Bild 26 a-d

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

 

 

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars.

Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv?

Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen.

Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar.

För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal.

Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande.

Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och…det finns olika sätt att uppträda, som sagt.

 

 

Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar.

Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken.

Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med.

Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.

 


 

Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera.

Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande.

Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk.

Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist:

För att jag kan räkna. 

Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske.

 

 

Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor.

Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt.

Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt.

Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter.

So dont let them.

Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.

 


 

Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån.

Och där inne är vi ju alla i stort sett lika.

Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa.

 

 

Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse.

Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

nationella prov

Nu börjar den igen, Nationella Prov-säsongen. Jag har länge sagt att den dag det blir aktuellt i mina ämnen säger jag upp mig. Tro det? Finns det inte bättre anledningar att säga upp sig? Kanske inte.

Här är i alla händelser mitt drömvisa dramatiserande möte med nationella proven (NP) där dessa plötsligt blivit ett subjekt.

Jag: Vem är du?

NP: Jag är de nationella proven.

Jag (ängslig): Kommer du för att hämta mig?!

NP: Jag har redan länge gått vid din sida. 

Jag: Det vet jag. 

NP: Är du beredd? 

Jag: Min kropp är rädd. Inte jag själv. (NP närmar sig hotfullt) Vänta ett ögonblick!

NP: Så säger ni alla. Men jag ger inga uppskov. 

Jag: Du spelar ju på Lotto eller hur?

NP: Hur vet du det?

Jag: Äh, det vet ju alla. 

NP: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig Lottospelare. 

Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag. 

NP: Varför vill du spela Lotto med mig?

Jag: Det är min sak. 

NP: Det har du rätt i. 

Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Vinner jag friger du mig. Kolla – du fick siffran 0!

NP: Det passar ju bäst så, inte sant?

I will never surrender. 

Mitt förslag om jag plötsligen skulle bli insatt som extravakt i provet engelsk hörförståelse är att göra en pantomimteater på ”To kill a mockingbird”. Det vore ju rätt så kul. Tänka sig magister Adophson göra gäster med gester framför en stor sal med hundratals ungdomar.

JAG DRÖMDE OM EN JÄTTESAL…

 


 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag är dryg. Jättejobbig. Mr Babbel, som barnens mor emellanåt kallar mig.

Det jag seriöst funderar över är det här:

Har vi verkligen belägg för att en sådan gigantisk arbetsbörda som alla de nationella proven sammantaget innebär verkligen levererar det resultat som är avsikten med dem?

Varför finns de? För att säkerställa kunskapsnivån över hela riket? För att säkerställa likvärdigt underlag vid betygssättning? Jag är inte helt säker på svaren och vill heller inte ta reda på dessa eftersom det inte är viktigt för mig.

Så jag får väl skylla mig själv.

Inget är som väntans tider.

Nationella prov-tider.

Den administrativa personalen undanber sig att organisera det hela, lärare vill inte ha med det att göra (helst inte om det inte berör ens ämne), rättingsbördan är stor och svårlöst, andra kurser (bland annat mina) drabbas och sist men inte minst stressar de sönder eleverna.

I mina ämnen förekommer alltså inte nationella prov. Men jag berörs ändå. Hur? De snor tid av mina viktiga ämnen! Generellt verkar det som om kollegorna i matematik/fysik är mer positiva än kollegorna på språksidan.

Det är som sagt så mycket administration, stress och press på såväl elever som kollegor i samband med detta så jag undrar om resultatet verkligen står i proportion till insatsen. Det är väl egentligen allt jag säger.

Men nu är vi ålagda att genomföra dessa så det är inte mer med det. Samtidigt funderas det över varför så många lärare lämnar yrket. 38 000 enligt en rapport från Lärarförbundet. 

Någon som vill gissa på ett svarsalternativ?

Living on the edge

Jag tränar på gym. Jo, det är sant – jag gör faktiskt det. Min huvudsakliga anledning är att få ordning på min krumryggade uppenbarelse, samt för att jag ser hur mycket gott denna träningsform gjort för min gamle far.

(Och alltså inte för att bygga en mid40-ties-krisis begynnande torso.)

Senaste besöket gick inte så bra. Den spänstige macho-Fredrik springer raskt in på gymmet, kastar sig nonchalant sig in i en maskin. Det är en maskin där man ska dra armarna i höjd med tinningen framåt från en position bakom huvudet.

Oturen var framme. Den spänstige matcho-Fredrik hade nämligen inte tillsett att maskinen var ordentligt gängad i spärranordningen med resultat att han, alltså jag, drar till ordentligt utan motstånd i vikterna med resultat att jag ger mig själv en rejäl snyting på varje kindben.

Sett ur den personens synvinkel som satt på maskinen bredvid måste det hela tett sig underligt. En (tillsynes) spänstig kille kommer lätt injoggande, slänger sig vant ner på en maskin och drar till med resultat att han ger sig sig själv en så rejäl smocka med maskinen att han reser sig och på vingliga ben lämnar gymmet igen.

Jag tror jag fick en lättare hjärnskakning. Men så gillar jag ju living on the edge.

Barnen sitter hålögda i soffan. Deras mor blänger fientligt på mig. Ibland kan det ju gå lite fort. Barnens mor tycker nämligen att jag vid det här laget borde fattat att man inte kan skämta med barn hursomhelst.

Det hela började när dotter 2 kom hem och upprört deklarerade att PAPPA! Min lärare säger att flygplats INTE heter Finlandia på finska och korvkiosk heter INTE kioskenkorva! 

Nu är det dålig stämning. Inte en av mina bästa dagar. Bättre lyckades jag kanske med frågan: Pappa, vad är ironi? 

