heta stolen 1

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Inte vet jag vad det mynnar ut i.

Jag eftersträvar inte en plats i Faluns parlament för sakens egen skull. Men vill någon rösta på mig i kommande val så bör hen veta vad jag står för.

Jag har under hösten samtalat med människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort detta, inte för att övertyga dem, eller själv bli övertygad, utan mer för att förstå hur de resonerar.

Jag har också valt ut några heta frågor att fundera över. Jag tror jag utvecklas på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna.


 

Jag har tänkt mycket på den här frågan. Det är en sådan fråga som definierar mig som liberal och förklarar varför jag inte är, eller någonsin kan bli (antar jag), socialist. Socialismen tycks mig ofta konservativ. Så här har det alltid varit så därför ska det fortsätta vara det. Jag är inte förvånad över att så många ur LO-kollektivet röstar på SD.

Frågan för dagen handlar om droger. Först vill jag säga att diskussionen jag för med mig själv nedan handlar om tillgängligheten. Vem, hur, åldersgräns etcetera – är en annan fråga än vilka droger som ska tillåtas, hur och varför.

Så till mitt ställningstagande. Jag tycker personligen att opiaters användning i medicinskt syfte är en fråga värd att utredas ytterligare.

Jag tänker försöka undvika att gå i fällan att fastna i en mängd retoriska frågor i stil med ska vi bygga motorvägar för rattfyllerister, men om knarkare är lyckligare då, eller är det verkligen samhällets problem om en otroligt skicklig yrkesperson missbrukar på sin fritid.

Forskningen, sjukvårdens spjutspetsar, darrar lite på manschetten i sammanhanget tycker jag mig ha uppfattat. Och jag förstår ju varför. Det är en känslig fråga.

Om cannabisolja har effekt på cancer eller om någon svårt sjuk mår fysiskt eller psykiskt (så oerhört mycket) bättre av detta preparat – vem är jag, eller någon, att förhindra denne någon känslan av välmående?

Om tiden är utmätt och cannabisolja medför mindre smärta, fysisk och psykisk livskvalitet för återstoden av livet – kan vi då bara av gammal vana stänga den dörren?

Ett argument emot kan vara i samma stil med vapen. Ju fler vi släpper ut i samhället desto ökande antal okontrollerbara sidoeffekter får vi. Som rattfylla eller andra drogrelaterade brott.

Men jag anser ändå att legal användning under läkares överseende, det som kallas bruk för medicinskt syfte, är värt att utreda vidare. Vi kan iallafall inte vägra se att det kan finnas positiva effekter av det

Ställningstagandet kring att använda cannabis i medicinskt syfte är klassiskt liberalt. Åsikten är förekommande inom C och L även om partierna officiellt inte tagit ställning för det. Även inom V och MP tror jag mig uppfattat dessa strömningar.

Jag säger inte att jag har rätt – bara att detta är min övertygelse.

Bilden (12) av, talet till, stroken

För 4 år sedan, den 26:e januari, drabbades jag av stroke. Det har jag utförligt skrivit om under kategorin stroke.

Sjukdom och ohälsa kan ta sig olika uttryck och jag är rädd att jag under konvalescensen skevade ur tämligen ordentligt. Men det var också rätt kul. Att skeva ur, alltså, inte få stroke. Som när jag drog sjörövarprylen lite för, för att underdriva, långt.

Bild 12 är en av mycket få bilder jag har av stroken. Det är så jag ser det – bilden av stroken är inte samma sak som bilden av döden. Men jag gillar, så här i efterhand, inte tillståndet.

Jag tänker lite på Sokrates som via Platon låter oss förstå att den som är rädd för döden är någon som tror sig vara vis utan att vara det. Och utan insikt om att hen inte är vidare smart. För att vara rädd för döden är samma sak som att tro sig ha kunskap om något en faktiskt inte vet något om.

En kan inte med säkerhet säga att döden i själva verket inte är det högsta goda, finalen, målet, belöningen eller poängen med det mänskliga livet. Fruktar en slutet, döden, så utgår en ju ifrån att slutet är dåligt.

Det, menar Sokrates eller om det nu är Platon, är själva grundbulten för dumhet: att tro sig ha kunskap om något en rimligtvis inte kan ha någon kunskap om. Det är om detta, på olika sätt, strokebloggandet från mig främst har handlat.

Jag vare sig tror att jag vet, eller anser att jag verkligen vet, om hur det är i Hades. Därför bryr jag mig inte om att ha mynt till Caron i fickan i fall jag skulle stryka med alldeles strax. Jag är nämligen alldeles för upptagen med nuet.

