Svexit

När det drog ihop sig till den brittiska folkomröstningen kände jag att jag ville göra något. Jag tror på EU, vilket inte är samma sak som att säga att allt är perfekt inom unionen, och jag vill i största allmänhet motverka nationalpopulisterna var helst de visar sitt smutsiga tryne.

Och eftersom döttrarna sagt att de inte ville åka till sol och bad nästa gång vi reste så passade alltså allt sammantaget London utmärkt.

Sagt och gjort.

Vi vandrade i Hyde Park, besökte British museum, intog afternoon tea, såg vaktavlösningen på Buckingham, (jag) handlade fluga och raktvål på Jermyn Street, (barnen) leksaker på Hamleys, (jag) julgranskula på Harrods, tittade på statyer, lyssnade på Big Ben, musikal, lärde oss historien bakom Peter Pan och mycket annat.

Jag kampanjande för Remain på gator och torg, i taxibilar, på pubar, pratade med vanliga människor på gatan och personal i butiker. Jag höll tal i speakers corner (med en inte helt oansenlig publik), vi pratade om Lord Nelson på Trafalgar Square, Churchill vid dennes staty och vi hedrade JO Cox på minnesplatsen.

Här är resan i bilder.

 

IMG_2029

 

Samtal med en kampanjarbetare utanför Parlamentet.

IMG_2023

 

Pappa – vad är grejen med att lyssna på den där stora klockan när den slår tolv?

Jo, därför att det snart inte går. De ska stänga av den, förstår du.

Jaha. Men varför måste man lyssna på den den alls?

Därför att man måste det.

Pappa. Det där är ett klassiskt exempel på det som inom retoriken kallas för nivåförskjutning – ett knep att ta till när man inte kan eller vill svara på en fråga. (Så sa hon inte, så klart, men kanske om några år, vem vet?).

 

IMG_2015

 

L provar the på Harrods.

 

IMG_1990

 

Peter Pan-statyn i Hyde Park. Berättelsen i sig, liksom berättelsen bakom berättelsen, alltså om författaren Barrie, är värd att lyssna på.

KOLLA! EN PAPEGOJA!

På riktigt.

IMG_1988

 

Med kampanjarbetare i Hyde Park.

 

IMG_2016

 

Det är relativt dyrt att gå på musikal i London. Vi har lite att jämföra med då vi sett flera föreställningar i Sverige. 3000 spänn för hela familjen på relativt bra platser – det var värt varenda Sterling. Otroligt bra!

Och Vildvittrorna var trollbundna trots att den språkliga förbistringen.

Här – ett smakprov.

Ett misslyckande med resan var att vi på grund av olycka inte kunde utnyttja våra förbeställda biljetter till Hastings. Då var man tvungen att avboka biljetten på plats.

På bilden nedan ses familjens reseledare vid kundtjänsten på Victoria Station i London tala i telefon med tågbolagets kundtjänst – vilken förövrigt befann sig i Indien – angående biljetter hon beställt via sin dator i Falun.

Globaliseringen är här. Liket it or not.

Mina egna regler på resor säger att jag måste variera det jag äter och minst en gång smaka traktens specialiteter.

Belgien har också mycket öl så vad är grejen med England? Jag brukar förklara det för barnen med att det är lite som när de besöker Gränna. Det finns mycket godis där, visst. Men det mesta är äckligt.

Vem var han? Vad gjorde han? Varför då?

 

Vem var hon? Vad gjorde hon? Varför hände det? Kan det hända dig, pappa?

Att se döttrarna gå all in på Hamleys, en flera våningar stor leksaksaffär, är en sällsam känsla. Affären har funnits länge – sedan mitten på 1700-talet. Det är som ett tivoli där olika leksaker också demonstreras.

Resan i sig var bra. Omröstningen, sedd med några dagars perspektiv, bisarr. Min taxfree-påse kunde iallafall blivit 30% billigare, tänker jag dystert. Å andra sidan är det kanske just precis det som allt handlar om: människor ser enbart till sin egen lilla taxfree-påse.

Att rösta sig ur EU beroende på att man inte vill ta emot flyktingar är verkligen bisarrt. Och går man inte och röstar får man skylla sig själv om resultatet blir omvänt det man önskar.

Jag är idag mycket nedstämd. Vad händer med världen? Populisterna tar över land efter land – redan är SD och V ute och ropar på omförhandling och svexit.

Jag håller med mannen på hästen nedan – det finns idag inte mycket att le åt. Å andra sidan är det bra att döttrarna får med sig lite av allt när vi är ute i stora vida världen. För i någon mån får den värld man skapar sig.

Engagemang är viktigt.

Idag är det möte med lokala centerpartiet. Jag ska gå dit.

Vad många unga säger i UK

DN: vi lever i en tidsålder efter sanningen

The Economist: a tragicsplit

The Independent; Teorin om Camerons agerande

Ensamhetens tankar

Var människor trevligare förr? Kanske inte – iallafall inte om jag betänker vissa historiska personers offentliga gärningar. Djingis Khan, Hitler eller Henrik VIII, för att nämna några. Men så kan jag ju inte tänka.

Men var människor vettigare, klokare, smartare förr, då? Jag tänker på den svenska politiken. Inför valet 1928, det så kallade Kosackvalet, lierade sig socialdemokraterna med ett kommunistiskt parti vilket satte fart på motståndarna.

Det var, såvitt jag förstått, en rätt smutsig valkampanj från båda sidor. En röst på S kunde innebära att Sveriges förvandlades till sovjetrepublik menade vissa på den borgerliga sidan.

