Diogenes

Jag gillar cyniker.

Det kan låta lite märkligt, kanske, med tanke på att för de flesta innebär cynism något negativt. Ofta ses en cynisk livshållning som liktydigt med känslokyla eller en illusionslös livshållning.

Men ändå, ofta stämmer det cyniska perspektivet rätt väl med verkligheten. Det är nog därför jag roas av cynikerns lågmälda kommentarer i samtalet. En cyniker ser ofta på tillvaron så som den faktiskt är. Alltså opåverkad av vedertagna uppfattningar om vad som är rätt och rimligt.

Termen cynism härstammar från antikens Grekland (kyniska skolan). Viktigt i denna filosofiska tradition var känslokyla, oberoende och självbehärskning. Alltså idealet för den traditionella brittiske gentlemannen.

Idag anses cynikern som pessimist eftersom vederbörande är kritisk till sin omgivning. Det tycker jag är något bra eftersom detta förhållningssätt står i motsatsförhållande till populismen.

En cyniker ser sakligt på tillvaron. En cyniker är nästan buddhist lika väl som viktoriansk gentleman genom att hen inte gärna hemfaller till överdrivna känsloyttringar. En cyniker gör sig inga illusioner och tror eller anser överhuvudtaget något som det inte finns grund för.

En cyniker är alltså inte särskilt lockad av populistiska tongångar signerade Trump eller Åkesson.

Den mest kända cynikern under antiken var greken Diogenes.


 

Grekland, ja.

På ön Lesbos finns ett flyktingläger som heter Moria. Varför det heter så vet jag inte men omständigheterna för flyktingarna där är omvittnat vidriga. Grekiska myndigheter vill inte flytta eller ta hand om flyktingarna eftersom det i så fall kan locka än fler till ön.

Samma logik som i Sverige och gränskontrollerna, alltså, med en modern term kallad signalpolitik.

Är det en slump? Namnet alltså. Är inte det rätt cyniskt, i så fall? Moria är ju också namnet på Tempelberget i Jerusalem – platsen där Salomo lät resa det templet. Det som senare förstördes av den romerske generalen sedermera kejsaren Titus år 70.

Resterna av templet, västra muren (klagomuren) är judendomens heligaste plats. Inte långt därifrån ligger några av syskonreligionernas heligaste platser, klippmoskén och den heliga gravens kyrka.

Moria borde stå för tro, hopp och glädje i såväl Jerusalem som på Lesbos.

Kanske kommer Tolkien närmare sanningen. Moria, dvärgarnas storslagna plats i Midgård. Moria heter på deras språk  Khazad-dûm men efter dess fall kom den att kallas Moria vilket på alvernas språk betyder den svarta avgrunden.

Jag är förvisso något av en Tolkien-nörd. Det viskas om en ny TV-serie.

Som vanligt har Tolkien rätt. För vill man inträda i Moria måste man säga vän på alviska. Det står ovanför dörren – säg vän och stig in. Man ska yttra ordet på alviska (mellon).

Cynismen tycks mig uppenbar – de flyende kommer till Lesbos, säger att de är vänner och släpps in i den svarta avgrunden.


 

Diogenes, han som grundade den kyniska skolan, bodde enligt traditionen i en tunna. När Alexander den store en gång besökte den berömde filosofen, satt han i sin tunna och lapade sol.

Det var en vacker dag och Diogenes gjorde sig inga illusioner om att åstadkomma något väsentligt. Världserövraren frågade om det var något han kunde göra för den cyniske filosofen.

Ja tack, svarade han, flytta dig lite åt sidan, för du skymmer solen.

Jag gillar cyniker. De drömmer inte om världsherravälde eller köper enkla populistiska lösningar på stora problem. För att en viss ordning ska existera måste människor tro på den och det gör sällan cyniker.

Kanske säger de helt enkelt bara tjenare kompis! och kliver in.


 

Relaterade blogginlägg:

mellon


 

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

samtal 3

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Den 7/12 träffade jag en representant för Lugnetkyrkan i Falun. Jag har länge funderat på ett sådant möte eftersom församlingen är stor och ökar – man har sedan ett par år byggt en stor, ny kyrka alldeles bredvid min arbetsplats.

Vi är alltså grannar och kyrkan är verkligen stor och modern, jag äter då och då lunch i deras restaurang (som de inte driver själva utan har uthyrd). Jag känner flera församlingsmedlemmar.

Jag använder också byggnaden i min undervisning – exempelvis genom en uppgift där eleverna jämför Lugnetkyrkan med Kristine kyrka och en moské (eller annan religiös byggnad som pantheon ).

Jag är nyfiken på församlingen. Representanten och jag samtalade i en timme och jag hade gärna fortsatt längre om tiden medgivit det.

Lugnetkyrkan är en del av Evangeliska Frikyrkan (EFK) (jag visade mig hopplöst ouppdaterad när jag började svamla om örebromissionen) – en sorts samlingsorganisation för olika frikyrkor.

EFK spårar sitt ursprung till den så kallade läsarrörelsen vilket mer modernt brukar benämnas frikyrkorörelsen och är en av de olika folkrörelserna som växte fram under mitten och slutet av 1800-talet.

Än i dag är verksamheten utanför själva kyrkan viktig och en väsentlig del av frikyrkorörelsens historia har handlat om att flytta ut det religiösa livet från det (som man uppfattade som det) traditionella kyrkorummets stelhet.

Exempelvis har församlingen idag 35 stycken så kallade husgrupper. Detta innebär att församlingsmedlemmar turas om att träffas hemma hos varandra för att be, diskutera, och annat som mer hör till det religiösa livet i gudstjänsten inom andra samfund.

Församlingen äger kyrkan och dess kommersiella verksamhet genom ett bolag som heter LUKAB. Alla funktionärer inom bolaget är medlemmar i kyrkan så som bankpersoner och revisorer. Det kostar ungefär 25 000 kr att hyra den toppmoderna aulan. Det förekommer inga avgifter för medlemmarna däremot frivillig kollekt.

Kyrkan vill vara trovärdig i allt den lär ut, säger min samtalspartner. Den strävar efter att vara karismatisk.  Man betonar andens gåvor (den helige ande brukar inom kristendom, som främst fokuserar på nya testamentet, vara ett sätt att definiera Guds aktiva kraft i världen).

Församlingen tillämpar vuxendop eftersom man anser att en bör vara vuxen för att kunna avgöra om en vill åta döpa sig eller inte.

En präst har en fyraårig universitetsutbildning bakom sig och tjänster utlyses och tillsätts ofta via EFK:s hemsida. Om en församling vill ha en kandidat kallas och inbjuds denne av en viss församling.

Man utbildar sig alltså inte specifikt för en viss församling utan kan ansöka om tjänster inom alla frikyrkor anslutna till EFK.

EFK är, och därmed Lugnetkyrkan, missionsinriktad. EFK har missionsarbete i 40 länder och fokuserar sin verksamhet på barns rättigheter, församlingsbyggande, hållbar försörjning och arbete mot människohandel. Detta utgör en stor del av kyrkornas gemensamma arbete.
Man ser också Sverige som ett missionsland med många behov på olika sätt. Några materiella men desto fler av annan karaktär, säger samtalspartnern.

Prästerna har ett individuellt mandat och är inte styrda efter regler och ramverk från något råd eller liknande.

Det är inte bara prästen som kan förmedla guds ord – alla bär gud inom sig. Lugnetkyrkan betonar den sociala, gemensamma, verksamheten. Man fokuserar på socialt arbete då man anser att för mycket individualism präglar dagens samhälle.

