bild 33 – lycka

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 i mitt eget liv.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Darke?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer vi frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad.

Rå styrka betalade sig, som alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.


 

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden.

Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

 

Foto: Gunnar Sjögren


 

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

 

det götiska riket

Det var bättre förr.

 


 

Jag får ibland följdfrågor på mitt påstående att historieforskningen i ett visst land säger mycket om tillståndet i det. Egentligen är det, enligt mitt synsätt, ett ganska logiskt påstående.

Många ledare, partier, grupper och kulturer är det som med olika grader av kreativitet rotat i det förflutna på jakt efter bevis som legitimerar eller förhöjer dess existens som maktfaktor.

 


 

Under 1500- och 1600-talen florerade i Sverige uppfattningen att vi, svenskarna, i själva verket var den västerländska civilisationens vagga. Det var hit, till vårt land, Noaks släktingar efter syndafallet seglade med Arken och grundade en enastående kultur: det götiska riket.

Det var i själva verket här, i Mälardalen med Uppsala som epicentrum, som den kultur som greker och romare sedan fick cred för, grundandes. Jajemän. Så var det. Och vi svenskar hade sedan dess spridit vår kultur i Europa långt före Kristus.

Europa var en utlöpare av Sverige – inte tvärt om.

Nu kan man ju fundera över hur vi, eller rättare sagt 1500- och 1600-talens svenskar, kunde komma fram till dessa spektakulära rön. Ja, till att börja med existerade inte källkritik så som vi uppfattar idag det.

(Nåja – några av oss, är kanske bäst att tillägga i dessa de falska nyheternas tidevarv.)

En mer konkret förklaring är att våra lärde under slutet av medeltiden hade ägnat sig åt nya, kreativa, omtolkningar av antika och medeltida källor. Exempelvis hade en grupp som tidigare benämnts Goter i äldre historieskrivning enkelt översatts till Götar i den nya tolkningen.

Sagt och gjort.

Dessa svenska Götar hade en gång i den grå forntiden lämnat sin hemort, en ö benämnd Scandza belägen någonstans i de avlägsna arktiska isvidderna, och under sin kung Berik givit sig ut och erövrat världen.

(Berik verkar för övrigt i dessa dagar vara ett klädmärke för bikers).

Germanien, Spanien, Skytien (= ungefär delar mindre Asien, östra medelhavsområdet, norra Kaukasus, södra Ryssland och Ukraina) – alla föll de för Götarna och kung Beriks fana.

Götarna var med och kämpade vid Troja, det var de och inte Alexander som erövrade stora delar av Asien. Det var Götarna, inte Odovakar, eller om det var så att man såg Odovakar som göt snarare än german, som slutligen besegrade det mäktiga romerska imperiet.

Det var bland annat denna ideologi som låg som ideologisk grund för det svenska stormaktsväldet. Och det var ingen lek – det var blodigt (!) allvar. När Gustav Vasa utropade sig till Svearnas, Göternas och Vendels konung anspelade han på detta storslagna tankegods.

Att Gustafs son och tronföljare Erik XIV tog just nr 14 i regentlängden hade att göra med att det enligt götisk tradition skulle ha  funnits tretton stycken Erik före honom. Hjältekonungen Gustav II Adolf framträdde som kung Berik i det tornerspel som hölls i samband med hans kröning.

På 1800-talet fick dessa tankar ny näring genom nationalismens födelse. I Sverige manifesterade det sig detta genom Götiska förbundets bildande 1811. Efter stormakts-kistans sista spik, förlusten av Finland, letade man i sin desperation i litteraturen efter det svenska folkets sanna karaktär och storslagenhet.

Den nya 1800-talsgöticismen var mer inriktad förhärligande av forntiden och använde sig mer av vetenskaplig historisk forskning och var därför kritisk mot den ursprungliga varianten från 1500- och 1600-talen.

Goterna ersattes av vikingar och germaner. Det är från denna tid dagens bilder av den krigiska vikingen, dalkarlarnas och vasakungarnas och karolinernas hjältedåd härstammar. Denna tid har påverkat dagens uppfattning av historien på ett tydligt sätt.

Även i Nazityskland och i Sovjet förekom för övrigt liknande ”forskning”, alltså med syfte att vetenskapligt försöka leda i bevis den tes man redan höll för sann: den regim som leder ett så storslaget folk måste vara strålande.

 


 

Uttrycket Moder Svea är ett försök att ge Sverige ett subjekt. Benämningen uppstod under stormaktstiden och har sedan dess mest använts som nationalistisk propaganda.

En nation, ett land, är en mental skapelse. Det finns en massa saker i en stadsbildning – institutioner, lagar och normer – som människor (oftast) väljer att tro på. Men rent fysiskt finns inte Sverige, vårt land, och alla andra, existerar bara i sinnevärlden.

Jag har i modern tid (skämt och satir undantaget) enbart hört en av SD:s riksdagsledamöter offentligt använda benämningen Moder Svea. Jag gissar dock att den genomsnittlige SD-representantens historieuppfattning skiljer sig lite från min.

Det vore hur som helst intressant att diskutera detta med någon från partiet. Detta lär dock bli svårt eftersom Åkesson blockat mig.

 


 

Follow the money.

Genom att iaktta vilka forskningsprojekt som beviljas anslag i ett land kan man säga väldigt mycket om den aktuella tidsandan och landets regering. Och det oavsett disciplin.

Det blir särskilt tydligt inom historieämnet. Undrar om någon forskat på det förresten: historiska forskningsprojekt i Sverige perioden 1980 – 2017. Jag kan åta mig det – vill någon finansiera mig?

 


 

Visst kan du se det, riket vi en gång hade, landet vi en gång var?

Bara du tittar tillräckligt noga, så visst kan du ana det? Visst syns det, om än aldrig så lite, där borta i dimman? Nog hör du, om du lyssnar tillräckligt noga, hjältarnas rop och stridens dån?