 

Även de borgerliga fick utstå drift och hån.

 

Dalfolket fungerade fortfarande i propagandan.

 

Kunde människor källkritiskt granska kampanjen för att själva bilda sig en uppfattning? Jag är frestad att svara nej. Kommunisterna gick förvisso framåt, liksom de borgerliga, S bakåt.

Är det skillnad idag?

SD går framåt och för att hejda det måste andra partier förhålla sig till partiet och dess skamliga (f.f uppfattning) syn på flyktingar, kvinnor, EU och minoriteter. En framtidsspaning är annars från min sida att V kommer att bli nästa stora parti på vänstersidan.

Oavsett vad som är sant eller inte i turerna kring Sahlin, Juholt och hela MP får jag konstatera att den offentliga bilden inte är bra. Människor förlorar förtroendet när skandaler av det här slaget avlöser varann.

S och MP får skylla sig själva (och kanske vi alla) – det är inte omöjligt att V går förbi dem i nästa val. Vi har ett ansvar för vilka vi släpper förbi och fram till ämbete.

Var debatten snällare förr? Jag tror inte det.

För den litterärt bevandrade är måhända Strindbergsfejden bekant. Jag är inte expert men tror mig kunna beskriva det hela dels som en attack, från Strindberg, på nationalromantiken. Men även som en litterär uppgörelse om språket och litteraturens innersta väsen (för att citera kollega Maria).

Strindberg menade att Sven Hedin hyllats utan proportioner till vad han åstadkommit, attackerade den nyväckta vurmen för Karl XII (möjligen igångsatt för att den gamle kungens kvarlevor skulle undersökas, dödsorsak med mera).

Strindbergfejden innehåller massor med debattinlägg, karikatyrer med mera. Flera tusen, faktiskt. Och samtiden förfasades över nivån. Roligt, kan ju jag så här 100 år senare tycka. Och stilistiskt snyggt.

Men kunde människor i allmänhet, i den mån de deltog i samhällsdebatten, värdera sakfrågan?

Här är ett exempel på hån riktat mot Strindberg:

Likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med känslan av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad

Ett av de mera berömda inslagen i fejden är när Strindberg sågar Heidenstams dikt Ensamhetens tankar: Det är verkligen jätteroligt. Han beskriver den som tarvlig versstumpdenna smörja på fem raderandefattig, intetsägande och klanglös.

Jag längtar hem sen åta långa år (Strindberg: Vem har inte gjort det?) I själva sömnen har jag längtan känt (Strindberg: Fallet är inte så ovanligt att det kan anses vara originellt) Jag längtar hem (Strindberg: Vi ha hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Strindberg: Slut! Det är alltihop).

Vad som satte gång dessa ovan diskuterade ensamhetens tankar hos mig? Jo, det var en elev som på uppmaning att utveckla sin källkritik i en viss uppgift svarade med den underbart enkla men mycket träffande motfrågan och som sammanfattar hela demokratins inneboende dilemma:

Jag har ju använt kursboken. Varför ska man ge elever en bok som inte säger sanningen?

Random i maj 2016

Nu stundar en tid när barn, elever och personalgrupper på olika sätt och platser avslutningsframträder. Den dumdryge magistern/föräldern kliver gärna fram i dessa sammanhang och gör en iakttagelse.

Det är det här med orden, igen. De betyder nämligen inte samma sak.

Varieté är franska och betyder ungefär blandning. I stort sett avses med termen ett scenframträdande med blandad underhållning.

Det handlar, som jag förstår det, om lösryckta cirkusnummer exempelvis trolleri, knivkastning, jonglering, akrobatik, utbrytarkonst, trolla bort assistenter och såga isär människor (på skoj).

Cirkus utan djur alltså – och därför lättare att genomföra i olika typer lokaler än om en måste släpa med elefanter och lejon. (Elefanten i rummet är förövrigt ett talesätt). Det rör sig om sceniska nummer som staplas på varann utan någon tydlig röd tråd eller sammanhängande historia.

Soaré betonar när på dygnet föreställningen infaller – alltså på kvällen. Det var under senare delen av 1800-talet benämningen användes för, som det hette, musikalisk soaré för offentliga konserter av mindre format. 

Ordet betyder afton och i Frankrike lyder hälsningen god kväll (som är mycket vanligare där än här) bon soirée. Samma princip som ovan gäller förövrigt för matiné men då handlar det om en (bio)föreställning som visas på förmiddagen eller tidig eftermiddag.

Kabaré är, enligt Wikipedia, en underhållningsform som framförallt förekommer på restauranger och nattklubbar. Jag skulle nog lägga till skolor också. Personalkabaréer är väl inte heller helt ovanliga. Jag har själv deltagit i ett flertal.

Innehållet i en kabaré varierar och omfattar allt från sketcher, sång, dans och/eller andra nummer. Äkta europeisk kabaré innehåller dessutom ofta nummer som för etablissemanget är utmanande eller nyskapande – gärna vågade eller burleska nummer.

Revyn härstammar från mitten av 1800-talet och består av sånger, musik, dans, sketcher eller monologer. Satir eller drift i största allmänhet är genomgående och ofta hålls föreställningen ihop av en röd tråd.

Några klassiska nummer:

cabare

Vår bästa tid är nu

Ernst Rolf Happy Days

Den ökända hästen från troja

En gaffel kort

Om sannolikhet

Plötsligt kom jag och tänka på Krimskramskungen – personen (för det måste ju finnas någon tillhandahåller tjänsten) som levererar all junk till alla gatuförsäljare runt om i Europa.

