elevator pich

Jag brukar i allmänhet uppmana mina elever att vara aktiva på lektionerna, att delta i diskussionen. Inget unikt i det, får man hoppas. Dels blir det roligare och mer intressanta lektioner, dels förser mig eleven med ett större betygsunderlag.

(Hur då, kanske en oinvigd undrar. ((Nu brukar ju i och för sig just den om skolan okunnige ofta tala vitt och brett om den men det faller utanför dagens ämne.))

Under en kurs kan jag på olika sätt mäta elevernas utveckling. Ett sätt är deras muntliga engagemang. Genom den initierade frågan döljer sig mycket studerande. Har eleven i slutet av kursen inte riktigt via de uppgifter hen gjort nått alla kriterier som krävs för ett visst betyg kan jag konsultera mina anteckningar och bedöma i vad mån det muntliga engagemanget kan uppväga det som saknas.)

Därför smygtränar jag (retorik ingår numera i ämnet svenska) mina elever (och även mig själv) i retorik – det är så väldigt användbart och det går ju faktiskt att träna upp sin förmåga.

Särskilt mina kvinnliga elever brukar jag i utvecklingssamtal och vid andra tillfällen uppmana till detta. Just kvinnorna av huvudsak tre skäl:

  1. Det ger alltså ett ökat betygsunderlag (gäller både kvinnor och män enligt ovan förda resonemang).
  2. Om du inte har en vana att tala för dig, ibland offentligt, kan du missa chanser i livet. Lika bra att öva sig nu.
  3. När hon efter studenten kommer ut i världen kommer hon, om hon ännu inte märkt det, se att den är full av pojkar, killar och män som pratar, babblar och på olika sätt bedda eller oombedda ständigt och jämt göra sin stämma hörd.  Och det på hennes, och alla andra kvinnors, bekostnad. Hon måste därför ständigt vara beredd – att ta dem på inandning.

Träning alltså. Jodå, det går. En talare är någon som kan tala på ett sätt som övertygar. Den främste romerske retorikern Cicero talade med aktning om den störste bland de stora: atenaren Demosthenes.

Han, Demosthenes, hade det kämpigt i början av sin karriär men la med tiden ner stor möda på att övervinna sina svagheter. Han hade exempelvis ett medfött talfel vilket gjorde det svårt att tala rent vilket innebar omedelbart fiasko så fort han höll ett anförande.

Genom träning nådde han enligt Cicero så långt att han till sist ansågs ha det renaste uttalet bland alla retoriker.

Han blev också lätt andfådd vilket innebar att han var tvungen att pausa sina tal och hämta luft. Det påverkade flödet, tempot och gjorde talet tråkigt att lyssna på. Debatter blev svåra för honom genom detta handikapp.

Han övade sig då att hålla andan så länge att han under en mening kunde höja och sänka rösten flera gånger utan att hämta andan. Legendariskt redan på Ciceros tid var hans metod att lägga stenar i munnen samtidigt som han på samma andetag deklamerade dikter med högsta möjliga röstläge.

Detta gjorde Demosthenes samtidigt som han var i ständig rörelse – i träningen ingick att gå omkring – ibland uppför branta backar för att få upp pulsen. Ibland testade han röstvolymen mot det brusande havet.

Kanske kan vi jämföra med en modern elitidrottares uppladdningar. Mat, puls, rörelseschema, förmågan att hålla andan – allt sådant är relevant för hur vi använder vår kropp.


 

Ett enkelt sätt att förklara vad jag egentligen pratar om för mina elever är konceptet elevator pich.

Det innebär att du, i det fall du under en hissfärd plötsligt inser att du står ensam med det internationella storföretagets VD, är beredd att under den tid en hissfärd tar sälja in dig själv,  den vara eller idé det nu kan handla om till VD:n på ett sådant sätt att hon senare, när det väl är dags, minns dig och ert samtal.


 

Källor:

Cicero: Om talaren


 

Relaterade blogginlägg:

Cicero

Stora tal

rostra

Undan för undan dikade romarna ut det träsk som låg mellan kullarna bredvid Tibern som de bosatt sig på. På så vis skapades en stor öppen plats. Med tiden kom platsen att stenbeläggas och bli den självklara mötesplatsen för allmänna angelägenheter, diskussioner och beslut.

På platsen byggdes allt eftersom offentliga byggnader för byråkrati och förvaltning, tempel och möteslokaler. Platsen fick ett namn: Forum Romanum, det romerska torget, stadsstatens, sedermera imperiets, absoluta centra.

 

rekonstruktion

 

En vital del av forums princip var talarstolen, Rostra. Där talade politiker, folkets representanter och andra även kejsaren, direkt till folket. Kanske anar någon en koppling till speakers corner?

Det var alltså skillnad på curians senatsdebatter och talen som hölls på forum. Var Rostra måhända dåtidens internet? Chattforum är ju liksom en hel del andra antika begrepp också internetvokabulär.

Hur det än är med den saken är det mest berömda tal från Rostra vi känner till det som Marcus Antonius höll vid Caesars begravning.

Eller höll och höll. Det är Shakespeares drama Julius Caesar vi har som referens. I pjäsen gör Marcus Antonius mordet verkligt genom att visa såren på Caesars kropp, genom att låta såren berätta om dådet. Folket övertygas om Caesars storhet och hans fienders uselhet.

Det är märkligt att Caesar historiska eftermäle är så gott. En general som störtade republiken och själv tog makten – en diktator kort och gott. Caesar har mycket att tacka Shakespeare för, den saken är klar.

För den som vill se en gammal filmatisering av det hela finns här ett klipp.

 

Resterna av Rostra. (Tänk bort bakgrunden)

 

En berömd romersk retoriker är Cicero. Utan att gå in på hans liv i detalj kan man väl sammanfatta honom som en som hatade Caesar, även efter mordet. För Cicero var Caesar inget annat än mannen som störtade republiken.

Många giftiga anföranden blev det.

Till sist blev han, som så många andra i Rom, mördad. Antonius, som alltså tillhörde Caesars (och Augustus) lag, hustru Fulvia sägs efter mordet ha ryckt ut Ciceros tunga och genomborrade den med sin hårnål som en sista skymf mot den berömde talaren. Någonstans läste jag att tungan också spikades fast på Rostra. Men det sägs och skrivs så mycket, somligt bra, annat inte.

 

tal hålles

 

Kanske ger mig tankesättet lite perspektiv på begrepp som chattforum och nättroll.

Ytterligare perspektiv på temat för en modern människa är roast. Det innebär att man skojar på bekostnad av en person för att roa en bredare publik. Tanken är att hedra en individ på ett unikt sätt.

