Passageriter (sir Brian del 3)

Under senhösten har eleverna och jag arbetat med passageriter. Kort uttryckt, vanans makt är stor.

Hur vi beter oss när antingen vi själva, någon oss närstående, eller hela vårt samhälle rör sig från ett skede till ett annat i tillvaron. En rit är en sorts standardiserad form av beteende som vi av känslomässiga, sociala, vidskepliga eller trygghetsbaserade skäl ägnar oss åt.

Vanligen handlar det om födelse, vuxenhet, giftermål, ålderdom och död. Det kan också handla om högtider, eller andra sedvänjor och traditioner. Som studenten, brottas med lejon eller omskärelse.

Ta seden dit du kommer kanske exempelvis den genomsnittligt begåvade sverigedemokraten tycker. Men jag tänker att det väl beror på vilken sed det handlar om. Just nu handlar den svenska debatten om vi ska fira skolavslutning i skolan eller ej.

Här kan man fördjupa sig i det. Önskas en lite mer lättsam variant? P1, alltså. Vilken elefant bland myror.

Ursprunget till ordstävet ovan kan vara when in Rome do as the romans. Vilket i sin tur, om jag minns rätt, kommer från en milanesisk (heter det så om man kommer från Milano?) biskop som när han besökte Rom upptäckte att man utförde vissa riter, som bönen, på annat vis i Rom än i Milano. Och tog till denna tankebana för att lösa problemet.

Karl XII tog förvisso seden dit han kom och åt koldomar när han var hungrig. Så rätt gjort av honom. Jag vet inte var jag skulle vara utan kåldolmar. Lost in translation, kanske.

För mig är högtiderna viktiga. Får jag inte min äggtoddy rykande het på julafton blir jag sur. Lika så om syltan och rödhacket uteblir från julbordet. Alltså fixar jag det själv, det blir bäst så.

För 60- och 70-talisterna är Kalle Anka viktig på julafton. Men inte, måste smärtsamt inses, för våra barn. Det där har Hnerik Schyffert pratat om i sin utmärkta show om 90-talet.

En annan viktig referensram för min generation är Grevinnan och betjänten. I avdelningen onödigt vetande kan man anföra att vi i Sverige fått berättelsen via tysk tv men den skrevs på 1920-talet av en viss Lauri Wylie.

Det som hos oss och i vissa delar av Tyskland är en riktig klassiker och ett måste på nyårsafton har aldrig visats i brittisk TV överhuvudtaget. Freddie Finton, som spelar betänten, hade en halvhyfsad karriär som skådespelare och komiker.

Under 1980-talet växte en annan tradition fram: Ivanhoe (1982) skulle ses på nyårsdagen. Synd att SvT slutade med det. Filmerna och boken har hängt med mig genom livet och jag kan kanske mer om historien än vad som kan anses vara helt…sunt. Nördvarning på mig. Igen. Ett exempel. Följ gärna upp med den smått osannolika fortsättningen. 

Apropå nyår. Det vore synd att inte nämna nyårsklockan. Sveriges nyårsfirande på nyåret måste ramas in med en folkkär uppläsning av Lord Tennysons dikt. Jag har bara hittat två inspelningar: en av Anders de Wahl och en av Georg Rydeberg. På senare tid är det Jarl Kulle, Margareta Krok och Jan Malmsjö som står för framförandet.

Genomförandet av denna rit är alltså inget nationen Sverige lämnar över till vem som helst. Men så är det också en osedvanligt vacker dikt, läs gärna själv.

Jag och den Änglaljuva har också en tradition. Vi rimmar, dricker glögg, slår in paket och ser på filmen med världens bästa filminledning alltid dagen före julafton.

Och här i Dalarna ska det också vara som det alltid varit.

Sen, apropå rit och tradition, det är fan inte lätt att vara liberal. Det är väl som det alltid varit, det med.

Förövrigt är det väl ungefär, samma dravel här som där.