Målet är helt enkelt att tjäna Falun, säger personen jag samtalar med.

Jag frågar vad de viktigaste skillnaderna är mellan Svenska kyrkan (eftersom det är min referensram) och Lugnetkyrkan. Svaret blir att Lugnetkyrkan är mindre styrd (vilket är själva poängen med frikyrkor – att vara mindre högkyrkliga, regelstyrda, och mer folkliga. Detta är ofta vad de själva hävdar och det kan också beläggas med historiska exempel).

Nattvarden, exempelvis, är mycket mindre styrd inom Lugnetkyrkan. Ritualen är kortare och fler kan dela ut nådemedlen – exempelvis inom husgrupperna. Det är alltså tillåtet att förrätta nattvarden i hemmet och vin och oblat kan istället symboliseras av bulle och saft eller vatten (tolkar jag personen).

Mer konkret är det bibeltolkningen som skiljer. Ordet, alltså bibeln, är mycket viktigt. Det är bibeln, i synnerhet evangelierna, som styr uppfattningen i många frågor.

Jag övergår till några vanliga värdegrundande frågeställningar.

Alkohol/droger. Lugnetkyrkan har ingen officiell policy men traditionellt brukar frikyrkor inte acceptera alkohol eftersom de har sitt ursprung i nykterhetsrörelsen. Idag råder en mer nyanserad syn – det är okej med ett glas vin till maten men en bör inte berusa sig.

Den jag samtalar med säger att detta har att göra med allt det dåliga som ofrånkomligen följer med alkohol. Jag lyfter fram den framgångsteologiska aspekten kroppen är ditt tempel – att en sund kropp och livsstil, ett lyckligt och framgångsrikt liv, ska manifesteras och visar att guds nåd är med dig.

Min samtalspartner avfärdar inte tankegången men bekräftar den inte heller. Förlängningen av resonemanget blir nämligen att den sjuke är förtappad och har sig själv att skylla. Därmed ligger den historiska synen på kastlösa inom hinduismen eller att Jesus umgicks med spetälska nära som teologiskt motargument.

Kvinnliga präster. EFK har alltid tillåtit kvinnliga präster. Samtalspartnern berättar, inte utan stolthet, att organisationen faktiskt införde kvinnlig rösträtt inom sina församlingar före Sverige som land gjorde så.

Skilsmässa. Det är alltid tragiskt, säger personen, med tillägget att äktenskapet är mycket viktigt och givet av gud. Församlingen satsar stora resurser på att vårda det och förebygga kriser.

Kanske inte så dumt, tänker jag.

Vid en skilsmässa satsar kyrkan på omsorg för båda parter. Jag uppfattar det som att Lugnetkyrkan, och frikyrkor överlag, går rätt långt i sin ambition att rädda äktenskap. Man ger kurser i äktenskap, helt enkelt.

Baksidan, med stort socialt tryck att stanna i ett dåligt äktenskap (en nyskild som byggt hela sitt sociala liv på husgrupper kan få det svårt, våld i nära relationer som ju finns överallt i samhället kan göra skilsmässa till en nödvändighet) hinner vi inte gå in på.

Sex före äktenskapet. Sex är något som ska förekomma inom äktenskapet.

Homosexualitet är inte tillåtet eftersom Lugnetkyrkan, eller om det är EFK, tolkar bibeln så. Men varje människa är älskad av Gud, betonar min samtalspartner. Äktenskapet är dock instiftat för män och kvinnor.

Personen kan/vill inte viga någon homosexuell men å andra sidan vill nog en homosexuell inte det själv heller eftersom en homosexuell inte skulle acceptera själva vigselnormen. Och den går inte att ändra eftersom det står som det gör i bibeln, antar jag.

Abort. Livet blir givet av gud i befruktningsögonblicket och människan skapad till guds avbild. Jag påpekar att med det synsättet blir ju abort att betrakta som mord. Det finns en del åsikter åt det hållet i dagens Sverige. Men så långt vill personen jag samtalar med inte sträcka sig.

Vi avslutar samtalet lite allmänt. Församlingen fokuserar på socialt arbete som integration, man har stort fokus på ungdomar och barn i sin verksamhet.


 

På en timme hinner man inte så långt. Och det är svårt att komma åt en allsidig syn på något i samtal med någon som är en förespråkare av det. Det gäller väl oss alla, antar jag.

Jag har levt med en relativt fri syn på religiös verksamhet i hela mitt liv och främst ägnat mig åt körsång inom Svenska kyrkan. Jag har stor respekt för människors tro, så länge den inte kränker andra.

När reglerna och det sociala trycket blir (för) pressande reser jag omedelbart ragg. Jag säger inte att det är så inom Lugnetkyrkan – men jag får en viss känsla av det. Kanske är det fördomsfulla uppfattningar sprungna ur rykten om Jehovas vittnen och andra sekter som spökar?

Jehovas, berättar personen, är ett eget samfund som ligger närmare mormonerna än frikyrkosamfunden och vissa menar till och med att man kan ifrågasätta om de hör till kristendomen överhuvudtaget. De godkänner inga av de tidiga kyrkmötena som formade mycket av kristendomen och de har en helt egen bibel (mormons bok).

Jag förstår att bibelsynen styr de flesta uppfattningar inom EFK. Men jag undrar om någon teologisk diskussion om alternativa synsätt och om nya tolkningar förekommer.

Å andra sidan är det är frivilligt att gå med. Lugnetkyrkan gör ingen hemlighet av sina åsikter och den som inte håller med behöver inte bli medlem. Det är faktiskt så att församlingen ber en aspirant att noga överväga om hens övertygelse överensstämmer med kyrkans.

Jag kan förstå och sympatisera med önskan att leva med en ledigare syn på religion. Dock tror jag att alla organisationer i viss mån måste anpassa sig till majoritetssamhällets värderingar. Jag tror att alla budskap måste i viss mån gå i takt med samtiden.

Men tänk om det är fel på majoritetssamhällets värderingar? Och den som inte vill leva enligt majoritetssamhällets värderingar – måste vi tvinga den? Hur ska vi i det sammanhanget se på drogliberaler, nazister, de hårdföra buddistiska munkarna i Burma eller radikala islamister?

Ja, att brott eller att ens övertygelse inte ska drabba andra är en annan sak, jag vet. Normativa livsval i sin tur ytterligare något annat. Vem är jag att fördöma den som inte vill dricka alkohol, försöka vårda äktenskap eller främja social omtanke?

För egen del, berättade jag för samtalspartnern, ser jag abort som intimt förknippat med kvinnlig frigörelse och jämställdhet, sexuell läggning som något som är helt oväsentligt för rätten till att ingå äktenskap.

Och hen lät mig tycka så. Alltså måste väl jag återgälda artigheten? Hur vi utformar det offentliga samhället är däremot en helt annan fråga.

Det jag tyckte mig märka var att personen jag talade med var mycket mer försiktig än de föregående. Och jag funderar över varför. Intressant var det, i alla fall. Personen var intresserad av hur jag jobbade med etiska frågor i skolan så visst utbyte inbillar jag mig att båda parter hade av mötet.

Tack för samtalet!


 

Relaterade blogginlägg

samtal med en kommunist

samtal med en sverigedemokrat

samtal 2

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn (även om det inte är svårt att räkna ut då det stått så mycket i pressen) utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Den första december träffade jag en förutvarande Sverigedemokrat. Vi sågs på ett nytt café i Falun och samtalade i ungefär två timmar.

