mig som allra stoltast över att kunna kalla mig svensk. Jag känner stolthet över att dela deras nationalitet, stolthet över att fått möjligheten att vara med och  bidra – om än aldrig så lite – och stolthet över att leva i ett land som givit dem chansen.

be(rg)tagen i Lokrume

Lokrume. Sedan 1971 tillhörande Gotlands kommun.

Lokrume. En fantasins enklav i verkligheten.

Min gamle kompis L-H på Skolinspektionen lärde mig nyligen att det finns flera hundra enklaver i Sverige. En enklav innebär ett litet geografiskt område som tillhör en annan kommun än den inom vars område enklaven är belägen.

Flest enklaver finns det i Dalarna och Norrbotten. Falun har förövrigt 47 stycken, varav 45 ligger i Sörbyn – alltså inom Leksand kommuns territorium. Det finns också flera platser i Sverige som inte tillhör någon kommun alls. Om man gillar det eller ej har antagligen med politisk grundsyn att göra.

Statistik är spännande. Frågan är ofta vad betraktaren gör av den. Lokrume, till exempel, är i lagens strikta mening vare sig att betrakta som kommun eller enklav – icke desto mindre är det en fantasieggande plats. En fantasins enklav ansåg tydligen självaste Astrid Lindgren den lilla gotländska byn vara, iallafall.


 

Kulturhistoria. Fantasins historia.

Härmed presenteras årets mastodontuppgift för mina elever. Eller elever och elever, den har in grund i att EN elev ville arbeta med filmanalys. Bara film, okej? Visst, okej, okej, bara film. Here goes:

Se filmerna Robinson CrusoeCast awayThe MartianIn to the wildLife of Pi.  Diskutera hur dessa berättelser skildrar ett gemensamt tema. Och vilket är förresten detta tema?

Sedan till det svåra: Hur kan filmerna tillsammans respektive var för sig sägas beröra det centrala innehållet i kurserna Religionskunskap och Kulturhistoria? Mja, den måste nog finslipas lite, uppgiften. Jag får kanske börja med att ge den till mig själv.

Apropå film. Familjen har tillsammans sett filmerna om Ringen och The Hobbit.

Visst kan en rättrogen Tolkien-nörd hävda att filmatiseringen om Ringen lämnar en (hel) del i övrigt att önska men i stora drag är den rätt bra, anser jag. Hur kunde det gå så oerhört snett i The Hobbit?

Åter till källorna. Det är bara att ta fram böckerna och läsa för Dotter 2. Det är länge sedan vi läste Bröderna Lejonhjärta. Dotter 2 vet sålunda redan att Tengil bor i Lokrume och undrar därför upphetsat om också Sauron också finns där?


 

Det finns en lag från 2015 som jag misstänker många bryter emot. Det är lagen om tillgänglighet som slår fast att mikrofon måste användas om fler än 25 personer vistas i ett rum.

Så många årsmöten, eller föreningsverksamheter i största allmänhet, varje lektion jag har och så vidare, som innebär lagbrott. Varför bryr sig ingen? Varför reagerar inget skyddsombud eller privatperson?

Är det rättshaveri eller diskriminering dessa mina tankar handlar om? I en fantasins enklav kanske problemet inte är så påträngande. Jag ska mejla någon i Lokrume och fråga hur man där förhåller sig till lagen om tillgänglighet.


 

Lokrume ligger alltså på Gotland. Jag passerade där i våras när kören var på turné. Det var, från bussrutan betraktat, en rätt vacker plats. För oss som växte upp med Bröderna lejonhjärta spelar Lokrume en inte obetydlig roll.

Efter all beundrarpost såg sig författarinnan tvungen att svara på några av frågorna om vad som hände sen med karaktärerna. De som dog i berättelsens verklighet kom till Nagijala och de som dog där kom i sin tur till Nangilima. Så här skriver Astrid, inte utan viss angelägenhet att avsluta samtalsämnet vad det verkar:

 

Nej, Tengil och Katla kom inte till Nangilima. Tengil kom till en plats som hette Lokrume. Jag tror inte han fick det så dåligt där, men aldrig mer kunde han plåga och förtrycka några människor. Jossi kom också till Lokrume, och när Tengil och han möttes, stod de stilla och bara glodde på varann först, sen vände de hastigt och gick åt var sitt håll. Vart Katla och Karm tog vägen är det ingen som vet. Skorpan frågade Jonatan, och Jonatan sa: “Kanske de kom till Sorokaste.” Men han berättade inget om Sorokaste, så varken jag eller Skorpan vet vad det är för en plats.

 

Det var inte utan att pulsen steg när bussen passerade Lokrume. Men jag såg ingen (och definitivt inte så många som 25 personer) i svart rustning – bara ett vackert, soligt litet samhälle.


 

Jag har gjort mitt första konkreta nedslag i Centerpartiet. Jag skrev en motion till Falukretsens årsmöte och den bifölls. Yej!

Falun lägger stora resurser på sin idrottsprofil men har även en i bland outnyttjad potential som kulturstad. Det finns fler användningsområden för att använda den unika miljön på Lugnet på fler sätt än till idrott.

 

Det byggs tillfälliga arenor för festivaler och andra engagemang redan idag. Ett gott exempel är Dalateaterns uppsättning Bergtagna som i somras sattes upp i en naturscen vid hoppbackarna i Falun. En permanent naturscen på Lugnet skulle starkt bidra till att öka Faluns potential som kulturhuvudstad i länet.

 

Även för musik- och körverksamheterna, som många i kommunen ägnar sig åt och är intresserade av, skulle en naturscen bli ett stort lyft. Vi skulle också vidga vår attraktionskraft för fler besökare och evenemang som lockar publik.

 

Inom Falupolitiken saknar jag en tydlig röst för kulturen bland partierna och min ambition och förhoppning är att Centerpartiet i större utsträckning skulle kunna bli den rösten.

 

Jag yrkar därför

 

Att Centerpartiet blir pådrivande för att Falu kommun inleder arbetet med att undersöka förutsättningarna för en permanent naturscen på Lugnetområdet eller någon annanstans inom kommunen.