Jaha, hur knyter jag ihop den här säcken? Kanske med påståendet att om du skapar en tom yta och släpper in vem som helst kan det också gå hur som helst. Om religionen är sann i bokstavlig mening har vår herre nog redan erfarit det. Liksom Mark Zuckerberg.

Själv landar jag i övertygelsen att antalet pizzor och pajer som kastas i välfärden måste begränsas. I största allmänhet, så där. Åtminstone efter 7%.

Over.


 

Relaterade blogginlägg:

St Crispins day är nu

bild 33 – lycka

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 i mitt eget liv.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Darke?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer vi frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad.

Rå styrka betalade sig, som alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.


 

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden.

Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

 

Foto: Gunnar Sjögren


 

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

 

black dog/bild 28 a-e

Black dog.

Det var så Winston Churchill kallade sina återkommande perioder av svårmod. Det har antagits att den stora talaren och ledaren led av någon form av bipolär sjukdom och att detta tillstånd faktiskt bidrog till hans framgångar.

Benämningen Black dog antyder att Churchill på samma tillgivna sätt såg på sina återkommande depressioner som man kan se på ett gammalt kärt husdjur. Alltså som en trogen, självklar följeslagare.

Vi bär kanske alla med oss våra metaforiska svarta hundar. Min är helt klart minnet av människor som lämnat alldeles förtidigt. Sommaren 2017 innebär en del tveksamma jubileum därvidlag.

Den 4:e juli är det 20 år sedan salig mor lämnade mig. 20 stormiga, lyckliga och händelserika år har förflutit. Men också 20 år av en ständig, dov, saknad.

Den 2:a juni, alltså den dag som detta skrivs, skulle min syster fyllt 40 år.

Jag uppmärksammar dessa båda händelser med några minnesbilder.

 


 

För bli lite klichéartad: den första bilden (nedan) är verkligen spot on salig mor. Så här såg hon nästan alltid ut. Jag behöver ingen annan bild för att minnas henne och jag har den alltid inom räckhåll.

Jag lyfter också fram ur minnet ett citat som bara är några år gammalt. Det var en kväll efter att jag hade uppträtt för en damförening här i stan där salig mor en gång var medlem. Efter framförandet kom en kvinna fram och tackade:

Tack för att jag fick minnas Anita. Du har hennes ljus i dig.

Det kan vara bland det finaste någon okänd sagt till mig.

 

 


 

Helena. Idag skulle du fyllt 40 år. Det hade firats stort, är jag säker på!

Men för mig var du inte enbart Party-Helle i boa och glitter. För mig var du också en person som jag hade ett särskilt band till. Om jag på något sätt tyckte att jag svek dig så var det nog att jag inte fanns bättre till hands när du började plugga i Uppsala.

Men det slutade ju så bra det kunde i det du gick i mammas fotspår.

De två följande bilderna är typiska. I källaren hos släkten i Göteborg eller i vårt hus på Engelbrektsgatan. Min klädsel på bild 2, jeans och scarf, är väl dock något tveksam, kanske.

Den sista bilden är tagen i vuxen ålder av en professionell fotograf: Anders G Warne och jag hoppas den kan få ligga kvar.

 

 

 

 

 


 

Mamma finns alltid med mig varför jag idag tänker mest på dig, Helena. Och jag föredrar att uppmärksamma födelsedagar framför dödsdagar. Jag sluter ögonen för en stund – och ser dig framför mig.

Jag ser dig en solig men blåsig dag på Styrsö i din morgonrock, framåtlutad i blåsten stretar du målmedvetet på mot morgonbadet.

Ett särskilt fint minne är när jag ser dig fem år gammal på gården Luras i Grangärde med händerna för öronen och ögonen hårt hopknipna nervöst vaggades fram och tillbaka. Jag kramade om dig och du blev åter lugnad från den inbillade faran, vad den nu kunde bestått i.

Jag ser dig som tonåring ligga på din säng och kasta en liten boll upp och ner, jag ser dig servera bacon på ett frukosthak i Dorking, jag ser dig njuta bekvämt avslappnad i en solstol och jag ser dig med ett av mina barn i famnen på dopdagen.

Till sist jag ser jag dig svårt sjuk, men ack så tapper, på en sjukhussäng inväntande det oundvikliga slutet. Jag minns att jag gjort vad som helst för dig då, om jag kunnat.

Det slår mig också så här i efterhand att jag i mina minnesbilder hela tiden ser dig leende.

Slutligen ser jag oss båda under de minuter vi fick ensamma tillsammans, utan sjukpersonal, talrika vänner eller andra familjemedlemmar, under din sista tid. Vi fick en stund att se varandra i ögonen, kramas och säga de där förlösande orden: det är okej.

Allt som varit och att du snart inte finns mer.

Det är okej, sa vi. Mer behövdes inte.

Vilket värdigt slut, ändå. Så fint, så starkt.

För det kommer jag alltid älska dig på samma sätt som jag tänker på vår mamma. Så länge jag finns finns du. Så länge mina barn och kanske deras barn finns, finns vi – både du och jag.

Sen kan det kvitta lika, kanske.

 


 

Släkten följa släkten gång. En av mina döttrar heter delvis som sin farmor och den andra delvis som sin faster.

Jag hävdar att det faktiskt inte enbart är dåligt att ha sällskap av en black dog genom livet. Man lär sig att leva, hantera och vårda den. Man lär sig samtala med den, plocka fram vackra minnen, som de jag beskrivit och publicerat ovan, som sällskap på vägen framåt.

Winston Churchills benämning på ett svårmod på, och emellanåt över, gränsen till sjukdom är mycket insiktsfull.

Jag avslutar med en bild från den finfina restaurangen Två Rum och Kök. Den måste vara tagen på Helenas 25-årsdag. Så måste det vara eftersom 30-årsdagen firade vi ute på Fjäderholmarna i Stockholms skärgård.

Malin tog den här bilden och jag, förutom det faktum att jag ser ut som ringaren i Notre Dame, gillar den. Vi är så glada, mätta och, för att låta nästan makabert cynisk, levande.

Hur det än är med svarta hundar och grejer så föredrar jag att göra som benämningen löd i kamerans begynnelse: att ibland frysa tiden.

Men jag lever i nuet. Och det är banne mig helt okej.

Men idag minns och tänker jag på henne som inte fick fylla 40 år.

Leve du.

 

Göran Rosenberg

En av mina favoritkrönikörer på God morgon världen är Göran Rosenberg. Även om jag självklart förstår att vi inte riktigt har samma politiska åskådning så gillar jag ändå hans höga moraliska svansföring.

