Gullholmen-Härmanö/Morfar

Gullholmen ligger utanför Orust, sydväst om, och är ett gammalt klassiskt fiskarsamhälle första gången omnämnt i skattelängderna 1585.

Redan på 1200-talet invaderades ön av den norske kungen Haakon Haakonson, det finns idag fortfarande vrakrester i hamnen av ett Norskt krigsfartyg, ett faktum som intresserar öns hembygdsförening.

Egentligen består Gullholmen av två öar, Stora och Lilla Gullholmen, som med tiden vuxit samman. Förbindelse via gångbro finns till naturreservatet Härmanö som är mycket större.

Medan Gullholmsöarna är totalt överbelamrade med hus på klassiskt västkust-fiskarläge-maner finns det inte så många byggnader på Härmanö.

Midsommar+västkusten-067-k

Gullholmen

Från slutet på 1800-talet och några årtionden fram i tiden ökade befolkningen och aktiviteten på grund av att makrillfisket då hade ett uppsving. Innevånarantalet nådde sin topp 1920 med nästan 800 bofasta mot cirka 100 idag.

Förutom fiskenäringen kunde befolkningen ägna sig åt jordbruk, bli sjömän eller flytta  till Uddevalla eller Göteborg. Under 1960-talet reducerades befolkningen kraftigt.

Men under 1800-talet rådde goda tider. Så goda att gullholmsborna 1842 bröt sig ur Morlanda församling inne på Orust för att bilda egen församling och bygga en kyrka.

Men de fick inte loss Härmanö ur Morlandas klor, antagligen beroende på att där fanns tre stora gårdar som inbringade ansenlig skatt. Frågan som uppstod var hur det skulle bli med skolgången för barnen från Härmanö eftersom denna organiserades av kyrkan.

Gullholmsborna menade att barnen från Härmanö fick väl åka in till Orust vilka tog skattintäkterna. På Härmanö överklagade man till domkapitlet eftersom det innebar en närmast absurd resa och de fick så småningom rätt.

På dessa öar och under denna tid levde och dog mina förfäder.

Läser man längre tillbaka i kyrkolängderna ser man att många av dem kom från Orust och tillhörde Morlanda församling. Ibland flyttade de ut till Härmanö en generation eller två för att emellanåt återvända in till Orust.

isakjosefinna

Isak och Josefina

Josefina och Isak Johansson var bönder på Hermanö, närmare bestämt på den södra änden, Myren, kring förra sekelskiftet. De fick tillsammans 9 barn. Näst yngst i barnaskaran var John Ivar, min morfar, som föddes i huset på Myren 1899.

RIMG0134

Morfars födelsehus

Isak dog 1925, enligt släktskrönan fick han hjärtinfarkt bakom plogen, och Josefina gick ur tiden 1953. De blev båda ön trogna liksom 4 av till av barnen, sönerna. Än idag har vi släkt där. En syster flyttade till Hällevikstrand, en till Kärringön och två till Styrsö i Göteborgs södra skärgård.

Morfar bodde inte så länge på Härmanö. Som 9-åring mönstrade han på en spritsmugglar-båt under förbudstiden, gjorde senare lumpen i flottan under första världskriget, blev torpederad av nazisterna under andra och hann med mycket mer under ett helt liv till sjöss.

Till Styrsö åkte han och hälsade på en gång under permission från handelsflottan varpå han träffade mormor. De bosatte sig där och salig mor föddes 1939 och min moster några år senare.

Jag har flera gånger besökt Gullholmen-Härmanö.

När morfar fyllde 90 åkte mors och mosters familjer dit tillsammans med honom. Sommaren 2005 släpade jag dit en höggravid hustru och sommaren 2011 hyrde vi morfars hus en hel vecka. Förra veckan åkte vi dit över dagen.

Efter att man lämnat färjan väntar en rejäl promenad från Gullholmen ett par kilometer söder ut. Efter ett tag kommer man fram till Grindebacken som är gränsen till en av gårdarna och till mitt släktland.

En märklig känsla är det att komma dit.

Där, på Grindebacken, finns få hus men faktiskt en begravningsplats. Anledningen är att det i  slutet på 1800-talet fanns relativt gott om människor på Härmanö som inte automatiskt kunde räkna med att få tillgång till den lilla kyrkogården kring kyrkan inne på Gullholmen (som framgår ovan) vilken dessutom var överfull.

Arrendatorer och arbetare på gårdarna på Härmanö måste alltså ha en egen plats att begrava sina döda. Man hade ceremonin i kyrkan, och före den byggdes i andra tillfälliga lokaler, och gick sedan i procession till graven på Härmanö.

Det finns noga räknat två kyrkogårdar: en liten, den äldre, där häften av gravarna innhåller släktingar till mig, och en större nyare.

30993505

Grindebacken, badviken och klockstapeln vid kyrkogården

Bilden här ovanför. Detta är bokstavligt talat släktens vagga. Här har de kämpat, skrattat, älskat och hatat. Jag vet inte mycket om dem.

Antagligen delade de inte min romantiska syn på hembygd och ursprung. För dem var detta en plats, liksom förövrigt släkttillhörigheten, som möjliggjorde försörjning.

Klarade den inte det så flyttade man. Svårare var det inte.

Morfar sa alltid att han var från Gullholmen. Kanske för att det var enklare så. Kanske var han stolt att genom 1842 års bestämmelse fått en tydlig tillhörighet. Kanske gillade han helt enkelt inte Härmanö.

Vi är många som lämnar brattarna och skrytbåtarna i Gullholmens hamn för den pittoreska lilla badstranden invid den gamla kyrkogården på Härmanö. Men det är bara jag som är släkt med hälften av namnen som pryder gravstenarna.

RIMG0122

Isak och Josefinas grav på Härmanö

 

Och det är alltid bara jag där inne på körgårn. Jag blir tankfull. Hur mycket av mig är resultatet av mina förfäder? Vad skulle Isak Johansson ha tyckt om dagens brattar, deras maner och båtar, när han gick där och plöjde?

Jag vet inte vad det tjänar att tänka så. Men jag gillar att bada bredvid minnet av mina förfäder.

Relaterade blogginlägg:

Ett om morfar. 

Ett om mor. 

Begravningstalet till min moster

Om en båt på Styrsö

Om en övermäktig pendling.