Var får hen allt ifrån?

Relaterade blogginlägg:

Javisst jävlar-butiken

Random

Random i mars

Random 5/5

Random 3/3 2014

Svenska

Karl IV Johan, a.k.a Jean Baptiste Bernadotte, blev med tiden (eller om han var det hela tiden kan en ju aldrig så noga veta) sur och konservativ. Sonen och tronföljaren Oscar däremot var en ståtlig och vacker man som med samtida mått ansågs liberal och progressiv och blev därför snabbt mycket populär.

 

Karl IV Johan – inte helt olik Estelle?

 

Pappa kungen gillade inte sonens popularitet och bevakade avundsjukt sitt envälde för Oscar sällan fick möjlighet att vikariera när pappa kungen var borta (exempelvis i Norge där han ofta vistades längre perioder) trots omvittnad fallenhet för regeringssysslan.

Eller fallenhet och fallenhet, till skillnad mot Jean B kunde Oscar svenska (mamma Josefine avskydde Sverige och återvände snabbt till Frankrike där hon stannade och umgicks i parissocieteten i många år) vilket underlättade kommunikation med kabinett och regeringsmedlemmar.

Kanske var det så enkelt. Kanske var det språket som var lösningen för Oscar och samtidigt problemet för Jean Baptiste – och därmed, paradoxalt nog, även för Oscar eftersom han var beroende av pappa i mycket högre grad än på sin egna förmåga.

År 2002 sa Janne B.s företrädare Lars Lejonborg det omöjliga: att vi borde införa språktest för invandrare. Med lite perspektiv så verkar den tankegången inte så konstig som den uppfattades i samtiden. Historien kan lära oss något  – i det här fallet om takt och ton och hastighet, kanske.

 

Oscar I – lik Nicholas?

Jag lärde mig nyligen vid ett besök i Stockholms största synagoga att den judiska gudstjänsten alltid sker på hebreiska men att en gudstjänstbesökare även kan följa med i det lokala språket.

Alla judar kan läsa hebreiska rätt bra tack vare detta. Kanske är det inte så konstigt eftersom både synagoga och moské egentligen, och kanske även passar även här  klassificeringen paradoxalt, är synonymer för skola.

Det är härligt att se att gamla retoriska stilgrepp ännu finns kvar inom skådespeleriet. Ja, åtminstone i den äldre teaterskolan. Typ Gösta Ekman den äldre.

Tekniken fungerar nämligen väl i skolan. Ett exempel när något ska illustreras: Ord – tanke – gest. Omsatt i dialog: Skulle DU (jag pekar på den aktuella eleven) vilja försöka besvara MIN (pekar på mig själv) FRÅGA?

Publiken ser skådespelaren peka på sin motspelare och sig själv och dialogen förstärks genom visualiserade uppträdande (alltså gester).

De andra eleverna i klassen uppfattar (förhoppningsvis) att vi genom resonemanget är på väg någonstans tillsammans. Den aktuella eleven känner sig (återigen förhoppningsvis) sedd och delaktig.

Jag läste någonstans att det finns en katastrofman i Falun. Är inte alla män i någon mening katastrofer tänkte jag. Men här handlade det om en person som har hand om rutiner och förberedelse vid katastroftillstånd.

Saken intresserade mig. Vem var han? Vad jobbar han med? är det ens en man eller är detta en kommunal variant på Trollkarlen från Oz? Men istället för erhållen information om sakernas tillstånd härvidlag hamnade jag på följande sida:

Informationssäkerhetspolicy Falu Kommun

Informationssäkerhetspolicyn med tillhörande instruktioner styr Falu Kommuns informationssäkerhetsarbete.

Informationssäkerheten är den del i organisationens lednings och kvalitetsprocess som anger hur kommunens information ska hanteras på ett säkert sätt.

Informationssäkerhetspolicyn med tillhörande instruktioner ersätter ”Policy för IT användning i Falu Kommun” daterad 2000-10-20.

Om innehållet i informationssäkerhetspolicyn strider mot något annat dokument som berör samma område gäller informationssäkerhetspolicyn.

Beslutad av kommunfullmäktige 2010-10-07.

Jag har väl inga synpunkter på innehållet i sig. Bara att saker går att uttrycka på olika sätt lite beroende på vad en vill ha sagt.

Språk är allt. Språk är gudomligt. Jag önskar jag hanterade svenskan bättre – helst i skriven form. Eller som en lokal sverigedemokrat uttryckte det:

vad är en drapa?

Relaterade blogginlägg:

Språktestande visa och ett poem

Språk och gatsten

Partikelverb FTW/Bild 13

kusinermedmorfar

Bild 13 är tagen under en julledighet som firades med kusinerna i Göteborg. Kanske 1986, möjligen 1987. Alla, förutom Magnus, är med. Morfar sitter på samma sätt som han alltid gjorde.

Förutom morfar framstår bilden som något av en freak-show. Kusin Stina och syster Helena har klockrena 80-talsfrisyrer, själv bar jag fortfarande med stolthet min lustans-frissa. Lite efter redan då.

Vi är förmodligen beordrade att tindra utan bara helvete. Därav, hoppas jag, mitt eget halvt vansinniga utseende som en kombination av ungdomens trots och halvvuxet tillmötesgående.

Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord. Om jag reflekterar över hur väl jag minns böcker jag läst jämfört med de jag lyssnat på (ljudböcker) så stämmer antagligen detta. Ljudböcker glömmer jag snabbt.

