Filosofie magister (med stroke)

Om Uppsala är den eviga ungdomens stad är då Falun den eviga ålderdomens?

Allt heter ju gamla nånting i Falun. Gamla Mormor (gruvan), Gamla berget, gamla posten-parkeringen, gamla gamla posten-parkeringen, gamla herrgården etcetera.

Det finns en bok om Uppsala som heter Där kajorna talar latin vilket är en rolig titel eftersom det finns många kajor i stan och man kan även dra en parallell till begreppet fyllekaja.
Någon annan fyllekaja än du själv, givetvis.
För ungefär ett år sedan avslutade jag mina universitetsstudier. Jag började 1990, samtidigt som jag gjorde militärtjänst, läsa Öststatskunskap. Det jag nu avslutande var en gammal magisteruppsats, Resan till Älvaskären – om skärgårdtrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård perioden 1850-1996 som av oklar anledning aldrig blivit färdig.
Du får gärna ett signerat exemplar om du vill.
Förra året drog jag alltså iväg till mitt gamla lärosäte Historicum (i Uppsala måste allt latiniseras för att skilja lärosätet från andra, följaktligen heter den historiska institutionen Historicum den tekniska Teknicum etcetera) med uppsatsen i högsta hugg.
Nu skulle agnar skiljas från vet(t)et.
Ventileringen blev något av en parodi. Jag upptäckte snart att jag uppfattades som något kuriöst inslag från förfluten tid, att det kunde vara roligt för dagens studenter att uppleva en fläkt från det förflutna i den numera moderniserade institutionen.
Det stora träbordet och bilderna på de stränga professorerna var ersatta av könlös konst och teknik. Charmen och mystiken var borta. Den tunga tystnaden som rådde i den gamla byggnaden var dock fortfarande den samma i de nya lokalerna.
Jag hade tagit med mig Thuresson för att han skulle hjälpa mig att slänga käft om så krävdes. Ett misstag, visade det sig snart. Han lierade sig nämligen omedelbart och skadeglatt med motståndarsidan, opponenten.
Till sist summerade professorn att jag visserligen visste hur man slängde sig med gamla termer som bidem och sånt, men i övrigt inte var så värst lysande. Samma kväll deklarerade den disputerade falusonen Edgren att jag slarvat bort min akademiska talang på skörlevnad.
Jag avlutade min sista (?) kontakt med universitetet med att ta fram ett dokument som min professor skrev 1995. Det löd: Fredrik kommer enligt min bedömning kunna lägga fram sin uppsats så fort terminen tar sin början.
Dokumentet skrevs för femton år sedan. Men jag gjorde ju som det stod. Detta sammanfattar kanske historieämnets problem, menade jag och tackade för mig.
Direktör Bengtsson, vilken även kan lägga en ekonomie lic från Handels till meritlistan, hoppade över ventileringen men ansåg att min magisterexamen måste firas varpå han rundhänt bjöd på lunch på Domtrappkällaren.
Det vankades cigarr och punsch som så ofta i hans sällskap. Sedan drog vi på oss frackarna och dansade natten lång med juvenalerna. Plötsligt var det 1993 igen, ett år då världen ännu låg vid mina fötter och inga sorger fanns.
Nu är jag filosofie magister vid Uppsala universitet. Med stroke, visserligen, men ändå. Inget av dessa två ting kan man ta ifrån mig. De hänger kanske ihop på nåt sätt, förresten.
Nåja. Var tid har sin charm. Men Uppsalas är evig. Något av den stadens ungdomliga lycka bär jag alltid med mig. Jag avslutar med hopp om en trevlig helg och ett udrag ur min favoritglunt. 
(Om inte det här räcker för anställning vid univeristetet vet jag inte vad jag ska ta mig till).

Stroketalkín

Nu är jag tillbaka i tjänst och håller på att normalisera livet.
Skolans galna värld förnekar sig inte, men jag tar det lugnt. Nu för tiden måste man ut och marknadsföra sitt program. Slåss med andra skolor och inriktningar om eleverna. All den här valfriheten är inte bra i oproblematiserad form.För att kunna göra ett aktivt och fritt val krävs att några grundförutsättningar är uppfyllda och när dessa grundförutsättningar inte är så uppstår orättfärdiga och onödiga orättvisor.

Loppet måste vara rättvist från början. Så sammanfattar jag min syn på socialliberalism.