Det är ju bara att känna och tycka, tycka och känna.

 


 

Relaterade blogginlägg:

Odovakar

Sankt Vitus – bild 27

Dessa förbannade, betvingande ritualer. Denna förslavande, tvångsmässiga vilja att kollektivt bete oss som vi alltid gjort. Denna masshysteri. Denna drift som definierar oss som människor.

 


 

En person som hette Vitus led martyrdöden i Rom under kejsaren Diocletianus tid varför han småningom begåvades med titeln Sankt. Legenden säger att han i det närmaste oskadd uthärdade svår tortyr och att hans reliker därefter vårdades och vördades ömt ända in i och genom medeltiden.

Särskilt om någon drabbades av danssjuka anbefalldes besök hos helgonets reliker och helgedom i norra Frankrike som bot. Idag kanske kvarlevorna förövrigt återfinns i Prags domkyrka som ju heter Vituskatedralen?

Men det där med danssjukan, undrar kanske någon?

Jo, dansmani eller danssjuka var en mycket fruktad åkomma nere på kontinenten (jag har inte sett några källhänvisningar huruvida sjukdomen härjade i Sverige) under 1500-talet. Hur det kommer sig att just Sankt Vitus kom att ge namn åt sjukdomen vet jag inte heller.

 

Sjukdomen innebar att offret drabbades av en översvallande lust att dansa ”frenetiskt, ursinnigt  och hämningslöst – i ett lika fåfängt som tvångsmässigt försök att driva ut den ångest som bubblade upp i deras själ”

 

Dansandet kunde pågå i flera dygn tills den drabbade av utmattning eller döende slutligen föll ihop med trasiga ligament och knäckta revben. Sjukdomen var dessutom epidemisk och därför kunde ibland hela skaror av vansinnigt dansande människor dra fram.

I Strasbourg 1518 inträffade ett svårt utbrott av sjukdomen då över 400 människor drabbades. Myndigheterna, handfallna av situationen, valde (rätt logiskt om än en aning cyniskt) att tillkalla en orkester i den fåfänga förhoppningen att möjligheten att leva ut sitt tillstånd till ackompanjemang av pipor och trummor skulle hjälpa de sjuka.

Det finns liknande tillstånd i dag men likheterna med den historiska epidemin är ändå få. Däremot kanske vårt rituella beteende i samband med högtider kan för en främling förefalla lika konstiga? Kanske rent av masshysteriska?

 


 

 

”Vintern Rasat” framförd vid egenhändig majbrasa. Foto: Magnus Höög

 

Valborg 2017. Same all, same all.

Men så är det ju: de av oss som upplevt Valborg i Uppsala bär – likt facklan som tänder den olympiska elden – något av detta ljus alltid med oss. Det spelar inte så noga roll om man studerade samtidigt eller om man ens kände varandra.

En Uppsalastudent vet vad det handlar om.

Lycka, frihet, glädje inom ramen för en på många sätt oerhört privilegierad tillvaro. En Valborg i Uppsala innebär att man liksom bara följer med i den fullständiga hänryckningen. Frukost, forsränning, champagnegalopp, fest och gamman i dagarna tre.

Några av oss som var samtida i Uppsala brukar försöka ses just på Valborg. Kanske är det vårt sätt att försöka besvärja tiden, kanske är det för att det är en så bra högtid eftersom inte så många andra människor (familj, släkt och vänner) pockar på uppmärksamhet, kanske är det helt enkelt så att Uppsala-valborg innebar en kraftig programmering av oss i en ålder då vi var extra mottagliga.

Eller kanske är det helt enkelt så att vi just på Valborg drabbas av vår egen variant av Sankt Vitus danssjuka. För visst är sjukdomstillstånd, beteenden och ritualer i allra högsta grad ett resultat av en viss period i någons, eller mänsklighetens, historia.

I år firades Valborg tillsammans med 30 vuxna och 30 barn. Det var kul. På kvällen när jag kom hem, möjligen inte lika utpumpad som (exempelvis) 1995 plingade det till i telefonen. Det kom ett meddelande från en gammal kompis från Uppsalatiden:

 

Tänker på dig en sån här dag. Då är du som bäst!

 

Antar att det där säger något. Det säger något om mig. Det säger något om avsändaren. Och det säger definitivt något om Uppsala. Nåja, det är väl som jag brukar säga: binder du ris åt egen rygg har du iallafall en portabel majbrasa.

Och nog finns det väl sämre åkommor än danssjuka, kanske. Men min gamle vän har fel. För jag är alltid som bäst: nu, sen och alltid. Eller annorlunda uttryckt: min bästa tid är nu – och det gäller ju oss alla.

Kanske är det därför jag gillar Valborg så mycket.

 


 

Källor:

Citatet är från Håkan Håkanssons bok ”Vid tidens ände” sid 411

Dorisk tonart

99,85 % av mänskligheten innebär alla som inte är svenskar. Påfallande ofta är detta ett perspektiv som glöms bort.

Natten till söndagen hade jag en märklig dröm. Jag var tillbaka i Uppsala tillsammans med barnens mor.

Vi besökte först Bistro le parc som tyvärr, i drömmen alltså, numera var ett sorgligt nedgånget sunkställe. Sedan ville hon att vi skulle gå till Uplands för att pröva något nytt. Hon var trött på V-dala, sa hon.

Jag vaknade kallsvettig. Men vad betyder drömmen?

Diskuterades med Vildvittrorna huruvida en framtida resa, när nu den kunde tänkas äga rum, skulle gå till antingen Spanien eller Italien. Barnen krävde Spanien. Lite senare hörde jag dem triumfatoriskt framföra till sin mor att pappa har beställt en resa till den spanska staden Neapel! 

#busted #kunskapärmakt

Verklighetens In to the wild heter i Sverige Joel Johansson, förlåt, Markus Torgeby. Han var från början en lovande löpare som spåddes en lysande karriär. Men Markus hoppade istället av karusellen för att leva fyra år i en kåta i skogen och käka havregryn.