När jag ser den här bilden förnimmer jag tydligt doften av morfar, en blandning av tobak och tvål, jag känner smaken av hans pannkakor, jag hör musiken jag lyssnade på, jag minns kamraterna jag umgicks med, jag känner mammas kramar och hör min lillasysters skratt.

Ett partikelverb är ett verb som utgörs av ett verb och en partikel i form av ett adverb eller preposition. Det här har jag lärt mig av språkkollegorna. Det är inte lätt att lära sig – antar jag – men en minnesregel kan vara att tänka sig att betoningen ligger på partikeln.

Exempel: ge upp och komma hit.

En del partikelverb kan skrivas ihop utan att betydelsen ändras (att komma hit är det samma som att hitkomma, även om det senare låter en aning gammaldags), medan andra plötsligt ändrar betydelse (att uppge sitt namn är inte det samma som att ge upp sitt namn).

Nästan alltid skrivs de dock ihop, vilket exempelvis innebär att frasen ett uppgivet namn kan bli dubbeltydig och alltså samtidigt innebära ett namn som någon har uppgett alternativt slutat använda.

Varför diskuterar jag detta i anslutning till bild 13? Antagligen för att den får mig att minnas en tid som ofta bestod av imperativ (uppmaningar) snarare än vuxenlivet som mer präglas av partikelverb. Barn- och ungdomsåren bestod mycket av att åtfölja (eller låta bli att göra det) uppmaningar av olika slag.

Morfar sa nu tiger I still! när barnbarnen väsandes för mycket.

Som vuxen och lärare är det nog så att det är jag själv som står för imperativen medan mina barn och elever står för partikelverben. Utan att förlora mig i barndomens underbara nostalgi tänker jag att en strävan som vuxen för min del innebär att i större utsträckning ägna sig åt partikelverb än imperativ.

Relaterade blogginlägg

Nostalgi

Kusin Magnus

Om morfar

Mer om morfar

Rapport från skolan

Jag blev något förvånad när det i inkorgen trillade ner en inbjudan från kollegorna på måleriprogrammet att komma och föreläsa på temat prove youre skills.

Först blev jag lite nervös då jag trodde att de möjligen kunde snappat upp någon liten syrlighet angående skolans nya… grepp… utförd av det aktuella programmets elever vilket finns till allmän beskådan här och där i skolbyggnaden.

Om nu någon syrlighet verkligen yttrats, vilket är långt ifrån säkert, vid anblicken av den aktuella målningen beror det i så fall knappast på det fackmannamässiga utförandet, nej, eventuella syrligheter hänger mer ihop med uppfattningen att verkligheten skaver lite mot reklamen.

Lite som i det gamla Sovjet, ungefär.

Sedan tänkte jag att de kanske ville att jag skulle föreläsa angående studieteknik då jag ibland får förfrågningar från andra program om att göra det.

Men ack – det var inte mer spännande än att jag har en namne på Målarförbundet. Aha, menade jag, det förklarar saken: undertecknad efterfrågas när temat är improve your skills – inte som i det här fallet prove yor skills.

Kollega Ulla menade att om en verkligen efterfrågat mig borde en vänt sig till Skönmålarförbundet. Hon är allt bra rolig, Ulla.

Nu har det hänt.

Efter det politiska beslutet att lärarna i kommunen ska jobba mer gjorde konsekvensanalysen gällande att sjukskrivningarna skulle öka och kvalitén minska. Från chefshåll var direktiven tydliga: vi lärare måste sänka kvaliteten.

Häromdagen hade jag ett samtal med en elev. Hen förklarade sig missnöjd med den skriftliga respons vederbörande fått på ett prov. Utförligt och nyanserat förklarade jag sakernas tillstånd men då jag inte gillar att sänka kvaliteten gjorde jag något jag i konsekvensens namn egentligen inte borde: jag erbjöd mig att ge ytterligare respons.

Eleven förklarade sig nöjd med det och förstod mig myckel väl – hen hade märkt samma tendens i flera ämnen.

I mina kurser jobbar jag nu med temat Utvandrarna. Vi sätter oss in i bakgrunden kring de utvandrande svenskarna på 1800-talet, vi läser och lyssnar om svenskslummen i USA, vi  ser (eventuellt) på de klassiska filmerna om Karl Oscar och Kristina, något lyssnar vi på Kristina från Duvemåla.

Meningen är att jämföra med dagens situation för de som flyr över medelhavet eller trotsar andra faror på sin flykt.

Vi diskuterar varför man flyr, att då som nu tvingas in under däck där sjukdomar och elände råder, vi lyssnar på reportage om mamman som förlorar sina barn i havet för att hon inte har fler armar, vi diskuterar bilden på den lille turkiske pojken.

Tanken är att jämföra båtfärderna. Dra paralleller. Eleverna får välja tema: Varför flyr man? När? Hur? Vilka? Sjukdomar som Tyfus. Kvinnornas situation. Religionens roll. Att komma till en plats där man inte kan göra sig förstådd. Att komma till ett land där det finns mycket plats men ändå få resurser. Den nationella självbilden som man tar med sig – eller vill göra sig av med. Identiteten. Rasismen.

Möjligheterna är oändliga och sällan lär jag mig så mycket själv som vid den här typen av uppgifter.

Nästa tema i historiekurserna kanske blir spritnotor förr och nu. (Förlåt min morbiditet i detta allvarliga ämne).