Jo, ett exempel på ironi kan vara det här: Jag har hela mitt liv velat arbeta för Bert Karlsson.  

JAHA! Det är alltså när man säger att man vill göra något som man egentligen inte vill alls? 

Exakt. Så är det. Ulrika Barnö säger att jag kommer undan med saker bara för att det är jag som säger det. Jag är osäker på om det är en komplimang. Förr eller senare ramlar man måhända bredbent ner över kniven.

Ja, jag vet inte vad jag är för människa, egentligen. Kanske ett återkommande tema här på bloggen. Samtidigt som det finns de som är övertygande om att jag är ondskan personifierad så finns det också sådana som gillar mig.

Vad de tycker på gymmet kan ju kvitta lika. Barnen och deras mor förlåter mig mina konstigheter (hoppas jag).

Avslutningsvis något om arbetet. Hur ska man lyckas bli en tillräckligt bra lärare? Det tycks ju omöjligt. Jag frågade om saken i en skoluppgift och fick överlag ganska liknande svar och jag väljer att här återge ett (som är lite bearbetat för att bevara anonymiteten) representativt:

Så här tycker elever idag att en bra lärare ska vara:

Jag tycker att en riktigt bra lärare är passionerad och duktig på det den lär ut. En lärare som vill skapa samma intresse hos sina elever och inte bara går till jobbet för lönen. Som elev är det mycket lättare att lära sig om läraren är dessa saker. Något annat jag tycker är viktigt är att läraren är planerad. En lärare som bara dyker upp och babblar är ofta inte så effektiv i sitt lärande, entusiastisk eller inte. Det är också viktigt att kunna känna sig säker med sin lärare. Säker på att man har något att säga till om och säker på att läraren gör det som är bäst för eleven. Läraren uppmuntrar eleverna till att inte bara blint följa läroböckerna utan att reflektera och ifrågasätta dem. Hen låter dem lära sig på olika sätt istället för att alltid sitta i klassrummet. Jag skulle också säga att en bra sak läraren gör är att tro på sina elever. Hen tror på att de kan övervinna sina rädslor eller göra det de brinner för. Läraren uppmuntrar dem till att gå sin egen väg och finna skönheten i livet.

Ja, men då så. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Min högt uppskattade kollega Fredrik Nilsson gillar också living on the edge som koncept.

Därför trycker han in senast serverade kopp när det är hans tur vid kaffemaskinen. Då får han i sin kopp vad föregångaren druckit och det kan ju vara vad som helst. Den här gången blev det mocka.

Blä. Det finns vissa saker man inte chansar med – kaffe är en sådan sak.

Igår hade jag smort in händerna med lotion så nogsamt att jag slant i greppet och tappade därför mobiltelefonen varpå glaset sprack. Nu var goda råd dyra. Skulle jag bokstavligen leva on the edge eller lämna in den?

Det blev det senare vilket kostade mig en vacker slant. Slinta, slant flinta, som det heter. Som straff får jag inga ostbågar i kväll =(

Trevlig helg!

Gymnasium och bortom

När jag studerade i Frankrike upptäckte jag att ordet Lycée ofta förekom istället för att beteckna Gymnasium. Sedan dess har jag ibland funderat över vad det är för skillnad på de olika orden för skolor och lärosäten.

Lärosäte, förresten. Varför förknippas med slutmuskel istället för hjärna?

Jag jobbar sedan 1998 (minus ett år i Uddevalla) på Falu gymnasium. Ordet gymnasium kommer av grekiskans gymnos, vilket betyder ”naken”; (jämför med gymnastik – gymnastikklubben i Falun heter förövrigt just Gymnos), och var i antikens Grekland en institution för kroppslig träning. I vissa språk används ordet fortfarande i denna betydelse.

För det första var gymnastik i den antika världen liktydigt med idrott (möjligen med tillägget friidrott om vi ska översätta området till en nutida mening) och för det andra utförde männen (alltid män) dylika aktiviteter nakna.

Inom flera språk avser gymnasium idag en institution för universitetsförberedande studier och följer efter avslutad grundskola. I Finland, Frankrike och säkert på andra håll kallas en del gymnasier för lyceum (av lukio, lukea) vilket rätt och slätt betyder läsa

Det har även funnits svenska exempel, bland annat Stockholms lyceum (1839-1975). I Sverige ersattes gymnasierna 1970 genom den nya gymnasieförordningen och den korrekta benämningen är sedan dess Gymnasieskola (Lgy 70 – jag tror det var då också sifferbetygen infördes och den gamla gymnasieexamen avskaffades) men ordet gymnasium används ännu idag i vardagligt tal om gymnasieskola.

På grekiska heter det Lykeion och på latin lyceum eller lycium). Ursprungligen var detta ett gymnasium – och mer exakt en offentlig lokal avsedd för nakna kroppsövningar – i antikens Aten.

På denna plats inrättade Aristoteles en ny filosofisk skola efter Platons död då Aristoteles inte gillade den nya inriktning som Akademin (Platons skola – se nedan) tog. Lykeion inriktade sig mer på empirisk naturvetenskap till skillnad mot Akademins idealism, matematik och spekulation.

(Ämnena som diskuterades säger kanske inte oss så mycket idag eftersom de för det antika samhället innebar andra saker än för en nutida människa. Allt handlade egentligen om filosofi – eller, då som nu, om skolpolitik.)

Akademi kommer från grekiskans akademeia och är en vanligt förekommande benämning på alla möjliga företeelser som på ett eller annat sätt gör anspråk på kunskapsförmedling. Men i utbildningssammanhang generellt är det ett begrepp som på olika sätt kan syfta på högre, eftergymnasial, utbildning.