Han behöver göra sådana grejer för att få huvudet att landa på kroppen, har han sagt. En annan intressant sak han sagt är att tiden och livet bara flyter på och sedan hamnar man i ett dike där man inte vill vara.

För mig innebär frihet att fjällvandra, sjunga och åka långfärdsskridskor. Jag vill nog inte vara mer fri än så. Så här långt kommen i livet tror jag att jag släppt det mesta av den negativa barlasten jag hittills samlat på mig.

Det är en rätt skön känsla, ändå.

I Uppsala införde jag och några vänner konceptet Walkabout. Från filmen, du vet. Det innebar att man gick runt till varandra under kvällen/natten och åt en maträtt hos var och en.

Någon stod för fördrink, någon annan för förrätt, huvudrätt hos en tredje, ostbricka hos en fjärde, efterrätt hos en femte, avec hos en sjätte, groggbänk hos en sjunde, vickning hos en åttonde.

Det var ett mycket trevligt koncept och i förlängningen både billigare och roligare än att gå på krogen. Kanske dags att återinföra det?

Allt är inte vad det synes vara. Är, exempelvis, en guldtand ett tecken på rikedom? Fattiga människor har ju ofta det medan rika ofta har mer luxuösa lagningar.

Dotter 2 var alldeles förkrossad över utgången i det amerikanska presidentvalet. Hon ville nämligen att tjejen skulle vinna. Innan hon kröp till kojs lät hon Donald i tv-rutan förstå att hon har ögonen på honom.

Min enda kommentar om valutgången är annars att en miljardär i USA per definition tillhör etablissemanget. Och sätter Trump igång ett handelskrig med Kina (och resten av världen) genom protektionistisk politik lär de som han säger sig omhulda, vanliga amerikaner, vara de som drabbas värst.

Och vad som därefter kommer. Det ser mycket dystert ut. Next: Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike.

Och så hatet mot Hillary Clinton.

Utredningen av e-postservern en vecka innan valet kan ifrågasättas. I övrigt har hon utretts och granskats många gånger och friats från alla anklagelser. Däremot finns det många i USA som inte kan tänka sig att ledas av en 69-årig kvinna.

Det jag inte förstår, och här ligger nog en avgrundsdjup kulturell skillnad mellan mig och amerikaner, hur man kan avsky tanken på att alla ska ha rätt till grundläggande sjukvård på lika villkor.

Jag pratade lite med dotter 2. Jag sa inte till henne vad jag själv anser om Trump. Jag sa bara att det är viktigt att engagera sig själv.

Jag har börjat lite försiktigt i Centern. Under hösten har jag hållit i en studiecirkel ”Nyfiken på politik” och på uppdrag skrivit några artiklar, jag går på möten. Det är trevligt. Jag trivs. Jag känner mig nog rätt så inspirerad inför valet 2018.

I veckan begravdes Lars-Göran Annerbo – en man med vilken jag hade en fin kontakt genom åren. Jag deltog i kören (Johannespassionen Rut wohl) som sjöng på den mycket stämningsfyllda  begravningen.

Dels var Lars-Göran en äldre kollega – förövrigt en mycket uppskattad lärare till min syster – och dels sjöng vi tillsammans i Falu Kvartettsångare i flera år. Jag träffade honom också ofta i andra sammanhang.

Sista gångerna vi träffades var när han lyssnade på MDP:s uppträdande på Kristinegymnasiet och i kyrkan när kyrkomusikern och körledaren Henrik Alinder lunchspelade på orgeln en lördag. Vid båda tillfällena språkades vi vid en stund så som vi ofta gjorde.

Jag minns honom med värme som en hederlig, rakryggad och omtänksam gentleman av det gamla humanistiska bildningsidealet. Sådana det idag finns allt för få av.

Det var en ära att få följa honom till den sista vilan och sjunga på hans begravning – självklart ville jag vara med och bidra.

13% av 0,15% av mänskligheten röstar på SD. Egentligen är siffran lägre än så eftersom alla svenskar inte är röstberättigade och vårt valdeltagande inte är 100%. Även om många fler röstar högerpopulistiskt ute i världen så finner jag detta räkneexempel trösterikt.

Det är nog därför jag trots allt inte kan släppa det politiska engagemanget.

Hur det än är med allt så hoppas jag för egen del att världen just nu ägnar sig åt det som i filosofin brukar benämnas Dorisk tonart – alltså att ord och handling inte harmonierar.

 

Holmenkollen

Jag är född och uppvuxen i Falun. Förutom åren 1990-1998 och 2003-2004 har jag bott här. Jag kommer nog alltid att göra det. De flesta av mina kollegor och vänner jag umgås med här är dock inflyttade för en längre eller kortare tid sedan.

Ibland händer det att jag, i egenskap av ursprungsbefolkning, blir tillfrågad om var man hittar det riktiga Falun eller riktigt genuina falubor. Mitt svar blir alltid det samma: gå till Konditori Focus eller besök Holmtorget.

 

 

Stadsdelen Holmen i Falun, alltså det relativt smala området mellan Faluån och Holmgatan respektive från Falugatan och söderut, har sitt ursprung i en stor ö som låg mitt i ån vilken gradvis växte genom att man undan för undan fyllde ut ån med slagg.

Faluån hade alltså ursprungligen (minst) två förgreningar ut i Tisken men med tiden växte ön i hop med fastlandet och blev till slut en stadsdel. Lite som i Nederländerna, ungefär.

Jag har många minnen från Holmtorget. Därifrån kom och gick alla bussar (busstationen var belägen här mellan 1924 -1967, sedan flyttades den 100 meter till det som i dag är parkering), under 1970- och 80-talen, och där låg EPA, Tempo, sedermera Åhléns och mittemot: Domus.