Annars har jag haft några märkliga lektionsinledningar, inser jag, när jag tänker tillbaka på veckan som gick:

Det är för jävligt när man cyklar och det är kallt ute och iphonen blir kall. För det är så obehagligt att stoppa den i sin tunna bomullsficka efteråt. Idag ska vi prata om etik och moral.Eller varför inte inledningen på en lektion om bistånd:

Idag ska vi prata om det Ranelid sjunger om.
– Kärlek?
– Nej, säd.
I arbetslaget har man bjudit en en professor som heter Pomp att hålla föredrag. Man funderade över hur man skulle organisera vederbörandes dag. Kanske en lunch på Falu Motor kunde vara något? Jag sa att det går ju rakt inte för sig då Pomp and circumstance måste vara bra.
Det blev tyst och klentrogna ansikten vändes emot mig.
But hey! Its stroke-talkin!—

Annars arbetar jag med våld i nära relationer i såväl skolan som i det allmänna. Ett känsligt ämne. Ett intressant dilemma handlar om könsaspekten, se förra inlägget. Är det att kollektivt skuldbelägga när man påstår att detta är ett mansproblem?  Eller är det fel att påstå att det är ett folkhälsoproblem? Kan man dra någon slutsats, eller lära sig något, av könsaspekten? Förövaren är i stort sett alltid en eller flera män. Det är inte samma sak som att påstå att alla män är sådana. Men träffar du på någon lär det vara en man. Hur hanterar vi det? 

Har vi män som inte beter oss så något ansvar för de som gör det? Jag kommer att göra en ovetenskaplig undersökning på facebook och twitter om vad människor därute anser i frågan.

Tycker du något – maila mig gärna på fredrik.adolphson@falun.se

Evolution?

Jag har för första gången varit med om en äkta på min tid-situation. Ni vet, det där som man tråkades ihjäl av att själv få höra som barn. 

Vi har den senaste tiden varit sjuka här hemma (förkylning, feber, en släng av stroke…) varför det blivit en del filmtittande för barnen. Och för oss vuxna, givetvis.

Jag försöker lära mina döttrar att inte använda begreppet vuxenfilm offentligt. Även om de med det menar Game of Thrones och sådana saker de inte själva får se kan uttrycket lätt missförstås.

Det är lite klurigt att förklara det för dem. Hur ska det gå i tonåren?

I går förklarade jag på försigkommen anledning för döttrarna att på min tid fick man minsann bara se på barnprogram en halvtimme om dagen med start kl 18 (KOMNUDÅ VADÅ? BARNPROGRAM I TEVETVÅ!!). På somrarna och jullovet fanns sommarmorgon som Den vita Stenen” och Jullovsmorgon. 

Annars var det testbild eller myrornas krig i rutan. Det bästa vi visste, näst julklapparna förstås, var att titta på Kalle. Någon mer som upplever att det nuförtiden mest är ett nöje för de vuxna, helst 60- och 70-tallisterna?

Våra barn kan inte förstå charmen med att på julafton se något de kan se varje dag, dygnet runt och var som helst. Till och med i bilen.

Så här långt kommen vandrar mina tankar vidare ut i de stora perspektiven. Hade min familj framlevt sina dagar år 1812 i stället för 2012 hade vi inte levt alls. Hurså?

Ja, själv låg jag i kuvös och syresattes mina första dagar i livet. Mina döttrar förlöstes via kejsarsnitt. Det troliga är att, om vi nu inte fötts i det övre samhällsskiktet, jag och flickorna inte överlevt vår första vecka.

Och Den Änglaljuva hade dött i barnsäng, som man förr sa. Mina barns far- och morfäder har också genomgått avancerade kirurgiska ingrepp som knappast var möjliga för tvåhundra år sedan.

Stroke var då ett okänt begrepp. Karl XV gick ur tiden 1872 i sviterna av det som vi i dag tror kan ha varit en hjärntumör eller möjligen stroke. Samtidens främsta medicinska experter kunde inte ställa diagnos.

Där vi var 1812 är Indien i dag. Man har uppskattat att ungefär 300 000 kvinnor årligen avlider i samband med graviditeter där.

Vi kan hjälpa till. Vi kan göra Internationella kvinnodagen meningsfull. Men vi kommer kanske att få egna problem framöver.

Genom allt vårt osunda ätande, stillasittande inomhusliv riskerar vi att hjärt/kärlsjukdomar ökar dramatiskt. Vi idrottar mindre och är inte ute så mycket idag.