Vågar jag damma av Adolphson & Falks Ifrån?

Språket, ja.

En sak, ett ting, kan inte vara misstänksam. Det är det alltid människor som är.

Det heter Fakta. Inte faktan.

Sedan jag började lansera mig mig som ”magister Adolphson” är det många – även vuxna, gamla elever, kollegor och även vänner, som börjat tilltala mig så. Tjena magister. Ah! Magister Adolphson! God morgon!

Min slutsats är att jag kanske ändå får förlika mig med att det är till detta jag kommer att ägna mitt yrkesverksamma liv. Inget ont i det, jag trivs.

Intressant är dock att sedan jag började använda ett särskilt magisterkonto på Facebook (praktiskt av många skäl), Magister Adolphson, är det rätt många som börjat kalla mig det. Alltså Magister. I direkt tilltal och i mejl. En omvandlar inte det obestämda Magister till Magistern.

Hej magister – jag kan inte komma idag.

Magister, kan du komma hit och hjälpa mig? 

Slutsatser? Har jag blivit facebookiserad?

Chefen vill komma och ha lektionsobservation. Alltså se mig in action. Jag skojade lite och sa att jag finns på tuben. Jag tänkte att de hemma hos chefen över fredagsmyset kunde titta på…mig. Det slog inte an några strängar.

Skämt åsido – kul att få besök. Till mig får alla komma. Välkommen!

Men jag måste kanske jobba på min kommunikation. Jag tycks fortfarande ha förmågan att reta upp människor. Men kommunens IT-organisation är rolig, iallafall. När jag lämnade in datorn enligt nedan fick jag tillbaka den försedd med en post-it:

FAD01 – vi måste jobba på vår kommunikation /ITORG

 

Story of my life.

Nu är det helg.

Nu ska jag lyssna på Bach.

Relaterade blogginlägg

Lyckolandet

En kurs till

Alla dessa samtal

Jag gillar språk, samtal – ja, kommunikation överhuvudtaget. Det slog mig just vilken väldig massa olika sorters samtal man egentligen hela tiden för med olika människor.

Hela tillvaron är en kontinuerlig dialog. Och den som slutar kommunicera blir på olika sätt ett problem för antingen sig själv eller omgivningen. Eller både och.

Jag har börjat gymma. Inte för att förvandlas till ett vandrande muskedunder utan för att jag äntligen kommit till insikt om att detta är bra för en åldrande muskulatur. En sund själ i en sund kropp, tänker jag.

Det finns åtminstone ett samtalsämne som man bör undvika på gymmet. Diskutera för allt i världen inte Kafkas Förvandlingen. För man vet ju liksom aldrig: det kan vara Gregor Samsa som står där mitt emot och lyfter skrot. Och honom vill man inte vara ovän med, liksom. Helst inte efter förvandlingsprocessen är fullbordad.

Det där var möjligen roligt för den litterärt bevandrade. Att när man diskuterar Kafka använda ordet Förvandlingsprocessen. Men det är inte ett samtal eller skämt för gymmet, således. En kanske kan snacka om Ernst eller nåt. Men undvik alltså Kafkas Förvandlingen.

Att marknadsföra sin skola är något som blivit populärt. Öppna hus och andra spektakel avlöser varandra likt pärlor i en svinstia. Nåja – det kan väl vara trevligt och nödvändigt, kanske. Men att inte få vara herre över sin egen klädsel är något som stör mig storartat.

Varför måste min myndighetsutövning utföras i en ful t-shirt? Ursäkta Fredrik Nilsson och alla andra involverade men förstå mig rätt: jag bär gärna t-tröjor och munkjackor med tryck. Hemma i trädgården, som undertröja eller i gymmet (se ovan).

Men inte på jobbet. Jag vill heller inte samtidigt om mina kollegor uppträda i offentligheten iförd uniform bestående av svarta byxor och vit skjorta av det enkla skälet att jag inte jobbar på Berns eller serverar på Nobelfesten.

Låt var och en bära sin egen klädsel, tack.

Nyckeln till att smälta in, integreras i ett samhälle ligger i språket. Därför har jag och kollegorna inlett en storoffensiv mot de/dem, var/vart, typ, ejenklien och andra språkliga styggelser.

Låt mig förresten ge följande berättelse från mitt senaste frisörsamtal som exempel. Frisören i fråga är bördig från Mellanöstern men behärskar svenska väl.

Jag: Gör mig snygg, tack.

Frisören: Det går inte.

Jag: Va?

Frisören: Du är ju redan snygg.

Jag: Kan vi förbättra det redan snygga till perfektion?

Frisören: Jag är frisör, inte plastikkirurg.

Ironi, humor i största allmänhet, samt sarkasm är ett tecken på integration. Om nu integration i sig är något eftersträvansvärt. Det är kanske bättre att behålla sin särart. Behållna särarter är bättre för personen liksom för samhället i stort, anser jag. Men även för detta krävs språkliga kunskaper.

Och det går. Man behöver inte vara Cornelis, men det går. Bara man försöker.

Julbordet är åter en snackis i kommunen.

Kommundirektören tog sig rätten att förbjuda arbetsdagarna att köpa alkohol till julbordet trots att man åt efter arbetstid, alltså på arbetstagarnas fritid. Kommunstyrelsen däremot unnade sig vin. För man kan ju inte skåla i julmust, hette det.

Det tog inte lång tid innan folkhumorn slog till. Lämpligt sätt att kommunicera? Tja, döm själv.