Det var hit, till Holmtorget, salig mor gick och handlade förnödenheter och som barn travade jag ofta med.

Särskilt minns jag de orange plaststolarna inne i vänthallen på den gamla bussterminalen samt, givetvis, GDG-kiosken.

Och om det är någon som undrar varför den gamla backhopparklubben i Falun heter IF Holmen så vet denne någon nu besked. Den nu rivna Kvarnbergsbacken ligger precis mitt emot på andra sidan Tisken.

Den ännu äldre backen stod i Källviken strax till höger om nuvarande liften. Förövrigt var det här tävlingarna avgjordes under VM 1954. Det var på en lite mer lagom nivå, kanske.

 

GDG, Gävle-Dala-Göteborg,  åkte jag ofta med. Även om bussen är äldre är bilden från tidigt 1980-tal

 

Idag ligger Bergströms Galleria i Domushuset medan själva Domus sedan länge är borta.

Tittar man noga på fasaden som vetter mot Östra Hamngatan, helst när solen ligger på, så så kan man fortfarande ana konturerna av den gamla Domus-skylten. Om nu inte någon nitisk Diös-person nyligen målat över dessa historiska rester.

Detta är sådant jag tänker på nu när Coop snart ska etablera sig i gruvrondellen.

Namnet på dagens galleria, Bergströms galleria, härstammar förövrigt från diversehandlaren Abraham Bergström som hade ett litet affärsimperium på ön Holmen under mitten av 1800-talet.

Tillsammans med sin syster Sara drev han en handelsbod som närmast var som ett litet varuhus där man kunde köpa allt mellan himmel och jord (EPA?) och hade man inga pengar så kunde man byta nästan vad som helst mot varor, eller pantsätta saker för att få loss kontanter.

Syskonen Bergström hade också en övernattningsstuga där tillresta bönder, ofta från Svärdsjö och Enviken, sov över när det var dags för marknad i stan.

 

holmtorget

 

Och nu blir jag alldeles galen av hembygdsromantik känner jag och slänger därför oförhappandes fram den gamle hedersmannen Erik Mattias Yrgårds låt Falu Marknad. Jag har, tillsammans med samtida på V-dala, hört honom framföra den live. Och jag tror jag hör till de ytterligt få som fortfarande sjunger den:

Falu Marknad (av Erik Mattias Yrgård)

Nu är vi framme vid Tomas mäss, då blir det fröjd i Falu dit kommer folk i från aller stäss, där hålles allt till salu. Nu ska vi köpa och nu ska sälja, nu ska vi klunka och nu ska vi svälja. För nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Nu har vi kommit från Ål och Bjus, Järna och Nås och Malung. Nu ska vi ha oss ett redigt rus, nu blir det fröjd i Falun. Borgarna där dom har sötebrödsdagar går där och pöser med kullriga magar. Ja nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Hejsan, du borgare bred och stinn, lätta ett tag på pungen! Köp dig min päls utav Ickorskinn, så blir du grann som kungen! Titta, se där kommer borgmästarns fruga! Tänk om man hade en sån i stuga! Ja, nu är det marknad i Falu igen, ja, nu är det Tomas mässa!

Kom, lilla jungfru, så nätt och rar, ta dig en titt på ståten! Köp en present till din fästekarl, då blir han så belåten. Själv ska jag köpa en psalmbok till Kari, sen ska vi gift oss när vintern har fari. Men nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa. 

En gång om året till folk och ljus drar jag från mörka skogen. Här är det dans i vart enda hus, sång och musik på krogen. Här får en slåss uti gator och gränder som Karl den tolfte hos turken i Bender. Ja, nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa. 

Käraste bröder, vår fröjd är kort, kort är en natt på krogen. Duvna drar vi från Falun bort hem till den mörka skogen. Men vad gör det? Vi får leva på trösten, allt efter våren och sommarn och hösten, ja då är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Om jag nu ändå är att betrakta som något av en genuin falubo så finns det en baksida: att jag påfallande ofta går vilse i min egen stad.

Jag letar nämligen alltid, när jag är ute och flanerar, efter… Lekåhobby när vildvittrorna vill gå till BR…Falu motor när jag ska till Rolf Ericsson bil…hyr film på Mr Video… blandar ihop Statoil med BP (där snuset antagligen fortfarande kostar 4,50)…köper böcker på Blids… anser att urmakaren heter Carl Evert Tysk…och att någon omedelbart borde jaga ut den där grillbaren ur Cafe Noveau…tänker att på Bubbels var jag nog aldrig…och konstaterade i hjärtligt samspråk nu i helgen när jag handlade hos Tomas på Byxshoppen att jag även handlat där när de fortfarande låg på Åsgatan…ser för mitt inre, när jag ska till Systembolaget, en bild av Bergmästaren glimta förbi och visst finns det en bio på Åsgatan?

 

Faluns andra bio där jag såg Star Wars 1977

 

Jag skulle kunna go on and on med gråtmilda berättelser om när jag som barn åkte plastpåste utför slagghögarna, lekte kurragömma i Selmas våning eller köpte skivor längst in på Expert.

Lev i nuet, människa!

Min chef frågade mig nyligen om jag trivs, hur jag mår. Det var länge sedan någon utöver hon jag delar Netflix-abonnemang med frågade mig det. Jag hörde mig själv säga att jag mår rätt bra och att jag inte riktigt kan se mig flytta någonstans inom överskådlig tid.

Eftersom jag sa det till chefen är det väl sant.

Relaterade blogginlägg:

Elsborg

Bild 2

Bild 20: EvaåLH

Bild 20 föreställer undertecknad i egenskap av toastmaster, en syssla jag delade med toastmadame Sara Sigfrid, på LH:s och Evas bröllop i By år…2003.

