Värnpliktsfrågan

Jag vill ju också tycka något om värnplikten, ju. Först en liten sammanfattning:

Jag ser en demokratisk risk i att inte ha värnplikt. Hur värnplikten är utformad är däremot en helt annan fråga. Mer om det nedan.

Sen litar jag inte riktigt på länder med yrkesarmé. Vilket gäller de flesta länder på planeten.

 

Lumpen2

 

Tyvärr är det som bekant så att våld ibland är oundvikligt. Exempelvis gick det inte att stoppa Hitler med munväder, kvinnor och barn i IS-kontrollerade områden får det inte så mycket bättre om man kastar pennor på våldsverkarna.

Men våldsmonopolet, polis och militär, måste vara tydligt förankrad i demokratin.

En man, en röst, ett gevär löd slagordet för att utöka rösträtten i Sverige i början på 1900-talet. Det där tror jag fortfarande är väsentligt fast kanske bättre uttryckt med dagens språkbruk: En hen, ett bröst, en plikt. 

 

Min pluton

 

Det där med plikt. Det är jobbiga grejer. Är värnplikt kanske samma sak som slaveri? I så fall måste vi avskaffa skolplikten också. För alla vill inte gå i skolan. Måhända är det viktigare att fundera över hur vi utformar plikten.

Det behöver inte handla om vapen och våld. Men demokratin i sig innebär inte bara rättigheter utan med konceptet följer även skyldigheter. I antikens Aten förväntades medborgaren också försvara demokratin – med vapen i hand om så behövdes.

Mycket har hänt sen dess. Men poängen är att om du vill vara fri kanske du får vara beredd till vissa uppoffringar. Jo, jag hör vad du säger – så där resonerar vilken diktator som helst.

Jag, å min sida, resonerar ur ett idealistiskt perspektiv. Jag argumenterar för en samhällsutveckling jag tror på.

 

Lumpen

Svenskar pratar ofta om sina medborgerliga rättigheter men jag hör inte lika frekventa resonemang om skyldigheter. Jag märker det inte minst i skolvärlden. Systemet ska fixa studierna och samhället försörjningen åt mig, det egna ansvaret är ofta underordnat.

Det finns ett mått av plikt i ett värnpliktssystem som innebär att individen inte bara kan ställa krav på samhället utan att vara beredd att ge något tillbaka utöver att betala skatt.

Freud talar om ett mänskligt överjag som formar självkänslan. En person som har en stark dragning åt allt som är lustbetonat är mindre benägen att ta ett kollektivt ansvar, att bidra med sin del.

Inget ont i det. Men kan vi forma ett samhälle som bara betonar lust och vilja och inte krav och plikt?

I så fall kanske vi nått individualismens gräns. Jämför jag med fars generation, via min egen till dagens gymnasister står något fullständigt klart: viljan att göra något uppoffrande, att ställa upp för någon annan eller något annat har minskat.

Och jag tror det ger en kallare, mer egoistisk och mindre demokratisk värld.

 

Lumpen helags

 

Plikt blir lätt ett abstrakt och tänjbart begrepp. Platon talar om ethos, vår inre (mag)känsla för vad som är rätt och fel. Om utgångspunkten uteslutande hos varje individ är jaget påverkar det självklart samhället som helhet.

Vi påverkas av normer och regler i samhället. Man behöver inte hålla med om dem – men vi påverkas. Ett tydligt exempel är hur vi utformar skolan där morgondagens medborgare och beslutsfattare nu går. Ett annat skulle kunna handla om värnplikt.

Genom att ta bort värnplikten (utan att ersätta den med något annat) och genom att curla barn och ungdomar genom skolsystemet påverkar vi morgondagens människor och samhälle.

Vi förfasas kanske över ett hjärtlöst rån på en uppenbart hjälplös människa eller övergrepp på kvinnor, barn och flyktingar som dukar under i en grym tillvaro. Vi upprörs måhända bekvämt tillbakalutade i våra länsfåtöljer framför TV:n över att gamla, sjuka eller svårt traumatiserade barn, till och med så små som tvååringar, utvisas, bombas på sjukhus eller sjunker till havets botten.

Men gör vi något åt dessa fasor, egentligen? Min spaning säger mig att ju mer vi urholkar individens känsla för plikt och ansvar desto färre valmöjligheter får vi i framtiden. Tänk om vi kunnat sända ett helt regemente som volontärgrupp till Medelhavet?

Fruktansvärt, säger några. Jättebra, säger andra.

Det kan vara dåligt att tvingas göra insatser bortom ett individuellt val. Men det behöver inte vara så. Insatsen behöver inte handla om vapen men en insats bortom individen under en begränsad tid tror jag kan vara något bra.

 

T1

 

Jaha. Motargument?

Tja – värnplikt ÄR ett ingrepp i individens liv. Tror man på absolut frihet från varje form av statligt ingripande förstår jag att man ser mig som marxistisk revolutionär.

Att det faktiskt fanns killar i lumpen för vilka det verkligen var bra att lära sig putsa ett par skor eller bädda en säng är naturligtvis inget argument i sammanhanget. Det är knappast statens uppgift att lära människor sådana saker.

Sedan är jag som historiker automatiskt tveksam till att återgå till gamla system. Vi har redan varit där och gått vidare. Man kan som bekant aldrig ge kulor igen till folkskolegrabbar som stelnat till män, som Sten Selander uttryckte det.

Nu innebär förslaget, som jag förstår det, att en ganska liten del människor kan komma i fråga för värnplikt. Låt de som är motiverade få chansen – svårare är det inte. Försvaret behöver oaktat detta ökade anslag.

Och i avdelningen nostalgi kan jag säga följande. Det var okej att mönstra, det var okej att rycka in, det var okej att göra lumpen, det var okej att mucka.

Avfärda mig gärna som hopplös medelålders 70-talsrelik. Du har nämligen helt rätt därvidlag.

Relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Livets vatten/avgrundshål

När jag kom ut