Sicilien – bild 34

 

Det var dags för den efterlängtade värmen och familjen styrde kosan mot Sicilien. Som vanligt hann jag inte förbereda mig tillräckligt inför resan varför jag på planet funderade över vad jag egentligen vet om ön.

Vy över Palermo från Monreale

 

Grekerna koloniserade delar av Sicilien, främst känd är väl staden Syrakusa som en plats som fostrat grekiska filosofer så som den berömde Arkimedes. Jag är personligen mer förtjust i Empedokles som hoppade ner i Etna då han trodde på återfödelse. (Eller det är jag väl egentligen inte alls det eftersom jag inte kan mycket mer än så om hans filosofi – men han passar bra in i temat).

Sen kom romarna och erövrade ön som sin första besittning utanför själva Italien. Det romerska imperiets brödbod har jag läst någonstans att Sicilien benämdes.

Därefter kom araberna, följda av Östrom (Bysans) varefter det var dags för korståg under normanderna. Under andra världskriget skedde den stora inbrytningen i Hitlers Europa via Sicilien men efter kriget rådde stor fattigdom, utflyttning och maffiavälde.

Ett torg i Palermo. Dotter 2 är lycklig.

 

Ja, det var väl det hela. Så nej, jag släppte det. Wifit på planet var ändå för segt. Har man inte pluggat på bättre innan får man väl stå sitt kast. Istället övade jag norrländska städer med dotter 2. Viss munterhet spred sig ombord då hon till sist tröttnade:

Pappa. Det finns en till stad i Norrland. Den heter Hållkäfteå.

 

Två dagar i Palermo. En ruffig men ganska häftig stad. Här finns jämföreslevis inte många turister men mer av verklighetens folk. Vissa saker finns självfallet att se: den normandiska katedralen i Monreale från 1174 är ett storslaget exempel på en konststil där normandiskt och arabiskt möts.

Nej – en mobilkamera fångar inte intrycket

 

Det slog mig efter ett tag varför jag gillade Palermo. Det är det där osnygga, ruffiga, det inte turistiga eller tillfixade personifierat av den oartige kyparen. Sätt dig ner och käka, ungefär. Samma stuk på stad som Marseille, en stad jag ofta hängde i perioden 1991-92.

Vi hittade förvisso ett bra hotell och några trevliga restauranger. Mer än så behöver man inte, egentligen.

 

PAPPA! DET ÄR JU EN HEL HUMMER PÅ DIN SPAGETTI!

Eh, ja, ibland måste man chansa lite.

 

”Skammens fontän” är annars en av få saker som turistböckerna tycker man ska se. Uppgrävd från en adelsmans trädgård och inflyttad till Palermo på 1700-talet.

Tydligen ligger Italiens största opera i stan. Visst – jättestor. Men också jättestängd.

Nakenhet var skam, tydligen

 

En bra grej med barn är att de fungerar som en förlängd antenn. Istället för att själv leta rätt på en bra uppkoppling behöver man bara leta efter Dotter 1. Säkert som amen på latin i katedralen i Monreale har hon, som Arkimedes en gång uttryckte det, funnit det.

wi-fi

 

Annars har man ofta en annan inställning till barn på många håll i världen än vad vi svenskar är vana vid. Till varje sevärdhet vi kom bröstade plötsligt, när de fick syn på Vittrorna alltså, vakter upp sig ur en till synes ändlös dvala.

 

”Jag är trött på kyrkor och vakterna är inte snälla”

 

Konstaterades utan att smaka att Big Mac-index i Palermo stannade på 6,8 euro. Betydligt billigare än i Sverige, alltså.

Vi tog tåget till Cefalù, en medeltida numera turiststad vid havet. En sak som indikerade…, ja, vad? Något indikerade det iallafall, var att man på tre språk via högtalarna meddelade att det fanns vapen ombord, att konduktören hade samma befogenheter som militär och polis samt att åtgärder skulle vidtas om man inte ville styrka sin identitet eller visa sin biljett.

Givetvis förekom ingen biljettkontroll.

 

Cefalù

 

I Cefalù finns fler turister. En liten, vacker plats som vuxit fram runt en kyrka förstås. Vi bodde någon kilometer utanför stadskärnan. På hotellet skulle man – till Vildvittrornas glädje – åka golfbil från receptionen till sitt rum. Personalen mumlade något och hoppade ur fordonet och försvann.

Okej, tänkte jag, jag får väl köra själv? Hur svårt kan det vara? Så ytterligt svenskt tänkt av mig. Hela personalen kom utspringande till undsättning. Personen undslapp sig ett lakoniskt…

what a fantastic family

…men man ska nog inte tolka det fantastiska som fantastiskt i en positiv mening. Nåja, det är ju sent på säsongen så de är säkert trötta – tröstade jag mig med. Klart är att det var bland det dummaste personalen varit med om, att en gäst skulle köra sin egen golfbil.

Jag inser att jag är sist i världen med insikten men ska man som normalt kaffekonsumerande svensk överleva i landet måste man be både om en cappuccino OCH en dubbel espresso – som man när servitören vänt ryggen till diskret blandar. Det är barnens mor som lärt mig det där för hon reser till Stockholm i jobbet ibland.

Barnens mor i Cefalù

 

Dotter 2 var lite orolig. Hon funderade över den där människan som gick omkring la ut sovande hundar överallt. Den människan ville hon minsann ta sig ett rejält snack med. Särskilt upprörande var att de, hundarna alltså, tvingades ha tungan utanför munnen och ofta på marken.