Sara och jag lyckades med konststycket att för evigt förknippa Thomas Ledin med detta brudpar då vi som lustig gimmick (en sån som i regel används på bröllop för att bortjaga den ofrånkomliga stelheten som finns i början på alla partyn där alla människor inte känner varann) för att äska tystnad använde en CD med Ledin som vi, varje gång det var dags, drog upp på högsta volym.

Det funkade.

På festen kvällen innan – till för oss bland gästerna som var hyfsat långväga och ännu unga – kände Malin och jag inte alla. Några gäster från Jämtland fick snart upp ögonen för min fru eftersom hon också är därifrån.

De gjorde stor sak av att hon är från Alsen. Tjej, kvinna, heter stocha på jämtska. Tjej från Alsen uttalas följaktligen aschenstocha. 

Det är, när man förstår sammanhanget, kanske inte så svårt att räkna ut vad de drack och varför de tyckte det var så fantastiskt att just Malin var där. Och eftersom jag var gift med henne var jag tydligen okej jag med.

Det blev en sen kväll enligt principen when in Rome…

 

 

Brudgummens far är känd från TV (detta blir väsentligt längre fram).

I somras gifte sig ytterligare en ur samma kompisgäng och jag höll ett tal då med. Förr var jag måhända mer nervös inför dylika tillställningar och hade alltid manus varför det gamla talet, det till LH och Eva, finns bevarat men inte det till Marcus och Anna från i somras.

Man kanske borde återgå till manus av arkivmässiga skäl enär det talade ordet till sin karaktär är allt för flyktigt. Temat för båda dessa bröllopstal är en C-uppsats i religionshistoria.

Vackra brudpar!

När jag härom kvällen satt hemma och kollade på TV började en välkänd stämma säga intressanta saker varför jag istället kom att tänka på det här bröllopet som snart skulle infalla.

”Duuu Malin” sa jag (Malin är alltså min fru). Malin, som inte alls hade lust att störas mitt i ännu en ändlös monolog av Lars Adaktusson (som alltså var den kända rösten), svarade inte.

Jag framhärdade: Jo, jag undrar om får man hålla tal först på bröllop? För att få det överstökat, liksom. Jovisst, svarade hon, förutsatt man är präst, kommunstyrelsens ordförande, sjökapten eller brudens far. Vilketdera är du – det kunde ju om inte annat med hänsyn tagen till din och min fortsatta relation vara intressant att veta.

Ingen hjälp där alltså. Hon kunde ju lika gärna citerat Tyko Jonsson i julnatten. Hon  fortsatte: Men du kan ju dra den där menlösa och påhittade historien om att det i själva verket är din förtjänst att brudparet överhuvudtaget är ett brudpar, det vore ju typiskt dig.

Jag tackade för tipset och drog mig tillbaka in på drängkammaren. Hur var det nu det hela hade börjat…?

Faktum är att man än i dag talar om en av de mest begåvade trojkor som någonsin satt sin fot på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vi var institutionens svar på Ville,Valle och Viktor, Helan och Halvan (och tersen) med flera.

Det vore emellertid fel i sak att påstå att LH uppnådde samma akademiska briljans som undertecknad och Marcus Löfgren (som också sitter här ikväll). Vi två, jag och Marcus alltså, publicerade storverk som ”Siouxindianernas religiösa liv i standing Rock-reservatet”. En klassiker i genren.

LH fick ibland hänga på oss stora, starka (teologie) studenter och tillsammans fick vi ihop rätt hyggliga alster i stil med ”Karl Marx och Sigmund Freuds religionssyn – en jämförelse” samt ”Ruth – en (gammal) kvinna i (gamla) testamentet”. Den senare var en framgångsrik icebreaker bland de kvinnliga kursarna.

Så här långt kommen i tal brukar brudpar i allmänhet skruva obehagligt på sig när en kompis (kompis och kompis förresten – typ nån typ som fått för sig att säga något…) som står och håller tal kommer precis hit där brudens och/eller brudgummens eventuella framfart i kärlekslivet före D-dagen ska avhandlas.

Men det blir inte mer känsligt än så här eftersom alla på teologiska institutionen, inklusive LH, betraktar sex före äktenskapet som något man inte behöver interpretera alls.

Kulturkrockarna i teolog-trojkan var omfattande. Jag minns särskilt när Marcus hade klippt en fiskmås med grillen i sin gamla gula Volvo 242:a som han pressat upp till  den otroliga hastigheten av 60 kilometer i timmen och nu just skulle göra processen kort med det arma kräket.

Då skrider en hulkade LH till kräkets försvar så som han så ofta plägar, och utropar: FÖRSIKTIGT! DEN KAN HA BRUTIT VINGEN!

Scenen på Norska Hydro i Uppsala är episk. Två killar spänner ögonen i varandra: en i boots, rutskjorta och cowboyhatt och en med rakad skalle, svarta strama kläder och Gandhi-brillor. En syn för gudar.

Vardag var annars att när jag och Marcus äntligen hjälpt LH att bostavera sig igenom gamla testamentet och han på 7:e dagen klarat tentan så var det dags för tentafest i bastun. Sedan rullade vi i allmänhet (cowboy)-hatt på V- dala.

Allt oftare fick jag med mig dessa bibliska hillbillys på V-dala. Killen är ju underbar – tänkte jag, dock inte, även om han var såväl under som överbar där, i bastun – honom måste jag locka till V-dala. Hur skulle nu det gå till?

Ja, det var ju inte särskilt svårt egentligen. Jag gav honom en vettig syssla i biblioteket, bad Eva att ställa sig i entrén och klippa med ögonlocken och se så där lagom äppelkindad ut som bara hon kan så var saken, så att säga, biff.

Kära brudpar – det återstår nu bara att summera upp läget – vad är det jag vill ha sagt egentligen?