När jag först sökte kontakt med henne för att boka ett möte var hon fortfarande medlem i SD. När vi nu ses är hon inte det, längre. Inför samtalet har hon låtit förstå att hon inte vill tala om den nidbild på muslimer hon tidigare delat (och som upprörde mig) eller så mycket om själva uteslutningen. Det senare talar om hon rätt mycket om ändå, utan att jag frågar.

M är en förvärvsarbetande flerbarnsmamma i Falun. Det som gör henne ovanlig är att hon också är lokalpolitiker, tills nyligen för SD, med flera tunga uppdrag. Tills helt nyss var hon förbundsordförande i länet och gruppledare i Falun för SD.

M sitter i fullmäktige, kommunstyrelsen, kommunstyrelsens utvecklingsutskott, kommunstyrelsens ledningsutskott, kommunstyrelsens verksamhetsutskott, barn och ungdomsnämnden, val och demokratinämnden samt i landstingsfullmäktige.

Efter att blivit utesluten sitter hon kvar på samtliga uppdrag som politisk vilde. När jag undrar varför blir svaret att hon vill fortsätta driva sina frågor i rätt riktning och i ett rättssäkert sammanhang. SD har inte krävt att hon ska återlämna sitt mandat.

(Partier vill gärna ha tillbaka sina mandat när en vald representant lämnar men lagen säger att detta är upp till kandidaten själv. När jag lämnade Folkpartiet återlämnade jag alla mandat till partiet eftersom jag ansåg mig vald som deras representant).

M slår mig under vårt samtal som en ideologisk blandning av konservativa, liberala och traditionellt socialdemokratiska värderingar. Kanske är detta ett utmärkande drag hos SD och dess sympatisörer, funderar jag.

Själv ser hon sig som en mittenpolitiker som inte nämnvärt reflekterar över ideologi. Hon säger att hon mer funderar över etik och moral.

Hon gick med i SD 2014 för att en arbetskollega lockade med henne. Den huvudsakliga anledningen var invandringspolitiken. Hon ser Reinfeldts öppna era hjärta-tal som helt huvudlöst.

Hon har inget emot invandrare men anser att människor som kommer till Sverige måste förstå att landet är en demokrati och att män och kvinnor ska leva på lika villkor tillsammans.

Jag frågar henne vad en muslim är. Hon klarar frågan rätt bra. Muslim, svarar hon, är en människa som är religiös och det är skillnad på kultur och religion.

Jag frågar om bilden hon delade. Hur tänkte hon? Svaret blir att hon inte tänkte alls. Det var det dummaste hon gjort och hon ångrar sig djupt, säger hon. Den dök upp i flödet och hon delade den utan att tänka sig för. Hon säger att händelsen fått stora konsekvenser för henne och hennes familj, och hon anser sig betalat ett högt pris för sin dumhet.

Jag lyfter perspektivet. Ser hon verkligen inget problem med hur mycket och många rasistiska och kränkande saker som kommit från SD och dess representanter under årens lopp?

Hon drar lite på svaret – visst har hon väl sett det men man når inte alltid fram, svarar hon. Hon verkar heller inte göra kopplingen till sig själv i sammanhanget.

Hon håller med om att SD-representanter som uttrycker sig negativt är ett problem och tillägger att man måste vara på sin vakt mot extremister. Jag förstår att det tidigare fallit på hennes lott att hantera sådana ärenden i egenskap av länsordförande.

Samtidigt slår hon fast att SD inte är ett rasistiskt parti trots alla händelser. Jag möter hennes blick, ser in i hennes vänliga ögon, när hon säger detta och jag drar slutsatsen att hon verkligen inte förstår min fråga.

Hon driver sina kärnfrågor, som hon ser det.

Men hur ser hon på partiets bakgrund? I synnerhet då, 2014, när hon gick med? Svaret är både förbryllande och självklart på samma gång. Hon anser att partiets bakgrund i nazismen inte är något hon behöver förhålla sig till här och nu.

Det kommer en dag när SD också är gammalt och accepterat, en tid när ursprunget inte längre är viktigt. Det är här och nu gäller, människor bryr sig inte om det där, menar hon, och backar upp resonemanget med SD:s opinionsläge.

Hon säger också att det är först när hon besökt SD:s nationella sammankomster som hon insett hur stort partiet faktiskt är. Sammanfattningsvis säger hon sig inte ha några ideologiska betänkligheter men hon nämner i samma andetag att hon inte är till hundra procent insatt.

M berättar att partiet trots sin storlek inte har någon ombudsman för länet. Det är en brist. Det betyder att de flesta SD-politiker i Dalarna är relativt dåligt internutbildade. Partisekreteraren kommer ibland och håller en föreläsning, men det är allt.

Jag frågar henne (igen) hur hon ser på invandring generellt. Invandringen måste begränsas, blir svaret, för systemen klarar det inte. Jag följer upp med tankegången att vi kanske kan fixa systemen? M ser oförstående ut.

Jag förklarar: om vi tar beslut som innebär att vi ger migrationsverket ökade resurser, bygger ett miljonprogram 2.0, satsar resurser på språkkurser, låglönejobb, you name it – hur ser hon på det?

Jo, visst. Men vi måste ställa krav, också. Invandrare ska få komma till Falun om de får jobb och bostäder och… resonemanget börjar om igen. Hon menar att vi inte bara kan bygga bostäder för invandrare utan också bygga för hela samhället. Tillbaka till ruta ett, tänker jag.

Hon tvekar lite på frågan om allmän amnesti men svarar till sist med en motfråga. Vi kan ge Migrationsverket ökade resurser för att säkerställa en rättssäker process men hur hanterar vi dem som inte har asylskäl? Samtidigt tycker hon ingen ska behöva leva gömd.

I frågan om anhöriginvandring tycker hon att man i varje enskilt fall ska undersöka vad har familjen för kompetenser så de kan bidra till samhället. Det är viktigt att de inte kommer hit och blir socialfall, tycker hon.

Jag övergår till några andra frågor. Hon, och SD, vill gå ur EU men samtidigt bekämpa arbetslösheten och bygga ut välfärden. Sverige är ett exportberoende land och cirka 60% av vår export går till EU. Det finns ett direkt samband mellan arbetstillfällen i Dalarna och EU. Ser hon problemet?

Det gör hon inte, säger hon.

Mer förvånande är påståendet att hon och många inom SD är positiva till NATO. Jag frågar om hon känner till partiets hållning i frågan. Det gör hon, men säger att hon inte förstår varför SD tycker så. Det kan ju ha med partiets syn på nationalism att göra, säger jag försiktigt.

Jag frågar hur hon ser på #metoo. Hon tycker det är bra att kvinnor törs träda fram men säger samtidigt att det får inte bli en häxjakt som under pedofilhärvan för några år sedan. Då anklagades många oskyldiga och det får inte ske igen.

När vi kommer till landstinget tror jag att vi ska prata länge. Men hon säger att landstingspolitiken är rörig och inget hon satt sig in i. Trots att hon suttit flera år i fullmäktige, konstaterar jag för mig själv.

Jag frågar om hon har någon hjärtefråga eller framtidsvision för Falun. Hon svarar att hon inte har något konkret men vill fortsätta verka inom socialnämnden och omvårdnad. Hon vill få bukt med deras dåliga ekonomi och få ner sjuktalen.

Det bli allt mer tydligt att M inte ser sin politiska karriär som avslutad, något vi återkommer till.

Hur är det då att vara lokal och regional SD-politiker? M säger att mycket handlar om att försvara sig mot vantolkningar och ge svar på tal. Den lokala majoriteten, men även partier på riksnivå, har ofta kopierat SD:s politik. Det tar hon som bevis för att SD har rätt.