I krönikan från den 14: maj kände jag dock att det gick väl långt. Efter att jag lyssnat kände jag, ja, ilska faktiskt. Så jag bestämde mig för att, i min egen lilla morgonpigga värld, bemöta honom. Eftersom texten är offentlig och redan har sänts hoppas jag det är ett tilltag som fungerar.

Mina kommentarer är kursiverade och förekommer kronologiskt i Rosenbergs text.

 


 

För ganska många år sedan nu fick jag anledning att ställa mig frågan vad som driver oss att göra saker och ting. Det långa svaret blev så småningom en bok.

Det var på den tiden då det började bli en allmänt spridd uppfattning att vi drivs att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera vilka varor och tjänster som helst på vilken marknad som helst.

Att man tror att man kan åstadkomma en lika god, eller bättre, vård eller skola enligt marknadsekonomiska principer är inte liktydigt med åsikten att sjuka eller barn är en vara. Det är ett cyniskt och djupt kränkande synsätt att se så på ideologiska meningsmotståndare. 

Det var på den tiden då skolor och sjukhus blev till leverantörer och produktionsenheter och elever och patienter blev till kunder och intäktskällor, och offentligfinansierade verksamheter som nyss hade drivits av något slags förpliktelse mot våra barn, sjuka och gamla, plötsligt ansågs kunna drivas lika bra eller bättre av riskkapitalbolag drivna av krav på vinst.

Det är en högre förpliktelse mot våra barn och gamla att besjälas av övertygelsen att enbart det bästa är gott nog. Vårt målet är det samma men vägen dit skiljer sig. Varför inte pröva något nytt istället för att längta tillbaka? 

Det var också på den tiden som verksamheter byggda på tillit till professionalitet och yrkesetik –det slags verksamheter där man rentav talade om yrken som kall – undan för undan förvandlades till verksamheter byggda på kontrakt och kontroll.

Jag är lärare. Vad menar du? Den tilltro till min etik och professionalism du efterlyser var det sämre bevänt med för 15 år sedan. Och skulle förresten mitt kall vara sämre nu? Förespråkar jag kontrakt och kontroll? Nej. Och kall – ja, det blir man av osaklig retorik eller av att jaga rökare på en vintrig skolgård när man mycket hellre vill ägna sig åt att hjälpa elever. 

Anledningen att jag vid den här tiden började ställa frågan om vad som driver oss att göra saker och ting var den växande känslan av att grundläggande verksamheter i samhället plötsligt hade börjat drivas av fel skäl och därför börjat invaderas av ett språk som jag fick ont i magen av.

Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig att vi plötsligt skulle drivas att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera bilar och mobiltelefoner. Jag var fast i föreställningen att vi måste fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla oavsett om det lönar sig eller inte – eftersom det som ytterst driver oss att göra det är en förpliktelse och inte en lönsamhetskalkyl.

Jag ser ingen motsättning i det du säger. Men det som framkallar magknip hos mig är tanken att tvinga in barn och gamla i en mall där allt måste göra lika och på samma sätt, en mall ur vilken ingen tillåts sticka ut och där alternativa synsätt, individanpassade behandlingsmetoder eller pedagogiska modeller automatiskt avslås bara för att de är just alternativa. Eller för att inte alla samtidigt överallt kan få dem. 

Försvinner lönsamheten kvarstår ändå förpliktelsen.

När vi nu likväl har infört vinst som drivkraft i verksamheter som ytterst måste drivas av något annat, så har vi därmed byggt in en växande konflikt mellan skilda och delvis oförenliga mål.

Jag tror det beror på hur man ser på vinst. Men det är en annan fråga. Att slösa med skattemedel, så som som förekommit i årtionden, är i alla händelser ett fruktansvärt, omoraliskt, sätt att använda skattepengar. 

Exempelvis mellan målet att dra till sig så många kostnadseffektiva elever (förlåt kunder) som möjligt för att dra in så mycket skattepengar till verksamheten som möjligt, och målet att ge alla elever, oavsett hur kostnadseffektiva de är, den skola de behöver för att klara sig genom livet.

Tänk så många gånger det privata alternativet varit överlägset i fråga om att skapa en skola barnen behöver för att klara sig genom livet. Ska vi avskaffa det för att några missköter sig? Måste alla ha det lika dåligt? Det tycker inte jag. Vi ska åtgärda bristerna och tänka positivt, utvecklas, inte titta bakåt och stagnera. 

Eller konflikten mellan målet att etablera så lönsamma vårdcentraler som möjligt på platser med så kostnadseffektiva kunder som möjligt, och målet att ge alla människor vård efter behov på lika villkor.

Men det är ju ofta på platser där det allmänna dragit sig tillbaka som privata alternativ uppstår. Helst på landsbygden. Gå åt det andra hållet – låt fler läkare och sjuksköterskor öppna vårdcentraler på landsbygden. Som vi säger i centern: låt hela Sverige leva!  

Svaret på den här typen av växande målkonflikter i den offentligfinansierade välfärden – med åtföljande skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser – har märkligt nog inte varit att försöka göra något åt själva målkonflikten, exempelvis genom att minska vinstens betydelse som drivkraft och försöka hitta fram till det slags balans som upprätthålls i andra jämförbara länder, där ännu inget land så vitt jag vet har tagit steget att låta vinstdrivna riskkapitalbolag äga och driva och köpa och sälja offentligfinansierade skolor.

Menar du på fullt allvar att skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser inte förekommit tidigare? Jag påstår i så fall att du nog har fel. Jag vågar till och med påstå att det många gånger varit värre tidigare. Den här typen av retorik tillför inget utan bidrar till den utveckling av värderingar du ofta själv i dina krönikor vänt dig emot. 

När den statliga välfärdsutredningen nu ändå försökt föreslå något sådant har reaktionen blivit ett samfällt ramaskri från den vinstdrivna välfärdens många och starka intressenter.

Deras samfällda idé är istället mer kontroll.

Hellre mer kontroll än mindre vinst.

Det här resonemanget är förvirrande. Du tycker det är bra att ta bort vinster i välfärden, eller vid 8%, men du tycker det är fel med kontroll? 

Mer kontroll också av det som inte så lätt går att kontrollera, exempelvis det slags kvaliteter som är beroende av hur en specifik person hanterar en specifik relation i en specifik situation, det vill säga det slags kvaliteter som bygger på tillit och som snarast riskerar att förstöras av krav på mer standardisering och kontroll.

