Living on the edge

Jag tränar på gym. Jo, det är sant – jag gör faktiskt det. Min huvudsakliga anledning är att få ordning på min krumryggade uppenbarelse, samt för att jag ser hur mycket gott denna träningsform gjort för min gamle far.

(Och alltså inte för att bygga en mid40-ties-krisis begynnande torso.)

Senaste besöket gick inte så bra. Den spänstige macho-Fredrik springer raskt in på gymmet, kastar sig nonchalant sig in i en maskin. Det är en maskin där man ska dra armarna i höjd med tinningen framåt från en position bakom huvudet.

Oturen var framme. Den spänstige matcho-Fredrik hade nämligen inte tillsett att maskinen var ordentligt gängad i spärranordningen med resultat att han, alltså jag, drar till ordentligt utan motstånd i vikterna med resultat att jag ger mig själv en rejäl snyting på varje kindben.

Sett ur den personens synvinkel som satt på maskinen bredvid måste det hela tett sig underligt. En (tillsynes) spänstig kille kommer lätt injoggande, slänger sig vant ner på en maskin och drar till med resultat att han ger sig sig själv en så rejäl smocka med maskinen att han reser sig och på vingliga ben lämnar gymmet igen.

Jag tror jag fick en lättare hjärnskakning. Men så gillar jag ju living on the edge.

Barnen sitter hålögda i soffan. Deras mor blänger fientligt på mig. Ibland kan det ju gå lite fort. Barnens mor tycker nämligen att jag vid det här laget borde fattat att man inte kan skämta med barn hursomhelst.

Det hela började när dotter 2 kom hem och upprört deklarerade att PAPPA! Min lärare säger att flygplats INTE heter Finlandia på finska och korvkiosk heter INTE kioskenkorva! 

Nu är det dålig stämning. Inte en av mina bästa dagar. Bättre lyckades jag kanske med frågan: Pappa, vad är ironi? 

Jo, ett exempel på ironi kan vara det här: Jag har hela mitt liv velat arbeta för Bert Karlsson.  

JAHA! Det är alltså när man säger att man vill göra något som man egentligen inte vill alls? 

Exakt. Så är det. Ulrika Barnö säger att jag kommer undan med saker bara för att det är jag som säger det. Jag är osäker på om det är en komplimang. Förr eller senare ramlar man måhända bredbent ner över kniven.

Ja, jag vet inte vad jag är för människa, egentligen. Kanske ett återkommande tema här på bloggen. Samtidigt som det finns de som är övertygande om att jag är ondskan personifierad så finns det också sådana som gillar mig.

Vad de tycker på gymmet kan ju kvitta lika. Barnen och deras mor förlåter mig mina konstigheter (hoppas jag).

Avslutningsvis något om arbetet. Hur ska man lyckas bli en tillräckligt bra lärare? Det tycks ju omöjligt. Jag frågade om saken i en skoluppgift och fick överlag ganska liknande svar och jag väljer att här återge ett (som är lite bearbetat för att bevara anonymiteten) representativt:

Så här tycker elever idag att en bra lärare ska vara:

Jag tycker att en riktigt bra lärare är passionerad och duktig på det den lär ut. En lärare som vill skapa samma intresse hos sina elever och inte bara går till jobbet för lönen. Som elev är det mycket lättare att lära sig om läraren är dessa saker. Något annat jag tycker är viktigt är att läraren är planerad. En lärare som bara dyker upp och babblar är ofta inte så effektiv i sitt lärande, entusiastisk eller inte. Det är också viktigt att kunna känna sig säker med sin lärare. Säker på att man har något att säga till om och säker på att läraren gör det som är bäst för eleven. Läraren uppmuntrar eleverna till att inte bara blint följa läroböckerna utan att reflektera och ifrågasätta dem. Hen låter dem lära sig på olika sätt istället för att alltid sitta i klassrummet. Jag skulle också säga att en bra sak läraren gör är att tro på sina elever. Hen tror på att de kan övervinna sina rädslor eller göra det de brinner för. Läraren uppmuntrar dem till att gå sin egen väg och finna skönheten i livet.

Ja, men då så. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Min högt uppskattade kollega Fredrik Nilsson gillar också living on the edge som koncept.

Därför trycker han in senast serverade kopp när det är hans tur vid kaffemaskinen. Då får han i sin kopp vad föregångaren druckit och det kan ju vara vad som helst. Den här gången blev det mocka.

Blä. Det finns vissa saker man inte chansar med – kaffe är en sådan sak.

Igår hade jag smort in händerna med lotion så nogsamt att jag slant i greppet och tappade därför mobiltelefonen varpå glaset sprack. Nu var goda råd dyra. Skulle jag bokstavligen leva on the edge eller lämna in den?

Det blev det senare vilket kostade mig en vacker slant. Slinta, slant flinta, som det heter. Som straff får jag inga ostbågar i kväll =(

Trevlig helg!