  1. Lars Adaktusson håller långa monologer.
  2. Jag och Sara är toastmasters/madammer här i kväll
  3. Markus har bokstavligt talat fått en fiskmås i grillen
  4. Fiskmåsar har i regel samma färg som brudars klänningar men kvällens brud är till skillnad från måsen i Marcus grill (UNDVIK ONÖDIGA ASSOCIATIONER) vacker då som nu som alltid
  5. Man kan ta killen ur Norrlands nation men aldrig Norrland ur killen

Jag, Malin, Tomas och Sara önskar er allt som ryms i Tomas lyrik i ert fortsatta liv. 

Det var en kul helg. Ja, det var det banne mig. Och det var riktigt roligt att i somras träffa Marcus igen – och hans fru Anna. Det är egentligen alltid roligt att träffa lyckliga människor.

Och angående bilden: nog sitter de många åren av 1990-talets välmåga kvar? Och förutom lite slätare hy har det väl inte hänt så mycket? Visst är jag mig lik i övrigt?

Snälla…?

Min fru säger iallafall att jag är stiligare nu än då. 😍

 

tm-hos-lh-och-eva

Måhända lite plufsigare 2003. Och mer laxrosa?

Bild 19 – 20 år

Nån snubbe i England tog Frans Drakes berömda teori om möjligt liv i Vintergatan men tillämpade den istället på frågan varför han inte hade någon flickvän. Det är rätt rolig läsning.

Det finns flera matematiska uträkningar på hur man finner och behåller den perfekta partnern. Rent matematiskt är oddsen tydligen 1:285000 (med England som exempel). Ska man bättra på oddsen måste man nog kratta manegen lite.

Det där med att anpassa mig till omgivningarna försökte jag göra rätt länge med begränsad framgång. När jag istället bejakade det som verkligen var jag kände jag mig bättre till mods. Men ändå – länge var jag övertygad om att jag skulle leva mitt liv ensam.

Och det verkade inte vara så illa. Jag har alltid trivts i mitt eget sällskap – hur illa det än låter.

I kärlekens matematik får man rådet att undvika att välja partner bland de första 37% man dejtar men att därefter ta första bästa som verkar bättre än de första 37%. Rent statistiskt, alltså.

Men verkligheten är måhända en annan.

Jag och Den Änglaljuva valde i varandra vår absoluta motsats. Men, tji fick statistiken, det gick (ännu så länge – för vad vet man egentligen om framtiden?) bra ändå. Annars vill jag inte bli mer personlig än så: oavsett vad som händer i våra liv är det härligt att leva med en spännande person.

I helgen kom vi av en slump på att det på dagen var 20 år sen vi träffades. Den 28:e maj 1996 på V-Dala Nation i Uppsala igångsattes en händelsekedja.

Lite villrådigt tänkte jag sticka ner till Bolaget och plocka upp lite skumpa åtminstone. Äh, skit i det, sa hon, vi tar det nån annan gång. 

Det var befriande. Som så mycket hon säger och gör. Och när jag senare funderade ytterligare lite över dessa 20 år kom jag på att om det är på det viset att mänskliga känslor följer ett mönster, som matematiken hävdar, så följde vi inte det mönstret, hon och jag.

Nu är det några andra typer som hänger i vårt hem också, sedan 10-talet år, men även det tycks ju funka. Nån sa att man bör sträva efter att ha en låg negativitets-tröskel i sin relation: alltså försöka ha en positiv grundton men inte ducka för saker man stör sig på.

Det är okej att ta upp högt som lågt och inte vänta på den stora eruptionen.

Attraktion är ett svårhanterligt begrepp. Och det klart man undrar, lite. Hur tusan kunde hon, som är smart, snygg och cool, välja mig, en rund och valhänt humanist utan större utsikter till framgång i livet?

Det var när jag hörde dig prata, svarade hon. Då visste jag att det var dig jag ville ha.

Hur man får sin relation att fungera över tid är måhända en fråga matematiker kan få svårt att besvara. De kan säkert uttala sig om olika odds men knappast mer än så.

Jag lyssnade på någon som efter sin skilsmässa levde ut sina lustar och tog igen för det han uppfattade som förlorad tid. Hans slutsats var att det visserligen är kul ett tag att uppleva nya saker med flera olika partners – men som helheten varit tillsammans med (namnet på barnens mor) kunde det aldrig bli igen.

För egen del hoppas jag ytterligare 20 år, minst. För nog är det sant som det är skrivet: lyckan är inte ett mål utan en farkost.

 

 

Bröllop 4

Rudolf Kjellén

..föddes 1864 och blev inom statsvetenskapen i Sverige och övriga Europa (för att inte säga världen, se nedan) en inflytelserik gestalt. Han var professor först i Göteborg och sedan Uppsala samt riksdagsledamot.

Mest känd är Kjéllen för att ha lanserat begreppet Geopolitik, alltså läran om att betrakta stater som geografiska organismer. Han använder metaforen livsform för att beskriva den och avser därmed att staten bäst beskrivs (hur stater uppkommer, utvecklas och dör) så som en geografisk organism.

Hans idéer fick stort genomslag i samtiden – inte minst i Tyskland. Han lanserade detta i sekelskiftet 18-1900 samtidigt som, eller kanske går det att se honom som en av upphovspersonerna, en ny och mer aggressiv form nationalism föds.

Tankesättet går alltså i stort sett ut på att staten som företeelse bäst liknas vid en livsform med ett egenvärde och att denna livsform är viktigare än individen. Han vänder sig i dessa resonemang emot både den konservatism och relativt nyfödda liberalism som dittills präglat 1800-talet.

Individualism ses enligt detta tankesätt som ett hot och istället uppfattas en auktoritär och mytisk stat (som alltså lever ett eget liv och därför har ett egenvärde) som det högst eftersträvansvärda och viktigaste.

Denna extrema form av nationalism där staten är att betrakta som ett eget väsen kan ses som en av de ideologiska orsakerna till första världskriget. Även tankar om staten som ett folkhem för sina medborgare –  i stil med vad socialdemokratin men också nazisterna senare skulle förespråka – finns i idégodset.