SD:s politik idag förs av flera partier men då, 2014, var partiet ensamt. Sossarna idag är hårdare än SD någonsin varit, anser hon. Moderaterna ser hon som ett opportunt parti – lokalt vill Moderaterna förbjuda tiggeri efter att SD redan fått en motion avslagen om det.

Hon ser ett problem att nazister kommit in på öppna SD-listor och säger att hon verkat för att ha stängda listor.

Hon är emot religiösa friskolor men gillar friskolor i allmänhet då hon är för valfrihet.

Så till det här med uteslutningen. (För närmare information rekommenderas DT:s utmärkta artikelserie i ämnet).

M är arg på partiet. Hon anser att partiledningen inte backat upp henne på grund av pågående interna maktkamper. I den striden används uteslutning som en metod att tysta kritiker.

Hon betonar att länsförbundet backade upp henne men inte riksorganisationen. Nu vill hon inte ha mer med SD att göra – hon ser partiet som ett totalitärt, toppstyrt parti som med hot om uteslutningar förser medlemmar med munkavle.

Det lilla Landsbygdspartiet har frågat henne om hon vill bli deras ordförande men hon anser det partiet för litet och det skulle innebära för mycket jobb att börja om från grunden. Jag påpekar att det annars är en rätt smart idé att samla upp alla avhoppade SD-vildar. Det ger inflytande. M har ingen kommentar på det.

Under samtalets gång kommer det fram att hon inte vill avsluta sin politiska karriär redan nu. Hon har ansökt om medlemskap i KD och där håller man på att behandla hennes ansökan. Det har ju stormat lite kring henne, så KD är tydligen lite tveksamt.

Hon gillar KD, de svajar inte som M, tycker hon. Jag berättar för henne om KDU:s paroll (som de hade med sig till min arbetsplats när alla ungdomsförbunden kom dit 30/11) som väckte viss uppmärksamhet: inte feminist – inte islamist. 

KDU visade sig ovilliga att förklara vad de menade med sin slogan så jag frågar M. Hon är van att prata runt frågor, märker jag, och säger att hon har ingen aning vad parollen betyder. Kanske får den som skapade den svara för den? Jovisst, hon har en poäng.

Det där med att personligen ta ansvar för budskap som den organisation framför och som man själv är en representant för, är inget M verkar reagera på.

Mot slutet av samtalet är det mer och mer KD-politikern som jag pratar med. En politiker som vill fortsätta ha uppdrag inom falupolitiken och gärna representera KD inom socialnämnden.


 

Jag har efteråt tänkt mycket på vårt samtal. Hur typisk är hon? Förstår hon helt enkelt inte de frågor som handlar om ideologi, eller frågorna om personligt ansvar när ett parti och dess representanter beter sig illa? Eller är hon så slipad så hon vet hur hon ska ducka?

Antagligen hade en skarpare person kommit längre än vad jag förmådde under vårt samtal. För egen del kan jag säga att jag nu vet lite mer om hur jag ska agera om, eller när, jag hamnar i debatt med en Sverigedemokrat.


 

Relaterade blogginlägg:

samtal med en kommunist

samtal 1

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Jag träffade den 19/11 en gammal klasskompis på det klassiska falukaféet Princess. Under knappt två timmar diskuterade vi politik och ideologi.

M är en mjuk och intellektuell person och jag gillar honom. Men han är också en av de mest vänsterorienterade personer jag känner – uttalad kommunist och aktiv medlem i Kommunistiska Partiet, det som tidigare hette KPML(r) – Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna (revolutionärerna). Det är en rörelse som tidvis har åsiktsövervakats och M berättar för mig att han har sett sin egen SÄPO-akt på riksarkivet.


 

Det faller sig naturligt att bland det första jag frågar honom om är hans ideologis historiska förflutna. Mest handlar det om Kina och Sovjet. M är globalt intresserad och väl påläst om Sovjetunionen.

Han tycker diskussionen är relativt ointressant, säger han. Mycket av historieskrivningen är rena påhitt och måste förstås i ett samtida sammanhang. Han ser världskrigen som som två ”omstruktureringskrig” – alltså omstrukturering av världens resurser.

Krigen fördes, enligt M, som en reaktion mot kapitalismen. Jag håller inte riktigt med men låter saken bero – vi har ju så mycket att prata om.

Jag frågar honom om han ser Sovjet och Kina som demokratier eller diktaturer samt om han tar avstånd från Lenin, Mao och Stalin. Svaret är lite svårtolkat. M kan inte så mycket om Kina, säger han, men blir mer engagerad angående de sovjetiska ledarna.

Han tar självklart inte avstånd från vare sig Lenin eller Stalin men medger att att Stalin var tvungen att frångå vissa demokratiska principer. Men vad skulle han göra – alla segrarmakterna angrep Ryssland efter första världskriget dessutom rasade ett inbördeskrig.

Revolutionen i sig var fredlig, hävdar han vidare, och där får jag ge honom åtminstone delvis rätt. Vårt samtal ger sig nu ut i stora världen.

M är upprörd över NATO:s bombningar i Libyen och Afghanistan. Han ser Assads regim i Syrien som landets legitima regering och anser att NATO (med flera) förser terrorister (de så kallade rebellerna i konflikten) med vapen.

Jag frågar hur han ser på Kina, Nordkorea, Kuba och Venezuela. Han dröjer lite på svaret och säger till sist (han verkar uppriktigt förvånad): jag förstår inte riktigt vad man ska reagera på vad gäller Kuba…

Media ger en missvisade bild av Venezuela och när jag för SR:s Lotten Collin på tal så säger M att hon är en megafon för den ensidiga bild som media framför. Alltså den amerikanska synen. Han tror att hon måste rapportera negativt om chavezismen av karriärs-skäl och tillägger att all media även i Sverige är högervriden.

Han återkommer flera gånger till att media kontrolleras, också i Sverige, och menar att vi lever i en diktatur där media ägs av kapitalet. Kapitalets diktatur. Det här är en intressant aspekt som säger mycket om M och hans åsiktsfränders världsuppfattning, tycker jag.

M upprepar att han och partiet är pacifister. Han förklarar det våld som förekommit i kommunismens namn med att man försvarat sig när man angripits. Som i Sovjet efter revolutionen.

Men även här i Sverige har kapitalismen använt våld, uttryckt med M:s egna ord: många gånger har kapitalet visat sitt fascistiska tryne när den varit hotad. Därför, säger han, måste man vara beredd att använda våld i självförsvar. Återigen: så som i Sovjet efter revolutionen.

Jag finner det motsägelsefullt. Det gör inte han.

Revolutionen i Sverige ska komma naturligt, utan våld. Genom politiskt engagemang ska människor förstå hur dålig den kapitalistiska ordningen är. När beslut tas som går emot opinionen ska beslutsfattarna få stå till svars för det.

Människor kommer att förstå att kapitalismens inneboende motsättningar leder oss i fördärvet. Han ger exemplet NATO där han hävdar att motståndet bland befolkningen är tydligt – ändå går vi med i smyg.

Jag säger att M:s engagemang borde kunna tas till vara inom ett större parti. S avfärdar han eftersom partiet vill inte avskaffa kapitalismen utan snarare är en del av den. Reformerna har misslyckats.

V och FI ger han heller inte mycket för – dessa partier är på olika sätt med och organiserar kapitalet. V är ju för EU medan KP vill gå ur. Sjöstedt fördömde demonstrationen mot militärövningen AURORA i Göteborg, ger han som exempel.