Be gone, stroke-jävel.

402299_317698951613527_2053356009_n

Bild 12 – Errol Flynn på sjukan

In the blink of an eye

Efter Versaillesfreden som undertecknades 1919 fastslogs att förlorarna i första världskriget, främst Tyskland och Österrike-Ungern, skulle lämna ifrån sig stora landområden.

Miljoner tysktalande människor hamnade plötsligt i nyskapade stater som Polen och Tjeckoslovakien. Ett av dessa områden var de så kallade Sudetländerna. Detta område hade tidigare varit en del av Österrike, men blev efter kriget istället en del av Tjeckoslovakien.

Att Hitler tidigt deklarerade att han ämnade riva upp Versaillesfreden var inte en obetydlig faktor för att lyckas ta makten. Och han menade vad han sa: efter den tyska annekteringen av Österrike 1938 krävde företrädare för Sudettyska partiet (i själva verket ett nazistparti som tog order från Berlin. Jag är inte närmare insatt i om det fanns andra icke-nazistiska grupperingar bland Sudettyskarna) självstyre för tyskarna i området.

Lite på samma sätt som Putin agerar just nu. Rysk propaganda från Moskva når ryskspråkiga i Baltikum, ett förklätt krig pågår i Ukraina där ryska separatister i själva verket är krigsförande ryska trupper (påstår jag) och så annekteringen av Krim som kan ses som en sorts motsvarighet till Hitlers Anschluss av Österrike 1938.

Allt för att destablisera suveräna stater med syfte att utöka det ryska territoriet. Skrämmande likt det förflutna, eller hur? Om inte annat visar händelseförloppet hur snabbt det kan gå.

När läget trappades upp i Tjeckoslovaken 1938 hade aktivister bland sudettyskarna instruktioner från Hitler att fortsätta trappa upp konflikten istället för att försöka nå en överenskommelse med den tjeckoslovakiska regeringen.

Under sommaren förvärrades situationen och världen fruktade att ett nytt krig snart skulle bryta ut mellan Tyskland och Tjeckoslovakien. Och vad det kunde leda till.

Det var bakgrunden till att ledarna för Storbritannien (Chamberlain), Frankrike (Daladier), Tyskland (Hitler) och Italien (Mussolini) möttes i München, för att försöka lösa krisen. Världen, iallafall Europa, höll andan.

Men Hitler ville inte lösa något. Genom att hota med krig fick han igenom sina krav och Tjeckoslovakien tvingades avstå stora delar av sina västra gränsområden till Tyskland.

Hitler lovade dock att detta var hans sista territoriella krav och att han skulle respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade  premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred i vår tid”.

Vi vet hur det gick. Den 1:a september anföll Tyskland Polen efter en falsk polsk provokation och andra världskriget var ett faktum.

Chamberlain har fått personifiera vad det kan innebära att ge efter för självsvåldiga despotiska regimer och historiens dom har varit hård. Jag har för mig att han vid tillfället hade långt framskriden cancer och avled inte långt senare varvid Churchill tog över.

Mannen som ända sedan 1920-talet varnat för Hitler och nazisterna.

Krim, ja. Blinkar inte historien lite åt oss här där vi sitter djupt försjunkna i våra nutidsfåtöljer?  För nog är det lite ironiskt att ett av de viktigaste toppmötena mellan de allierade under andra världskriget ägde rum just där?

I Jalta på Krim 1945 kom Stalin, Churchill och Roosevelt överens om att fria demokratiska val skulle hållas i Tyskland och de befriade länderna i Centraleuropa efter kriget. Däremot skilde sig Stalins uppfattning från de övrigas i definitionen av ett fritt demokratiskt val.

Hursomhelst – Stalin svek löftet. Länderna som kom att hamna i den sovjetiska intressesfären såg Jaltakonferensen som ett svek från de allierades sida, även om händelseutvecklingen var ett brott mot överenskommelsen från Stalins sida.

Idag börjar man åter hylla Stalin och Sovjetunionen på olika håll i Ryssland. Och Putin är ambivalent. Å ena sidan beundrar han den fasta hand med vilken Stalin styrde å andra sidan har han uttalat stöd för massmördarens miljontals offer.

Förutom länders gränser och styrelse, hur Japan skulle besegras, diskuterades också FN:s tillblivelse på mötet i Jalta. Och att Frankrike, Storbritannien, USA och Sovjet skulle få vetorätt i säkerhetsrådet.

