Cicero

När jag tidigare diskuterat retorik har det mest handlat om antika greker något som kanske inte är så konstigt eftersom dessa får anses vara retorikens grundare. Men det finns en intressant romare också.

Marcus Tullius Cicero levde 106-43 f.v.t och har gått till historien som det romerska rikets mest berömde talare, fullt i klass med grekernas mästare Demosthenes ett par hundra år tidigare. Han studerade i både Rom och Grekland, blev politiker och nådde statens högsta ämbete: konsul.

 

Cicero var verksam under en förändringens tid under Roms historia, en tid fylld av inre motsättningar och yttre expansion. Det var även en brytningstid där republiken snart skulle vara ersatt av diktatur.

Politiska mord och ränkspel hörde till vardagen och ett tag strax innan Caesar tog makten rådde fullt inbördeskrig. Cicero ställde sig mot det envälde Caesar infört och kämpade emot det även efter Caesars död.

Retoriskt är han betydelsefull – bland annat eftersom han inte bara höll anföranden utan även skrev läroböcker i ämnet.

Cicero höll många olika sorters tal: arga, bittra, upprörda och sanslöst roliga. Vid en analys måste man tänka på att inte bara beakta innehållet utan även själva framförandet – actio. Här finns ett källkritiskt dilemma eftersom vi bara kan studera olika vittnesbörd om effekten han uppnådde genom sina tal men vi kan inte uppleva dem själva.

Många gånger var för Cicero den övertygande formen som han använde sig av viktigare än argumentens hållbarhet. Retorik hänger som bekant inte automatiskt ihop sanning utan handlar mer om konsten att övertyga.

Och hans talekonst var, om vi får tro samtiden, verkligen en konst. Ett exempel:

Satserna ställdes bredvid varandra, en sats underordnades en annan, leden växte, varje led i en sats balanserades av ett annat; om ett substantiv fick ett bestämningsord fick nästa substantiv också ett, för annars skulle harmonin och balansen inte finnas där; om ett subjekt fick tre mer eller mindre lika betydande predikat borde nästa subjekt också ha tre predikat, för annars skulle meningen halta.

Han bygger alltså mycket genomtänkt och beräknande upp sina tal. Det handlar om att åhörarna inte ska inse att de håller på att övertygas åt något håll utan istället ska de (helst) ovetandes hänföras av hans patos, övertygas av hans logos och imponeras av hans etos.

Detta rymmer väl också något av kärnan av kritiken mot retoriken i det den kallas för konsten var att dölja sin konst Alltså, det gäller att inte visa sitt egentliga syfte med framförandet.

Mest känt är när Cicero avslöjade den statskupp som en av hans motståndare, Catilina, planerade. Efter en hetsig debatt i senaten lyckades Cicero genom ett mästerligt tal få många av Catilinas män avrättade och Catilina själv dog senare i strid.

Hans anklagelse-tal mot Catalina i senaten har av eftervärlden ansetts som ett av retorikens mästerverk och har i århundraden ingått i latin- och retorikstudier. (Det skulle jag förövrigt vilja läsa, själv).

Det finns också en känd målning av händelsen från slutet av 1800-talet.

 

Cicero anklagar Catilina

 

Cicero fick tack vare sin hårdhet mot Catilina också många motståndare och tvingades en kort period i landsflykt. Men stämningarna svängde snabbt i Rom och snart var han hemma igen men valde då att strunta i politiken. Istället författade han bland annat läroböcker i retorik.

Efter mordet på Caesar blev han politiskt aktiv igen – hans mål var att återföra den gamla republiken som statsskick. I flera tal riktade han våldsam kritik mot några av Caesars män och anhängare, bland annat en viss Antonius.

Detta blev till sist Ciceros fall och våldet åter retorikens besegrare i det han mördades år 43.

Hans huvud och händer höggs av och spikades fast på platsen där man höll tal på Forum Romanum. Den romerske historikern Dio Cassius berättar att Antonius hustru efteråt tog huvudet i sitt knä, drog ut tungan och genomborrade den med en hårnål.

Därmed hade den store talaren definitivt tystats.

Källor:

Cicero, Om Talaren, Första Boken, Retorikförlaget,

Wikipedia