Både Liberalerna och Centern ser han som en del av högern och kapitalismen. Han påpekar att det funnits antisemiter inom Centern på 1940-talet och ser partierna som stödjer NATO för krigshetsare.

Vid ett tillfälle går jag något till offensiv i vårt samtal.

Jag förklarar att jag finner det förvånande att han kan namnen på en eller två antisemitiska centerpartister som levde på 40-talet men inte vill kännas vid att Mao mördade över 70 miljoner av sina egna landsmän.

Jag säger att det är svårt för mig att se någon skillnad på hans parti och dess syn på Stalin jämfört med Nordiska motståndsrörelsens syn på Hitler. De argumenterar på samma sätt.

M försvarar sig med att nazismen avhumaniserar människor men att det inte gäller kommunismen. Återigen finner jag M:s resonemang motsägelsefullt.

Jag säger att när han citerar 1984 (Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna) så framstår han som enögd eftersom han är ovillig att se kommunismens brott.

Han svarar mig med motfrågor. Om NATO. Om kapitalismens brott.

M och jag har våra barn på samma friskola. Jag frågar om han inser vad den självklara frågan blir angående det. När jag försvarar det fria skolvalet gör jag det delvis för att jag tror på modellen även om den har problem. Jag gör det också av personliga skäl då jag vill att mina barn ska ha möjligheten att välja en skola som passar.

Ser han inte det motsägelsefulla i att han som förälder gjorde samma val? Han skruvar lite på sig och säger att man måste skilja på det stora och det lilla. Han hade ju hört att det var en bra skola och så låg den närmast.

Vi ska inte blanda in barnen i vår diskussion, tycker han, och idet jag ger honom rätt. Men jag finner honom, ännu en gång, motsägelsefull.

Lite stödda noteringar:

Partiet lever som det lär. Alla i organisationen tjänar lika mycket från vaktmästare till politiska företrädare.

Partiet verkar starkast i Västsverige.

I M:s drömsamhälle ska samhället, staten, stå för vård, skola och omsorg. Dessa tjänster ska vara gratis.

Alla ska tjäna lika mycket (eller lite, tänker jag för mig själv).

Inga val ska tillåtas eftersom de inte behövs – det är ändå enbart en privilegierad medelklass som kan göra val. (Här har han absolut en poäng, tänker jag, men vi ser olika på lösningen av problemet).

Staten ska betala människors bostäder.

Vi måste dela på jobben och ha kortare arbetsdagar bibehållen lön (V:s förslag i sammanhanget inte bra eftersom det bygger på att vi måste gå ner i lön).

Partiet är för litet för att ställa upp i val överallt men i Ludvika ställer de upp i kommunalvalet och brukar samla 100-talet röster, ungefär.


 

Jag kan inte påstå att vi på något sätt kom varandra närmare politiskt, M och jag, men det var intressant att lyssna på honom.

Jag såg, som framgår, många motsägelser och jag valde att i stort sett helt avstå från att bemöta hans historiesyn även om jag i vissa delar finner den revisionistisk.

Jag är uppriktig i min beundran för hans engagemang och jag upprepade flera gånger att den kunde komma bättre till pass inom Vänsterpartiet. Det trodde han inte skulle bli aktuellt för det vore att bruka våld på sin övertygelse.

Det han nog inte kan förstå (tror jag) är varför hans övertygelse och synsätt på många sätt verkar skrämmande och hotfull för mig. Kanske kunde de ändra sin logga nedan till Klass för Klass samt ta bort stjärnan och hammaren.

Bara ett tips, i all välmening. Hursomhelst: tack för ett intressant samtal, M!

 

elevator pich

Jag brukar i allmänhet uppmana mina elever att vara aktiva på lektionerna, att delta i diskussionen. Inget unikt i det, får man hoppas. Dels blir det roligare och mer intressanta lektioner, dels förser mig eleven med ett större betygsunderlag.

(Hur då, kanske en oinvigd undrar. ((Nu brukar ju i och för sig just den om skolan okunnige ofta tala vitt och brett om den men det faller utanför dagens ämne.))

Under en kurs kan jag på olika sätt mäta elevernas utveckling. Ett sätt är deras muntliga engagemang. Genom den initierade frågan döljer sig mycket studerande. Har eleven i slutet av kursen inte riktigt via de uppgifter hen gjort nått alla kriterier som krävs för ett visst betyg kan jag konsultera mina anteckningar och bedöma i vad mån det muntliga engagemanget kan uppväga det som saknas.)

Därför smygtränar jag (retorik ingår numera i ämnet svenska) mina elever (och även mig själv) i retorik – det är så väldigt användbart och det går ju faktiskt att träna upp sin förmåga.

Särskilt mina kvinnliga elever brukar jag i utvecklingssamtal och vid andra tillfällen uppmana till detta. Just kvinnorna av huvudsak tre skäl:

  1. Det ger alltså ett ökat betygsunderlag (gäller både kvinnor och män enligt ovan förda resonemang).
  2. Om du inte har en vana att tala för dig, ibland offentligt, kan du missa chanser i livet. Lika bra att öva sig nu.
  3. När hon efter studenten kommer ut i världen kommer hon, om hon ännu inte märkt det, se att den är full av pojkar, killar och män som pratar, babblar och på olika sätt bedda eller oombedda ständigt och jämt göra sin stämma hörd.  Och det på hennes, och alla andra kvinnors, bekostnad. Hon måste därför ständigt vara beredd – att ta dem på inandning.

Träning alltså. Jodå, det går. En talare är någon som kan tala på ett sätt som övertygar. Den främste romerske retorikern Cicero talade med aktning om den störste bland de stora: atenaren Demosthenes.

Han, Demosthenes, hade det kämpigt i början av sin karriär men la med tiden ner stor möda på att övervinna sina svagheter. Han hade exempelvis ett medfött talfel vilket gjorde det svårt att tala rent vilket innebar omedelbart fiasko så fort han höll ett anförande.

Genom träning nådde han enligt Cicero så långt att han till sist ansågs ha det renaste uttalet bland alla retoriker.

Han blev också lätt andfådd vilket innebar att han var tvungen att pausa sina tal och hämta luft. Det påverkade flödet, tempot och gjorde talet tråkigt att lyssna på. Debatter blev svåra för honom genom detta handikapp.

Han övade sig då att hålla andan så länge att han under en mening kunde höja och sänka rösten flera gånger utan att hämta andan. Legendariskt redan på Ciceros tid var hans metod att lägga stenar i munnen samtidigt som han på samma andetag deklamerade dikter med högsta möjliga röstläge.

Detta gjorde Demosthenes samtidigt som han var i ständig rörelse – i träningen ingick att gå omkring – ibland uppför branta backar för att få upp pulsen. Ibland testade han röstvolymen mot det brusande havet.

Kanske kan vi jämföra med en modern elitidrottares uppladdningar. Mat, puls, rörelseschema, förmågan att hålla andan – allt sådant är relevant för hur vi använder vår kropp.


 

Ett enkelt sätt att förklara vad jag egentligen pratar om för mina elever är konceptet elevator pich.

Det innebär att du, i det fall du under en hissfärd plötsligt inser att du står ensam med det internationella storföretagets VD, är beredd att under den tid en hissfärd tar sälja in dig själv,  den vara eller idé det nu kan handla om till VD:n på ett sådant sätt att hon senare, när det väl är dags, minns dig och ert samtal.


 

Källor:

Cicero: Om talaren


 

Relaterade blogginlägg:

Cicero

Stora tal

rostra

Undan för undan dikade romarna ut det träsk som låg mellan kullarna bredvid Tibern som de bosatt sig på. På så vis skapades en stor öppen plats. Med tiden kom platsen att stenbeläggas och bli den självklara mötesplatsen för allmänna angelägenheter, diskussioner och beslut.