Det kan antingen vara beteckningen på ett universitet eller en specialiserad (inte vilken allmän mainstream-högskola som helst alltså) högskola, eller endast vara en del av den.

 Akademeia var ursprungligen namnet på en olivlund nära det klassiska Aten. En park, helt enkelt. Den användes för idrott och tillbedjan av gudinnan Athena. Platsen sades ha tillhört heroen Akademos – en legendarisk hjälte i grekisk mytologi.
Lunden grundades av en viss Hipparchos och snart hade platsen blivit en anlagd park. Tydligen en så pass trevlig park att självaste Platon, som bodde i närheten, från någon gång på 380-talet f.Kr. varje dag brukade föreläsa i filosofi för sina elever på platsen.
Hans skola kallades som en följd av detta den akademiska eller Akademien. Benämningen akademi levde vidare in i lärda romerska kretsar och fick sin allmänna betydelse för högskola och sedermera även såsom ett vittert, lärt eller konstfrämjande samfund.

Här har vi alltså grunden till de olika orden Lyceum (gymnasium) och Academia. Varför latiniserades inte akademia, undrar jag.

Dessutom finns här en intressant skillnad mellan gymnasium och högre utbildning som verkar ha sin grund i Platons respektive Aristoteles filosofiska läror. Här vet kanske någon filosof besked?

Mellon

Ibland arbetar jag med historiska murar som tema i mina kurser. Men så slog det mig att jag måste tänka lite mer positivt varför jag har varierat mig med ett nytt tema: portar.

När den antika grekiska kulturen spreds lämnade den efter sig spår som är tydliga ännu idag. Noga räknat är det faktiskt i mångt och mycket den mykenska kulturen (omkring 1500-1050 f.Kr) vi avser när vi pratar i termer som den antika grekiska kulturen.

Det var kulturen från fastlandet, den mykenska, som blev den dominerande maktsfären och kulturen när den minoiska kulturen från Kreta under oklara omständigheter försvann.

Kulturen spreds hur som helst, Mykene etablerade handelkontakter och Alexander krigade, långt utanför Greklands gränser. Ett känt exempel är den magnifika Lejonporten. Porten är stor: bara överstenen är drygt 4 meter lång, 2 meter bred och 1 meter hög.

 

 

De mykenska kungarna snodde motiv från den mesopotamiska kulturen. Det är det vi menar med hellenism: en eurasisk blandkultur. Den europeiska kulturens vagga är ett pussel av allehanda särdrag och kulturyttringar – ett faktum som rasister och protektionister ofta glömmer bort.

Ett exempel är på ett sådant bidrag är alltså Lejonporten där två lejon och en kolonn är avbildad ovanför porten. Såvitt jag förstår är detta en entré till en grav (man säger ju sällan ”utgång” i gravsammanhang)

En port mellan liv och död är ett vanligt tema i den mänskliga historien och litteraturhistorien. Portar och portaler som han förflytta någon mellan saga och verklighet, i tid och rum och mellan liv och död.

En annan känd port är Ishtarporten – entrén till den forntida storstaden Babylon. Porten, en av åtta ingångar till staden, och paradgatan som utgick från den vidare in i centrum byggdes av kung Nebukadnessar II (605–562 f. Kr.).

Kanske är det den som inspirerade till den mykenska varianten?

Ishtarporten låg i början av en muromgärdad processionsväg, boulevard skulle väl vi säga i dag, som var mellan 20 och 24 meter bred och med en längd på omkring 250 meter. Den var luxuöst utformad av sten och tegel och användes vid viktiga högtider som de vårliga nyårsfestligheterna.

 

 

Ishtarportens väggar var utsmyckade med bilder av lejon, tjurar och drakar vilka symboliserade Babylons gudar. Lejonen är symboler för gudinnan Ishtar, himlens härskarinna, kärlekens gudinna och krigsmaktens beskyddarinna.

Den ormliknande draken framställer Marduk (också kallad Bel) stadens och fruktbarhetens gud som skänkte evigt liv. De vilda tjurarna symboliserar väderguden Adad. Totalt 575 djur täckte utsidan av Ishtarporten och ytterligare 120 vita och gula lejon täckte murarna längs processionsvägen fram till porten.

Babylon var Babyloniens huvudstad och låg vid Eufrat i dagens Irak. Ett av forntidens mäktigaste riken ville med sin paradgata och entré manifestera sin storhet. Så som olika tider och samhällen alltid gjort.

Den forntida besökaren skulle bli imponerad och slagen av vördnad. Eleverna brukar i uppgiften få leta likheter med arkitekturen i vissa av dagens huvudstäder som Washington, Oslo, Paris med flera.

Jag blir, när jag ser bilder och modeller, sugen på att få promenera in genom Shtarporten. Men som vanligt är jag hänvisad till den historiska kulissen.

Porten och processionsvägen har rekonstruerats av de originalstenar som återfanns vid utgrävningarna 1899–1914. Hela rasket, inklusive fundamentet till porten, har transporterats till Berlin där det idag kan beskådas.

Även denna sak brukar ingå i uppgiften: varför finns den den i Berlin? Vem äger egentligen forntida lämningar? Vilken nationalitet ska vi tillskriva Ötzi och Lucy? Kan man annektera månen på samma sätt som Conquistadorerna Amerika?

 

Så har vi till sist min egen lilla port. Det är inget märkvärdigt, egentligen. Det är porten som leder in till ett klassrum på Haraldsbogymnasiet som på den tiden hette H1C. Entrén till en lärargärning. Sällan har jag varit så nervös som när jag första gången klev in genom den.

