skäckerfjällen revisited – bild 31

Fjällvandring är en materialsport. Man köper på sig lite nya grejer inför varje säsong. Så här i medelåldern är det kanske inte så konstigt att årets inköp blev stavar och nya liggunderlag.

Stavarna blev en succé. I vad, uppför, nedför, rakt fram…det underlättar stort att ha fyra ben. Uppblåsbara liggunderlag i lättvikt gjorde att jag sov bättre än på onsdagsmöten.

 


 

Skäckerfjällen ligger i nordvästra Jämtland. De är relativt lättillgängliga när man väl är på plats men det tar lite tid att köra till en lämplig utgångspunkt. Men det är det värt. Inte minst för att man slipper träffa andra människor ute på fjället. I synnerhet om man jämför med Jämtlandstriangeln.

 

 

Jag vandrade senast i Skäckerfjällen för fyra år sen. Den här gången var alla svågrarna med familjer med och det konstaterades att det var 33 år sedan alla syskonen Tivander senast alla gick i fjällen tillsammans. Och det till just denna plats.

Min frus familj har alltid fjällvandrat men eftersom det är viss spridning i ålder på barnen har inte alla samtidigt varit med sedan 1984 – och då gick turen alltså också till Silvertjärnarna i Skäckerfjällen.

Det är ALLTID vackert väder i Skäckerfjällen.

 

Alla utom min familj

 

Den 20:e juli samlades vi på fjällstationen i Anjan. Denna station är inte ansluten till STF men är mycket mysig och genuin i ordets rätta bemärkelse. Man kan med fördel ha stationen som utgångspunkt eller rulla ett par kilometer med bilarna till point of no return. 

 

Dotter 1 har förhandlat bort sin ryggsäck. Igen. Ett politikerämne!

 

Den 21:a gick vi i strålande väder från Anjan till Strydalen, en sträcka på 1 mil, på 5 timmar effektiv vandring. Det var mycket blött i markerna och alla, it goes without saying, åt vid första lunchstoppet köttbullar.

(Detta är FjällTivander-tradition sedan barnsben och stammar från en tid då köttbullar var lyx och förövrigt tungt. Ja, tungt är det fortfarande för en gramjägare men det var ändå en lite lustig syn att se barnens mor och hennes syskon obekymrat och samtidigt packa upp exakt samma lunch).

 

 

Barnen –  4, 9 och 11 år – knotade sträckan utan problem och bar även lättare ryggsäckar. Jag själv bar relativt tungt: 25 kilo. Ska man gå längre sträckor är högst 20 kg att föredra.

(Här vill jag göra en utvidgning om träning. Jag har relativt ofta de senaste åren fått frågan, eller snarare uppmaningen, att jag, som ju tränar kontinuerligt, borde springa/simma/åka olika typer av lopp för att ha en målsättning med träningen.

Jag vill understryka att jag inte nämner detta för att skryta om träning hit och dit – jag säger det för att jag anser att ett mycket bra träningsmål är att vara jämnt tränad i hela kroppen för att klara en normal fjällvandring utan krämpor.)

 

”Jag är vackrast när jag diskar. All den kärlek hustrun rymmer”

 

Efter en varm, härlig dag tältade vi slutligen vid fjället Mekontjockes fot. Vattenfallet i Strydalen visade sig vådligt på grund av vattenmassorna så kvällstvagningen fick ske i en närliggande lugn tjärn.

Nästa dag vaknade vi mitt i molnet. Bokstavligt talat.

Efter diverse parlamenterande enades vi om att det inte var helt roligt att ligga för ankar i ett moln (om man inte är dr Snuggles) och vi bröt därför lägret och vandrade de fyra kilometerna till…

 

När skämten ”det finns i molnet” tagit slut

 

…Silvertjärnarna!

Här slogs ett basläger upp på exakt samma tältplats som för de som var med 33 år tidigare. Och alltså strax nedanför den tältplats jag själv hade för 4 år sedan. En vacker plats.

 

Base camp Silvertjärnarna från ovan

 

På kvällen anlände Julia. Det kan ju låta som vilken banal händelse som helst men också det kräver en liten utsvävning. Trots sin sjukdom deklarerade Julia tidigt att det var klart hon också skulle till fjälls på det ena eller andra sättet. Och Julia är inte en person som ger sig.

Först utverkade hon specialtillstånd för att landa i nationalparken (vilket krävs från samerna) sedan crowdfundade hon ihop den inte oansenliga kostnaden för helikoptern. Och plötsligt stod hon där. Med en flaska champagne under armen, givetvis.

Jag tror vi alla hade tårar i ögonen när hon landade i den ljusa jämtländska fjällkvällen.

 

Julia (och champagnen) anländer!

 

Nästa dag valde några i sällskapet att bestiga Lillanjeskutans 1150 modiga möh. Det tog, effektiv tid, 4,5 timmar i strålande sol och lätt packning.

 

MiLo

 

Flickorna lämnades på vägen upp med följande tankegods: borde inte Vemdalen istället heta Vilkendalen? Denna tankenöt sysselsatte åtminstone Dotter 2 ett par hundra meter.

 

”Exakt HUR kallt vatten hade du tänkt dig?

 

glaciärsport

 

På väg upp valde några av oss att ta ett litet dopp i en 8-gradig tjärn. Barnens mor var orolig över mitt eventuella frånfälle varpå jag sturskt replikerade att det finns sämre sätt att dö på. Och Dotter 1 ville inte vara sämre än farsan.

Det var hon inte, heller.

 

Kallbad 1

 

Kallbad 2

 

Det tog ett tag innan värmen kom tillbaka på allvar. Nåväl, halva familjen badar – andra halvan inte. Svårare än så är det väl inte. Väl nere i base camp ordnades fjällfest på influgen skumpa, nybakat pinnbröd och charkuterier. Kanske inte helt vardagligt fjällbeteende.

Dagen efter tog vi oss åter ner till Anjan för vidare transport till lyx på Copperhill i Åre. Vilket är en helt annan historia!

 

Flags of our fathers

 

Det finns några platser i tillvaron man ofta pratar om att besöka men som man aldrig kommer till. Detr blir av olika skäl aldrig av. I vårt fall är ett sådant ställe Sockertoppsdalen.

I år fanns tanken där men eftersom vi vände i Strydalen och gick till Silvertjärnarna övergavs planen. Och vi kommer inte att ta risken att gå tillbaka till Skäckerfjällen. Det kommer nämligen med all säkerhet HELLregna.

Nä, vad tror vi, Hemavan nästa år?

 

Sunset Blvd

 

Avslutningsvis några näsvisa råd till mig själv inför kommande vandringar:

Mat: Pulver-tomatsoppa, 500 torkad färs på fransyska (att färsen är mager samt nymald är viktigt), makaroner ger fyra vuxna portioner mat. K-färsen måste ligga i blöt en stund först.

Skippa tortellini. Det är tungt och ingen som gillar egentligen. Här som där.

Orch-chipsen (torkad, marinerad lövbiff) blev en succé!

Köp extra tältpinnar =(

Dubbla strumpor i kängorna och byte till fräscha varje dag (något som är lätt all slarva med) är god fotvård och man slipper skavsår.

Flickorna föredrar chokladdryck – INTE nyponsoppa/blåbärssoppa. Har jag fattat det?

 

Jämtland + Dalarna = sant