 

Jag ger härmed en liten fingervisning var min politiska håg står. Kulturen. Det är synd att idrott och kultur ofta står som motsatser när budgetar diskuteras.

Jag tror det finns utrymme, intresse och marknadsekonomiska fördelar i att bygga en permanent naturscen på Lugnetområdet. Jag tror Falun skulle vinna mycket på att ha en sådan scen för teater, musik och körverksamheter.

Jag tror medborgarna och turismen skulle må bra av det. Betrakta därför härmed förslaget som väckt. Avslutningsvis tror jag också att innevånarna i en stad med uttalad idrottsprofil också behöver en fantasins enklav.

versaler verses verserad

Vildvittrorna skulle gå på bio. Det är i sig en god sak.

Under tiden jag inväntade biografvaktmästarens myndiga men vänliga signal att nu var tid att äntra salongen lät jag vittrornas upprymda göranden sakta tona ut och studerade en upplysande skylt.

Jag begrundande meddelandet en stund varpå jag funderade över om jag skulle ta upp saken med personalen.

Hur tänkte man egentligen, undrade jag, när man beslutade att i offentlig miljö anslå den? Hurså? Jo, det är lätt att bli lite förvirrad av innebörden. För att kunna illustrera min undran klottrade jag ner några exempel på alternativ tillämpning av versaler i just detta sammanhang.

Versaler fungerar ungefär som imperativ eller skrik i en skriftlig konversation eller information. Så frågan man bör ställa sig är vad som egentligen är viktigt att understryka i en, exempelvis den här, text?

 

 

Exempel 1:

Permanent AVSTÄNGD! Reserverdelar finns ej att få tag på LÄNGRE. Alla biomater STÄNGS NER i mars 2018. Elektroniska biljetter behöver ej SKRIVAS ut. Dessa SCANNAS vid ingång i biografsalongen. För BILJETTKÖP hänvisar vi till kassan eller SF-appen. Mvh personalen. 

Exempel 2:

Permanent avstängd! RESERVDELAR finns ej att få tag på längre. Alla BIOMATER stängs ner i mars 2018. Elektroniska biljetter behöver ej skrivas UT. Dessa scannas vid INGÅNGEN till biografsalongen. För biljettköp hänvisar vi till kassan eller SF-APPEN. Mvh personalen.

Exempel 3:

Permanent avstängd! Reservdelar FINNS ej att få tag på längre. ALLA biomater stängs ner i MARS 2018. Elektroniska biljetter behöver ej skrivas ut. Dessa scannas vid ingång till BIOGRAFSALONGEN. För biljjetköp HÄNVISAR vi till kassan eller sf-appen. Mvh PERSONALEN.

Personalen utväxlade nervösa blickar. Men jag märkte, inte utan viss tillfredsställelse, att några av de omkringvarande popcornstinna biobesökarna (såväl som delar av deras sällskap) faktiskt lugnande ner sig och lyssnade på meningsutbytet. Inga irriterade MEN HALLÅ – SKYMDA PÅ! avbröt oss med påföljd att en viss tystnad lägrade sig över den annars så livfulla biograflobbyn.

(Biograflobby låter förövrigt som en mäktig påtryckargrupp tänkt att bekämpa Netflix och andra streamingtjänster – men här avses entrén utanför salongen där biljetter säljs. Och popcorn, nota bene.)

Det hela lugnade ner sig med konstaterandet att något så sällsynt som en lärare med för mycket tid kan ta sig de mest märkliga uttryck. Vildvittrorna reagerade överhuvudtaget inte. Det  säger väl också något, antar jag.


 

Det har kommit en film om Björn Borg. Tydligen har huvudpersonen själv inte haft mycket att skaffa med produktionen. I ett uttalande uttryckte han något i stil med det där är deras grej.

Porträttlik är skådespelaren och 1970-talet fångas väl.

Jag tillhör generationen som fick min skoldag avbruten när Ingemar Stenmark skulle åka. Då samlades barnen på Södra skolan i Falun (det var en rätt liten skola) och tittade på TV.

Jag minns förövrigt också den klassiska finalen i Wimbledon mellan Borg och McEnroe 1980. Jag älskade McEnroe, trots allt. Vi hade mycket mer gemensamt än jag och Borg. Men okej, Borg var ju svensk.

Jag slås när detta skrivs av det skumma med Björn Borg. Jag menar, jämför med Ingemar Stenmark. Samtida och båda var absoluta superstjärnor. Yttersta världselit – fullt i klass med Zlatan. Men hur gick det sen?

Ingemar har förblivit folkkär och emellanåt dykt upp i rutan (exempelvis i Mästarnas mästare och olika trivsel- eller intervjuprogram) medan Borg bara försvann. Ett klädföretag han inte äger bär hans namn – det är allt.


 

En bilist har en ryttares vokabulär.

I skolan förekommer ibland att jag tipsar om filmer. Under det romantiska 1800-talet skrevs min favoritroman Dracula (ja, ja, min äldsta dotter är döpt efter den kvinnliga huvudkaraktären, ni vet) och en uppgift eleverna kan få går ut på att jämföra den första filmatiseringen (Nosferatu), Coppolas Dracula från 1992 med Stokers roman.

Jag är gammal nog att märka en förändring. För ett par år sedan var eleverna flinka att hitta filmer olagligt och det fick man ju försöka stoppa så gott det gick. Nuförtiden letar de vant bland diverse streamingtjänsters utbud – helt lagligt.

Salig i åminnelse VHS-oteket på Haraldsbo som kollegorna i ett försök att dölja innehållet försett med en skylt:

tyska grammatikor – äldre


 

Man får medborgarbetyg i Kina.

Jag är lite osäker på kriterierna men om du får högt betyg, och därmed anses som god medborgare, så får du på olika sätt fördelar i samhället. Snabbare eller bättre vård, lättare tillgång, kontakt eller hjälp av myndigheterna.

Du får det helt enkelt lite lättare. Vad hände med det klasslösa samhället, egentligen? Var och en efter sin förmåga, var och en efter sitt behov? Nej, kommunister –  bondfångare och hycklare är ni allihop.