På min tid var vi ute varje rast hela grundskolan. Idag har man inte obligatorisk idrott alla år på gymnasiet. Friluftsdagar är upp till varje gymnasieprogram att ordna på frivillig basis. Det är kostsamt i en trängd ekonomi.

Jag tror vi måste tänka om lite. Att vi ser oss som en mänsklighet som vi tillsammans tar ansvar för är en start. Att införa varierad och vegetarisk kost i skolan och att inte göra idrotten valfri en fortsättning.

Mina kollegor idrottslärarna säger att det är stor skillnad på den genomsnittliga fysiska formen hos eleverna i dag mot för tio-femton år sedan. Alltså på min tid. Ungdomarna väger mer och är sämre tränade idag.

Vi dör i västvärlden av övervikt och igenbeckade kärl, indierna i samband med svält, graviditet och födelse. Lite tidigare än oss, alltså. Men dör gör vi alla till slut. Oavsett om man tror på livet efter detta eller ej borde vi kunna vara överens om att vi bör framleva våra dagar i omtanke om varandra och att vi under vår livstid försöker göra planeten till en bättre plats snarare än tvärt om.

Så ni hade INGA filmer undrade Vildvittrorna klentroget. Jag svarade att jag kände några grabbar vars föräldrar var tidiga med video, så de hade ett par filmer. Men inte jag eller mina syskon.

Farmor och farfar skaffade video när jag flyttade hemifrån sa jag med ett stänk bitterhet som undgick mina barn. Och då var ni sura jämt fastställe min äldsta dotter.  Nu när vi har filmer behöver vi inte vara sura och det är väl bra?

På något sätt känns det som  barnens tankar borde gå att tillämpa på de stora perspektiven ovan, men jag missar hur. Om vi har vissa behov, konstruerade eller ej, tillgodosedda borde vi kunna få till kraft vilja och resurser att hjälpa andra, kanske?

Fler förslag?

Till vännerna (slutältat, jag lovar)

Ave caesar morituri te salutant!

Jag känner mig lite patetiskt poetisk i dag, som strax torde framgå. Men mina vänner är till en gräns mina kejsare, så jag tycker frasen passar. För dig som som inte känner dig helt bekväm med tilltalet kommer här en lite mer dala-anpassad variant:

Tjänare, vi ska alla en dag hoppa över gärdesgården!

Om du nu inte anser dig vara min vän, eller tycker att jag är en osedvanligt trist människa under alla omständigheter, kan du sluta läsa nu. Är du emellertid min vän, och ändå tycker så, vet jag inte hur vi ska gå vidare. Gör som du vill.

Till dig som ändå känner att du gärna läser en stund till, utan att lida allt för mycket, vill jag fösöka förmedla något substantiellt. Du vet kanske hur jag är. Rastlös. Vill ha kul jämt. Tror alltid, lite så där charmigt naivt, det bästa om människor tills de bevisar motsatsen.

I konklusion: jag är inte så bra på att vara sjukskriven.

Den senaste tiden har jag roat mig via de sociala medierna, mest Twitter, och det är ju inget riktigt liv. Jag har bollat de existentiella frågorna med mig själv och de nära, besökt sjukvården för egen och andras räkning. Jag har varit stursk, yster och ibland lite dyster.

Vi män gör så konstiga saker för att visa hur ledsna vi är, ibland.

Som exempelvis att från balkongen kolla in när kvarterets alla hundägare går och plockar upp bajskorvar. Visserligen med plastpåsar runt händerna, men jag säger bara det: RESPEKT! Livet är inte långt nog för den typen av sysslor. Jag har på senare tid börjat tilltala dem, men de låtsas alltid att de inte hör mig.

Oj! I dag fick du allt en baddare på kroken! (Tystnad. Hunden skäller glatt. Tummen upp från mig. Ryggtavla. Snabba steg bort. Ett spänt koppel. En port slår igen.)

Jag börjar tappa lite auktoritet hemma också. När jag försökte styra upp läget i barnkammaren för en tid sedan blev jag inte bönhörd. Jag tog till ett  skamgrepp: Men hörrni, pappa är ju sjuk!

Döttrarna fixerade mig ett tag under trumpen tystnad varpå Dotter 1 replikerade: Äh, du är inte sjuk. Du är bara en gammal tjock pappa som ser dåligt.

