integration 2

Instegsjobb. Enkla jobb. Eller vad vi nu kallar det.


 

Min uppfattning är att integration är en ödesfråga. Integration innebär inte att någon måste sudda ut sin kulturella bakgrund, nej, det handlar om att förstå hur det samhälle man lever i fungerar och kunna, och vilja, delta i det.

För att integration ska vara möjlig behöver den det handlar om ha sin försörjning tryggad. Och för att ha sin försörjning tryggad krävs i allmänhet att personen behärskar språket i det aktuella landet.

Vi är dåliga på integration, anser jag. För att lyckas bättre krävs, för att låta lite klichéartad, nya tankesätt. Det finns massor med människor som inget hellre vill än att få chansen. Och då måste vi ju ge möjligheten.


 

Jag ser mig om kring i min egen dagliga verklighet, alltså i skolan. Det finns så många möjligheter, det finns så många behov. På en av skolorna här i stan fick någon nyanländ en möjlighet att sköta personalrummet.

Torka av bord, tömma diskmaskiner, kylen, tidningar med mera. Samtal fördes, skämt utbyttes, igenkänning, uppskattning, trygghet och tillhörighet. Identitet. Resultatet? Personen gick från att inte kunna svenska till att läsa tidningen och föra i stort sett obehindrade samtal.

I mitt eget personalrum skulle så väl fysisk som social trivsel öka om vi också hade det så.

Och vidare: vaktmästarna behöver mycket hjälp, lokalvårdarna och bespisningspersonalen också. Kanske finns någon med lite IT-kunskaper bland de nyanlända?

Vi lärare behöver administrativ avlastning, sägs det ju. Det äger förvisso sin riktighet. För vi vill undervisa, vi är pedagoger. Det behövs fler vuxna i skolan, rent generellt. Extra mentorer som kunde hjälpa till med frånvarohantering, elever med problem, elever utan problem – ja, alla skulle må och lyckas bättre av det.

Vem ska ta hand om det extra studiestödet? Vem ser till att det inte röks på skolans område (vilket i många fall är ett arbetsmiljöproblem eftersom, förutom fimparna, det ofta röks direkt utanför entrén och röken drar in i skolan), kanske finns extra resurser i hemspråk att tillgå – för det är ju dumt att springa över ån efter vatten.

En sak som varje år är en stor källa till irritation och stress är de nationella proven. Nu förekommer inte sådana i mina ämnen (tack och lov) men nog måste även jag vakta prov när det är dags. Och eftersom jag har annat göra blir jag därmed sur.

Ett lyxproblem i sammanhanget, kanske. Men får vi verkligen valuta för resurserna om jag, med 20 års yrkeserfarenhet och hög akademisk utbildning, ska ägna många timmar åt att stirra på provskrivande ungdomar och hålla koll på deras mobiler?

Det kunde lika väl, kanske bättre, skötas av en en nyanländ med skolbakgrund. I ett senare skede av processen kanske rättning av dessa nationella prov också kunde behöva mer resurser.

På vissa håll finns ett problem med värdegrunden. Killar som på olika sätt trakasserar tjejer och tvingar på dem patriarkala strukturer som kommer från en annan generation som i sin tur är ännu mindre integrerad.

Och så rullar det på.

Att bryta sådant inom skolan, i den mån det förekommer, kunde också vara ett område där människor kunskaper inom det kulturella området det nu handlar om kunde hjälpa till och vara föredömen.

Byter vi område från skola till vård och omsorg kan var och en se att behoven inom dessa områden inte står i proportion till resurserna. Även här tror jag att vi utan att anstränga oss allt för mycket ganska lätt kunde hitta platser att fylla.

Jag säger inte att en lärare är mer värd än en outbildad människa eller att läkare eller sjuksköterskor mer värda än någon utan vårdkunskaper. Jag säger bara att vi borde kunna tänka oss möjligheten med praktikplatser eller platser med lägre lön eftersom möjligheten att komma vidare för målgruppen i så fall ökar.

Och alternativet är så mycket sämre. Att aldrig komma in i vare sig ett yrkesliv eller förstå det samhälle man lever i kan aldrig vara bättre än att få en inledande möjlighet om än med lägre ersättning.


 

Kan vi ha utrymme för ett mausoleum över uppstoppade djur så borde vi väl kunna finna platser för människor som vill vara med?

Det enda argument jag uppfattat emot är att det är orättvist och riskerar skapa ett samhälle med en underklass. Mitt svar på den frågan är en motfråga. Hur kan det inte skapa en underklass om dessa människor aldrig får en chans över huvud taget?

Det är, som så mycket annat, en fråga om ideologi.

Alla är vi hycklare men några av oss knypplare, som det heter.

 


Relaterade blogginlägg:

Så här resonerade jag i november 2012.