Myndigheterna oroas dock av det faktum att utbudet på den kinesiska statliga televisionen är så erbarmligt att man fruktar en folklig revolt. Direktivet är tydligt från partiet – gör bättre TV.


 

Plötsligt händer det.

Jag skulle fara med osanning om jag inte medgav att det är roligt att höra ifrån gamla elever. Särskilt när de är nöjda och glada. Utvärderingar i all ära – den som hunnit prova sina vingar och funnit dem bära har måhända mer substans att komma med.

Nyligen hände det.

Hej Fredrik. Jag skulle bara vilja tacka dig för allt du tillfört under mina år på gymnasiet. Jag har valt att plugga vidare på högskolan och har precis gjort klart min första termin där. Under den tid som har gått så har det flera gånger slagit mig hur mycket jag har med mig från dina föreläsningar och din personliga handledning under kursernas gång. Jag inser nog nu först i efterhand hur mycket dina lektioner tillförde, inte bara just inom ämnet, utan kanske mest det faktum att du alltid tillförde ett annat perspektiv på saker som verkade självklara, samt ditt upplägg gällande mycket eget ansvar och studieteknik. Så jag skulle bara vilja säga tack för det fantastiska jobb du gör och för att du har tillfört mycket som jag kommer ta med mig i vidare studier och ut i livet. Fortsätt med det du gör!

 

För att inte en potentiell läsare ska få för sig att jag sitter här och skryter i all min inbillade briljans så, jodå, nog får också jag min beskärda del av negativ kritik. Den sparar och begrundar jag i mycket större utsträckning än den positiva – bland annat för att den ofta är rolig.

En favorit är:

Jag tycker inte du är en särskilt bra lärare. Visst är du för det mesta glad, man får välja uppgifter, redovisningssätt och du är alltid tillgänglig för handledning och hjälp och tydlig vid bedömning och så men utöver det har det inte varit så bra. Du har för långa lektioner, till exempel.

 

Hursomhelst – arbetet med att hjälpa eleverna att utveckla ett personligt förhållningssätt till sina studier går vidare. Jag kallar projektet magister online. Jag har min egen TV-kanal, helt enkelt.

Här bifogas det senaste exemplet på temat sänke vs ankare.


 

Att i skriven text ogenomtänkt använda stora bokstäver, versaler, innebär alltså att meddelandet framförs på ett skrikigt sätt, skulle jag berätta för biografpersonalen. Och det är tillräckligt mycket skrik i samhällsdebatten som det är. Jag skulle avsluta med att vänligen rekommendera att använda versaler och gemener enligt vedertagen praxis.

Vill man kan jag kontakta en språkkollega som mot billig popcorn eller ett rabatterat biobesök säkert kan tänka sig att hjälpa till vid författandet av framtida skyltar. Biografpersonalen verkade inte tycka att det var nödvändigt.

Varför allt detta? Är jag måhända en rättshaverist? Hoppas inte. Jag tror bara att jag rent generellt saknar lite av det verserade förhållningssättet i tillvaron.

Någon språkligt bevandrad får svara på om kategorin versaler är besläktat med adjektivet verserad. Men om jag ska knyta ihop det här gör jag det med ordlistans synonymer till ordet verserad:

mycket artig, belevad, världsvan, älskvärd, ämabel, urban, polerad, förbindlig.

För mycket av vart och ett av synonymerna är inte eftersträvansvärt, kanske. Men lite mer av dem här och där skulle väl vara trevligt?

samtal 4

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.


 

Samtal 4 var det enda samtal som aldrig blev av.

Det kan tyckas lite paradoxalt eftersom den jag ville samtala med rent geografiskt befinner sig närmast bland dem jag samtalat med under hösten. Men jag inser varför personen inte vill prata med mig.

För ungefär ett år sedan var vi nämligen osams. (Hen är förövrigt en av fyra personer som någonsin blockat mig på sociala medier. Den främste bland de blockande är för kännedom Jimme Åkesson. Är inte det en fin skalp så säg?)

Vår konflikt handlade om olika saker men det tydligaste gällde att vederbörande hävdade att andelen män respektive kvinnor i relationen offer-förövare i våld i nära relationer är ungefär 50-50.

I klartext innebär påståendet att kvinnor misshandlar män lika mycket som män kvinnor.

Visst ser det lite olika ut i samkönade relationer och visst finns det studier som problematiserar begreppet våld. Alltså vad vi menar med våld. Tyvärr, måste jag medge, gick jag i taket – då för ett år sedan.

Och det beklagar jag av flera skäl. Det var förresten bland annat därför jag började med det här projektet – för att bli mindre konfrontativ mot meningsmotståndare och istället lära mig saker av dem.

Åter till sakfrågan. Om vi utgår från fysisk misshandel i mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, finns det gott om statistiskt underlag att tillgå på BRÅ, SCB eller Nationellt centrum för kvinnofrid.

Har dessa organisationer fel? Ljuger man? Vad är argumentet för det, i så fall? Siffror, statistik, säger mycket om än inte allt. Här är en siffra: 13-17 kvinnor mördas varje år av en man de känner. Av en far, bror, kusin, en pojkvän eller sina barns far.

De mördas Inte av alla män. Men alltid av en man.

Nu när jag åter jobbar med frågan i mina kurser hörde jag åter av mig till personen. Jag berättade att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan att jag bad hen att framföra sina huvudsakliga argument för sin ståndpunkt och ange sina källor.

Mitt syfte var, och är, uppriktigt. Hur tänker en person som argumenterar på det viset?  Vad är poängen med att trixa med siffrorna och förneka det hemska men inte desto mindre uppenbara?

Jag ville också studera (de eventuella) källorna och kanske, tänkte jag, kunde jag göra en källkritisk uppgift av det hela lite senare.

Svaret var nedslående. Nej, det gick inte att ses och diskutera. Inte nu. Hen hade alldeles för mycket att göra. Jag framhärdade i två mejl där jag försäkrade, underströk, att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan enbart ville lära känna argumentationen.

Om det nu inte gick att ses så kanske kunde hen svara mig skriftligt? Jag fick inga svar.


 

Vad kan jag lära mig av detta?