Nu, tack vare (antar jag) ryska bombningar i Syrien mot Bashar al-Assads fiender, är regimen starkare än på länge och allt fler talar om en fredsuppgörelse som inkluderar diktatorn som använt kemiska stridsmedel mot sitt eget folk.

Förenklat kan man se situationen regisserad av en stark rysk ledare, som gör allt för att rikta uppmärksamheten från situationen i det egna landet, och en totalt (i valrörelserna) överskattad och inrikespolitiskt svag amerikansk president som inget hellre vill än att rikta uppmärksamheten bort från världen och istället mot misshälligheter i det egna landet.

Vad jag vill säga med detta? Inte vet jag. Att historien aldrig upprepar sig men att det möjligen kan vara bra att snegla på den ibland.

Den klassiska bilden på ”de tre stora”. Min kompis Johan, a.k.a Dr VG, numera professor, som började läsa historia med mig i Uppsala 1992, använde bilden i sin installationsföreläsning som han hade vänligheten att reprisera för en snäv krets i sitt vardagsrum i höstas.

Roosevelt hade ett skyhögt blodtryck vid tillfället (inte i vardagsrummet utan när bilden togs) och skulle inte långt senare avlida. Idag, berättade Johan, hade vetenskapen kunnat göra mycket mer för att behandla polio (som han led av) samt att normalisrea blodtrycket som framkallade en massiv stroke efter vilken han avled.

Det finns ändå hopp, antar jag.

Demens

Som ett led i mitt uppdrag i socialnämnden ingår att vara så kallad kontaktpolitiker på olika vårdinstitutioner i kommunen.

Jag försöker vidga det hela och i den mån tid finns besöker jag även andra vårdplatser. Jag har besökt ett boende som drivs av det privata företaget Temabo. Personalen är nöjd liksom de boende. Inte en enda ond risk-kapitalist i sikte.

Valfrihet i vården är inte helt enkelt på demensboenden. Låt mig exemplifiera:

Efter att personen tittat i lunchmenyn och gjort sitt val dröjer det en viss stund innan maten kommer. Och under denna lilla stund hinner personen glömma sitt val och är nu plötsligt sugen på fläsk med löksås istället.

En dement person går ofta tillbaka till ett tidigare stadium i sitt liv. Det kallas regression. En person kan liksom föryngras i sinnet, berättade personalen på Öjesbogården i Grycksbo för mig när vi drack kaffe i det stora ljusa allrummet.

Denna regression kan få stora följder.

Det fanns en lektor i tyska som efter en stroke glömt sitt modersmål och därför skötte all kommunikation på tyska.

En annan som levt som homosexuell i större delen av sitt liv befann sig plötsligt mentalt i tiden innan hen valde att berätta om detta. Därför återupplevde personen nu igen den ångest och de kval detta medförde.

En grym sjukdom.

En boende som satt bredvid mig i kaffesoffan lutade sig fram och ville veta vad jag gjorde där, egentligen. Jag berättade att jag satt i socialnämnden vilket jag lät förstå var både roligt och intressant. Den gamla kvinnan replikerade:

Det tror jag inte. Det låter väldigt tråkigt, tycker jag. 

Hur ordnar vi en god vård för alla livets stadier?

En viktig sak är att inte låna för resurser till vården. Detta av det enkla skälet att alla subventionssystem på ett eller annat sätt sparkar på nästa generation. Vi skickar i så fall notan för mormor till barnbarnen.

I detta måste all politik ta sin utgångspunkt.

Bra är kanske också att prova på att vara i vårdens verklighet. Man behöver inte fått en stroke för att inse följande: När man är frisk vill man ha vård nära och när man är sjuk vill man ha den bästa.

I Belgien kommer en barnmorska hem till den nyblivna barnfamiljen den första veckan. Inte för att ta hand om barnet och låta föräldrarna sova utan för att fixa allt det där andra:  mat, disk, tvätt, handling etcetera så föräldrarna kan vara med sitt barn hela tiden.

Så sympatiskt.

Det verkar ibland vara lätt för en styrande majoritet att förväxla sin majoritet med god moral. Man tycks tänka att eftersom vi är flest har vi rätt. Man bör, som majoritet, vara försiktig härvidlag.

Nu förstår jag äntligen hur de tänker som anser att 500 mkr är en rimlig nota för VM här i stan: det romerska imperiet föll men Colosseum står ännu.

Pandemi

Låt mig berätta om min svåger.

Min svåger är en utmärkt person med många talanger. På många sätt är vi förvisso olika men samtidigt har han många egenskaper jag också skulle vilja ha. Som att vara noggrann, tålmodig, konsekvent, lojal och estetisk.

