samtal 1

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.


 

Jag träffade den 19/11 en gammal klasskompis på det klassiska falukaféet Princess. Under knappt två timmar diskuterade vi politik och ideologi.

M är en mjuk och intellektuell person och jag gillar honom. Men han är också en av de mest vänsterorienterade personer jag känner – uttalad kommunist och aktiv medlem i Kommunistiska Partiet, det som tidigare hette KPML(r) – Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna (revolutionärerna). Det är en rörelse som tidvis har åsiktsövervakats och M berättar för mig att han har sett sin egen SÄPO-akt på riksarkivet.


 

Det faller sig naturligt att bland det första jag frågar honom om är hans ideologis historiska förflutna. Mest handlar det om Kina och Sovjet. M är globalt intresserad och väl påläst om Sovjetunionen.

Han tycker diskussionen är relativt ointressant, säger han. Mycket av historieskrivningen är rena påhitt och måste förstås i ett samtida sammanhang. Han ser världskrigen som som två ”omstruktureringskrig” – alltså omstrukturering av världens resurser.

Krigen fördes, enligt M, som en reaktion mot kapitalismen. Jag håller inte riktigt med men låter saken bero – vi har ju så mycket att prata om.

Jag frågar honom om han ser Sovjet och Kina som demokratier eller diktaturer samt om han tar avstånd från Lenin, Mao och Stalin. Svaret är lite svårtolkat. M kan inte så mycket om Kina, säger han, men blir mer engagerad angående de sovjetiska ledarna.

Han tar självklart inte avstånd från vare sig Lenin eller Stalin men medger att att Stalin var tvungen att frångå vissa demokratiska principer. Men vad skulle han göra – alla segrarmakterna angrep Ryssland efter första världskriget dessutom rasade ett inbördeskrig.

Revolutionen i sig var fredlig, hävdar han vidare, och där får jag ge honom åtminstone delvis rätt. Vårt samtal ger sig nu ut i stora världen.

M är upprörd över NATO:s bombningar i Libyen och Afghanistan. Han ser Assads regim i Syrien som landets legitima regering och anser att NATO (med flera) förser terrorister (de så kallade rebellerna i konflikten) med vapen.

Jag frågar hur han ser på Kina, Nordkorea, Kuba och Venezuela. Han dröjer lite på svaret och säger till sist (han verkar uppriktigt förvånad): jag förstår inte riktigt vad man ska reagera på vad gäller Kuba…

Media ger en missvisade bild av Venezuela och när jag för SR:s Lotten Collin på tal så säger M att hon är en megafon för den ensidiga bild som media framför. Alltså den amerikanska synen. Han tror att hon måste rapportera negativt om chavezismen av karriärs-skäl och tillägger att all media även i Sverige är högervriden.

Han återkommer flera gånger till att media kontrolleras, också i Sverige, och menar att vi lever i en diktatur där media ägs av kapitalet. Kapitalets diktatur. Det här är en intressant aspekt som säger mycket om M och hans åsiktsfränders världsuppfattning, tycker jag.

M upprepar att han och partiet är pacifister. Han förklarar det våld som förekommit i kommunismens namn med att man försvarat sig när man angripits. Som i Sovjet efter revolutionen.

Men även här i Sverige har kapitalismen använt våld, uttryckt med M:s egna ord: många gånger har kapitalet visat sitt fascistiska tryne när den varit hotad. Därför, säger han, måste man vara beredd att använda våld i självförsvar. Återigen: så som i Sovjet efter revolutionen.

Jag finner det motsägelsefullt. Det gör inte han.

Revolutionen i Sverige ska komma naturligt, utan våld. Genom politiskt engagemang ska människor förstå hur dålig den kapitalistiska ordningen är. När beslut tas som går emot opinionen ska beslutsfattarna få stå till svars för det.

Människor kommer att förstå att kapitalismens inneboende motsättningar leder oss i fördärvet. Han ger exemplet NATO där han hävdar att motståndet bland befolkningen är tydligt – ändå går vi med i smyg.