Det var i augusti 1998 och jag skulle möta min första klass. Jag var tveksam – var detta verkligen något för mig? Jag minns nästan alla eleverna från denna min första klass trots att de i år hunnit fylla 35 år.

Ibland har jag övervägt att backa ut genom dörren igen men det är alltid något som håller mig kvar därinne i klassrummet. De få tillfällen jag har att maxa min Linkedin eller leta platsannonser slutar ofta med att jag istället chattar med elever, rättar prov och uppgifter eller tänker ut nya lektionsupplägg.

Eller bloggar om mitt yrke.

Jag kan inte riktigt säga vad det beror på men nästan alltid hittar jag något positivt med jobbet. Ännu är porten alltså relativt tillsluten bakom mig även om jag ibland kastar en snabb blick bakåt.

Det kanske helt enkelt förhåller sig på det viset att jag en gång för alla klivit in i min yrkesmässiga arkad varifrån jag helt enkelt inte vill återvända. Men… jag skulle ju aldrig bli som far – en som öppnade dörren till sin arbetsplats 1963 och klev ut 1999 och varligt stängde den efter sig.

Vad heter ”vän” på alviska, nu igen? ”Mellon”?

 

H1C

 

Och jag måste ju berätta. Jag har under hösten haft en internationell lärarstudent hos mig. Jag väljer att lyfta fram en slumpvis utvald del av hens utvärdering:

The young teacher Fredrik Adolphson has admitted me in the institute with a big smile and a perfect english.

Härmed berättas upplysningsvis att jag passerat den 46:e födelsedagen. Det är nästan synd att jag inte får sätta betyg på vederbörande.

Relaterade blogginlägg

Världens första hus

Nebudkadnessar

Murar

Kythira

Et in arcadia ego

Superanvändare/bild 24

När jag känner mig lite oinspirerad eller inte är helt välplanerad (jo, det händer – även solen har fläckar) gäller det att låta fantasin flöda. Då kan jag exempelvis ikläda mig en lagerkrans, enligt bild nedan, sätta mig bakom katetern, förlåt, katedern (hej, gubbhumor!) och invänta tystnad, varefter jag ger eleverna följande uppgift:

Koppla ihop mig med ishockey, Shakespeare, och Refaat El-Sayed.

Någon utanför skolans värld som kan knäcka den nöten?

Uppgiften går ut på att illustrera poängen med association. För att kunna åstadkomma ett bra svar måste eleven dels känna till att den gode Refaat blev årets svensk 1985 men också att hela hans framgång som företagsledare föll ihop när det visade sig att doktorshatten var falsk.

Lagerträdets väldoftande blad har prisats i årtusenden som något mer än bara en krydda. Dess namn, nobilis = förnäm eller ädel, antyder något om det.

Redan under antiken gavs det ut lärdoms- och segerkransar av lager vilket än idag används vid högtidliga ceremonier. Årligen får nya doktorer vid svenska universitet en hatt och/eller lagerkrans vid promotionen. Jag har inte disputerat och prålar således framför eleverna iförd lånta fjädrar.

Precis som Refaat, alltså. Vad händer med mitt förtroende?

Annars tänkte jag med mitt exempel på Puck i Shakespeares En midsommarnatts dröm som emellanåt illustreras iklädd (inte endast detta, nej där gick måhända gränsen även för Shakespeare) lagerkrans.

Och en puck har man i hockey, ju. Eller kanske inte Djurgården så mycket när de möter Leksand…

Jag är medveten om att det vilar en obehaglig air av göteborgsvits över hela grejen – men ändå. Nöden har ingen lag.

 

 

En annan uppgift innebär är att problematisera begreppet gräns. Hur många gränser passerade exempelvis Columbus? Måhända en mental. Definitivt en naturlig i form av en ocean men kanske inte så många nationalstaters gränser – iallafall inte efter att han lämnat Barcelona och stävat västerut.

Vad tyckte indianerna om att ett sydamerikanskt land döptes efter sjöfararen? Antagligen inte så mycket eftersom beslutet bokstavligt talat togs över deras huvuden.

Men att kalla ursprungsbefolkningarna i i Syd- Latin- och Nordamerika för ”indianer”, det måste ju handla om tusentals grupperingar, ja, det har eleverna inga problem med att problematisera.

För att återgå till Göteborgsvitsen: Frölunda Indians – vad är problemet?

Vad annars nytt? Tja, vi har i kommunen fått en Superanvändare i Medvind. Det låter som en modern kommunal Columbus, gör det inte? På riktigt. Drygt att konkurrera på lika villkor med en sådan, tänker jag i det jag stretar på i snålblåsten.

Hur det var med hygienen ombord på båtarna som tillbringade månader och år på böljan den blå kan man ju möjligen spekulera i.

Någonstans har jag läst att kineserna var så störda av européernas dåliga hygien att de lät bygga en hel ö för dem att vara på. Dit skickade man en delegation från fastlandet att göra upp affärerna.

Sorry – du drog kortaste stickan – åk ut till lortgrisarna nu. Men glöm inte rökelsen!

Men jag gillar när folkhumorn slår till. Som nyligen när jag skulle handla bomullsrondeller på ICA. Hyllan ligger i direkt anslutning till avdelningen för intimhygien. Där uppstod något av en scen när en man stötte till en dam, av misstag får man förmoda, och skulle i sin ursäkt skämta till det lite.

Ja, här var det inte så intimt sa mannen glatt. Damen synade honom uppifrån och ner och replikerade: Nej, och inte så hygient heller. 

Dam VS man 1-0.

