reuterdalsfejden – bild 29 a-b

Konflikter eller olika perspektiv – det är väl bra saker, det? Olika tider, platser och generationer går igång på olika saker, så är det ju. Jag gillar förövrigt själv att fundera över och studera sånt.

Vad är rätt? Vad är fel? Enligt vem och varför?

 


 

På ett möte nyligen surnade plötsligt min nya, yngre, historiekollega till och utbrast:

Typiskt dig att inte gilla Håkan Hellström, Fredrik!

En gaphals från Göteborg? Jag är inte imponerad, det är riktigt. Det finns i så fall andra, mycket bättre, göteborgare. Som Freddie Wadling, exempelvis. Och det säger jag inte bara för att han nyligen lämnade oss – jag var ett fan redan under Blue for two-tiden.

Men det imponerade föga, tydligen.

 


 

När Vilhelm Moberg 1949 utgav Utvandrarna utbröt debatt. I berättelsen förekommer ett citat från en av karaktärerna, Ulrika, riktat till en kyrkvärd som kallar henne hora:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann´ra?

 

Sådant sa man inte hursomhelst dåförtiden, inte ens i fiktionens värld. En samhällsdebattör, Ebbe Reuterdahl, kritiserade Moberg. Till saken hör att Ebbe var pingstvän och ansåg att de verkliga utvandrarna genom romanen skildrades som en samling perversa individer.

Konflikten kom att stå mellan kultur vs religion och var en del av en större moraldebatt.

Ebbe var så upprörd att han skrev debattartiklar och spred cirkulär (dåtidens motsvarighet till sociala medier) som han spred inte bara i Sverige utan också i de amerikanska svenskbygderna.

Det genomgående temat var att boken var att betrakta som ”smutslitteratur”.

Saken eskalerade till ett regelrätt debattkrig och Ebbe publicerade slutligen en artikel Vem har rätt? I litteraturfejden Moberg – Reuterdahl. En artikel som fick flera riksdagsmän så upprörda att någon krävde att Moberg skulle sättas i fängelse och en annan eldade upp boken.

Det offentliga Sverige följde kampen mellan de två. På debattsidorna stod Reuterdahl tämligen ensam – även dåtidens litteraturvetare och kulturskribenter ansåg boken vara litterärt betydande, moraliskt förkastlig eller inte. Paradoxalt nog bidrog konflikten till att boken blev en kommersiell framgång.

Idag minns ingen Ebbe medan Wilhelm är odödlig.

 


 

I helgen var det Åfest i stan.

Åfesten innebär östtyska karuseller, blingbling, langos och…Dolly Style. (Förlåt min surmagade inställning – typiskt mig att inte gilla Håkan Hellström, liksom). För Dotter 2 var detta i alla händelser en stor sak – hon kan låtarna.

Vi fick bra platser och hon intog bekvämt mina axlar under en halvtimmes tid.

 

Idolerna gör entré

 

Det var efter konserten problemen började. Med i sällskapet fanns en kamrat som firade födelsedag. Vi råkade alla efter konserten hamna i fel ände av autografskrivarkön men en vakt släppte som tur var in barnen också från det hållet.

Tills en barsk agent resolut meddelade att nu var det minsann slut med det. Vi befann oss plötsligt sist i kön på den andra, regelrätta, sidan. Dotter 2 och hennes kompisar, liksom förövrigt även Dotter 1, var besvikna.

Och vad gör man inte för sina barn?

Jag stegade sålunda raskt fram till vakten och sa som det var – med tillägget att vi hade ett födelsedagsbarn bland oss. Vi fick fri lejd av den barmhärtige. Sedan dök dock Häxan Surtant, förlåt, agenten, upp och menade att nehej, det här, det gick då rakt inte för sig.

Då klev Dotter 2 fram i ett sista försök att för sin vän (vännen hade överlämnat en teckning som hon gärna ville ha tillbaka med autograf) rädda situationen. Dolly Style, som bara hört agentens version, avspisade dock flickorna.

Besvikelse.

Dotter 2 kliver fram och vill att kompisen ska få en födelsdagsautograf men hindras av agent. Bandmedlem ställer upp på kort som kompensation.

 

Åter hemma framgick att det var jobbigt för Dotter 2 att ha, som hon upplevde det, grälat med sina idoler. Det hjälpte föga och intet hur mycket jag än försökte påtala det coola i att ha grälat med just Dolly Style.

Efter en sträng blick från barnens mor bytte jag taktik. Det samtalades länge.

Kontentan blev insikten att idoler kan vara storartade musiker men inte alltid lika storartade människor. Jag berättade upplysningsvis också om min egen idol Jussi och hans liv.

Vidare, fick jag nog till sist erkänna, var den ende som i någon mening gjort något fel i hela den här historien egentligen jag, hennes far. Och möjligen vakten. Varför, undrade Dotter 2.

Jo, jag chansade ju på att barnen skulle få gå före alla andra barn som lydigt (nåja) stod i kö och hade jag inte gjort som jag gjorde hade ju inget av allt detta hänt. Sedan analyserades ingående de olika bandmedlemmarnas agerande under händelseförloppet.

Det märkliga är att Dotter 2 faktiskt lät sig nöja med detta.

Sanningen är mitt vapen.

In hoc signo vinces.  

 


 

Ja, det är svårt.

Det enda man kan göra, antar jag, är att med jämna mellanrum plocka fram sina övertygelser ur sitt inre och syna dem. På så vis har man i alla fall  en hyfsad chans att då och då rensa ut lite gammal skåpmat som hunnit ruttna till fördomar.

Håkan Hellström kanske inte är så dum, när allt kommer omkring.