Och så till sist förälderns och barnets eviga kommunikation. Det gäller att diskutera med barnen på barnens vis och till kommunstyrelsen på kanslisvenska. Någonstans har jag lärt mig att man ska ha antingen ett eller tre utropstecken.

Men den stora missionen ligger i att få barnen att sluta säga typ i parti och minut.

 

I avdelningen modeformuleringar The Lady (barnens mor in sin yrkesutövning) avskyr kommer formuleringarna ta höjd för respektive i min värld rätt högt.

Det låter kanske inte så farligt att slänga sig med dylika formuleringar men man kan ju tänka sig hur jobbigt det blir i ett rundabordssamtal när en eller flera sätter sig på tvären genom dessa floskler.

Hur bemöter man dem?

Jaha – hur hög höjd hade du tänkt dig? Är du en myra eller giraff?  Är du hög eller heter du Karlsson och bor på ett tak? Är du inte direktör ska du vara försiktig med höjden du tar – det handlar också om storleken på fallskärm. 

Din värld? Är den TYP rosa, full av blommor, du är kung, Ernst fixar ditt kök varje dag och Dileva sjunger non stop?

Idag ska jag nog kommunicera så lite som möjligt. Jag ska lyssna på luciatåget och mest gå omkring och le. Sedan ska jag fixa fredagsmys till hemmalaget. Därefter ska jag uppträda med MDP-kvartetten på biblioteket.

Så nog kommunicerar jag, alltid.

Heja Björn!

Jag ska inte säga att jag har någon närmare relation till Björn Ranelid. Ändå vill jag lyfta fram hans senaste uttalande. Detta eftersom även jag noterat det han diskuterar.

Även om jag inte skulle uttrycka mig som honom (ens om jag hade förmågan) så delar jag problemformuleringen: språket utarmas. Detta är inte samma sak som att vara emot att språket förändrar sig.

Jag märker det, på samma sätt som Björn, i offentligheten. Jag märker det på min arbetsplats. Jag märker det hemma – jag förmanar ständigt mina döttrar att inte använda ordet ”typ” hela tiden.

Och jag fullständigt avskyr vämjelsen ejänklien.

För den som vill höra vårdat språk rekommenderas att lyssna på Sven Bertil Taube i Så mycket bättre. Hör honom tala och hör honom sjunga. Så välartikulerat, så fraserat.

Så här säger Ranelid:

Statsministern Stefan Löfven har uttalat sig om våndan och oron inför att unga män som är bosatta i Sverige åker till Syrien och låter värva sig till terrorister. Han sade ordagrant på tal om denna handling: Det är inte okej.    

Så talar en statsminister i Sverige i dag. Ordet okej eller okey eller som förkortning OK är en slasktratt och en kloak i det svenska språket. En lyhörd papegoja kan lära sig det kvädet efter ett par timmars träning.

Hur kongruensböjer vår statsminister detta papegojeläte? Vet han vad begreppet kongruens betyder? Vad anser han att den korrekta grammatiska formen skall vara med ett korrelat i neutrumform: Ett okejt beslut? Två okeja beslut.

Det heter enligt svensk korrekt grammatik att ett hus är grått och att två villor är gråa eller möjligen grå. Svenska fotbollsspelare brukar i alla upptänkliga sammanhang säga att en skada är okej, ett resultat är okej och att en tackling var okej. Det är ytterligare bevis på papegojors språk.

I stället för att nyansera sina svar och beskrivningar väljer dessa fotbollsspelare att släppa ner orden i kloaken. Statsminister Löfven borde i stället ha använt ett av följande alternativ i nämnda mening: Det är inte acceptabelt; det är inte godtagbart; det är förkastligt; det är vettlöst; det är vidrigt; det är avskyvärt.

Kloakerna i det svenska språket rinner och breder ut sig överallt. Den svarta sörjan slingrar sig på första sidan i rikets aftontidningar och de porlar i radio och televisionens alla kanaler. En dag började nästan alla människor i Sverige använda ordet vart i ställer för var: Vart bor du? Vart är du?

I ett slag föll distinktionen mellan riktning och befintlighet i grammatiken bort. Var bor du och vart är du på väg? Så lyder den korrekta formen, men den slappa majoriteten av människor som inte tar ansvar för språket härjar fritt överallt i media och på allmänningar i Sverige.

Det sinnesslöa bruket av slasktratten typ tycks ha ersatt sitt syskon liksom i talspråket numera. Man kan bli julvärd i Sveriges Television med ett muntligt språk som innehåller slangorden avis (avundsjuk), kolla (se, titta), info (information) grymt och sjukt som obegåvade läten i förstärkning.

De ansvariga för lätena orkar inte säga hela formen i ordet, fastän det tar en hundradels sekund i tid och inte kräver någon fysisk ansträngning. I stället för att säga att någonting är oerhört bra, sällsynt gott, mycket rikt, gränslöst stort så tar den språkfattiga människan till det grymma och sjuka när hon skall uttrycka sig. Det nyanserade språket ersätts av det torftiga och enfaldiga.

När utbildningsministern Gustav Fridolin får frågan vad han tror att det betyder för miljöpartiet i opinionssiffror att hans parti har accepterat det senaste utspelet från regeringen i mottagandet av flyktingar, så svarar han ordagrant: Jag skiter i det.

Miljöpartisten borde inte släppa sina fekalier och sin träck på allmän plats i språket. Han är utbildningsminister i en regering och han bör och skall behärska det svenska språket och uttrycka sig med sans, vett och bildning.