Sen gick jag till kryddhyllan och köpte fel sorts krydda av märket Santa Maria varvid denna bloggpost får anses ihopvävd enär Columbus hela sitt liv var övertygad om att på sina resor nått den indiska östkusten samt att Santa Maria var namnet på hans båt.

Kryddor är ju det vi söker. Som metafor eller högst påtagligt. Och om det kan man tycka olika. Ialla fulla fall, för att citera den utmärkte cigarr-Bengtsson (så har vi fått med tobaken också vilken väl härstammar från Nya Världen) som jag tillbringade några timmar med i helgen, närmare en lagerkrans än Lagercrantz respektive en tappad lagerbladspåse i köttfärssåsen lär jag aldrig komma.

Lika gott det, kanske.

(Nu måste jag verkligen skärpa mig).

Källor:

Nu tar jag, för omväxlings skull, en genomsnittlig elevs källförteckning:

Egna kunskaper

Internet

Mimers brunn

Flashback

Wikipedia

Det 7:e inseglet 2

Jag har inte riktigt släppt temat Det sjunde inseglet.

Filmen berättar om en riddare på medeltiden som kommer hem efter flera års korståg ute i världen. Han möter sitt hemland härjat av pesten och börjar vackla i sin religiösa övertygelse: kan det verkligen finnas en gud när världen är så ond? Och om det finns någon gud – varför ingriper hen inte?

Frågor kring tro och tvivel är viktiga för alla oavsett om man är religiös eller inte. De stora livsfrågorna drabbar förr eller senare varje människa: varför finns vi? Var kommer vi ifrån? Hur började allt?

I Sverige fick filmen ett lite tveksamt mottagande efter premiären 1957 men utomlands blev man mer förtjust. Det sjunde inseglet innebar Bergmans slutgiltiga internationella genombrott efter priset han fick i Cannes 1956 för min personliga favorit Sommarnattens leende.

Det sjunde inseglet är en stark bidragande orsak till Bergmans berömmelse och denna berömmelse vilar på att han återkommande behandlat frågor som traditionellt hör till filosofins och religionens områden.

Det sjunde inseglet har förövrigt en speciell ställning I USA där någon har räknat ut att den fram till dags dato visats i genomsnitt tre gånger per dag på någon high school eller universitet.

Jag visar (eventuellt) film(en) i kursen Kulturhistoria.

Filmen har haft stort inflytande på filmkonsten vilket kan tyckas märkligt med tanke på att den var en lågbudgetfilm som producerades extremt billigt och snabbt även med dåtida mått mätt: den kostade omkring 700.000 kr och hade en inspelningstid på 35 dagar. Under sådana omständigheter gavs det inte tid för några omtagningar.

Man kan enligt Bergman själv se solreflexerna glimta till i fönstren på de nybyggda höghusen i Solna bakom den ”storskog” som egentligen bara bestod av en träddunge. Och tittar man extra noga så stämmer inte antalet karaktärer i den berömda slutbilden där huvudpersonerna dansar en ringdans i Dödens släptåg.

Detta lär berott på en snabbt påkommen bergmansk improvisation: plötsligt var himlen perfekt för tagning men då hade en del skådespelare redan hunnit åka hem varför några från inspelningsteamet som råkade vara kvar fick hoppa in.

Handlingen börjar på en strand på Sveriges sydkust någon gång på 1300-talet. Två män som sovit på den steniga stranden vaknar upp till gråmulen morgon. Det är riddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns. De har nyligen anlänt från det heliga landet och får snart reda på att pesten härjar i hemlandet.

Döden, klassiskt gestaltad av Bengt Ekerot, kommer också till riddaren.

Riddaren lyckas förhandla sig till en respit: han utmanar Döden på schack. Så länge han lyckas hålla spelet igång får han leva. Den tid han har kvar använder riddaren till att försöka få svar på vissa frågor som han grubblar över: Guds vara eller inte vara, ondskans och lidandets roll i världen.

 

 

Filmen ifrågasätter existensen av en gud, eller, om nu gud finns, hens godhet. Riddaren nöjer sig inte med någon okritisk tro, som han själv säger: ”jag vill ha vetskap!”

Filmen är gjord för en tolkning på ett symboliskt plan.  Riddare Antonius Block är knappast en realistiskt skildrad medeltidsmänniska. I verkligheten skulle en sådan ha funnit sig i tillvarons jävlighet – tanken på en allsmäktig Gud kunde inte ifrågasättas.

Gud och djävulen var högst verkliga saker för medeltidsmänniskan.

Om en Antonius Block kommit på sig själv med att tvivla på Gud skulle han som en trovärdig medeltida människa inte ha klandrat Gud – utan sig själv. Med andra ord är han en modern person som hamnat i fel århundrade.

Kanske är det därför som det är tämligen lätt att identifiera sig med honom för oss som ser filmen idag. Det är därför jag tycker den kan vara intressant att se för en modern ung publik – det är inte det historiska sammanhanget som är det viktiga. Frågeställningen är istället denna:

Går det att dra en parallell till idag där unga människor radikaliseras och åker för att slåss för IS eller i religionens namn genomföra terrordåd? Och de som återvänder efter att krigat för IS hur kan man se på dem som Antonius Block?

Svårt kanske. Men problemet vi har idag är att så många tror sig funnit svaret, alltså med riddaren Antonius Blocks ord, funnit vetskap. Den vidare frågan är då vad hen gör med denna vetskap.

Det finns nämligen inte en allmän sanning och det är skolans viktigaste uppgift att förmedla detta.

Att tvivla eller känna sig utanför ett visst samhälle är inte särskilt svårt. Diskussionen blev bra. Och att hitta metaforer till digerdöden, alltså en inbillad eller verklig undergångskänsla, är inte heller så svårt i vår dystra värld. För Bergman var det kalla kriget och hotet om Bomben.