Att mitt upprörda sätt för ett år sedan inte var bra? Att, som en gammal kompis i ett annat sammanhang en gång sa, jag ofta framstår som mer intresserad av konflikten i sig än av själva sakfrågan? Så nedslående. Jag erkänner att jag gillar debatt – men bråk, nej, det är inte min grej.

Att ett demokratiskt synsätt medger rum även för åsikter vi inte gillar och att detta, mitt tidigare beteende, kan tas för ett bevis för att nazister ska beviljas demonstrationstillstånd? Eller är det att sträcka ut tråden till bristningsgränsen?

Vi vet inte – för jag skrämde bort vederbörande genom mitt tidigare konfrontativa sätt.

Är det vettigt att bygga en mur mot Mexiko?


 

Därmed får projektet ses som avslutat för terminen. Några som läst vad jag skrivit har hört av sig och sagt att de gärna skulle vilja samtala. I vår tänkte jag försöka samtala med en tiggare och muslim.

 Inshallah.

Är det någon som har fler tips?


 

relaterade blogginlägg:

Samtal med en kommunist

Samtal med en fd sverigedemokrat

Samtal med frikyrkan

besök i skolan 2

En debattartikel om att bjuda in politiska partier till skolor har satt igång en händelsekedja.

Det omedelbara resultatet blev att kollegiet i samhällskunskap på Lugnetgymnasiet, efter godkännande från rektor, bjöd in politiska partiers ungdomsförbund att ha informationsbord i skolans kafeteria torsdagen den 30/11 12-14.

Det hade vi tänkt göra ändå men nu gjorde vi det lite tidigare. På så vis fick artikeln effekt, kanske.

De som bjudits in är de partier som finns representerade i fullmäktige. Partierna får inte röra sig fritt i skolan eller besöka klassrum efter eget huvud – däremot är lärarna informerade att de kan bjuda in ett eller flera förbund om de vill.

Så hörde Lärarförbundets lokalordförande av sig och påtalade, utan att ta ställning i sakfrågan, ett problem med vårt agerande.
I samband med, eller efter, Nationaldemokraternas (någon sorts föregångare till NMR) offensiv 2010 (Falun var ett pilotområde för deras rekrytering då) växte några riktlinjer fram.
Riktlinjerna säger att man inte kan exkludera vissa partier från rätten att hålla bokbord (det var bokborden som ansågs som problem 2010 – inte besöken i allmänhet).
Det är enligt dessa riktlinjer inte möjligt att begränsa en inbjudan till partier som finns representerade i riksdagen eller fullmäktige. Så har praxis varit tidigare i skolan och detta ställdes 2010 på sin spets och prövades alltså därefter av JO.
JO kom fram till att det inte går att förhindra nazistiska (eller andra icke demokratiska grupperingar) att besöka skolor, det går inte att styra hur många besök partier får göra, inte heller får skolan (eller någon annan) bestämma lämpliga tidpunkter eller försöka utforma besöken (i så fall får det ske i mycket begränsad omfattning).
En personlig åsikt: vilka stolligheter. Men så är det.
ND var vid sina besök 2010 uniformerade, bar standar och fotograferade den som ställde frågor. Elever var upprörda (handgemäng utbröt vid åtminstone ett tillfälle på min dåvarande skola Haraldsbogymnasiet), ledsna och många kände sig kränkta. Lektioner ställdes in och vissa elever vågade inte röra sig fritt på skolan.
Våra lokala riktlinjer går i linje med nationella direktiv, som togs fram efter 2010, bygger på att rektor tar ett huvudansvar och beslutar. Men en skolan kan inte begränsa vilka som får komma och vilka som inte får det.
Problemet med vårt agerande idag är alltså att vi enbart bjuder in partier representerade i fullmäktige. Det eventuella parti som därmed inte blir inbjudet kan kräva att få komma med stöd av det tidigare principbeslutet från JO.
NMR (exempelvis) kan sålunda hävda att de diskrimineras om de inte inbjuds.
Men hur stark är egentligen en riktlinje? Står den över styrdokument? Ingen aning, men antagligen. Det kommer nu nya direktiv från skolverket i frågan. Tack för det. Dessa bekräftar det som vi sagt, gjort och tyckt hela tiden.

Nya regler om politisk information i skolan

Riksdagen har beslutat att införa en ny bestämmelse i skollagen för att tydliggöra vad som gäller när en skola ska bjuda in politiska partier. Bestämmelsen börjar gälla vid årsskiftet och anger hur en skola kan begränsa antalet partier som bjuds in.

– Skolverket välkomnar den nya lagstiftningen. Skolan har ett viktigt demokratiskt uppdrag och det är bra om politiska partier bjuds in till skolan. Det bli nu tydliggjort i lagen vad som gäller och förhoppningsvis kommer det att underlätta för skolor att bjuda in politiska partier, säger Jonas Nordström, rättschef på Skolverket.

Objektivt urval

I den nya bestämmelsen i skollagen anges att det är rektorn som beslutar om skolan ska bjuda in politiska partier. Det tydliggörs också att rektorn får begränsa antalet politiska partier som bjuds in om urvalet görs på objektiv grund. Rektorn får till exempel begränsa antalet partier som bjuds in till samtliga de partier som är representerade i antingen riksdagen, vald församling i en eller flera kommuner eller i Europaparlamentet.Partier som inte har bjudits in men som har anmält att de vill medverka behöver inte ges den möjligheten. Rektorn kan dock bestämma att eleverna ska ges möjlighet att ta del av information också från dessa partier. Det är i så fall rektorn som avgör när och på vilket sätt det är lämpligt att partierna lämnar sin information.Den nya bestämmelsen börjar att gälla den 1 januari 2018.

Mer stöd kommer

Skolverket kommer att ta fram mer information och vägledning om den nya bestämmelsen. Vi har också påbörjat arbetet med att ta fram nytt stödmaterial om politisk information i skolan. Det kommer att finnas på plats våren 2018.

Några avslutande kommentarer.

Jag sympatiserar verkligen med ungdomsförbundens önskan att finnas med i ett skolsammanhang.