På platsen byggdes allt eftersom offentliga byggnader för byråkrati och förvaltning, tempel och möteslokaler. Platsen fick ett namn: Forum Romanum, det romerska torget, stadsstatens, sedermera imperiets, absoluta centra.

 

rekonstruktion

 

En vital del av forums princip var talarstolen, Rostra. Där talade politiker, folkets representanter och andra även kejsaren, direkt till folket. Kanske anar någon en koppling till speakers corner?

Det var alltså skillnad på curians senatsdebatter och talen som hölls på forum. Var Rostra måhända dåtidens internet? Chattforum är ju liksom en hel del andra antika begrepp också internetvokabulär.

Hur det än är med den saken är det mest berömda tal från Rostra vi känner till det som Marcus Antonius höll vid Caesars begravning.

Eller höll och höll. Det är Shakespeares drama Julius Caesar vi har som referens. I pjäsen gör Marcus Antonius mordet verkligt genom att visa såren på Caesars kropp, genom att låta såren berätta om dådet. Folket övertygas om Caesars storhet och hans fienders uselhet.

Det är märkligt att Caesar historiska eftermäle är så gott. En general som störtade republiken och själv tog makten – en diktator kort och gott. Caesar har mycket att tacka Shakespeare för, den saken är klar.

För den som vill se en gammal filmatisering av det hela finns här ett klipp.

 

Resterna av Rostra. (Tänk bort bakgrunden)

 

En berömd romersk retoriker är Cicero. Utan att gå in på hans liv i detalj kan man väl sammanfatta honom som en som hatade Caesar, även efter mordet. För Cicero var Caesar inget annat än mannen som störtade republiken.

Många giftiga anföranden blev det.

Till sist blev han, som så många andra i Rom, mördad. Antonius, som alltså tillhörde Caesars (och Augustus) lag, hustru Fulvia sägs efter mordet ha ryckt ut Ciceros tunga och genomborrade den med sin hårnål som en sista skymf mot den berömde talaren. Någonstans läste jag att tungan också spikades fast på Rostra. Men det sägs och skrivs så mycket, somligt bra, annat inte.

 

tal hålles

 

Kanske ger mig tankesättet lite perspektiv på begrepp som chattforum och nättroll.

Ytterligare perspektiv på temat för en modern människa är roast. Det innebär att man skojar på bekostnad av en person för att roa en bredare publik. Tanken är att hedra en individ på ett unikt sätt.

Jaha, hur knyter jag ihop den här säcken? Kanske med påståendet att om du skapar en tom yta och släpper in vem som helst kan det också gå hur som helst. Om religionen är sann i bokstavlig mening har vår herre nog redan erfarit det. Liksom Mark Zuckerberg.

Själv landar jag i övertygelsen att antalet pizzor och pajer som kastas i välfärden måste begränsas. I största allmänhet, så där. Åtminstone efter 7%.

Over.


 

Relaterade blogginlägg:

St Crispins day är nu

bild 33 – lycka

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 i mitt eget liv.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Darke?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer vi frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad.

Rå styrka betalade sig, som alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.


 

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden.

Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

 

Foto: Gunnar Sjögren


 

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

 

black dog/bild 28 a-e

Black dog.

Det var så Winston Churchill kallade sina återkommande perioder av svårmod. Det har antagits att den stora talaren och ledaren led av någon form av bipolär sjukdom och att detta tillstånd faktiskt bidrog till hans framgångar.

Benämningen Black dog antyder att Churchill på samma tillgivna sätt såg på sina återkommande depressioner som man kan se på ett gammalt kärt husdjur. Alltså som en trogen, självklar följeslagare.

Vi bär kanske alla med oss våra metaforiska svarta hundar. Min är helt klart minnet av människor som lämnat alldeles förtidigt. Sommaren 2017 innebär en del tveksamma jubileum därvidlag.

Den 4:e juli är det 20 år sedan salig mor lämnade mig. 20 stormiga, lyckliga och händelserika år har förflutit. Men också 20 år av en ständig, dov, saknad.

Den 2:a juni, alltså den dag som detta skrivs, skulle min syster fyllt 40 år.

Jag uppmärksammar dessa båda händelser med några minnesbilder.

 


 

För bli lite klichéartad: den första bilden (nedan) är verkligen spot on salig mor. Så här såg hon nästan alltid ut. Jag behöver ingen annan bild för att minnas henne och jag har den alltid inom räckhåll.

Jag lyfter också fram ur minnet ett citat som bara är några år gammalt. Det var en kväll efter att jag hade uppträtt för en damförening här i stan där salig mor en gång var medlem. Efter framförandet kom en kvinna fram och tackade:

Tack för att jag fick minnas Anita. Du har hennes ljus i dig.

Det kan vara bland det finaste någon okänd sagt till mig.

 

 


 

Helena. Idag skulle du fyllt 40 år. Det hade firats stort, är jag säker på!

Men för mig var du inte enbart Party-Helle i boa och glitter. För mig var du också en person som jag hade ett särskilt band till. Om jag på något sätt tyckte att jag svek dig så var det nog att jag inte fanns bättre till hands när du började plugga i Uppsala.

Men det slutade ju så bra det kunde i det du gick i mammas fotspår.

De två följande bilderna är typiska. I källaren hos släkten i Göteborg eller i vårt hus på Engelbrektsgatan. Min klädsel på bild 2, jeans och scarf, är väl dock något tveksam, kanske.

Den sista bilden är tagen i vuxen ålder av en professionell fotograf: Anders G Warne och jag hoppas den kan få ligga kvar.

 

 

 

 

 


 

Mamma finns alltid med mig varför jag idag tänker mest på dig, Helena. Och jag föredrar att uppmärksamma födelsedagar framför dödsdagar. Jag sluter ögonen för en stund – och ser dig framför mig.

Jag ser dig en solig men blåsig dag på Styrsö i din morgonrock, framåtlutad i blåsten stretar du målmedvetet på mot morgonbadet.

Ett särskilt fint minne är när jag ser dig fem år gammal på gården Luras i Grangärde med händerna för öronen och ögonen hårt hopknipna nervöst vaggades fram och tillbaka. Jag kramade om dig och du blev åter lugnad från den inbillade faran, vad den nu kunde bestått i.

Jag ser dig som tonåring ligga på din säng och kasta en liten boll upp och ner, jag ser dig servera bacon på ett frukosthak i Dorking, jag ser dig njuta bekvämt avslappnad i en solstol och jag ser dig med ett av mina barn i famnen på dopdagen.

Till sist jag ser jag dig svårt sjuk, men ack så tapper, på en sjukhussäng inväntande det oundvikliga slutet. Jag minns att jag gjort vad som helst för dig då, om jag kunnat.

Det slår mig också så här i efterhand att jag i mina minnesbilder hela tiden ser dig leende.

Slutligen ser jag oss båda under de minuter vi fick ensamma tillsammans, utan sjukpersonal, talrika vänner eller andra familjemedlemmar, under din sista tid. Vi fick en stund att se varandra i ögonen, kramas och säga de där förlösande orden: det är okej.

Allt som varit och att du snart inte finns mer.

Det är okej, sa vi. Mer behövdes inte.

Vilket värdigt slut, ändå. Så fint, så starkt.

För det kommer jag alltid älska dig på samma sätt som jag tänker på vår mamma. Så länge jag finns finns du. Så länge mina barn och kanske deras barn finns, finns vi – både du och jag.

Sen kan det kvitta lika, kanske.

