Integration

Jag hade möjlighet att lyssna på en föreläsning på temat integration av journalisten Per Brinkemo.

Brinkemo sätter problematiken i perspektiv. Han berättar en hemsk historia om en ung svensk och somalisk pojke som blir dumpad av sina föräldrar i Somalia där han aldrig varit sedan han var bäbis.

Det är inte ovanligt att detta händer när ett barn i en invandrad familj i familjens ögon blir för anpassad till sitt nya land. Att familjen då vill ”återanpassa” (på somaliska: phaqan) barnet till ursprungskulturen  genom att lämna det hos släktingar.

Det låter ju hemskt. Vilka jäkla föräldrar satt jag där på föreläsningen och tänkte. När Brinkemo var klar hade jag fått mig en rejält omskakande upplevelse. Inte på det viset att jag tyckte att phaqan var något bra, men jag förstod det bättre. Och kunde lättare hantera det efter en politiskt integrerad måttstock.

Migrationsverkets beräkningar säger att det nästa år kommer 32000 somalier till Sverige. Det är rätt många, det. Antingen gör vi som Sverigedemokraterna vill och stänger gränsen.

Eller.

Vi kan prova ett annat tankesätt. Vi kan se ankommande somalier, och alla andra etniska grupper, som en enorm tillgång, eller möjlighet. Om vi kan ta emot dem på ett vettigt sätt.

Utgångspunkten är att den etniska gruppen vill bli integrerad men den förstår inte alltid själv hur det ska gå till. Och det gör inte vi svenskar heller. Men om vi lyckas öppnar sig enorma perspektiv.

Somalia är en utpräglad nomadkultur. Ta några minuter och titta på den här filmen. Den skulle kunna vara inspelad på 1600-talet, 1900-talet eller igår.

För en nomad är vatten och bete för djuren den första prioriteten. Man är fokuserad på överlevnad. Man har inte råd att vara sentimental.

Man ser krasst på sjukdom, nöd och spädbarnsdödlighet. Man kan inte gå ned sig av sorg för över dessa ting för de hör verkligheten till. Det är en sorts överlevnadsstrategi för gruppen, klanen.

Om det inte finns en stat som skyddar, hur organiserar vi människor oss då? Om Sverige skulle bombas till aska – hur skulle vi göra? Blod är tjockare än vatten: familjen och släkten blir det sociala skyddsnätet och ersätter staten.

I Sverige sätter vi stor tilltro till att staten ska fixa våra liv. Vi litar på staten för vår överlevnad. När två svenskar krockar går man ur bilen och byter uppgifter. Sedan tar försäkringsbolaget hand om det.

Vi litar på systemet.

Denna tillit förutsätter dock att polisen inte våldtar och misshandlar dig allt för ofta eller att militären inte följer den som betalar mest. Den svenska, stora, trygga staten är ett relativt ovanligt fenomen i världen.

Vi svenskar litar alltså på staten för vår överlevnad och skydd i större utsträckning än många andra folk. Inget ont i det. Men nu förändras världen, som den ibland plägar, och Sverigedemokraterna blir oroliga och undrar om vi snart inte längre ska kunna fira jul så som vi alltid ha gjort.

Fundera lite över begreppet Myndighet.

En Myndighet är i vårt land statens representant. Den organisation som handlägger och hanterar våra problem mer eller mindre framgångsrikt. Om begreppet har någon motsvarighet i en nomadkultur är det i så fall släkten (klanen) och dess överhuvud.

Så har de levt i årtusenden. Släkten, eller klanen, är motsvarigheten till staten för en nomad.

Begreppet nationalstat eller en gräns är inget beständigt för dessa folk. Där klanmedlemmar finns är hemma.

Frågan var kommer du ifrån är meningslös att ställa. Mer relevant är frågan vem är du. I Sverige identifierar vi oss rätt mycket med vårt yrke. Alltså vad vi till vardags gör. Vem är du? jag är lärare…jo men VEM är du? Varpå svensken skruvar oroligt på sig. En nomad kan dra hela sin släkt i tjugo generationer tillbaka eftersom denna tillhörighet handlar om liv och död för dem.

Jag själv kan inte räkna min släkt så långt tillbaka. Detta eftersom det inte är viktigt för min överlevnad. I en nomadkultur är denna relation, klantillhörigheten, motsvarigheten till ett personnummer eller ID-kort. För somalier funkar detta system över hela världen. Man hjälps åt att ta hand om sin släkt när någon av dem råkat i knipa. Tant Berta i Kanada måste göra en operation. Klanmedlemmar i bland annat Sverige skickar pengar.

Att staten, socialtjänsten, kan hjälpa till här i Sverige är för många grupper förenat med rädsla. Hur kan jag lita på staten? Nej, vi fixar det inom klanen som vi alltid gjort. Det är helt enkelt ett sinnrikt internationellt socialförsäkringssystem.

I vårt svenska välfärdssamhälle krymper släktbanden. Kärnfamiljen, denna historiska nymodighet, är norm. I bästa fall tar mor- och farföräldrarna hand om barnen ibland. Vi får barnbidrag, föräldraförsäkringar, sjukpenning och pensioner. Släkten behövs inte för annat än socialt umgänge: fira jul och sånt som SD nu oroar sig för att vi på grund av invandringen inte längre ska kunna göra ostört.