Ibland, när en fråga är komplicerad, kan det vara bra med erfarenhet och inblick. Ibland är det svårt att överblicka effekterna på lite längre sikt av ett principresonemang. Man blir lätt hemmablind, helt enkelt.

Krav på att öppna upp skolor för olika politiska organisationer (som uttrycktes i artikeln) kan i förlängningen innebära att IS eller NMR också med laglig rätt kan kräva samma tillgänglighet. Och det var väl aldrig avsikten, förmodar jag.

Det är precis det här jag menar när jag uppmanar – bönfaller – omvärlden, och jag tror jag talar för många som arbetar i skolan, att lita på oss. Att ge oss arbetsro. Vi är professionella, högt utbildade människor – med ett demokratiansvar.  

Till eventuella extremistorganisationer vill jag säga att ni är inte välkomna.

Vi i skolan har ett demokratiuppdrag (det finns en mängd styrdokument som styrker det om ni undrar – det handlar om grejer som allas rätt till lika värde oavsett hudfärg, kön eller sexuell läggning och sånt).

Dessutom kan vi av säkerhetsskäl och arbetsmiljöskäl inte tillåta er att komma. Och så bygger vi om också, det är visst hela ventilationen som måste bytas, så nej, det går helt enkelt inte.

Det här är inte samma sak som att kräva ett allmänt demonstrationstillstånd, nämligen. Demokratin omfattar också farliga åsikter – men inte skolan på samma sätt. Men det är en annan fråga som faller utanför diskussionen.

Och rektor bestämmer. Iallafall efter nyår. Fast i vårt fall – redan nu. Och det är väl därför vi har dem, rektorerna.


 

Relaterade blogginlägg

Uttdrag ur debatten 2010

Besök i skolan

besök i skolan

Trycket ökar på oss i skolan att släppa in politiska (och andra) organisationer. Samtidigt ökar kraven på säkerhet och arbetsro.

Jag behöver inte påminna om det fruktansvärda dådet i Trollhättan. En skola i Göteborg har valt att helt låsa sina dörrar och ha passerkort för behörig personal och elever. En i skola i Stockholm valde att porta SD när den skulle ta emot partier.

Så: vem ska få komma in och ha fri tillgång till våra elever och när?

Nu skriver SSU:s ordförande i Dalarna om saken. Här kan en intresserad läsa. 

Jag vill nämna att jag hårt skulle argumentera på samma sätt om frågan kom upp på ett centermöte där jag själv deltog. Jag noterar också stöd från ämneskollegor, rektorer – även sådana som är medlemmar i Vänsterpartiet.

Här är vi som jobbar i skolan tämligen överens, vad det verkar, oavsett vad vi har för politisk grunduppfattning.

Påståendet i artikeln att inte ett enda svar från skolorna inkommit stämmer inte. Åtminstone ett har inkommit. Det vet jag för jag skrev det själv. Min rektor delegerade frågan från SSU till ämneslaget i samhällskunskap och som ämnesansvarig föll det på min lott att svara – vilket jag efter diskussion med ämneskollegorna också gjorde.

Jag förklarade, alltså med kollegornas fulla stöd, att det finns en policy i kommunen angående besök i skolan. Jag förklarade också att vi pedagoger måste sätta in alla besök i utbildningens kontext och att vi på Lugnetgymnasiet föredrar att göra något större där alla partier bjuds in.

Skolan är inte en allmän plats dit alla och en var har fritt tillträde. Det är en arbetsplats för skolpersonal och elever där vi jobbar koncentrerat mot nationellt fastställda styrdokument och kursmål.

Det finns elever med språkproblem, det finns elever med kognitiva handikapp och det finns elever med sociala problem. Att inte veta vem som finns i lokalerna och vad som händer från ena dagen till den andra kan påverka dessa elevers lärande negativt.

Släpper vi in SSU måste vi släppa in alla ungdomsförbund och även andra organisationer och det håller inte riktigt av ovan angivna skäl. Så vi återkommer med en inbjudan, svarade jag alltså.

Om SSU inte litar på oss professionella, eller tror sig bättre än oss kunna utbilda elever, antar jag att man får skriva en motion till S-kongressen i syfte att förmå regeringen att lagstifta om att ungdomsförbunden – inklusive SD förmodar jag – ska få större inflytande i skolans utbildningsuppdrag.

Tills dess får de nog, som man säger, gilla läget. Fast skälla på oss i skolan går ju alltid, förstås.

Vi är högt utbildade specialpedagoger,ämneslärare, rektorer och även andra personalkategorier. Vi vet vad vi håller på med.

Så till SSU vill jag säga att vi inte värnar vår arbetsplats för vår egen skull, vi värnar vårt yrke och verksamhet för elevernas skull. Och det kan knappast anses som ett demokratiproblem att SSU inte får besöka en skola när helst ni önskar.

Jag vill avsluta med att uppriktigt och innerligt önska SSU och de flesta andra ungdomsförbund allt gott och lycka till. Det behövs engagerade ungdomar inom politiken – även om ni just här är lite snett ute.

elevator pich

Jag brukar i allmänhet uppmana mina elever att vara aktiva på lektionerna, att delta i diskussionen. Inget unikt i det, får man hoppas. Dels blir det roligare och mer intressanta lektioner, dels förser mig eleven med ett större betygsunderlag.

(Hur då, kanske en oinvigd undrar. ((Nu brukar ju i och för sig just den om skolan okunnige ofta tala vitt och brett om den men det faller utanför dagens ämne.))

Under en kurs kan jag på olika sätt mäta elevernas utveckling. Ett sätt är deras muntliga engagemang. Genom den initierade frågan döljer sig mycket studerande. Har eleven i slutet av kursen inte riktigt via de uppgifter hen gjort nått alla kriterier som krävs för ett visst betyg kan jag konsultera mina anteckningar och bedöma i vad mån det muntliga engagemanget kan uppväga det som saknas.)

Därför smygtränar jag (retorik ingår numera i ämnet svenska) mina elever (och även mig själv) i retorik – det är så väldigt användbart och det går ju faktiskt att träna upp sin förmåga.