Tja, personligen är jag förespråkare av att staten är huvudman för skolan men att flera utövare tillåts – under överinseende och…kontroll. Vi klarar det nog, ska du se. 

För så ser den onda spiralen ut; ju mer kontroll desto mindre tillit, och ju mindre tillit desto mer behov av kontroll.

Nja – det är jag inte helt säker på. Jag tror istället att dina resonemang för oss tillbaka till den kontrollerande tid jag själv växte upp i där SJ körde tågen, Landstinget stod för sjukvården och enbart en statlig huvudman för skolan fanns. Been there done that. Jag tror vi kan lyckas uppnå en bra välfärd på andra sätt.

Varför fostrar vi våra barn och vårdar våra sjuka och tar hand om våra gamla? är fortfarande en bra fråga.

Och jag väntar fortfarande på att de högljudda förespråkarna för vinstdriven välfärd ska ställa sig den.

Särskilt högljudd vet jag inte om jag är. Men jag ställer mig den där frågan du efterlyser hela tiden och jag kommer till andra slutsatser än du. För den skull behöver jag väl inte demoniseras? 

Det finns problem. Men istället för att kriminalisera en hel grupp eller konservativt längta tillbaka till en förlorad värld bör vi kanske fundera över hur vi tillsammans kan bygga en modern, fungerande välfärd.

Jag är friskoleförälder, Göran. Det är inte liktydigt med girighet eller att jag vill sälja mina barn på börsen.

På den här krönikan får du allt bakläxa. 

Med vänlig hälsning:

Fredrik Adolphson

Kalle Dussin

Så vitt jag förstår är 12 inte ett binärt tal. Jag kan ha fel och i så fall faller hela resonemanget i denna bloggpost. Eller?

Det binära talsystemet, har jag lärt mig, utnyttjar endast två siffror vanligen 0 och 1 och kanske är det enligt den principen som man nuförtiden talar om binär, eller möjligen icke binär, könstillhörighet.

Detta är givetvis inte samma sak som att vara homosexuell, asexuell eller av inte fastställd könstillhörighet, med mycket mera. Det är i alla händelser en bra sak att vi som samhälle och art börjar kunna identifiera en större variabel i detta sammanhang.

Jag menar: inte fastställd könstillhörighet, liksom. Enligt vem och varför?

Tänk så många människor som inte kan, eller genom historien har kunnat, göra som de vill enbart på grund av att de inte kvalar in i kategorin han, hon, hetero eller homo. Historiskt sett måste det rört sig om massor med människor. Och även om de inom sig kände sin identitet så hjälpte det föga eftersom samhället inte förmådde acceptera mer än max två variabler på kön.

Ta Karl XII, exempelvis.

 

 


 

Karl XII är en av den svenska historiens mest omskrivna figurer. Tyrann, hjälte, krigshetsare, nationalromantisk symbol, nazistisk symbol… bilderna har växlat i takt med tidsandan.

Han tog över tronen 1697 och ärvde samtidigt en organisatoriskt väl fungerande krigsmakt. Genast gav han sig ut i det stora nordiska kriget och slog världen med häpnad i det han i tur och ordning besegrade sina fiender.

Så kom katastrofen (eller självklara följden) i Poltava, vidare exilen i Turkiet, återkomsten till (södra) Sverige och till sist det nya kriget varvid han föll i Norge 1718.

 

 

Karl XII skilde sig väsentligt från andra samtida monarker. I fält var han en förebild då han red främst vid anfall, stred outtröttligt även om hans häst stupade under honom, simmade över floder istället för att invänta båt för säker överfart och kunde rida långa marscher i högt tempo.

Han sov enkelt, ofta med stövlarna på, klädde sig som sina soldater och delade deras umbäranden.

 

 

Måltiderna var förhållandevis enkla och varade inte länge, han drack bara vatten eller möjligen varmt öl (vanligt till frukost) och han åt under tystnad. Han behandlade alla lika oavsett rang, religion (han hade en stor respekt för Islam) och ursprung men undvek om möjligt att tala med kvinnor.

Han hade inga kända sexuella partners.

Den kungliga flärd som omgav andra härskare i början av 1700-talet saknade Karl XII alltså helt. Han bar inte peruk utan klippte sitt hår kort och föredrog att avbildas så som han verkligen såg ut med solbränna, koppärrig hy och i uniform.

 

 

Vad vet man, egentligen? Kanske var han helt enkelt en skicklig propagandist som väl visste att förvalta myten kring sin person. Eftersom hela regeringskansliet färdades i fält med kungen finns mycket av korrespondensen bevarad och utgör ett viktigt källmaterial om honom.

Exempelvis brevväxlingen med farmor Hedvig Eleonora (som sägs vara den enda kvinna han respekterade) och systrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora är intressant. Den sistnämnda fungerade från 1708 som kungens representant i Sverige och blev efter hans död en kort tid regerande drottning (förövrigt den enda förutom Kristina och unionsdrottningen Margareta Sverige haft).

Alla tre kvinnorna bad i breven enträget om att få besöka honom i fält, att han skulle komma hem och att han skulle gifta sig. Alla dessa önskemål ignorerades och han verkar inte särskilt bekymrad över att den pfalziska ätten skulle dö med honom.

Redan tidigt efter dödsfallet uppstod myter och konspirationer kring kungens liv i allmänhet och kring hans död i synnerhet. Hur dog han egentligen och varför gifte han sig aldrig?

För att få svar på dessa frågor har man öppnat kistan inte mindre än tre gånger. Var han homosexuell? Hade han en icke binär könstillhörighet?

I så fall: klart han drog, liksom. Så långt bort från all konvention som möjligt. Han lär ju inte vara den förste homosexuelle person som försökt dölja sin läggning genom en överdrivet nitisk heterosexuell (macho) livsstil.

 

 

För egen del tycker jag frågeställningen är ointressant. Det är samma sak med Drottning Kristina – samhället och historien försöker förklara ett avvikande beteende med vederbörandes förmodade sexuella läggning.

Det finns förvisso mer som talar för att Karl avvek från den biologiska normen än Kristina men i båda fallen var det fel på den sociala normen och inte personerna. Detta med dagens synsätt sagt, något som är problematiskt när det kommer till historia.

Hur det än är: den historiska forskning som bedrivs i ett land säger mycket om det dagsaktuella läget i landet.

Det finns mycket som är intressant att forska om kring slutskedet av stormaktstiden men Karl XII:s sexuella läggning eller könsidentitet hör i mitt tycke inte dit. Jo, som utgångspunkt för vad en allt för rigid norm kan leda till är forskningsområdet kanske fruktbart.

