St Crispin´s day är nu

Nationalism. Innebär det att försvara det egna landet jämt och i alla avseenden? Jag tycker kanske inte det – men det är måhända i det stora hela av mindre betydelse vad jag tycker och anser.

Nationalism är dock en typ av känsla och passar därför utmärkt att spela på inom retoriken. Nationalismen uppstod under 1800-talet när världen och tillvaron på många sätt förändrades för miljontals människor. I vår tid förändras också världen men kanske inte på samma genomgripande vis som under 1800-talet.

Ett utmärkt exempel på nationalistisk retorik är ett påhittat tal, det så kallade Band of brother-talet, också känt som St Crispin’s Day Speechi pjäsen Henrik V av Shakespeare.

Britterna står i dramat inför en tillsynes övermäktig motståndare och Henrik eldar på trupperna. Slaget vid Agincourt är ett legendariskt och mycket blodigt slag där Henrik V vann en berömd seger tack vare sina bågskyttar.

Pjäsen och talet skrevs nära 200 år efter de verkliga händelserna men även om talet är påhittat är det likafullt ett retoriskt mästerstycke som inspirerat både verkligheten (bland annat inför D-dagen) och senare gestaltningar av Shakespeares drama.

Tag dig gärna tid att lyssna på länken ovan eller läs det.

När det kommer till politiska tal är ett framgångsrecept att försöka gissa publikens åsikter och sedan återge dem på ett allmängiltigt sätt i anförandet.

Systemet håller på att kollapsa, vi måste ha ordning och reda i invandrarfrågan, vi måste göra det här landet stort igen, jag lovar att skaffa nya jobb.  

Måhända har någon sett den förre statsministern Fredrik Reinfeldt intervjua internationella kändisar? Jag tittade på programmet när han intervjuade den förre danske kollegan Anders Fogh Rasmussen.

Det här är inte bra, tänkte jag, när jag såg programmet, det här kommer att användas i SD-retoriken. Eller kanske vänsterretoriken. Varför gör han så här, Reinfeldt?

Intervjun kom mycket att handla om hur danskarna och svenskarna hanterat SD och den danska motsvarigheten Dansk Folkeparti. Se intervjun här. 

Rasmussens argument går i stort ut på att man i en demokrati inte kan utesluta någon, att folk i gemen inte accepterar en sådan sak. Danmark har heller inte haft Sveriges typ av problem, säger han och fortsätter med att hävda att vi svenskar är mer politiskt korrekta och tillknäppta.

Sverige är genom vår invandringspolitik och hantering av SD ett avskräckande exempel i Rasmussens ögon.

Tja, det ju ett sätt att se det.

Rasmussen utnyttjar skickligt det faktum att Reinfeldt i det här läget samtidigt är den intervjuande journalisten och före detta statsminister och därmed ansvarig för den politik Rasmussen kritiserar – Reinfeldt kan inte blanda journalistrollen med att försvara sin förda politik.

Han blir passiv.

Man måste se sådana här saker ur ett mycket längre perspektiv än vad samtalet i intervjun medger. Som i exemplet med att nationalismen föddes under 1800-talet. En historisk analys av det slaget bygger på händelser under ett helt århundrade.

Sett ur ett historiskt skandinaviskt 100-årigt perspektiv där en liberal och progressiv lagstiftning för utsatta grupper varit normen är det istället Danmark och Norge som sticker ut som annorlunda eller med Rasmussens ord: avskräckande.

Jag vet heller inte om jag riktigt håller med Rasmussens påstående att Danmark har – och har haft – så mycket mindre problem med integration och flyktingar än Sverige, men det är ju ganska lätt att kontrollera.

Reinfeldt själv borde ju veta. Varför argumenterade han inte mot? En sak han faktiskt försökte säga var att det är skillnad på Dansk Folkeparti och SD i det att den svenska varianten har sitt ursprung i ren och skär, förlåt brun, nazism.

Alltså, som jag brukar säga, man får ju en massa på köpet om man köper SD:s retorik. Som normalisering av rasism.

De nuvarande händelserna i Sverige och världen kan hursomhelst bättre analyseras ur ett 50- eller 100-årigt perspektiv än vad två före detta (men tämligen samtida) statsministrar klarar på tre kvart.

Livet är som en kaffebörna i en kaffekvarn, antar jag. Eller för att damma av det gamla skämtet: vad heter SD:s kvinnoförbund: bruna bönor.

Kanske är en annan framtid möjlig?

Kanske visar framtidens historiska backspegel Sverige som en framgångssaga? Kanske kan vi som tror att en annan väg framåt är möjlig, vi som tror på en annan sorts nationalism än den gängse och vi som på olika sätt tror på och kämpar för andra teman än rasism, sexism, hat eller våld, låta oss inspireras av Shakespeare?

Särskilt de sista raderna i talet ger iallafall mig inspiration. Saint Crispins day kan med fördel bytas ut mot kampen för humanism, demokrati och mänskliga rättigheter.

But we in it shall be remembered-
We few, we happy few, we band of brothers;
For he today that sheds his blood with me
Shall be my brother; be he ne’er so vile,
This day shall gentle his condition;
And gentlemen in England now a bed
Shall think themselves accurs’d they were not here,
And hold their manhoods cheap whiles any speaks
That fought with us upon Saint Crispin’s day.