Jag säger att M:s engagemang borde kunna tas till vara inom ett större parti. S avfärdar han eftersom partiet vill inte avskaffa kapitalismen utan snarare är en del av den. Reformerna har misslyckats.

V och FI ger han heller inte mycket för – dessa partier är på olika sätt med och organiserar kapitalet. V är ju för EU medan KP vill gå ur. Sjöstedt fördömde demonstrationen mot militärövningen AURORA i Göteborg, ger han som exempel.

Både Liberalerna och Centern ser han som en del av högern och kapitalismen. Han påpekar att det funnits antisemiter inom Centern på 1940-talet och ser partierna som stödjer NATO för krigshetsare.

Vid ett tillfälle går jag något till offensiv i vårt samtal.

Jag förklarar att jag finner det förvånande att han kan namnen på en eller två antisemitiska centerpartister som levde på 40-talet men inte vill kännas vid att Mao mördade över 70 miljoner av sina egna landsmän.

Jag säger att det är svårt för mig att se någon skillnad på hans parti och dess syn på Stalin jämfört med Nordiska motståndsrörelsens syn på Hitler. De argumenterar på samma sätt.

M försvarar sig med att nazismen avhumaniserar människor men att det inte gäller kommunismen. Återigen finner jag M:s resonemang motsägelsefullt.

Jag säger att när han citerar 1984 (Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna) så framstår han som enögd eftersom han är ovillig att se kommunismens brott.

Han svarar mig med motfrågor. Om NATO. Om kapitalismens brott.

M och jag har våra barn på samma friskola. Jag frågar om han inser vad den självklara frågan blir angående det. När jag försvarar det fria skolvalet gör jag det delvis för att jag tror på modellen även om den har problem. Jag gör det också av personliga skäl då jag vill att mina barn ska ha möjligheten att välja en skola som passar.

Ser han inte det motsägelsefulla i att han som förälder gjorde samma val? Han skruvar lite på sig och säger att man måste skilja på det stora och det lilla. Han hade ju hört att det var en bra skola och så låg den närmast.

Vi ska inte blanda in barnen i vår diskussion, tycker han, och idet jag ger honom rätt. Men jag finner honom, ännu en gång, motsägelsefull.

Lite stödda noteringar:

Partiet lever som det lär. Alla i organisationen tjänar lika mycket från vaktmästare till politiska företrädare.

Partiet verkar starkast i Västsverige.

I M:s drömsamhälle ska samhället, staten, stå för vård, skola och omsorg. Dessa tjänster ska vara gratis.

Alla ska tjäna lika mycket (eller lite, tänker jag för mig själv).

Inga val ska tillåtas eftersom de inte behövs – det är ändå enbart en privilegierad medelklass som kan göra val. (Här har han absolut en poäng, tänker jag, men vi ser olika på lösningen av problemet).

Staten ska betala människors bostäder.

Vi måste dela på jobben och ha kortare arbetsdagar bibehållen lön (V:s förslag i sammanhanget inte bra eftersom det bygger på att vi måste gå ner i lön).

Partiet är för litet för att ställa upp i val överallt men i Ludvika ställer de upp i kommunalvalet och brukar samla 100-talet röster, ungefär.


 

Jag kan inte påstå att vi på något sätt kom varandra närmare politiskt, M och jag, men det var intressant att lyssna på honom.

Jag såg, som framgår, många motsägelser och jag valde att i stort sett helt avstå från att bemöta hans historiesyn även om jag i vissa delar finner den revisionistisk.

Jag är uppriktig i min beundran för hans engagemang och jag upprepade flera gånger att den kunde komma bättre till pass inom Vänsterpartiet. Det trodde han inte skulle bli aktuellt för det vore att bruka våld på sin övertygelse.

Det han nog inte kan förstå (tror jag) är varför hans övertygelse och synsätt på många sätt verkar skrämmande och hotfull för mig. Kanske kunde de ändra sin logga nedan till Klass för Klass samt ta bort stjärnan och hammaren.

Bara ett tips, i all välmening. Hursomhelst: tack för ett intressant samtal, M!