det utgick ett påbud

För några dagar sedan nåddes jag av följande upprop från en moderat politiker i Falun.

Först vill jag börja med att önska er en God fortsättning på julen! (detta meddelande har skickats även på mail) Har skrivit förslag till nyårsbrev/insändare från Faluns politiker till faluborna. Bifogar texten nedan i mailet – om ni ser skriv-/faktafel – maila/pma enbart mig och inte i gruppen så justerar jag. Här är tanken att Faluns politiker skriver under med förnamn och efternamn – men alltså utan partibeteckning – just för att förstärka att vi gemensamt tar avstånd mot främlingsfientliga, antisemitistiska och våldsbejakande krafter. Tycker att det är ett viktigt avstamp inför valåret där extrema krafter vill ta plats. Hoppas att så många falu-politiker som möjligt vill vara med på detta nyårsbrev – the more the merrier! Hör med era partikollegor och maila mig namn på de politiker som vill skriva under på detta nyårsbrev senast kl 22.00 onsdagen den 27 december så sammanställer jag namnen och skickar in insändaren/nyårsbrevet. Med vänlig hälsning, (…) sprid gärna förfrågan (…)

Reaktionen var positiv. Det var idel uppmuntrande ord och alla var med på tåget. Så även jag. Men så plötsligt kom invändningar från socialdemokraterna.

Hej allihop. Jag är inte intresserad av att skriva under detta brev. Håller med om innehållet men ser inte syftet med att skriva under som ”falupolitiker”. Vad är det? Jag är inte med på att klumpas ihop med partiföreträdare från partier med rakt motsatt agenda och att dessutom inte skriva med partibeteckning? Varför? Jag är socialdemokrat i första hand. Varför avpolitisera oss? Fint innehåll men jag avstår. God fortsättning på er.

Det kom ännu ett inlägg:

Jag har meddelat (…) att jag väljer att inte skriva under texten som jag i sak och innehåll står bakom. Efter att jag svarat ok blev jag uppmärksam på att företrädare från alla partier fått frågan om att skriva under. Något som är för mig helt principiellt otänkbart. Jag kan förstå att man ser styrkan i att samtliga partier skriver under en gemensam text till faluborna.

För mig blir det däremot helt fel att skriva under något tillsammans med personer från ett parti som inte står upp för det som texten förmedlar, varken dess företrädare eller partiprogram. Detta är inte bara en ”lokal” fråga och man kan inte låtsas om som att man inte kan ta ansvar för partiets politik som bedrivs på riks/nationell nivå.

Det glädjer mig ändå att vi är många som vill och verkar för ett bättre Sverige och värnar mänskliga rättigheter och människovärde. Det är en styrka i sig!

Därefter var bollen i rullning. En efter en hoppade de som tidigare i eufori anslutit sig av. Jag tvekade. Vi diskuterade saken internt i Centern och alla var väl hyfsat överens om att syftet gått förlorat. Poängen var ju alla skulle så enade.

Jag grubblade och jag grubblar fortfarande. Det är verkligen något av ett etiskt dilemma, detta. Ska en person som tidigare, kanske fortfarande, stått för åsikter jag avskyr hindras från att skriva under något som jag verkligen omfamnar av hela mitt hjärta?

Jag håller inte med socialdemokraterna – deras argumentation är olycklig. Det är inte alls fel att skriva under som ”falupolitiker” i detta sammanhang.

Det är heller inte så att SD som parti (eller någon av deras företrädare – vilket är en diskussion i diskussionen. Genom att få partiet att skriva under värdefrågor av detta slag kan man också tvinga dem att ändra sin politik. Demokrati in action, alltså.) bjudits in (vad jag förstår) – däremot en före detta SD-medlem (jajemän – det är samma person jag samtalade med för ett par veckor sedan), numera politisk vilde.

Jag kan självfallet förstå den som inte vill bli sammanblandad med hen. Å andra sidan: ska vi inte välkomna en person som vill lämna (för all del: blivit utesluten) en rörelse som SD? Att sätta sitt namn under uppropet hade också medfört förpliktelser för vederbörande.

Jag lekte med tanken att låta mitt namn stå kvar. För principens skull. Alla har nämligen rätt att få vara med när det handlar om demokratiska kärnvärden. Men man behöver ju inte vara någon större begåvning för att räkna ut hur det skulle slutat.

Saken skulle kommit att utnyttjas politiskt. Jag skulle komma att skyllas som SD-kramare oavsett vad jag sagt, gjort eller tänkt tidigare i det avseendet.

Visst, jag erkänner. Inte ville jag stå där ensam axel mot axel och försvara vederbörande. Och visst det fanns fler som resonerade som jag – men vi var alla för undfallande. Ingen av oss ville kliva fram och ta en principiell kamp för en människa med den bakgrunden.

Plötsligt fick det hela nästan bibliska dimensioner, känner jag.

Nu är det kanske läge att lugna ner sig ett par hekto. Inte vill jag framställa personen som ett offer. Jag säger bara att exemplet visar exakt hur långt (eller kort) vi är villiga att sträcka oss i kampen för mänskliga rättigheter. Det är för bedrövligt hur polariserade vi blivit.

Också jag drog tillbaka min underskrift. I mitt parti var detta valfritt.

Den enda (?) som till slut var villig att sätta sitt namn under ett upprop för att alla politiker utan partibeteckning gemensamt ska ta avstånd mot främlingsfientliga, antisemitiska och våldsbejakande krafter var en förutvarande sverigedemokrat, numera politisk vilde.

Nej, det där med att stå upp mot intolerans klarar alla bra på egen hand anses det.

Och ickedemokraterna log.

Det självklara motargumentet mot allt jag sagt ovan är väl antagandet att personen som blev dramats huvudperson drevs av opportunism och ville utnyttja läget att komma in i värmen. Och i så fall är väl allt gott nog.

Men jag kan ändå inte helt frigöra mig från känslan av ytterligare något gick förlorat i dag. Frasen vänsterns goda hat ringer också i mitt inre. Blev jag nu en del av det?

Gjorde jag verkligen rätt?


 

Relaterade blogginlägg:

samtal med en sverigedemokrat