Sen ville hon hjälpa mig att shoppa. Det är tydligen lätt för jag gillar ju bara enfärgade kläder.

Dotter 2 gillar modern konst mer än ”dammiga gamla palatser”

 

Om det blev bad? Jovisst. I pool. I hav. I bubbelpool och i vulkanhav. I några dagar var det röd flagg vilket innebar att om man tog ett steg för långt ut kom en ilsken man och blåste jättehögt i en visselpipa.

Jag frågade en på fransk-engelska om vederbörande jobbade som fotbollsdomare på vintern men blev bortviftad.

I pool

 

I hav

 

Pappa. Du har bra badbyxor och shorts.

 

Jaså?

 

Ja, jag HATAR killar som går runt på stranden i för små kalsonger.

 

Röd flagg. Farligt, farligt.

 

I bubbelpool

 

Det fanns svenskar i Cefalù. Snart kände vi igen några eftersom stan inte var så stor. Visst är det skönt att höra hemlandstoner i främmande land. Man stannar och samtalar en stund. Inget ont i det.

Fritt översatt från italienska:

Jag är så in i helvete trött på de där sillstinkande, rågblonda, rödmosiga svenskjävlarna. Ska de hit och bada kan de väl åtminstone ge fan i att tjattra på den där obegripliga rotvälskan – ÅK HEM!

 

En man som jag aldrig träffat förr tyckte att han kunde förstöra mitt porträtt – bara för att vi var landsmän, liksom.

Generationsskämt i stundens ingivelse

 

Något om maten. Jovisst, den var ju strålande. En av de mer bisarra händelserna bestod i att salt överhuvudtaget inte kunde uppbringas på restaurang eftersom det regnat nyligen. Detta hade medfört att alla saltkar hade kladdat ihop.

Regnat? Här? Taskig ursäkt. Jag käkar ju carpacci. Seccundo platti blev som hämnd friterade räkor. Man vet att man är kladdig om händerna när man kan torka sig med barnens överblivna pizza – och det funkar.

I Italien finns det glass

 

Jag läste (dechiffrerade) ett anslag. I Cefalù har fullmäktige beslutat om en turistskatt om 1 euro per person och dygn. En sorts trängselskatt, måhända.

Hotellet skulle göra en ny hemsida. En professionell fotograf vände sig till hotellets manager som i sin tur vände sig till mig. Man ville ha min fru. Då föreslår jag att ni frågar henne, svarade jag.

När jag hörde att hon skulle få en drink för besväret anmälde jag mig omedelbart som frivillig. Fotografen rörde inte en min i det han svarade:

we need a lady, sir. A blonde one.

Så kom det sig att det var barnens mor och inte jag blev modell i hotellets katalog för 2018. Men hon kompenserade mig den förlorade drinken senare. Hon är en god och fin människa, barnens mor.

Spritz –  3 delar Prosecco, 2 delar Aperol 1 del soda – poppis i landet. Mitt ansikte har samma nyans som drinken. Till de unga: den finns även som alkoholfri variant. Antar jag.

 

En heldagsutflykt till de Lipariska öarna (se karta ovan). Turisttätt, javisst, men en upplevelse. Där fanns allt man kunde önska sig: vulkaner, utslocknade som aktiva. Svart lavasand, pimpsten och svavelos.

Lipariska öarna på avstånd

 

Här brukade Pegasus och Venus hänga, tydligen. (Jag måste läsa på).

Etna på avstånd

 

En vulkanisk strand (Nagellacket är svart – det är inte en slump).

 

Jag måste verkligen säga något om bilden nedan. I mycket stark doft av svavel, vilket närmast för tanken till en stank av ruttna ägg, fanns en sorts spa. Värmen från berget gjorde denna pöl av gyttja varm pch bubblande. Människor vallfärdade hit för att bada i gyttja för 3 euro.

Vi är alla olika. Men doppade i gyttja är vi mer lika än man kan tro.

en peu bizarre


 

Något på minussidan?

Tja, en butiksinnehavare som sålde på oss några baskrar av märket Coppola tyckte själv det var ett korkat produktnamn eftersom alla förknippar det med maffian.

Filmen du vet?

Jo, jag vet.

 

Italien är inte bra på ostar. Iallafall inte enligt mina smaklökar.

Jag fick mycket kritik (av Pomma) för kvaliten min livesändning. Han har väl rätt, antagligen.

Någon dag innan avfärd frågade jag managern på hotellet efter transfer till flyget. Han slog ner blicken och mumlade något om att sådant inte fungerade så bra här i södra Italien. Så det blev taxi.

Samma dag vi skulle åka blev Dotter 1 magsjuk. Typiskt. Men södra Italien levererade. Trots att vi redan checkat ut ställde man raskt i ordning ett nytt rum, ordnade taxi med strikta order att köra långsamt. De var så omtänksamma.

På Clarion hemma på Arlanda i fina rika Sverige brydde man sig föga om att jag bar ett tillsynes utslaget barn i min famn. Receptionen var helt tom ändå rörde de två som bemannade den sig inte ur fläcken för att hjälpa till.

Ingen hjälp med väskor, inget erbjudande om vatten eller rullstol, ingen aning om huruvida läkare, termometer eller sjuksköterska fanns.

Det var ingen fara med Dotter 1 som det visade sig. Men managern på hotell Calette i Cefalú vill jag uppmana att lyfta blicken och sträcka på ryggen. I service och omtanke sopade hans hotell banan med sin motsvarighet på Arlanda.

De finns olika former av mättnad, strävan och bortskämdhet som framgår ovan.

Kom an, höstjävel!