Särskilt mina kvinnliga elever brukar jag i utvecklingssamtal och vid andra tillfällen uppmana till detta. Just kvinnorna av huvudsak tre skäl:

  1. Det ger alltså ett ökat betygsunderlag (gäller både kvinnor och män enligt ovan förda resonemang).
  2. Om du inte har en vana att tala för dig, ibland offentligt, kan du missa chanser i livet. Lika bra att öva sig nu.
  3. När hon efter studenten kommer ut i världen kommer hon, om hon ännu inte märkt det, se att den är full av pojkar, killar och män som pratar, babblar och på olika sätt bedda eller oombedda ständigt och jämt göra sin stämma hörd.  Och det på hennes, och alla andra kvinnors, bekostnad. Hon måste därför ständigt vara beredd – att ta dem på inandning.

Träning alltså. Jodå, det går. En talare är någon som kan tala på ett sätt som övertygar. Den främste romerske retorikern Cicero talade med aktning om den störste bland de stora: atenaren Demosthenes.

Han, Demosthenes, hade det kämpigt i början av sin karriär men la med tiden ner stor möda på att övervinna sina svagheter. Han hade exempelvis ett medfött talfel vilket gjorde det svårt att tala rent vilket innebar omedelbart fiasko så fort han höll ett anförande.

Genom träning nådde han enligt Cicero så långt att han till sist ansågs ha det renaste uttalet bland alla retoriker.

Han blev också lätt andfådd vilket innebar att han var tvungen att pausa sina tal och hämta luft. Det påverkade flödet, tempot och gjorde talet tråkigt att lyssna på. Debatter blev svåra för honom genom detta handikapp.

Han övade sig då att hålla andan så länge att han under en mening kunde höja och sänka rösten flera gånger utan att hämta andan. Legendariskt redan på Ciceros tid var hans metod att lägga stenar i munnen samtidigt som han på samma andetag deklamerade dikter med högsta möjliga röstläge.

Detta gjorde Demosthenes samtidigt som han var i ständig rörelse – i träningen ingick att gå omkring – ibland uppför branta backar för att få upp pulsen. Ibland testade han röstvolymen mot det brusande havet.

Kanske kan vi jämföra med en modern elitidrottares uppladdningar. Mat, puls, rörelseschema, förmågan att hålla andan – allt sådant är relevant för hur vi använder vår kropp.


 

Ett enkelt sätt att förklara vad jag egentligen pratar om för mina elever är konceptet elevator pich.

Det innebär att du, i det fall du under en hissfärd plötsligt inser att du står ensam med det internationella storföretagets VD, är beredd att under den tid en hissfärd tar sälja in dig själv,  den vara eller idé det nu kan handla om till VD:n på ett sådant sätt att hon senare, när det väl är dags, minns dig och ert samtal.


 

Källor:

Cicero: Om talaren


 

Relaterade blogginlägg:

Cicero

Stora tal

integration 3

Vara i ett sammanhang.

Förstå kontexten.

Talk the talk.

When i Rome.


 

Härom morgonen överhörde jag en diskussion mellan vildvittrorna. Det var dotter 2 som frågade sin storasyster: Är du med i pappas fanclub? Jag spetsade öronen. Svaret var dock något förbryllande. Nej, men jag vaktar klubbens dass så inga obehöriga kommer in.


 

En elev kom mycket försent till lektionen. Jag tog det varligt: Hej! Har du koll på läget? Svaret var uppriktigt men samtidigt lite nedslående: Nej, jag har inte koll på ett jävla skit överhuvudtaget.


 

Vi diskuterar ensamkommande flyktingar. Nu börjar fler och fler passera mina kurser och program. De som kommer från Syrien har ofta en sak gemensamt. De är duktiga i naturämnen.

Man märker också att de är vana med ett annat skolsystem än det svenska. Ett auktoritärt sådant. De undviker att titta mig rakt i ögonen (jag är ju auktoriteten, gissar jag att de tänker), de förväntar sig hårda, manliga lärare och det där med att ta ansvar och uppnå kriterier är de inte vana med.

Kulturkrocken i Magister Adolphsons klassrum blir tydlig.

Å andra sidan. Vem av oss skulle efter ett par tre år i landet på syriska kunna diskutera ekonomisk politik utifrån Bath-partiet respektive dess motståndares ideologiska övertygelse? Inte jag, iallafall.

När jag studerade fransk politisk historia på Université Marsielle-d`Aix-en Provence stötte jag på en del svåra termer. Eller rättare sagt, jag förstod inte ett dugg av kurserna. Monsieur Bousquet höll föreläsningar i ett rasande tempo samtidigt som han skrev ner allt han sa på svarta tavlan.

Jag kopierade och gick hem och översatte. Det är den mest effektiva språkkurs jag gått. Han, monsieur Bousquet, anklagade mig en gång för fusk för att jag använde blyertspenna på en tenta. Blyerts går ju att sudda.

Han muttrade något om alla dressa korkade skandinaver som borde lära sig att skriva med stylo – bläckpenna. Jag förstod inget av det. Men jag fick genomsnittligt betyg – en framgång mot betyget i franska från gymnasiet, ska sägas.

Det är nog svårt att föreställa sig hur svårt dessa elever har det i den svenska skolan på grund av språket. De uttrycker ofta att det främst är två faktorer som gör det svårt, först alla nya ord och begrepp, och sedan att innehållet i kurserna är knutet till den svenska kulturen.

Och det är ju just den svenska kulturen som de inte har så mycket kunskap om ännu. Känslan av att kunna många saker men att språkkunskaperna inte räcker till för att formulera sina kunskaper är säkert svår för en utomstående att föreställa sig.
Det är viktigt att vi har ett gemensamt förhållningssätt kring detta. Samarbete mellan ämneslärare, modersmålslärare och studiehandledare (på modersmål). Tyvärr finns det väldigt få av de sistnämnda.

Andra förslag är att man låter dessa elever läsa de (natur)ämnen som går bra så de får en positiv skjuts in i det hela istället för raka motsatsen. Kanske kan man samla ihop de kommunikativa ämnena (samhällskunskap, historia och religion) att läsa under ett fjärde år – då när de styrkta av socialt sammanhang och akademiska framgångar.