Frågan lär dock förbli obesvarad. Så vila i frid bäste Kalle Dussin – i tredubbel bemärkelse. Minst.

 

 


 

Källor

Det finns en hel del äldre litteratur om Karl XII men jag föreslår för en intresserad:

Bengt Liljegren – Karl XII

Peter Englund – Poltava

Ernst Brunner – Carolus Rex, Karl XII, hans liv i sanning återberättat

Voltaire – Carl XII:s historia (typ samtida)

Lindeborg mfl – Bilden av Sveriges historia 40 sätt att se på 1900-talet.


 

Relaterade blogginlägg

Bosie

 

Charlotte Corday

Charlotte Corday har gått till historien som den som dödade den franske revolutionsledaren Marat. Händelsen har förevigats (nåja) genom Jacques-Louis Davids målning Marats död. 

Jag brukar ibland låta eleverna analysera tavlan. Det blir alltid spännande resultat.

 


 

Målningen fick i samtiden en stark symbolisk betydelse och om David inte redan varit revolutionens konstnärliga regissör så blev han det definitivt genom denna målning.

Målningen är ett exempel på nyklassisk stil (antika ideal, stämningar och motiv) och Marat framställs inte så lite om en kristusgestalt där han ligger ny-mördad i badet, stilla och fridfull.

Marat var i 50-årsåldern när han mördades men i porträttet syns en ung atletisk kropp och av den hudsjukdom han led syns inte mycket.

Samtidigt genomsyras hela scenen av martyrens fridsamma anletsdrag. Marat skulle i den här framställningen passa lika bra som frälsaren nedtagen från korset vilandes i jungfru Marias armar som mördad i sitt badkar.

Hela kompositionen framställer förövrigt Marat som fredlig (vilket naturligtvis är fullt medvetet): gåspennan och brevet, den vita färgen på tyget i kläderna (tygen för tankarna till de plagg Jesus i de flesta avbildningar bär på korset), ansiktsdragen.

Det är en liknöjd (jag kunde inte motstå göteborgsvitsen) man som just mött sin banekvinna.

Om man tittar närmare på det blodsfläckade brevet Marat håller i sin hand ser man att det rör sig om en vädjan från mördaren, Charlotte Corday, om att få hans uppmärksamhet och hjälp.

Hon använder sig av smicker för att vinna hans förtroende och få audiens för att när mötet väl äger rum kallblodigt hugga ihjäl honom. David har skapat ett mycket politiskt laddat konstverk som förmedlar den bild som regimen (jakobinerna) önskade.

Hur mordet verkligen gick till i detalj får vi aldrig veta men Davids målning skapade i samtiden en opinion mot revolutionens motståndare och för jakobinernas sak. Den kan därför ses som en tidig propagandabild även om propaganda i olika former alltid existerat.

 

 

Förutom det uppenbara – att låta eleverna diskutera varför tavlan är ett exempel på nyklassicism – brukar jag uppmuntra dem att gå längre. Historia ska ju vara relevant för individen som lever nu, är min filosofi.

Så vem var egentligen Charlotte Corday? Varför är hon viktig för oss idag?

Känt är att hon fick viss utbildning eftersom hon stammade från en familj ur den lägre adelsklassen. Flickor fick ju annars inte utbildning så lätt.

Bland annat hade hon studerat upplysningsfilosoferna, helst Rousseau. Hon förde därefter ett kringflackande liv och engagerade sig småningom för revolutionens sak, framförallt den nya, stora, medelklassens position och rättigheter var viktiga för henne.

(Det fanns två huvudsakliga partier, eller grupperingar, inom revolutionen som var fiender: Girondisterna och Jakobinerna).

Många utanför Paris började reagera på jakobinernas brutalitet och krävde att blodbadet inom revolutionen skulle stoppas. Efter att flera girondister uteslutits ur den styrande församlingen (konventet) och arresterats 1793, begav sig Charlotte till Paris för att på plats engagera sig och stödja deras sak.

Som huvudfiende såg hon tidningsmannen och revolutionsledaren Jean Paul Marat som bekämpade girondisterna, bland annat genom artiklar i sin tidning. Hon skrev flera brev i vilka hon bad om ett möte och som skäl angav hon att hon ville ange girondister som planerade att göra revolt.

Till sist beviljades Corday ett möte med Marat som satt i sitt badkar (eftersom han led av en hudsjukdom tog han ofta medicinska bad, vilket dock inte hindrade honom att ta emot besök).

Medan Marat skrev ner namnen på de girondister hon angav tog hon fram en insmugglad kniv och högg honom i bröstet. Han dog omedelbart. Själv gjorde hon inget för att komma undan och hon greps direkt.

Under rättegången uppgav hon att hon handlat helt på egen hand och myntade en fras som blivit välkänd: jag dödade en man för att rädda 100 000.

På kvällen fyra dagar efter att hon dödat Marat giljotinerades hon, liksom alla andra som anklagades för att vara revolutionens fiender, förövrigt tio dagar före sin 25:e födelsedag.

I avdelningen morbida fakta kan följande anföras: i samma ögonblick som hennes huvud ramlade ner tog bödelns assistent, en viss Francois Legros, upp det och förevisade det åskådarna varpå han slog det våldsamt i ansiktet.

Publiken ansåg att detta var att gå för långt – till och med under rådande omständigheter. Myten gör gällande att ansiktet rodnade, vilket det naturligtvis inte finns några belägg för. För att lugna publiken så fängslades mannen i tre månader för sin brist på ”giljotinetikett”.

Skarprättaren som hade en så olämplig assistent hette Henri-Clément Sanson utgav sina memoarer 1862 (eller åtminstone publicerades de då – det verkar en aning sent om han var bödel 1793) i vilka han skildrar (och här har vi kanske förklaringen till att det dröjde innan publiceringen) Charlotte Corday som en vacker (vad nu det har med saken att göra) och tankfull ung kvinna vars lugn och självkontroll ingav respekt.

 


 

Förutom dessa frågor brukar jag be eleverna fundera över varför/om det är viktigt att känna till Marat, Corday och David.

Den enes frihetshjälte är den andres terrorist, heter det ju. Charlotte Corday ville försöka stoppa det blodbad som franska revolutionen innebar, dock blev hennes handling istället upptakten till det skräckvälde som bröt ut.

För girondisterna blev Charlotte en hjälte, medan Marat dyrkades som ett helgon av jakobinerna. Bilden behöver som vanligt problematiseras.

Sedan kan man ju alltid slänga fram den etiska frågan huruvida det är rätt att döda en människa för att rädda 100 000 andra. För egen del tycker jag inte det men det finns som bekant gott om demokrater som förespråkar tortyr.