Ska vi avslutningsvis koppa ihop filmen med andra filmer? Kan Block i själva verket vara Jesus? Han räddar ju Nils Poppe med familj genom sitt eget offer. I så fall tänler jag på Matrix.

Annars, om vi ska säga något om döden,  så kanske romanen  Boktjuven kan nämnas som ju också är berättad ur Dödens perspektiv.

Kanske ska eleverna (eventuellt) få se Fanny och Alexander också som en sorts symbolisk början och slut på kursen illustrerat genom Bergmans första och sista filmer. Vem vet?

Relaterade blogginlägg:

Inspiration

Tillfälligt avbrott

Som lärare, och i synnerhet som lärare på ett naturvetenskapligt program, jobbar jag mycket med klimatet på olika sätt. Med FN:s deklaration om de globala målen, exempelvis. Vi har att undervisa om denna ödesfråga, helt enkelt.
Så vitt jag förstår råder konsensus i forskarvärlden om klimatförändringarna.
Eller?
Jag har vid flera olika tillfällen stött på klimatskeptiker. Ofta rör det sig om bildade människor som har andra uppfattningar i klimatfrågan. Kort sammanfattat kan man säga att dessa kritiker anser att media är korrupt, ljuger, är en megafon åt vedertagen (felaktig) uppfattning.
De anser att det är omöjligt att anföra en annan uppfattning än den gängse.
Först reagerade jag reflexmässigt med tanken att likheten med Trumps världsbild är slående. Det enkla svaret vore därför att avfärda alla dylika argument som beklaglig idioti.
Kategoriska, onyanserade och illa underbyggda frontalangrepp på motståndare har ju visat sig vara det politiskt mest fruktbara förhållningssättet på sistone, vandrade mina dystra tankar vidare.
Sedan tänkte jag att, nej, inte hemfalla till denna nivå. Saken förtjänas att tas på allvar. För kanske är detta det verkliga klimathotet: att så många faktiskt förnekar dess existens. Och jag är ju lärare. Pedagog.
Jag har därför den senaste tiden lagt ner ansenlig tid på att läsa, fråga och undersöka. För jag kan inget om klimatfrågan egentligen – jag är ju humanist. Jag har väl stött på en och annan klimathistoriker, det är allt.
Ett annat skäl till mitt intresse är att en viktig anledning till att jag bytte politisk inriktning var miljöpolitiken.
Att bemöta en klimatskeptiker som ser världen som en sammansvärjning innebär att ta diskussionen till en lite långsammare, mer diffus och grå väg. En väg som kräver tålamod (på flera sätt), metodik och inte så lite retorik/pedagogik.
En början är att konstatera att vi faktiskt inte riktigt vet vart vi är på väg i frågan. Det finns betydande osäkerheter när man diskuterar klimat på längre sikt.
Därför är det viktigt att beskriva vilka parametrar som ingår i ekvationen samt erkänna insikten att för vissa av dem är vi ganska bra på att bedöma hur de påverkar klimatet och för andra mindre bra.
Källkritik på rätt avancerad nivå, alltså. En källkritik som kräver sakkunskap. Tyvärr är källkritik tråkigt och mindre vanligt förekommande på en lekmannanivå.
Vill man verkligen förstå hur arbetssättet går till kan man gå in på IPCCs hemsida och studera hur arbetet är uppbyggt med sekretariat, working groups, task force och technical support units.
Alltså vem som gör vad, hur många som är inblandade och hur människor hamnar på olika positioner inom IPCCs organisation.
Sedan kan man exempelvis plocka upp någon intressant eller relevant rapport från IPCC och studera hur den är konstruerad och vad den bygger på genom mängden peer-reviewed artiklar (peer review = sakkunnig granskning, att bedömningen görs av forskare som är kunniga inom det forskningsfält en ansökan gäller.
I Vetenskapsrådets användning av peer review är vetenskaplig kvalitet det främsta bedömningskriteriet) och hur många specialister som är inblandade. I slutändan vägs allt ihop till någon typ av bedömning och samsyn.
Det blir i mina ögon lite fånigt, på gränsen till rättshaveri, att döma ut samtliga inblandade i en sådan process som korrupta, lögnaktiga och okunniga.
Trots detta avancerade arbetssätt av olika av varandra oberoende forskare och institutioner är den gemensamma slutsatsen helt entydig: global uppvärmning är ett reellt hot som snarast måste hanteras om vi skall ha någon chans att hamna under nivån 2-graders global uppvärmning.
Men visst förekommer motstridiga tolkningar av data. Man är exempelvis oense om olika mindre delar och precis hur många grader olika scenarior ger – men det råder i princip fullständig enighet kring de stora dragen.
Den enighet man har förändras dock över tid bland annat beroende på att man hela tiden utvärderar sitt arbete och förfinar såväl metoderna som analyserna allteftersom mer data blir tillgänglig.
IPCC har alltså inte en åsikt utan ger den just nu bästa analysen som är möjlig baserat på det vi hittills vet enligt ovan redovisad metod. Värt att notera är att riskerna tenderar snarare att skärpas än tonas ned allteftersom mer data samlas in och analyseras.
Men den andra sidan då, tänker jag. Jag citerar en person som doktorerat i biologi som jag varit i kontakt med:
Att hitta forskare med någon typ av fackkunskap som helt motsäger IPCCs slutsatser är ungefär lika lätt som att hitta någon med astronomikunskaper som tror att jorden är platt. Att Donald Trump lyckats fiska upp ett antal av dessa undantag är inget som förändrar helheten och vi väntar väl bara på att han skall tillsätta en kommission för att förhindra att folk trillar över kanten…
I slutändan är det väl så att om vi accepterar ett samhälle där man kan välja sin egen världsbild och enbart konsumera nyheter som stärker denna bild är det inte så lätt att nå ut med alternativa synsätt.
Det går helt enkelt inte att övertyga någon som enbart är intresserad av att få sin egen uppfattning bekräftad. Men tittar man  på de arbetssätt som forskarvärlden använder och ställer dessa mot klimatskeptikernas argument tycker åtminstone jag att bilden är tydlig.
Det historiska perspektivet ger att klimatet, av olika skäl, förändrats över tid. Och då menar jag över (5?) miljarder år, inte de futtiga hundra tusen år människan funnits.
Människan har kunnat utvecklats så väl biologiskt och kulturellt till stor del beroende på att klimatet varit relativt stabilt de senaste hundra tusen åren.
De gånger under vår planets historia som klimatet inte varit stabilt har det berott det på att det funnits stora mängder koldioxid i atmosfären. Som nu. Vi släpper ut mycket sånt. Det påverkar klimatet – detta är fakta.
Det går nog inte att övertyga en klimatskeptiker, trots allt. De får fortsätta leva i sin platta fantasivärld och oroa sig för att trilla över kanten istället för klimatets påverkan för livsbetingelserna.
Jag för min del tror att klimatskepticismen ur ett framtida historiskt perspektiv är att betrakta som ett tillfälligt avbrott. Redan nu framstår ju klimatförändringen tydligt för dagens innevånare på olika håll i Afrika.
Jag och mina kollegor får under tiden vända oss till framtidens vetgiriga hjärnor. Skolan är den plats där denna kamp måste föras. Kan vi utbilda en framtida generation i klimatmedvetenhet finns det hopp.
Om nu inte en klimatförnekare får makten och avskedar oss alla, vill säga.
En sak kan man nog i alla händelser konstatera. Klimatet i sig klarar sig alltid. Det är människan som får det svårt om förändringarna bli allt för stora.