Döttrarna älskar honom.

Min svåger har också delvis en annan syn på tillvaron och världen än jag.

Det där kan vara lite svårt att förhålla sig till ibland. Det är enkelt att avfärda det som konspirationsteorier. Alltså, enligt principen att en konspirationsteoretiker alltid besvarar varje källkritisk fråga med en ny fråga.

Det blir förvisso intressanta diskussioner ur ett filosofiskt perspektiv. Sen får man väl hålla med varandra eller inte. Oftast gör vi inte det. Mycket i detta synsätt handlar, för den som är intresserad, om zeitgeist-terorierna.

En del saker inom zeitgeist är klart intressant. Annat låter lika vansinnigt som religion måste göra för en ateist.

Nåväl, så har det varit ett par år. Människor, släktingar, är olika men gillar att umgås ändå.

Så kom svininfluensan och mass-vaccineringen av landets befolkning.

Inget annat land vaccinerade sin befolkning i samma utsträckning som Sverige med ett snabbt framtaget vaccin som inte var tillräckligt kontrollerat. Vi satt fast i avtal som krävde att vi köpte.

Och idag sitter vi med facit.

Många människor har som biverkning av vaccinet drabbats av en obotlig sjukdom: narkolepsi.

Vi var lite tveksamma, Den Änglaluva och jag. Det fanns ju de som menade att vaccineringen kunde man gott låta bli. Min svåger, exempelvis.

Han ställde de kritiska frågorna. Vem tjänar på att Sverige köper miljoner doser vaccin? Vem håller i trådarna? Vet vi vad som finns i sprutorna staten vill spruta i oss?

För att räta ut frågetecknen tog jag upp saken med sjukvården i allmänhet och några läkare jag känner i synnerhet. Jag fick samma svar överallt. Man skulle lita på systemet.

Man skulle vaccinera sig av solidariska skäl. Olika sorters vaccin har genom historien räddat miljoner liv. Tänk om man haft vaccin mot Spanska sjukan när det begav sig eller mot HIV eller cancer idag?

Vi vaccinerade vår äldsta dotter.

Men vi gjorde det bara en gång. Vi avstod från den andra sprutan. Oklart varför, det var mer än känsla bara.

Och nu vet vi som sagt svaret. Det fanns gott om indicier som pekade på att influensan inte var så farlig. Tänk om min dotter fått narkolepsi. Tänk om hon utvecklar det i framtiden – risken verkar vara förhöjd hos unga vuxna.

Sedan blir man ju lätt lite konspirationsteoretisk: har vaccinet bidragit till att jag fick min stroke på något bakvänt, läskigt vis? Har mitt blod eller mina vener påvekats av substansen och därför blivit känsligare för den skada jag fick som gav upphov till stroken?

Vi svenskar tillhör dem som har högst tilltro till staten i världen. Vi litar på att systemet ska fixa allt åt oss. Sjukvård, arbete, skola, omsorg och försäkringsbolag. Det löser systemet.

Zeitgeist eller inte, min tilltro till staten är skadad. Sannolikt delar jag den känslan med många.

Och det är kanske bra det. Man ska aldrig överge sitt sunda förnuft för att sätta sin tilltro till en norm, ett kollektiv eller en auktoritet. I botten av varje statiskt system finns en individ. Bakom siffrorna i statistiken döljer sig människor som fått sina liv förstörda.

Även om jag ömmar för dessa offer så är jag också så oerhört lättad att det inte är min dotter, ännu så länge, som döljer sig bakom procenttalen.

Vi klarade oss, den här gången.

Ett år med stroke

För exakt ett år sedan drabbades jag av en stroke. Grattis, sämste Stroke, och tack för den här tiden. Nu kan du gå vidare. Eller bättre: gå ur tid och rum.

Vi firar med en liten tårta, stroken och jag, vars form är obetydlig eftersom jag inte vet hur en stroke ser ut. Tårtan har ett ljus i mitten. När jag strax blåser ut ljuset är det klart. Då går jag vidare. Tills nästa gång det går åt fanders.

Det enda vi kan påverka är den tid vi har här och nu. Vår bästa tid är i detta ögonblick.

Stroken, och vad som följde i dess spår, har inneburit stora förändringar för mig. En ny identitet, bland annat. Samt insikter hur jag fungerar när skiten träffar fläkten.

Jag valde att inte lyssna på mästarens återkomst förrän på årsdagen av denna tveksamma tilldragelse, min stroke. Mästaren gjorde mig inte besviken. I dag är en bra dag.