I Kjelléns akademiska forskning finns däremot, iallafall inte vad jag kunnat snappa upp, inte några tankar om mänsklig rasbiologi eller uppmaning till våld som politiskt medel – så som senare inom nazismen. Som riksdagsman ska han dock emellanåt ha gjort rasistiska uttalanden.

Rudolf Kjellén var omstridd redan under sin livstid och det fanns många som vände sig emot hans idéer och hans forsknings betydelse för statsvetenskapen. Jag själv är dock inte närmare insatt i detta.

Något jag däremot tror mig förstått är att SD intresserat sig för Kjelléns ideologiska tankegods. Om en också beaktar att SD är ett stort parti bland LO:s (i synnerhet om en tycker detta är konstigt) medlemmar så kanske en här kan hitta något ideologiskt spår i historien.

Tankar om hur vi bygger upp en modern välfärdsstat, vad en svensk – eller för all del nationen Sverige – är finner sitt, eller ett, svar hos Rudolf Kjellén. Då som nu, tycks det.

Förlåt mitt tjat (det är väl historieläraren i mig som aldrig riktigt släpper sitt grepp) men historien återupprepar sig aldrig. Däremot kan den som vill lära sig av vissa mönster.

 

Källor:

Wikipedia

Berggren och Trägårdh: Är svensken människa

Champagne! (bild 16)

Någon kunnig på området berättade nyligen för mig hur hjärnan i stora drag utvecklas från det att vi är små till vuxen ålder.

Som relativt små individer styrs vi av impulser om trygghet och närhet medan det i tonåren och en bit därutöver är våra känslor som dominerar oss. Det är först på några och 20 år som vårt kognitiva centra är fullt utvecklat.

Det är alltså någonstans mellan 20 och 30 som många av oss är fullt utvecklade att fatta beslut utifrån långsiktiga konsekvensanalyser och målbeskrivningar.

Det här bär sannolikhetens prägel för mig personligen eftersom innan jag beslutade mig för att se till att ta en yrkesrelaterad examen inom de ämnen jag studerat samt friade till Den Änglaljuva aldrig tagit ett enda beslut baserat på något sorts långsiktigt tänkande.

Ety jag alltid varit en impulsiv, känslostyrd och njutningslysten människa.

Jag gick ur gymnasiet med tämligen usla betyg – visst låg jag väl mitt emellan 3 och 4 i snitt men det räckte knappast särdeles långt. Men det gjorde ju inget, resonerade jag lika glatt som kortsiktigt, eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle bli eller göra av mitt liv.

Jodå, en viss begåvning inom en del områden hade jag emellanåt fått höra att jag besatt och dessa områden borde minsann förvaltas bättre än dittills menade den föga förstående vuxenvärlden.

Det rullade på. När en vän skulle studera i Frankrike hängde jag på. Ett impulsbeslut som blev synnerligen lyckat.

Åter hemma i Svedala var det ånyo dags att ta någon form av beslut och jag hade tur i det att jag lyckades prestera ett lyckat högskoleprov i vilket jag klarade det mesta utom NOG-delen där jag chansade (relativt rätt).

Nu hade jag ju kunnat stanna upp och tänka till, lite. Betydligt fler utbildningar stod plötsligt öppna för mig och det rimliga hade väl varit att söka upp ett lärosäte och utbildning som kunnat leda till något…substantiellt.

Men icke. Rim och reson stod inte för mig. För jag ville ha kul.

Så jag åkte till Uppsala och studerade historia. Jag valde alltså att inte utmana mig själv allt för mycket eller att kliva mycket utanför komfortzonen. Jag ville insupa Uppsala, lära känna människor och…ha  kul. Och det hade jag nog, vågar jag påstå.

Ett annat sätt att beskriva det hela, som någon i min närhet också gjorde, var att jag utbildade mig till något jag redan kunde, satte studierna i andra hand med livsinställningen att inte ha så jäkla bråttom.

Kanske är det något av detta jag försöker förmedla i min lärargärning. Ungdomar – följ era egna drömmar, ingen annans. Kanske är det detta som är mitt livs dilemma. Jag är helt enkelt inte…metakognitiv.

Låt mig berätta om svåger G – the goat man.

Han måste väl ha varit i 15-årsåldern när jag träffade honom första gången och då sov han mest hela tiden. Faktum är att jag nog umgicks mer med hans modell av Dart Vader i skala 1:1 än honom.

G tog sig igenom gymnasiet och ägnade merparten av sin tid åt att göra musik, grafik, målning och… att spela dataspel. Han provade också arbetsmarknaden inom området men den var hård.

Istället, när han nu visste vad han ville göra, kom han småningom in på en ingenjörsutbildning inom spel efter vilken han bildade ett företag med likasinnade: Cofee stain Sudios. 

Efter ett tag fick företaget in en fullträff med det osannolika spelet Goat simulator. Företaget fick luft under vingarna och G kunde leva på att göra det han älskar. Inte bara det – tänk att få ägna dygnets alla vakna timmar åt sin passion.

Där kanske vi inte är så olika ändå, G och jag. Med den skillnaden att han jobbar med sin passion – jag tycker förvisso om det jag gör men älskar det inte passionerat.

En annan grej vi delar är en förkärlek för champagne. Allt blir så mycket bättre med champagne. (Jo, jag vet, alkohol är inte bra och allt det där.)

Under vår semester i Kroatien ifjol hyrde han en båt. Vid ett visst tillfälle ville han göra en bakåtvolt varvid han lyckades dra armen ur led. Det blev lite dramatik, vi var rätt långt ut i den kroatiska skärgården, innan han blev omlindad av Skärgårdsdoktorn Croatian style.

Besättningen var övertygad om att kosan nu skulle styras hemåt och gjorde stora ögon när G istället tyckte det var dags att ta fram skumpan. Så skapas legender. Jag blev så till mig att jag brast ut i sång – mitt därute i Adriatiska havet. 