Dorisk tonart

99,85 % av mänskligheten innebär alla som inte är svenskar. Påfallande ofta är detta ett perspektiv som glöms bort.

Natten till söndagen hade jag en märklig dröm. Jag var tillbaka i Uppsala tillsammans med barnens mor.

Vi besökte först Bistro le parc som tyvärr, i drömmen alltså, numera var ett sorgligt nedgånget sunkställe. Sedan ville hon att vi skulle gå till Uplands för att pröva något nytt. Hon var trött på V-dala, sa hon.

Jag vaknade kallsvettig. Men vad betyder drömmen?

Diskuterades med Vildvittrorna huruvida en framtida resa, när nu den kunde tänkas äga rum, skulle gå till antingen Spanien eller Italien. Barnen krävde Spanien. Lite senare hörde jag dem triumfatoriskt framföra till sin mor att pappa har beställt en resa till den spanska staden Neapel! 

#busted #kunskapärmakt

Verklighetens In to the wild heter i Sverige Joel Johansson, förlåt, Markus Torgeby. Han var från början en lovande löpare som spåddes en lysande karriär. Men Markus hoppade istället av karusellen för att leva fyra år i en kåta i skogen och käka havregryn.

Han behöver göra sådana grejer för att få huvudet att landa på kroppen, har han sagt. En annan intressant sak han sagt är att tiden och livet bara flyter på och sedan hamnar man i ett dike där man inte vill vara.

För mig innebär frihet att fjällvandra, sjunga och åka långfärdsskridskor. Jag vill nog inte vara mer fri än så. Så här långt kommen i livet tror jag att jag släppt det mesta av den negativa barlasten jag hittills samlat på mig.

Det är en rätt skön känsla, ändå.

I Uppsala införde jag och några vänner konceptet Walkabout. Från filmen, du vet. Det innebar att man gick runt till varandra under kvällen/natten och åt en maträtt hos var och en.

Någon stod för fördrink, någon annan för förrätt, huvudrätt hos en tredje, ostbricka hos en fjärde, efterrätt hos en femte, avec hos en sjätte, groggbänk hos en sjunde, vickning hos en åttonde.

Det var ett mycket trevligt koncept och i förlängningen både billigare och roligare än att gå på krogen. Kanske dags att återinföra det?

Allt är inte vad det synes vara. Är, exempelvis, en guldtand ett tecken på rikedom? Fattiga människor har ju ofta det medan rika ofta har mer luxuösa lagningar.

Dotter 2 var alldeles förkrossad över utgången i det amerikanska presidentvalet. Hon ville nämligen att tjejen skulle vinna. Innan hon kröp till kojs lät hon Donald i tv-rutan förstå att hon har ögonen på honom.

Min enda kommentar om valutgången är annars att en miljardär i USA per definition tillhör etablissemanget. Och sätter Trump igång ett handelskrig med Kina (och resten av världen) genom protektionistisk politik lär de som han säger sig omhulda, vanliga amerikaner, vara de som drabbas värst.

Och vad som därefter kommer. Det ser mycket dystert ut. Next: Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike.

Och så hatet mot Hillary Clinton.

Utredningen av e-postservern en vecka innan valet kan ifrågasättas. I övrigt har hon utretts och granskats många gånger och friats från alla anklagelser. Däremot finns det många i USA som inte kan tänka sig att ledas av en 69-årig kvinna.

Det jag inte förstår, och här ligger nog en avgrundsdjup kulturell skillnad mellan mig och amerikaner, hur man kan avsky tanken på att alla ska ha rätt till grundläggande sjukvård på lika villkor.