Nu kommer det i och för sig inte an på mig som lärare att förmedla mina egna åsikter. Kanske kan jag nöja mig med att försöka peka ut en riktning och uppmuntra självförtroendet som får individen att våga börja gå.


 

Relaterade blogginlägg:

Albert Pierrepoint 

Thorbjörn

I sensomras besökte jag Härnösand för första gången i mitt liv. Som av en slump var det samma helg som Thorbjörn Fälldin begravdes. Jag besökte givetvis inte begravningen, nej, min anledning till besöket var både mer illustert och glatt än en begarvning.

Samtidigt kändes det som en sorts cirkel slöts.

Thorbjörn var den politiske ledaren i hemmet under uppväxten. Han var Sveriges statsminister 1976-78, 1979-82 och Centerns partiledare 1971-85.

Ett annat sätt att beskriva honom är som den förste statsministern i en borgerlig majoritetsregering i Sverige sedan demokratins genombrott. Han var den som gick i bräschen för ett alternativ till det som efter 44 år verkade som ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav.

Jag tror förövrigt att Socialdemokraterna har världsrekord i regeringsinnehav i en demokratisk stat och att Tage Erlander den statminister som suttit längst – i världen.

Allt detta fick ett slut genom Thorbjörn. Med honom nådde Centern också sina främsta valframgångar någonsin med drygt 25% av väljarnas röster.

1970- och (halva) 1980-talen präglades av duellerna mellan Thorbjörn och Palme. Två folkrörelsers statsministerkandidater. Inga andra politiska ledare kom i närheten av dessa två.

Vem, ur det breda folklagret, minns idag Ahlmark, Ullsten, Boman, Hermansson eller Werner i någon större utsträckning?

Författaren Henrik Berggren har i sin biografi om Palme beskrivit hur denne underskattade Thorbjörn som utnyttjade detta och gjorde sig ännu sävligare än han redan var för att i debatterna stressa den rappe Palme. Thorbjörn var inte dum – tvärt om var han väldigt intelligent.

Och en fenomenal valspurtare. Särskilt minnesvärda är duellerna mellan Palme och Thorbjörn i Scandinavium 1976 (här hittar en intresserad den i sin helhet) och i Kalmar 1982 (här).

Thorbjörn vann båda och är den ende som besegrat Palme i val. I valet 1982 tog Palme dock revanch.

Två minnesvärda citat kan jag själv kan minnas. Ett i samband med ubåtskränkningen 1981 när Thorbjörn på en fråga från försvarsledningen kort och gott svarade håll gränsen (en sentida kommentar till den dramatiska händelsen hittas här)

Rätt tufft sagt i ett läge när en av världens två supermakter knackade på lilla Sveriges dörr.

Ett annat minnsvärt citat är det som föregik hans avgång som statsminister där han menade att ingen statsrådspost var så värdefull att den var värd att dagtinga med sitt samvete för.

Det slutande inte bra – han blev i praktiken avsatt (som partiledare, inte som statsminister). Satt han för länge? Tappade han kanske kontatkten med gräsrötterna och verkligheten ute i partiet? Insåg han inte att partiet, trots de exempellösa framgångarna, till slut ville ha förnyelse?

Jag vet inte.

Det jag däremot kan säga är att han 1985 inte fick förnyat mandat av valberedningen i valet av partiledare och slutade som partiledare och strax därefter som riksdagsledamot i bitterhet.

Det dröjde till slutet av hans levnad innan till slut han försonades med centerrörelsen.

En mer ingående analys över hans betydelse för Sverige i ett längre persspektiv vågar jag mig inte heller på. Han bildade regering under den stora oljekrisen och så vitt jag förstår fortsatte han i stora drag föra socialdemokratins politik men med vissa viktiga skillnader.

Det var främst i kärnkraftfrågan han stack ut och däri ligger enligt min uppfattning mycket av C:s gröna legitimitet idag.

Den största betydelsen var kanske symbolisk. För efter den historiska valsegern 1976 fick Sverige ett exempel i praktiken på att det faktiskt gick att ha en annan regering än en socialdemokratisk. Tanken på politisk mångfalld slog rot ordentligt.

Han var också tidig med att lyfta fram kvinnor i politiken, jag tänker främst på Karin Söder, vilket kan vara en av anledningarna till att Centern som enda parti (?) i Sverige har haft flera kvinnliga partiledare.

Närhetsprincipen och landsbygdsperspektiven var självklart också centrala ideologiska teman och är principer som överlevt in i dagens centerpartistiska politik.

Kanske är det en blandning av nostaligi, grön, landbygdsnära och liberal ideololgi som gör att jag tämligen omgående kände mig rätt hemma i Centerpartiet. Hur det än är med den saken minns jag honom som en hederlig politiker för vilken ett handslag och en principiell hållning betydde något.

Vila i frid, Thorbjörn.

 

 

Relaterade blogginlägg:

U 137

Astrid och Pomperipossa

Dorisk tonart

99,85 % av mänskligheten innebär alla som inte är svenskar. Påfallande ofta är detta ett perspektiv som glöms bort.

Natten till söndagen hade jag en märklig dröm. Jag var tillbaka i Uppsala tillsammans med barnens mor.

Vi besökte först Bistro le parc som tyvärr, i drömmen alltså, numera var ett sorgligt nedgånget sunkställe. Sedan ville hon att vi skulle gå till Uplands för att pröva något nytt. Hon var trött på V-dala, sa hon.

Jag vaknade kallsvettig. Men vad betyder drömmen?

Diskuterades med Vildvittrorna huruvida en framtida resa, när nu den kunde tänkas äga rum, skulle gå till antingen Spanien eller Italien. Barnen krävde Spanien. Lite senare hörde jag dem triumfatoriskt framföra till sin mor att pappa har beställt en resa till den spanska staden Neapel! 

#busted #kunskapärmakt

Verklighetens In to the wild heter i Sverige Joel Johansson, förlåt, Markus Torgeby. Han var från början en lovande löpare som spåddes en lysande karriär. Men Markus hoppade istället av karusellen för att leva fyra år i en kåta i skogen och käka havregryn.

Han behöver göra sådana grejer för att få huvudet att landa på kroppen, har han sagt. En annan intressant sak han sagt är att tiden och livet bara flyter på och sedan hamnar man i ett dike där man inte vill vara.

För mig innebär frihet att fjällvandra, sjunga och åka långfärdsskridskor. Jag vill nog inte vara mer fri än så. Så här långt kommen i livet tror jag att jag släppt det mesta av den negativa barlasten jag hittills samlat på mig.