 


 

Släkten följa släkten gång. En av mina döttrar heter delvis som sin farmor och den andra delvis som sin faster.

Jag hävdar att det faktiskt inte enbart är dåligt att ha sällskap av en black dog genom livet. Man lär sig att leva, hantera och vårda den. Man lär sig samtala med den, plocka fram vackra minnen, som de jag beskrivit och publicerat ovan, som sällskap på vägen framåt.

Winston Churchills benämning på ett svårmod på, och emellanåt över, gränsen till sjukdom är mycket insiktsfull.

Jag avslutar med en bild från den finfina restaurangen Två Rum och Kök. Den måste vara tagen på Helenas 25-årsdag. Så måste det vara eftersom 30-årsdagen firade vi ute på Fjäderholmarna i Stockholms skärgård.

Malin tog den här bilden och jag, förutom det faktum att jag ser ut som ringaren i Notre Dame, gillar den. Vi är så glada, mätta och, för att låta nästan makabert cynisk, levande.

Hur det än är med svarta hundar och grejer så föredrar jag att göra som benämningen löd i kamerans begynnelse: att ibland frysa tiden.

Men jag lever i nuet. Och det är banne mig helt okej.

Men idag minns och tänker jag på henne som inte fick fylla 40 år.

Leve du.

 

Göran Rosenberg

En av mina favoritkrönikörer på God morgon världen är Göran Rosenberg. Även om jag självklart förstår att vi inte riktigt har samma politiska åskådning så gillar jag ändå hans höga moraliska svansföring.

I krönikan från den 14: maj kände jag dock att det gick väl långt. Efter att jag lyssnat kände jag, ja, ilska faktiskt. Så jag bestämde mig för att, i min egen lilla morgonpigga värld, bemöta honom. Eftersom texten är offentlig och redan har sänts hoppas jag det är ett tilltag som fungerar.

Mina kommentarer är kursiverade och förekommer kronologiskt i Rosenbergs text.

 


 

För ganska många år sedan nu fick jag anledning att ställa mig frågan vad som driver oss att göra saker och ting. Det långa svaret blev så småningom en bok.

Det var på den tiden då det började bli en allmänt spridd uppfattning att vi drivs att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera vilka varor och tjänster som helst på vilken marknad som helst.

Att man tror att man kan åstadkomma en lika god, eller bättre, vård eller skola enligt marknadsekonomiska principer är inte liktydigt med åsikten att sjuka eller barn är en vara. Det är ett cyniskt och djupt kränkande synsätt att se så på ideologiska meningsmotståndare. 

Det var på den tiden då skolor och sjukhus blev till leverantörer och produktionsenheter och elever och patienter blev till kunder och intäktskällor, och offentligfinansierade verksamheter som nyss hade drivits av något slags förpliktelse mot våra barn, sjuka och gamla, plötsligt ansågs kunna drivas lika bra eller bättre av riskkapitalbolag drivna av krav på vinst.

Det är en högre förpliktelse mot våra barn och gamla att besjälas av övertygelsen att enbart det bästa är gott nog. Vårt målet är det samma men vägen dit skiljer sig. Varför inte pröva något nytt istället för att längta tillbaka? 

Det var också på den tiden som verksamheter byggda på tillit till professionalitet och yrkesetik –det slags verksamheter där man rentav talade om yrken som kall – undan för undan förvandlades till verksamheter byggda på kontrakt och kontroll.

Jag är lärare. Vad menar du? Den tilltro till min etik och professionalism du efterlyser var det sämre bevänt med för 15 år sedan. Och skulle förresten mitt kall vara sämre nu? Förespråkar jag kontrakt och kontroll? Nej. Och kall – ja, det blir man av osaklig retorik eller av att jaga rökare på en vintrig skolgård när man mycket hellre vill ägna sig åt att hjälpa elever. 

Anledningen att jag vid den här tiden började ställa frågan om vad som driver oss att göra saker och ting var den växande känslan av att grundläggande verksamheter i samhället plötsligt hade börjat drivas av fel skäl och därför börjat invaderas av ett språk som jag fick ont i magen av.

Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig att vi plötsligt skulle drivas att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera bilar och mobiltelefoner. Jag var fast i föreställningen att vi måste fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla oavsett om det lönar sig eller inte – eftersom det som ytterst driver oss att göra det är en förpliktelse och inte en lönsamhetskalkyl.

Jag ser ingen motsättning i det du säger. Men det som framkallar magknip hos mig är tanken att tvinga in barn och gamla i en mall där allt måste göra lika och på samma sätt, en mall ur vilken ingen tillåts sticka ut och där alternativa synsätt, individanpassade behandlingsmetoder eller pedagogiska modeller automatiskt avslås bara för att de är just alternativa. Eller för att inte alla samtidigt överallt kan få dem. 

Försvinner lönsamheten kvarstår ändå förpliktelsen.

När vi nu likväl har infört vinst som drivkraft i verksamheter som ytterst måste drivas av något annat, så har vi därmed byggt in en växande konflikt mellan skilda och delvis oförenliga mål.

Jag tror det beror på hur man ser på vinst. Men det är en annan fråga. Att slösa med skattemedel, så som som förekommit i årtionden, är i alla händelser ett fruktansvärt, omoraliskt, sätt att använda skattepengar. 

Exempelvis mellan målet att dra till sig så många kostnadseffektiva elever (förlåt kunder) som möjligt för att dra in så mycket skattepengar till verksamheten som möjligt, och målet att ge alla elever, oavsett hur kostnadseffektiva de är, den skola de behöver för att klara sig genom livet.

Tänk så många gånger det privata alternativet varit överlägset i fråga om att skapa en skola barnen behöver för att klara sig genom livet. Ska vi avskaffa det för att några missköter sig? Måste alla ha det lika dåligt? Det tycker inte jag. Vi ska åtgärda bristerna och tänka positivt, utvecklas, inte titta bakåt och stagnera. 

Eller konflikten mellan målet att etablera så lönsamma vårdcentraler som möjligt på platser med så kostnadseffektiva kunder som möjligt, och målet att ge alla människor vård efter behov på lika villkor.

Men det är ju ofta på platser där det allmänna dragit sig tillbaka som privata alternativ uppstår. Helst på landsbygden. Gå åt det andra hållet – låt fler läkare och sjuksköterskor öppna vårdcentraler på landsbygden. Som vi säger i centern: låt hela Sverige leva!  

Svaret på den här typen av växande målkonflikter i den offentligfinansierade välfärden – med åtföljande skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser – har märkligt nog inte varit att försöka göra något åt själva målkonflikten, exempelvis genom att minska vinstens betydelse som drivkraft och försöka hitta fram till det slags balans som upprätthålls i andra jämförbara länder, där ännu inget land så vitt jag vet har tagit steget att låta vinstdrivna riskkapitalbolag äga och driva och köpa och sälja offentligfinansierade skolor.

Menar du på fullt allvar att skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser inte förekommit tidigare? Jag påstår i så fall att du nog har fel. Jag vågar till och med påstå att det många gånger varit värre tidigare. Den här typen av retorik tillför inget utan bidrar till den utveckling av värderingar du ofta själv i dina krönikor vänt dig emot. 

När den statliga välfärdsutredningen nu ändå försökt föreslå något sådant har reaktionen blivit ett samfällt ramaskri från den vinstdrivna välfärdens många och starka intressenter.

Deras samfällda idé är istället mer kontroll.

Hellre mer kontroll än mindre vinst.

Det här resonemanget är förvirrande. Du tycker det är bra att ta bort vinster i välfärden, eller vid 8%, men du tycker det är fel med kontroll? 

