Stilla veckan…

…vilket hån.

Jag muttrar och är sur efter en hela havet stormar-vecka.

Först fick min första dotter vattkoppor. Men, tänkte vi, det är ju långt kvar till påsklovet. För då vi ska åka till Rom. Så började den stilla veckan innan påskhelgen.

Sedan backade en kollega in i min bil. Med gråten i halsen kom hen inrusande mitt i min lektion där jag som bäst höll på att förklara att provfrågan varför är norrmannen bättre än skotten i Sarajevo var ett skämt.

Jag trodde, av döma av kraften i frasen något fruktansvärt har hänt! att tillvaron faktiskt lyckats i sitt uppsåt att ta någon i kollegiet av daga. Men som det som tur var visade sig rörde det sig enbart om en lackskada.

Dagen efter inträffade något som fick mig att inse att jag inte är helt stekhet i ledningens ögon. Möjligen bör jag byta arbete. Någon som vill ha mig? Ta i så fall  kontakt med min agent.

Det har blivit lite rörigt i den politiska världen också – jag har beslutat mig för att återgå till den grå massans storstilade anonymitet. Alltså till att bli vanlig medlem i partiet.

Strateg har jag aldrig varit. Likt drabbad av touretts syndrom säger eller skriver jag rakt ut vad jag känner och tänker. Det är väl bland annat därför jag är iskall på jobbet och en sannolik förklaring till varför jag aldrig kommer att komma någonstans inom politiken.

Nästa gång jag engagerar mig ordentligt blir det genom något mer handfast. Då ska jag kavla upp ärmarna och själv gå ut på gatan för att göra något. Rädda Barnen, Kvinnojouren, volontär eller Röda Korset, kanske.

Kors, Halvmåne eller Lotus Blomma: gudomlig blir man genom att tjäna mänskligheten, för att låta mig inspireras lite av påskens högtidlighet.

Avslutade den osedvanligt ostilla veckan med att barn nr 2 också fick kopporna och Romresan nu definitivt ligger i omloppsbana.

Jag säger som killen på korset bredvid Jesus förmodligen inte sa på skärtorsdagen: det ska bli skönt med fredag.

Och så till sist ett litet meddelande rakt ut i vårt stora universum: mig sätter ni er inte på. Jag står fortfarande upp med en intakt själ, dumdryg attityd och (för) stark självkänsla.

Jag skulle aldrig säga (eller skriva) något utlämnande eller nedsättande om er. Men det skulle å andra sidan ni. Och det sammanfattar ert problem på ett onödigt tydligt vis.

Gladen påsken!