Min strokes ett-årsdag uppmärksammar jag genom en sammanfattning av mina stroke-inlägg. Håll till godo, eller hur man nu ska uttrycka det.

Först beskedet.

En fullständig urspårning.

Jag famlade försiktigt framåt.

Det gäller att sysselsätta sig.

Något om vården.

Livet och döden.

Till vännerna.

Återkomsten.

Sammanfattning.

Postludium.

Död och begravning

Jag fortsätter diskussionen kring de existentiella frågorna.

Någon sa att det är de friskas privilegium att spekulera om döden. Den som fått sin tid utmätt har annat att tänka på. Själv står jag lite mitt emellan så jag unnar mig lyxen. Jag säger som amerikanerna (enligt den egna propagandan) sa under kubakrisen: We were eyeball to eyeball and I think the other fella just blinked. 

Fast jag byter alltså ut ryssarna mot Döden. Tufft, va?

Lite ödmjukt konstaterar jag att en strävan borde vara att ta emot livets motgångar på samma självklara sätt som man tar emot dess lyckostunder (barn, framgång). Lite mer buddhistiskt, alltså. Man behöver ingen kurator eller terapeut i alla lägen. Det går ändå.(Psykisk sjukdom självfallet undantagen).

Hinduerna har en cyklisk världsuppfattning. Jorden skapas, frodas, går under och återskapas. På samma sätt som årstiderna och människolivet. För den enskilda människan gäller det enligt det hinduiska synsättet att slippa återfödas för att på så sätt bli fullkomlig. För att få del av det gudomliga måste man släppa alla måsten och krav, släppa bundenheten i tillvaron. Målet är att inte existera, att gå upp i världssjälen. Jag gillar det där.

Teorin om vårt pulserande universum kan på ett sätt sägas understödja hinduernas syn på livets uppkomst. Tankegången att universum rör sig, pulserar, menar att detta pulserande skapar flera big bang med efterföljande konsekvens: Tellus. Livet. Människan. Om och om igen. We are not alone out there.

Gudspartikelns betydelse för det ekumeniska såväl som vetenskapliga samtalet faller utanför denna blogpost. Det tror jag istället kan bli ett utmärkt uppsatsämne i skolan. Yeah, right. Och vem ska rätta det då? Inte jag, den saken är säker.

Jag bryr mig inte så noga om var mina efterlevande gräver ner min kropp eller sprider resterna av den uppeldade Adolphson. Graven eller minnesplatsen är till för de efterlevande. Min begravning är däremot en helt annan fråga. Jag tänker mig den lite i stil som i den här fast man får byta ut ”Martin” mot…ja, ”Fredrik”.

Jag tänker mig en kyrklig begravning. Jag tänker mig därefter en stor fest där alla som kände mig kommer och äter, sjunger och skrattar. De pratar och minns förhoppningsvis saker jag bidragit med och drar anekdoter och skämt om mig för varandra.

Jag tänker mig att tal hålls och mina favoritsånger sjungs. Jag tänker mig också ett sista skämt på festdeltagarnas bekostnad (men det tänker jag inte avslöja här för då förstör jag det. Kom på min begravning så får du se!).

Jag skulle vilja ha vacker musik i kyrkan:  Lauridsens Magnum Mysterium. En potentiell läsare uppmanas verkligen att lyssna på detta stycke. Så vackert. Sedan hoppas jag att Something like a star framförs för mig när jag ligger där kistan. En passande avslutning kunde vara Sleep.

Sedan hoppas jag på en rejäl manskör, förstås. Av denna vill jag vicka min liktå till takterna av Biebls Ave Maria. Och, självfallet, Bellmans hyllning som jag inte funnit någon inspelning av:

Vem är, som ej vår broder minns,
fasten hans skugga mer ej finns?
Fastän hans valthorn tystnat har,
är skogens genljud ändå kvar.
Än Floras fåglaskara
skall ömt hans spel förklara.
Än jägarn vid sin snara
skall på sin pipa svara,
hur, i bland Orfei söner
av Bachus krönt så sköner,
han utan like var


Lite i samma anda passar, i alla fall refrängen, den här. 

Sedan får gästerna övergå till att deklamera mina favorittexter om döden. Jag tycker till att börja med att Harry Martinssons ord kunde få vara med i förhoppningen att någon närvarande på begravningen känner så:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning. 
Låt inte sorgen glömma sitt ärende. 
Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få.