Härmed presenteras bild nummer 16: bilden av modern lycka.

Det är kanske inte så mycket som förändrats fån bild 15 och 16 trots att det gått över 20 år mellan dem. När en tänker efter – det kanske är en i-landslyx att inte behöva vara så metakognitiv.

Relaterade blogginlägg:

Kroatien

Bild 15

Dinosauriens längtan (bild 15)

Inför bild 15 kom jag plötsligt att tänka på en av mina gamla professorer på Historicum i Uppsala, Torkel Jansson. Jag hade inte så mycket med honom att göra  – jag handleddes istället av den gamle hedersmannen tillika professor Stellan Dahlgren.

Torkel Janssons doktorsavhandling hade den fascinerade titeln Om Adertonhundratalets associationer. Den handlar om en spännande tid i svensk historia mellan 1809 års regeringsform och år 1870.  

I tomrummet mellan två samhällen, det feodala och det kapitalistiska, växte ett frivilligt engagemang fram – ett så kallat associationsväsende. Det gamla feodala samhällets institutioner hade tappat förmågan att upprätthålla sin sammanhållande och problemlösande roll och det kapitalistiska var ännu inte utvecklat.

Så uppstod nya grupper för att stötta statsmakten vilka kallades associationer, och som på frivillig grund engagerade sig inom en mängd områden: skola, religion, fattigvård, nykterhet, sparkassor med mera.

En kanske kan se dem som föregångare till Folkrörelserna vilka skulle komma först under senare delen av 1800-talet och vara mera oberoende från staten och ofta i opposition mot den.

En hör ju – det är inte bara titeln som är fascinerade utan även innehållet. Läs fler doktorsavhandlingar, gott folk!

Det var enligt de flesta historiker inte särskilt mycket bättre förr. Läs Torkels avhandling eller ta dig 5 minuter och lyssna på det här, så får du detta bekräftat.

Jag återvänder ibland till Uppsala och går på olika sorters tillställningar. Saker och ting har förändrats sedan 1990-talet, det är tydligt. Om mina egna sinnen inte duger som bevis har jag även fått bilden bekräftad av en gammal Uppsala-gigant: Mats Olsmats.

Han uttryckte det så här en gång 2011: Jo, ni 90-talister hade det bra. Då var studentlivet som bäst här i stan. Detta sagt av en som (upp)levt studentliv sedan 1950-talet.

När jag senast var i Uppsala befann jag mig i ett rum på V-dala för att dricka kaffe efter middagen. Med mig hade jag, förutom ett gäng glada gamänger, någon form av avec. När jag till sist reste mig – sannolikt för att undfly Darkes enträgna gafflande, för att byta rum ville jag självfallet ta med mig både kaffe och punsch.

Men se, det gick inte alls det. V-dalas alkoholtillstånd medgav inte förflyttningar av det slaget. Det var bara att ta punschen på vacker tand, förlåt, i hand, och återvända till gafflandet. Det var ändå ingen som noterat min bortavaro.

Där genomgick jag en stunds inre kris. Det handlade ju trots allt bara om en promenad på ett par meter. Fick man verkligen inte gå från ett rum till ett annat med ett glas i handen? Vart är (student)nationen på väg?!

Jag stod inför ett val: att ta Det var bättre förr-dörren (även känd som Dinosauriens längtan) eller låta bli. Sedan tänkte jag att den dörren ändå inte skulle leda till någon substantiell plats. Jag släppte det.

I stället återvände jag, i det punschblandade, rosaskimrande minnet, till förr.

Exempelvis till 1994, alltså till en tid då en fritt kunde sväva med eller utan punsch genom Alvar Aaltos stora salar, då vänner ännu hade skoj och storverk fortfarande utverkades.

Plötsligt mindes jag en annan gång då jag efter att lämnat studentlivet återvände till en middag när serveringspersonalen inte serverade påfyllnad om den aktuelle gästen inte satt på sin plats. Och inte gick det att få mer i efterhand heller, trots att man betalat sin biljett inklusive middag.

Vojne, vojne. 

Jag presenterar härmed sinnebilden för förlorad lycka, mitt eget lilla Shangri-La eller et arcadia ego: ett gäng grabbar som kramas i en hög på ett biljardbord.

Mannen med kizz-tungan och ciggen –  (tyvärr var rökning ännu tillåten på V-dala vid tidpunkten…tror jag), Deeped Strandh – var mannen som sedermera vigde mig och Den Änglaljuva, mannen som ligger underst, Magnus Darke, var best man på samma bröllop.

För det är ju det han är: den bästa mannen. Om än inte på biljard just där och då. Jag har bestämt för mig att det var jag som vann. Och det är ju mitt minne.

För det är väl bara i minnet saker och ting var bättre förr. Det är säkert bättre med rejäla regler för alkoholkonsumtion bland studenter. Men kanske också lite tråkigare därmed – kan ju jag säga som inte råkat ställa till med allt för allvarliga ting eller själv råkat illa ut på grund av rusets inverkan.

Ingen vill väl regleras, inte barn, inte en grabbhög på ett biljardbord men ibland kanske det ändå är nödvändigt. Dock vill jag påstå att Sten Selander hade fel i sin dikt som avslutas med orden:

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Det kan man visst det – det förhåller sig precis tvärt om. Det är väl det som är problemet enligt ovan förda resonemang. Å andra sidan sägs det ju att den som inte har barnasinnet kvar kommer inte in i (sin) Guds himmel.

Å tredje sidan var vi alla ett ganska gott associationsväsende för varandra där på V-dala på 90-talet. Vi tog hand om varandra och har än idag en gemensam associationsgrund. Ses vi ofta eller sällan spelar ingen roll – vi plockar bara upp tråden senast det begav sig.

 

Biljardbordet

Relaterade bligginlägg

Filosofie magister

Mats Olsmats

Et in arcadia ego

Bild 8

Säldräpare