Jag har nu kommit till insikten att hon har helt rätt. Jag är härmed genomskådad. Varken mer eller mindre fångade min äldsta dotter genom denna mening summan av mig. En rätt skön insikt, det medges. Barnens mors klädsamma tystnad efter detta uttalade talade också det sitt tydliga språk.

Jag talade i veckan med sjukvården om ditt och datt. En person, sprungen ur den gyllene fyrtiotalistgenerationen, tyckte vi skulle diskutera mitt  sociala liv. Vederbörande var orolig att jag nu, när jag sagt upp mina uppdrag och kontaktytor för en tid, skulle bli ledsen och deprimerad.

Jag tyckte det var lite gulligt.

Men att fastna enbart med familjen, som det uttrycktes, har sällan varit mitt problem. Det har alltid varit det omvända. För mig låter det tillståndet härligt, men jag fattade ju vad personen som tog upp saken syftade på. Sin egen livskamrat (FY! Det var lågt av mig, ursäkta, ursäkta.)

Sedan diskuterade vi alkohol. Sjukvårdens välmenande representant sänkte rösten och lutade sig i förtroende framåt. Via en låg och diskret röst upplystes jag om att de flesta av oss gillar att festa till lite ibland.

Till midsommar, exempelvis, kan det kanske till och med bli både en och två snapsar – eller hur? Jag fick veta att jag skulle ta det lite lugnare vid dessa tillfällen eftersom man påverkas mycket snabbare i mitt nuvarande tillstånd. För jag vill väl inte att folk ska tro att jag druckit i smyg?

Jag visste inte hur jag skulle regera på alla dessa välmenande tips. Det värsta som kan drabba någon ur min föräldrageneration är att omgivningen ska misstänka att man dricker i smyg. Det sitter en elefant vid bordet, men ingen låtsas om den, typ.

Nå, jag är van att dansa med elefanter, bokstavligt talat. Jag drog till med Lövets gamla fråga: Tror doktorn att jag ska skippa avecen en tid framöver, kanske? Samtalet avslutades med att vi skrattade gott, tillsammans. Personen trodde jag skulle klara mig bra.

Jag har haft otur, men i övrigt har jag fått en grundlig genomgång av min kropp och har, stroken åsido, befunnits vara vid sunda vätskor.

Om det hela varit livsstilsrelaterat hade jag verkligen fått se det inträffade som en signal på att systemet inte mådde bra. Broccoli till frukost, lunch och middag varje dag resten av livet, och sånt.

Som det nu är: quo vadis? Tja, nu lägger jag detta bakom mig och ältar inte mer stroke. Vare sig här eller där. Inga taskiga vitsar eller galghumoristiska fånerier. Vamos, liksom.

Jag ser lite illa åt vänster. Jag börjar jobba på måndag, men med en mycket ödmjuk attityd. Till hösten hoppas jag vara helt i gång på alla områden igen. Kanske.

Vänner! Hör gärna v er, om ni vill leka. Efter samtalet med sjukvården, som jag refererar till ovan, känner jag mig stark nog att klara det.

Kollegor i arbete och föreningsliv! Vi ses snart i en kommunal, lysrörsupplyst, grädd-lila, lokal nära dig.

Jag vill också, apropå kärlek, vin och sång, säga att jag framöver kommer att njuta av fruktkaka med samma finess och glädje som hittills. För inte kan man väl äta något annat, när tillfället är rätt?

Trevlig fortsättning på vad ni än gör just nu! Själv ska jag dricka äggtoddy och läsa vidare i den briljanta  Jerusalem – Biografin.

P.S:Varför inte avsluta, lite lagom pretentiöst, med en av mina favorittolkningar av Hamlet, märkligt nog framfört av Mel Gibson.

P.S 2: Tänker lite på Tranströmer: Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