I många kulturer är det fullständigt otänkbart att skicka bort barnen till främlingar för att hämta dem kl 17 när man själv arbetat klart för dagen. Det är ingen fara, de är utbildade. Detta är främmande i många kulturer. Utbildad? De känner inte mina barn. Nej tack, farmor vaktar mina barn medan jag jobbar. (Arbete förutsätter dock integration vilket jag återkommer till).

Sverige har länge varit en extremt homogen kultur: en sorts konsensus-kultur relativt präglat av jantelag. Vi är bönder, helt enkelt. Min farfar var bonde och försåg regementena i Boden med varor, morfar föddes i en skärgådsbondemiljö på Gullholmen i Bohuslän. På medeltiden var vi också en klankultur. Många har läst Jan Guillos böcker om Arn som utspelar sig i just sådan miljö.

Innevånarna i Aten, Rom och Bagdad varit stadsbor i tusentals år. De har lite länge vana av det.Vi svenskar kommer från en röd stuga på landet men nu ligger den stugan på 7:e våningen, som nån psykolog uttryckte det. I de här kulturkrockarna uppstår stor förvirring i systemet.

Vi i Sverige måste bli bättre på att kommunicera vår samhällsmodell. Det är en förutsättning för integration menar Brinkemo. Jag känner mig träffad och attraherad av det.

Jag har nu lärt mig att somalier också har en stark tradition av konsensus. De kallas ibland för Afrikas svenskar. De som sitter under trädet är en benämning på människor man har respekt för, klanledare, som ofta fattar beslut som man följer på samma sätt som svensken följer myndighetsbeslut.

I alla kulturer och sammanhang gäller det att identifiera nyckelfigurer. De med inflytande. Det viktiga är inte vad som sägs utan vem som säger det. Vill man lyckas med ett integrerat samhälle kan man inte sätta upp en hemsida med information. Man måste hitta nyckelpersoner att kommunicera informationen på hemsidan vidare. I tredje eller fjärde led kanske man få klanernas medlemmar att själva söka upp informationen.

I just det här exemplet handlar det om att ta tillvara somalisk tradition för att integrera och utveckla. Genom att bygga relationer når man integration och kan utnyttja ett folks kompetens. För Sverige i tiden. Det finns många kungar i Sverige, som ärvt sin position, och med mycket mer makt än Carl XVI Gustaf.

Vi måste ju göra något.

Svenska staten är, för att sno Brinkemos liknelse, som det där företaget ticket.nu. Vi säljer biljetter men vi har inget att erbjuda. Vi måste lära oss att ta tillvara alla dessa erfarenheter de som kommer hit har med sig istället för att se det som en kostnad eller belastning. Med rätt samhällskommunikation och politik är varje infödd svensk och utifrån kommande människa en möjlighet.

Så måste jag som liberal se på tillvaron.

Många flyktingar drar vidare från Sverige eftersom det är så svårt att driva företag här. Snacka om brain-drain. Det finns tydliga historiska exempel på hur det går för samhällen som inte tar tillvara sina möjligheter. Östtyskland under kalla kriget, tex. Det är ett större problem att så måmga människor och företag flyttar härifrån än det omvända.

Det är viktigt att kunna försörja sig själv och företagande är en nyckel. Vår svenska samhällsmodell, som vi byggt upp genom att exportera vårt kunnande, tycks viktigare att bevara än att utveckla. Vi vågar inte öppna oss för att skapa ett verkligt integrerat samhälle. Ta seden dit du kommer! Så inskränkt. Så tråkigt. Så inhumant och världsfrånvänt.

På sikt är vi genom ett sådant synsätt dömda till stagnation och undergång.

Vårt svenska 1900-tal är en historisk parentes. Nu är det på väg att försvinna eller förändras och några av oss skyller detta på flyktingar. Det är för mig helt obegripligt. Hur får vi alla duktiga människor att stanna kvar, hur kan vi ge dem en god start och förutsättningar att ge tillbaka till samhället? Frågan om hur man når folkbildning och kunskaper går åt båda håll från flyktingar till svenskar och tillbaka igen.

Men visst, i början kostar det. Migrationsverkets möjligheter att fungera måste få kosta. Integration kräver god fysisk och psykisk hälsa. Det kostar, det med. Men i slutändan är det värt det.

Vi måste förbättra våra möjligheter att mötas. Det är därför Sverigedemokraterna måste bekämpas. Och mot vänstern måste man också stå eftersom, hur goda intentioner de än har, är verklighetsfrämmande och ovilliga att förändra en stereotyp och betongfotad syn på företagande och individ.

Några 40-talister ondgjorde sig, där på föreläsningen, över att en reporter på TV till politiker nyligen ställt frågan hur mycket invandring tål Sverige. Problemet var att frågan ställts överhuvudtaget, menade man. Det var ett tecken på perspektivförskjutning. Det må så vara. Men i en demokrati måste alla frågor få ställas.

Det intressanta, och långt viktigare, är hur vi väljer att besvara frågan.

Det är bland annat därför jag är besviken över att Folkpartiets ledare inte tar täten. Mot Sverigedemokraterna och för integration med perspektiv som jag diskuterar ovan. Språktester, betyg och burka-förbud kommer långt ner på integrations-listan, tycker jag.