Det är en rätt skön känsla, ändå.

I Uppsala införde jag och några vänner konceptet Walkabout. Från filmen, du vet. Det innebar att man gick runt till varandra under kvällen/natten och åt en maträtt hos var och en.

Någon stod för fördrink, någon annan för förrätt, huvudrätt hos en tredje, ostbricka hos en fjärde, efterrätt hos en femte, avec hos en sjätte, groggbänk hos en sjunde, vickning hos en åttonde.

Det var ett mycket trevligt koncept och i förlängningen både billigare och roligare än att gå på krogen. Kanske dags att återinföra det?

Allt är inte vad det synes vara. Är, exempelvis, en guldtand ett tecken på rikedom? Fattiga människor har ju ofta det medan rika ofta har mer luxuösa lagningar.

Dotter 2 var alldeles förkrossad över utgången i det amerikanska presidentvalet. Hon ville nämligen att tjejen skulle vinna. Innan hon kröp till kojs lät hon Donald i tv-rutan förstå att hon har ögonen på honom.

Min enda kommentar om valutgången är annars att en miljardär i USA per definition tillhör etablissemanget. Och sätter Trump igång ett handelskrig med Kina (och resten av världen) genom protektionistisk politik lär de som han säger sig omhulda, vanliga amerikaner, vara de som drabbas värst.

Och vad som därefter kommer. Det ser mycket dystert ut. Next: Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike.

Och så hatet mot Hillary Clinton.

Utredningen av e-postservern en vecka innan valet kan ifrågasättas. I övrigt har hon utretts och granskats många gånger och friats från alla anklagelser. Däremot finns det många i USA som inte kan tänka sig att ledas av en 69-årig kvinna.

Det jag inte förstår, och här ligger nog en avgrundsdjup kulturell skillnad mellan mig och amerikaner, hur man kan avsky tanken på att alla ska ha rätt till grundläggande sjukvård på lika villkor.

Jag pratade lite med dotter 2. Jag sa inte till henne vad jag själv anser om Trump. Jag sa bara att det är viktigt att engagera sig själv.

Jag har börjat lite försiktigt i Centern. Under hösten har jag hållit i en studiecirkel ”Nyfiken på politik” och på uppdrag skrivit några artiklar, jag går på möten. Det är trevligt. Jag trivs. Jag känner mig nog rätt så inspirerad inför valet 2018.

I veckan begravdes Lars-Göran Annerbo – en man med vilken jag hade en fin kontakt genom åren. Jag deltog i kören (Johannespassionen Rut wohl) som sjöng på den mycket stämningsfyllda  begravningen.

Dels var Lars-Göran en äldre kollega – förövrigt en mycket uppskattad lärare till min syster – och dels sjöng vi tillsammans i Falu Kvartettsångare i flera år. Jag träffade honom också ofta i andra sammanhang.

Sista gångerna vi träffades var när han lyssnade på MDP:s uppträdande på Kristinegymnasiet och i kyrkan när kyrkomusikern och körledaren Henrik Alinder lunchspelade på orgeln en lördag. Vid båda tillfällena språkades vi vid en stund så som vi ofta gjorde.

Jag minns honom med värme som en hederlig, rakryggad och omtänksam gentleman av det gamla humanistiska bildningsidealet. Sådana det idag finns allt för få av.

Det var en ära att få följa honom till den sista vilan och sjunga på hans begravning – självklart ville jag vara med och bidra.

13% av 0,15% av mänskligheten röstar på SD. Egentligen är siffran lägre än så eftersom alla svenskar inte är röstberättigade och vårt valdeltagande inte är 100%. Även om många fler röstar högerpopulistiskt ute i världen så finner jag detta räkneexempel trösterikt.

Det är nog därför jag trots allt inte kan släppa det politiska engagemanget.

Hur det än är med allt så hoppas jag för egen del att världen just nu ägnar sig åt det som i filosofin brukar benämnas Dorisk tonart – alltså att ord och handling inte harmonierar.

 

Albert Pierrepoint

En person som fascinerar mig är Albert Pierrepoint (1905-1992), en brittisk skarprättare. Eller hangman som slangen löd i ett uttryck som aldrig användes av de som själva ägnade sig åt denna syssla.

Inte så att mitt intresse är av den morbida arten, nej, jag intresserar mig ofta för människor som genomför handlingar vi andra normalt sett inte gör.

Jag har stött på Pierrepoint när jag studerat rättegångarna efter andra världskriget. Ett av hans mer kända uppdrag var nämligen att hänga de elva nazistiska krigsförbrytare som dömdes till döden vid Belsenrättegången 1945.

Bland de avrättade återfanns namnkunniga krigsförbrytare som Josef Kramer, Fritz Klein och Irma Grese. Han avrättade även den för högförräderi dömde William Joyce. Andra uppmärksammande avrättningar var den av mördaren James Inglis 1951 samt Ruth Ellis 1955, förövrigt den sista kvinnan som avrättades i Storbritannien.

År 2005 hade filmen Pierrepoint premiär. Den skulle jag vilja se – obegripligt att den inte visats i Sverige.

Pierrepoint var lättsam och med musikintresse men samtidigt den person som i västvärlden som genomfört flest avrättningar. Siffrorna är lite osäkra men det handlar om minst 435 personer som han hängde mellan åren 1934-56.

Som så ofta ärvdes sysslan inom familjen.

Både Alberts far Harry och hans farbror Tom blev skarprättare i början av 1900-talet – alltså under en tid när ungefär en person i månaden avrättades i Storbritannien. Antalet dödsdomar var betydligt högre än så men man benådade också ett stort antal människor.

Albert var 27 år gammal när han blir bödel och får i början assistera farbrodern.

Avrättningarna ägde alltid rum på morgonen. Kvällen innan provhängde man med sandsäckar och gjorde noggranna beräkningar så att inget skulle gå snett. Det var liksom inte läge att slarva – en misslyckad hängning var något förfärligt för alla inblandade.

Och alla tre herrarna Pierrepoint var första klassens yrkesmän, stolta över sin yrkesskicklighet. Diskretionen såg de som en hederssak, Albert såg en ära i att arbeta snabbt och ge sina klienter ett så smärtfritt och värdigt slut som möjligt.

Han var deras bödel, inte deras domare, och när han i sina memoarer beskrev sin syssla gjorde han det som sitt jordiska kall, alltså i närmast i religiösa termer. Den roll han gav sig själv skilde sig inte mycket från fängelseprästens.