Caron och Titanic

Jag har alltså, om det nu till äventyrs skulle undgått någon som känner (till) mig, fått en reva i min superman-kostym.
Visserligen flaxar jag glatt vidare en stund till på jorden vad det verkar, men det får mig självfallet att fundera lite. Över livet, döden och allting.
Sedan råkar jag just nu vara omgiven av sjukdom, död och elände hos släktingar och vänner, kända och okända. Far, exempelvis, ska göra en allvarlig operation i veckan och går runt och citerar Cato den äldres  sista ord: Stäng dörren.
Det finns inget vetenskapligt bevis att själen överlever kroppens död. När det är slut så är det slut. Vi finns inte mer. Hur är det att inte existera? Ett enda stort ingenting? Inte undra på att människor fortfarande en bit in på 2000-talet i stor utsträckning är religiösa och andliga.
Man vill ha tröst inför döden, man vill veta var man hamnar. De stora frågorna har alltid sysselsatt mänskligheten.
Vi väljer i större utsträckning icke-religiösa ceremonier vid olika högtider nuförtiden. Inget ont i det, som tur är. Frågan är kanske i vilken utsträckning den avlidne själv bestämt tillvägagångssättet vid vederbörandes begravning eller om det är de anhöriga som beslutat hur ceremonin ska genomföras.
Om man nu inte tror på ett liv efter detta är väl begravningsceremonin mest till för de sörjande, antar jag. Detta dilemma finns skildrat i Evelyn Waughs En förlorad värld när den gamle lord Marchmain är döende.

Det blev ingen Oscar för Max von Sydow i natt. Han är en av de största ändå. Max lyckades vara med på en av filmhistoriens mest episka bilder: när riddaren spelar schack med döden.

Döden går alltid bredvid oss, precis som i filmen Det sjunde inseglet och sällskapet blir tydligare ju äldre vi blir. Bergmans briljans har väl i mitt tycke aldrig varit större än i skildrade av livet som ett schackparti med döden.

Och när vi ändå är inne på temat, i går avled Erland Josephson, även han en fantastisk skådespelare. Fanny & Alexander (länk nedan), femtimmarsversionen så klart, hör i mitt tycke till det bästa som gjorts på film.

Jag frågade min vän, tillika prästen i svenska kyrkan, Petter Karlsson, om det här med icke religiösa ceremonier i icke-konfessionella kapell.
Problemet, menade han, är att man gärna vill ha psalmer och klockringning OCH en icke-religiös begravningsceremoni. Då uppstår ett problem.
Man vill inte ha kakan synlig på bordet, men ändå känna smaken på den, för att efteråt kunna säga att man minsann varit principfast, att man inte har ätit något inte.
Men det är på det viset att med klockor, psalmer och någon vacker bibeltext så blir ceremonin religiös. Och då ska en religiös ämbetsperson leda den.
Vi kan ju prova att översätta problemet till företagsvärlden: Bäste herr Gyllenhammar (till de unga: P.G Gyllenhammar var legendarisk chef på Volvo under 80-talet) kan ni tillverka en bil som har alla Volvos fördelar med design och säkerhet, men i stället för Volvo kallar ni den Ateist. Går det för sig?  Och kan någon ur miljörörelsen komma och gratis hålla föredrag om att bilar är bra för naturen?
Kyrkan är också ett företag, som måste överleva.
Vadå? Ska inte kyrkan alltid ställa upp? Trots medlemsras, inkomstbortfall med mera. Kyrkan måste finnas där när vi behöver den, oavsett om det handlar om att driva med trosfrågor, bibeltexter eller att peka finger åt för övergrepp begångna i religionens namn.
Lärare blir lärare för att stilla en inre drift att utbilda människor, sjuksköterskor är alla Florence Nightingailar eller moder Teresor och präster existerar under vårt friska och bekymmersfria liv som Jan Malmsjö-typer i Fanny och Alexander för att förvandlas till tröst och hopp när sådant behövs.
Eller? Nåja. Lite ligger det väl i kallet.
Själv tänker jag mig livet efter detta lite, småpatetiskt måhända, som slutscenen i Titanic när den gamla damen i döden återser sina medresenärer. För i min värld sjunker inte fartyget, det är helt enkelt livet efter detta.
Där finns de allihop och väntar på mig, vänner, släktingar och kändisar. Jag får ta plats vid bordet mellan mamma och morfar. Lite längre ner sitter andra släktingar och historiska personer.
På kvällen får jag dansa med Ingrid Thulin, efter Den Änglaljuva, min stora kärlek här i livet. Men så är de inte helt olika heller (till sättet, alltså, för alla vet ju att verklig skönhet kommer inifrån).

Ingrid, länge min största kärlek

När sedan Den Änglaljuva och flickorna kommer ombord, tar jag dem gott emot, som Skavlan uttrycker det. Och min begränsade syn är en icke-fråga. Man behöver inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns. (Säger jag alltså till min hustru, inte till Ingrid).