Jag kan inget om rysk lyrik men Pusjkins diktrad

Snart tystnar jag när dödens sömn omsluter mig för gott

har gjort starkt intryck på mig. Tidigare har jag refererat till Kristina Lugns fantastiska dikt vid Erland Josephsons bortgång:

Över ensamma och älskande 
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
 
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenerierna vi gick.
 
Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
och sjunger om min vän
 
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn
 

Lite svartsynt med Dan Andersson eller kanske kunde något ur Himlaspelet passa? Nä, efter denna lite högtidliga del börjar festen ta fart. Vi, fast egentligen ni, på festen, börjar stuffa till Änglatango av och med 90-talets stora idol. Sedan blir det lite nostalgi också genom Himlen av och med några av 80-talets idoler. 

     
Fast någon måste väl ändå säga något. För mina vänner ligger det nog nära till hands (ja, ja, det är tredje gången jag länkar till detta) att hålla precis ett sådant tal till min ära som jag förväntar mig av dem. Kan jag leva mitt liv så att det som ska sägas om mig blir detta kan jag lugnt gå till vila.

Min förhoppning är att de enda tårar som fälls på festen är skratt-tårar.

Man kan följa döden på twitter. Döden är rolig där. Fast nog med död, nu va. Gabriella har ju rätt. Vad säger man, halleljuah, liksom.

Stroke-postludium

Okej. Betrakta mig gärna som din stalkin stroke i världsrymden ännu en gång.

Preludiet var jobbigt.

Jag skulle den 26/1 åka skidor. Plötsligt kändes det som att balansera på en flotte i mycket grov sjö. Jag tappade balansen och sjönk ihop i trapphuset. Likt en abborre på land kravlade jag runt bland skidor och pjäxor och försökte greppa tag i något beständigt. Gradvis försvann synen. Huvudvärken tilltog. Jag mådde illa.

Jag lugnade mig, så som jag lärt mig att man i krissituationer ska göra, och lutade mig mot väggen. Tänkte efter. Jag förstod ju att det här inte var något bra. Och så passerade en flyktig tanke att det kanske var nu det tog slut för min del. Det kändes inte så skrämmande. Det kändes rätt okej, faktiskt. Sen tog jag mig samman och ringde den Änglaljuva som raskt kom och körde upp mig till akuten.

De första veckorna.

Den första tanken från trapphuset, den om att slutet var nära förestående, återkom. Jag började, som om jag var tvungen på något bakvänt sätt, omdefiniera hela min tillvaro. Plötsligt var passionen borta för många saker jag brukade älska att göra: bada, sjunga, läsa, umgås med alla och en var…vägen tillbaka var lång.

Den pågår än.

I denna omtolkning av mig själv har jag brottats med några tankar som ständigt återkommit. Vad är jag för pajas, egentligen? Vad värdesätter jag här i tillvaron? Vilka tillfällen, tankar och människor är värda min energi?

Och så den stora frågan: är livet verkligen bättre än döden?

Jag fick en smäll. När jag åter kom till sans låg jag på sjukhuset och kunde knappt se. Där vobblade jag omkring och drog dåliga, i vissa fall tämligen olämpliga, vitsar till alla och en var. En skammens rodnad drar fortfarande förbi vid minnet. Det är inte bra att glatt stå och sladdra om Riket i kön i matsalen, exempelvis. Hursomhelst: det var mitt sätt att bearbeta det hela.

Synen kom småningom tillbaka, sinnet visade sig intakt och styrseln likaså. Men någonstans på vägen släppte jag barlasten jag ditintills burit med mig i tillvaron. Skit samma, liksom.

Jag var aldrig rädd för att livet nu var slut. Det har inte varit mycket till dödsångest efteråt heller. Nej, jag har landat i en känsla som är, ja skön, i brist på bättre ord. Det känns faktiskt skönt att livet ska ta slut snart (relativt sett). Det är som det ska med den saken. Händer inget alls efter döden är det också okej. Händer något så…ja, det får jag förhålla mig till då. Det beror på vad som faktiskt händer.

Under min konvalesens har jag radikaliserats. Jag ser så här i efterhand stroken som mitt livs viktigaste erfarenhet varefter jag fattat några avgörande beslut. Och nu känner jag mig helt lugn inför framtiden hur den än blir och hur länge den än pågår.

Jag har fått möjlighet till ett nytt liv och jag tycker numera om mig själv när jag fattar beslut från den lugna, starka känslan. Vankelmodet är borta och jag känner mig helt trygg i mig själv. Jag gör saker för min egen skull inte för att infria andras förväntningar på mig.

