Paul Tibbets

Jag har lite halvintresserat följt ärendet om de två unga svenskar som åkte till Somalia och anslöt sig till en organisation som USA terrorstämplat. När männen efter ett tag ångrade sig var det så dags. De flögs till USA och ska åtalas där.

Lyssna på radioinslaget om ärendet här.

Kan USA verkligen släpa hem terroranklagade från världens alla hörn hur som helst? Tänk om de stämplar Folkpartiet som en terrororganisation? Kommer UD att vara lika undfallande som i ärendet ovan när jänkarna kommer för att slå mig i bojor och flyga mig till USA för att där ställa mig inför skranket?

Sannolikt inte. Jag är ju vit. Och man. Jag ser rätt svensk ut. Min släkt har bott här längre än deras vilka det nu handlar om.

Den enes terrorist är den andres frihetshjälte. Fortfarande bär en del av skolungdomarna röda tröjor med den klassiska bilden på Che Guevara. Visst, han är snygg och så. Men likafullt en mördare som inte drog sig för att bruka våld för att genomföra sina mål.

Så funkar de, marxisterna.

Frågan är hur ska man i det sammanhanget ska se på Paul Tibbets. Alltså mannen som var befälhavare ombord på planet som släppte atombomben över Hiroshima. Bomben beräknas ha dödat 100 000 människor omedelbart och krävt totalt uppskattningsvis 300 000 människors liv även om det är mycket svårt att beräkna antalet offer.

Visst, andra världskriget tog omgående slut och Sovjet fick se vad amerikanerna kunde hitta på om de var på det humöret. Men är Tibbets att betrakta som en frihetshjälte eller terrorist? Vad tycker japanerna, tro?

Jag har inte läst så mycket om den här mannen. Jag vet att han var högt uppsatt militär och blev rätt gammal.

Men vad för sorts människa kan leva med att ha 300 000 människoliv på sitt samvete? Hur tänkte han när han flög hem? Eller efter sin pension? Sov han gott om nätterna under resten av sitt liv?

Kanske fungerar det mänskliga psyket likadant hos människor som Hitler, Stalin, Che Guevara, Pol Pot, Mao Zedong, Tibetts och Breivik. Det är bara omständigheterna och tillfället som skiljer.

 

Nu är vi i väst mest rädda för enskilda beväpnade galningar. Enskilda vettvillingar som genom all sin bitterhet och hat endast ser massmord som sin utväg, för att låna ett uttryck från Gunilla von Hall . Hon tar sin utgångspunkt i vapentillgången i sina resonemang.

Det håller jag med om. Men jag tror också att alla kan bli extremister vid ett givet läge. Om någon tar ditt liv i från dig, beskär dina rättigheter eller mördar din familj exempelvis. Då kan vem som helst av oss bli extremist eller terrorist i din förövares ögon.

Diktaturens hantlangare eller blinda religiösa fanatiker utan sådan bakgrund som drivkraft är så gott som alltid i hemlighet tvivlare. Likafullt genomför de sina dåd. Det är intressant psykologi, det.

Första tecknet på fanatism är att inte dra upp rullgardinen på dagtid, sa någon.

Här hemma i Moder Svea kontrollerar myndigheter nu hur olika instanser i offentliga miljöer sköter sig när det gäller kameraövervakning. Det gäller kameraövervakning i skolan, affärer eller på restauranger. Som det visar sig sköter vi det dåligt. Lagen efterlevs dåligt. Man sätter upp fler kameror än vad lagen tillåter och har dålig kontroll över hur filmerna används.

På så vis har ju extremisterna redan vunnit, kanske. Och mot den bakgrunden är måhända inte UD:s eller USA:s agerande så märkligt.

Obehaglig tanke.

Detta ger mig en dålig sinnesstämning denna morgon. Inte blir det bättre av att jag råkade blanda ihop blåbärsoppan och spolarvätskan i morgonstressen. Tur att båda var färdigblandade, i alla fall.  Jag får muntra upp mig med att damma av ett gammalt ”skämt” mitt på blanka (spolarvätska!) torsdagsförmiddagen.

– Vad sa Fidel när han gick till frisören?
– Låt Shägge Vara.