Vi vet inte när livet slutar, men hur. Vi dör. Det enda vi kan påverka är den stund på jorden vi har. Jag försöker leva mitt liv så att jag ska känna mig trygg och klar när jag står där vid vägskälet och det är min tur att kliva in i Titanics danssalong.
En rätt skön känsla att luta sig emot, ändå, om det nu är så att det redan i morgon är över för mig.

Avdelning 29

Det är många tankar som snurrat sedan min stroke.

Stort och smått. Faktiskt även en del politik och ideologi. Min egen ideologi, socialliberalismen, är en hal ål att få grepp om. Jag har därför ägnat en del min sjuktid åt liberala studier.

För att förstå grunden i liberalismen måste man känna grunden i Upplysningen och den tid av förtryck som denna vände sig emot (ursäkta mitt något magistermässiga anslag).

Företeelsen är inte helt olik den arabiska våren i vår egen tid. Den demokratiseringsprocess som vi sammanfattar med begreppet den arabiska våren visar bland annat att detta är värden vi måste återerövra och försvara nu och igen. Vi tycks dömda till detta genom historien.

Politisk frihet, rösträtt, religionsfrihet, sexuell frihet är fortfarande idag, 2012, inget vi kan ta för givet. Inte här och inte där. även om nyanserna ser olika ut runt om i världen.

Återkommande för liberaler är alltså begreppet frihet. Frihet för samhällets minsta beståndsdel: den individuella människan. Kollektivet kan i en liberal värld aldrig stå äver individen.

Det är just detta som totalitära vänster och högerpartier aldrig verkar kunna förstå. För att kollektivet ska må bra, utvecklas och fungera måste individen göra så.

Ett demokratisk samhällsbyggande kan aldrig utgå från ett omvänt tankesätt. Mot totalitära synsätt vänder sig en liberal med tanken att maktcentralisering aldrig är bra. Och just därför tycker liberaler exempelvis att grundtanken i EU bra. Hur vi utvecklar EU är däremot en annan fråga.

I ett fritt samhälle kan medborgare och individer i samklang och tolerans utvecklas bäst enligt personlig läggning och övertygelse. Därför måste samhället säkerställa vissa grundläggande värden för alla. Trygghet, empati och omsorg för samhällets svagaste.

Tänk om jag fått min stroke som ensamstående småbarnsförälder. Tänk om det inte fanns oroliga och kärleksfulla anhöriga, goda och snsvarskännande vänner runt mig? Vem skulle hjälpt mig med allt? Hur skulle jag tagit hand om barnen, F-kassan, arbetsgivaren. Bland annat.

Sjukvårdspersonalen har vid upprepade tillfällen erbjudit sig att hjälpa till med byråkratin. Det glädjer mig mycket att vården lägger stor vikt vid liberala grundtankar också i själva kärnverksamheten: vem är patienten, vilka önskemål och behov har vederbörande, vad har vi för kompetens just här….

Vi har tagit oss en lång väg från 70-talets Babels hus.

Rent allmänt vill jag påstå att jag också som yrkesmänniska lärt mig något av avdelning 29 på Falu lasarett. Den som i sitt yrke har med människor att göra borde prova på att vara i den vårdsökandes plats.

Prova det i synnerhet om ni inte riktigt greppar mitt resonemang om kollektivet och individen ovan. Det är viktigt att bry sig i alla yrken. Jag tycker det fanns mindre av det i den vänsterorienterade värld jag själv växte upp i. Kanske är det därför dagens unga och medelålders röstar som dom gör? Det kunde Alliansen fundera över.

Vill man ha en tredje mandatperiod? Bli mer socialliberala.

Hårdrock och ABBA

Man ska inte vara fördomsfull.
Men ibland undrar man ju.

För ibland ser jag kollegor i föräldraskrået som inte riktigt verkar ha vuxit upp. De är fortfarande hårdrockare med pudelfrisyr (med begynnande flint) och tatueringar, fast de fyllt fyrtio och har ett helt vanligt kneg.

Jag får intrycket att de vill vara något helt annat än det de är just där och då. Men jag kan ha fel. Jag hoppas det. Det är väl inget fel med det!?! Alla kan väl inte vara rollspelande körnördar?!

Jo, det kan de. Tänk så mycket bättre världen skulle vara då.

Sedan jag fick stroke har jag blivit extra känslig för skarpa (o)ljud. Vad det innebär för en småbarnsförälder säger sig självt.