Någon sa att det är en gåva att varit nära att dö. Nu var väl inte mitt liv i fara egentligen. Det tog kanske en paus. Jag tror dock det där stämmer: denna upplevelse har för mig ökat värdet av att leva på riktigt. Varje dag och fullt ut. Det gäller att göra sig av med gamla surdegar, sådana som finns i alla människors liv, och prioritera det rena, enkla samt att se det värdefulla.

Och när det är över så är det över. Om jag någonsin varit rädd för slutet så har den rädslan gått över. Jag är härmed trygg och tifri. För egen del, vill säga. Oron för barnens väl och ve lär väl aldrig släppa taget.

Sammanfattar jag dessa insikter säger jag så här: Jag är den jag är. Jag gör det jag kan. Jag fokuserar på det jag har och på det jag kan åstadkomma. Jag fokuserar inte på det jag inte har och inte kan. Jag gillar faktiskt mig själv mer nu än innan stroken. Jag är enligt egen uppfattning en mer homogen och äkta människa. Kanske lite mindre av lismande, krumryggad kappvändare men alltså mer äkta och homogen.

Hör gärna av dig och döm själv.

Under sjukskrivningen, och en tid därefter, återupptäckte jag Beethoven. Det var när jag såg en utmärkt film där hans musik användes. Den får illustrera denna tämligen självutlämnande (vilket jag fullständigt struntar i) blogpost.

En omtumlande vår

Det har varit en omtumlande vår. Livskris och elände. Glädje, sorg och perspektiv. Nya vänner, gamla vänner, vunna relationer och förlorade relationer.

Ett sätt att processa allt har utan tvivel varit att blogga det. Därför har bloggsäsongen också varit längre än normalt. 

Jag blir lätt trött på mig själv och mina inlägg så jag tänker sällan på dem när de väl är skrivna. Får jag i all blygsamhet tipsa om inlägg jag själv är nöjd med så väljer jag det här eller möjligen det här.

Adolphson är i alla händelser still around. Några betydelsefulla samtal för mig från året som passerat: 

Dotter 1: Du är inte sjuk, du är bara en tjock gammal pappa som ser dåligt

Darkes ord från midsommaraftonen visste också var de tog: Jag hoppas du är medveten om hur utåtagerande du är. Å andra sidan vore det lite trökigt om du inte var sån

Thuresson berättade nyligen att han oförklarligen bröt ihop när han skulle berätta för en gemensam bekant att jag insjuknat. Det klart man blir rörd när människor visar att de bryr sig. Det är liksom inte så svenskt.

Nåja, eftersom han själv haft en stroke och vi är nära vänner kanske det inte är så oförklarligt att han reagerade så starkt. 

Den Änglaljuva frågade mig en gång om jag var medveten om att hon också levde med en stroke, genom sitt liv med mig. Det är i allmänhet ingen picknick att leva med dig, Fredrik, men också rätt kul. Nu måste jag fråga dig: hur vet man när en stroke går över?

I juli tar jag den sista av mina hjärtformade blodförtunnande små piller. Då är jag fri. Då är det över.

För den här gången. Det är som Lovis säger när Skalle-Per dör: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit. 

Nu gör jag gemensam sak med industrisemestern och ber att få tillönska en fortsatt skön sommar. Jag gör det genom att tipsa om en bra låt som jag i egenskap av pappa till två döttrar känner mig träffad av. Bäva månde tonårspappan! Även om låten går att tolka på olika sätt.

Vi ses i höst, hoppas jag!

Strokefrisyr och hundägarjävlar

Det är skönt att åka på tidig semester.

Bra är också att besöka populära platser innan dessa beckar igen av turister. För jag är ju folkskygg. Åtminstone när det kommer till  folkmassor. Det var således med blandade känslor jag äntrade Astrid Lindgrens värld veckan efter midsommar.

Det lätta obehaget jag kände kan också berott på att dotter 2 ända sedan vi lämnat Falun ideligen frågat om man fick ta av sig byxorna i Småland. Hon tar alltid av sig kläderna när hon leker men det vet knappast den breda småländska allmänheten. Jag var alltså, handen på hjärtat, rädd att hon genom sin ständiga undran skulle framställa Dalarna i dålig dager.

Min allmänna inställning till olika sommarparker är annars att man passerar dessa i hög hastighet och kastar in plånboken. På baksidan spottas den ut sliten och tom. Sen åker man hem. Sliten och tom. Denna föreställning kom duktigt på skam, Astrid Lindgrens värld är väl värt ett besök för barn i åldern 3-10. Inga karuseller men däremot bröd och skådespel i positiv bemärkelse. Mattisborgen och Pippi var bäst.