Jag pratade lite med dotter 2. Jag sa inte till henne vad jag själv anser om Trump. Jag sa bara att det är viktigt att engagera sig själv.

Jag har börjat lite försiktigt i Centern. Under hösten har jag hållit i en studiecirkel ”Nyfiken på politik” och på uppdrag skrivit några artiklar, jag går på möten. Det är trevligt. Jag trivs. Jag känner mig nog rätt så inspirerad inför valet 2018.

I veckan begravdes Lars-Göran Annerbo – en man med vilken jag hade en fin kontakt genom åren. Jag deltog i kören (Johannespassionen Rut wohl) som sjöng på den mycket stämningsfyllda  begravningen.

Dels var Lars-Göran en äldre kollega – förövrigt en mycket uppskattad lärare till min syster – och dels sjöng vi tillsammans i Falu Kvartettsångare i flera år. Jag träffade honom också ofta i andra sammanhang.

Sista gångerna vi träffades var när han lyssnade på MDP:s uppträdande på Kristinegymnasiet och i kyrkan när kyrkomusikern och körledaren Henrik Alinder lunchspelade på orgeln en lördag. Vid båda tillfällena språkades vi vid en stund så som vi ofta gjorde.

Jag minns honom med värme som en hederlig, rakryggad och omtänksam gentleman av det gamla humanistiska bildningsidealet. Sådana det idag finns allt för få av.

Det var en ära att få följa honom till den sista vilan och sjunga på hans begravning – självklart ville jag vara med och bidra.

13% av 0,15% av mänskligheten röstar på SD. Egentligen är siffran lägre än så eftersom alla svenskar inte är röstberättigade och vårt valdeltagande inte är 100%. Även om många fler röstar högerpopulistiskt ute i världen så finner jag detta räkneexempel trösterikt.

Det är nog därför jag trots allt inte kan släppa det politiska engagemanget.

Hur det än är med allt så hoppas jag för egen del att världen just nu ägnar sig åt det som i filosofin brukar benämnas Dorisk tonart – alltså att ord och handling inte harmonierar.

 

Inspiration?

Människor åstadkommer saker i olika sammanhang. Vi kan begå hjältedåd och vi kan utnyttja de mest oväntade ögonblick för inspiration.

Jag kan inte mycket om båtar. En båt jag dock känner till något om är det tyska slagskeppet Blücher. Det främsta av tysk ingengörskonst som sätts in i den nazistiska erövringen av Norge och sänks – visserligen inte på sin jungfrufärd som Vasa men dock på sitt första uppdrag – 1940.

En helt osannolik händelse egentligen. Några norska försvarare, alldeles färska på sin post, beväpnade med tämligen gamla skruttiga kanoner, lyckas med ett (tur?)skott sänka ett toppmodernt skepp.

Nu påverkade detta inte utgången – Norge blev som bekant erövrat. Men händelsen köpte tillräckligt mycket tid för att regeringen och kungahuset skulle hinna fly. Det är inte oväsentligt i sammanhanget, inte minst på ett kollektivt psykologiskt plan viktigt inför kommande motstånd.

Blücher ligger fortfarande i djupet för den som vill ta sig en titt.

Det 7:e inseglet – en klassiker.

Från början var manuset tänkt som ett övningsstycke för teaterstudenter och byggde på ett antal monologer, bland annat en där Döden spelar schack med en stum riddare.

Bergman har berättat att han skrev filmen för att bota sin dödsrädsla. Därför ville han ge döden en huvudroll i filmen. Han  inspirerades förövrigt av den medeltida målningen Döden spelar schack som finns att beskåda i Täby kyrkas innertak och är målad av Albertus Pictor ca 1480.

 

 

I filmens titel anspelas på Uppenbarelseboken där det beskrivs hur Jesus bryter sju sigill för att slutligen kunna möta och bekämpa Djävulen. För varje sigill som bryts släpper Djävulen, den jäkeln, ut en olycka över jorden. Bakom det fjärde sigillet döljer sig Döden själv som sprider pesten i världen.

Temat är evigt. Kanske kan existensen generellt ses som en enda lång kamp mot en fasligt massa elände och jävligheter – alltså av Bergman/Pictor symboliserat som ett pågående schackparti mot/med döden.

Vi gör väl vad vi kan för att lura Döden men undkommer den gör vi inte. Eller? Gör som mina elever i kulturhistoria: se filmen och fundera själv.

En vän med inblick berättade att det i vissa fängelser serveras olika sorters mat beroende på fångarnas religiösa tillhörighet. Lite som på sjukhus, alltså. Det är inte ovanligt med konvertiter som gör sitt ställningstagande utifrån bevekelsegrunden att bli serverad godare mat.

Buddhister, judar och muslimer slipper blodpudding. Å andra sidan kan de ju aldrig uppskatta en schysst kräftskiva. Så i augusti kan det vara läge att konvertera tillbaka, kanske.

Det är, när jag tänker närmare på saken, ingen slump att orden kondit(or) och konvertit är besläktade. (Det är de ju inte alls  – men det verkade lite coolt att säga så).

Ett annat skäl till att byta religion kan vara att komma åt en ny marknad för att langa eller köpa narkotika. Ett opium för folket, så att säga.

Inspiration var det, ja.

Jag hade en spridd anteckning om Blücher och en om målningar som inspirerat Bergman till Det sjunde inseglet. Med dessa skulle jag i kväll författa två olika skoluppgifter och i ställer resulterade mitt arbete i denna bloggpost.

I morgon åker jag med på Natur3ornas kulturresa. Kanske skulle vi ta och stanna till i Täby?

Uppgifterna skriver jag säkert någon annan gång.