Det är kanske i samklang med det allmänna förfallet i rikets skolor att uttrycka sig så plumpt och obegåvat. Jag har aldrig använt lätet okej på ett enda ställe i någon av mina trettiofyra böcker eller i cirka 800 essäer, krönikor och artiklar.

Inte en enda gång har jag släppt ifrån mig den stämpeln som används i tomtens verkstad inför julen. Han stämplar förkortningen OK i rumpan på de godkända julklapparna.

Fridolin och Löfven talar inte som statsmän med bildning, intelligens och språklig begåvning.

Relaterade blogginlägg

plingeplingepling

Bumerangeffekt

Ta dig tio minuter och lyssna på det här. Det är duellen mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium – finalen på valrörelsen 1976.

Du kanske inte orkar igenom hela debatten men lyssna åtminstone på de sista 10 minuterna: de bådas slutanföranden efter en nära två timmar lång debatt. Palmes är klassiskt. Ingen minns Fälldins.

Retorikens konstverk är språket. Men det finns många olika språk och då avses inte olika gruppers tungomål utan språk beroende på omständigheter, situation, smak och syfte.

Grundtankarna i retoriken har varit de samma sedan antiken. Olika tider och omständigheter har genom historien ställt olika krav på talaren.

Uttryck, ord, grammatik, referenser och metaforer är aktuella och begripliga i en viss tid eller speciellt sammanhang. Sedan avtar den allmänna förståelsen (igenkänningsfaktorn) och därmed användningsmöjligheten för talaren.

En statsministerkandidat här hemma har – vad jag känner till –  aldrig använt sig av frasen Gud välsigne Sverige – Gud välsigne er alla!”. Varje presidentkandidat i USA måste däremot med nödvändighet uttrycka sig så.

Det är ett tecken på intelligens och en klar fördel att ha förmågan att snabbt kunna läsa av situationen, publiken, i just det sammanhang talaren befinner sig.

Man kan nog även påstå att äkta vältalighet bäst utförs på det språk talaren normalt använder. På så vis undviker hen att verka konstlad eller tillgjord genom att använda ord och meningar enbart för ordens egen skull, alltså utan egentligt syfte.

Samtidigt är vältalighet och vardagsspråk två olika saker. För vi, publiken, vill imponeras. Det är därför jag tycker det är lite sorgligt med Stefan Löfvens retorik. Han låter mest som en irriterad förståsigpåare.

Juholt var en bättre retoriker. Säga vad man vill om honom i övrigt, men han är sprungen ur bättre retoriskt grundmaterial. Och sannolikt var det därför han valdes. Socialdemokratin längtar efter att åter få en retoriker av Palmes kaliber.

Och vilket parti gör inte det, förresten?

Olof Palme var en briljant retoriker och debattör. För publiken på plats i Scandinavium 1976 var det uppenbart att han fullständigt pulvriserade Fälldin. Palme var så bra att han nästan fick med sig de borgerliga i publiken, ansåg någon efteråt.

Men det visade sig snart att opinionen tyckte annorlunda. Palme hade varit för brutal och det som blev till stor arenaunderhållning live framstod genom TV-rutan som ovärdigt, otrevligt och förnedrande.

Var försiktig med vad du ropar efter, Ebba Busch – gåigenom rutan – Thor.

Thorbjörn Fälldin är en mycket intelligent person. Olika genomförda intelligenstest – exempelvis i lumpen – visade på höga resultat. Han insåg tidigt att han generellt skulle vara chanslös mot Palme i debatterna.

Därför valde han en annan taktik för att kunna bli statsminister: han gjorde sig ännu mer norrländsk och bondskt sävlig (och mänsklig) förstärkt med pipa och hela baletten. Han drog ner tempot och blev, ja folklig, på ett sätt som tilltalande den stora andelen icke-socialister i folkrörelse-Sverige.

Vad gör egentligen den där spolingen Palme med farbror Thorbjörn!? 

Nationellt vann Fälldin alltså debatten och dessutom valet. En del påstår att den här debatten, tillsammans med Astrid Lindgren (nedan), avgjorde valet till en historisk första seger sedan tidigt 30-tal för de borgerliga.

Det lönlöst att längta tillbaka till Palmes tid av andra skäl än rent nostalgiska. (Själv längtar jag inte tillbaka av något skäl alls, men det är en annan historia). Det finns heller ingen större poäng att härma eller försöka låta som honom eftersom hans tid alltså var en annan.

Oftast räcker det med att försöka vara tydlig i sina framföranden. Vill en bli bättre kan en öva för att försöka finna sin, så att säga, röst – sitt…, särdrag/grej/varumärke. Jag tycker att årets partiledartal i Almedalen var väldigt bleka.

Det är konstigt att de som ska vara landets främsta retoriker inom sitt gebit är så alldagliga att lyssna på. Öva, öva och öva. Det är ju kul att hålla tal!

Mitt jobb ger mig stora möjligheter att öva. Och jag älskar att hålla tal. Jag älskar spänningsmomentet.

Jag älskar att vara ensam på en scen eller i en talarstol inför en större eller mindre publik. Det enda jag har med mig är orden och min röst. Möjligen ett manus. Det ger lite arena-känsla. Därför brukar jag ibland börja med:

Hej publiken – en som ska dö hälsar er!

Känslan, när du känner att du påverkar, når fram, är storartad. Den kan en leva länge på.

Jag vill påstå att även en medelmåttig talekonst ger stor effekt. Därför borde man kunna begära mer av några landets högsta maktutövare.