Jag kan för min del inte låtsas som att alla elever i en ny klass har samma grundkunskaper. För det har de inte. Jag får hitta på kreativa lösningar för vilka uppgifter de som inte kan svenska så bra kan göra. Men de ska vara på plats och höra mina furiösa föreläsningar.

Det ska villigt erkännas att jag är osäker på hur långt min förmåga sträcker sig. 1990-talets tillvalskurs ”Mångkulturellt lärande” på lärarhögskolan känns på många sätt avlägsen.

Jag är nu på okänd mark. Som vi alla i sammanhanget. Individ som samhälle.

För att kunna lära sig något måste man vara i rätt läge rent mentalt. Det handlar om inställning.  Eleven måste vara trygg, hel, mätt och positivt inställd. Väntar du på ditt andra eller tredje avslag på din asylansökan är förutsättningarna inte bra.


 

Jag byter stol.

 

Valresultat 2014

 

Rent politiskt skulle vi kunna göra något. Nämligen att erbjuda allmän amnesti. En tvärpolitisk uppgörelse mellan V/MP/C/L skulle inte räcka. Men givet opinionsläget skulle det helt klart kunna bli en intressant valfråga. Ett vacklande S skulle kunna avgöra frågan.

Hur skulle det inte kunna vara en god idé med allmän amnesti?

 

 

Eller för att citera John Stuart Mill, och nu vänder jag mig direkt till er i SD, en otillfredsställd gris är bättre än en otillfredsställd människa.


 

 

Relaterade blogginlägg:

Integration 2

Baath-partiet

Aix

When in Rome

ord

1982 släppte F.R David låten Words don´t come easy to me. Och samtidigt som jag blundar och ser mitt 12-åriga jag stuffa järnet i Södra Skolans matsal kan jag inte frigöra mig från tanken att ord, i olika form och sammanhang, alltid varit mitt intresse.

 

Hur saker framförs, var, när – ja allt det har alltid fascinerat mig. Föräldrarna var inte så lite oroliga när jag under det sena 70-talet ofta lyssnade när Palme talade. På senare tid har jag även börjat intressera mig för skrift och grammatik.

Skit, att ingen uppmuntrade intresset tidigare! Vem vet, då kanske jag varit översättare nu. Eller svenskAlärare.

Språk är viktigt. Språk allt.


 

Jag undervisar en fordonsklass i religion. Jag gillar verkligen det – de är alla helsköna individer med en synnerligen pragmatisk syn på ”pluggämnen”. Bara för att nämna ett axplock återger jag två episoder.

En kille berättade nyligen om när han under en internationell fotbollsturnering för ungdomar av två muslimer blev tillfrågad om var Mecka låg. Men han, givet sin värld och stora passion förutom fotboll, trodde de ville meka med bilen varpå han entusiastiskt pekade ut riktningen mot närmaste verkstad.

Eleven tackade mig för att han fått lära sig om Meckas religiösa betydelse.

Jag undrade vidare om någon i klassen någonsin känt sig diskriminerad. Efter lite vardagliga exempel på diskriminering räckte en tjej upp handen och berättade att (två företag vars namn jag inte hänger ut – ansvarig rektor är däremot vidtalad vilket får räcka i nuläget) inte hade olika omklädningsrum för män och kvinnor.

Det gjorde de kvinnliga elevernas praktiktid mindre lyckad. Sverige, Falun 2017. Man häpnar.

Men någon annan i klassen visste besked. Kunde man inte skicka ut en imam eller rabbin till de aktuella verkstäderna för de vill ju i allmänhet dela på män och kvinnor? Nja – inte riktigt på pricken kanske, enades vi om.

Dessa vardagliga diskussioner om religion är mycket givande, i all sin enkelhet. Min ambition är inte att lära eleverna om religiösa paradigmskiften eftersom jag vet att jag är lika hjälplös i deras verkstad som de i mitt klassrum om jag inte sköter mig.

Nej, de ska alla vara anställningsbara när de tar studenten. Och det måste innefatta även min kurs i religionskunskap.


 

Jag tänker på kära syster igen. Hon skällde lite på mig när jag vid ett tillfälle kallade Karolinska Universitetssjukhuset för ”Karro”.

Jag hade ju lärt mig slangen av svärfar som är född tvärs över gatan där (se nedan för adverbet) i Solna. Men Syster syster tyckte det var lite ovärdigt att kalla en plats som gjorde så mycket gott för ”Karro”.


 

Apropå Stockholm.

Vi har i helgen upplevt musikalen Cats i Globen. En må tycka vad en vill om konstformen – men Vittrorna älskar den. Och vilken fantastisk engelska! Varje ord framsjungen till perfektion.

 

 

Men det var också en annan sak som fångade mitt intresse, där (sic!) i huvudstaden. Huvudbryet gäller hur servicebranschen använder ordet jag själv just gjorde. Jag talar om ordet ”där”.

Är det någon mer som märkt det? Har du fått hjälp där? Det blir 200 kronor där. Ha det så bra där. 

”Där” fungerar såklart som imperativ: Du där! Eller som adverb förutsatt en oklar köbildning alternativt för att peka ut någon man inte känner bland andra okända: har du där fått hjälp?

Men när det bara är kassören och jag blir det lätt lite larvigt. Förvirringen blir total när jag svarar. Hej själv där. Jag här, som heter Pär, har fått hjälp, av hon där. 

Håhå, jaja. Stockholm.


 

I de stora städerna talas det om framväxten av en sorts parallellsamhällen. Religiös extremism och gängkriminalitet. Göteborg, Stockholm och Malmö. Platser dit den svenska staten, myndigheter och rättvisan inte når.

Kanske har de som förespråkar vinster i välfärden här en jättechans att kliva fram. På landet, i förorten, på platser där staten dragit sig tillbaka. Etablera er där, välfärdsföretagare! Kom igen Svenskt Näringsliv – häng på!

Människor vill ha trygghet. Trygghet innebär ofta närhet till skola vård, omsorg, sociala myndigheter och blåljus. Etablera er, bygg vårdcentraler och skolor, anställ människor. Det tror jag skulle vara win/win x 3.