Av de dokumenterade 435 människor som Albert Pierrepoint kom att hänga var drygt 200 nazistiska krigsförbrytare. Under en och samma dag hängde han 17 stycken fram till lunch.

Och det, givet förutsättningarna och metod, är ett rätt svårslaget rekord rent statistiskt. Moraliskt är det naturligtvis en helt annan fråga. Hur hanterar en man som med egna händer dödat över 400 människor sitt samvete?

Pierrepoint var till hälften en helt vanlig man, en handelsman som dag efter dag skötte sitt arbete och körde ut sina varor. Han drev senare tillsammans med sin fru en pub (ironiskt nog kallad Help the Poor Struggler) och serverade öl och pratade med gästerna som vilken pubvärd som helst.

Han var sällskaplig och omtyckt, och ibland när han var på det humöret, sjöng han i kör eller klassiska slagdängor tillsammans med stamgästerna på puben vid pianot.

Den andra hälften av honom är under en följd av år Storbritanniens mest anlitade bödel, högt uppskattad av myndigheterna för sin effektivitet.

Här kan man faktiskt dra en parallell till Adolf Eichmann – se nedan.

Pierrepoint var i mångt och mycket en ordinär människa som inte reflekterade över huruvida det är fel döda en människa i statens namn. Men han är heller inget monster eller psykopat för även om han var stolt över att vara duktig på sitt arbete så gillade han det inte.

Han avskydde att prata om det, skröt aldrig om händelser under avrättningarna, undvek reportrar som ville fråga om (framförallt) krigsavrättningarna och hemlighöll länge för sin fru sitt andra yrke.

Det var först när han åkte till Tyskland för att avrätta nazister som  han berättade för henne men i övrigt diskuterades aldrig hans arbete hemma. Han dedikerade sina memoarer till sin hustru: To Anne my wife who, in 40 years never asked a question… with grateful thanks for her loyalty and discretion.

Ett annat intressant citat ur memoarerna är: A condemned prisoner is entrusted to me, after decisions have been made which I cannot alter. He is a man, she is a woman who, the church says, still merits some mercy. The supreme mercy I can extend to them is to give them and sustain in them their dignity in dying and in death. The gentleness must remain.

Det spelade för Pierrepoint ingen roll vad fångarna gjort sig skyldiga till, han ville bara veta hur långa de var, hur gamla de var, deras yrkesbakgrund och hur mycket de vägde – allt för att kunna utföra avrättningarna så snabbt och smärtfritt som möjligt.

Vederbörande har efter genomförd avrättning betalat det ultimata priset för sina gärningar och är efter döden att betrakta som en ren och oskyldig kropp.  Det låter nästan som om han såg sig som en sorts präst – ingen fick tala nedsättande om kropparna, eller behandla dem respektlöst efter avrättningen.

Ett annat talande citat ur memoarerna:  I received, after the execution, the body of the hanged man with the same reverence I would receive the broken body of Christ. 

Albert Pierrepoint talade aldrig om personlig ånger eller samvetskval över sitt jobb, inte ens i de fall där han hängt oskyldiga människor (exempelvis Timothy Evanseller dömdes felaktigt för mordet på sin dotter till döden och straffet hann verkställas) eller där rättegångarna innehållit tveksamheter. Det fanns åtminstone två sådana fall.

Inte heller blev han, vilket ibland påståtts, motståndare till dödsstraffet sedan han begärt avsked 1956. Anledningen till sitt plötsliga avsked var att efter att en dömd i sista stund fått benådning vägrade fängelset betala Pierrepoints reseutlägg. Hans sårade stolthet, inte pengarna, fick honom att säga upp sig vid 51 års ålder.

Däremot slog han i sina memoarer fast att dödsstraffet inte hade någon som helst avskräckande effekt. Det kunde bara vara ett redskap för samhällets hämnd:

All the men and women whom I have faced at that final moment convince me that in what I have done I have not prevented a single murder. And if death does not work to deter one person, it shuld not be held to deter any. (…) The fruit of my experience has this bitter aftertaste: (…) Capital punishment, in my view, achieved nothing except revenge. 

Ibland under sin karriär reagerade han på bristen på kistor och risken att någon av de avrättade inte skulle få en anständig begravning. Hans humanistiska respekt för de dömda blir måhända ett skyddande skal mot det han själv gör sig skyldig till.

Och han återkommer till det religiösa perspektivet: that I was chosen by a higher power for the task which I took up, that I was put on this earth especially to do it.

Inget talar alltså för att Pierrepoint kände ånger över sina gärningar eller för den effektivitet och stolthet han tog i sitt jobb. Han var, som tidigare nämnts, ointresserad av vad offren gjort eller huruvida någon kunde vara oskyldig.

Hans järnmask verkar inte ens rubbats när han avrättade en person han personligen kände, en stamgäst på puben vilken han till och med sjungit sånger tillsammans med. Dock ansträngde han sig som vanligt för att göra personens sista minuter så värdiga som möjligt.

Andra kan ha gjort fel, resonerade Pierrepoint, mördat eller begått andra brott och de som hade att döma personen kan också begått misstag – men inget av detta är Pierrepoints problem, som han såg det.

Den tappraste av alla som stod inför galgen var enligt Pierrepoint Ruth Ellis. Aldrig hade han sett en tapprare människa.

Efter sitt plötsliga avsked tillbringade han sina återstående 36 år i stillhet i Southport, där han löptränade och arbetade på pubar tills han gick ur tiden 1992 87 år gammal.

Albert Pierrepoint var för visso en välkänd men inte den sista engelske skarprättaren. När han slutade 1956 genomfördes ytterligare 37 avrättningar innan dödsstraffet slutligen avskaffades (i fredstid) 1964 (och i krigstid 1998).

De sista två avrättningarna genomfördes exakt samtidigt på två olika platser så att ingen enskild skarprättare skulle kunna hävda att han genomförde Storbritanniens sista avrättning.

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges siste skarprättare, Anders Gustav Dahlman, under sin karriär genomförde fem avrättningar där den sista, på en viss Anders Ander, genomfördes 1910.

 

Vi avskaffade dödsstraffet i fredstid 1921 och i krigstid 1973.

Relaterade blogginlägg:

Paul Tibbets, piloten som flög planer som släppte atombomben över Hiroshima

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul

Adolf Eichmann – den banala ondskan

Källor:

The Gardian 31/3 2006 – artikel om Pierrepoint

SVT.se

Wikipedia

Pierrepoint: Executioner Pierrepoint: An Autobiography 2005

Filmer:

Den ovan nämnde om Pierrepoint

Skånska mord: Yngsjömordet

Albert Pierrepoint (Källa: Telegraph)