Men var sak har alltså sin tid. Jag tror kanske inte Cicero hade vunnit så stor framgång med sin retorik idag. Och det är precis som det ska vara med den saken.

Relaterade blogginlägg:

Astrid och Pomperipossa

In loco parentis…

… betyder ungefär istället för föräldern. En person – eller institution – ska agera i bästa intresse för tredje hen. God hen, anhörig, myndighet, lärare eller juridiskt ombud.

Min lillasyster sa någon gång att efter att vår mor gick bort blev jag någon sorts ställföreträdande förälder tillsammans med far.

Min lillasyster är död. Hon somnade in på Ersta diakoni i sviterna av lungsäckscancer 23.45 på onsdagsnatten. Jag är helt förkrossad.

Hennes bortgång är ännu alltför smärtsam att nämna något om vidare – men jag kan säga så mycket som att hon var mig en vida överlägsen skribent. Hon skrev på officiella uppdrag och hade självfallet en egen blogg.

Inte så illa för en lekhen.

Sålunda tänker jag att hon ändå ville att jag skulle fortsätta babbla på om allt mitt sedvanliga nonsens, om ditt och datt, högt och lågt, och inte hålla på och gråta ihjäl mig över svunnen tid eller en förlorad framtid.

So here goes.

OECD har sagt att jag är en dålig lärare och att mina elever är lata. Man borde kanske ge föräldrar coachning istället, tänker jag. En kurs i att inspirera istället för att pressa, att lyssna istället för att tala, att ta in istället för att diktera.

OECD slår vidare fast att det går allt sämre för landets skolsystem. Men ett utbildningsväsende kan aldrig vara bättre än de som verkar i det, alltså lärarna.

Det är tydligen okej med läxhjälp om Röda korset håller i den men helt fel om ett elakt riskkapitalbolag erbjuder samma tjänst. Här har kanske OECD en poäng: behövs läxhjälp för att klura ut mina läxor är jag i sanning en dålig lärare.

Oavsett om det sker kommersiellt eller ideellt förblir jag alltså en dålig lärare.

Men istället för att gnälla på mitt jobb tänker jag på änglarna som tog hand om min syster. De som jobbar i vården är värda all respekt och mer av samhällets resurser. Jämfört med dem är jag faktiskt vare sig mer eller mindre än en dålig lärare.

Min vän på socialtjänsten har lärt mig att ett sätt att hjälpa barn som far illa är att uppfinna ett hemligt signalsystem för att barnet ska kunna visa att något är fel utan att den anhörig som kan vara upphovet märker något. Det kan handla om en bakochfram-vänd nalle. Då vet socialtjänstepersonen att något är fel.

De som hjälper barn som har det svårt är bättre än dåliga lärare. Alltså bättre än jag.

Min syster hade sin lilla nalle Haderittan hos sig när livet tog slut. Vi, barnen Adolphson, är uppvuxna med Owe Thörnkvist dikt…

Haderittan satt på taket, Haderittan ramla ner, Haderittan slog ihjäl sig, Haderittan finns ej mer

…genom fars underliga förmåga att minnas bagateller. Plötsligt slog dikten mig i mellangärdet med full kraft och den lilla nallen slog stort larm. Nu är sorgen här, sa den. Gör dig redo, för nu är den här, sorgen.

Plötsligt ville jag slita nall-jäveln i bitar. Men den såg så fin ut där den satt på hennes axel lutande mot samma kudde som hon. Jag sjönk tillbaka i stolen igen, och mörkret tilltog.

Några elever hade upptäckt musikalen Sound of Music. De var hänförda och jag tänkte att det är intressant att denna härliga film från 1965 fortsätter fånga publik. Jag berättade engagerat om baron von Trapp, gestaltad av Christofer Plummer i filmatiseringen av Sound of music, som i verkligheten var en österrikisk ubåtschef under första världskriget.

Eleverna tittade klentroget på mig och meddelande korthugget att sådant där behöver man faktiskt inte veta. Jag antar att de har rätt och att jag in the end of the day är en dålig lärare.

Vare sig mer eller mindre.

Min syster gillade musikaler, schlager och en hel del annan musik. Ofta genom åren samlades vi till TV-soffans samvaro under årets schlager-veckor. Kunde vi inte träffas fysiskt hade vi kontakt via cyberrymden där låtarna kommenterades och skrattades åt.

Ofta hade vi samma smak. Den här gången rådde ingen tvekan: Mariette Don´t stop beleving för vad annat kan jag göra, sa hon lite vemodigt.

Det finns en populist i Holland vars namn uttalas Stjärt Vilders. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade jag och min lillasyster skrattat gott åt. Om hon suttit bredvid mig nu hade vi skrattat. Men det gör hon inte.

Det är så vi ofta gör i vår familj, vi skrattar åt enfalden.

Den sista tiden.

Du log ofta och du höll ut, fast du visste att klockan var slagen.

Du var ledsen för all sorg du visste du skulle åsamka genom din allt för tidiga bortgång.

Det finns inte någon som kan ersätta din plats hos din älskade Marie, hos din gamla pappa eller dina bröder, svägerskor, brorsdöttrar eller många vänner.

I sorgen finns ingen in loco parentis.

Vägen till Lovis i Mattisborgens pragmatiska inställning till tillvaron känns lång, så lång: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit.

Något av det sista du sa var att jag ville leva vidare men min kropp ville inte. 

Det blev svårt att inte tala om henne. För svårt.

Nu gråter jag, igen.

Är det så här det ska vara nu?