Milgram

Ett berömt psykologiskt-sociologiskt experiment genomfördes på 1960-talet av psykologen Stanley Milgram.

Försöket handlade om att belysa en människas benägenhet att, ofta på uppmaning av en auktoritet, utföra handlingar mot andra som vederbörande av samvetsskäl normalt inte skulle göra. I korthet gick experimentet ut på att försökspersonen fick veta att han skulle testa effekten av straff på inlärning.

När offret, som var en skådespelare, svarade fel skulle en elchock sändas och graden delvis ökas vid fler felaktiga svar. Allteftersom spänningen i stötarna ökades, klagade offret alltmer högljutt, bankade i väggen med mera, för att sedan tystna och inte ge ifrån sig några fler svar eller klagomål.

Vid det laget ville många försökspersoner avbryta experimentet och kontrollera hur offret mådde. När elchockerna sades vara 135 volt starka avbröt sig några försökspersoner och ifrågasatte experimentets syfte. Flera av dem fortsatte ännu längre efter att ha försäkrats om att de inte skulle hållas ansvariga.

Om försökspersonen sade sig vilja avbryta experimentet övertalades han att fortsätta med,i tur och ordning, följande argument:

1. Please continue
2. The experiment requires that you continue
3. It is absolutely essential that you continue
4. You have no other choice, you must go on

Om försökspersonen trots detta ville avbryta efter alla fyra övertalningsargumenten avbröts experimentet. Annars avbröts det när försökspersonen utdelat den maximala chocken.

I den första försöksserien utdelade 65% av deltagarna (26 av 40) experimentets maximala stöt, 450 volt, även om många var mycket illa till mods och visade tydliga stressymptom.

Samtliga avbröt försöket vid något tillfälle och ifrågasatte experimentet. Vissa lovade att inte ta emot betalningen för sin medverkan.

Samtliga deltagare fortsatte utdelningen av stötar åtminstone förbi 300-voltsnivån. Senare upprepningar av försöket eller varianter av det, av Milgram och av kollegor världen runt, har givit liknande resultat.

Att Milgram genomförde det här experimentet är ingen slump, under 1960-talet diskuterades nazismen som fenomen med kulmen av rättegången mot Adolf Eichmann.

I dag, femtio år och en stor mängd folkmord och övergrepp senare, är det väl knappas någon som i ifrågasätter att vi, vanliga människor, under vissa omständigheter är kapabla till omänskliga övergrepp.

Nazitiden var förvisso extrem, men samma beteende har skett och sker i större och mindre skala hela tiden. Historikern Bauer säger ungefär att det mest förfärande är inte att nazisterna var omänskliga utan att de faktiskt var vanliga människor.

Vad vi kan göra är att skapa möjligheter för oss människor att bottna i oss själva, självrannsakan, i brist på bättre ord. Att trotsa auktoriteter. Många av experimentdeltagarna skrev efteråt till Milgram och tackade för väckarklockan.

För min del tror jag att ett socialliberalt samhälle är bäst lämpad för att lösa den här typen av frågor. Ett samhälle som både ser och uppmuntrar individen, men som också ger kollektivet möjlighet att bli en individ.

Skuggan ur vilken en massmördare eller terrorist kan kliva ut ur försvinner kanske inte, men jag tror den minskar i ett sådant samhälle.