Mer kontroll också av det som inte så lätt går att kontrollera, exempelvis det slags kvaliteter som är beroende av hur en specifik person hanterar en specifik relation i en specifik situation, det vill säga det slags kvaliteter som bygger på tillit och som snarast riskerar att förstöras av krav på mer standardisering och kontroll.

Tja, personligen är jag förespråkare av att staten är huvudman för skolan men att flera utövare tillåts – under överinseende och…kontroll. Vi klarar det nog, ska du se. 

För så ser den onda spiralen ut; ju mer kontroll desto mindre tillit, och ju mindre tillit desto mer behov av kontroll.

Nja – det är jag inte helt säker på. Jag tror istället att dina resonemang för oss tillbaka till den kontrollerande tid jag själv växte upp i där SJ körde tågen, Landstinget stod för sjukvården och enbart en statlig huvudman för skolan fanns. Been there done that. Jag tror vi kan lyckas uppnå en bra välfärd på andra sätt.

Varför fostrar vi våra barn och vårdar våra sjuka och tar hand om våra gamla? är fortfarande en bra fråga.

Och jag väntar fortfarande på att de högljudda förespråkarna för vinstdriven välfärd ska ställa sig den.

Särskilt högljudd vet jag inte om jag är. Men jag ställer mig den där frågan du efterlyser hela tiden och jag kommer till andra slutsatser än du. För den skull behöver jag väl inte demoniseras? 

Det finns problem. Men istället för att kriminalisera en hel grupp eller konservativt längta tillbaka till en förlorad värld bör vi kanske fundera över hur vi tillsammans kan bygga en modern, fungerande välfärd.

Jag är friskoleförälder, Göran. Det är inte liktydigt med girighet eller att jag vill sälja mina barn på börsen.

På den här krönikan får du allt bakläxa. 

Med vänlig hälsning:

Fredrik Adolphson

Kalle Dussin

Så vitt jag förstår är 12 inte ett binärt tal. Jag kan ha fel och i så fall faller hela resonemanget i denna bloggpost. Eller?

Det binära talsystemet, har jag lärt mig, utnyttjar endast två siffror vanligen 0 och 1 och kanske är det enligt den principen som man nuförtiden talar om binär, eller möjligen icke binär, könstillhörighet.

Detta är givetvis inte samma sak som att vara homosexuell, asexuell eller av inte fastställd könstillhörighet, med mycket mera. Det är i alla händelser en bra sak att vi som samhälle och art börjar kunna identifiera en större variabel i detta sammanhang.

Jag menar: inte fastställd könstillhörighet, liksom. Enligt vem och varför?

Tänk så många människor som inte kan, eller genom historien har kunnat, göra som de vill enbart på grund av att de inte kvalar in i kategorin han, hon, hetero eller homo. Historiskt sett måste det rört sig om massor med människor. Och även om de inom sig kände sin identitet så hjälpte det föga eftersom samhället inte förmådde acceptera mer än max två variabler på kön.

Ta Karl XII, exempelvis.

 

 


 

Karl XII är en av den svenska historiens mest omskrivna figurer. Tyrann, hjälte, krigshetsare, nationalromantisk symbol, nazistisk symbol… bilderna har växlat i takt med tidsandan.

Han tog över tronen 1697 och ärvde samtidigt en organisatoriskt väl fungerande krigsmakt. Genast gav han sig ut i det stora nordiska kriget och slog världen med häpnad i det han i tur och ordning besegrade sina fiender.

Så kom katastrofen (eller självklara följden) i Poltava, vidare exilen i Turkiet, återkomsten till (södra) Sverige och till sist det nya kriget varvid han föll i Norge 1718.

 

 

Karl XII skilde sig väsentligt från andra samtida monarker. I fält var han en förebild då han red främst vid anfall, stred outtröttligt även om hans häst stupade under honom, simmade över floder istället för att invänta båt för säker överfart och kunde rida långa marscher i högt tempo.

Han sov enkelt, ofta med stövlarna på, klädde sig som sina soldater och delade deras umbäranden.

 

 

Måltiderna var förhållandevis enkla och varade inte länge, han drack bara vatten eller möjligen varmt öl (vanligt till frukost) och han åt under tystnad. Han behandlade alla lika oavsett rang, religion (han hade en stor respekt för Islam) och ursprung men undvek om möjligt att tala med kvinnor.

Han hade inga kända sexuella partners.

Den kungliga flärd som omgav andra härskare i början av 1700-talet saknade Karl XII alltså helt. Han bar inte peruk utan klippte sitt hår kort och föredrog att avbildas så som han verkligen såg ut med solbränna, koppärrig hy och i uniform.

 

 

Vad vet man, egentligen? Kanske var han helt enkelt en skicklig propagandist som väl visste att förvalta myten kring sin person. Eftersom hela regeringskansliet färdades i fält med kungen finns mycket av korrespondensen bevarad och utgör ett viktigt källmaterial om honom.

Exempelvis brevväxlingen med farmor Hedvig Eleonora (som sägs vara den enda kvinna han respekterade) och systrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora är intressant. Den sistnämnda fungerade från 1708 som kungens representant i Sverige och blev efter hans död en kort tid regerande drottning (förövrigt den enda förutom Kristina och unionsdrottningen Margareta Sverige haft).

Alla tre kvinnorna bad i breven enträget om att få besöka honom i fält, att han skulle komma hem och att han skulle gifta sig. Alla dessa önskemål ignorerades och han verkar inte särskilt bekymrad över att den pfalziska ätten skulle dö med honom.

Redan tidigt efter dödsfallet uppstod myter och konspirationer kring kungens liv i allmänhet och kring hans död i synnerhet. Hur dog han egentligen och varför gifte han sig aldrig?

För att få svar på dessa frågor har man öppnat kistan inte mindre än tre gånger. Var han homosexuell? Hade han en icke binär könstillhörighet?

I så fall: klart han drog, liksom. Så långt bort från all konvention som möjligt. Han lär ju inte vara den förste homosexuelle person som försökt dölja sin läggning genom en överdrivet nitisk heterosexuell (macho) livsstil.

 

 

För egen del tycker jag frågeställningen är ointressant. Det är samma sak med Drottning Kristina – samhället och historien försöker förklara ett avvikande beteende med vederbörandes förmodade sexuella läggning.

Det finns förvisso mer som talar för att Karl avvek från den biologiska normen än Kristina men i båda fallen var det fel på den sociala normen och inte personerna. Detta med dagens synsätt sagt, något som är problematiskt när det kommer till historia.

Hur det än är: den historiska forskning som bedrivs i ett land säger mycket om det dagsaktuella läget i landet.

Det finns mycket som är intressant att forska om kring slutskedet av stormaktstiden men Karl XII:s sexuella läggning eller könsidentitet hör i mitt tycke inte dit. Jo, som utgångspunkt för vad en allt för rigid norm kan leda till är forskningsområdet kanske fruktbart.

Frågan lär dock förbli obesvarad. Så vila i frid bäste Kalle Dussin – i tredubbel bemärkelse. Minst.

 

 


 

Källor

Det finns en hel del äldre litteratur om Karl XII men jag föreslår för en intresserad:

Bengt Liljegren – Karl XII

Peter Englund – Poltava

Ernst Brunner – Carolus Rex, Karl XII, hans liv i sanning återberättat

Voltaire – Carl XII:s historia (typ samtida)

Lindeborg mfl – Bilden av Sveriges historia 40 sätt att se på 1900-talet.


 

Relaterade blogginlägg

Bosie