Död och begravning

Jag fortsätter diskussionen kring de existentiella frågorna.

Någon sa att det är de friskas privilegium att spekulera om döden. Den som fått sin tid utmätt har annat att tänka på. Själv står jag lite mitt emellan så jag unnar mig lyxen. Jag säger som amerikanerna (enligt den egna propagandan) sa under kubakrisen: We were eyeball to eyeball and I think the other fella just blinked. 

Fast jag byter alltså ut ryssarna mot Döden. Tufft, va?

Lite ödmjukt konstaterar jag att en strävan borde vara att ta emot livets motgångar på samma självklara sätt som man tar emot dess lyckostunder (barn, framgång). Lite mer buddhistiskt, alltså. Man behöver ingen kurator eller terapeut i alla lägen. Det går ändå.(Psykisk sjukdom självfallet undantagen).

Hinduerna har en cyklisk världsuppfattning. Jorden skapas, frodas, går under och återskapas. På samma sätt som årstiderna och människolivet. För den enskilda människan gäller det enligt det hinduiska synsättet att slippa återfödas för att på så sätt bli fullkomlig. För att få del av det gudomliga måste man släppa alla måsten och krav, släppa bundenheten i tillvaron. Målet är att inte existera, att gå upp i världssjälen. Jag gillar det där.

Teorin om vårt pulserande universum kan på ett sätt sägas understödja hinduernas syn på livets uppkomst. Tankegången att universum rör sig, pulserar, menar att detta pulserande skapar flera big bang med efterföljande konsekvens: Tellus. Livet. Människan. Om och om igen. We are not alone out there.

Gudspartikelns betydelse för det ekumeniska såväl som vetenskapliga samtalet faller utanför denna blogpost. Det tror jag istället kan bli ett utmärkt uppsatsämne i skolan. Yeah, right. Och vem ska rätta det då? Inte jag, den saken är säker.

Jag bryr mig inte så noga om var mina efterlevande gräver ner min kropp eller sprider resterna av den uppeldade Adolphson. Graven eller minnesplatsen är till för de efterlevande. Min begravning är däremot en helt annan fråga. Jag tänker mig den lite i stil som i den här fast man får byta ut ”Martin” mot…ja, ”Fredrik”.

Jag tänker mig en kyrklig begravning. Jag tänker mig därefter en stor fest där alla som kände mig kommer och äter, sjunger och skrattar. De pratar och minns förhoppningsvis saker jag bidragit med och drar anekdoter och skämt om mig för varandra.

Jag tänker mig att tal hålls och mina favoritsånger sjungs. Jag tänker mig också ett sista skämt på festdeltagarnas bekostnad (men det tänker jag inte avslöja här för då förstör jag det. Kom på min begravning så får du se!).

Jag skulle vilja ha vacker musik i kyrkan:  Lauridsens Magnum Mysterium. En potentiell läsare uppmanas verkligen att lyssna på detta stycke. Så vackert. Sedan hoppas jag att Something like a star framförs för mig när jag ligger där kistan. En passande avslutning kunde vara Sleep.

Sedan hoppas jag på en rejäl manskör, förstås. Av denna vill jag vicka min liktå till takterna av Biebls Ave Maria. Och, självfallet, Bellmans hyllning som jag inte funnit någon inspelning av:

Vem är, som ej vår broder minns,
fasten hans skugga mer ej finns?
Fastän hans valthorn tystnat har,
är skogens genljud ändå kvar.
Än Floras fåglaskara
skall ömt hans spel förklara.
Än jägarn vid sin snara
skall på sin pipa svara,
hur, i bland Orfei söner
av Bachus krönt så sköner,
han utan like var


Lite i samma anda passar, i alla fall refrängen, den här. 

Sedan får gästerna övergå till att deklamera mina favorittexter om döden. Jag tycker till att börja med att Harry Martinssons ord kunde få vara med i förhoppningen att någon närvarande på begravningen känner så:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning. 
Låt inte sorgen glömma sitt ärende. 
Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få.


Jag kan inget om rysk lyrik men Pusjkins diktrad

Snart tystnar jag när dödens sömn omsluter mig för gott

har gjort starkt intryck på mig. Tidigare har jag refererat till Kristina Lugns fantastiska dikt vid Erland Josephsons bortgång:

Över ensamma och älskande 
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
 
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenerierna vi gick.
 
Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
och sjunger om min vän
 
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn
 

Lite svartsynt med Dan Andersson eller kanske kunde något ur Himlaspelet passa? Nä, efter denna lite högtidliga del börjar festen ta fart. Vi, fast egentligen ni, på festen, börjar stuffa till Änglatango av och med 90-talets stora idol. Sedan blir det lite nostalgi också genom Himlen av och med några av 80-talets idoler. 

     
Fast någon måste väl ändå säga något. För mina vänner ligger det nog nära till hands (ja, ja, det är tredje gången jag länkar till detta) att hålla precis ett sådant tal till min ära som jag förväntar mig av dem. Kan jag leva mitt liv så att det som ska sägas om mig blir detta kan jag lugnt gå till vila.

Min förhoppning är att de enda tårar som fälls på festen är skratt-tårar.

Man kan följa döden på twitter. Döden är rolig där. Fast nog med död, nu va. Gabriella har ju rätt. Vad säger man, halleljuah, liksom.