Nu undrar jag om de där föräldrarna, som i mitt fördomsfulla tycke aldrig vuxit upp, i själva verket skaffat sig ett perfekt utgångsläge för rollen som småbarnsföräldrar. För den som lyssnat hela sitt liv på oljud kan rimligen inte påverkas särskilt mycket av skrikande barn, hur många de än är.

Sånt tänker man inte på när man 1986 är hur lycklig som helst för att man ska se Depeche Modes Black Celebration-turné på Hovet. Det kanske man borde gjort, med facit i hand. Är all förskolepersonal före detta hardrockers? Fy fan, man får se upp som gammal synthare!

Nåväl. Till mina gamla antagonister, 1980-talets hårdrockare,vill jag säga: ni hade rätt. Ni  var smartare i det långa loppet. I present får ni den här.

Nu har jag varit i Söderbärke och Smedjebacken en vecka – jag använder Twitter för att visa att jag verkligen passar in. Människorna, livet, kulturen och jag klickar perfekt.

Svärföäldrarna har pysslat om oss och Den Änglaljuva har fått fixa allt där hemma. Nästa vecka räknar jag med att vara på banan igen. Som hans majt konungen säger.

Allt är sålunda rosaskimmrande, och jag får aldrig vara prinsen, utan ständigt Barbie. Flickorna tycker jag är mycket bättre som Barbie. Det gör inget, jag var alltid Agneta när vi lekte ABBA i min mammas garderob 1995, förlåt 1975 menar jag.

Det är väl som min käre vän Darke sammanfattade läget vid mitt sjukläger på avdelning 29: Det tar 30 år att inse vilken pajas man är och resten av livet att hantera det.

Man får vara glad att man inte är en ledsen clown, som den i operan om den sorgsne clownen.

Och hörrni! Det kommer en till Alien-film!

Nyss var då som aldrig förr, som psykdoktor Hagland brukar säga.

Arne Nyhäll

Ja…människan är nog skapad för verksamhet, ändå. Om det inte vore för min trötthet skulle jag nog ta min piratlapp och återgå till arbete i rödaste rappet.

Nåväl, min sjukskrivning tar ju slut..si så där 11:e mars. Om jag nu inte börjar tidigare.

Jag har också under den gångna veckan rört mig i en för mig tidigare okänd riktning. Jag har trappat ner. På allt.

Jag har tills vidare lämnat min plats i socialnämnden, FP:s styrelse i Falun, Liberala Kvinnors styrelse, Politiska styrgruppen för länet samt FP:s ledarskapsutbildning.

Jag är inte aktiv i någon kör eller i någon annan av mina föreningar, idrottar inte, jobbar inte…vete tusan vad jag gör egentligen. Borde jag inte ha mängder av tid nu?

På något sätt känns det som jag genom alla dessa avhopp svikit den gamle vänlige hedersmannen Arne Nyhäll. Arne bodde granne med oss under 70-talets uppväxtår i Hälsinggården och han kallade alltid mig för den lille riksdagsmannen. Sannolikt för att jag pratade en del (goja) redan då.

Fast jag inser att det är Luther och rastlösheten som gjort gemensam sak emot mig. Vila nu, grabben. Vila. Med gott samvete. När våren kommer blir det väl lättare. 

Snick-snack. Min bästa tid är nu.

Kanske skulle man besöka Dalarnas Folkrörelsearkiv? Jag har alltid drömt om att få snöa in på nå t ordentligt. (Detta vittnar mina akademiska uppsatser om: 1. Pensionering rekrytering och avgångar vid Dalregementet perioden 1800-1830, 2. Gruvdrängarna vid Falu koppargruva under Stora Daldansen 1743, 3. Skärgårdstrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård 1600-1996, 4. Siouxindianernas religiösa tro i Standing Rock-reservatet.)  

Snöa in. Mumma. Och på betald tid, så att säga. Om jag nu inte kan doktorera så…kan det INTE ske på Försäkringskassans bekostnad, det går bort. Näe, det blir väl att gå under av stressen över att remoten inte klarar sin uppgift på för långt håll. Tryck-tryck-tryck.

Nu åker jag emellertid till svärföräldrarna ett tag med flickorna. Miljöombyte är bra, sanningen är också att jag bokstavligen blir tokig av att stilla vara.

Vill någon leka så tveka inte att höra av er! Mitt enda nöje dessa dagar är Twitter som fungerar som rehabilitering, men jag föredrar, som alltid, Äkta Människor.

Jag återkommer till helgen. Todelooo!