This town ain´t big enough for both of us. 

Dessutom fick man sylta till frukost. Heja Småland! Sylta FTW!!!

Inte vet jag om apoteken tar sina ansvar, nuförtiden. Men hurra för det avreglerade och tillgängliga samhället! Dotter 1 blev snuvig och allergisk. Inte behövde vi, som på 70-talet, offra dyrbar semestertid på att hitta ett stängt apotek i okänd terräng. Man svänger nu för tiden kvickt in på en mack för lite näsdroppar och pulver. (PAPPA! DET HETER INTE NÄSDROPPAR, DET HETER NEZERIL!). Ah, anakronism. Till vilket jag ämnar återkomma.

Allergi, ja. Och djur. Helst hundar. Nu får de vämjeliga bestarna till och med följa med på restaurang. Lady och Lufsen IRL.  Det är inte självklart att hundjäveln ska flytta på sig när barnen får ett allergiutbrott heller. Jag blir förbannad. Lite som Gary Oldman i länken i förra inlägget.

Hundjävlar. Loppiga, opålitliga och skabbiga. Vi lever inte längre i ett bondesamhälle, liksom. Jag ska fan i mig klona en mamut och ta med till en hundägare. När mamuten kör upp sitt huvud i skrevet på hundägaren ska jag säga: ”det är ingen fara, han vill bara hälsa…nämen Bobbo då, Hoppsan!”.

Om någon tycker jag är oförskämd och går hårt åt hundar och deras ägare har det sin grund i hur mina döttrar och fru mår efter en allergichock. Det nya är från hundägarnas sida att man menar att ”det här är en allergifri sort”. Jo tjenare. Ursäkta, konstapeln, jag ska bara råna banken lite grann.

Det är också det förflutna som spökar. Fars gamle arbetskompis, barnpsykologen Hans Hallqvist, med vilken han för övrigt under flera år fyllde landstingets personaltidning ”Mixturen” med den egna romanen ”Kolmilan”, var lite speciell. När familjen hälsade på fick vi barn äta i garaget då hunden inte fick låsas in. Den kunde få framtida men.

På förekommen anledning vill jag låta meddela alla hundägare (trumpetsignal): HALLÅ!  DET FINNS INGA ALLERGIFRIA HUNDRASER! Vad försäljaren än har lurat i er.

I ärlighetens namn är det inte djurens fel, utan människornas. Mer exakt hundägarnas.

Det klart, vi har alla våra problem på semestern. Att gå in i ett överparfymerat tyskt turisttåg, rökare eller den kategori jag själv tillhör, barnfamiljer, är inte alls kul om tillfället är fel. Och det är ju det som är grejen. Tillfället är ALDRIG rätt. Tillvaron är en strid. Men hundar hör hemma…någon annan stans än där min familj är just då.

Den uppmärksamme inser att det mesta av detta sorterar under kategorin ”I-landsproblem”. Extra tydligt blev det i Söderköping. Där finns, om man nu får tro reklamen, landets största glassbutik. De hade alla möjliga kreationer där kronan på verket kostade närmare fyra hundra spänn. Föräldrarna glittrade med ögonen: vad ville våra döttrar ha? En Piggelin och en 88:an, tack.

Man kunde sopa golvet med försäljarens mungipor.

Vi åkte vidare till St Annas skärgård, kanske mest känt för sin skönhet och för sina, helst för de som gillar att paddla eller segla, fästingar. Själv fick jag mig en rundvadring i stillhet (den Änglaljuva har den goda smaken att låta mig uppleva historiska platser utan Piff&Puff och sedan låta mig återbereätta huvuddragen) på Stegeborgs slott. Ännu en av dessa gamla medeltida platser med en trevlig krog i anslutning. Allt man behöver.

Nåja, något lär man sig även i vilomode. Jag var ovetande om att det var här Johan III föddes, exempelvis. Vill man bo engelskt idylliskt, och till överkomligt pris, i denna trakt föreslår jag trädgårdshotellet.

På semestern händer det att locktången får vila. Ibland går förfallet för långt. Familjen kallar detta för att nu har pappa Stroke-frisyr. Jag antar att det som avses är det utseende jag hade efter att ha legat ett par veckor till sängs med mysbyxor som enda sällskap. Lyteskomik är den enda sanna glädjen. Det funkar, hursomhelst. Jag tar mig i kragen. 

Förövrigt undrar jag om Wag the dog är en underskattad film. Får kanske se den igen under semestern.