Just saying.


 

Nazister som demonstrerar och finns på bokmässan. Hur tolkas egentligen våra lagar? Vi kan ju ta Regeringsformen 2 kap. 24 §

Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.

Lag (2010:1408).

Jag är inte jurist. Jag förstår orden ovan men inte tolkningen av dem. Mordiska…förlåt, Nordiska Motståndsrörelsen skulle vare sig få tillstånd att demonstrera eller ens tillåtas organisera sig överhuvudtaget om lagen tillämpades så som jag förstår den.

Men jag kanske helt enkelt har fel?


 

Ord, alltså. Jag tror jag överlåter det sista till en mästare. En som är och förblir på idol-listan livet (mitt alltså) ut, skulle jag tro.

Vet jag.

egoboost

Jag har börjat jobba, igen.

En sak jag ägnar tid åt är att gå igenom fjolårets utvärderingar. Det funkar bäst så, tycker jag. Att lägga lite tid mellan kursavslut och läsande av utvärderingar ger att det väsentliga på ett smidigt kommer med in i nuvarande läsår.

Jodå, visst får jag kritik. Det är för långa föreläsningar, det är för stora och svåra uppgifter som man dessutom får för lite lektionstid till att lösa, det är för många grupparbeten, det är för få studiebesök. Jag pratar för fort, är sträng och skriver slarvigt på tavlan.

Men det är inte sånt jag tänker på när höstmörkret sänker sig (och mig) eller när demonerna dansar där i halvdunklet viskande i mitt öra att jag inte duger till, att jag borde ägna mig åt något annat.

Det är då, när det känns tungt, som tar jag fram mina favoritcitat från utvärderingarna att lysa upp sinnet med. Självförhärligande? Kanske. Skryt? Visst. Men än sen? Vem bryr sig om en simpel adjunkt i läroverket, egentligen?

Jag har några strategier för mitt välbefinnande som genom åren fungerat rätt så väl. Kontinuerligt idrottande, sång och att, när det är tungt, påminna mig om det jag gör bra, tillfällen när jag lyckats, är några av dessa strategier.

Sådan är jag, det passar mig, och för det ber jag inte om ursäkt. Nedan följer årets favoriter.


 

Du är en av de bästa lärare jag haft!!!! Hoppas många fler får ta del av ditt strukturerade och tydliga arbete. Så kul att du är så otroligt insatt i det du lär ut samt att du är så medveten när det gäller kvinnofrågor. Tycker verkligen alla lärare borde ta efter dig, framför allt din struktur och ditt nytänkande.


 

Dina styrkor är att du är lär ut på ett relevant och anpassat sätt. Du är bra på att prata och vet vad du pratar om! Du är även öppen, pratar mycket och är lätt att prata med. Detta gör att fler känner sig villiga och välkomnade att vara med och delta samt prata. Allt blir roligare!


 

Du är en bra talare och du har en förmåga att få folk att lyssna. Och när vi frågar om saker försöker du inte ge oss svaret utan ger oss hintar så vi kommer på det själv.


 

Hur du individanpassar och strävar efter att alla ska nå sina mål. Sättet du ger tydlig respons och har en struktur i allt du gör. Jag vet vad jag har gjort och hur bra arbetet varit. Hur du presenterar läromaterial – intresseväckande och aktuellt. Har ett flertal gånger lyft fram dig när jag berömt lärare på Lugnetgymnasiet eller när ”bra lärare” diskuterats. Dig som filosofilärare skulle varit intressant…


 

Du undervisar med passion och det är underbart. Du ser till alla och har diverse forum där vi kan hämta kunskap! Jag gillar skarpt din hemsida med lite bredare/nördigare fakta.


 

Sarkasm. Sarkastiska människor är bra människor. Nej, men jag tycker på riktigt att du gjort genomgångarna intressanta med din humor.


 

Hur får man ett så välformulerat språk som du använder? Vad är ditt recept för att hinna med familj, politik, jobb, träning, kör osv… Imponerande


 

Förhållandet mellan lärare och elev har jag uppfattat varit väldigt bra och ”avslappnad”. Och då inte avslappnad på ett dåligt sätt. Man har kunnat tala på samma nivå. Bästa läraren jag har haft under min studietid.


 

Att du sätter bollen i rörelse, och kan engagera ungdomar på ett sätt som många lärare inte kan på samma sätt. Dessutom att du gör dina lektioner så intressanta som dem faktiskt är, är helt otroligt enligt mig. Även plan-ekonomins bieffekter (vilket inte är en personlig favorit) lyckades du som lärare göra intressant, och faktiskt roligt!


 

Enligt mig så är du en komplett lärare. Jag upplever inte några brister någonstans och känner mig väldigt trygg i ditt klassrum!


 

Redan första sommarlovsdagen hade jag bestämt att jag ville skriva detta mail, men sen har det plötsligt blivit två veckor innan terminsstart och jag har fortfarande inte gjort det. Idag flyttade jag (…) kände jag att det var dags. 
Det jag vill göra är att tacka dig. Sättet du lär ut på är helt fantastiskt enligt mig, så otroligt engagerande och fascinerande. Eventuellt kommer jag jobba (…) bredvid studierna, och för hur en bra lärare ska vara är du en förebild. Tack för en utmärkt historiekurs, jag uppskattade den verkligen. 
Men det är inte bara historia och det tankesättet som omger historia och historia i samtiden som du gett med mig, du har även hjälpt mig utvecklas som människa. Något jag kämpat med under en lång tid har varit att ställa frågor (en ytterst dum rädsla angående att bli sedd som dum vid fallet av dumma frågor – ett dumt koncept), så de många frågor jag haft har jag svalt. Du har konstant uppmanat till frågor. Jag skulle inte säga att knuten lossade under min tid på Lugnetgymnasiet, men när jag nu var (…) gjorde den det. Jag ställde så många frågor, frågor inför över 500 personer, frågor konstant. Jag vill tacka för hur du kanske omedvetet gjort detta möjligt, då jag vill mena att du haft en stor del i detta. (…) Jag tror att du får människor att växa, och tack även för det.