Ondska och bortom

De senaste dagarna har jag bejakat mitt behov att fåna mig, och jag har gjort så genom de sociala medierna.

Man må ursäkta, jag är uttråkad. Å andra sidan: Jonas Gardell citerade Bette Midler nyligen: If they can´t take a joke – fuck em! 

Det är annars lätt att bli lite gråtmild och sådant vill jag inte hemfalla åt. Det finns inte någon universell livsrättvisa. Det är ju bara och se efter hur världen ser ut.

Det enda vi kan påverka är oss själva, hur vi lever och vad vi gör med den tid vi har. Inte tusan kan man sitta och deppa, eller tycka att livet är grymt och sånt.  

Ibland pratar vi ondska i skolan. Då brukar jag visa Storpotäten  som ett exempel. 

Nåväl, man får inte krypa undan sitt ansvar. Man kan inte gömma sig för ledarrollen även om livet tycks tungt ibland. Jag är i första hand pappa och make, därefter det jag vill och kan: lärare, politiker, sångare…

Om du betalar bra kan jag vara vad du önskar i en halvtimme eller så (så länge det inte inbegriper mysbyxor). För så ser världen också ut för många. Jag själv, ja, tyvärr är jag nog i många stycken inte så mycket mer än en oral narcissist, utan tydlig scen. Men det kan ju också ha sina poänger.

Jag har nu den fördelen att det inte är så lätt för ondska att komma åt mig. Jag kan själv påverka mitt liv. De flesta i medelklassen kan det. Nu har jag klarat de små försiktiga mål jag satte upp för en vecka sedan. Nu är det dags att gå vidare:

Ha full koll på hemmalivet
Sjunga obehindrat
Knyta en fluga (snyggt) utan hjälp (av hustrun)
Springa milen under 42 minuter (igen)
Bli en briljant yrkesmänniska och lärare
Göra något beständigt för någon annan
Inte börja snusa. Jag är för vek =(

Nu kaffe och någon scen ur Brideshead.

Humor i vården

I onsdags fick jag alltså en stroke.

En liten skada på en artär i samband med idrott ledde till en blodansamling vilket resulterade i en stroke.

Jag ser illa och är trött, annars går det bättre för var dag. Jag har fått förstklassig service från sjukvård och nära och kära. Detta är heller inte det värsta som hänt mig, rent psykiskt. Den händelsen ska jag återkomma till. 

I dag ska jag prata om något annat.

I hela mitt liv har jag velat underhålla och fåna mig. Provocera lite, kanske. Jag vill alltid se det komiska i ett stort allvar. Kärlek till glädje, vin och sång – jämt.

Därför såg Den Änglaljuva det som ett sundhetstecken när låg jag på sjukan och och tänkte ut ganska taskiga (det medges, men å andra sidan har ju Loffe byggt en karriär på sitt blåskåpet-skämt) stroke-skämt.

En morgon gick jag ut i allrummet och drog högt följande skämt:

Vet ni varför det är så bra för oss strokepatienter att bada bastu? Jo, för att det är nyttigt med kokta grönsaker.

Det blev tyst ett par sekunder. Sedan började en äldre tumöropererad farbror skratta. Och han skrttade så tårarna rann, han tappade till och med glasögonen i filen.

Då började i sin tur några yngre kilar att skratta åt honom.Tre (smala) killar i sjukhusrock som står och håller i var sin droppställning och skakar av skratt så mycket att dropp-påsarna håller på att ramla av ställningen är i sig en ganska rolig syn.

Snart skrattade hela rummet. Då meddelade en sköterska strängt att nu fick det vara slut med det här larvet och att detta är en avdelning! När min skötare Reeves körde in mig på rummet fnittrade han hela tiden och upprepade på sin Norrslunds-dialekt ja fy fan, ja fy faaan.

Fast ingen blev arg, utan alla såg glada ut när jag dök upp framöver. Jag tror man läker bättre när man skrattar. En elev citerade en gång Mr Bean i en uppgift om religionskritik: Rätten att få driva med människor är viktigare än rätten att få förbjuda den rätten. Jag håller med. Ett skämt vid rätt tidpunkt ät priceless.

Dessutom medförde detta att alla skrattade artigt åt mina banaliteter under resten av hospitaliseringen. Men att ha fått ett helt rum fyllt av svårt sjuka människor att skratta ger  en varm och lycklig känsla som jag tar med mig in i rehabiliteringen som kommer som ett härligt minne.